TEMA NANOMEDICIN
Nanotekniken kan revolutionera
behandlingen av cancer
GER NYA MÖJLIGHETER ATT MÅLSTYRA LÄKEMEDEL,
MEN FLERA STORA UTMANINGAR ÅTERSTÅR ATT TACKLA
J-Matthias Löhr,
professor, överläkare,
CLINTEC, Karolinska
institutet; Gastrocent­
rum, Karolinska uni­
versitetssjukhuset
b [email protected]
Wouter van der
Wijngaart, professor,
Mikro- och nanosy­
stem, Kungliga Teknis­
ka högskolan; båda
Stockholm
Björn Fagerberg,
professor emeritus,
Wallenberglaborato­
riet, avdelningen för
molekylär och klinisk
medicin, Sahlgrenska
akademin; Sahlgrens­
ka universitetssjukhu­
set, Göteborg
Traditionell läkemedelsbehandling av cancer innebär
oral eller intravenös tillförsel av en substans som
dödar eller hämmar tumörvävnad. Det terapeutiska
fönstret innebär att nå en tillräckligt hög koncentra­
tion i tumörvävnad utan att det uppstår farliga eller
oacceptabla effekter i normala vävnader. Nobelprista­
garen Paul Ehrlich, kemoterapins grundare, myntade
begreppet »magisk kula«, som han hämtade från Carl
Maria von Webers opera »Friskytten«, där den magis­
ka kulan träffade endast det avsedda målet [1].
Kan tillverkade nanopartiklar vara de magiska ku­
lorna i framtidens terapi? Vi beskriver här olika ma­
terial och metoder och ger exempel på användningar.
Inkapslade celler – lovande resultat men svår process
Konceptet att använda inkapslade terapeutiska verk­
tyg för mer riktad behandling skapades för mer än 50
år sedan med tanken att använda inkapslade levande
celler för medicinsk behandling [2]. Det började med
insulinproducerande betaceller för att behandla dia­
betes [3]. Med åren har andra celltyper prövats vid dia­
gnoser som hypoparatyreoidism [4] och Huntingtons
sjukdom [5]. Inkapslingstekniken har stadigt förbätt­
rats [6]. Cellinnehållande partiklar prövas också på so­
»Just cancerterapi med starkt toxiska läkemedel har
dragit särskild nytta av nanoteknikens fördelar.«
och konverterades av CYP2B1 från cellerna och frigjor­
des i tumören [9].
Trots lovande resultat har det inte varit möjligt att
få processen att kapsla in celler att leva upp till regu­
latoriska krav från myndigheterna.
Material i nanostorlek får nya egenskaper
Material i nanostorlek får helt andra egenskaper än
i större dimensioner. Det är dessa annorlunda egen­
skaper som är grunden till nanoteknikens möjlighe­
ter att revolutionera diagnostik och behandling. Men
samma mekanismer som medför terapeutisk nytta
kan också leda till oväntade biverkningar. Det är en
stor utmaning i utvecklingsarbetet.
Nanoskalan innebär storlekar <900 nanome­
ter (nm), och partiklar <100 nm definieras i EU som
nano­partiklar [10]. Men funktionalitet är inte strikt
knuten till storleksnivån <100 nm. Nanopartiklar
kan ha samma storlek som cellers organeller, recep­
torer och kanaler. Små nanopartiklar kan passera
biologiska barriärer och cellmembran in i cellkär­
nor [11]. Nanopartiklars funktioner är extremt varie­
rande beroende på t ex vad de är tillverkade av, deras
form, storlek, ytladdning och löslighet. Nanopartik­
lar kan tillverkas av metaller, metallsalter, organiska
eller sammansatta material. Den vanligaste formen
är sfärisk.
Ett illustrativt exempel på hur nanoformatet änd­
rar egenskaper är guld, som i sin vanliga form är en
HUVUDBUDSKAP
lida tumörer. Dessa partiklar har oftast en diameter
mellan 200 och 500 µm. Tekniken har prövats vid be­
handling av t ex pankreascancer.
Ett aktuellt exempel är ifosfamid som är en så tox­
isk substans att den i praktiken knappast används
vid cancerbehandling, framför allt inte hos äldre, på
grund av allvarliga biverkningar. Ifosfamid är en pre­
kursor som via ett särskilt P450-cytokromenzym i le­
vern (CYP2B1) metaboliseras till en starkt tumör­toxisk
metabolit. Allogena celler från en givare har genmodi­
fierats för att överuttrycka CYP2B1. Sådana celler har
kapslats in i partiklar av cellulosafosfat. Med angio­
grafisk teknik har partiklarna injicerats i artärer till
tumören [7, 8]. Parallellt gavs ifosfamid intravenöst i
låg dos som passerade in via den porösa kapselväggen
b Potentiella läkemedel som inte kan utnyttjas på grund
av stark toxicitet, svårlöslighet eller hög molekylvikt kan
göras användbara med nanoteknik.
b Denna teknik innebär konstruktion av mångfunktionel­
la partiklar i nanoskala.
b Nanopartiklar håller läkemedel avskilt från övrig väv­
nad under transporten till målvävnaden, och de har en
storlek och yta som gör dem lösliga i blodbanan.
b Exempel på passiv målstyrning är onkologiska nano­
läkemedel som är utformade för att via defekta nybilda­
de kapillärer ta sig in i tumörvävnad, brista och leverera
terapeutisk dos.
b Aktiv målstyrning innebär att nanopartikeln på sin yta
har en ligand som interagerar med molekyler som är
överuttryckta på målytan.
1
Läkartidningen
Volym 114
TEMA NANOMEDICIN
inert metall. I nanoformat är den dock reaktiv och po­
tentiellt möjlig att använda i målstyrd läkemedelsbe­
handling [12].
Med nanoteknik öppnar sig flera möjligheter att
lösa stora problem med läkemedelsbehandling:
bb stabilisera och kontrollera frisättning av stora pep­
tider och proteiner som används i biologiska läke­
medel
bb öka biotillgängligheten av svårlösliga substanser
bb minska biverkningar och målstyra cancermedici­
ner i optimala mängder till tumörvävnad.
FAKTA 1. Principer för riktad tumörterapi med nanopartiklar
NANOPARTIKEL SOM BÄRARE
Kraftigt toxiska, svårlösliga läkemedel
med hög molekylvikt kan i princip
laddas i en nanopartikel och transpor­
teras till tumören. Under transporten
till målvävnaden bär nanopartikeln den
aktiva substansen i hög koncentration,
avskild från övriga vävnader som skyd­
das från biverkningar. Exempel på olika
nanopartiklar är
bb liposomer (sfärer gjorda av samma
material som cellmembran och som
kan transportera såväl vattenlösliga
som icke-vattenlösliga substanser)
Nanotekniken ger cancerterapin särskild fördel
Just cancerterapi med starkt toxiska läkemedel har
dragit särskild nytta av nanoteknikens fördelar. I den­
na artikel illustrerar vi utvecklingen av nanoläkeme­
del med exempel från onkologin, särskilt behandling
av pankreascancer.
I Fakta 1 beskrivs principer för hur nanopartiklar
kan användas för målsökande behandling med toxis­
ka läkemedel.
Liposomer används ofta, och för att förhindra att de
tas upp i blodbanan med fagocytos kan de pegyleras,
vilket beskrivs som »smygteknik« (Fakta 1). Liposomer
i nanoskala medför
bb förlångsammad elimination från blodbanan
bb lägre maximal plasmakoncentration, vilket reduce­
rar biverkningar
bb ökat upptag av läkemedlet i tumörvävnaden.
Den sistnämnda effekten beror på att kärlnybildning­
en i tumörvävnad leder till defekta, mycket tunnväg­
giga vida kapillärer som är lätt genomträngliga för na­
nopartiklar, vilka sedan avger läkemedel i målvävna­
den (den s k EPR-effekten [enhanced permeability and
retention]) (Fakta 1) [13].
I Tabell 1 beskrivs godkända läkemedel som baseras
på nanoteknik och som finns tillgängliga i Sverige. För
mindre toxiska läkemedel kan andra nanotekniker
användas för att få svårlösliga substanser användbara
för peroralt bruk. Genom att framställa nanokristaller
med mycket liten diameter ökar substansens löslig­
bb miceller (runda aggregat med en
vattenlöslig yta för att bära icke-vat­
tenlösliga substanser)
bb dendrimer (sfärer av repetitiva,
förgrenade molekyler med stor flexi­
bilitet för att skapa olika funktioner).
MÅLSÖKANDE PRINCIPER
Passiv målsökning
bb Tumörvävnad är ofta vaskulariserad
med nybildade primitiva blodkärl
med ökad genomsläpplighet för
särskilt designade nanopartiklar,
vars läkemedelsinnehåll anrikas i
målvävnaden
bb Nanopartiklars ytkemi kan utformas
för att stimulera fagocytos av vita
blodkroppar, t ex i lymfkörtlar med
metastaser.
Aktiv målsökning
Nanopartikeln innehåller en molekyl
som binder sig vid en ligand som är
överuttryckt på tumörcellernas yta.
AKTIV SUBSTANS
Nanopartikeln innehåller molekyler
som interagerar med molekyler i
tumörvävnad.
ANDRA FUNKTIONER
Pegylering innebär att man på
nanopartikeln fäster polyetylenglykol
i polymera kedjor. Det ökar vattenlös­
ligheten, kan minska antigeniteten och
underlätta naturlig nedbrytning av
nanopartikeln efter leverans av aktiv
substans till målvävnaden.
het och biotillgänglighet. Exempel på sådana läkeme­
del är aprepitant och sirolimus för att förhindra illa­
mående respektive avstötning efter transplantation
(Tabell 1).
Caelyx, som innehåller doxorubicin och används
mot bl a metastaserande bröstcancer, godkändes re­
dan för 20 år sedan av den amerikanska läkemedels­
myndigheten Food and Drug Administration (FDA).
Principen baseras här på en liposomal partikel som
rymmer optimal mängd läkemedel samtidigt som den
är tillräckligt liten för att utnyttja EPR-effekten [14].
TABELL 1. Exempel på godkända nanoteknologiska läkemedel på den svenska marknaden.
2
Namn (generiskt namn)
Indikation
Mekanism
Nanomaterial
Effekter nanomaterial
b Caelyx (doxorubicin)
Metastaserande bröstcancer,
ovarialcancer
Interaktion med DNA och RNA i
tumörvävnad
Liposom (100 nm)
Doxorubicin frigörs huvudsakligen efter
extravasering, utanför blodbanan
b Mepact (mifamurtid)
Osteosarkom hos barn och
ungdomar
Immunstimulerande effekter
Liposom med ligand för receptor
på monocyter och makrofager
Liganden binder på och stimulerar
immun­effekter mot tumörvävnad
b Myocet (doxorubicin)
Metastaserande bröstcancer
Interaktion med DNA och RNA i
tumörvävnad
Liposom
Liposompartiklarna minskar exponering
av tarmslemhinnan
b Abraxane (paklitaxel)
Metastaserad bröst- och
pankreascancer, småcellig
lungcancer
Påverkar mikrotubuli och celldelning i tumörvävnad
Nanopartiklar av serumalbumin–
paklitaxel (130 nm)
Nanopartiklarna dissocierar i mindre
partiklar, och albumin stimulerar
tumörens upptag av paklitaxel
b Onivyde (irinotekan)
Andra linjens behandling vid
pankreascancer
Interaktion med DNA och RNA i
tumörvävnad
Liposom
Irinotekan frigörs huvudsakligen efter
extravasering, utanför blodbanan
b Rapamune (sirolimus)
Mot transplantations­
avstötning
Immunsupprimerande
Nanokristaller (<1 µm)
Ökad biotillgänglighet av substans med
låg löslighet
b Emend (aprepitant)
Mot illamående vid cellgiftsbehandling
Antiemetiskt
Nanokristaller (<1 µm)
Ökad biotillgänglighet av substans med
låg löslighet
Läkartidningen
2017
TEMA NANOMEDICIN
Partikelns lipidvägg har en komposition som medger
att doxorubicin i hög grad släpps ut i tumörvävnaden.
Intensiv utveckling för behandling av pankreascancer
Cancer i bukspottkörteln diagnostiseras oftast sent i
förloppet, har mycket dålig prognos [15] och har bli­
vit indikation för att producera särläkemedel (orphan
drugs) (http://ec.europa.eu/health/documents/com­
munity-register/html/o419.htm). Det har inte funnits
någon effektiv behandling förutom operation i tidigt
stadium, men nu pågår en intensiv läkemedelsut­
veckling.
EndoTAG-1 är en liposomal nanopartikel som
innehåller paklitaxel (Tabell 1). Partikelns lipidväg­
gar är positivt laddade och interagerar med negativt
laddade endotelceller i nybildade blodkärl till tumö­
ren. Därmed ansamlas nanopartiklarna i tumören och
brister, varvid paklitaxel i hög dos gör att tumörväx­
ten hämmas [16].
Irinotekan kommer från växtriket och har cyto­
toxiska effekter genom att påverka tumör-DNA. Det är
en prekursor som kan aktiveras lokalt i tumörvävnad.
Irinotekan i liposomala nanopartiklar skyddas från
metabolisering i lever och minskar svåra biverkning­
ar. Detta läkemedel är godkänt för andra linjens be­
handling av metastaserad pankreascancer [17].
Albumin binder reversibelt till icke-vattenlösliga
molekyler och ökar passagen av läkemedel genom ka­
pillärväggar till det extravaskulära rummet i tumör­
vävnad genom receptormedierade processer. Pan­
kreascancer medför ofta ett överuttryck i tumören
av ett albuminbindande protein, som ytterligare ökat
värdet av albumininnehåll i nanopartiklar [18]. Detta
har utnyttjats i nab-paklitaxel (Abraxane), som är en
130 nm stor albumininbunden nanopartikel som an­
vänds vid pankreascancer [19] och andra tumörsjuk­
domar (Tabell 1).
Mer komplexa system väntas i framtiden
Mer komplexa system för nanoläkemedel är att för­
vänta och kan redan skönjas. Små interfererande
RNA-molekyler (siRNA; small interfering RNA) är mo­
lekyler som har egenskapen att kunna tysta genut­
tryck. Genen RRM2 svarar för syntes av enzymet ribo­
nukleosiddifosfatreduktas, subenhet M2, som spelar
en viktig roll för cellproliferation i tumörvävnad.
Dessa kunskaper har utnyttjats för att tillverka
­siRNA-molekyler som hämmar RRM2-genens uttryck
av det nämnda enzymet, för att därmed minska tu­
mörtillväxt. Detta används i ett sammansatt nanoba­
serat cancerläkemedel, som illustrerar utvecklings­
möjligheterna i framtiden [20]. Vid intravenös injek­
tion av detta läkemedel blandas innehållet i två am­
puller, varvid det spontant bildas nanopartiklar med
en diameter om 75 nm. Ampull 1 innehåller tre kom­
ponenter: positivt laddad polymer, icke-vattenlöslig
polymer och ligand på nanopartikelns yta för att fästa
mot receptorer för humant transferrin. Sådana recep­
torer är överuttryckta på humana cancerceller. Am­
pull 2 innehåller siRNA, som hämmar RRM2-genens
uttryck och därmed tumörtillväxt. Initiala studier på
försöksdjur och människa visar att detta administra­
tionssätt fungerar med acceptabla biverkningar.
Framtida studier får visa om det kommer att leda till
ett godkänt läkemedel i klinisk verksamhet.
Nanoteknik kan också användas på andra sätt för
att förbättra medicinsk behandling. Sfäriska nano­
partiklar av guld för fototermisk ablation av tumörer
samt nanostrukturerade material och nanoimplan­
tat är några exempel utanför ramen för denna artikel.
»Thera­nostics« är ett begrepp som innebär att nano­
teknik kan användas i en och samma process för att
både dia­gnostisera och behandla sjukdomar.
Biverkningar och andra utmaningar
En viktig aspekt av tillverkade nanopartiklars unika
egenskaper, förutom att de är i samma storleksord­
ning som subcellulära strukturer, är partikelytans
funktionalitet. Små förändringar av en nanopartikels
fysikaliska och kemiska ytkaraktär kan helt ändra
dess funktion. Det innebär, å ena sidan, att det finns
ett stort spelrum att identifiera och utnyttja olika ef­
fekter. Å andra sidan innebär det också stor risk för
icke önskvärda effekter som kan leda till oacceptabla
biverkningar.
Som beskrivs i en annan artikel i detta tema för­
värvar nanopartiklar som befinner sig i den mänsk­
liga kroppen en biologisk identitet genom att biomo­
lekyler adsorberas, varvid immunsystemet kan akti­
»Det finns nu erfarenheter att bygga på för att utveckla nanopartiklar som på ett säkert sätt transporterar
och levererar aktiv substans till målvävnader.«
veras och ge upphov till inflammation och olika bi­
verkningar. Pegylering (Fakta 1) är ett sätt att försöka
minska nanopartiklars immunogena effekter, vilket
inte alltid lyckas [21]. Nanopartikelytor kan också in­
teragera med komponenter i koagulationskaskaden
eller åstadkomma hemolys, för att nämna några and­
ra problem [22].
I utvecklingen av nya nanopartiklar är det också en
utmaning att säkerställa att den aktiva substansen
frigörs på önskat sätt från nanopartikeln. Den får inte
frigöras i blodbanan utan måste frisättas när den når
målvävnaden. Det gäller också att ha mätmetoder för
att säkerställa dessa funktioner och veta att substan­
sen metaboliseras eller utsöndras på ett säkert sätt.
Det är ett fortsatt problem att på ett systematiskt
och jämförbart sätt kunna kategorisera nanopartiklar
och deras funktionalitet, vilket bidragit till att regle­
ringen av nanomaterial fortfarande inte är färdig [23]
(se artikel i detta tema). Detta har i sin tur bidragit
till att utvecklingstakten av nya nanoläkemedel varit
långsammare än förväntat.
Revolutionerande läkemedel
Paul Ehrlichs idé om det ideala läkemedlet som en
»magisk kula« har med nanoteknikens ankomst kom­
mit närmare ett förverkligande. Det finns nu erfaren­
heter att bygga på för att utveckla nanopartiklar som
på ett säkert sätt transporterar och levererar aktiv
substans till målvävnader. Den målsökande funktio­
nen hos dessa partiklar blir alltmer sofistikerad och
3
Läkartidningen
Volym 114
TEMA NANOMEDICIN
understöds av den snabba utvecklingen inom alla in­
volverade kunskapsområden.
En fascinerande aspekt av nanomedicin är att ut­
vecklingen är helt beroende av brett samarbete mel­
lan många olika discipliner. Arbetet med att få en till­
fredsställande reglering av nanomaterial är en för­
utsättning för en snabbare och säker utveckling av
dessa revolutionerande läkemedel. s
högskolan och Stockholm läns landsting genom programmet
Hälsa, medicin och teknik.
b Björn Fagerberg är ledamot i Läkarförbundets arbetsgrupp för
klimat och hälsa samt styrelseledamot i föreningen Läkare för
miljön.
Citera som: Läkartidningen. 2017;114:EIAC
b Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: J-Matthias Löhr
är rådgivare till Celgene och Baxalta. Wouter van der Wijngaart
är rådgivare till Mercene Labs angående utveckling av polymerer.
Författargruppen har fått stöd från Barncancerfondens forsk­
ningsnämnd för medicinsk teknik samt från Kungliga Tekniska
REFERENSER
1. Strebhardt K, Ullrich
A. Paul Ehrlich’s magic
bullet concept: 100
years of progress.
Nat Rev Cancer.
2008;8(6):473-80.
2. Chang TMS. Hemo­
globin corpuscles.
Re­search report for
Honours Physiology.
Montreal: McGill University Press; 1957.
3. Dufrane D. Safety
and efficacy study of
encapsulated human
islets allotransplantation to treat type 1
diabetes. ClinicalTrials.
gov NCT00790257.
4. Hasse C, Klöck
G, Schlosser A, et
al. Para­thyroid
allotransplantation
without immuno­
suppression. Lancet.
1997;350(9087):1296-7.
5. Bloch J, Bachoud-Lévi
AC, Déglon N, et al.
Neuroprotective gene
therapy for Huntington’s disease, using
6.
7.
8.
9.
polymer-encapsulated
cells engineered to
secrete human ciliary
neurotrophic factor:
results of a phase I
study. Hum Gene Ther.
2004;15(10):968-75.
Löhr JM, Heuchel R,
Jesnowski R, et al.
Therapy with cell
encapsulation for
substitution of organ
function and tumor
treatment. Adv Eng
Mater. 2009;11:B129-35.
Löhr M, Hoffmeyer A,
Kröger J, et al. Microencapsulated cell-mediated treatment of
inoperable pancreatic
carcinoma. Lancet.
2001;357(9268):1591-2.
Löhr M, Hoffmeyer A,
Kröger JC, et al. Safety,
feasibility and clinical
benefit of localized
chemotherapy using
microencapsulated
cells for inoperable
pancreatic carcinoma:
a phase I/II trial. Cancer Ther. 2003;1:121-31.
Löhr M, Saller R,
Salmons B, et al.
Microencapsulation of
genetically engineered
cells for cancer therapy.
Methods Enzymol.
2002;346:603-18.
10.Europeiska kommissionen. 2011/696/
EU. Kommissionens
rekommendation av
den 18 oktober 2011 om
definitionen av nanomaterial. 20 okt 2011.
http://eur-lex.europa.
eu/legal-content/SV/
TXT/PDF/?uri=CELEX:32011H0696&from=EN
11. Tammam SN, Azzazy
HM, Lamprecht A. How
successful is nuclear
targeting by nanocarriers? J Control Release.
2016;229:140-53.
12. Khlebtsov N, Dykman
L. Biodistribution and
toxicity of engineered
gold nanoparticles: a
review of in vitro and
in vivo studies. Chem
Soc Rev. 2011;40(3):164771.
13. Maeda H, Tsukigawa K,
Fang J. A retrospective
SUMMARY
Nanoparticles for cancer therapy
Nanoparticles carry a big promise in oncology, for
diagnosis/imaging, therapy, or both (theragnostics). As
common in medical history, there is a huge gap between
the exciting experimental possibilities and data and
clinical studies making use of it. Of the cell-containing
nanoparticles, only one formulation using gene-directed
enzyme prodrug therapy (GDEPT) with CYP2B1 and
ifosfamide was used in early clinical studies. Of the cellfree nanoparticles, some drug-releasing (doxorubicin)
ones are in clinical use for trans-arterial chemoembolization (TACE) in liver tumors and metastasis.
Using liposomes, both paclitaxel and irinotecan have
been used in pancreatic cancer as the model indication.
Nanoparticle-albumin-bound paclitaxel (NAB-paclitaxel)
has also been developed and is now registered as a
drug for first-line therapy of pancreatic cancer, as
is the liposomal irinotecan. The novel nanoparticle
formulations carry a big promise for even better
performance, both in diagnosis and therapy; however,
few of these has entered the clinic as of today.
4
Läkartidningen
2017
30 years after discovery of the enhanced
permeability and
retention effect of solid
tumors: next-generation chemotherapeutics and photodynamic
therapy – problems, solutions, and prospects.
Microcirculation.
2016;23(3):173-82.
14. Barenholz Y, Peer D.
Liposomes and other
assemblies as drugs
and nano-drugs: from
basic and translational
research to the clinics.
J Control Release.
2012;160(2):115-6.
15. Löhr JM. Pancreatic
cancer should be
treated as a medical
emergency. BMJ.
2014;349:g5261.
16.Löhr JM, Haas SL,
Bechstein WO, et al;
CT4001 Study Group.
Cationic liposomal
paclitaxel plus gemcitabine or gemcitabine
alone in patients with
advanced pancreatic
cancer: a randomized
controlled phase
II trial. Ann Oncol.
2012;23(5):1214-22.
17. Wang-Gillam A, Li
CP, Bodoky G, et al;
NAPOLI-1 Study Group.
Nanoliposomal irinotecan with fluorouracil
and folinic acid in
metastatic pancreatic
cancer after previous
gemcitabine-based
therapy (NAPOLI-1):
a global, ­randomised,
open-label, phase
3 trial. Lancet.
2016;387(10018):545-57.
18.Yardley DA. nab-Paclitaxel mechanisms of
action and delivery.
J Control Release.
2013;170(3):365-72.
19.Von Hoff DD, Ervin
T, Arena FP, et al.
Increased survival in
pancreatic cancer with
nab-paclitaxel plus
gemcitabine. N Engl J
Med. 2013;369(18):1691703.
20.Zuckerman JE,
Gritli I, Tolcher A, et
al. Correlating animal
and human phase
Ia/Ib clinical data
with CALAA-01, a
targeted, polymer-­
based nanoparticle
containing siRNA. Proc
Natl Acad Sci U S A.
2014;111(31):11449-54.
21. Suk JS, Xu Q, Kim N,
et al. PEGylation as a
strategy for improving
nanoparticle-based
drug and gene delivery.
Adv Drug Deliv Rev.
2016;99(Pt A):28-51.
22.Ziemba B, Matuszko
G, Bryszewska M, et
al. Influence of dendrimers on red blood
cells. Cell Mol Biol Lett.
2012;17(1):21-35.
23. Korsmeyer R. Critical
questions in development of targeted nanoparticle therapeut­ics.
Regen Biomater. 2016;
3(2):143-7.
