Utvecklingsbegreppets förändringar

Utvecklingsbegreppets förändringar
Utvecklingsbegreppets förändringar
Lars Aronsson
Samhällsförändring
”Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.”
(Berg och Henriksson, 1976)
Tillväxtparadigmet och dess motkrafter
Delen i boken om De ekonomiska och sociala landskapen i Värmland tar sin
utgångspunkt i innehållet i den utveckling som sker. Av den anledningen kommer
olika vetenskapliga perspektiv på utvecklingsbegreppet att översiktligt beskrivas
och kommenteras. Dessutom behandlas bara aspekter som är aktuella för främst
denna del av boken vilket innebär att mycket som skulle kunna ha tagits upp under
rubrikens tema har utelämnats.
Den dominerande utvecklingsteorin tiden närmast efter andra världskrigets slut
1945 hade en kraftig betoning på tillväxt och brukar av denna anledning benämnas
för tillväxtskola eller tillväxtparadigm (Hettne, 1982; Mabogunje, 1989; Stöhr och
Taylor, 1981).1 Förändringar och ökad komplexitet uppstod bland utvecklingsteorierna under 1960- och 70-talen. Tillväxtparadigmet förändrades i vissa avseenden och
kom att betecknas moderniseringsskola (Mabogunje, 1989; Friedmann och Weaver,
1979). Utveckling handlade i det här fallet, mycket förenklat, om övergången från
ett traditionellt till ett modernt samhälle. Kritiken växte dock mot moderniseringsskolan som därigenom kom att breddas i utvecklingssynen. Till ekonomisk tillväxt
lades även sociala, politiska och ekologiska perspektiv. Under samma tidsperiod
påbörjades en debatt om tillväxt. Några anledningar till debatten var tilltagande
miljöförstöring och råvarubrist. Några aspekter i debatten var kvantitet eller kvalitet i tillväxtbegreppet samt tillväxtens ekologiska, politiska och sociala gränser.
Utvecklingsdebatten benämndes utveckling som rättvis fördelning (Hettne, 1982;
Mabogunje, 1989). Även marxismens perspektiv var centralt under 1960- och
Aronsson, L (2011) Utvecklingsbegreppets förändringar i Lennart Nilsson, Lars Aronsson och PO Norell (red)
Värmländska landskap. Cerut, Karlstads universitet och SOM-institutet, Göteborgs universitet.
Karlstad University Press.
191
Lars Aronsson
70-talen. Denna utvecklingssyn kan betecknas som utveckling som systemförändring
där en grundläggande idé är att problem med fördelning och social rättvisa inte kan
lösas oberoende av de mekanismer som styr produktion och fördelning. Vid sidan
av den mer ortodoxa marxismen växte sig beroendeskolan stark. Enligt denna hindras
det som betecknas som periferin i sin utveckling av ett ekonomiskt, politiskt och
kulturellt beroende av ”västvärlden” eller centrum (Hettne, 1982).
En funktionell eller territoriell ansats
Under 1980-talet blev Friedmann och Weaver (1979) framträdande när de diskuterar två olika vägar att bedriva regional utveckling, en funktionell och en territoriell
ansats. Den överordnade idén för funktionell utveckling är att det globala rummet
integreras till ett enda marknadsområde. Ett av den funktionella utvecklingens geografiska uttryck och ett viktigt instrument för regional utveckling är tillväxtcentra
eller tillväxtpooler (Friedmann och Weaver 1979; Stöhr och Taylor, 1981). Den
regionala utvecklingen skulle stärkas genom en kombination av direkta offentliga
investeringar och subsidier till näringslivet. Resurserna kanaliserades till tillväxtcentra. Från dessa vara tanken att positiva ekonomiska effekter skulle ”sippra ned
eller ut” till tillväxtcentrats omland. En effekt blev att länkarna mellan tillväxtcentra
stärktes samt att urbaniseringsgraden ökades. Effekterna för ett vidare omland blev
inte de förväntade.
Ett territoriellt utvecklingsperspektiv syftar till att generera utveckling utifrån en
regions egna förutsättningar och bygger i hög grad på självtillit och lokal kontroll.
Principen är att regionen sätts i centrum och att utveckling genereras inifrån eller
underifrån (se t.ex. Brox, 1970). I Sverige har den funktionella utgångspunkten
dominerat under perioden efter andra världskriget.
Hållbar utveckling
Ett annat exempel på en utvecklingssyn som fått mycket stort genomslag är den så
kallade Brundtlandskommissionens arbete i form av rapporten Vår gemensamma
framtid, från Världskommissionen för miljö och utveckling (Hägerhäll, 1988).2
Hållbar utveckling kan härledas till de tidigare nämnda utvecklingsskolorna, bland
annat till den debatt om resurser som fördes i boken Limits to Growth (Meadows,
1972). I rapporten Vår gemensamma framtid kan spåras aspekter från samtliga
nämnda utvecklingsteoretiska inriktningar utom möjligen från den renodlade
tillväxtskolan. Trots denna samling av tidigare idéer har hållbar utveckling som
begrepp en substans som gör att det kan beskrivas som ytterligare en skolbildning
inom utvecklingsteorin. Förenklat uttryckt utgår hållbar utveckling ifrån ett långt
tidsperspektiv där resurser ska räcka och miljön ska vara god även för kommande
generationer. Ofta brukar hållbar utveckling delas in i ekonomiska, sociala och
miljömässiga dimensioner.
192
Utvecklingsbegreppets förändringar
Globalisering
Under 1980- och 90-talen kom globaliseringsfrågorna allt mera tydligt på agendan. Det ska dock påpekas att globalisering inte är ett nytt fenomen. En tolkning
av globalisering är att vi lever i ett nätverks- och flödessamhälle med en allt mer
omfattande och snabb rörlighet i det globala rummet av varor, tjänster, människor,
kapital, mediebilder och information (Castells, 1996). Det senmoderna samhället
karaktäriseras av en ständigt växande koordination av globala flöden vilket sammantaget inneburit förändringar i organiseringen av samhället (Sassen, 2000; Urry,
2000; 2003). En viktig orsak är marknadssystemets logik och funktionssätt som
leder till att världen, å ena sidan, blir allt mer ”sammanpressad” genom ökande och
snabbare interaktion och å andra sidan tenderar de sociala relationerna att bli allt
mer rumsligt ”uttänjda” (Harvey, 1989). Det högmobila samhället har alltså en stark
koppling till globaliseringsfrågorna.
Konstruktioner av regioner genom relationer
En aktuell ansats är att platser och regioner är uppbyggda genom människors sociala
handlingar och interaktioner samt människans relation till den materiella omgivningen över tid vilket betecknas som ett relationellt perspektiv (Massey och Jess,
1995, Massey, 2004). Denna utveckling skapas genom en kombination av lokala
förutsättningar och en komplex interaktion mellan människor och artefakter på
andra platser – från lokal till global nivå. Relationen mellan olika skalor eller nivåer
har blivit central, bland annat tydliggörs det genom begreppet glokal, det vill säga
ömsesidigheten i lokala och globala processer.
Paasi (2010) argumenterar bland annat för att aktörers komplexa sociala praktiker,
nätverk och interaktioner deltar i konstruktionen av regioner och i skapandet av
diskurser för regional utveckling. Det sker även interaktioner med det materiella på
flera sätt. ”A region becomes in material and symbolic processes related to nature and
landscapes” (Paasi, 2010:2299). Även det materiella i form av teknologier, exempelvis infrastruktur som internet, deltar i den relationella utvecklingen i en region.
Kulturens betydelse för regional utveckling
Kulturfrågorna har under 1990- och 2000-talet fått ett genomslag som påminner
om när miljöfrågorna, som tidigare noterats, hamnade i fokus av debatten.3 Kopplingen mellan kultur, kreativitet och tillväxt för regioner och platser är central enligt
Florida (2002). Floridas teorier har verkat inspirerande för strategier för framförallt
stadsutveckling (Aronsson och Braunerhielm, 2011).
Den kreativa klassen anses avgörande för innovationer, ökad konkurrenskraft
och därmed lokal och regional utveckling. Miljön denna gruppering lockas av är
den som präglas av mångfaldig och tolerant kultur, respektive fysiska miljöer som
193
Lars Aronsson
är ”levande”, till exempel pittoreska konstnärliga miljöer. Det gäller att utveckla
platser som är unika och intressanta snarare än standardiserade (Aronsson, 2007b).
Det centrala för den kreativa eran är att städer konkurrerar genom att dra till sig
den kreativa klassen (med stort mått av humankapital) vilken i sin tur lockar till sig
företag och investeringar (Florida, 2005).
Kritik riktas mot strategin ur flera perspektiv. Idén är framför allt storstadsorienterad – den kreativa klassen (med talang) lockas till den mångfaldiga och (toleranta)
storstadsmiljön där också ett diversifierat näringsliv finns (teknologi). Exempelvis
Stockholms Handelskammare (2008) menar att det snarare är i miljöer där goda
förutsättningar för företagande och entreprenörskap återfinns (ett bra affärsklimat)
som det har skapats möjligheter för kreativitet och rikt kulturliv. Vidare är det
i synnerhet resursstarka människor med ekonomiskt eller kulturellt kapital som
efterfrågas. Detta innebär att det finns inkluderande och exkluderande aspekter
i tänkandet. Samtidigt är strategierna en balansgång mellan att tillvarata platsens
särart och identitet och att ”sälja” platsen till besökare, inflyttare, företag och andra
organisationer.
Nutida svensk regionpolitik
Westholm (2004) skriver, med bakgrund i Ansvarsutredningens idéer om större
och färre regioner i landet, att regionalpolitiken har förändrats mot en tillväxt- och
konkurrensdoktrin från och med 1990-talet. Fram till dess präglades den av tydligt
nationellt fokus med bland annat ambitionen lika villkor för (utjämning mellan)
alla delar av landet. Perspektivet är dock numera annorlunda där intresset har flyttats till den internationella nivån. Sverige måste ta plats i den globala konkurrensen
genom geografisk och funktionell koncentration.4 Stadsregionerna ska fungera
som motorer för tillväxten. I denna koncentration är tanken att regionerna ska ha
en stark centralort med minst ett universitet med omfattande forskningsresurser.
Även perspektivet på statens roll har förändrats från att ha varit fördelare av stöd
till svaga branscher och regioner till att organisera produktionen. Ett exempel är
att innovationssystem numera är centralt i regionalpolitiken där staten organiserar
samspelet mellan forskning, företag och offentlig sektor (triple helix) med syfte att
skapa innovativa och konkurrenskraftiga regioner. Mer dynamiska arbetsmarknader
anses önskvärt genom att öka arbetspendlingen och större och kraftfullare regioner med ökad specialisering eftersträvas. Visionen om regionförstoring rymmer
både fortsatt urbanisering genom att varje region har minst ett större centra och
samtidigt möjligheter för regionen i övrigt att knyta an till centrat. Ansvaret för
regional utveckling flyttas därmed från nationell till regional nivå. Förslaget om
regionförstoring rymmer också en radikal funktionell specialiseringstanke där
regionala innovationssystem ska byggas upp som helst ska riktas mot en bestämd
nisch på världsmarknaden.
194
Utvecklingsbegreppets förändringar
En kritik som riktas mot tillväxt- och konkurrensdoktrinen är att det kan innebära
en utveckling mot mer (regional och överstatlig) centralism och större koncentration. Möjligen kommer den regionala organisationen att i framtiden vara fortsatt
och kanske än mer asymmetrisk, d.v.s. regionalt varierande i landets olika delar än
vad som gäller i dagsläget.
Anknytningen till De ekonomiska och sociala landskapen
Genomgången av olika vetenskapliga inriktningar inom utvecklingsbegreppet i
förhållande till dagens regionala utveckling kan kanske sammanfattas som ”intet
nytt under solen”. Med några kortfattade meningar ska olika nyckelbegrepp som
florerat i utvecklingsbegreppet kommenteras.
Tillväxt och innovationer är centrala i den nutida diskussionen om regional
utveckling. En nyansering av tillväxtskolan har skett genom bland annat begreppet
hållbar utveckling. Detta begrepp har visat sig oväntat hållbart över tiden men har
samtidigt blivit alltmer urvattnat i till exempel den politiska retoriken.
Globala beroenden, eller om man så vill glokala dito, är högaktuella inte minst
är det tydligt och synbart när kriser avlöser varandra vilket skett under senare år.
En annan aspekt av det som benämns globalisering är högrörligheten vilken inom
olika områden har satt sin prägel på samhället.
Den funktionella utvecklingsansatsen består och används i ett flertal sammanhang, till exempel när man talar om arbetsmarknadsregioner. Den funktionella
idén är också högaktuell när det gäller tillväxtcentra, exempelvis i diskussionen om
nya regionbildningar eller när det gäller sammanlänkningen av Europas storstäder
genom utvecklad infrastruktur.
När det gäller dagens svenska samhällsplanering lever den i ett komplext sammanhang där det i praktisk utövning är vanligt att arbeta utifrån ett relationellt
perspektiv med interaktioner och förhandlingar mellan en mängd aktörer och
nätverk som ett centralt inslag.
Kulturfrågorna har fått en central plats på kartan vid lokal och regional utveckling.
Detta gäller bland annat frågor om stadsutveckling, kreativitets- och kompetensfrågor
och därtill hörande innovationer. Detta länkar också till den högre utbildningens
och forskningens centrala position som numera helst av allt ska inriktas mot nyttiggörande i ekonomisk bemärkelse. Exempel är triple helix och klustersamarbeten.
Slutligen vill jag påminna om att genomgången visat att utvecklingsbegreppet definitivt inte är liktydigt med ekonomisk tillväxt utan innehåller en rad andra aspekter
där välfärdsfrågornas plats måste ihågkommas. Vi får inte glömma att ekonomisk
tillväxt är ett medel för att uppnå mål av olika slag. Ett intressant exempel är den
gryende forskningen om lycka och livstillfredsställelse. Kanske är dessa värden det
övergripande målet för samhällsutvecklingen?
Flertalet av de frågor som tagits upp i detta kapitel kommer att behandlas mera
ingående i de kapitel som följer i De ekonomiska och sociala landskapen i Värmland.
195
Lars Aronsson
Somliga frågor har redan behandlats i tidigare kapitel och andra frågor kommer att
tas upp i senare delar av boken.
Noter
1Se
vidare i Aronsson, 1989.
2Se
vidare i Aronsson, 1997.
3Se
vidare i Aronsson 2007a.
4
Jämför med Syssner, 2006.
Referenser
Aronsson, L. 1989. Turism och lokal utveckling. En turism-geografisk studie. Meddelanden från Göteborgs universitets geografiska institutioner, serie B, nr 79.
Kulturgeografiska institutionen, handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Aronsson, L. 1997. Turismens hållbara utveckling? Forskningsrapport 97:8. Samhällsvetenskap. Forskargruppen Turism & Fritid. Högskolan i Karlstad.
Aronsson, L. 2007a. Kartor över kulturella ekonomier. I Aronsson, L.; Bjälesjö, J.;
Johansson, S. (red). 2007. Kulturell ekonomi. Skapandet av värden, platser och
identiteter i upplevelsesamhället. Lund: Studentlitteratur.
Aronsson, L.; Bjälesjö, J.; Johansson, S. (red). 2007b. Bilder av platser. I Kulturell
ekonomi. Skapandet av värden, platser och identiteter i upplevelsesamhället. Lund:
Studentlitteratur.
Aronsson, L och Braunerhielm, L (red). 2011. Kreativitet på plats. Karlstad University Press.
Berg, B och Henriksson, A. 1976. Teckningar och vers. Björn Berg teckningar. Alf
Henriksson vers. Bra Böcker.
Brox, O. 1970. Centralbyråkraterna och glesbygden. En sociologisk intensivstudie.
Uppsala: Prisma.
Castells, M. 1996. The Rise of the Network Society. The Information Age. Economy,
Society and Culture. Vol. 1. Oxford: Blackwell Publishers.
Florida R. 2002. The rise of the creative class.... and how it´s transforming work, leisure,
community, and everyday life. New York: Basic Books.
Florida, R. 2005. Cities and the Creative Class. New York: Routledge.
Friedmann, J och Weaver, C. 1979. Territory and Function. The Evolution of Regional
Planning. University of California Press Berkeley and Los Angeles, California.
Harvey, D. 1989. The Condition of Postmodernity: An Enquiry into the Orgins of
Cultural Change. Oxford: Basil Blackwell.
Hettne, B. 1982. Strömfåra och kontrapunkt i västerländsk utvecklingsdebatt. Bakgrundsrapport 8. Naturresurs- och miljökommittén. Stockholm.
196
Utvecklingsbegreppets förändringar
Hägerhäll, B. (red) 1988. Vår gemensamma framtid. Rapport från världskommisionen för Miljö och utveckling under ordförandseskap av statsminister Gro Harlem
Brundtland. Stockholm: Bokförlaget Prisma och Tidens förlag.
Mabogunje, A. L. 1989. The Development Process. A Spatial Perspective. Ed. 2.
London: Unwin Hyman.
Massey, D. & Jess, P. (eds.) 1995. A Place in the World? Places, Cultures and Globalization. 4 – The Shape of the World. Explorations in Human Geography. Oxford,
The Open University. Oxford: Oxford University Press.
Massey, D. 2004. For Space. London: SAGE Publications Ltd.
Meadows, D. H., Meadows, D. L., Randers, J. Behrens III, W. W. 1972. The Limits
to Growth. New York: Universe Books.
Paasi, A. 2010. Regions are social constructs, but who or what ”constructs” them?
Agency in question. In Environment and Planning A 2010, volume 42, pages
2296 – 2301.
Sassen, S. 2000. The Global City: Strategic Site/New Frontier. American Studies,
41:2/3 (Summer/Fall 2000): 79-95.
Stockholms Handelskammare. 2008. Kreativitet och konkurrenskraft – en kritisk
granskning av rådande teorier om urban utveckling. Rapport 2008:2.
Stöhr, W. B. och Taylor, D. R. (ed.) 1981. Development from above or below? The
Dialectics of Regional Planning in Developing Countries. Chichester: Wiley and
Sons Ltd.
Syssner, J. 2006. What kind of regionalism? Regionalism and Region Building in
Northern European Peripheries. Frankfurt: Peter Lang.
Urry, J. 2000. Sociology beyond societies: Mobilities for the twenty-first century. London:
Routledge.
Urry, J. 2003. Global complexity. Cambridge/Oxford: Polity Press & Blackwell
Publishing Ltd.
Westholm, E. 2004. År 2015 – Supersverige med 6-8 regioner? En regionalpolitisk
betraktelse. I Framtider. Institutet för Framtidsstudier. Nr 4/2004.
197