Plattformen för teorivägledd forskning i Socialt Arbete – TEFSA (Platform for Theory-­‐driven Research in Social Work) Introduktion Detta strategidokument beskriver en plattform för teorivägledd forskning i Socialt Arbete (TEFSA) vid Institutionen för Samhälls-­‐ och Välfärdsstudier och avdelningen Socialt Arbete vid Linköpings Universitet, Campus Norrköping. Syftet med beskrivningen är femfaldigt. För det första vill vi kontextualisera den akademiska disciplinen socialt arbete som en historisk produkt betingad både av välfärdsstatlig inklusionspolitik och utvecklingen av organiserad social hjälp-­‐ och stödverksamhet som autonomt samhällsområde. För det andra kommer vi att betona vikten av teori för att driva fram akademiseringen av ämnet socialt arbete som en angelägen uppgift och som långt ifrån är avslutad. Vi hävdar att forskning inom ämnet socialt arbete måste ha en stark teorianknytning eftersom det är endast med hjälp av vetenskaplig teoribildning som man får ordning på, systematik i och kontroll över sina iakttagelser. För det tredje beskriver vi plattformens grundfilosofi som i korthet går ut på att teori och metod står i ett särskilt förhållande av ömsesidigt beroende dvs., att empiriska analyser inte går att genomföra utan teori samt att empiriska data också kan tvinga fram anpassningar inom teorin. Mot bakgrund av detta vill vi för det fjärde beskriva TEFSAs mål. Ett mål är att främja teorivägledd forskning i ämnet socialt arbete av hög kvalitet som är i stånd att hålla isär olika iakttagelse-­‐ och reflektionsnivåer, som kan hantera multipla perspektiv samt kan se forskningsföremålet som ett resultat av ett valt observationsperspektiv i ljuset av andra, konkurrerande perspektiv. Ett annat mål är att TEFSA ska utgöra en arbetsmiljö för teoriintresserade forskare i socialt arbete att bedriva forskningsprojekt i. Plattformen ska också kunna fungera som forum för intellektuellt utbyte, diskussion och samarbete. Till sist vill vi hänvisa till att forskningen som pläderas för vid TEFSA ska ha hög relevans för det sociala arbetets praktik. Medan vi betonar att det finns en funktionell skiljelinje mellan socialt arbete som akademisk disciplin och socialt arbete som praktik (där 1 två olika referensproblem adresseras och löses) har TEFSA ambitionen att bidra med forskning för att motarbeta de befintliga bristerna i teori-­‐praxisrelationen. Välfärdsstat, organiserad hjälp och akademiseringen av socialt arbete I detta avsnitt kommer vi att argumentera att uppkomsten av socialt arbete som yrkesfält och som en följd även som akademisk disciplin måste förstås i kontexten av samhällets grundläggande förändring från antiken till moderna strukturer. Samhällsvetenskapliga klassiker som t.ex. Max Weber och Emile Durkheim har beskrivit förändringsprocessen i samhällets arkitektur från en segmenterad struktur i arkaiska samhällen via stratifierade samhällen till det moderna samhällets funktionellt differentierade struktur. Var och en av dessa historiskt skilda samhällstyper hade sitt eget förhållande till hjälp och stöd för människor med särskilda behov (t.ex. fattiga, människor med funktionsnedsättningar, utsatta barn, etc.). I traditionella samhällen såsom de arkaiska bysamhällen eller i grekisk-­‐romerska oikos resp. familia var hjälp och stöd till människor i behov en angelägenhet för familjen eller ett resultat av barmhärtighetsinsatser. Samhällets övergång vid industrialiseringens början till ett samhälle som utmärks av funktionell differentiering mellan politik, ekonomi, religion, juridik, vetenskap, sjukvård, familj, osv. till autonoma områden som alltmer opererar med egna rationaliteter är en förändring som markerar övergången till det moderna samhället och till uppkomsten av den moderna staten. Med denna övergång har hjälp och stöd blivit den primära angelägenheten för en ny institution som kom att kallas välfärdsstat. Välfärdsstaten utvecklades just på basis av målsättningen att genom omfattande hjälp-­‐ och stödinsatser till behövande skapa ett samhälle som inte ska lämna någon utanför. Hjälp och stöd utgör numera en central del av välfärdsstatens självbeskrivning. Målsättningen om hjälp och stöd har gett upphov till sociala förväntningarna som sedermera ligger till grund för välfärdsstatens allmänna inklusions-­‐ och jämlikhetspolitik. Både välfärdsstatens målsättning "att inte lämna någon utanför" och medborgarnas förväntningar om hjälp och stöd har sin förutsättning i den sociala exklusionen som de facto uppstod i samband med uppkomsten av det moderna samhället. I samklang med utvecklingen mot specifika delsystem har – till skillnad från tidigare samhällen – hjälp och stöd under välfärdsstatens styre kommit att bli en specialiserad 2 yrkesverksamhet. Hjälp och stöd har successivt professionaliserats, avpersonaliserats, reglerats och organiserats så att vi nu kan konstatera olika mönster av komplexa förväntningskonstellationer mellan hjälptagaren och en institutionaliserad hjälpgivare. Socialt arbete (som en organiserad och professionaliserad verksamhet) fungerar som länk mellan välfärdsstatens generella socialpolitik och mottagarna av hjälp och stöd. Uppgiften för socialt arbete är med andra ord att i organiserade – och därför kontrollerbara – former tillhandahålla hjälp och stöd till personer som hotas av olika typer av exklusion från samhället och dess organisationer. Socialt arbete handskas med social exklusion både på individ-­‐ och gruppnivå. Det kan handla om hjälp och stöd i många olika former, från ekonomiskt bistånd till rådgivning för våldsoffer. Sedan några decennier har även en akademisk disciplin utvecklats vilken reflekterar över sin roll i gränslandet mellan välfärdsstatens socialpolitik, det moderna samhällets problemkällor och olika sociala grupper som hotas av exklusion. Som samhällsvetenskaplig disciplin fokuserar socialt arbete på forskning just om hur hjälp och stöd organiseras, i vilka former hjälp och stöd ges, vilka mottagare som kommer i fråga, hur hjälp och stöd distribueras på basis av rättigheter och skyldigheter, vilka problem den organiserade hjälpen kan ge upphov till på andra sociala områden, vilka interventioner och hjälpinsatser är framgångsrika, etc. Man kan jämföra relationen mellan socialt arbete som en praktisk verksamhet och en akademisk disciplin med relationen mellan rättsväsendet och rättsvetenskapen, relationen mellan politiken och statsvetenskapen, eller relationen mellan ekonomin och den ekonomiska vetenskapen. Akademiseringen av socialt arbete är en process som är långt ifrån avslutad. Fortlöpande sker en differentiering från granndisciplinerna inom det samhälls-­‐ och humanvetenskapliga fältet såsom sociologi, psykologi, socialmedicin, statsvetenskap, rättsvetenskap, pedagogik m.fl., och gränserna som löper mellan dem är allt annat än skarpa. Avgörande för akademiseringen av socialt arbete är att både ämnets enhet och differens reflekteras över. Detta förutsätter å ena sidan en pågående reflektion över vad som är det gemensamma mellan till synes så olika arbetsfält som kriminalvård, narkotikaamisbruk, äldrevård, våld i nära relationer, fattigdom, funktionshinder, etniska minoriteter, handledning av ungdomar och integration av invandrare. Vad är alltså enheten i socialt arbete? Vad är det som utgör det sociala arbetet i alla dessa fält? Det förutsätter å andra sidan en ständigt pågående reflektion över vad är det som särskiljer det sociala 3 arbetets tillvägagångssätt i de nämnda arbetsfälten från andra discipliner. Vad är det som socialarbetare gör annorlunda än det sjuksköterskor, barnpedagoger, psykoterapeuter, m.fl. gör i dessa arbetsfält? Vad särskiljer alltså socialt arbete och dess omvärld? Vad är det speciella som socialarbetare kan tillföra i arbetet med människor i behov av hjälp och stöd? Dessa frågor har måhända inte omedelbar relevans i det dagliga praktiska arbetet ute på "fältet", eftersom man vetat relativt väl vad som ska göras och hur. Men en akademisk disciplin som fortfarande befinner sig mitt i vetenskapliggörandeprocessen, och som befinner sig i konkurrens med granndiscipliner om knappa resurser (forskningsmedel, personal, politikens uppmärksamhet och studenter) har inte råd att förbise en sådan självreflexion. Det är att betrakta som common sense inom disciplinen socialt arbete att dess forskning handlar om sociala problem, om människors materiella och trygghetsbehov, om social exklusion, om framgångsrika behandlingsformer, etc. Men vad gör ett personligt bekymmer till ett "socialt problem", för vem är det ett problem, och varför uppfattas det som problem överhuvudtaget? Liknande frågor kan man ställa om behov, om exklusion och om effekterna av en behandling. Till exempel vilka behov anses vara legitima bortom lagstiftningens strikta definitioner? Betyder exklusion något kvalitativt annorlunda än fattigdom? Betyder effektiv behandling detsamma för socialtjänsten, för socialarbetaren, för brukaren? Varför teori? Vi påstår att för att reflektera över det sociala arbetets enhet och differens fordras teori. Detsamma gäller för de andra frågorna som ställdes ovan. Men frågan kan ju också ställas: vad syftar teori till inom ämnet socialt arbete? I den ledande litteraturen om teorier i det sociala arbetet konstateras att det i dagsläget finns såväl en stor oenighet vad som kvalificerar som teori överhuvudtaget, och vidare, vilka befintliga teorier inom samhällsvetenskapen kan också räknas som teorier i socialt arbete samt hur kan det utvecklas nya, specifika teorier inom ämnet socialt arbete. Vi betraktar teorier främst som verktyg som kan användas för att beskriva, tolka, analysera och förklara verkligheten. Detta omfattar även så kallade socialt konstruerade verkligheter. Dessutom kan bra teorier möjliggöra förutsägelser och även vara 4 utgångspunkt för beslutsfattande och ge handlingsanvisningar. Teorier tillhandahåller begrepp och definitioner, utsagor om samspelet mellan de fenomen som begreppen avser, och ibland tillhandahåller teorier olika modeller om samband mellan olika variabler. Naturligtvis vill vi inte påstå att man inte kan observera utan teori. Det kan man säkerligen. Men det är först med hjälp av teorier som man kan få ordning, systematik och kontrollerad mening i sina iakttagelser. Teorier kan ge namn till det som observeras; de kan ge en förklaring eller åtminstone en mera komplex beskrivning. Teorier ger oss alltså ramar av mening. Beroende på den ram som forskaren använder sig av observerar den vissa händelser, medan andra får förbli obemärkta. Teori hjälper forskaren att avgränsa och tränga in i det som studeras. Det är teorin som forskaren använder sig av som gör att händelsen framstår på ett visst sätt. Fakta talar inte av sig själva. Men den allra största fördelen för akademiseringen av socialt arbete när man använder sig av teori är att ens observationer – i och med att de är ordnade och man har kontroll över dem – kan därmed granskas av andra. Med hjälp av teori kan man tillhandahålla en form av kunskap som, till skillnad från andra kunskapsformer, är kontrollerbar. Att teorier är verktyg innebär att de inte gör någonting av sig själva. Verktyg ska användas för ett visst syfte. Detta syfte ligger inte i teorin, liksom syftet att driva in en skruv i en plugg inte ligger i skruvmejseln, utan det är precist tvärtom, nämligen att syftet bestämmer vilket verktyg man behöver. Om man vill vrida åt en skruv använder man inte en hammare. Samtidigt är det så att ett specifikt verktyg kan användas för helt olika syften i olika sammanhang. Detta gäller likaså för vetenskapliga teorier. Idén om teorier som verktyg innebär att vissa verktyg fungerar för vissa forskningsproblem, medan andra fungerar bättre för andra. Ett ytterligare bidrag som teori ger är att tillföra abstraktionsvinster. Med det menas att forskaren kan med teorins hjälp höja sig från enskildheterna i den empiriska mångfalden till högre abstraktionsnivåer. Med hjälp av teorin kan man i det praktiska sociala arbetet upptäcka mönster, göra jämförelser och pröva andra tolkningsmöjligheter. Teori tillhandahåller också möjligheten att byta mellan olika perspektiv. Det gäller alla sociala ordningsnivåer, dvs., socialt arbete som del i samhället (liksom ekonomi, rätt, politik, vetenskap), organisering av socialt arbete samt ledarskapsfrågor, frågor om bemötandet, typer av interventioner m.m. 5 Teoridriven empirisk forskning – forskning med teorianknytning Vår ambition är att den forskning som bedrivs i TEFSA skall ha en tydlig teorianknytning. Detta innebär att forskaren genom att t.ex. använda sig av ett visst teoretiskt perspektiv, ska utveckla forskningsproblem som sedan kan undersökas empiriskt. I sådana fall är det teoriperspektivet som bestämmer vilken slags datamaterial som passar med forskningsproblemet. Den omvända riktningen är lika möjlig, nämligen att man efter analysen av befintliga empiriska data prövar andra teoretiska infallsvinklar för att synliggöra ny information, generera ny kunskap, etc. När man diskuterar problemformuleringen måste man ta hänsyn till teorin inom vars ramar forskningsproblemet formuleras. Teorier är slutna tankevärldar. Det betyder att de beskrivningar som teorier tillhandahåller är beskrivningar som skapas på grundval av teorierna själva. Beroende på hur problemet inramas teoretiskt bär det med sig frön till dess lösning. Varje beskrivning av ett visst fenomen är den speciella teorins egen beskrivning av fenomenet i fråga. Detta vi menar med teoridriven forskning. Även om teorier mestadels är slutna tankevärldar gäller det i TEFSA att utgå från en mångfald av olika teoretiska perspektiv, tankeramar och tillvägagångssätt. Vi förväntar oss alltså inte att finna och använda den enda och slutgiltiga teorin, utan snarare att belysa olika empiriska fenomen, att närma oss olika gåtor, från olika håll. Öppenhet gäller för de teoretiska ansatserna som ryms inom plattformen. Det kan handla om psykodynamiska och psykoanalytiska ansatser, kognitiv-­‐beteendevetenskapliga ansatser, systemteoretiska ansatser, interaktionistiska ansatser, socialkonstruktivistiska ansatser, ansatser grundade i socialvetenskapliga klassiker såsom Durkheim, Weber, Marx eller moderna klassiker som Bourdieu, Goffman, Habermas, Foucault och Luhmann, men begränsas inte till dem. När vi talar om teoridriven forskning vill vi också betona att denna forskning skall ha en empirisk bas. Det är inte bara så att teorier visar sin styrka genom sin tillämpbarhet i och tolkningen av empiriska data. Omvänt, detta är också faran att man utan empirisk anknytning biter sig fast i inomteoretiska och exegetiska frågor utan någon relevans utanför elfenbenstornet. Detta vill vi undvika så långt det är möjligt. TEFSA välkomnar alla typer av metodansatser – det kan handla om både kvantitativa och kvalitativa, standardiserade och icke-­‐standardiserade insamlings-­‐ och analysmetoder. Liksom teorin anses även metod vara ett verktyg för att få fram kunskap och inte ett självändamål. Det tillhör plattformens grundfilosofi att teori och metod står i ett 6 särskilt förhållande av ömsesidigt beroende. Det är de teoretiska utgångspunkterna som gör vissa metodval mera rimliga än andra, både vad gäller insamling/produktionen av datamaterialet, typer av materialet (dokument, intervjutranskriptioner, fältanteckningar från deltagande observation, olika sorters datauppsättningar) och analysen av detta material. Vi antar att analysen inte går att genomföra utan teori samt att analysen också kan tvinga fram anpassningar inom teorin. Med andra ord, vi talar för en välreflekterad blandning mellan deduktiva och induktiva tillvägagångssätt där teorin, forskningsproblemet, metod och analys konstitueras ömsesidigt. Plattformens mål Det första målet för TEFSA är att främja empirisk forskning med stark teorianknytning. Plattformens forskningsfokus ligger i kärnområdena i disciplinen socialt arbete (såsom t.ex. organiserad hjälp och välfärdsstaten, inklusion och exklusion, intervention och bemötande) men detta utesluter inte tvärvetenskaplighet. Tvärtom tycker vi att forskning inom socialt arbete är "predestinerat" för tvärvetenskapligt samarbete. Som nämndes ovan hör det till differentierings-­‐ och akademiseringsprocessen i socialt arbete att gränserna till granndiscipliner inte är tydligt definierade. Samtidigt är många teoretiska ansatser direkt hämtade från sociologin, psykologin, pedagogiken och medicinen. Det är ofta det konkreta forskningsproblemet som utgör skärningspunkten mellan de olika perspektiven. Detta anser vi inte vara en svaghet utan en styrka. I enlighet med det som redan de socialvetenskapliga klassikerna som Max Weber, Emile Durkheim och Georg Simmel påpekat är multiperspektivitet, alltså faktumet att det finns flera olika iakttagare med var sitt iakttagelsesperspektiv, ett av kännetecken för det moderna samhället. För det sociala arbetets praktik är det också uppenbart att man där alltid har att göra med ett flertal involverade iakttagare (socialtjänst, socialarbetare, försäkringshandläggare, klienter, klienters anhöriga, intresseföreningar) med var sin säregna synvinkel, sina mål och intressen. Framgångsrikt praktiskt socialarbete kan inte förbise multiperspektiviteten. Vi menar att detsamma gäller inom forskningen, och tvärvetenskaplighet är en väg dit. Den andra vägen är den ovan nämnda pluralismen i teoretiska ansatser och i metodvalet. Medvetenhet om värdet av multiperspektivitet är nyckeln till bra forskning, och 7 det vi vill bedriva på plattformen. På det viset finns det nämligen knappast faran att enskilda paradigm kan ta över tolknings-­‐ och sanningsföreträdet, utan istället råder öppenhet mot annorlundatänkandet. Det sista, menar vi, är av yttersta vikt för en fruktbar forskningsmiljö. Dessutom utmanar och skärper det ens egna teoretiska utgångspunkter. Medvetenhet om att det alltid finns ett flertal iakttagare hjälper forskaren också att hålla den kritiska distansen mellan forskningsföreteelse och forskningsprocessen. På plattformen vill vi främja forskning som kan behandla forskningsföremålet som resultat av ett observationsperspektiv i ljuset av andra, konkurrerande perspektiv. På det sättet kan vi också undvika att oreflekterat följa common sense eller inte kunna se bortom vardagskonstruktioner av den undersökta gruppen/organisationen. TEFSA riktar sig mot forskare som delar den presenterade inställningen gentemot vetenskap och plattformens ambitioner. Plattformens andra viktiga mål är därför att tillhandahålla ett forum där forskare som i sitt arbete använder sig av teori kan mötas, ha ett livligt intellektuellt utbyte, diskutera sina arbeten, inleda samarbete angående projekt och publikationer som uppmärksammas nationellt och internationellt. Idén är att inom plattformen samla teorivägledda forskningsprojekt av alla nivåer. Det omfattar både projekt genomförda av ensamma forskare som projekt genomförda i grupp. Professorer, forskarassistenter och doktorander är lika välkomna som lovande studenter som skriver sina examensarbeten – så länge de anser att teorin är en huvudpelare i deras arbeten och inte bara ett corpus alienum utan anknytning till resten av studien. Plattformen betraktar sig som en del av Institutionen för Samhälls-­‐ och Välfärdsstudier vid Linköpings Universitet, Campus Norrköping, men utöver samarbete inom institutionens gränser eftersträvar vi ett samarbete med andra forskare och lärosäten i Sverige och internationellt både inom ämnet socialt arbete och från angränsade discipliner som forskar inom det sociala arbetets kärninriktningar. Det sista realiseras till exempel genom workshops med renommerade teoriintresserade forskare och en seminarieserie med olika gästföreläsare. Koppling mellan teori, forskning och praktiken Vi anser att vetenskaplig forskning, speciellt när det handlar om teori, inte får äga rum i ett vakuum helt bortkopplat från akademins omvärld. Det gäller inte minst i en disciplin som socialt arbete som bygger sin identitet från det praktiska yrkesarbetet. Ofta verkar det som 8 om praktiker inom socialt arbete inte alls kan använda teoretisk kunskap för yrkesarbetet. Det betraktar vi också som ett underskott. Därför vill vi betona att för TEFSA är det viktigt att reflektera över förhållandet mellan praktiken och forskningen. Om vi säger att forskningsarbeten som bedrivs vid plattformen ska ha en koppling till det sociala arbetets praktik ska det inte missuppfattas som att vi menar att praktiken definierar vad som är relevant och att forskningen ska tillhandahålla den kunskapen som efterfrågas. Vi betonar att det finns en funktionell – men inte en oöverbryggbar – skiljelinje mellan socialt arbete som akademisk disciplin och socialt arbete som praktik och respekterar både akademins och praktikens relativa autonomi. Som forskare kan vi naturligtvis inte lösa de problem en socialarbetare har i sitt praktiska arbete – en sådan förväntning skulle utgå ifrån felaktiga premisser. Det akademiska ämnet syftar inte till att lösa utan att studera och analysera sociala problem. Socialt arbete som praktik är interventionsorienterat, forskningen per definition kunskapsorienterat. Det som vi dock vill bidra med forskningen vid TEFSA är att motarbeta de befintliga bristerna i teori-­‐praxisrelationen genom att ta på allvar bägge områden var och en med sina rationaliteter och syften. Därmed räknar vi inte med en enkelriktad kunskapsöverföring. Å ena sidan är vi öppna mot forskningsproblem som uppstår inom arbetspraktiken och som kräver teoretisering, respektive teorivägledd förklaring. Å andra sidan anser vi att forskningen med sin distanserade blick kan bidra med abstraktionsvinster (som nämndes ovan) och blottlägga blinda fläckar, till exempel genom att kartlägga olika (och motstridiga) intressen av inblandade aktörer och system (såsom välfärdsstaten, socialtjänsten, vårdorganisationer och deras anställda, klienter). Teorivägledd forskning har i det förflutna mycket ofta frambringat viktiga insikter som har haft hög relevans för praktiken och därför ingått i det professionella kunskapsförrådet. Tänk bara på insikten som förverkligas i så kallade systemiska ansatser att en brukare inte får ses som atomiserad individ utan som del som ingår i flera olika sociala system såsom familjen, peer-­‐gruppen, i relationen till handläggaren, etc. Den insikten har haft stor effekt på problemdefinitionen och interventionsmöjligheter, nämligen att så länge som behandlingen orienteras mot individen utan att förändra det sociala systemet som denne ingår i blir behandlingen ineffektiv och till och med skadlig. Detsamma kan också sägas om socialkonstruktivistisk forskning som bidragit med insikten att ett stigmatiserande och stämplande sätt att bedriva social arbete kan segmentera istället för 9 att bidra till att lösa själva problemet. Som tredje exempel kan nämnas insikten om den s.k. miljörelativa handikappbegreppet, nämligen huruvida en individ med funktionsnedsättning utestängs från deltagande i samhället kan man välja att tillskriva detta förhållande omgivande faktorer – och inte en följd av den fysiska eller intellektuella skadan – och därmed öppna för en rad insatser som riktas mot att förändra den omgivande miljön istället för individen. Professor Dimitris Michailakis Docent Werner Schirmer 10
