Statsrådets skrivelse till Riksdagen med anledning av kommissionens förslag till rådets
direktiv (rättshjälp i gränsöverskridande tvistemål)
I enlighet med 96 § 2 mom. grundlagen
översänds
till
Riksdagen
Europeiska
gemenskapernas kommissions förslag av den
18 januari 2002 till rådets direktiv om att
förbättra möjligheterna till rättslig prövning i
gränsöverskridande mål genom att införa
miniminormer för rättshjälp och andra
finansiella aspekter med anknytning till
civilrättsliga
förfaranden
samt
en
promemoria om förslaget.
Helsingfors den 13 mars 2002
Justitieminister Johannes Koskinen
Lagstiftningsråd Iiro Liukkonen
2
JUSTITIEMINISTERIET
PROMEMORIA
EU/220102/0061
FÖRSLAG TILL RÅDETS DIREKTIV (RÄTTSHJÄLP I GRÄNSÖVERSKRIDANDE
TVISTEMÅL)
1. Allmänt
Europeiska gemenskapernas kommission
lade den 18 januari 2002 fram ett förslag till
rådets
direktiv
om
att
förbättra
möjligheterna till rättslig prövning i
gränsöverskridande mål genom att införa
miniminormer för rättshjälp och andra
finansiella aspekter med anknytning till
civilrättsliga förfaranden KOM(2002)13
slutlig.
Den föreslagna rättsakten har sin rättsliga
grund i artikel 61 c i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Rättsakten
hänför
sig
således
till
utvecklandet av ett område med frihet,
säkerhet och rättvisa och den syftar till
genomförande av punkt 30 i slutsatserna från
Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15
och 16 oktober 1999 genom att ”upprätta
miniminormer för att säkerställa en
tillräckligt hög nivå på rättshjälp i
gränsöverskridande fall i hela unionen”.
Syftet med det föreslagna direktivet är att
unionsmedborgarna och andra som vistas i
medlemsstaterna
med
stöd
av
gemenskapsrätten skall ha tillgång till
effektiv rättshjälp när de är parter i tvistemål
som handläggs i någon annan medlemsstat
eller som i övrigt kan karaktäriseras som
gränsöverskridande.
Rättshjälp
ges
i
gränsöverskridande tvistemål till parter som
har hemvist i någon annan medlemsstat på
samma villkor som till parter som har
hemvist i domstolsstaten. Rättshjälp för
domstolsbehandling beviljas och lämnas av
domstolsstaten.
Kommissionen lade fram förslaget i rådets
civilrättskommitté den 5 februari 2002.
Behandlingen
fortsätter
vid
ett
arbetsgruppsmöte i mars.
2. Förslagets huvudsakliga innehåll
Den
tillgång
till
rättshjälp
i
gränsöverskridande mål som direktivet avser
möjliggöra får sitt uttryck i att miniminormer
för rättshjälp fastställs i direktivet (artikel
1.1).
Medlemsstaterna
får
införa
bestämmelser om rättshjälp som är mer
gynnsamma för rättshjälpssökande än vad
bestämmelserna i direktivet är (artikel 19).
Artikel 6 i förslaget i till direktiv är av
avgörande betydelse. Enligt nämnda artikel
skall medlemsstaterna utan diskriminering
bevilja rättshjälp till unionsmedborgare och
till tredjelandsmedborgare som lagligen
vistas i någon av medlemsstaterna. Detta
inbegriper enligt motiven flyktingar och
asylsökande.
Beslut om rättshjälp fattas och rättshjälp
beviljas av den medlemsstat där en tvist
behandlas (artikel 4). Den medlemsstat där
den sökande har hemvist skall dock ge
rättshjälp för rådgivning och andra
förberedande åtgärder (artikel 5.3).
Direktivet gäller alla civilrättsliga tvister
(artikel 1.2). Artikel 2 i förslaget innehåller
definitioner.
Det
beror
på
hur
bestämmelserna om tillgång till rättshjälp
utformas om definitionerna behövs.
När det gäller villkoren för rättshjälp
föreskrivs i artikel 3 att varje fysisk person
som är kärande eller svarande i en
civilrättslig tvist skall ha rätt till tillräcklig
rättshjälp. Rättshjälp beviljas enligt 13 och
14 artikeln dock inte om en person med
beaktande av de inkomster denne har själv
kan stå för kostnaderna för tvisten eller om
tvisten är uppenbart ogrundad. Behovet av
rättshjälp
torde
fastställas
genom
bestämmelser om inkomstgränser i lagen. En
rättsskyddsförsäkring eller någon annan
privaträttslig avtalsmekanism kan förutsättas
utgöra det primära medlet i förhållande till
offentlig rättshjälp (artikel 13.4).
Enligt artikel 15 i förslaget skall rättshjälp
3
också kunna beviljas juridiska personer med
allmännyttigt syfte, om de saknar tillgångar
för att kunna bära rättegångskostnaderna när
de rättsliga åtgärderna vidtas i ett enligt
rättsordningen godtagbart allmänt intresse.
Artikel 16 i förslaget till direktiv gör det
möjligt att bevilja rättshjälp också för
lösande av tvister utanför domstol om lagen
tillåter detta alternativ eller om parterna
anvisats ett sådant förfarande av en domare.
I detta stadium av behandlingen av förslaget
är det oklart om direktivet också kan gälla
rent interna förfaranden inom staterna, i
vilken omfattning rättshjälp kan ges i form
av förberedande åtgärder såsom rådgivning
innan en rättegång är anhängig och huruvida
rättshjälp skall kunna beviljas för andra än
domstolsförfaranden. I vissa språkversioner
av
förslaget
till
direktiv
har
skiljemannaförfarandet inte klart uteslutits
från tillämpningsområdet.
Rättshjälpsmottagaren befrias från betalning
av rättegångsavgifter (i den svenska
versionen felaktigt ”rättegångskostnader”, i
den
finska
versionen
felaktigt
”oikeudenkäyntikuluja”) och arvode till
ombud
eller
biträde
(artikel
3.2).
Rättshjä lpen gäller direkt också kostnaderna
för
verkställande
av
en
dom
i
rättegångsstaten (artikel 7.1) och kostnaderna
i rättsmedelsinstansen, om motparten söker
ändring. Om part som fått rättshjälp själv
söker ändring, måste han ansöka om
rättshjälp på nytt (artikel 7.3).
Angående förfarandet vid ansökan om och
beviljandet av rättshjälp föreskrivs i
artiklarna 8—12 i direktivet på ett sätt som i
hög grad svarar mot vad som föreskrivs i den
i Strasbourg den 27 januari 1977 slutna
europeiska
överenskommelsen
om
översändande av ansökningar om fri
rättegång (FördrS 42/1980). Det är de
nationella myndigheterna som ombesörjer att
ansökningarna sänds från en medlemsstat till
en annan. Ansökan görs på ett
standardformulär.
I artikel 17 i förslaget till direktiv föreskrivs
allmänt om ersättande av den vinnande
partens kostnader för tvisten utan uttrycklig
begränsning till rättshjälpsärenden. Enligt
bestämmelsen är det dock möjligt att avvika
från
ersättningsskyldigheten
när
den
förlorande parten beviljats rättshjälp.
Enligt artikel 21 i förslaget skall
medlemsstaterna sätta i kraft direktivet
nationellt senast den 1 januari 2004.
3. Förenade kungarikets, Irlands
och Danmarks ställning
Bestämmelserna i EG-fördragets IV
avdelning tillämpas inte på Förenade
kungariket
och
Irland,
om
dessa
medlemsstater inte meddelar att de deltar i
enskilda regleringsprojekt. Enligt protokollet
om Danmarks ställning deltar Danmark inte i
samarbetet på detta område. Danmark kan
dock senare meddela att det inte längre
åberopar
protokollet,
varvid
gemenskapsregleringen också blir tillämplig
där.
4. Samband med internationella
fördrag
Direktivet ersätter i det inbördes förhållandet
mellan
medlemsstaterna
Europarådets
överenskommelse från 1977, som nämns
ovan. Av medlemsstaterna har alla utom
Tyskland anslutit sig till överenskommelsen.
5. Verkningar för Finland del
Den
1
juni
2002
träder
ny
rättshjälpslagstiftning i kraft i Finland. I
samband med detta har man gjort en
grundläggande
bedömning
av
vad
rättshjälpen skall innehålla och vem som kan
beviljas rättshjälp. Den finska lagstiftningen
är till största delen mer omfattande och
fördelaktigare än vad förslaget till direktiv är.
Detta är inte ett problem eftersom direktivet
ställer upp miniminormer. Således är till
exempel bestämmelserna i artikel 7 om
rättshjälpens kontinuitet eller upphörande i
rättsmedelsinstans utan verkan i Finland
eftersom förmånen enligt lag vid behov
automatiskt utgår från instans till annan
oberoende av partsställning.
Enligt den finska lagstiftningen beviljas
rättshjälp i största delen av fallen så att
mottagaren själv ansvarar för så mycket som
hans ekonomiska ställning tillåter vid en viss
tidpunkt. Enligt kommissionen möjliggör
uttrycket ”tillräcklig rättshjälp” i artikel 3.1 i
4
förslaget användning av partiell rättshjälp,
men förslagets lydelse är inte helt klar i detta
avseende.
I 3 § 3 mom. i den nya rättshjälpslagen
föreskrivs att rättshjälp inte beviljas om
sökanden har en rättsskyddsförsäkring som
omfattar det som saken gäller. Detta står i
överensstämmelse med direktivet.
Enligt artikel 3.3 i direktivet får
medlemsstaterna
föreskriva
att
rättshjälpsmottagaren
skall
återbetala
rättshjälpen om hans ekonomiska ställning
förbättrats under den tid förfarandet pågått.
Andra grunder för återkrävande av
rättshjälpen innehåller förslaget inte. I den
finska rättshjälpslagen är ett återkrav möjligt
också om rättshjälp lämnats utan lagliga
förutsättningar, till exempel på grund av ett
misstag.
Den i artikel 15 i förslaget nämnda
möjligheten att bevilja juridiska personer
rättshjälp när de vidtar rättsliga åtgärder i
syfte att skydda ett allmänt intresse innebär
en utvidgning av det system som den finska
rättshjälpslagen representerar och förutsätter
en lagändring. I praktiken är frågan av liten
betydelse, eftersom det närmast kan gälla
organisationer som är verksamma i någon
annan medlemsstat när de anhängiggör
ärenden som gäller förbudsförfarande enligt
5 § lagen om behandling av vissa
marknadsrättsliga ärenden (1528/2001).
Dessa organisationer kan förväntas ha medel
som täcker kostnaderna för förfarandet.
I de i förslaget avsedda alternativa
förfarandena, närmast förlikning, kommer
rättshjälp och således även biträde i fråga när
ifrågavarande förfarande regleras i lag. I
Finland gäller detta särskilt behandlingen av
konsumenttvister i konsumentklagonämnden
och förfarandet i socialnämnden när man
avtalar om vårdnad om barn och
umgängesrätt. Rättshjälpslagens 1 § 2 mom.
ger möjlighet till rättshjälp i olika
förlikningsförfaranden och till biträde i dem.
I
praktiken
är
förfarandet
i
konsumentklagonämnden så lätt att biträde
inte behövs utan rättshjälpen begränsar sig
till rådgivning. Ett biträde har vid behov
förordnats för förfarandet i socialnämnden.
En enhetligare praxis kan förutsätta att
bestämmelsen förtydligas.
När det gäller ekonomiska verkningar
konstaterar statsrådet att erfarenheterna de
senaste åren visar att man kan förvänta sig
cirka tio gränsöverskridande ärenden årligen
där en part som är bosatt i någon annan
medlemsstat beviljas rättshjälp i Finland.
Kostnaderna för dessa ärenden kan bedömas
uppgå till cirka 10 000—20 000 euro per år.
6. Statsrådets ståndpunkt
Statsrådet ställer sig positivt till förslaget till
direktiv, som för sin del främjar utvecklingen
av ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa. Genom bestämmelserna i direktivet
säkerställs vid behov att tillräcklig rättshjälp
kan lämnas den som är part i en rättegång i
någon annan medlemsstat än den
medlemsstat där personen har hemvist.
Eftersom det är fråga om miniminormer på
gemenskapsnivå
och
den
finska
lagstiftningen allmänt sett är fördelaktigare
än de föreslagna bestämmelserna, skapar ett
direktiv som följer förslaget inte något behov
av större lagändringar.
För klarhetens skull och för att en enhetlig
tillämpning skall lyckas är det dock skäl att
vid
den
fortsatta
beredningen
på
gemenskapsnivå fästa uppmärksamhet vid att
direktivets tillämpningsområde avgränsas på
ett ändamålsenligt sätt. I materiellt hänseende
kan detta till exempel göras genom en
hänvisning till de etablerade benämningarna
civil- och handelsrättsliga ärenden som
används i de konventioner som utarbetats vid
Haagkonferensen för internationell privaträtt.
I förhållande till gemenskapernas behörighet
bör avgränsningen göras utifrån artiklarna 61
c och 65 i EG-fördraget så att man tar sikte
närmast på de ärenden som verkligen
innehåller gränsöverskridande element.
För det andra är det skäl att överväga om
direktivet endast bör gälla domstolsärenden
eller om rättshjälpen också skall omfatta
rådgivningstjänster och alternativa metoder
för lösning av tvister. Skiljemannaförfarandet
bör av kostnadsskäl klart uteslutas från
tillämpningsområdet.
När
det
gäller
rådgivning konstaterar statsrådet att sådan
lämnas enligt den finska rättshjälpslagen
också i ärenden som handläggs utomlands.
Det rättsskydd som är syftet med direktivet
främjas om detta blir allmän praxis i
5
gränsöverskridande ärenden inom hela
gemenskapen.
Den
ekonomiska
omfattningen
av
rättshjälpen bör preciseras i direktivet så att
partiell rättshjälp blir klart godtagbar.
Möjligheterna till återkrav av rättshjälp
måste
uttryckas
klart
så
att
rättshjälpsmottagaren kan förpliktas betala
tillbaka rättshjälpen förutom till följd av en
förbättrad ekonomisk ställning också i vissa
andra situationer i enlighet med den
nationella lagen, till exempel när rättshjälp
beviljats trots bristande förutsättningar.
Statsrådet anser inte att direktivet skall
innehålla
bestämmelser
om
allmän
ersättningsskyldighet
för
rättegångskostnader,
eftersom
sådana
bestämmelser inte kan begränsas till
direktivets regleringsområde, det vill säga
frågan om rättshjälp.
