Diskussion kring religion
1. Religionens roll i världen ser naturligtvis väldigt olika ut beroende på var man befinner sig.
Alla länder har olika förutsättningar och olika behov av religion och tro. Kultur,
samhällsklasstillhörighet samt sociala och ekonomiska förutsättningar gör att religionen spelar
mer eller mindre roll.
I Sverige har den för många människor ingen större betydelse, medan den i stora delar av
världen i övrigt, såsom i exempelvis arabvärlden, har desto större inverkan på livet, då man
t.ex. direkt baserar sina lagar, regler och moraliska värderingar på den rådande religionen.
Även våra egna lagar och värderingar baserar sig i mångt och mycket på den kristna trons
sådana, då ju kristendomen faktiskt varit den dominerande religionen i Sverige både innan och
under det att vårt moderna rättssamhälle tog form.
Som nämndes ovan så beror religionens betydelse och inverkan på människors liv till stor del
på trygghet. Både ekonomiskt som socialt. De flesta människor i Sverige idag har så pass stark
trygghet, att många känner ett tämligen svagt behov av en tro på någonting utöver vårt fysiska
jag och att någonting bättre väntar oss i ett förmodat nästa liv genom reinkarnation eller i livet
efter detta; som i föreställningar om himlen, paradiset eller Nirvana osv.
Vad som är skrämmande idag, och som antagligen är en svit från äldre tider och traditioner, är
det sätt på vilket man runt om i världen utnyttjar människors ställning och värde i religionens
namn.
I exempelvis Indien utnyttjas människors sociala ställning, där man för att kuva lägre stående
samhällsklasser säger att ens människas nuvarande klasstillhörighet, eller kast, är direkt
beroende av ens förra livs samlade karma. I klartext betyder ju detta att en tiggare inte har
någon anledning att klaga på sin fattigdom, för så länge han lever gudfruktigt och gott i hans
nuvarande misär så kommer han att stiga i kast i sitt nästa liv. Med andra ord behöver man med
detta inte ta ansvar över vad det blir av människor eftersom deras öde redan är förutbestämt.
Jag tror att eftersom världen är orolig idag med krigande och miljökatastrofer (t.ex. tsunamin,
den häftiga jordbävningen i Asien etc.), kommer också Sverige att drabbas av någon slags tragik
framöver. Om det inträffar en katastrof i Sverige tror jag att svenskarna kommer att få ett större
behov av religionen eftersom den medför tro och hopp om något bättre.
Jag kan tänka mig att det är lätt att sluta tro på människans förmågor om man skulle befinna
sig mitt inne i ett krig. Det är då man behöver något övermänskligt, som en gud, att hålla fast i
för att inte ge upp hoppet om livet. I Sverige har vi inte behovet, än…
2. Eftersom religionsbilden och förutsättningarna runtom i världen är så pass olika är det
väldigt lätt att man inte förstår varandras värderingar och tankar. Det uppstår då lätt en konflikt
eftersom det annorlunda gärna blir något farligt i människans värld, något man måste försvara
sig mot. Ur detta kan vi finna bland annat nazism, rasism och homofobi.
Något oförståeligt som känns hotande kan ofta leda till respektlöshet och våld.
I Sverige har vi jobbat hårt med att leva efter den kristna värderingen om att alla människor är
lika värda. Vi ska respektera varje levande själ och lära oss av varandra.
Jag tycker att det är en bra grundmoral som vi människor mår bra av att följa i de flesta fall,
men det finns inte många som lever efter budskapet helt och fullt.
Vi tycker synd om de muslimska flickorna som går i skolan med slöjor som aldrig får ta av sig
dem inför folk. Vi har fått den typiska bilden från media att de är tråkiga regelrätta flickor som
tvingas ha den för sin stränga, hårt religiösa pappa. I själva verket använder de allra flesta den
för att de är djupt troende själva och vill ha den på av det skälet. De är stolta och vill visa sin
religion bland alla dömande människor och det är något jag beundrar dem för.
För att verkligen få förståelse för religionen och människorna som tror på den, måste man nog
leva en period tillsammans med dem med allt vad det innebär. För att respektera religionen och
dess följare krävs inget mer än att man är öppensinnad och förstående, anser jag.
3. I frågan om jämställdhet och religiösa symboler/manifest, finns oftast två huvudsakliga
utgångspunkter gällande ställningstagande.
Som tydligt exempel kan jag nämna en konflikt som uppstod i Sveriges Television, där en
muslimsk kvinna som skulle bli nyhetspresentatör nekades att bära slöja i sändning. De
åsiktsläger som bildades i denna fråga baserade sina argument på antingen religionsfriheten,
eller på lagen om jämställdhet. Antingen ansåg man att kvinnan hade all rätt att bära slöja i
sändning, eftersom det i Sverige idag är fullt tillåtet att bära religiösa symboler synligt. Andra
ansåg dock att slöjan, oavsett religiös betydelse, är en symbol för kvinnoförtryck och ett hån
mot jämställdheten. Dessutom är Sveriges Television en statlig institution, och dessa Public
Service-kanalernas syfte och mål är att förmedla en mångfacetterad och neutral världsbild utan
vare sig religiösa eller politiska värderingar.
Samma problematik uppstod då Åke Green gjorde sitt uppmärksammade och omdebatterade
uttalande om homosexuella, där han i sin predikan uttryckte sin avsky för avvikande sexuella
läggningar. Han påstod då bland annat att:
”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.
Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren. Inte
heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd
i en människa. Utan till och med detta kan man ägna sig åt.”
För detta och liknande påståenden, åtalades Åke Green med all rätt för hets mot folkgrupp.
Dilemmat i denna situation, som jag ser det, är frågan om var man drar gränserna för vad som
är hets mot folkgrupp och vad som ”kommer undan” med att kallas åsiktsfrihet och går under
yttrandefrihetsgrundlagen.
Det är viktigt att vi värnar om människors rätt att ha egna åsikter, men det värnandet får dock
inte gå till sådan överdrift att det utnyttjas av människor som besitter, ur gängse normer,
tvivelaktiga åsikter eller har som uppsåt att förleda eller förtala människor; såväl enskilda
individer som grupper.
Frågan är vem det är som drar gränserna? Vilka lagar och vilka personer är det som avgör vad
som är tillräckligt uppseendeväckande och stötande för att utgöra ett hot mot demokratin. Hur
långt får man gå i sina uttalanden, och vilka ämnen är helt tabubelagda?
Jag anser att vi alla någonstans har en djupt rotad allmän uppfattning om vad som är brukligt
och accepterat. Trots allt baserar sig de allra flestas värdegrunder på samma uppfostran och gör
att vår människosyn och vår syn på vad som är rätt och fel inte skiljer sig, eller i alla fall bör
skilja sig, allt för mycket från person till person. När sådana som Åke Green framträder och gör
sådana ytterligheter till uttalanden, reagerar de flesta starkt negativt och vet att hans påståenden
är befängda och i mångt och mycket felaktiga. Känslornas inverkan på våra reaktioner tycker
jag är viktiga att bejaka och ha i åtanke, men det är samtidigt viktigt att vi alla kan se rationellt i
olika situationer och inte låta känslorna ta överhanden och göra att vi fattar beslut utan
eftertanke.
Frihet under ansvar är en paroll som kanske inte tas på tillräckligt stort allvar idag. Vi är i
Sverige så vana vid att ha rätt att uttrycka oss fritt i tal och skrift att vi inte alltid tänker på att
det är ett privilegium som saknas i många andra delar av världen. Därför är det extra viktigt att
vi vårdar den möjligheten.
