Franska presidentvalet förändrar knappast eurokrisens spelplan FÖRSTA OMGÅNGEN I DET FRANSKA PRESIDENTVALET ÄR GENOMFÖRD. Som väntat blir nu andra omgången den 6 maj en kamp mellan sittande presidenten Nicolas Sarkozy och Socialistpartiets kandidat François Hollande. Ett franskt presidentval är alltid en viktig händelse i Europa, men när valet nu genomförs mitt under pågående eurokris är behoven av att analysera konsekvenserna extra stora inte, minst utifrån ett finansiellt marknadsperspektiv. Hollande har en längre tid varit favorit i opinionsmätningarna om vem som ska stå som segrare i den andra valomgången. Att resultatet igår gav de två huvudfavoriterna något lägre stöd än väntat, medan t ex Nationella Frontens Marine Le Pen fick nära 20% av rösterna ökar dock osäkerheten. Fortfarande verka dock sannolikheten överväga för en Hollandeseger den 6 maj, även om det är för tidigt att helt räkna ut den dynamiske men kontroversielle Sarkozy. ETT SKIFTE PÅ PRESIDENTPOSTEN RESER FLERA FRÅGOR. Kommer det viktiga fransk-tyska samarbetet att knaka ännu mer i fogarna med ledare som står längre ifrån varandra på den politiska skalan? Eller kan detta uppvägas av en bättre fungerande personkemi mellan Hollande och Angela Merkel efter de uppenbara svårigheter som Merkels och Sarkozys vitt skilda personligheter orsakat? En annan fråga är hur Hollande kommer att agera när det gäller den finanspolitiska inriktningen och i vilken grad Frankrike kommer att fullfölja de utfästelser man har gjort angående budgetdisciplin och lojalitet den nya stabilitetspakten. En mer expansiv finanspolitisk linje i Frankrike skulle skapa ökad osäkerhet kring den rekonstruktion av MÅNDAG 23 APRIL 2012 stabilitetspakten som euroländerna nu är på väg att genomföra (Se Andreas Johnsons Economic Insights från 20 april). DEN SENASTE TIDEN HAR DET VARIT POPULÄRT ATT DRA PARALLELLER TILL FRANCOIS MITTERRANDS VINST I VALET 1981. Mitterrands seger är det enda exemplet på ett maktövertagande för en vänsterkandidat under den era med stark presidentmakt som infördes av general de Gaulle år 1958 (den sk Femte Republiken). Efter valet 1981 genomfördes en radikal linje med en mycket expansiv finanspolitik samt förstatligande av stora delar av den finansiella sektorn. Politiken orsakade en häftig reaktion på de finansiella marknaderna med en nedgång på Parisbörsen med över 30% på en månad samt en betydande försvagning av dåtidens franska franc. Många analytiker har tagit fasta på att det finns inslag i Hollandes program som i viss mån påminner om Mitterrands, t ex när det gäller åtgärder riktade mot den finansiella sektorn samt förhoppningar om att kunna lösa den ekonomiska krisen med mer offensiva finanspolitiska satsningar. SAMTIDIGT FÅR MAN INTE GLÖMMA BORT ATT FRANSK POLITIK HAR EN SPECIELL LOGIK OCH TRADITION. Större tilltro till statlig styrning och statliga ingripanden präglar hela den politiska skalan. Även partier i mitten och till höger för ofta en retorik med udden riktad mot långt gångna liberaliseringar av ekonomin. Under sin tid som president under perioden 1958-70 var Charles de Gaulles ständiga tema att visa att Frankrike kunde och borde utgöra en motkraft till USA såväl politiskt/ideologiskt som ekonomiskt/militärt. Det arvet lever kvar på många sätt. I den franska politiken ses finanskrisen i hög grad som ett misslyckande för ett anglosaxiskt dominerat system och att Frankrike nu har en viktig uppgift att aktivt bidra med idéer till att bygga upp ett stabilare system. I en sådan politisk miljö är det inte så konstigt om det uppstår retoriska övertoner. FRANKRIKE STÅR INFÖR EN RAD STORA UTMANINGAR. Skattetrycket är redan mycket högt men trots det är budgetunderskottet betydande samtidigt som banksystemet är under press. Tempot när det gäller tillväxthöjande strukturåtgärder har också varit lågt. Hittills har inte valrörelsen gett anledning till någon större optimism när det gäller viljan och förmågan att hantera Veckans Tanke dessa problem. Benägenheten att i ganska hög grad skylla den ekonomiska krisen på omvärldsfaktorer försämrar säkert krisinsikten om vad som behöver göras på hemmaplan. DET ÄR ÄNDÅ SVÅRT ATT TRO ATT FRANKRIKE SKA SLÅ IN PÅ NÅGON ÄVENTYRLIG VÄG. Möjligheterna att föra en nationell politik som avviker från omvärldens krav är mycket mindre idag än för 30 år sedan. Frankrike är djupt involverat i europrojektet med de finansiella restriktioner det innebär på gott och ont. I grunden är också Frankrikes nationella intresse och prestige starkt sammanbundet med möjligheterna att hålla ihop euron. Vi kan räkna med att Frankrike, oavsett vem som till slut blir president, kommer att driva på frågor om finansiella regleringar på internationell nivå. Frankrike har t ex tillsammans med Tyskland förespråkat införandet av skatt på finansiella transaktioner (sk Tobinskatt). Det franska politiska systemet kommer säkert också att vara drivande när det gäller att sätta press på ECB att genomföra olika typer av åtgärder som kan mildra den europeiska krisen. Man kommer också att fortsätta att förespråka s k eurobonds och driva andra förändringar som fördjupar integrationen inom Euro-zonen. Det är heller inte omöjligt att Frankrike kan komma att förespråka en linje som mjukar upp kraven på finanspolitiska besparingar såväl på hemmaplan som i övriga Euro-zonen på kort sikt. Allt detta kommer dock att ske i förhandlingar med Tyskland och andra länder eller institutioner på europeisk och global nivå. Det innebär således knappast att Frankrike börjar gå sin egen väg. I VISSA AVSEENDEN HAR DET NOG FUNNITS EN TENDENS HOS BRITTISKA OCH AMERIKANSKA analytiker och ekonomijournalister att lägga överdriven stor vikt vid retoriska övertoner i valkampanjen. Även om det funnits en del mindre trevliga inslag vore det snarast lite märkligt om inte en presidentsvalskampanj i Frankrike skulle innehålla en inslag som får omvärlden att höja på ögonbrynen och de finansiella marknaderna att höja vaksamheten. [email protected] +46 8 7638067 2