Backamöllan i Söndraby
Stig Händig
Ur hembygdsföreningens årsskrift 1993
Många som bor i Oppmanna socken känner säkert inte till att det har funnits en väderkvarn
vid Backagården i Söndraby. Den uppfördes av dåvarande ägaren, Lars Eskilsson, och stod
färdig 1869. Att bygga en väderkvarn, i detta fall, en holländare, kostade åtskilligt men kunde
samtidigt betraktas som en kapitalinvestering. Äldste sonen tog som regel över gården, och då
kunde en annan son bli kvarnägare och möllare.
Under andra hälften av 1800-talet stod det skånska möllebyggandet på sin höjdpunkt och
många stora och effektiva möllor uppfördes. En del möllebyggare var danskar. Efter
sekelskiftet blev byggaren montör eller reparatör. Frans Svensson berättar att en man vid
namn Ravin åtgärdade fel som uppstod vid ett par tillfällen. Traditionen förtäljer att många
möllor också flyttades från en plats till en annan.
Backamöllan var en holländare, vilket innebar att hättan med vingarna vreds mot vinden
med ett spel via en kuggkrans. Kvarnen var cirka tretton meter hög, åttakantig och klädd med
spån. Foten av gråsten var fjorton meter i diameter, fyra meter tjock och cirka två meter hög.
På den inre halvan låg syllen och i hörnen av åttakanten stod stolparna. De var tio gånger tolv
tum och bar upp hättan med kronhjul, pressen, löpaxeln och löpstenen. Mellan fot och hätta
fanns fyra våningar som innehöll två verk med kvarnstenar med 1,4 meters diameter och
siktverk. Det hade även funnits en maltkross. Vingarna hade en diameter av femton-sexton
meter och var två meter breda. De bestod av baksadling, balken, vingaträn med häck och
stormbräda samt slutligen segel som bestod av lakansväv som impregnerats med linolja.
Hastigheten reglerades med seglen och lättverket som också bestämde grovleken på mjölet.
Vid finare malning klämde man åt, vid grövre lättade man. Med pressen som låg runt
kronhjulet stannades kvarnen, till exempel när seglen rullades in Säckarna med säd hissades
upp med en lina som låg runt en remskiva som dreva av krondrevet.
Vintertid var det stundtals besvärligt. Fuktiga segel frös och blev sköra. Försiktigt togs de
ner och hängdes i kostallet där de töades upp. Att vara möllare i en väderkvarn krävde stort
omdöme, kunnighet och känsla. Vid hård och byig vind ställdes skickligheten på svåra prov.
Det var ett ständigt passande med lättverket. Jag hade förmånen att få göra en inspelning med
den siste möllaren, Frans Svensson, där han livfullt berättar om vardagen i en väderkvarn.
Reglerade arbetstider var det inte tal om. Det gällde att passa på när vinden var bra. Femtio
säckar om ”dagen” kunde då malas. Råg och vete var lättast att mala, sedan kom korn och
blandsäd (korn och havre blandat). Ren havre tog längst tid – den var segmalen. Frans
berättar:
-- Vid ett tillfälle hade det varit vindstilla i fjorton dagar varvid kvarnen fylldes med säckar,
men så blev det bra vind och om kvällen kom min bror Gottfrid till hjälp. Vi höll båda verken
igång hela natten så vi tömde kvarnen. Som belysning användes små fotogenlampor.
Frans Svensson tog över arrendet hösten 1920 och var möllare fram till senhösten 1922 när
en storm bröt av ena vingbalken. Nils L Andersson ägde kvarnen och arrendet var etthundra
kronor samt fri malning till gården. Efter haveriet erbjöd sig dansken Ravin att för femtusen
kronor instllera en fotogenmotor för fortsatt drift. Men eftersom lönsamheten hade sjunkit
från två kronor per säck 1920 till åttio öre 1922 ansåg Frans att det skulle vara ett alltför stort
risktagande och driften lades ner. En viss överkapacitet av kvarnar fanns, och i synnerhet från
kvarnen i Tollarp gjorde sig konkurrensen påmind. Vattenhjulen och turbinerna ersattes av
elmotorer som inte behövde någon tillsyn eller passning.
Efter nedläggningen blev kvarnen en omtyckt lekplats för traktens barn och ungdom. Så
gick det för möllan som för så många andra; vind och väta gjorde sitt, och troligtvis 1929
såldes kvarnen och monterades ner. En del av inredningen användes antagligen i andra
möllor, en del blev ved. Därmed var bygden en sevärdhet och ett kulturminnesmärke fattigare.
Backamöllan hade ett utsökt läge med fri vind från alla väderstreck och syntes vida omkring –
när veterinären skulle göra besök på gården var det lätt att beskriva vägen.
Samtal med personer som besökt kvarnen:
Oskar Larsson, Kajetorp: Som barn fingo vi ibland följa med till möllan. Det var intressant
och spännande, det mullrade jämt och susade när vingarna svängde runt. Ibland blev hästarna
rädda och skyggade.
Svante Svensson, Bonslätt: Jag tjänade som dräng på Backagården samma höst som vingen
blåste ner och var inne i möllan många gånger. Vi pojkar gingo ibland upp på backen vid
Valdemas Olas. Därifrån kunde man se tre väderkvarnar igång. Det var Backamöllan,
Karsholmskvarnen och väderkvarnen i Balsby.
Gunnar Eriksson, Oppmanna: Ibland fick jag följa med far till möllan och blev vid ett
tillfälle lovad, att när jag fyllt tio år fick jag själv ta häst och vagn och åka. En gång, jag hade
då fyllt elva år, och kom dit för att mala sa Frans: ”Du kan hälsa far med att nu har det blitt en
påg här.”
Det berättas att en gång kom en man körandes till kvarnen med en oxe. I sin enfald trodde han
sig orka hålla kvarnvingen still, och tog tag i vingen men slungades långt ut på gräsplanen och
slog sig nästan fördärvad.
I sin bok Nässlorna blommar nämner Harry Martinson en väderkvarn. Han hade med stor
sannolikhet sett Backamöllan i Söndraby under sin vistelse i socknen: ”På Gasta höjd stod en
väderkvarn. Den stod mellan några ekar. Urgamla ekar som visst tänkte bli lika tjocka som
kvarnen.”
På sluttningen växer ekar än idag.
* * *
Mjölnare i Söndraby:
Anders Nilsson Möller, född 22 augusti 1876 i Nosaby, kom 1895,
Hans Trulsson, född 1856 i Mjällby,
Olof Olsson, född 24 augusti 1875 i Jämshög,
Frans Svensson, född 10 mars 1897 på Oppmanna 27.
