Jordbruket och omvärlden
Inledning
Brukandet av mark ger upphov till en rad miljöproblem. I viss mån kan detta påverkas genom
åtgärder inom jordbruket, medan andra är ofrånkomliga så länge vi brukar marken, vilket vi
måste göra så länge vi har en matkonsumtion som påminner om dagens. Två exempel på
miljöproblem som påverkas av jordbruket är övergödningen av våra hav och vattendrag och
den globala uppvärmningen eller växthuseffekten, som det också kallas. Den här skriften
kommer att handla om hur lantbruket påverkar dessa två miljöproblem, vad lantbrukare kan
göra för att minska påverkan och vilken roll samhället och konsumenten spelar. Fokus ligger
på övergödningsproblematiken.
Övergödning
Vad innebär övergödning?
Läckage av näringsämnen
Kväve och fosfor är viktiga näringsämnen för växter på land och i vatten. Ofta är det brist på
något av ämnena och därför innebär ett extra tillskott av det ämne som är begränsande en ökad
tillväxt. I takt med att befolkningen har växt och vårt levnadssätt förändrats har mer
näringsämnen kommit i omlopp och deras kretslopp har accelererat, vilket har lett till en ökad
transport av näringsämnen till havet. De näringsämnen som läcker från diverse källor, och
som inte tas upp i växtlighet och sediment eller avgår till luften, hamnar till slut i Östersjön
eller Västerhavet. Från länderna runt dessa hav kommer varje år runt 780 000 ton kväve och
36 000 ton fosfor. Näringsämnestillflödet ökade fram till 70-talet men sedan dess har det
årliga tillflödet varit relativt konstant, trots att många åtgärder för att minska läckaget gjorts på
senare år. Detta beror på att det kan ta lång tid innan markerna töms på sitt näringsöverskott.
Kväve som läcker ut från åkrar kan tränga ner djupt i marken och det kan då ta upp till flera
decennier innan grundvattnet har fört det till ett vattendrag. Fosfor kan bindas in i marken och
stanna kvar ännu längre. Tillflödet av näringsämnen varierar sedan kraftigt från år till år,
beroende på nederbörden. Stora mängder nederbörd ger en större utlakning av näringsämnen
(Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Ökad tillväxt
I havet leder det extra tillskottet av näringsämnen till en ökad tillväxt av alger och plankton
vilket i sin tur leder till att även andra organismgrupper påverkas och antingen ökar eller
minskar i antal. Arter som lever av alger kan komma att öka när algerna ökar medan t.ex.
bottenlevande växter kan komma att minska eftersom de får mindre ljus när algerna breder ut
sig. I Östersjön har siktdjupet minskat med ca 4 meter under de senast 50 åren, d.v.s. vattnet
har blivit grumligare (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
I och med att produktionen i vattnet ökar och i och med att även organiskt material läcker till
haven blir det mer material som så småningom ska brytas ner. Nedbrytarna använder sig av
syre och när det är mycket material som ska brytas ner går mer syre åt. Om inte nytt syre
1
tillförs t.ex. genom omblandning av vattnet finns det risk för att syrebrist uppstår på bottnarna.
Detta kan leda till mer eller mindre tillfälligt döda bottnar, vilket gör att bottenlevande djur
slås ut. Nedbrytningen tas över av andra nedbrytare som producerar giftigt svavelväte som
slutprodukt. Om nytt syrerikt vatten kommer in kan bottnarna få tillbaka sitt växt- och djurliv
(Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Algblomning
I och med den ökade näringsämnestillförseln har även sammansättningen av algfloran
förändrats och så kallade algblomningar har blivit allt vanligare i våra hav. Detta innebär en
massutveckling av alger (egentligen är det cyanobakterier), som i vissa fall kan vara giftiga.
Algblomning är ett naturligt fenomen, men under de senaste decennierna har det förekommit
allt oftare. Sedan 1990-talet är blågrönalgblomningar vanliga även i Bottenhavet, vilket de
inte varit tidigare. Algerna har inte bara blivit vanligare utan de producerar också giftiga
ämnen i större utsträckning. På senare år har giftalgblomningar inträffat varje sommar. I
Östersjön är det i stor utsträckning giftiga blågröna alger som blommar medan det i
Västerhavet är andra alggrupper, vilka dock också kan vara giftiga (Monitor 19,
Naturvårdsverket, 2005).
Påverkan på fiskarter
Vissa fiskarter gynnas mer än andra av den ökade tillväxten och dessa ökar i antal på
bekostnad av andra arter. Torsken hör till en av de arter som har minskat kraftigt, vilket både
beror på överfiske och på övergödningen. Torsken lägger ägg som flyter fritt i vattnet. Dock
behövs rätt salthalt för att äggen ska kunna flyta och salthalten varierar med djupet. Idag finns
den nödvändiga salthalten och torskens lekområden ofta på de djup och platser där syrebrist
råder och där det finns svavelväte. Dessa förhållanden gör att äggen dör. Detta är en av
orsakerna till att torsken har fått mycket svårt att lyckas med sin fortplantning i Östersjön
(Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Det är svårt att i torskens fall avgöra hur stor del av minskningen som beror på övergödning
och hur stor del som beror på överfiske, den har drabbats hårt av båda fenomenen. Idag ligger
beståndet av lekmogen torsk under den kritiska nivå som krävs för att föryngringen
åtminstone vissa år ska kunna fungera tillfredsställande. Beståndet riskerar därför att kollapsa
(Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005). Även gädda och abborre har minskat under 1990-talet.
På vissa platser (t.ex. Kalmarsund, och runt Öland och Gotland) uppgår minskningen till 8090% (Naturvårdsverket, 2003). Vissa arter, främst strömming och skarpsill, har gynnats av
övergödningen. Det finns teorier om att strömmingen äter torskrom, ytterligare en faktor som
påverkar torskbeståndet negativt.
Varifrån kommer näringsämnena?
Naturliga och antropogena källor
Ett visst läckage av näringsämnen är naturligt. Transport med vatten ingår i fosforns och
kvävets kretslopp. Organiskt kväve (t.ex. proteiner och andra molekyler som kommer från
dött organiskt material) omvandlas av markorganismer till oorganiskt kväve, d.v.s.
vattenlösligt ammonium och nitrat, som kan läcka med markvattnet. Fosfor finns bundet i
berggrunden men kan vittra till fosfat och föras bort med vatten eller bindas i komplex och
föras bort. Fosfor frigörs även som fosfat när levande organismer dör och bryts ner och då kan
2
det också läcka naturligt. Två tredjedelar av kvävet och ca 40% av fosforn kommer dock från
antropogena källor, d.v.s. orsakade av människan (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Om man tittar på samtliga källor, både naturliga och antropogena, kommer en tredjedel av allt
kväve och en fjärdedel av all fosfor, som når havet via svenska vattendrag, från
jordbruksmark. Källfördelningen skiljer sig dock åt i olika delar av Sverige. I Norrland har
man t.ex. inte så mycket jordbruk, men desto mer skogsbruk och därför kommer en större del
av näringsämnena som når Bottenhavet och Bottenviken från skogsmark. I västra Sverige är
nederbördsmängderna högre, på grund av att vindarna över Sverige ofta är västliga, och därför
är kvävebidraget från atmosfäriskt nedfall högre här än på andra håll (läs mer om atmosfäriskt
nedfall nedan). I Skåne är jordbruket väldigt utbrett, medan skogsbruket inte är så stort, vilket
resulterar i att mer än tre fjärdedelar av kvävet och runt 60% av fosforn som når Öresund
kommer från jordbruksmark. Industrin står för en större andel av näringsläckaget i norr än i
söder vilket beror på att många industrier, t.ex. pappersbruk, ligger längs norrlandskusten
(Naturvårdsverket, 2002).
Kvävets och fosforns källfördelning påminner om varandra, men skiljer sig åt på vissa
punkter. T.ex. bidrar enskilda avlopp med en större andel av fosforn än av kvävet, vilket bl.a.
beror på användningen av tvättmedel med fosfater. Eftersom fosforns kretslopp i princip inte
involverar någon atmosfärisk fas finns nästan inget atmosfäriskt nedfall av fosfor, medan detta
utgör en betydande källa när det gäller kväve (Naturvårdsverket, 2002).
Antropogena källor
När man bara ser till de antropogena utsläppen bidrar jordbruket med en större andel än när
även de naturliga källorna räknas med. Hälften av det antropogena kvävet och nästan hälften
av den antropogena fosforn kommer från jordbruksmark. Även när det gäller antropogena
källor ser källfördelningen olika ut beroende på vilka delar av landet man studerar.
Fördelningarna ser ungefär ut som fördelningen av det totala läckaget, men t.ex. så är
jordbrukets andel i Norrland större när man bara tittar på antropogena källor, eftersom en stor
del av läckaget från skogsmark är naturligt (Naturvårdsverket, 2002).
De totala antropogena utsläppen till Kattegatt och Egentliga Östersjön är mycket större än till
andra delar av haven. Det beror på att dessa områden får vatten från stora avrinningsområden
med mycket jordbruksmark. Öresund får inte så stora mängder näring i jämförelse med de
andra områdena, men avrinningsområdet är heller inte så stort (Naturvårdsverket, 2002).
Läckaget av kväve är betydligt större än läckaget av fosfor, men detta innebär inte att kväve
alltid får en större påverkan i miljön. Liksom när det gäller lantbruksgrödor behöver
vattenväxter, alger och bakterier mer kväve än fosfor för sin tillväxt och förhållandet brukar
vara runt 7:1. Därför kan även en mindre skillnad i fosforläckaget få stor påverkan på
tillväxten i havet.
Förändringar över tiden
Många åtgärder har gjorts för att minska läckaget av näringsämnen. Det har visat sig vara
betydligt lättare att påverka så kallade punktkällor, d.v.s. utsläpp från t.ex. en industri eller ett
reningsverk, än från så kallade diffusa källor, såsom jordbruksmark och enskilda avlopp. De
diffusa källorna står för en betydligt större del av läckaget, ca 80% (Naturvårdsverket, 2002).
3
Reningsverkens teknik för vattenrening har utvecklats mycket under 1900-talet. Runt 1940
fanns knappt någon kommunal avloppsrening alls men sedan dess har anslutningen av
tätortshushållen till reningsverken ökat konstant, för att runt 1970 omfatta alla tätortshushåll. I
början hade reningsverken bara slamavskiljning men allt eftersom har en rad olika reningssteg
lagts till. Biologisk rening för att få bort organiskt material kom först, följt av kemisk rening
(fosforrening) och sedan, runt 1980, kväverening. Idag har runt hälften av de kommunala
reningsverken kväverening. Sedan 60-talet har reningsverkens fosforutsläpp minskat med
90% och deras kväveutsläpp har minskat med 33% mellan 1995 och 2002 (Monitor 19,
Naturvårdsverket, 2005).
Industrins utsläpp var för några decennier sedan helt orenade. Idag är dock många mindre
industrier anslutna till kommunala reningsverk och de större industrierna har infört egen
effektiv rening och dessutom förändrat sina processer och moderniserat sin utrustning. Dessa
åtgärder har lett till en minskning av näringsämnesutsläpp på ungefär 50% (Monitor 19,
Naturvårdsverket, 2005).
De hushåll som ligger på landsbygden saknar anslutning till kommunala reningsverk. De har
istället enskilda avlopp vars reningsförmåga ofta inte är så effektiv. Många hushåll har
fortfarande bara slamavskiljning. Kväveutsläppen från enskilda avlopp har minskat lite sedan
70-talet, medan fosforutsläppen har ökat något. Reningen har förbättrats, men samtidigt har
levnadsstandarden ökat och därmed fosforutsläppen, t.ex. till följd av ökad användning av
tvättmedel med fosfater (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Mellan 1985 och 1995 minskade jordbrukets kväveläckage med 25%, vilket delvis berodde på
minskade åkerarealer (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005). Mindre arealer har lett till mindre
gödsling. Antalet ton kväve som årligen sprids ut på åkrarna i Sverige har minskat sedan 70talet, men detta beror just på minskade arealer, mängden kväve/hektar är densamma. Kvävet
omsätts snabbt i marken och därför måste hela tiden nytt kväve tillsättas för att fylla växternas
behov (www.naturvardsverket.se). Det minskade kväveläckaget berodde också på att
spannmålsodlingen minskade till förmån för vallodling mellan 1985 och 1995. Vallodling
läcker mindre näring än spannmålsodling eftersom marken vid vallodling är bevuxen under en
större del av året. När Sverige gick med i EU 1995 bröts dock denna trend. Det blev
lönsammare att odla spannmål igen och denna produktion ökade på vallodlingens bekostnad.
Mellan 1995 och 1999 kunde man inte se någon ytterligare minskning av kväveläckaget
(Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005). Men nu har en studie gjord av SLU (2005) visat att
kvävutsläppen från svensk åkermark har minskat med 7000 ton mellan 1995 och 2003, vilket
innebär en 12-procentig minskning. En tredjedel av den minskningen härrör från
miljöersättningen för odling av fånggröda och senarelagd jordbearbetning (SLU, 2005).
Fosforläckaget har minskat med ca 20% mellan 1995 och 2000 och detta beror främst på att
djurhållningen har minskat (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005). Man har dock även minskat
fosforgödslingen kraftigt. Under efterkrigstiden fram till 1990-talet gödslade man mycket med
fosfor och i marken byggdes det upp ett fosforlager. Detta är möjligt eftersom fosfor till
skillnad från kväve till stor del fastläggs i marken och kan finnas kvar länge. Eftersom fosfor
finns lagrat i marken har man kunnat minska gödslingen. Dock syns inte detta i miljön än
eftersom den gamla fosforn ligger kvar i marken. Detta frigörs efter hand och bidrar vattnets
fosforhalt idag. Det är alltså tidigare års gödslingsrekommendationer och vanor som
fortfarande syns i miljön (www.naturvardsverket.se). Både förändringarna i kväve- och
4
fosforläckaget från 90-talet fram till idag visar att jordbrukets inriktning har stor påverkan på
det totala läckaget (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Sveriges och andra länders bidrag
Övergödningen är ett problem som är gränsöverskridande. Flera länder bidrar till uppkomsten
av problemet och flera länder drabbas av det. När det gäller vattenburna näringsämnen är
Polen det land som både bidrar med mest kväve och med mest fosfor. Hälften av
näringsutflödet kommer från fem floder i länderna söder och sydost om Östersjön, däribland
Polen. Sverige är dock det land som bidrar med näst mest näringsämnen, 21% av kvävet och
12% av fosforn år 2000. Därefter kommer Finland och Ryssland (Monitor 19,
Naturvårdsverket, 2005).
Att Polens utsläpp är så stora beror inte i första hand på att deras rening av vatten från tätorter
och industrier är otillräcklig, utan på att det är ett land med mycket jordbruksmark och en stor
befolkning. Faktum är att om man ser till utsläppen per person är Polens fosforutsläpp bara
något större än Sveriges, medan Sveriges kväveutsläpp då blir större än Polens. Detta beror
dels på att retentionen, d.v.s. markernas förmåga att ta upp näringsämnen innan de hamnar i
havet, är större i Polen än i Sverige eftersom det polska jordbrukslandskapet är mindre
påverkat av människan än det svenska. I Polen har man inte gjort så många sjösänkningar och
utdikningar som i Sverige, vilket innebär att vattnet rinner långsammare genom landskapet
och därmed blir retentionen större. Polens låga utsläpp per person jämfört med Sveriges
beror också på att gödselgivorna per hektar är mindre än i Sverige. Sveriges läckage av
näringsämnen är dock till viss del naturliga och kommer sig av att vi har en större total
landareal än Polen (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Atmosfäriskt nedfall
Som nämnts är nedfallet av fosfor minimalt och det tas därför inte upp här. Nedfallet av kväve
spelar dock en betydande roll för tillförseln av näringsämnen till havet. Varje år kommer 300
000 ton kväve till Östersjön och Västerhavet via luften. Detta motsvarar 28% av allt kväve
som når de båda haven och kan jämföras med de 780 000 ton som kommer till haven via
vattendragen (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Kvävet kan falla ner som ammoniak, ammonium och som nitrat. Ammoniak avgår till största
delen från gödsel, men även från förbränning, industriprocesser och transporter och kan sedan
falla ner som torrdeposition eller lösas i regnvatten och då falla ner som våtdeposition i form
av ammonium. Man räknar med att jordbruket står för 85% ammoniakutsläppen
(www.naturvardsverket.se).
Nitrat bildas när kväveoxider kommer ut i luften. Kväveoxiderna bildas vid förbränning,
eftersom syre och kväve kan förenas vid höga temperaturer. Transporterna är den största
källan till kväveoxidutsläpp. Man räknar med att de står för 42% av kväveoxidutsläppen
(Naturvårdsverket, 2003), men även stationär förbränning och industriprocesser bidrar till
utsläppen. Kvävenedfallet som kommer från utsläpp av kvävoxider står för en betydligt större
del än det som kommer från ammoniak (www.naturvardsverket.se).
Det kväve som faller ner över land har stor chans att tas upp i växtligheten. Dock finns det
risk för läckage till närliggande vattendrag när växterna dör eller om nedfall sker under de
delar av året då inget näringsupptag sker. Det kväve som faller ner över sjöar och vattendrag
tas inte upp i så stor utsträckning. I viss mån fungerar dock sjöarna som stora våtmarker, där
5
kväve kan tas upp av vattenväxter eller omvandlas till luftkväve av bakterier, men en
betydande mängd fortsätter ändå ut i havet (Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005).
Både ammoniak- och kväveoxidavgången har minskat på senare år. Den totala
ammoniakavgången minskade med 13% mellan 1995 och 2003 och under samma period
minskade jordbrukets ammoniakavgång med 18%. Ungefär hälften av jordbrukets minskning
beror på att gödselhanteringen har förbättrats och den andra hälften beror på att djurantalet har
minskat. Vägtrafikens utsläpp av ammoniak har dock ökat i och med att katalysatorer har
införts, eftersom ammoniak bildas i dessa (www.miljomal.nu). Utsläppen av kväveoxider har
minskat med ca 35% mellan 1990 och 2003. Denna minskning beror främst på att
avgaskraven inom vägtrafiken stegvis har skärpts och katalysatorer har införts. Eftersom
trafiken har ökat under perioden är dock inte minskningen lika stor som den hade kunnat vara
vid oförändrad trafikintensitet. I takt med att vägtrafiken har minskat sina utsläpp av
kväveoxid har jordbrukets andel av utsläppen ökat. Jordbrukets utsläpp av kväveoxider
kommer bland annat från arbetsmaskiner (Naturvårdsverket, 2003). Idag räknar man med att
jordbruket totalt står för en tredjedel av kvävenedfallet (Jordbruksverket, 1998).
Utsläppen till luft är gränsöverskridande. Från Sverige avgick 2003 till exempel ut 54 350 ton
ammoniak och 204 000 ton kväveoxider, men allt detta hamnade inte i Östersjön eller
Västerhavet eller över Sverige, utan det transporterades till andra platser (www.miljomal.nu).
Av det nitrat som faller över svenska marker kommer ca 8% från våra egna källor och när det
gäller ammonium och ammoniak är siffran 21%. Siffran för ammonium och ammoniak är
högre eftersom dessa ämnen inte transporteras lika långt som nitrat och därför faller ner
närmare källan. Av depositionen över Östersjön står Sverige för 8% (Naturvårdsverket, 2003).
Om man jämför Sveriges näringsämnesbidrag till haven med Polens och även räknar in
kvävenedfallet har Sverige betydligt större utsläpp av kväve per person, 14 kg/person och år
jämfört med 5 kg i Polen. Detta beror bland annat på att vi p.g.a. att Sverige är ett glesbefolkat
land och på att vi har en hög levnadsstandard åker mycket bil, vilket ger upphov till
kväveoxidbildning. Det beror också på att vi äter mycket kött i Sverige, vars produktion leder
till ammoniakavgång (Bojs, 2005).
Konsumentens betydelse för näringsämnesläckaget
Vad vi väljer att äta och inte äta påverkar miljön i stor utsträckning. Det är ju konsumenternas
efterfrågan på varor som styr vad som produceras inom lantbruket. Ungefär en tredjedel av
hushållens totala miljöbelastning kan härledas till våra matvanor (Regeringen, 2005). En stor
del av denna miljöbelastning har att göra med läckage av näringsämnen. Därför följer nu en
beskrivning av hur våra val av livsmedel påverkar läckaget av näringsämnen.
Varför läcker näring från jordbruket?
Mer än hälften av nuvarande kväveförluster från svenska åkrar tycks bero på att odling sker,
inte hur den sker. Även om en lantbrukare genomförde alla tänkbara åtgärder för att minska
läckaget av näringsämnen så skulle markerna ändå läcka till viss del (Monitor 19,
Naturvårdsverket, 2005). Detta beror på att marken redan från början innehåller stora mängder
kväve. Vid en mullhalt på 4% finns det ca 6000 kg N/ha i marken. Det mesta av kvävet är i
organisk form, d.v.s. mull (Persson, 2003). Organiskt kväve kan inte utnyttjas av växterna i så
stor omfattning utan det måste först omvandlas till oorganisk form. Genom en process som
kallas mineralisering omvandlas det organiska kvävet till oorganiskt ammonium av nedbrytare
6
och det blir då tillgängligt för växterna. Ammoniumet omvandlas sedan till nitrat, som också
kan användas av växten, i en process som kallas nitrifikation.
När man odlar mark frigörs en del av markkvävet och riskerar att läcka. Detta gäller framför
allt nitrat, eftersom det inte binds i markpartiklar i så stor utsträckning som ammonium
(Jordbruksverket, 1998). Brukandet av marken kan även få fosfor att erodera. Jämfört med hur
mycket kväve som finns i marken är det inte så mycket som tillförs genom gödsling ett enskilt
år, bara ca 2%. Av det kväve som lakas ut kommer alltså mycket från marken själv. Om man
emellertid gödslar mer än vad växten kan ta upp är det stor risk att kvävet från gödseln läcker
redan samma år som det tillförs.
Men läckaget beror inte bara på naturliga faktorer. Mycket av läckaget har ökat till följd av att
flödena i näringsämnenas kretslopp har ökat. Förr var näringsflödena i jordbruket mer
småskaliga än idag. Det mesta som producerades konsumerades på gården och näringsämnena
som lämnade hushållet via avfall och latrin fördes tillbaka till åkern. Principen ”Äng är åkers
moder” innebar att man fick foder till djuren från ängen och från djuren fick man gödsel till
åkern. Ängsarealen avgjorde alltså hur många djur man kunde hålla och därmed också hur stor
åkerareal man kunde ha.
Nuförtiden har vi fått en uppdelning av växtodling och djurproduktion i olika delar av landet.
Denna specialisering har varit möjlig eftersom vi idag t.ex. kan transportera foder längre och
eftersom man har möjlighet att köpa in mineralgödsel. Växtodlaren behöver inte ha några djur
och den som håller djur behöver inte själv odla fodret. Denna uppdelning resulterar i att vi
tillför mer näringsämnen till systemet än förr i tiden, i form av mineralgödsel. Dessutom
producerar djurhållarnas djur ofta så pass stora mängder gödsel att de inte alltid kan sprida
den på ett optimalt sätt eftersom de inte har tillräckligt stora odlingsarealer. De stora
gödselmängderna på djurgårdarna medför att spridningstillfället inte alltid kan anpassas efter
när växternas upptag är som störst, utan man kan bli tvungen att sprida när gödselbehållaren är
full (SLU, 2005).
Ytterligare en faktor som har gjort att kretsloppet har brutits är att idag transporteras
huvuddelen av det som produceras inom jordbruket till städerna. Därmed uppkommer en
koncentration av näringsämnen där. Dessa näringsämnen transporteras inte tillbaka till
jordbruket utan hamnar i reningsverken. För att sluta kretsloppet skulle dessa näringsämnen
istället föras från staden tillbaka till växtodlingen, eftersom det är därifrån de kommer från
början.
Köttproduktion och växtodling
Vi har alltså idag en tydlig uppdelning av växtodlings- och djurhållningsgårdar.
Växtodlingsgårdarna producerar i stor utsträckning foder som sedan säljs till djurgårdarna. Ca
80% av jordbruksmarken används idag till foderproduktion. Detta påverkar i hög grad
läckaget av näringsämnen eftersom mycket mark tas i anspråk (Greppa Näringen, 2003). Att
det ser ut så här beror på en stor efterfrågan på kött- och mejeriprodukter. Alltså påverkar det
vi äter hur mycket näring som läcker från jordbruket.
Växtnäringsämnen kan tillföras gården genom foder, mineralgödsel, atmosfäriskt nedfall,
kvävefixering mm. Sedan kan kväve avgå genom denitrifikation (omvandling av nitrat till
kvävgas), som ammoniak eller genom läckage. En del kväve stannar kvar i marken som
organiskt material. Resten lämnar gården som produkter. Andelen av det tillförda kvävet som
7
lämnar gården i form av produkter brukar kallas för kväveutnyttjandegrad (Jordbruksverket,
1998).
Inom köttproduktionen går stora mängder näringsämnen in i gården i form av foder. I och med
att djuren ger ifrån sig stora mängder näringsämnen är det en förhållandevis liten andel av
dessa ämnen som lämnar gården i form av produkter. På en svingård i Halland kan
kväveutnyttjandegrad ligga runt 40%. Eftersom det mesta av grödorna som odlas här används
till foder innebär det att en förädling sker och därmed lämnar en mindre mängd kväve gården
med produkterna. Läckaget och ammoniakavgången här är stora eftersom jordarna är lätta och
genomsläppliga och djurtätheten är hög. Andelen kväve som lagras i marken är inte särskilt
stor. På en mjölkgård i Södermanland kan utnyttjandegraden ligga runt 25%. Läckaget är dock
mindre än på svingården, vilket beror på att mer kväve byggs in i marken. En växtodlingsgård
utnyttjar näringen betydligt mer effektivt än svin- och mjölkgården, d.v.s. en större del av den
tillförda näringen finns kvar i de produkter som lämnar gården. Kväveutnyttjandegraden för
en växtodlingsgård ligger mellan 60 och 90%. Dock byggs inte kvävehalten i marken upp så
mycket på en växtodlingsgård marken bearbetas i mycket högre grad på dessa gårdar än på
gårdar med vallar och på gårdar där stallgödsel tillförs regelbundet. Organiskt material bygger
upp mullhalten och bearbetningen ökar omsättningshastigheten (Jordbruksverket, 1998). Det
är dock viktigt att komma ihåg att om växtodlingsgården odlar mycket foder bidrar den
indirekt till djurgårdens läckage.
Livscykelanalys
För att jämföra olika livsmedelsprodukter med varandra när det gäller deras miljöpåverkan för
att se hur våra val av mat påverkar vår omvärld kan man använda sig av livscykelanalyser
(LCA). I en LCA definierar man en funktionell enhet för en vara, t.ex. ett kilo kött eller en
liter mjölk och sedan tittar man på all miljöpåverkan som en sådan enhet ger upphov till under
hela varans livscykel. LRF har gjort en LCA för sju vanliga livsmedel; nötkött, mjölk,
griskött, kycklingkött, hamburgerbröd, potatis och isbergssallad. I sin LCA har de tittat på
varornas påverkan på några olika miljöproblem från produktionen till matbordet. Det är inte
bara på gården som vår mat ger upphov till utsläpp utan även genom transporter, under
förädlingen, lagerhanteringen, tillagningen m.m. (LRF, 2002).
I LCA:n för dessa livsmedel kom LRF fram till att utsläppen av näringsämnen och
växthusgaser var klart störst för en funktionell enhet av nötkött. Därefter följde matvarorna i
följande ordning: griskött, kycklingkött, mjölk, hamburgerbröd, isbergssallad och potatis.
Skillnaderna mellan matvarorna var stora. T.ex. gav ett kilo nötkött upphov till 42 gånger mer
växthusgaser och 45 gånger mer övergödande ämnen än vad ett kilo potatis gjorde (LRF,
2002).
Det visade sig också att för alla livsmedel skedde mer än 70% av utsläppen av övergödande
ämnen på gården och för flertalet av dem var andelen till och med runt 90% eller högre. För
alla livsmedel utom potatis var produktionen, d.v.s. gården, också den viktigaste källan till
växthusgaser, dock var andelen lägre än när det gällde näringsämnen. Att andelarna var lägre
här beror på att växthusgaser uppkommer vid både transporter och industriprocesser, i högre
utsträckning än vad läckage av näringsämnen gör. För potatisen skedde det mesta läckaget av
näringsämnen i butiks- och konsumtionsledet. Detta beror på att stora mängder potatis
kasseras och dessutom bidrar skalet med stora mängder material, vilket ger upphov till
metangas när materialet bryts ner (LRF, 2002).
8
Konsumtionsvanor
I Sverige har vi ändrat våra konsumtionsvanor mycket på senare år. Hushållen använder en
allt mindre andel av inkomsterna till livsmedel, trots att konsumtionen ökar (Regeringen,
2005). Vi har bland annat ökat vår konsumtion av nötkött. Sedan början av 90-talet har denna
konsumtion ökat med 54%, vilket beror på att priserna har sjunkit. Trots denna ökning har den
svenska produktionen inte ökat. Istället importerar vi allt mer nötkött. Idag utgör importen
40%. Den största delen köps in från Danmark, Irland och Tyskland, men ca 10% kommer
ända från Sydamerika, vilket innebär långväga transporter (Edman, 2005).
Vi äter ungefär lika mycket griskött nu som för 10 år sedan men produktionen har minskat
sedan slutet av 90-talet medan importen har fördubblats. Idag är 20% av grisköttet importerat
och det mesta kommer från Danmark (Edman, 2005).
Sedan vi gick med i EU har kycklingkonsumtionen ökat starkt, med hela 89%. Den svenska
produktionen har dock bara ökat med 39% under samma tidsperiod. Den ökade
kycklingkonsumtionen beror på att priserna har fallit sedan vi gick med i EU och dessutom
har det tillkommit en rad styckade och förädlade produkter på marknaden. Att den svenska
produktionen inte har ökat i samma takt som konsumtionen innebär att vi importerar allt mer
kyckling. Importen har gått från 3,4% 1995 till 30% idag. Det mesta importeras från Danmark.
Där tillåts fler kycklingar per ytenhet och detta ger lägre produktionskostnader, vilket gör att
de svenska kycklingproducenterna får svårt att konkurrera med de danska (Edman, 2005).
Totalt sett är 30-40% av allt kött i Sverige importerat idag. Ovan konstaterades att när det
gällde t.ex. fosfor så har jordbrukets läckage minskat, men att detta delvis berodde minskad
köttproduktion. Eftersom vi bevisligen inte äter mindre kött utan istället importerar innebär
detta att miljöproblemen till viss del har flyttat utomlands. Där har vi ytterst små möjligheter
att påverka utsläppen och vi kan få tillbaka dem via t.ex. kvävenedfall. Därför kan man hävda
att det är bättre att vi försöker ha kvar produktionen i Sverige och istället försöker minska våra
egna utsläpp. Förändrade konsumtionsvanor är då mycket viktiga, eftersom köttproduktionen
ger upphov till betydligt mer utsläpp än växtodlingen. Här kommer dock en konflikt mellan
riksdagens miljömål in i bilden: om vi minskar köttkonsumtionen minskar vi läckaget av
näringsämnen, men det blir samtidigt svårt att bibehålla ett öppet landskap med en hög
biologisk mångfald, eftersom antalet betande djur då minskar.
Den globala uppvärmningen
Den globala uppvärmningen beror på att den naturliga växthuseffekten, som gör klimatet på
jorden beboeligt, har förstärkts på grund av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Gaserna
fungerar som glaset i ett växthus och reflekterar en del av den värmestrålning som lämnar
jorden, tillbaka till dess yta. Koldioxid är den växthusgas som näst efter vattenånga finns i
störst mängd och det är även den gas vi människor släpper ut mest av, framför allt genom
förbränning av fossila bränslen. Men även metan och lustgas är viktiga växthusgaser som
också bildas genom mänsklig aktivitet och de är dessutom kraftigare växthusgaser än
koldioxid. Följderna av en global uppvärmning kan bli allvarliga klimatförändringar som t.ex.
kan innebära torka och värmeböljor på vissa platser och kraftig nederbörd och
översvämningar på andra platser.
9
När det gäller lantbrukets påverkan på den globala uppvärmningen kan lantbrukaren påverka
utsläppen på flera sätt, genom sina olika roller. Påverkan kan vara både positiv och negativ.
Lantbrukarens roll som konsument
En av lantbrukarens roller är den som konsument. För det första köper lantbrukaren in
drivmedel till sina arbetsmaskiner. Vilken sorts drivmedel arbetsmaskinerna drivs av avgör
lantbrukets påverkan på växthuseffekten. Dieselolja är vanligast förekommande och vid
förbränningen bildas koldioxid. Vid valet av arbetsmaskiner finns dock en chans att främja
omställningen till ett hållbart samhälle genom att välja maskiner som kan köras på
förnyelsebara drivmedel, så som FAME (t.ex. RME) eller biogas. Eftersom dessa drivmedel
kommer direkt från växtriket bidrar den koldioxid som bildas när de förbränns inte till
växthuseffekten. Växterna har nämligen tagit upp motsvarande mängd koldioxid när de växte.
Lantbrukaren är precis som alla andra också konsument av livsmedel. Lantbrukaren kan inte
påverka övriga konsumenters efterfrågan på livsmedel, och därmed den utveckling som går
mot att vi äter mer och mer kött. Däremot kan lantbrukaren, liksom alla andra, minska
utsläppet av växthusgaser och läckaget av näringsämnen genom att själv äta mindre kött.
Lantbrukarens roll som producent av växthusgaser
Lantbrukaren är också producent av växthusgaser. Som redan nämnts ovan bildas koldioxid
när fossila bränslen används som drivmedel. Men även andra växthusgaser bildas i samband
med jordbruk. Metan bildas i magarna på idisslande djur, särskilt kor, och avgår även från
gödsel. Lustgas bildas vid lagring av stallgödsel och vid omsättning av kväve i mark och
vatten. Om man tillför kväve till marken leder det i princip alltid till att lustgas bildas i någon
utsträckning (Naturvårdsverket, 2006).
Koldioxidutsläppen kan lantbrukaren som sagt påverka genom att köra på förnyelsebara
drivmedel. När det gäller utsläppen av metan från kreaturen har dessa minskat något, men det
beror på minskad djurhållning. Detta innebär ju dels att metanet istället bildas i andra länder
och dels att vi i Sverige får svårt att hålla vårt landskap öppet. Alternativet är att minska
intensiteten i produktionen, eftersom mer metan bildas om produktionen per djur öka. Metanet
som avgår från gödseln kan tas till vara, vilket beskrivs mer nedan. En ökad användning av
fastgödsel skulle minska metanavgången, men öka lustgasavgången (Naturvårdsverket, 2006).
Lustgasavgången kan minska om man gödslar med rötat gödsel, se åtgärderna nedan.
Lantbrukarens roll som producent av energi
I rollen som producent av energi kan lantbrukaren gå ännu längre för att minska påverkan på
växthuseffekten. Lantbrukets stora arealer innebär att det finns stora resurser i länder som
Sverige när det gäller framställning av energi i framtiden. Denna nisch skulle också kunna
innebära att nedläggningen av jordbruksmark upphör och landskapet hålls öppet.
Lantbrukaren kan t.ex. odla energigrödor, t.ex. salix, rörflen, halm eller vass eller producera
biogas och etanol, se åtgärderna nedan.
10
Åtgärder för att minska övergödningen och den globala
uppvärmningen
Åtgärder på gårdsnivå
Projektet Greppa Näringen syftar till att hitta de åtgärder som är effektivast för den enskilda
gården. Nedan följer en beskrivning av några åtgärder som kan vara aktuella på flertalet
gårdar.
Åtgärder för att minska läckaget av näringsämnen
För att minska läckaget av näringsämnen från gården kan lantbrukaren göra en rad åtgärder.
Odling av fånggrödor har sagts vara den enskilt viktigaste åtgärden för att minska
kväveläckaget från åkermark. En fånggröda odlas när man inte har någon huvudgröda på
åkern, som alternativ till att låta marken ligga bar i väntan på nästa gröda. Fånggrödan kan då
ta upp näringsämnen och därmed hindra dem från att nå vattendragen. I södra Sverige kan
fånggrödor minska förlusten av näringsämnen med 30% om de plöjs upp på senhösten och om
den får vara kvar till våren kan läckaget minskas med ytterligare 10-20%. Vårbearbetning är
ytterligare en åtgärd, som innebär att man väntar med jordbearbetningen efter skörd till efter
årsskiftet. På så sätt stannar näringsämnena kvar i marken längre (www.miljomal.nu).
Sättet man gödslar på har också stor betydelse för läckaget av näringsämnen. Om man vill
minska läckaget är det viktigt att anpassa mängden gödsel efter grödornas behov och inte
gödsla för mycket. Att låta bli att gödsla med flytgödsel på hösten, när det inte finns några
grödor som kan ta upp näringsämnena, minskar också läckaget (www.greppa.nu).
Att skapa skyddszoner utgör ytterligare ett sätt att minska läckaget av näringsämnen. Med
skyddszon menas ett område intill ett vattendrag, en sjö, ett hav eller en damm och som inte
plöjs utan ständigt är bevuxet med vall. Att marken är bevuxen året om gör både att
avrinningen bromsas upp så att fosfor kan sedimentera och att kvävet hinner tas upp av
växterna eller denitrifieras, d.v.s. omvandlas till kvävgas (www.greppa.nu). Skyddszonerna
minskar även spridningen av bekämpningsmedel eftersom dessa fångas upp i zonen och i och
med att vattendragen nås av mindre gifter och näringsämnen främjas även växt- och djurlivet
där och nedströms (www.miljomal.nu).
Anläggning av våtmarker och småvatten minskar också läckaget av näringsämnen. Småvatten
definieras som mindre vattenansamlingar där vattenståndet är så pass högt att det finns en
vattenspegel året runt, medan våtmarker bara behöver ha vatten nära markytan under en stor
del av året. En våtmark är dessutom delvis täckt av vegetation. Våtmarker och småvatten
bidrar till att bromsa upp vattnets färd mot havet och därmed hinner mer vatten renas från
fosfor och kväve. Det låga vattenflödet gör att fosfor hinner sedimentera och fosfor bundet till
partiklar kan fastna i vegetationen. Både fosfor och kväve kan tas upp av våtmarksväxter och
kväve kan dessutom omvandlas till kvävgas, främst med hjälp av bakterier och avgå till
atmosfären. Våtmarker och småvatten utgör också viktiga livsmiljöer för många växter,
groddjur, insekter och fåglar (www.sjv.se).
För att minska avgången av ammoniak från åkern är det viktigt att snabbt bruka ner gödseln i
marken. Man kan även göra åtgärder utanför åkermarken t.ex. täcka gödselbrunnar, vilket ger
tydliga resultat. Ytterligare ett exempel är en anpassning av djurens foder. Ju mer proteiner
11
djuren äter, desto mer kväve kommer gödseln att innehålla, vilket både innebär mer
ammoniakavgång och större risk för läckage från åkern. Det gäller därmed att ta reda på
djurens behov och utfodra optimalt och inte ge ett överskott av proteiner (www.greppa.nu).
Åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser
För att minska jordbrukets utsläpp av växthusgaser kan vissa åtgärder vidtas på gårdsnivå.
Som tidigare nämnts kan en övergång ske till arbetsmaskiner som drivs av förnyelsebara
bränslen. Täckning av gödselbrunnar, som nämndes som en åtgärd för att minska
ammoniakavgången, minskar även avgången av metan och lustgas. Man kan dock gå ännu
längre och avsiktligt sätta gödseln under syrefria förhållanden så att en rötningsprocess
kommer igång och metan bildas. Metanet kan samlas upp och säljas som biogas. Rötningen
kan antingen ske på gårdsnivå och då krävs att ett specialfordon kan hämta och komprimera
gasen eller så kan materialet som ska rötas säljas till en central rötningsanläggning. När
biogasen förbränns bildas koldioxid, men liksom när det gäller biobränslen bidrar den inte till
växthuseffekten eftersom växterna som gasen bildats ur tagit upp samma mängd koldioxid
under sin livstid. Kvar efter rötningen blir en näringsrik rötrest som kan användas som gödsel
och som inte ger upphov till metan- och lustgasläckage. Även skörderester och t.ex. vass
skördad i våtmarker kan rötas till biogas.
Salix, rörflen, halm och vass m.fl. grödor kan säljas till t.ex. fjärrvärmeverk där de förbränns
eller användas i mer småskaliga pannor. Etanol kan framställas ur diverse grödor och kan
sedan användas som t.ex. fordonsdrivmedel.
Åtgärder på systemnivå
För att uppnå en mer miljövänlig och hållbar produktion kan jordbruket även förändras på
systemnivå, d.v.s. det sätt som produktionen sker på och den inriktning jordbruket har. Hur
ska då produktionen (av framförallt kött) se ut på systemnivå? Det finns lite olika vägar att gå
och det har kommit ut flera studier som jämfört olika produktionsinriktningar och även studier
som tagit upp olika scenarier för framtidens jordbruk.
Vägvinnare och Stigfinnare
I framtidsstudien ”Sverige år 2021”, som gjorts av Naturvårdsverket, föreslår man att
jordbruket ska gå mot två olika typer av produktionssystem, som de kallar Vägvinnare och
Stigfinnare. Vägvinnarna ska producera sådant som är svårt att producera inom ekologiskt
jordbruk, så som spannmål, griskött och kycklingkött. Detta ska dock ske på ett miljöanpassat
sätt, med precisionsanvändning av mineralgödsel och bekämpningsmedel. Vägvinnaren ska
även ha en stor andel energiodling. Stigfinnaren ska producera vall, nöt och mjölk och detta
ska ske utan mineralgödsel och bekämpningsmedel. Produktionen ska bygga på
kretsloppstanken och fodret ska därmed komma från den egna gården. Genom denna
uppdelning av produktionen är tanken att miljömålen ska kunna uppnås, men både
Vägvinnare och Stigfinnare behövs för att alla miljömålen ska kunna nås. I systemet i
”Sverige 2021” ingår att samhället återför stora mängder fosfor till jordbruket i form av slam
så att kretsloppet sluts (Greppa Näringen, 2003).
12
Ekologisk och konventionell odling
Två andra system som diskuterats i många olika studier är ekologiskt respektive
konventionellt jordbruk. Inom ekologiskt jordbruk cirkulerar ofta mindre mängder
näringsämnen, vilket bör ge ett mindre läckage. För lantbrukaren blir kvävet också lite av en
bristvara, eftersom mineralgödsel inte får användas inom ekologiskt jordbruk och han/hon är
tvungen att hushålla väl med det som finns. Men även inom ekologiskt jordbruk kan stora
läckage ske, t.ex. när man plöjer ner klöverrika vallar och de gröngödslingsgrödor, som ofta
används istället för mineralgödsel (www.snf.se).
Djurtätheten är ofta lägre på ekologiska gårdar, vilket leder till mindre ammoniakavgång.
Dock är ju stallgödsel en stor källa till kväveläckage, eftersom kvävet i stallgödsel är i
organisk form (www.snf.se; Bergström & Dahlin, 2005). Det konventionella jordbruket
använder ju mineralgödsel till viss del, men även en konventionell lantbrukare kan göra
åtgärder för att få högre precision i sitt användande av gödsel. Ett exempel på detta är
Vägvinnaren i punkten ovan.
Jämförelse av fyra produktionssystem
En annan utredning, inom projektet Mat 21, definierar fyra olika produktionssystem och deras
fördelar och brister. Det första systemet är växtodlingsgårdar. På dessa gårdar finns ingen
stallgödsel eftersom det inte finns några djur. Näringens utnyttjandegrad är högre än vid
djurhållning, d.v.s. en ganska stor del av de näringsämnen som kommer till gården lämnar den
i form av produkter. Dock läcker en del näringsämnen, från t.ex. skörderesterna i marken samt
från mullbanken. Från den rena växtodlingsgården är just markförlusterna i form av utlakning
den största källan till läckage. Detta beror på att de tillfällen då kväve frigörs från det
organiska materialet som finns kvar i marken efter skörd inte alltid sammanfaller med de
tillfällen då den nya grödan behöver kväve.
I och med att en stor andel av de tillförda näringsämnena lämnar växtodlingsgården måste
näringsämnena ersättas. Eftersom man inte har någon stallgödsel får man köpa in
mineralgödsel, vars produktion är energikrävande och som innebär att man tär på de ändliga
fosforresurserna. Ett alternativ för växtodlingsgården till att köpa in mineralgödsel skulle
kunna vara biologisk kvävefixering. Detta ger dock inte något tillskott av fosfor. För att lösa
problemet med fosforbehovet utan att behöva bryta ny fosfor, behövs slamåterföring från
tätorterna (Bergström & Dahlin, 2005).
Ett annat produktionssystem inom Mat 21 är intensiv djurhållning. Intensiv djurhållning
innebär att det antingen finns några få mycket stora gårdar i ett område, eller att det är tätt
mellan mindre gårdar. Som tidigare beskrivits köps foder in och man har problem med att bli
av med all stallgödsel. Näringens utnyttjandegrad är låg och användningen av ändliga resurser
är stor. Dock finns det möjligheter till förbättring även på de intensiva djurgårdarna. T.ex.
krävs det nästan en stor gård för att man ska ha råd att göra vissa större satsningar, t.ex. börja
röta stallgödsel. Dock anser forskarna bakom Mat 21-studien att den intensiva djurhållningen
kanske inte är hållbar i längden. I vissa områden tror de att det är nödvändigt att minska
djurantalet för att minska risken för miljöstörningar (Bergström & Dahlin, 2005).
En gård som har både växtodling och kött/mjölkproduktion kallas inom Mat 21 för blandad
produktion. Ju större andel växtodling gården har desto högre är näringens utnyttjandegrad. I
och med att man har eget foder och gödsel blir det inte lika stora externa flöden som för de två
tidigare systemen, utan flödena sker till större del inom gården. Man har lättare att hantera
13
stallgödseln eftersom man oftast har stor åkerareal i förhållande till djurproduktionen.
Dessutom är det lättare att fördela stallgödseln eftersom man ofta har flera olika grödor, som
behöver näring vid olika tidpunkter. Dock kan ju läckaget från stallgödseln bli betydande
eftersom en stor del av kvävet är organiskt (Bergström & Dahlin, 2005).
Det sista systemet inom Mat 21 är betesbaserad köttproduktion. Denna produktion
förekommer ofta i näringsfattiga områden och därför blir inte läckaget av näringsämnen så
stort i absoluta tal. Men eftersom produktiviteten inte är så hög i dessa områden blir läckaget
per producerad volym lite större och skillnaderna mot de andra systemen blir mindre.
Betesdjuren påverkar i hög grad näringscirkulationen på så sätt att de tillför urin och träck
över betesområdet. På vissa platser tillförs mer än vad växtligheten kan ta upp och då finns det
risk för läckage. Det är vanligt att djuren betar på ett ställe och sedan släpper urin och träck på
ett annat och på så sätt sker en omfördelning av näringsämnen. Kväveutlakningen från
betesmark har visat sig vara lika stor som från åkermark med samma gödslingsintensitet
(Bergström & Dahlin, 2005).
Åtgärder från samhällets sida
Det är dock inte bara lantbrukets ansvar att se till så att jordbrukets miljöpåverkan minskar.
Som vi har sett så är det till stor del själva odlingen som är problemet och därmed spelar
konsumentens val och samhällets styrmedel en stor roll. Konsumenten bidrar till förorening
genom det avfall som lämnas efter det att livsmedlen konsumerats. En del av avfallet består av
näringsämnen, som hamnar i reningsverken. Man kan då hävda att konsumenten genom att
betala för vattenrening därmed betalar för sin förorening i konsumtionsledet. Ytterligare ett
sätt att resonera kan vara att konsumenten även till viss del betalar för det läckage som
uppkommer i producentledet, genom de miljöersättningar som gäller för minskat
kväveläckage, t.ex. fånggrödor. Konsumenten har således flera roller när det gäller jordbruket
och livsmedelsektorernas miljöpåverkan.
När det gäller åtgärder från myndigheternas sida kommer förslagen från Stefan Edmans
utredning ”Bilen, biffen och bostaden” från 2005. Utifrån Edmans utredning har regeringen
kommit med en skrivelse till riksdagen som innehåller ett antal av Edmans förslag.
För att hållbarheten i konsumtionen ska öka, utan att kraven på den svenska produktionen blir
så hårda så att den slås ut, är det enligt Edman viktigt att driva frågor som rör hållbar
konsumtion inom EU. Detta syftar till att alla länder ska få samma regler när det gäller t.ex.
olika typer av utsläpp så att lantbrukare i de olika länderna konkurrerar på lika villkor. Det är
nämligen med andra EU-länder vi handlar mest, t.ex. importeras det mesta av köttet från dessa
länder och det finns risk för att denna import fortsätter vara stor så länge andra EU-länder
ställer lägre krav. Edman föreslår också att man ska ta bort onödiga fördyringar av svensk
basmatsproduktion. Det finns t.ex. en del krav på djurhållning som kan behöva omprövas
(Edman, 2005).
En lag om ursprungsmärkning av fler livsmedel än kött och ägg, som idag märks på detta vis,
skulle antagligen gynna svensk mat eftersom 86% av konsumenterna säger sig vilja veta
varifrån maten kommer. Att satsa på nötköttsrancher skulle enligt Edman ge både miljöfolkhälso- och ekonomiska vinster. För lantbrukaren innebär extensiv köttproduktion mindre
kostnader än intensiv och kan i många fall i kombination med miljöersättningar för betesdrift
innebära ökad lönsamhet. Den extensiva formen innebär också en lägre energiförbrukning per
14
kg producerat kött och därmed lägre utsläpp av växthusgaser, samt en större chans att hålla
landskapet öppet. När djuren betar behöver inte så stora mängder foder produceras, vilket kan
minska läckaget av näringsämnen. Köttet från djur som fötts upp på gräs innehåller dessutom
mer omega-3 än det från djur som fötts upp på spannmål.
Både Edman och regeringen föreslår att man ska sätta ett mål som säger att 25% av de
livsmedel som upphandlas av stat, kommuner och landsting ska vara ekologiskt producerade,
detta för att främja en utveckling av marknaden för ekologiska livsmedel så att
tillgängligheten och produktutvecklingen ökar (Edman, 2005; Regeringen, 2005).
Regeringen lyfter även fram Edmans förslag om att införa konsumentkunskap i skolan för att
barn och ungdomar tidigt ska börja tänka på sina konsumtionsvanor. Regeringen nämner ett
antal andra åtgärder som redan genomförs idag eller som ska komma att genomföras. Bland
dessa kan nämnas: marknadsfrämjande åtgärder för ekologiska livsmedel, stöd till jordbrukare
som är anslutna till kvalitetscertifieringssystem och informationssatsning om
livsmedelsmärkning.
Slutsatser
Tillståndet i Östersjön är idag allvarligt och det svenska jordbruket står för en stor den av de
näringsämnen som tillförs havet varje år. Åtgärder behöver göras både inom jordbruket och
inom andra sektorer och både i Sverige och i andra länder. Jordbruket bidrar också med
utsläpp av växthusgaser. Men att minska utsläppen av näringsämnen och växthusgaser från
jordbruket är inte bara lantbrukarens ansvar. Dagens konsumtion, med en stor andel kött i
kosten, påverkar i hög grad utsläppen. När det gäller åtgärder på systemnivå och från
samhällets och individens sida handlar det om vägval inför framtiden. Vår politiska grundsyn
påverkar hur vi handlar. För jordbrukarens del är överväganden om hur prisrelation och
lönsamhet för olika handlingsalternativ kan tänkas bli framöver avgörande.
Men
miljöpåverkan är samtidigt ytterligare en hänsyn som lantbrukaren måste ta. Ofta är det dock
så att ekonomin och miljöhänsynen går hand i hand.
Referenser
Bergström, L. & Dahlin, S., 2005, SLU, Växtnäringshushållning i svenska odlingssystem –
med och utan djur, Sjuhäradsbygdens tryckeri AB
Edman, S., 2005, Bilen, biffen, bostaden – Hållbara laster-smartare konsumtion, SOU
2005:51, Edita Norstedts Tryckeri AB, Stockholm
Greppa Näringen, 2003, Minska växtnäringsläckaget, en utbildningsfolder från Greppa
Näringen, Tryckeri AB Knappen
Jordbruksverket, 1998, Material framtaget för grundkurs inom REKO: Växtnäring på
gården – vägar att minska förlusterna av kväve och fosfor, Bratts tryckeri, Jönköping
LRF, 2002, Maten och miljön – Livscykelanalys av sju livsmedel, Rolf & Co, Skövde
15
Monitor 19, Naturvårdsverket, 2005, Förändringar under ytan – Sveriges havsmiljö
granskad på djupet, Fälth & Hässler, Värnamo
Naturvårdsverket, 2006, rapport 5506, Utsläpp av metan och lustgas från jordbrukssektorn
– under perioden 1990 till 2010, CM Digitaltryck AB
Naturvårdsverket, 2003, Ingen övergödning – underlagsrapport till fördjupad utvärdering
av miljömålsarbetet, Rapport 5319, elektronisk publikation
Naturvårdsverket, 2002, TRK, Transport – Retention – Källfördelning, Rapport 5247.
Lindblom & Co
Naturvårdsverket, 1997, Naturvårdsverkets framtidsstudie 2021, Det framtida jordbruket,
Rapport 4755, Karléns Tryck Ab, Stockholm
Persson, J., 2003, Kväveförluster och kvävehushållning. Förbättringsmöjligheter i praktiskt
jordbruk. Kortsiktiga och långsiktiga markbiologiska processer med speciell hänsyn till
kvävet, SLU, rapport 207, Uppsala
Regeringen, 2005, Tänk om! – En handlingsplan för hållbar konsumtion, Regeringens
skrivelse 2005/06:107
SLU, 2005, Beräkning av förändringen av kväveutlakningen från åkermark mellan 1995 och
2003, PM, 2005-11-10
www.greppa.nu
www.miljomal.nu
www.naturvardsverket.se
www.sjv.se
www.snf.se
16
