HöstEN 2013

Medlemsblad för Livgardets Officerares Veteranförening
KURIREN
Hösten 2013
Årgång 15
Tysk invasionsplan mot Sverige
V2
Nasafjäll
Fälttåget mot Norge 1814
Stay-Behind
2
Innehållsförteckning
KURIREN
Redaktör:
Sid.
Ordföranden har ordet………………………………………………………………….. 3
Ålandsfrågan………………………………………………………………………………….4
Gunnar Hallenblad till minne....………………………………………………………5
Leif Ingvarsson
Tel: 070-668 85 15
E.post:
Unionen med Norge, Karantänstationen Fejan…………………………….6-7
Siaröfortet………………………………………………………………….…………………..8
Tivolibergets luftvärnsställning………………………………………………………..9
[email protected]
Minns min NBO eller Min tid som nybliven Sveagardist………..……10-11
LOV plusgiro:
Den tyska invasionsplanen mot Sverige, Vespern 2013…..…………12-14
50 82 80 - 5
Svend Povlsen, LOVs styrelse 2013……………………….……..………….....…15
Ryska soldater hoppade i blindo……………………………..………………...16-18
Storskifte – Enskifte – Laga skifte………………………………………………..….19
Fälttåget mot Norge, Födelsedagar…………….………………………..…..20-21
Andorras historia………………….…………………………………………………………22
Polistrupperna…………………………………………………………………………..23-24
V 2………………………………………………………………………………………….….25-26
Stay-Behind…………………………………………………………………………….………27
Hemman, Smygflygplan………………………..…………………………….……28-29
Nasafjäll…………………………………………………………………………….………30-31
Danska poliser förda till Buchenwald…………….………………….……………32
Vesper i Gustaf Adolfskyrkan
lördagen den 7 december 2013 kl 1400.
Livgardets Officerares Veteranförening anordnar även i år denna vesper. Sedvanligt program
med sång och musik av olika slag. Detaljerat program utdelas i kyrkan. Samling bör ske 1330 för
att alla skall vara på plats kl 1400. Efter vespern serveras kyrkkaffe.
Livgardets Officerares Veteranförening hälsar alla hjärtligt välkomna!
-----ooooo-----
3
Ordföranden har ordet
Nu har hösten tagit ett litet men ändå oåterkalleligt grepp om
vårt vackra land, ett land värt att försvara!Jag tänker ägna
några rader om vårt nuläge i föreningen samt några
reflexioner om vårt försvarspolitiska dito. Mitt personliga
läge är nu mer ett uttjatat ämne så jag kommer att ransonera
mig här.
Men några personliga rader blir det dock så här inledningsvis.
Jag mår bättre nu och har just genomgått en näsoperation som
gjort att jag i framtiden kan andas fritt igenom min näsa. Det
gör att jag även kommer att tala tydligare vilket naturligtvis
kommer att underlätta för mina åhörare i framtida anföranden.
Nästa ämne som vissa upplever som uttjatat är vårt försvar
och om det duger att upprätthålla vårt nationella
oberoende. Här går debattens vågor höga! Som försvarsvän
och aktiv inom försvaret både i Hemvärnet och föreningslivet
har väl jag som många andra medlemmar i LOV synpunkter på tingens ordning. Har vi ett
försvar som klarar framtida uppgifter? Har det gjorts en vettig analys av den hotbild som
bedöms ligga i framtiden? Många anser inte det, jag sällar mig till dem som inte ser en vettig
analys av vår framtida hotbild, utan att den bygger nu mer på ”vad vi har råd med”. Totalt
förödande enligt mitt förmenade. Överbefälhavaren Sverker Göransson har vänt på
”kuttingen” och talar i stället om vad de pengar som avdelas räcker till; en veckas uthållighet
sedan är det slut… Vad säger man? Vad gör huvuddelen av våra politiker, tiger och undviker
polemik! I vissa fall bluddrar man om att ”vi analyserar” återkommer. I maj 2013 redovisade
Försvarsberedningen sin analys under namnet "Vägval i en globaliserad värld". Under hösten
2013 kommer Försvarsberedningen att fortsätta med sin analys, då med att analysera vilka
konsekvenser rapporten får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer
som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015. Då får vi se hur gracerna fördelas… Jag
skrev nyss på ett öppet forum i saken; ”När skall våra försvarspolitiker göra "rätt" analys
och börja styra vår försvarspolitik mot hotbild och inte mot "plånboksdröm" vad vi vill ha råd
med... Inte vad vi måste ha råd med för att överleva som nation?” Vänner LOV-medlemmar
kom gärna med inlägg i frågan till er ordförande, ni hittar mina adresser, traditionell post och
e-post, i denna tidning.
Några ord om föreningen Livgardets Officerares Veteranförening och vår framtid:
Rekrytering av nya medlemmar går lite trögt, men en rejäl satsning görs nu under hösten,
målet är minst 20 nya medlemmar inför årsmötet 2014, hjälp oss i styrelsen att lyckas! Vem
vill du se som medlem i vår krets? Ring honom/henne och rekrytera!
Ett arbete pågår nu är att söka aktivt samarbete med övriga kamratföreningar på Livgardet,
vilket nu är formaliserat i det vi kallar Livgardets Kamratföreningsråd. Även gamla fina
aktiviteter genomförs, se vidare längre fram i tidningen.
Vi är på god väg!
Håll ut i höstmörkret (när det kommer) du är inte ensam, du har LOV!
4
Ålandsfrågan
Ålandsfrågan var en tvist mellan Sverige och Finland om de åländska öarnas politiska tillhörighet,
det vill säga om Åland skulle tillhöra Finland eller Sverige. Lösningen på Ålandsfrågan som kallas
Ålandsmodellen används som ett prejudikat för en framgångsrik lösning på en mellanstatlig konflikt.
Konflikten
Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkade att Sverige skulle
ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland.
Ålandsfrågan uppkom genom traktatsvidriga ryska befästningar på Åland
under första världskriget. Befästningarna vållade oro i Sverige och framkallade
en interpellation i riksdagen. Riksdagen samlade sig den 17 maj 1916 om ett
uttalande att Ålandsfrågan måste lösas genom att de svenska kraven efterföljs.
Med 1917 års händelser – Tsarrysslands kollaps och Finlands
självständighetsdeklaration – ställdes Ålandsfrågan på sin spets.
Åland hade varit en del av Sverige före Finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809 och fram till
1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara "expatrierade sverigesvenskar". På Åland
bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som för ålänningarnas räkning kämpade för återförening med
det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att
begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets
utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig
namnunderskrifter från 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) till stöd
för kravet på återförening med Sverige.
Den 13 februari anlöpte två svenska fartyg åländska hamnar för att evakuera ålänningar som ville till
Sverige. Den 23 februari landsteg en svensk expeditionskår på Åland. Den svenska militära närvaron
innebar att Åland tillfälligt ställdes under svenskt beskydd. Kåren lyckades genom medling förhindra
krigshandlingar mellan kvardröjande ryska soldater och vita härskaror.
Den 18 december 1918 krävde Sveriges regering att en åländsk folkomröstning skulle hållas, i vilken
frågan om nationell tillhörighet skulle avgöras. Den finska regeringen avfärdade kravet, eftersom den
finländska ståndpunkten var att Åland var en del av Finland. Den 30 december 1918 enades Sverige,
Finland och Tyskland om att förstöra befästningsanläggningar från den ryska tiden. Under andra
halvåret 1918 reste en åländsk delegation runt i Europa för att väcka internationell opinion för Ålands
anslutning till Sverige. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerade delegaterna ett manifest
som förespråkade förening med Sverige. Den finska senaten (regeringen) avvisade den 11 juni 1919
Sveriges begäran om folkomröstning. Den 19 juni svarade Sveriges regering, med hänvisning till den
nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska
ståndpunkten var att frågan ska avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles.
Lösningen
Tvisten avgjordes 1921 av Nationernas Förbund. Ålandslösningen innebar att Åland tillerkändes
republiken Finland, med villkoret att Ålands språk och kultur respekterades. Lösningen har betecknats
som en diplomatisk seger för den finländska delegationen som leddes av Carl Enckell. Sveriges
statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera beslutet, men deklarerade samtidigt att
Sverige inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel.
Som en följd av Ålandsfrågan förblev relationerna mellan Sverige och Finland spända fram till dess att
det internationella läget började förändras i mitten av 30-talet.
Källa: Wikipedia
Redigerad av Kurirens red.
5
Gunnar Hallenblad 1928-04-03 – 2013-04-25
Gunnar Hallenblad, en tillgiven och respekterad vän, har lämnat oss. Gunnar var bitr.
redaktör för KURIREN och en mycket uppskattad och synnerligen allmänbildad kamrat till
oss i Livgardets Officerares Veteranförening. Gunnars utomordentligt värdefulla bistånd till
vår förening - både ekonomiskt och litterärt - kan inte nog överskattas. Han arrangerade för
LOV dessutom flera mycket populära resor i österled till Åland där han tidvis varit boende.
Gunnar har varit medlem i KURIRENs redaktion sedan jag åtog mig ansvaret 2006 som
redaktör. Han har alltid varit en klippa och värdefullt stöd för mig då det de senaste åren
endast varit vi två som haft ansvaret för medlemsbladet. Då vi samlats till de årliga
distributionsdagarna har Gunnar alltid ställt upp ”i rätt tid, på rätt plats, hel och ren och
med nödig utrustning försedd” som han uttryckte det. Gunnar var dessutom en mångårig
styrelsemedlem i LOV.
Saknaden efter Gunnar är oändligt smärtsam och jag sänder en tacksam tanke till hustru
Eivor för att vi fått ”låna” Gunnar till alla våra möten och träffar. Jag är också priviligierad
som fått vara vän till Gunnar.
Leif Ingvarsson
6
Unionen med Norge nära att sluta i blodigt krig
På Axvall slipades sablarna och skarpa skott delades ut.
Sverige hade 1814 tvingat Norge att bilda union med Sverige, men unionen blev aldrig omtyckt i vårt
västra grannland. Detta trots att norrmännen fått egen riksdag, som bestämde det mesta i norsk
inrikespolitik. Utrikespolitiken däremot, den styrdes från Stockholm av den svenska regeringen och
det upplevde norrmännen mer och mer som förnedrande. När så Stortinget begärde att få införa ett
eget norskt konsulatsväsende och kung Oscar II vägrade detta, proklamerade norska regeringen att
den gemensamma kungen trätt ur funktion och i och med det var unionsupplösningen ett faktum.
Detta fick svenskarna kännedom om den 7 juni, dagen efter att de firat Svenska flaggans dag med
storsvenska tal och mycket punsch.
Då hade från bägge sidor sedan länge kommit hot om
militära åtgärder och på norska sidan hade
gränsbefästningar byggts. Den 17 juli mobiliserade Sverige
och svenska trupper stod snart beredda att anfalla Norge.
Där rustades också för krig och läget verkade spänt innan
förhandlingar mellan de bägge länderna äntligen kom till
stånd i Karlstad i september.
Även i Skaraborg kände man under sommaren av den ökade krigsrisken och utbildningen för
soldaterna i Skövde intensifierades. Med tanke på de höga fjällen i Norge anbefalldes övningar i
liknande terräng och Billingen ansågs av militärt sakkunniga erbjuda en god motsvarighet.
Vid Västgöta regementes möte i Axvall den 30 augusti sattes delar av regementet på krigsfot. Varje
soldat fick hundra skarpa skott, sablar och bajonetter slipades, dödsbrickor delades ut och
förstaförband syddes in i rockskörten. Spänningen och nervositeten bland tälten på heden steg.
Skulle det verkligen bli krig på riktigt?
En bataljon av regementet fick snart order att avmarschera till Dalsland samtidigt som
förhandlingarna började i Karlstad. På vägen passerade soldaterna sina hemtrakter runt Vänersborg
och där mötte hustrur och släktingar upp med förplägnad och annat. Detta ”annat” fanns i flaskor
och medförde att delar av förbandet styrkte sig så kraftigt för att få mod i barm att många därför inte
var i stridbart skick.
Ytterligare trupp från Skaraborg skickades mot Norge, det var infanterister från Skaraborgs
regemente och kavallerister från K 3 som bildade en bataljon. Denna fick sedan hård kritik för att ha
dragit benen efter sig och marscherat alltför långsamt. Det tog fyra dagar från Åmål till Töcksfors mot
beräknade två och bataljonchefens möjlighet till befordran blev av högsta försvarsledningen
ifrågasatt. Militära trupper från Skaraborg verkar i mobiliseringsskedet inte ha utmärkt sig, möjligen
hade de gjort det om kriget brutit ut, men både de och deras motståndare kunde efter några
månader i fält i stället glädja sig åt unionens fredliga upplösning.
Både på norsk och svensk sida visades stor försiktighet när det gällde att vidta militära åtgärder.
Bägge länderna begrep att ett krig skulle vara vansinnigt och att både politiska och militära sakskäl
starkt talade för en fredlig avveckling av unionen. Detta insåg också brödrafolkens förhandlare i
Karlstad, men först i oktober 1905 var krisen över och trupperna på ömse sidor gränsen kunde
hemförlovas.
Kung Oscar II avgick som norsk kung och i Norge valdes en dansk prins till kung; han tog namnet
Håkon VII. För den svenske kungen innebar unionsupplösningen ett stort nederlag och hans valspråk
"Brödrafolkens väl", som elaka tungor gjort om till "Brödrafolkens gräl" ändrades nu till
"Fosterlandets väl".
I dag, etthundra år efter unionsupplösningen, är säkert de flesta övertygade om att den var
nödvändig och alla är glada över att ett blodigt krig kunde undvikas.
Källa: Bertil Kamph: Svensk-Norska Unionen 1814-1905 ur Skaraborgskt perspektiv. Införd i NLT maj
2005.
Redigerad av Kurirens red.
-----ooooo-----
Fejan
Fejan är en liten ö öster om Tjockö i norra delen av Stockholms skärgård. Fejan är känd som den sista
bebodda ön längst Furusundsleden innan Ålands hav. På ön finns sommartid bland annat vandrarhem,
kajakuthyrning, krog och konferensanläggning.
Historik
Fejans historia sträcker sig från slutet av 1800-talet. Då svepte en ny
koleraepidemi fram över Europa och de svenska myndigheterna
bestämde sig för att sjukdomen skulle stoppas vid landets gränser.
Ostkustens karantänstation förlades till Fejan. I all hast byggdes under
sommaren 1892 ett sjukhus, Wasa, och ytterligare ett antal byggnader,
bland annat en läkarvilla som ursprungligen varit avsedd att bli
missionsstation i Kongo.
Den kanske mest kända händelsen på Fejan under denna tid var när
Orphei Drängar efter en konsertturné i österled 1894 internerades där.
En medpassagerare på ångaren von Döbeln från St Petersburg hade
insjuknat i kolera under resan och avled vid framkomsten till Fejan, den 3 juli 1894. Han hette Thomas
Bleiben och begravdes senare på ön Skeppskär utanför Fejan. Där finns ännu hans gravsten kvar. ODisterna bildade under de veckor de tillbringade på ön en särskild kör som de galghumoristiskt kallade
"Koleratursångarna".
I slutet av andra världskriget kom byggnaderna till användning igen. När
Sovjetunionen ockuperade Estland i september 1944 flydde över 30 000
ester i illa medfarna båtar över Östersjön. Fejan som i början av 1900talet fått ytterligare en stor sjukhusbyggnad, von Döbeln, blev
genomgångsläger för flyktingarna från Baltikum.
Efter kriget startade Sjövärnskåren seglarläger på Fejan. Sista
seglarlägret på Fejan hölls sommaren 1976. Nu är den verksamheten
koncentrerad till Märsgarn.
Källa: Wikipedia.
Redigerad av Kurirens red.
-----ooooo-----
7
8
Siaröfortet
Siaröfortet ligger på Kyrkogårdsön väst om
Siarö i Stockholms skärgård, vid
Furusundsleden, och utgjorde tillsammans med
Ängsholmsfortet Vaxholms yttre
befästningslinje. Fortet var från början planerat
att uppföras på Siarö, därav namnet. Man
ändrade sig dock och byggde istället på
Kyrkogårdsön. Namnet Kyrkogårdsön kommer
av att det fanns en gammal begravningsplats för
koleraoffer på ön.
Siaröfortet sett från Furusundsleden.
Bakgrund
Beslut om en förstärkning av Vaxholms fästning genom Vaxholms yttre befästningslinje togs
1914. När första världskriget bröt ut började man byggandet av Siaröfortet 1916.
Slutbesiktningen kunde dock inte ske förrän 1924, efter att kriget var slut 1918. Som en del av
försvaret av inloppet till Stockholm ingick också en kanonanläggning uppe på Ljusterö huvud.
Fortet
Anläggningen består av ett huvudverk som är nedsprängt i berget. Betongtaket har en tjocklek
av fyra till sex meter. I huvudverket fanns
även stridsledning, ammunitionsförråd och
förläggning för besättningen. Via en tunnel
kunde man nå de strandnära utanverken.
Huvudbeväpningen bestod av två tunga 15,2
cm kanoner som kom från pansarskeppet HMS
Svea (sjösatt redan 1885). Ursprungligen
skulle kanonerna skyddas av pansarkupoler
men för det räckte inte pengarna. Vid stranden
fanns fyra 57 mm kanoner och en stor höj- och
En av Siaröfortets 15,2 cm kanoner, 2011.
sänkbar 5.000 watts strålkastare. Hela östra,
norra och västra sidan var omgiven av
taggtrådshinder, vars rester fortfarande finns kvar. Inne i berget fick cirka 270 soldater plats,
här fanns sovrum, matsalar, kök, toaletter, kontor och förråd för mat, vatten och vapen.
Redan som färdigställd försvarsanläggning fick Siaröfortet underkänt p.g.a. alltför fuktiga
övernattningslokaler inne i berget varför man förbjöd övernattningar för värnpliktiga inne i
fortet under fredstid. När andra världskriget bröt ut 1939, betraktades fortet som omodernt.
Anläggningen avändes dock för militärövningar fram till 1960-talet då den lämnades och
började förfalla.
Nutid
På 1990-talet började man rusta upp fortet för att använda anläggningen som militärmuseum
och turistmål, idag är både logementet och fortet i mycket gott skick. Idag bedriver
Blidösundsbolaget vandrarhem och konferenscenter i de gamla kasernerna. Man anordnar
också guidade turer ner i fortet. Blidösundsbolaget har under sommaren regelbundna turer till
fortet. Anläggningen ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk.
Källa: Wikipedia
9
Tivolibergets luftvärnsställning
Tivolibergets luftvärnsställning var under andra världskriget ett luftvärnsbatteri som var
posterat på Tivoliberget i Bergshamra i Solna. Ställningen var en del av försvaret av
Stockholm mot fientligt flyg. En vinterdag 1942 sköt ställningen ner ett tyskt kurirplan på väg
från Oslo mot Finland. Händelsen tystades ner av den svenska regeringen.
Luftvärnsställningen
Luftvärnsställningen på Tivoliberget fanns mellan
1939 och 1945. Den bestod av tretton värn, alltså
olika betongkonstruktioner till skydd för kanoner,
kulsprutor, strålkastare, signalutrustning, befäl och
manskap. På Tivoliberget stationerades det 61:e
luftvärnsbatteriet tillhörande Östgöta
luftvärnsartilleriregementes detachement i
Stockholm (A 10S). Varje kanon var bemannad av
20 man. Vid batteriet fanns dessutom befäl,
signalister, sjukvårdare, bilförare och ordonnanser.
Den totala styrkan utgjordes av 103 man.
Rester av luftvärnsställningen 2011
Beväpningen bestod av tre 7,5 cm luftvärnskanoner, som kunde beskjuta fientliga flygplan på
5 000 meters avstånd och på 3 000 meters höjd. Kanonen kunde skjuta ca 20 skott i minuten.
En projektil vägde 6,5 kg. Förutom de tre kanonerna fanns även en dubbel 8 mm
luftvärnskulspruta. Eldberedskapen var två minuter, dag som natt. Av hela denna
anläggningen finns idag bara några betongrester efter pjäsplatser och eldledningsplatsen kvar.
Området ingår numera i Pipers park.
Nedskjutningen av kurirplanet
För att inte blir indragen i andra världskriget tillät den svenska regeringen att tyska kurirplan
fick flyga mellan Norge och Finland genom svenskt luftrum. Det var liksom transiteringen av
Engelbrechtdivisionen 1941 en svensk eftergift mot Tyskland.
De tyska kurirplanen följde bestämda rutter och en av dessa passerade strax norr om
Brunnsviken och Tivoliberget. En vinterdag 1942 närmade sig kurirplanet helt enligt tidtabell,
men flög utanför korridoren, alldeles för nära Stockholm. Felnavigeringar hade förekommit
tidigare och från luftvärnsställningen avfyrades därför ett varningsskott. Planet fortsatte dock
på den felaktiga kursen och nästa skott från batteriet var skarpt och det blev en fullträff.
Manskap och befäl jublade, det tyska planet skadades, vinglade fram och kunde nödlanda på
Bromma flygplats. En av piloterna hade skadats svårt och behandlades en tid på Karolinska
sjukhuset innan han skickades hem.
Händelsen kunde ha fått allvarliga följder för Sverige med risk att blir indraget i kriget.
Incidenten behandlades diskret på diplomatisk väg. Pressen hölls utanför och den svenska
regeringen såg till att inget publicerades. En officiell dokumentation om nerskjutningen
existerar inte.
Källa: Wikipedia
Redigerad av Kurirens red.
10
Minns NBO, eller min tid
som nybliven Sveagardist
Forts från ”Vårkuriren 2013
Tillbaka på regementet OK2
Officerskursen 2 var en fortsättning på OK 1 (i
Halmstad) och skulle göra oss till truppdugliga
officerare. Kurschef var Kn Rolf Jönsson.
Denna tid var mycket repetition och
stadfästande av det vi redan fått i form av
taktik och vapenlära. Den
var enda elev och vad den presterade!
Grundutbildningen på marken var både
krävande och genomdrevs med ett högt tempo
utan att för den skull något slarv accepterades!
Att ”hänga i gungan” eller att öva landning i
selen i hopphuset (mer likt en hästmanege) och
drillen i Hopptornet, var mycket stimulerade.
Men att genomföra det första hoppet från en
Douglas DC-3 var en upplevelse långt utöver
det vanliga! Sången medan vi steg upp till
hopphöjd 350 m, drillen i kabinen med
fasthakning i vajern i taket, väntan på
hoppmästarens ”Goo!” uthoppet, räkna till
”fyra tusen”, känna när skärmen utvecklar
sig… fantastiskt!
Med regementskamrater fr Vänster Joakim
Karlsson, David Johannesson, Lars-Åke Johansson,
Sten Aleman, C pers: Övlt Sammy Enkullen, Anders
Friberg och Michael Hedlund nu mer Moorgrove.
riktigt minnesvärda upplevelsen var vår
marsch upp på Sylarna. Fyra mil rakt upp på
fjället samt övernattningar i denna kalla friska
luft! Med oss på denna vandring var förutom
Kn Nils Fransson, även Fj Börje Axlund,
vilken var en trevlig bekantskap. Väl hemma
på regementet fortsatte kursen i form av
praktik på kompani, något jag återkommer till
längre fram.
Fallskärmshoppning på FJS
Fallskärmsjägarskolan
På sensommaren 1981 blev vi alla Infanterister
och Jägare, kallade till FJS för att genomgå s.k.
”Förkortad fallskärmsutbildning”. Bara denna
kurs skulle jag lätt använda fyra sidor att
beskriva!
Det var underbart befriande att få genomgå
denna utbildning! Jag älskade varje minut på
FJS. De instruktörer som vi blev tilldelade var
fantastiska. Jag hade turen att hamna i en
avdelning med dåvarande fanjunkare Lars Fält,
ni vet han som skrivit alla Arméns
överlevnadsböcker. Han var en lågmäld
noggrann instruktör som visade sig ha koll på
Artikelförfattaren under hopputbildningen på FJS
Tyvärr var vindarnas gudar inte med oss under
den vecka vi hade till vårt förfogande. Mer än
8 sekundmeter i byarna gjorde att vi fick hoppa
på ”Store mosse” landningen blev blöt och vi
fick aldrig hoppa de tre hopp vi skulle. Tyvärr!
Kadett Hedlund försökte dock övertala
ledningen. I vårt andra (då sista) hopp fick jag
vänta länge på min tur då vi kommit ur kurs
och måste vända. Att se landskapet under sig
var fantastiskt, nej man får inte svindel. Jag
hade då tid att samtala med hoppmästaren Fj
Nilsson,
”- Snälla, kan inte vi som verkligen vill göra
det tredje hoppet få göra det?” Han skakade på
huvudet och log lite snett. Här står jag och
väntar på ”Goo!” Då får jag en spark i baken så
jag far ut genom dörren! ”Den där kaxiga
kadetten skall jag nog få spak”, kan han ha
tänkt… Jag lyckas få ordning på ben och
armar, reda ut hopprutinen och landar säkert i
11
den böta mossen, och fick ett godkänt hopp av
hoppledaren! Hela min tid på FJS var en
fantastisk upplevelse som slog allt jag hittills
varit med om. Jag fick mycket beröm för min
insats av Lars Fält som faktiskt utnämnde mig
till avdelningens bästa elev!
Vad lärde jag mig förutom att hoppa?
Jo, att;
• Disciplin kommer inifrån och att
• Motivation slår klass!
FJS och fallskärmsutbildningen var i alla fall
en upplevelse långt utanpå det vanliga som jag
fortfarande minns med ett stort leende på mina
läppar.
Bilden visar art förf (längst till vänster på bilden) hoppgrupp Fj Fält längst till Höge
Fortsatt tjänstgöring på regementet
Officerskurs nr 2
Väl tillbaka på I1 så vidtog utbildning i PVtjänst och infanteritaktik på plutonsnivå, allt
för att vi skulle känna oss förberedda för vår
nya yrkesroll. OK 2 som kursen hette varade
under sommaren och övergick sedan i
”Praktiktjänstgöring på kompani”
På 5 kompaniet
Jag blev placerad på 5 kompaniet med Mj Leif
Nederman
som
chef.
Valde
en
Pansarvärnspluton IB 77 under kapten Allan
Bertvalls ledning, Jag höll sedan fast vid PVtjänst ett tag och trivdes väl med detta. En sak
vi nybakade kadetter fick höra var hur tuffa
och svåra ”Stockholmsbeväringen” var.
Inryckningen av huvudstyrkan var i september
och personligen gick jag och väntade på ”den
där svåra beväringen”. Som kadett fick man
naturligtvis ta en massa ”småövningar”,
exercis, montera ihop utrustningen mm, så
man kom ganska nära soldaterna på kort tid. På
mässen frågande jag som var ny, -” var är de
där svåra beväringarna som skulle komma?”
Då fick mina äldre kamrater erkänna att detta
var nog en av de snällaste kullarna man haft så
länge man kunde minnas! Jag upplever inte
med något enstaka undantag att soldaterna
varit ”svåra”. Uppträder man korrekt och juste
med fast ledarskap och en positiv attityd når
man de flesta.
Meningen var att jag skulle gå under så kallad
handledning mitt första år. Men handledning,
nja det var det inte så mycket bevänt med. De
andra befälen hann ju inte med att båda
handleda mig och ta hand om sig själva
också… tyvärr. Mitt första år på trupp blev i
alla fall lärorikt och jag trivdes som fisken i
vattnet detta år.
Nästa nummer; KFÖ ”Gotland runt” och
nya erfarenheter i fält och på kasern.
Michael Moorgrove
12
Den tyska invasionsplanen mot Sverige
AV CHRISTER BERGSTRÖM
Den 11 februari 1943, några dagar efter det tyska nederlaget vid Stalingrad, lät den
finländske överbefälhavaren Mannerheim en av sina underordnade informera Finlands
försvarsminister Walden om att Tyskland förmodligen skulle förlora kriget och antydde att
Finland borde söka en utväg. Det är knappast en slump att Hitler bara några dagar senare
beordrade chefen för tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Jodl, att utarbeta en
plan för en blixtinvasion av Sverige. Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den
tyska krigföringen på östfronten, och den nazistiske diktatorn var beredd att gå långt för att
övertyga detta land om att fortsätta kriget på Tysklands sida. Kanske var den tänkta
invasionen av Sverige avsedd att placera Finland i ett skruvstäd?
Angrip Sverige!
Det är knappast en slump att Hitler bara några dagar senare beordrade chefen för tyska
krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Jodl, att utarbeta en plan för en blixtinvasion av
Sverige. Finland spelade en oerhört viktig strategisk roll för den tyska krigföringen på
östfronten, och den nazistiske diktatorn var beredd att gå långt för att övertyga detta land om
att fortsätta kriget på Tysklands sida. Kanske var den tänkta invasionen av Sverige avsedd
att placera Finland i ett skruvstäd?
Jodl delegerade uppgiften åt generalmajor Rudolf Bamler, stabschef i
tyska 21. armén i Norge, som tillsammans med generalmajor Adolf
von Schell (t.h.) - snabbt utarbetade en invasionsplan.
Originaldokumentet finns inte kvar – de flesta militära dokument
förstördes av tyskarna själva i krigsslutet – men efter kriget
publicerade Bamler en artikel som redogjorde för denna plan.
Den största anfallsstyrkan skulle sättas in för att omringa och
neutralisera det svenska försvaret i Norrland, som baserades på
Bodens fästning. Attacken skulle inledas med massiva Stuka-anfall
mot flygfältet på Frösön, där F 4 var baserat. Därefter skulle luftlandsatta trupper erövra
flygfältet på samma sätt som de gjort i Norge den 9 april 1940. Under tiden skulle en
pansarkår och tre infanteridivisioner ur 25. Panzerdivision stöta fram från Trondheim-Röros i
det ockuperade Norge över de jämtländska fjällen vid Åre/Storlien och vidare mot Östersund.
Det primära målet var att utplåna de svenska styrkorna i Östersund. Därefter skulle samband
nås med de styrkor som samtidigt gått in över finska gränsen vid Haparanda respektive
landstigit i Örnsköldsvik.
Samtidigt skulle två andra tyska divisioner gå in i Värmland från södra Norge och rycka fram
mot Karlstad, där staben i MilO 5 (militärområde 5) var förlagd. I Sunne och Kil skulle
luftlandsättningar äga rum. Medan denna anfallsstyrka fångade upp de svenska
förstärkningar som eventuellt skulle komma norrifrån, skulle en tredje anfallskil marschera
söderut längs Bohuskusten och sätta sig i besittning av Uddevalla och därefter Borås.
Luftwaffe beräknades slå ut det ålderdomligt utrustade svenska flygvapnet redan under det
första dygnet. Därefter hade tyskarnas Stukas, bombplan och attackflygplan satts in för att
slå ut viktiga svenska transportleder. Järnvägsknutpunkter som Avesta, Falköping, Hallsberg
och Nässjö stod högst på listan över mål. På så vis skulle de svenska truppförflyttningarna i
stor utsträckning lamslås, eller åtminstone fördröjas.
I det här läget förvärras situationen ytterligare av att en ny tysk
division med starkt flygunderstöd skulle gå i land mellan Varberg
och Falkenberg. Tyskarna räknade med att möta svagt motstånd
eftersom huvuddelen av de svenska styrkorna i regionen torde ha
koncentrerats till Göteborgs försvar. Men tyskarna avsåg aldrig att
gå frontalt på Göteborg, utan denna division skulle rycka in i
Västergötland för att förena sig med styrkan från södra Norge i Boråstrakten. Därmed hade
Göteborg varit avskuret.
Om Sverige ännu inte skulle ha kapitulerat, skulle de tyska anfallskilarna i Västergötland och
Värmland tränga vidare i tre kolonner mot Stockholm – en över Jönköping, Linköping och
Norrköping; en över Skövde och norrut; en över Karlskoga, Örebro och Västerås/Eskilstuna.
Tyskarna förväntade sig ett huvudslag med svenska armén i öppen terräng någonstans
mellan Västerås och Uppsala, kanske vid Enköping.
Flygangreppen
I den fasen skulle Luftflotte 5 också utsätta alla större svenska städer för bombanfall.
Stockholm, Malmö och Göteborg finns omnämnda i de tyska dokumenten. Sannolikt hade
även invånarna i Helsingborg, Karlskrona, Kalmar, Södertälje, Uppsala, Enköping och flera
andra städer fått uppleva fruktansvärda bombräder.
Den tyska planen byggde på överraskning, snabba
kringgående rörelser och massiva flyganfall.
Tyskarna räknade med att snabba pansarframstötar
längs älvdalar och vägar skulle få det svenska
motståndet att kollapsa; den sista fasen beräknades
handla om upprensningsaktioner och
kapitulationsförhandlingar.
Ju 87 Stuka
Var planen realistisk?
Hur nära var vi då från att utsättas för detta massiva anfall? Det går inte att fastställa med
säkerhet eftersom, som nämnt, viktiga tyska dokument saknas. Men helt klart förekom en
inte obetydlig tysk uppmarsch mot Sverige under första halvåret av 1943. Den 13 mars gav
Hitler på en stabskonferens en order som säkert hade vållat panik på den svenska sidan om
den kommit till kännedom där:
25. Panzerdivision ska utrustas med de tyngsta tänkbara anfallsvapen, mot vilka den
svenska armén saknar försvarsmedel.
Krigsdagboken för 25. Panzerdivision – som enligt planen skulle ha gått i täten för invasionen
av Sverige – visar på intensiva förberedelser i maj och juni 1943. Den 4 maj övades
samverkan med Luftwaffe. Den 28 maj hölls en genomgång av skandinaviska
terrängförhållanden med regements- och bataljonschefer. Den 7 juni gavs alarmkalendern
nya lösenord. Två veckor senare berättar krigsdagboken att underrättelseofficerarna höll
föredrag om "motståndaren".
Enligt nya uppgifter som redovisas i Anders Johanssons bok Den glömda armén var
invasionen av Sverige beordrad att inledas den 1 juli 1943 kl 02.00; bara några timmar före
utsatt anfallstermin kom Hitlers kontraorder som ställde in anfallet.
Återstår så frågan om vi skulle ha kunnat stå emot den tyska anfallsplanen om den satts i
verket enligt det ovanstående. Generalmajor von Schell var säker på sin sak:
– Fienden (alltså svenskarna) klarar inte av att stå emot våra stöttrupper när de anfaller med
tunga och pansrade vapen.
13
14
Dessutom räknade tyskarna med att 70% av den svenska officerskåren var nazistiskt
orienterad. Även om det är en överdrift, fanns det säkerligen tillräckligt många tyskvänliga
officerare för att ställa till med ett likadant trassel med det svenska försvaret mot ett tyskt
anfall som i Norge den 9 april 1940.
Det är tänkbart att den svenska värnpliktsarmén skulle ha klarat av att hejda tyskarna, men
sannolikt hade den tyska luftöverlägsenheten ha fällt avgörandet. Den samlade erfarenheten
från militära operationer under andra världskriget och framöver visar att luftherraväldet
tenderar att avgöra markstriderna.
Det råder inget tvivel om vem som skulle ha segrat i luften. 1943 års
svenska flygvapen bestod i huvudsak av maskiner som andra länder
sedan flera år tillbaka hade mönstrat ut – som italienarnas
dubbeldäckade jaktplan Fiat CR 42 eller det amerikanska Republic
P-35, som såldes till Sverige sedan USA:s flygvapen 1938 tackat nej
till ytterligare leveranser. Flygaressen i Messerschmitt- och Focke
Wulf-jaktplanen i tyskarnas Jagdgeschwader 5 i Norge skulle
knappast ha haft några svårigheter mot sådana gamla kärror.
Luftwaffechefen Hermann Göring hyste inga tvivel om vad hans
mäktiga flygvapen skulle vara kapabelt till vad gäller Sverige. I
förtroende hade han sagt till sin svenska svägerskas son:
– Ett sånt litet skitland som Sverige kan vi trampa ihjäl.
Men som vi vet kom ingen invasionsorder. Istället förflyttades 25. Panzerdivision i augusti
1943 via Frankrike till östfronten. Anledningen till detta var Röda arméns växande
framgångar mot Hitlers pressade Ostheer. Var det på så vis kanske Stalin och hans
generaler som räddade Sverige från en nazistisk ockupation? Det kommer vi aldrig att få
veta.
Källa: Krigsmyter utg av Per-Anders Lundström
Bildsatt och redigerad av Kurirens red.
-----ooooo-----
T 34 Tiger
Svend Povlsen
Povlsen (höger), förklädd till en svensk, lurar den svenska
översten Sparre i bakåll
Svend Povlsen eller Svend Gjönge Povlsen, kallades
även Göingehövdingen, var en känd snapphane och
friskyttekapten. Född ca 1602 (enligt vissa uppgifter
1610), död ca 1679 (enligt vissa uppgifter 1681). Han
föddes antingen i Halland eller i Göinge härad i Skåne.
Han deltog 1644 i Horns krig där han först tjänstgjorde
som sergeant i ett kompani från Göinge som opererade på
Hallandsås. Senare avancerade han till fänrik vid ett
dragonkompani. 1653 blev han korpral vid ett skånskt
fotfolkskompani och 1657 befordrades han till sergeant,
senare fänrik. I juni samma år skrev han under ett
dokument som visar att han uppnått kaptens rang och
förde befäl över en dragonskvadron. De stred mot
svenskarna vid gränsen mot Halland och särskilt vid
striderna vid Genevad bro och Kattarp visade han mod.
Efter kriget bosatte sig Svend Povlsen i Laholm där han gifte sig med änkan till löjtnanten Lauritz
Christensen. Efter att ha gjort konkurs i Laholm flyttade han till Knäred. 1657 tog han värvning hos
danskarna och kom överens med Holger Vind på Kronborgs slott om att ställa upp ett
friskyttekompani på 100 man huvudsakligen värvade från södra Halland.
På Själland 1658 fick han till uppdrag att resa sydsjälländarna mot den svenska ockupationen. I början
av det skånska kriget var Svend kapten på Stevns, och samma år erbjöd han sig att värva ett kompani
dragoner i Skåne och tilldelades då majors grad. Men han insjuknade, och värvningen rann ut i sanden.
1661 skänkte den danske kungen honom Lundbygård vid Vordingborg. Han var ingen bonde och 1673
fick han gå ifrån hus och hem och fick istället en liten pension av kungen. Han levde fortfarande 1679.
Källa: Wikipedia.
32
-----ooooo-----
LOVs styrelse 2013.
Ordförande:
Michael Moorgrove. Holavedsvägen 11, 181 64 Lidingö, tfn 073-507 17 80
Skattmästare:
Miroslaw Benendo, Eskilstunavägen 5B, 623 39 Eskilstuna, tfn 070-677 57 86
Sekreterare:
Eva Holmquist, Råsundavägen 66, 169 57 Solna, tfn 08-27 94 44
Klubbmästare:
Viola Lundberg, Kärrvägen 51, 177 60 Järfälla, tfn 08-580 317 41, 076-134 30 25
Redaktör Kuriren: Leif Ingvarsson, Fjärdingsmansv 24 B, 192 70 Sollentuna, tfn 070-668 85 15
Hederskommittén: Rune Nitz, Båtsmansv. 55A, 192 48 Sollentuna, tfn 08-754 40 08, 073-851 61 89
Ledamot:
Filip Bengtsson, Blåklintsvägen 17, 194 67 Uppl-Väsby, tfn 08-590 306 06
-------ooooooo-------
15
16
Ryska soldater hoppade i blindo
Dålig planering kan sänka den bästa idé. Den sovjetiska luftlandsättningen för att säkra ett
brohuvud vid floden Dnepr i september 1943 är ett skolboksexempel på hur det inte ska gå
till.
I början av juli 1943 startade tyskarnas operation Citadell på östfronten. Starka pansarförband
anföll Kurskbågen men efter hårda strider körde offensiven fast. Redan innan de tyska anfallen
ebbat ut slog Röda armén tillbaka och rätade ut tio mil front norr om Kursk. Den tyska armén
hade inte mycket att sätta emot.
Söder om Kursk tog det några veckor för Röda armén att komma i ordning, men den 3 augusti
inleddes operation Rumjantsev. På den tyska sidan häpnade man över att Sovjetunionen hade så
många förband att anfalla med. Den 23 augusti evakuerade tyskarna Charkov och det fanns inga
reserver som kunde vända nederlaget till seger.
I Moskva sköts salut. Röda armén hade tyskarna ur balans och för att tippa dem över ända
släppte nu det sovjetiska överkommandot Stavka lös en mäktig offensiv mot nedre Dnepr. Målet
var att befria Ukraina öster om Dnepr och inta Kiev på den västra sidan. Stavka såg möjligheter
att ta broar över Dnepr från luften och chefen för de luftburna trupperna fick order att bilda en
provisorisk luftburen kår. Under generalmajor Zatevahkin började tre luftburna gardesbrigader att
för en gångs skull träna på fallskärmshopp. Sedan det blodiga fiaskot vid Vjazma väster om
Moskva i januari 1942 stred de luftburna trupperna mest på marken.
I slutet av augusti gick Röda armén till anfall igen, med två och en halv miljon man längs en front
på nästan 140 mil. Striderna var inledningsvis hårda, men den 15 september fick den tyska
armén tillstånd att retirera till Panterlinjen som förberetts längs bland annat Dnepr. Tyskarna var
hårt pressade, tre arméer skulle överge 70 mil front, korsa Dnepr på endast fem ställen och
sedan sprida ut sig längs floden.
Sovjetiska fallskärmsjägartrupper fälldes från Li-2flygplan över Dnepr. Planen var att från luften
säkra det viktiga Bukrinbrohuvudet i Dneprkroken
så snabbt som möjligt. Snabbare än det sovjetiska
systemet klarade av, skulle det visa sig.
I mitten på september fick Zatevahkins kår order
att ansluta sig till general Nikolai Vatutins stykor
(Voronezjfronten) som anföll i riktning mot Kiev. I
vad som mer och mer liknade en kapplöpning avdelade Vatutin den 19 september 3.
gardesstridsvagnsarmén som mobil grupp med uppgift att rycka fram så fort det någonsin gick till
Dnepr. Skulle man nå Kiev var det kritiskt att ta brohuvudena över den vida floden. Att efter ett
genombrott skicka självständiga mobila grupper att löpa amok på djupet av fiendens gruppering
var en av hörnstenarna i den sovjetiska doktrinen. Men tidigare i kriget hade dess grupper oftast
slagits sönder och samman av snabbfotade tyska motanfall. 3. gardesstridsvagnsarmén och dess
befälhavare generallöjtnant Pavel Rybalko hade råkat ut för det flera gånger, men nu var de
bättre övade och mer erfarna än tidigare. Och det stod dessutom knappt några tyskar i vägen –
de marscherade i rasande fart bort från gardesstridsvagnsarmén, mot broarna vid Kiev och
Kanev.
P å en bredd av sju mil dundrade Rybalkos T-34:or västerut. Natten till den 22 september nådde
täterna Dnepr vid Bukrinhalvön i Dneprkroken och den 23:e började hans infanteri simmande
korsa floden. Övergången mötte nästan inget motstånd. De fem milen flodstrand försvarades
bara av en spaningsbataljon och ett kompani underofficerselever från luftvärnet. Hade Rybalko
haft med sig en pontonbro hade han kunnat vräka stridsvagnar och artilleri över floden, nu fick
han nöja sig med de flottar som kunde byggas på plats. Men situationen var kritisk, det var tyskar
på väg mot honom från alla håll och snart skulle Dneprkroken myllra av dem.
Rybalko hade visat att den sovjetiska armén definitivt fått ordning på finesserna i pansarkriget,
men Stavka ville prova något ännu djärvare. Den 21 september, samma dag som Rybalkos
stridsvagnar stormade den sista biten mot Dnepr, fick Zatevahkins luftburna kår order att två
dagar senare luftlandsätta i Dneprkroken. Planen var att två brigader skulle fällas för att skydda
Bukrinbrohuvudet och en tredje för att binda tyskarna i strid när de korsade Dnepr vid Kanev.
Marskalk Zjukov hade godkänt planen att
förstärka Rybalkos brohuvud från luften ett
par dagar tidigare. Faktiskt innan man ens
visste var och om Rybalko skulle ta sig över
Dnepr. Det är i efterhand svårt att riktigt
förstå vad som beordrades av vem och i
vilken ordning, vad som var planerat långt i
förväg och vad som var rena chansningen.
Kriget rullade redan på fortare än det
sovjetiska systemet riktigt klarade av, det var
inte byggt för improvisationer och tvära kast.
När nu Zjukov och Vatutin ville höja
insatserna ytterligare inbjöd man till katastrof. Det är en sak att segerrusig rita en ruta på en karta
och beordra luftlandsättning där. Att få det att hända på två dagar är en helt annan.
Allt med luftlandsättningarna var kaos från början till blodigt slut. Vädret över Dneprkroken var
molnigt och gjorde spaning omöjlig. Det stod snart klart att landsättningen skulle försenas en dag
för att det tog tid för långdistansflyget och Voronezjfronten att samla ihop transportflygplan,
fallskärmsjägare och bränsle på de fem flygfält som skulle användas. Till sist gav Vatutin order att
man skulle fälla vad som fällas kunde, och strunta i att förbanden borde användas samlade.
General Vatutin väntade sig knappt något motstånd när han
beordrade luftlandsättning vid Dneprkroken.
En av de tre brigaderna hittade inte till sina flygfält i tid, ströks ur
planen och fick order att vara reserv. De slutliga ändrade orderna
nådde i många fall inte fram till kompanicheferna förrän det var dags
för fallskärmsjägarna att klättra in i sina flygplan. Det var på kvällen
den 24 september. Befäl sprang mellan flygplanen och såg till att
piloterna visste vart de skulle. Flygplanen lastade inte så många
fallskärmsjägare som man tänkt sig, det fanns för få plan och de som fanns hade svårt att komma
fram till rätt flygfält. Att fälla de bägge brigaderna skulle kräva minst tre vändor med varje flygplan
och det var osäkert hur länge bränslet räckte. Ett av flygfälten hade inte fått något bränsle alls, så
där blev man helt enkelt stående.
Planen för fällningen bröts snabbt sönder. Radioapparater, pansarvärnskanoner, minor och förråd
blev kvar på flygfälten. Manskapet saknade spadar och varma kläder för man antog att man bara
skulle behöva vänta någon dag eller två på Rybalkos stridsvagnar. I stället för att flyga an i
samlad formering så inleddes något som mest liknade hur extrainsatta bussar fraktar folk från ett
idrottsevenemang. Transportflygplanen lastades med de soldater man hittade på flygfältet,
piloterna kom överens med någon lämplig officer om vart man skulle flyga, och så bar det i väg
ungefär 20 mil till Dnepr.
Vid halv åtta på kvällen den 24 september kastade de första fallskärmsjägarna sig ut ur sina
flygplan – rakt ner på täten av den tyska 19. pansardivisionen på väg mot Rybalkos brohuvuden.
På vissa platser var man i strid innan man nått marken. Landsättningen blev lika kaotisk som
ilastningen. Orderna var oklara, många jägare hade aldrig hoppat fallskärm på riktigt och där
flygfotografier för några dagar sen visat ett öde landskap kom nu tyska förband skenande från
alla håll. De flygplan som skulle fälla lysbomber över fällningsplatserna flög vilse. Plan flög in i
massiv luftvärnseld, väjde i panik och tappade bort var man var. Snart var luften över
17
18
Dneprkroken en röra av sökarljus, spårljus och zick-zackande flygplan som sökte efter rätt
ljussken från marken. Det var svårt för piloterna att skilja på luftvärnseld och de upplysta
fällningsplatserna, speciellt som tyskarna i flera fall stod på fällningsplatserna. Flera piloter blev
så osäkra på var de var och vem som var vän och fiende på marken att de helt sonika flög hem
utan att fälla sin last. Andra for vidare lite på måfå och sa till sist åt männen bak i flygplanet att nu
var det nog dags.
När den sovjetiska offensiven inleddes den 22 september 1943, retirerade tyskarna över Dnepr
och gick till motanfall norrut mot de sovjetiska brohuvudena på Bukrinhalvön.
På morgonen den 25:e fanns de två luftburna gardesbrigaderna utspridda över ett tre gånger nio
mil stort område intrasslade i en röra av tyska förband. Den grundläggande planen hade inte
överlevt i fem minuter, operationen var över och fullständigt verkningslös. Tyskarna hade inte helt
klart för sig vad som pågick, men deras decentraliserade stridsledning var bättre på att hantera
kaotiska situationer än vad den toppstyrda Röda armén någonsin skulle bli. I flera fall utnyttjade
de erövrade kartor och order för att hinna före fallskärmsjägarna till sina mål. Endast vid byn
Grushevo, där 150 fallskärmsjägare stred till sista man, tog tyskarna några nämnvärda förluster.
Under det första dygnet efter landsättningen dödade eller tillfångatog tyskarna närmare tusen
fallskärmsjägare. De vita sovjetiska fallskärmarna som låg slängda överallt visade var man skulle
leta efter dem. Samtidigt stannade trafiken sakta av på de sovjetiska flygfälten. Bränslet till
transportflygplanen var slut och det stod snart klart att bara 4 500 man fällts istället för de dryga
6 000 man tänkt sig. På marken i Dneprkroken samlade sakta dryga 2 000 man ihop sig i mindre
grupper. Alla försök att leda dem var hopplösa. Några av dem hade att göra i dagar med att räkna
ut på vilken sida av Dnepr de var. Grupperna försökte hitta de förråd som fällts eller komma i
kontakt med Rybalkos trupper. Många av dem förenade sig med partisanerna i området. Nästan
1 500 saknades. Det tog över en vecka innan Stavka lyckades få en klar bild av vad som hänt
med fallskärmsjägarna och hur lite man uppnått.
Efter den 25 september utgjorde inte heller fallskärmsjägarna något problem för tyskarna som
istället koncentrerade sig på att begränsa Rybalkos brohuvud. Man behövde de närmaste
veckorna bara rensa ut enstaka områden där fallskärmsjägarna bet sig fast. I mitten på november
tog sig resterna av 5. luftburna gardesbrigaden, den enda större avdelning som kom tillbaka från
luftlandsättningen, över Dnepr och förenade sig med Röda armén.
Luftlandsättningen vid Dnepr var andra och sista gången Röda armén försökte sig på en större
luftburen operation under andra världskriget. Tyskarna kallade operationen ”förnuftig som
koncept”, men ”amatörmässigt genomförd”. Den var precis som landsättningen vid Vjazma i
januari 1942 ett fullständigt fiasko, präglat av inkompetens och slarv, och man kan möjligen
hävda att soldaterna i Vjazma härdade ut längre under värre omständigheter. I röran vid KanevBukrin märkte många tyska förband inte ens av någon luftlandsättning.
Text: Anders Fager
Redigerad av Kurirens red.
Från Militär Historia nr 4/2011
-----ooooo-----
Storskifte – Enskifte – Laga skifte
Ända sedan Hedenhös hade bönderna bott i byar.
Utanför byarna låg deras åkerjordar som var
uppdelade i flera fält där varje bonde hade sin del.
Efterhand som folkmängden växte och arvskiften
genomfördes blev åkerjorden ännu mera uppdelad
vilket i sin tur ledde till att vissa byar kunde ha flera
tusen åkerfält och en ensam bonde kunde äga små
åkerlappar på uppåt en femtio olika ställen.
Somliga av dessa små tegar kunde vara så små att
man kunde samla skörden i förklädet. Dessutom var vissa så små att man inte
kunde vända med häst och vagn utan att komma in på grannens fält. Det var
även oerhört tidsödande när man skulle plöja, så och skörda och för det mesta
var man även tvungen att rätta sig efter sina grannar när arbetet skulle utföras,
vilket bestämdes på bystämmorna. Översta bilden visar Kåsta by i Vingåkers
socken i Södermanlands län på 1700-talet före laga skifte. Elva gårdar hade då i
snitt 22 tegar var.
Enligt 1734 års lag kunde nytt skifte inte äga rum om inte alla jordägarna i byn
samtyckte till detta. 1757 kom en förordning som kallades storskifte vilket
gjorde det möjligt för varje delägare att begära skifte vilket även omfattade de
övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större
stycken. Trots detta hade de flesta bönderna fortfarande många åkerlappar var.
Gustav IV Adolf kom därför med förordningen om enskifte vilket innebar att
varje bondes jord om möjligt skulle föras ihop till ett enda stycke.
Under Karl XIV Johans regering kunde skiftet genomföras mera planmässigt.
1827 kom lagen om laga skifte men den kom att utföras vid olika tidpunkter
runt om i landet. Målsättningen var att varje gård skulle ligga i närheten av
ägorna som skulle vara sammanhängande.
När skifte skulle verkställas i en by sändes en lantmätare dit för att mäta upp
böndernas jord och fördela den. Det var svårt att göra alla till lags och många
som inte förstod sitt eget bästa ville inte veta av något skifte. Ibland sägs det att
bönderna var så uppretade på lantmätarna att dessa var tvungna att bära pistol
för att skydda sig. Det gick sakta framåt trots allt
motstånd och efter att bönderna fått sina ägor
samlade i ett eller ett par stycken flyttade de sina
hus till sina nya ägor.
Nedre bilden visar samma socken fast efter skiftet
genomförts. Då hade 13 gårdar högst 3 skiften
vardera. Det är därför som gårdarna nu för tiden
ligger spridda ute på landet och de flesta byar är
upplösta. Skiftet fick en genomgripande betydelse
för jordbrukets utveckling. När också bönderna
kunde sköta sin jord oberoende av varandra blev de också mera intresserade av
att förbättra och utöka den genom nyodling.
Källa: Lärobok i historia för folkskolan
19
20
Fälttåget mot Norge
Fälttåget mot Norge var ett kort krig som
utkämpades på grund av Norges krav på
självständighet i strid mot den union som Danmark
och Sverige enats om i freden i Kiel 1814.
Fredsavtalet, konventionen i Moss, undertecknades
den 14 augusti 1814 och var i praktiken ett
eldupphöravtal mellan den svenska kungen och det
norska Stortinget. Konventionen blev grunden för
unionen mellan Sverige och Norge som varade tills
Norge förklarade sig självständigt år 1905.
Bakgrund
Efter Napoleonkrigen befann sig Danmark-Norge på förlorarnas sida. Vid freden i Kiel, som
undertecknades den 14 januari 1814, tillföll Norge kungen av Sverige. I ett försök att påverka
sitt öde samlade norrmännen en konstitutionell församling vid Eidsvoll och undertecknade
Norges konstitution den 17 maj 1814. Danmark-Norges kronprins, Kristian Frederik, valdes
vid samma tillfälle till kung. Han erkändes dock aldrig av något annat land som kung av
Norge.
Krigets förlopp
Den svenska kungen Karl XIII förkastade tanken på ett självständigt Norge och drog den 26
juli samma år ut på ett fälttåg mot Norge.
Den svenska armén var numerärt överlägsen, bättre utrustad och utbildad samt leddes av en av
Napoleons före detta främsta generaler, den nyutnämnde svenske kronprinsen Jean Baptiste
Bernadotte - som nu kämpade för koalitionen mot Napoleon.
Huvudstyrkan anföll från havet och ockuperade öarna Hvaler innan de intog staden
Fredrikstad och belägrade Fredrikstens fästning utanför Halden.
Samtidigt gick en mindre styrka in i Norge från Värmland men efter att ha förlorat slagen i
Lier och Matrand tvingades den retirera till Sverige. Sammandrabbningen vid Matrand var
den blodigaste under hela kriget.
Svenskarna ryckte därefter fram mot den norska huvudstaden Kristiania men vid Langnes
skans hade norrmännen en försvarslinje som stod emot svenskarnas attacker. Svenskarna
försökte gå runt norrmännens försvarslinje och sista striden ägde rum vid Kjølbergs bro 14
augusti 1814 där svenskarna segrade. Då norrmännen insåg att svenskarna hade fri väg till
huvudstaden ingick de vapenvila och började förhandla.
21
Slag under kriget
Datum
Svenska
förluster
Plats
Norska förluster
29 juli Invasionen av
3 döda
1814
Hvaleröarna
inga
Sverige ockuperar Hvaleröarna
Svensk seger Fredrikstad erövras
?
och garnisonen på Fredrikstads
fästning kapitulerar.
Norsk seger svenskarna retirerar
3 döda 30 skadade
till Matrand
50 dödare 70
Norsk seger svenskarna retirerar
skadade och 15
till Sverige
tillfångatagna
6 döda och 10
Norsk seger.
skadade
Svensk seger, vapenvila
beordrades.Historiska sista
?
striden mellan Sverige och
Norge.
1-4
Erövringen av
?
augusti Fredrikstad
2
Slaget vid Lier 31 döda 70
augusti (1814)
skadade
5
Slaget vid
augusti Matrand
Resultat
70 döda 270
tillfångatagna
9
Slaget vid
100 döda och
augusti Langnes skans skadade
14
Slaget vid
augusti
?
Kjölbergs bro
1814
Vapenvilan
En vapenvila slöts den 14 augusti 1814 i Moss. Avtalet ingicks mellan Jean Baptiste
Bernadotte, på den svenska kungens vägnar, och det norska Stortinget. Eftersom svenskarna
inte erkände Kristian Frederiks krav på den norska tronen, var han inte heller en av avtalets
parter. Kristian Frederik gick med på att avstå från den norska tronen och att återvända till
Danmark om Sverige accepterade den norska konstitutionen och en löst sammansatt union.
Källa:Wikipedia
Redigerad av Kurirens red.
-----ooooo----Födelsedagar 2014
24 jan
Erik Larsson
90 år
23 feb
Björn Melander
85 år
4 apr
Ulla-Stina Norrström
65 år
10 apr
Ingvar Fabiansson
90 år
14 jun
Stig Larsson
85 år
19 jul
Curt Carleteg
75 år
3 nov
Christina De Sainz-Lindberg
75 år
3 nov
Peter Nylund
65 år
15 nov
Rolf Bringler
80 år
15 nov
Bertil Lindgren
85 år
Uppgifter fr ordf. i LOVs hederskommitté.
22
Andorras historia
Andorra är den sista oberoende staten av det som var Spanska mark, ett antal bufferstater skapade av
Karl den store för att hindra de muslimska morerna att ta sig in i det kristna Frankrike. Karl den Store
erövrade området från morerna 803 och skall enligt traditionen ha gett Andorras befolkning särskilda
rättigheter som belöning för deras motstånd mot morerna. Karl den Stores son Ludvig den Fromme
gav 819 området till biskopen av Urgel.
En biskop på 1000-talet valde, trängd av
grannfurstar, att placera området under beskydd av
fursten av Caboet, en katalansk adelsman. Senare
blev greven av Foix genom äktenskap arvtagare till
greven av Caboet, och en konflikt uppstod mellan
denne och den katalanske biskopen om herraväldet
över Andorra. 1278 löstes konflikten genom
undertecknandet av ett paréagekontrakt, en
överenskommelse om dubbelstyre. Kontraktet
definierade den lilla staten territoriellt och politiskt.
De gränser som sattes är alltjämt giltiga.
Grevetiteln kom senare att överföras till kungarna av Navarra och under kung Henrik IV av Frankrike
delades genom ett edikt 1607 makten över Andorra mellan det franska statsöverhuvudet och biskopen
av Urgel, vilka båda kom att bära prinstitel. Under franska revolutionen avvecklades detta
gemensamma styre, men ordningen återinfördes av Napoleon. Befolkningen i Andorra betalar än i dag
den symboliska skatt till sina två regenter som fastställdes 1278; skatten, questia består av fyra
skinkor, fyrtio brödlimpor och lite vin.
1933 markeras i Andorras historia som ett år av politisk och social oro kopplad till en folklig önskan
om ökad demokrati.
1936 till 1940 fanns fransk militär i Andorra för att hindra att landet drogs in i spanska inbördeskriget
och Francos Spanien. Francos trupper nådde Andorras gräns i slutet av kriget.
Under Andra världskriget var Andorra neutralt och utgjorde en viktig smugglingsväg mellan Spanien
och Vichyregimens Frankrike.
1958 slöt Andorra officiellt fred med Tyskland, efter att ha glömts bort när Versaillesfreden slöts efter
Första världskriget.
Fram till 1982 styrdes Andorra enligt den otydliga maktfördelning som fastslagits 1278. Förutom
representanter för de två formella makthavarna fanns i landet ett politiskt valt generalråd som
fungerade som administrativt styre. Detta råd var dock inte lagstiftande. 1982 fick Andorra rätt att
tillsätta en egen regering och regeringschef.
1993 antogs Andorras första författning, och den
självständiga staten bildades därmed. Samma år blev
Andorra medlem i FN. Systemet med det dubbla styret
fortlever symboliskt, men landet styrs numera av ett
demokratiskt valt parlament.
Genom sitt isolerade läge har Andorra tills helt nyligen
varit ett gammaldags samhälle, med mycket liten
kontakt med andra länder än Frankrike och Spanien.
Med växande turism och telekommunikation har den
unga staten dock tagit steget in i det moderna Europa.
Källa: Wikipedia
Bildsatt och redigerad av Kurirens red.
23
Polistrupperna
Polistrupperna (norska: Polititroppene, eller Reservepolitiet) var en avsiktligt vilseledande
beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. Även
utbildning av kustartillerister förekom och betecknades då hamnpolis. Efter Nazitysklands
anfall på Norge den 9 april 1940, blev den norska armén efter två månaders strid tvungen att
kapitulera, varvid dess utrustning kom att övertas av tyskarna, med mindre undantag för den
utrustning som norska förband förde med sig vid internering i Sverige.
Under kriget kom många norska flyktingar över gränsen till det neutrala Sverige (50 000-60
000). Med hjälp av dem lades grunden till en helt ny norsk armé som rekryterades, utbildades
och utrustades i Sverige. Den uppgick vid krigsslutet till cirka 13 500 man beredda till insats
på divisionsnivå och ytterligare några tusen som befann sig under utbildning. Detta
genomfördes i samförstånd mellan den svenska Samlingsregeringen och den norska
exilregeringen i England.
På motsvarande sätt sattes även en dansk styrka upp, Danska brigaden. Uppsättningen av
danska styrkor gick dock långsammare, då det inte fanns någon dansk exilregering. Dessutom
var antalet danska flyktingar färre. Vid krigets slut hade dock en brigad om 3 600 satts upp.
Då uppsättning av utländska stridsförband i Sverige stod i strid med den neutralitetsförklaring
som Sverige lämnat vid krigsutbrottet mellan Tyskland och västmakterna i september 1939,
lades stor möda ner på att dölja verksamhetens verkliga karaktär och omfattning.
Fas 1. Mönstring och rekrytering
De till Sverige ankomna norrmännen sändes till
transitlägren Öreryd i Småland och Kjesäter i Södermanland
för registrering och vidare utslussning till den svenska
arbetsmarknaden. Många norrmän sysselsattes med
skogsavverkning, vilket var viktigt för att trygga
bränsleförsörjningen under kriget. Den norska
exilregeringen kunde inte inkalla värnpliktiga i Sverige och
rekrytering av militär personal kunde inte ske öppet utan att
Kjesäter
tyskarna skulle upptäcka vad som pågick, vilket skulle leda
till att svenska myndigheter skulle bli tvungna att sätta stopp
för verksamheten. Dessa problem löstes av den norske läkaren Carl Semb, som fick den
norska exilregeringen att skjuta till pengar till särskilda ”hälsoläger” med motiveringen att de
norska flyktingarna behövde genomgå medicinsk undersökning och vaccinering. De svenska
myndigheterna kunde sedan kalla in norska flyktingar till ”hälsoundersökningar”.
Ett 40-tal läger upprättades under sommaren och hösten 1943. Varje lägerperiod omfattade
flera veckor, under vilka undersökning av militär lämplighet, fysisk träning och rekrytering
kunde ske. Det var inte obligatoriskt att ansluta sig till ”polisutbildning”, men norrmännen
ställde upp på detta i stor utsträckning. Hälsolägren sorterade under socialdepartementet där
Gustav Möller var statsråd. I handläggningen av ärenden om "Polistrupperna" medverkade
ofta Tage Erlander, sedermera svensk statsminister. Försvarsdepartementet hölls länge
utanför.
Fas 2. Organisation och utrustning
För att utbilda ”Polistrupperna” upprättades särskilda läger. Vid upprättandet av dessa och vid
utrustningen av trupperna spelade en svensk eldsjäl, docenten i kriminalteknik Harry
Söderman en stor roll. Han var initiativtagare till bildandet av Statens kriminaltekniska
24
anstalt. Lägerverksamheten bekostades av den norska exilregeringen som hade intäkter från
den norska handelsflottan. I Sverige administrerades detta genom den Norska Legationen.
Svenska staten bidrog dock genom att regeringen medgav att
kriminaltekniska anstalten fick lov att rekvirera utrustning
från svenska arméförråd. Som sekreterare åt Söderman
tjänstgjorde bland annat barnboksförfattaren Astrid
Lindgren. Polistruppernas utbildningsläger varierade något
över tiden, men bland annat berördes följande platser:
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Skjutplats och befälsskola. Mälsåker
Bataljon I. Övertorneå. Chef Odd Mölster
Bataljon II. Övertorneå
Bataljon III. Baggböle i Njurunda
Bataljon IV. Öreryd. Chef Axel Baumann
Bataljon V.? Chef Major Oliver Smith
Bataljon VI. Bäckehagen norr om Falun
Bataljon VII. ? Niclas Baumann
Bataljon VIII. Skålmyra Furudal
Bataljon IX. Tappudden Furudal (Ej klar före krigsslutet).
Kustartilleri (”Hamnpolis”). Mauritzberg på Vikbolandet
Mälsåker
Utbildningen omfattade inledningsvis lätta handeldvapen, men successivt tillfördes tyngre
vapen. Dessutom bedrevs sjukvårdstjänst och förbindelsetjänst.
Fas 3. Större manövrar
Vid polistrupperna rådde brist på utbildat norskt yrkesbefäl. Eftersom verksamheten hölls
hemlig för svenska militära myndigheter var hjälpen från dessa begränsad fram till hösten
1944. Den norske befälhavaren Ole Berg begärde då hos försvarsministern Per Edvin Sköld
att få hjälp av Försvarsstaben. Därifrån togs initiativ till en större fältövning, vilken bedrevs i
Dalarna under tiden 1-8 december 1944 och omfattade 4 800 man. Övningen visade att de
norska soldaterna uppvisade stor entusiasm, men att befälet hade stora brister inom områdena
sambandstjänst, ledning och logistik.
En ny fältövning ägde därför rum i Hälsingland den 4-14 april 1945 i området LjusdalBollnäs-Edsbyn, där terrängen ansågs likna viktiga områden i Norge. I denna deltog 6 000
man, vilket innebar att det var den största norska manövern sedan år 1916. Övningsledare från
svensk sida var Nils Swedlund och prins Gustaf Adolf från Försvarsstaben och
försvarsattachén vid norska legationen Sverige Ole Berg, sedermera norsk ÖB samt Olaf
Helset, "Hjälten från striden vid Midtskogens gård”.
Källa: Wikipedia
Redigerad av Kurirens red.
----------oooooooooo----------
Vår-Kuriren 2014 beräknas utkomma V 17.
Manusstopp den 3 april 2014.
V-2
V2, Vergeltungswaffe 2 ("Vedergällningsvapen 2"), var en robot använd av Tyskland under
andra världskriget mot mål i Europa, främst Antwerpen och London. V2 var utvecklad av
Wernher von Braun. En av anledningarna till att Tyskland började utveckla V-2 och andra
raketer under 1930-talet var att raketer inte var förbjudna vapen för Tyskland enligt
bestämmelserna i Versaillesfreden.
Raketen
V2 startade lodrätt från en flyttbar plattform. Styrningen skedde i huvudsak endast under
förbränningsfasen av robotbanan. Den utfördes genom att fyra roder tillverkade av grafit
påverkade gasströmmen från raketmotorn. Robotens lutning justerades automatiskt med
avseende på hastigheten så att när en förutbestämd hastighet uppnåtts var lutningen 45°.
Roboten skickade via radio kontinuerligt uppgifter om sin hastighet till en markstation. När
den bestämda hastigheten uppnåtts sändes från marken en radiosignal till roboten som stängde
av bränsletillförseln. Därefter fortsatte roboten i en parabelbana mot målet. Genom att följa
V2 med radar kunde man, sedan roboten gått in i kastbanefas, via radio i viss mån justera
kursen i sida med hjälp av vanliga aerodynamiska roder. I längdled var dock ingen korrigering
möjlig.
Motorn till V2 bestod av en sluten vätskeraketmotor som använde flytande syre och etanol
som bränsle. En del av alkoholen leddes först in i den dubbelväggiga dysan, för att kyla
denna. Motorn genererade ungefär 125 kg förbränningsgaser per sekund, vilka strömmade ut
med en hastighet av 2000 m/s och gav en dragkraft på 56 kilopund. Bränslet pumpades in i
brännkammaren av turbindrivna centrifugalpumpar. Turbinerna i sin tur drevs av ånga som
genererades av väteperoxid och kaliumpermanganat i en särskild reaktorkammare.
Tillverkningen
V-2 tillverkades från början på basen Peenemünde på ön Usedom vid Östersjön, men efter en
serie bombningar från det brittiska flygvapnet flyttades tillverkningen till en underjordisk bas
vid namn Mittelwerk. Från början hade man brist på arbetskraft, men det löste SS när man
upprättade koncentrationslägret Dora där fångarbetare arbetade under inhumana förhållanden
dygnet runt. Dödstalen var dock större under tillverkningen än under vapnets användning:
15000 tvångsarbetare dog till följd av tillverkningen medan ca 5 000 dog till följd av anfallen
från V-2. Omkring 6 000 V2 byggdes i Mittelwerk och av dessa avfyrades omkring 3 200 mot
de allierade.
V-2 i Sverige
13 juni 1944 kraschade testraket nummer 4089 utanför Bäckebo i Nybro kommun i Småland.
Raketen hade avfyrats från Peenemünde och avsågs förmodligen landa i närheten av
Bornholm där tyskarna hade observationsstationer för raketexperimenten. Efter att delarna av
den störtade raketen samlats ihop undersöktes den vid Flygtekniska Försöksanstalten i
Stockholm av en grupp under ledning av flygdirektören och haveriexperten Henry Kjellson.
Professorn i Läran om Maskinelement vid KTH, Gustav Boestad författade 1944-07-19 en
sedermera berömd rapport om Bäckebotorpeden. Därefter skickades den till Storbritannien för
analys.
25
26
Övrigt
I november 1944 sattes V2 för första gången in mot mål i England. På grund av den höga
hastighet roboten uppnådde i slutfasen (1700 m/s) fanns det inga motmedel.
V2 är även benämnd som A4, Aggregat 4, eftersom den var den fjärde raketen i sin
utvecklingsserie.
V2 har stått som modell för de flesta raketer efter andra världskriget. Den sovjetiska SS-1
Scunner var en ren kopia av V2.
1. Stridsladdning
2. Styrsystem
3. Radioenhet
4. Alkoholtank
5. Robotkropp
6. Syretank
7. Väteperoxidtank
8. Kvävgasbehållare
9. Väteperoxidreaktor
10. Bränslepumpar
11. Bränslemunstycken
12. Motorvagga
13. Brännkammare
14. Fenor
15. Alkoholmunstycken
16. Grafitroder
17. Aerodynamiska roder
Källa: Wikipedia
-----ooooo-----
Slaget vid Lund 4 december
LOV ställer traditionsenligt upp med representation på Livgardets kaserner vid Lidingövägen.
Detta arrangemang brukar starta 11:00 och pågå under dagen. Ett trevligt arrangemang där
Chefen Livgardet kräver vår närvaro. Programmet i stort: Kransnedläggning vid
minnesstenen, bricklunch, information om aktiviteter på Kavalleriet och Militärpolisområdet.
Avslutas med en ceremoni i skymningen med sång och spel. – Särskild kallelse utsändes
senare. Boka redan nu dagen för detta intressanta evenemang!
Styrelsen förväntar sig en mangrann uppslutning!
27
Stay-Behind
Stay-behind är vad man kallar det NATO-kontrollerade nätverk av paramilitära grupper som skapades
i Västeuropa under det kalla kriget för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell
sovjetisk invasion. Dessa paramilitära grupper mottog stöd från säkerhetstjänsten i respektive land och
medlemmarna i grupperna rekryterades till största delen från den civila befolkningen. Det finns
exempel på att ex-fascister rekryterades till medlemsskaran och man i dessa fall brydde sig mindre om
vad de hade haft för sig under andra världskriget och mer om deras antikommunistiska åsikter.
Sverige
I Sverige organiserades 1946 eller 1947 ett Stay-behind-nätverk av den hemliga
underrättelseorganisationen Grupp B, som var en föregångare till IB. De två ledande individerna från
politiskt håll var dåvarande statsminister Tage Erlander och inrikesminister Eije Mossberg.
Nätverket var mest aktivt under 1950- och 1960-talen och omfattade 3-4 000 personer, främst på
landsbygden. De rekryterade personerna kontrollerades av SÄPO och många fick utbildning i
gerillakrigföring i England och USA. Dagens Nyheter publicerade artiklar om nätverket under 1990
och TV4-programmet Kalla Fakta har sänt intervjuer med medlemmar i nätverket.
Den svenske direktören Alvar Lindencrona fick år 1949 tillsammans med bland annat Televerkets
generaldirektör Håkan Sterky i uppdrag att bilda ett nätverk. År 1954 hade rörelsen fått en tydligare
form med representanter för arbetarrörelsen, bondekretsar, Televerket, polisväsendet och Krigsmakten.
Man var emellertid mycket angelägen om att hålla nätverket under civil och inte militär kontroll, detta
för att förhindra att information om nätverket skulle läcka ut. De värnpliktigas utbildning i det "fria
kriget" var en avläggare av detta.
Stay-behind kom till allmänhetens kännedom 1990 genom en artikel i Dagens Nyheter av Bjarne
Stenquist. Rörelsen lades ned någon gång mellan 2001 och 2003. Efter att ha ingått i en kommission
som granskade Palmeutredningen krävde Inga-Britt Ahlenius 2013 att Riksdagen och Regeringen
skulle kartlägga rörelsen.
Italien och operation Gladio
Rörelsens existens offentliggjordes 1990 av Italiens premiärminister Giulio Andreotti och det inleddes
en serie rättsliga undersökningar 1990-92 mot den italienska avdelningen som bar kodnamnet
operation Gladio. Medlemmar i denna avdelning hade förutom att träna sig inför en kommande
sovjetisk invasion även ägnat sig åt att bekämpa inhemska socialistiska element. Den italienska
extremhögern genomförde under 1970-talet en serie terrordåd i Italien i ett led i vad man kallade
"spänningens strategi" som syftade till att sprida panik och oro samt att provocera vänstergrupper till
väpnat försvar. Detta hoppades man skulle leda till ökade folkliga sympatier för ett fascistinspirerat
högerstyre av landet. En italiensk fascistsympatisör vittnade 1982 i fängelse i Schweiz om att materiel
till ett högerextremt bombdåd på en järnvägsstation i Bologna 1980 kom från Gladios arsenaler.
Operation Gladio övergavs officiellt av den italienska regeringen 1990 och den 29 januari 1992
deklarerade en parlamentarisk kommission om terrorism att Gladio var en hemlig och olaglig
beväpnad grupp inblandad i aktioner som syftade till att undergräva samhället.
Källa: Wikipedia
-----ooooo-----
LOVs Gökotta, som under ett flertal år anordnats i Hagaparken, inställes fr o m
2014. Detta på grund av vikande deltagarantal.
28
Hemman
Hemman, är ett äldre begrepp med betydelsen
bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges
landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en
på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och
bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst
mantalsvärde.
På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman
vanligen en bondgård med en sådan storlek att
brukaren kunde försörja sig och sin familj på
avkastningen av jorden och erlägga den skatt som
åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett
helt mantal.
Frälsehemman
Ett frälsehemman var ett hemman som före grundskatternas avskrivning 1903 genom frihet från
grundskatt intog en särställning. Frälsehemmanet brukades av en frälsebonde och var underordnat ett
frälsegods som ägde arrendesrätt över hemmanet. Dessa frälsehemman indelades i olika grader, så att
de hemman som låg i samma by som frälsegodset kallades rå- och rörshemman, de som låg i samma
socken som frälsegodset kallades insocknes frälse och resterande hemman för utsocknes frälse.
Skattehemman
Skattejord eller skattehemman, är en historisk benämning på jord för vilken bönderna betalade
grundskatt. Redan under tidig medeltid skattebelade kronan den jord bönderna odlat upp och vilken de
betraktade som sin egendom. Jordbruksfastigheterna på denna jord kallades skattehemman.
Jordeboken var utgångspunkt för lantmäteriets jord- och fastighetsregister samt låg till grund för
grundskattens beräkning.
Kronohemman
Kronojord eller kronohemman kallades den mark som tillhörde kronan, alltså staten. Villkoren för
jakt, bosättning och skattevillkor reglerades av staten och den kronojord som förblev i statlig ägo kom
småningom att omvandlas till de marker som förvaltas av dagens Sveaskog.
Svedjefinnarnas etablering på 1600-talet i orörda skogsområden skedde som regel på kronojordar, där
bevakningen av vad som hände inte var lika omfattande som de marker där ägaren fanns närvarande.
Kyrkohemman
Kyrkohemman kallades förr kyrkornas jordbruksfastigheter. Dessa hemman var underkastade
ordinarie rotering. En del hade av ålder innehafts av prästerskap och kyrkobetjäning. Någon förändring
i dessa dispositioner fick ej ske. De övriga var utarrenderade för kyrkornas räkning, och
arrendeinkomsterna skulle användas till deras nytta.
Under den katolska tiden var Sveriges kyrkor rika på gods och hemman, men genom Gustav Vasas
reduktion övergick de flesta till kronan (se Kyrkoegendom). Man räknade därför ytterst få
kyrkohemman i de gammalsvenska landskapen; men i de från Danmark erövrade landskapen var de
däremot talrika, emedan den andliga reduktionen i Danmark inte utsträckts längre än till kloster- och
biskopsgods. En särskild avdelning bildade de halländska kyrkohemmanen.
29
Ödeshemman
Ödeshemman är ett historiskt svenskt kameralt begrepp för hemman som, efter det de av åbon eller
ägaren blivit övergivna, lämnats utan bruk och skötsel.
Ödeshemman vållade stor minskning i kronans påräknade inkomster och därför meddelades många
föreskrifter dels om den tillsyn som till förekommande av ödesmål borde hållas över hemmanens hävd
och vidmakthållande, dels om de åtgärder som borde upprättas när något hemman det oaktat fallit i
ödesmål. 1711 var i Skåne 1200 till 1300 av 7859 hemman öde. Efter Rysshärjningarna under början
av 1700-talet lämnades många hemman öde i Västerbotten. Den 20 november 1741 beslutade därför
riksdagen att var och en av vilket stånd som helst fick uppta ödeshemman i Västerbotten och i
eväderlig tid besitta hemmanet under frälsemannarätt, vara fri från rotering, fri från avgift i tio år och i
femtio år fri från hemmansavgifter. 1743 utvidgades dessa rättigheter till att gälla hela riket.
Om ett skattehemman legat öde under tre år ansågs det som skattevrak och överfördes till kronotitel,
men denna regel upphävdes genom kungliga förordningen 21 februari 1789. Beträffande
ödefrälsehemman innehöll kungliga brevet 6 januari 1806, att sådana lämnades uppodlaren mot
erläggande till kronan av 20 års räntor, varefter de skulle anses som frälsehemman och utgöra ränta i
likhet med dylika hemman.
Täktekarlshemman
Täkterätt är i den svenska rättshistorien en rättighet för arbetare vid bergsbruk att röja mark, nybygga
och anses som ägare av marken.
Täkterätten gällde från medeltiden i bergslagerna för att underlätta kolonisationen av
bergsbruksområdet. Den nämns i de första bergsprivilegierna från 1300-talet. Det var en rättighet att
röja mark i utkanten av bergsbruket och där bygga bo, som täktekarlen eller -kvinnan därefter var
ägare till. Täktegården gick sedan i arv som andra gårdar. Täktekarlarna hade arbetstvång till
dagsverke i bergsbruket, annars upphörde deras rätt till marken de röjt. Bland täktekarlarna var en del
rekryterade genom bergsfriden, och täkterätten fick enligt privilegierna för Stora Kopparberget 1347
inte förvägras den som gjorde sitt dagsverke om de så var en "lösker man". När svedjefinnarna blev
bofasta kan deras torp också betraktas som täkterätt. Täktekarlarna kunde efter sitt oavlönade
dagsverke för kronan ta extratjänst som avlönad gruvdräng hos en bergsman eller vid en närliggande
kronobruk.
Många gårdar och byar i Bergslagen som uppstått till följd av täkterätten, har namn som slutar på arvet eller -täkt. Under Gustav Vasas tid fanns omkring 100 täktekarlar bara i Falun.
Källa; Wiki-Rötter
Redigerad av Kurirens red.
----------oooooooooo----------
Smygflygplan
Ett smygflygplan är ett plan som med hjälp av smygteknik kan
absorbera eller splittra radar- och infraröd bestrålning i syfte att
undvika att bli upptäckt. Även om sådana plan är avsevärt svårare
att upptäcka är de inte helt "osynliga". På senare tid har tekniken
dessutom blivit mindre effektiv men smygplan fortsätter ändå att
utvecklas, bland annat av USA och Kina.
Källa: Wikipedia
F-22 Raptor
30
NASAFJÄLL
Nasafjäll, beläget på gränsen mellan Norge och Sverige vid riksröset nr 227 i Arjeplogs
socken i Norrbottens län, är 1209 meter högt och fullständigt skoglöst. Fjället består av granit,
något gnejs-skikt med däri förekommande bred gång av kvarts, vilken innehåller zinkblände,
silverhaltig blyglans, boulangit, magnetkis m. m. Dessa malmfyndigheter var kända före 1635
(tidigare än andra i Lappland) och började bearbetas för kronans räkning 1637.
Tidvis var, enligt uppgift, ända till 400 personer syselsatta. En del av dem var tyskar,
sannolikt krigsfångar. Malmen fraktades av lappar med renar den omkring 5 mil långa vägen
till en hytta nära Silbojokks utflöde i Sedvajaur. Bruksdriften inbragte från början 200-300
lödiga mark ( 1 lödig mark = 210,616 gram ) silver jämte stora kvantiteter bly. Då resultatet
snabbt försämrades övertogs driften 1646 av Piteå borgarskap. Vid Silbojokk liksom vid
Nasafjäll fanns kyrka och präst. Allt förstördes av en norsk strövkår 1658.
Resterna av kokhuset i Nasafjäll
Sporadiska försök gjordes att få igång driften under hela 1700-talet.
Den 23 december 1769 fick landskamrern i Västerbottens län jämte några intressenter
mutsedel på det gamla gruvfältet. Ett bolag bildades med 100 intressenter och två sakkunniga
sändes till Nasafjäll för undersökning. Undersökningen gav positivt resultat och den 2 april
1771 hölls bolagsstämma. Man antog "BolagsRegler till ordning och Rättelse för
Intressenterna uti Nasafjälls Silverwärk". Till bolagets första direktörer valdes landskamrern
Nils Borgström och befallningsman Zackarias Renhorn. Det var oavlönade förtroendeposter
men 300 daler/år avsattes för avlöning av skrivbiträden.
Till Bergskollegium avsändes en skrivelse med begäran att vid Laisälven, invid Uddjerachti
sjö (Yraftsjön) få inrätta smälthytta samt driv- och finerhus. Vidare anhöll man om en lång
rad privilegier för bruksdriften, samt att bolaget måtte tillåtas kalla brukspredikant men att K
M:t avlönade honom på samma sätt som andra lappmarkspräster. Två år senare fick bolaget
privilegierna. Förbud mot brännvinsbränning hade nyligen utfärdats varför bolagets begäran
om rätt att förse sina arbetare med nödigt brännvin lämnades utan avseende.
Det nya hyttstället kallades Adolfström från
och med år 1775. Där hade då redan uppförts
smälthytta samt driv- och två smältugnar. Först
av allt hade arbetarbostäder uppförts, en stor
stuga, ett stall, ett fähus, en bod och en liten
kvarn.
Senare uppfördes en större byggnad som var
avsedd dels som bostad åt prästen dels en
provisorisk gudstjänstlokal. Till brukspredikant
utsågs år 1774 pastor Jonas Risberg.
Kyrkoherde i Arjeplog var då Johannes Öhrling.
Rester av kokhuset i Nasafjäll
För att transportera malmen de 6 milen från gruvan i Nasafjäll till hyttan i Adolfström hade
inköpts 200 renar. Resultatet av verksamheten i Nasafjäll/Adolfström blev emellertid magert
och missnöjet växte i bolaget. Nu och då framfördes också anklagelser om att
bruksbetjäningen behandlade lapparna illa.
Till bolagsstyrelsen kom 1778 en skrivelse från en av delägarna, majoren D. Lagerbohm, där
denne bl a gick till angrepp mot brukspredikanten Risberg och bruksbokhållaren Östergren.
Bruksbokhållaren och brukspredikanten hade, enligt Lagerboms ftirmenande, åsamkat bolaget
stora kostnader genom en misslyckad fiskeinrättning i Miirkforsen ungeftir en mil nedanfor
Adolfström. Våren 1776hade de nåimligen, med hjälp av arbetama vid bruket låtit bygga
stenkistor i forsen ftir att sedan mellan dessa sätta ut fisketinor. Hela denna inrättning
ftirstördes av vårfloden och blev till ingen nytta.
Den missnöjde majoren fann vidare omsorgen ftir Guds ords spridande i lappmarken var våird
allt beröm, men att ha en präst utan forsamling fann han vara mer löjligt iin nödvändigt. "En
väl skriven postilla hade med mindre kostnad ftir bruket - ftir bokhållaren och hans käresta
samt de ffi bruksknektarna - kunna göra lika stor nytta och uppbyggelse" tillade han. Och det
planerade kyrkbygget borde vidare upps§utas till dess behovet av en mera tidsenlig kyrka
gjorde sig gällande.
Utredning visade senare att den planerade fiskeinrättningen tillkommit på bekostnad av
bokhållaren och predikanten. Något kyrkbygge blev aldrig av och ej heller anlades någon
kyrkogård, vilket också varit på tal. Bruks predikanten Risberg liimnade snart sin befattning
vid bruket och blev 1786 nädeärspredikant i Piteå och två år senare komminister i samma
ftirsamling. Efter hans avflyttning anställdes inte någon särskild brukspredikant i Adolfström.
ffii
Driften i Adolfström pågick till 1807 då en vådeld lade
anläggningarna i aska. Under de sammanlagl 50-60 år (16001700-talet) som silververket drevs beräknas det ha givit 80 000
lod silver dvs 1062 kg.
Uppgifter ur: "Nasafiäll - ett norrlåindskt silververks historia" av
Jaffik Brom6, 1923.
Redigerad av Kurirens red.
Källa:Wikipedia
-----00000-----
PlusG inot
Fakturanr/Referensnr
INBETALNING/GIHERING A
Till PiusGirokonto
50 82 80-5
Övriqa meddelanden (texta gärna)
Medlemsavgift 150 kr för år............
Avsändare (namn och postadress, texta garna)
§§, KURIREN 50 krl år
;.)
Gåva
till
LOVs Minnesfond..............kr.
IA
,ö
Svenska kronor
E
q
Frän PlusGiro/personkonto (vid girering)
o
N
m
HA4#
32
Danska poliser förda till Buchenwald.
Den 19 september 1944 kl 11 ylade ett falskt flyglarm
över Köpenhamn och flera andra större städer i Danmark.
Det var inledningen till operation ”Möve” som gick ut på att
upplösa och frihetsberöva större delen av den danska
polisen. De köpenhamnska poliserna transporterades till
ett fartyg vid Langelinjekajen och fördes på olika vägar till
koncentrationslägret Neuengamme. Därifrån skickades de
senare vidare till Buchenwald. Totalt fördes 1960 danska
polismän till tyska läger. Senare år 1944 inrättades
”Hilfspolizei”, kallad HIPO, bemannad med danska
nazister som ersatte de ordinarie polismännen på bl a
Köpenhamns gator. De kom att bli hatade med en alldeles
särdeles glöd och ett stort antal likviderades av
motståndsrörelsen under kriget eller hängdes under åren
närmast efter kriget sedan de dömts i danska domstolar. Av
de danska poliser som hamnade i koncentrationsläger
räddades många till livet genom Folke Bernadottes förhandlingar med Heinrich Himmler. De
fördes till friheten i de vita bussarna. BILDEN: Tyska soldater beredda att föra danska
poliser i lastbilar från Politigården i Köpenhamn till koncentrationsläger.
Källa: Blåljus.nu
Redigerad av Kurirens red.
-----ooooo-----