En Pilgrimsvandring med inspiration från
Franciscus av Assisi
”En pilgrims bön”
Gud, vi tackar dig för livet som du ger oss.
Tack för att du skapat mig med en längtan att söka Utåt och inåt.
Tack för att du går med mig, och förenad med varje steg.
Vi vill be för varandra, människor och pilgrimer, frivilliga och ofrivilliga.
Hjälp oss att ta emot det som du låter oss möta.
Hjälp oss att ha respekt för oss själva, varandra och Dig.
Du, som sagt till oss: Sök så ska ni finna,
till Dig överlämnar vi oss själva och varandra
och vår pilgrimsfärd.
I Jesu namn.
Amen
”Börja med att göra det nödvändiga,
gör sedan det möjliga och
plötsligt gör du det omöjliga.”
- Franciskus av Assisi
”All världens mörker kan inte släcka skenet från ett enda ljus?”
- Franciskus av Assisi
”Franciscus bön vid korset”
Du allrahögste och ärorike Gud,
upplys våra hjärtans mörker
och giv oss en rätt tro,
ett fast hopp och en fullkomlig kärlek,
samt insikt i Din heliga vilja för oss,
och gör oss tillgivna Dig,
så att vi kan fullborda den.
Genom Jesus Kristus vår Herre.
Amen.
- Franciskus av Assisi
Liten historik om den Helige Franciskus
År 1182 föddes Franciskus som äldste son till klädeshandlaren Bernadone i
Assisi. Han växte upp till en bekymmerslös, nöjeslysten och fåfäng yngling som
gärna festade och sjöng bland gycklarna. Han var slösaktig men också generös
mot de fattiga. (Hans far fick betala det mesta.)
Som den ärelystna unge man han var ville han söka lyckan som riddare. Under
resan blev han sjuk och fick rasta på ett ställe där han under natten hörde en
röst som uppmanade honom att vända hem och tjäna Herren i stället.
Frans, rikemanssonen som haft allt han kunnat önska sig, lämnade nu världen
för att vandra med "Fru fattigdom" som en enkel tiggare i en sliten gammal
kåpa. Omgivningen förvånades och många hånade Frans, men det var i
fattigdomen, egendomslösheten, som han hittade sin rätta kallelse och meningen
med livet.
Kristus själv talade till Frans, genom ett krucifix i en kyrka : "Bygg upp min
kyrka".
Frans ville helst leva som eremit i bön till Gud men gick efter en tid ut på gator
och torg för att predika bot och omvändelse. De bröder som samlades runt
honom leve efter den apostoliska förebilden att "ge bort allt de ägde till de
fattiga" för att själva leva av allmosor. De hjälpte och tjänade dem som var ännu
fattigare än dom själva.
Kyrkan och prästerskapet förundrades över vilken kraft och helighet som utgick
från dessa "Herrens minsta bröder". Till slut behövdes någon form av
organisation och brödernas ordensregel godkändes av påven.
Frans betraktade sig som en "fattig pilgrim" eller "Guds lille fattige". Han var
älskvärd mot alla, även djuren, ja hela skapelsen omfattades av hans kärlek. Allt
levande var bröder och systrar för honom. Det fanns en stor glädje runt Frans.
Hela sitt liv var Frans sjuklig. Fastor och asketliv gjorde inte saken bättre. Han
dog straxt efter 40-års ålder. I slutet av sitt liv bar han Kristi sårmärken på
händer och fötter. (Något som han dolde för sina närmaste bröder.)
