Den föränderliga kvinnligheten

SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Den föränderliga kvinnligheten
Det brukar ibland hävdas att ”idrott har skapats av män för män”. Då bortser man emellertid
ifrån att idrott idag är den största organiserade fritidsaktiviteten för både flickor och pojkar och
ett yrke för både elitidrottande kvinnor och män. Idag heter tävlingsidrottens stora affischnamn
Anja, Kajsa, Carolina och Emma.
Mycket har hänt under 1900-talet!
Vid förra sekelskiftet resonerade man,
dvs. män i Riksidrottens ledning, så
här när man övervägde att införa ett
propagandamärke för att stimulera
kvinnor att idrotta:
Eva Olofsson
Pedagogiska
Institutionen,
Umeå universitet
”... därest ett idrottsmärke för kvinnor skall göra någon nytta och kunna
locka större antal kvinnor till kroppsövningar måste sådana idrottsarter
uteslutas, som förutsätter en hård efter
manligt mönster bedriven träning då
kvinnans fysik inte lämpar sig för en
oavbruten träning och åtskilliga av de
bland den manliga ungdomen förekommande idrottsgrenar lätt kunna inverka
skadligt på flertalet kvinnor.”1
När Riksidrottsförbundet fyllde 50
år utgjorde kvinnorna 15 procent av
förbundets medlemmar. När RF går
mot sin 100-årsdag är andelen 44 procent. Den största ökningen av kvinnors
idrottsdeltagande skedde under 1970och 1980-talen. Enligt RF:s föreningsstatistik från år 2001 har samtliga
specialförbund både manliga och
kvinnliga medlemmar (med medlem
avses aktiv alternativt licensierad
medlem). Kvinnornas medlemskap är
dock relativt begränsat i vissa idrotter.
Åtta specialförbund har en majoritet
kvinnliga medlemmar, varav tre med en
mycket hög andel kvinnor bland sina
medlemmar nämligen ridsport (85%),
gymnastik (84%) och konståkning
(84%). Störst antal kvinnliga medlemmar finns i gymnastik (198.711), fotboll (183.306) samt ridsport (182.836).
Kvinnors deltagande i idrott varierar
också med ålder, social bakgrund och
geografisk hemvist (Engström, 1999,
Nilsson, 1998). Kvinnors idrottsdeltagande är störst i de lägre tonåren och
sjunker med stigande ålder. Idrottsdeltagandet är större i de övre sociala
skikten. Den geografiska variationen är
ännu alltför outforskad för att kunna
beskrivas generellt.
Kvinnors väg in i den organiserade
idrotten
Kvinnorna har under 1900-talet
successivt fått tillträde till alltfler
idrottsgrenar både i tävlings- och
motionsform. Idag återfinns kvinnor i
konditionsidrotter som långdistanslöpning, styrkeidrotter som tyngdlyftning
och kampidrotter som boxning – något
som sannolikt var otänkbart för bara
trettio år sedan. Även i klassiska manliga motionslopp som Vasaloppet och
maratontävlingar återfinns idag många
kvinnor. Speciella motionstävlingar för
kvinnor, som t.ex. Tjejmilen har under
de senast årtiondena lockat tusentals
deltagare. Vid seklets början återfanns
de fåtaliga kvinnliga idrottsutövarna
i sällskapsbetonade spel som tennis,
badminton och golf. I dessa idrotter tävlade kvinnor dels för sig själva
dels i s.k. mixedtävlingar. Vid Stockholmsolympiaden 1912 OS-debuterade
kvinnor i simning och simhopp, något
som inte enbart sågs med gillande ögon
av företrädare för svensk idrott. Vid
sekelskiftet återfanns också kvinnor i
konståkning, ridning och cykel men
framför allt fanns kvinnorna inom
gymnastiken.
Hur gick det då till när idrottens
dörrar öppnades för kvinnor? Vilket
stöd har idrottskvinnorna fått, vilka
hinder har de stött på och vilka strategier har de använt? Vilka attityder har
41
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Bild till vänster: Elli Björksten, nydanare på
den Lingska kvinnogymnastikens område 18701947. Holmström Idrottshögskolan arkiv.
Bild till höger: Elin Falk, nydanare på den
Lingska barngymnastikens område 1872-1942.
Holmström, Idrottshögskolans arkiv.
Stora bilden: Den kvinnliga gymnastiken
fick sin särprägel under början av 1900-talet.
Gruppövning på gamla GCI 1915. Bild Idrottshögskolans arkiv.
idrottskvinnorna mötts av? Den här
artikeln ska försöka ge svar på dessa
frågor.
Kvinnlig gymnastik växer fram
Den frivilliga kvinnliga gymnastiken
kom igång under 1880-talet. I början
av 1900-talet fick den sin särprägel
skild från manlig gymnastik och också
42
benämningen kvinnlig gymnastik
– ett tydligt tecken på att kvinnlig
gymnastik var något eget. Pådrivande
för utvecklingen var två gymnastikdirektörer – Elli Björkstén och Elin
Falk – som lyckades förändra både
uppfattningen om och innehållet i
gymnastiken för kvinnor och flickor i
olika åldrar. Elli Björksténs gymnastik
hade som utgångspunkt en föreställning om kvinnors annorlunda fysik och
psyke i jämförelse med mäns. Det mest
utmärkande draget i hennes gymnastik
var rytm, smidighet och grace i övningarna, vilket kom att skilja den från
den manliga, styrkeinriktade och stela
linggymnastiken. Rytmiken och smidigheten var också ledstjärnan för Elin
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Falk som särskilt utvecklade flickgymnastiken. Hon delade Elli Björksténs
uppfattning att kvinnor är annorlunda
än män och att det måste medföra att
gymnastiken borde utformas annorlunda för kvinnor än för män. Denna
kvinnosyn stämde också väl överens
med den i samhället rådande. Samtidigt
betonades sambandet mellan kropp
och själ. Rörelserna skulle återspegla
det kvinnliga själslivet. Kvinnans behov
av gymnastik motiverades särskilt av
hennes modersroll. Kvinnors strategi
för att bli accepterade och få tillträde
till gymnastiken kan därför betecknas
som en särartsstrategi. Genom att
betona att kvinnor var annorlunda
än män och därför borde utöva en
gymnastik som inte liknade männens
kom den kvinnliga gymnastiken inte att
uppfattas som ett intrång i den manliga
gymnastiken utan som något specifikt
kvinnligt.
Den gymnastik som växte fram var
motionsgymnastiken, dvs. en gymnastikform utan tävlingsinslag. Den mest
kända formen av kvinnlig motionsgymnastik torde vara husmorsgymnastiken
som introducerades under 1940-talet
och växte sig stark under 1950-talet.
Denna ansågs särskilt lämpad för
husmödrar så att de skulle orka med
sina dagliga sysslor i hemmet. Det var
också under denna period som andelen
kvinnor kom att utgöra en majoritet av
gymnasterna i landet. Fram till 1944
dominerade nämligen männen även
denna idrottsaktivitet. Andelen kvinnor
är idag 84 procent, som redovisats
ovan. Även idag är gymnastiken den
enskilda idrott som samlar flest kvinnor. Totalt sett är det dock avsevärt
många fler kvinnor som utövar s.k.
tävlingsidrotter.
mött genom historien. De kvinnliga
simmarna hanterade denna situation
strategiskt. Sålunda var de noga med
att alltid bära badrock när de inte låg i
bassängen. Länge accepterade kvinnorna också baddräkter som beskrivits
som ”tjocka, veckade tygdräkter, som
slöt till uppe vid halsen och gick ända
ned över knäna”. I och med 1912 års
olympiska spel i Stockholm gjorde
kvinnorna entré på den internationella
simarenan. Visserligen motsatte sig de
svenska arrangörerna med Victor Balck
i spetsen i det längsta kvinnligt deltagande, särskilt i tävlingssimning, men
efter internationella påtryckningar gav
man med sig (Soukas, 2000). Enligt
Balck hade idrottande kvinnor och de
olympiska idealen inget med varandra
att göra. Han såg idrotten som ett
medel för manlig karaktärsdaning och
hade av det skälet säkerligen svårt att
acceptera att även kvinnor skulle ägna
sig åt tävlingsidrott.
I friidrott fick kvinnorna vänta
längre på sin internationella debut
– åtminstone om vi avser sammanhang
där även män tävlade. Ett led i kampen
för kvinnlig friidrott var att bilda
separata kvinnliga idrottsförbund. Det
första bildades i Frankrike år 1917.
År 1925 bildades Sveriges Kvinnliga
Idrottsförbund, vars syfte var dels att
verka för att kvinnlig friidrott skulle
accepteras av Svenska Idrottsförbundet (nuvarande Friidrottsförbundet),
dels att arrangera friidrottstävlingar
för kvinnor. I spetsen för detta förbund gick skolmannen Einar Lilie.
Kvinnorna mötte samma motstånd i
friidrotten som i annan idrott. En av de
invändningar som männen i Idrottsförbundet hade mot kvinnornas intåg i
friidrotten var att
Tävlingsidrotten växer fram
”…det kommer icke att tillföras
ökade inkomster men väl betydligt
större utgifter genom ett eventuellt
upptagande av den kvinnliga idrotten…”.
Inom varje idrott finns en särskild kvinnornas idrottshistoria, som kan ge en
god bild av den kamp som kvinnorna
fört för att få tillträde till tidigare
mansfästen. De flesta av dessa kamper
är ännu outforskade. Nedan ges några
belysande exempel på händelseförloppen inom simning och friidrott, där
kampen fördes redan under seklets
första decennier, samt inom fotboll som
officiellt blev en idrott för kvinnor först
i början av 1970-talet.
Simning och simhopp blev tidigt
tävlingsidrotter även för kvinnor även
om tveksamheten tycks ha varit stor.
Ett problem var den ”avklädda” kvinnokroppen. Just simning utgör således
ett tydligt exempel på det ”sedlighetsmotstånd” som idrottande kvinnor
Detta ekonomiska motstånd mot
kvinnors deltagande i tävlingsidrott har
sannolikt varit långlivat inom idrotten.
Först i och med 1963 års anslagsäskande till staten anförde RF att man
behövde mer resurser för att kunna
tillgodose kvinnornas idrottsbehov.
När damfotbollen etablerades och
accepterades i början av 1970-talet
tycks inte det ekonomiska motståndet
varit särskilt tongivande. I en ledarkommentar i förbundstidningen framgår tvärtom att man inte räknade med
nämnvärda utgifter för damfotbollen:
”Det vore, trots de ofrånkomliga
smärre ingreppen i herrfotbollens resurser, enligt skrivarens mening oförsvarligt att låta den internationella och, i
flera länder nationella damfotbollen
fortsätta att växa vildvuxet, utan övergripande kontroll.”
Kvinnor har spelat fotboll under
hela 1900-talet, dock inte i Fotbollförbundets regi. Kvinnors officiella inträde
i Fotbollförbundet tycks har föregåtts
av en relativt kort kamp. Däremot förs
fortfarande vid det nya seklets början
en kamp för bättre villkor för damfotbollen. När Fotbollförbundet utredde
förutsättningarna för damfotboll i
början av 1970-talet var en central
invändning av medicinsk art. Det
medicinska motståndet mot kvinnors
idrottande har funnits i varierande grad
under hela 1900-talet. Man har särskilt
oroat sig för att kvinnors reproduktiva
förmåga skulle kunna ta skada liksom
det som uppfattats som ”naturligt”
kvinnligt. Fotbollförbundet tillsatte en
medicinsk expertgrupp med uppgift att
klarlägga eventuella risker för kvinnor
att spela fotboll. Särskilt ville man få
belyst om fotbollspelet kunde orsaka
bröstcancer. Expertgruppen summerade
sina iakttagelser med att konstatera att
”det inte finns några belägg för att fotboll eller andra lagspel skulle vara speciellt riskfyllda eller farliga för damer”.
Säkerligen har detta utlåtande haft en
positiv effekt även för andra förbunds
syn på kvinnors idrottande.
Damfotboll fick en närmast
explosionsartad utveckling med nära
100.000 utövare under den första tioårsperioden. Idag är fotboll den nästa
största idrotten för kvinnor. De kvinnliga fotbollsspelarna valde en annan
strategi än de kvinnliga gymnasterna
för att bli accepterade. De hävdade
kvinnans likhet med mannen i stället
för särarten. Denna kvinnosyn överensstämde också med den, vid den tiden,
i samhället rådande kvinnosynen. Som
en konsekvens av detta synsätt eftersträvade kvinnorna samma regelverk
för damfotboll som herrfotboll. Det
blev också Fotbollförbundets beslut
även om man under de första åren
gjorde vissa ”regelanpassningar” med
hänvisning till kvinnors lägre fysiska
kapacitet.
Männens motstånd och kvinnornas
strategier
Vi kan alltså efter hundra år konstatera
att kvinnor officiellt är accepterade
i RF-idrotten. Attityderna till kvin-
43
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
nors deltagande i idrott har förändrats
avsevärt under 1900-talet. Förenklat
uttryckt kan sägas att opinionen gått
från ett öppet motstånd till ett aktivt
arbete för att befrämja kvinnors deltagande. Motståndet kan sammanfattas
med ”idrottsutövning strider mot den
kvinnliga naturen”, ”kvinnors idrottsutövning är ’osedligt’”, ”kvinnors
idrottsutövning kan medföra medicinska problem” samt ”kvinnors deltagande i idrott inkräktar ekonomiskt på
mansidrotten”.
Genom att utgå från begreppsparet
likhet-särart kan vi förstå motståndet
mot men också den ökande positiva
inställningen till kvinnors idrottande.
Inom idrottsrörelsen, liksom i samhället i övrigt, har rått och råder - om än
i varierande grad - den uppfattningen
att kvinnor är annorlunda än män. I
en jämförelse med mannen och med
honom som norm är kvinnan avvikande, dvs. olik mannen. Detta brukar
betecknas som kvinnlig särart. Parallellt har funnits synsättet att kvinnor
och män är mera lika än olika, dvs.
det generellt mänskliga dominerar.
Även om dessa två synsätt förekommit
samtidigt har det ena vanligtvis varit
mer företrätt än det andra vid olika
tidsperioder. Vid 1900-talets början
dominerade särartsideologin i samhället och inom idrotten. De kvinnliga
gymnasterna gjorde denna kvinnosyn
till sin egen och utvecklade en för
kvinnor specifikt formad gymnastik
benämnd kvinnlig gymnastik. Det
visade sig bli en framgångsrik strategi.
Kvinnor lockades av den för dem utformade rytmiska och smidiga gymnastiken, anpassad efter deras roll som
mor och maka och deras ”själsliv”. De
manliga gymnasterna och deras ledare
kunde också acceptera den kvinnliga
gymnastiken, då den inte innebar något
intrång på deras område.
Särartsstrategin torde ha varit
svårare att tillämpa för de kvinnor
som vid samma tid ville tävlingsidrotta. Tävlingsidrottens utformning
och regelsystem utgår från att varje
idrottsgren ska utövas på visst sätt med
ett fastlagt regelsystem - ursprungligen
format för män. Särartsideologin som
dominerade under denna tid befrämjade därmed inte kvinnors tävlingsidrott. Successivt har dock dörrarna
öppnats för kvinnorna till tävlingsidrotten även om utvecklingen tog fart
först under 1970-talet. Då hade också
kvinnosynen i samhället förändrats.
Nu dominerade likhetsideologin. Detta
stämde väl överens med tävlingsidrottens ideologi – nämligen att utövaren
44
ska underordnas regelverket, dvs. i
realiteten en likhetsideologi. Att hävda
likheten med männen blev också de
kvinnliga fotbollsspelarnas strategi. De
kvinnliga fotbollsspelarna ville spela
”riktig” fotboll, dvs. i enlighet med
den utformning och de regler som de
manliga fotbollsspelarna tillämpade.
Som ovan redovisats fick damfotbollen
också samma regler som herrfotbollen.
Detsamma gäller även utformningen av
övriga tävlingsidrotter, även om man
ibland för att ”upphäva den kvinnliga särarten” på olika sätt försökt
ta hänsyn till uppfattningen om att
kvinnor är fysiskt underlägsna t.ex.
genom kortare distanser i skidåkning
och löpning (här sker dock successivt
en anpassning till männens distanser),
lägre häckar i häcklöpning eller lättare
kula i kulstötning.
Även om mycket av motståndet
inom den organiserade idrotten undanröjts kvarstår visst motstånd mot och
vissa hinder för kvinnors idrottande
– om än inte officiellt. Fortfarande har
kvinnor generellt sett sämre ekonomiska och materiella villkor att utöva
idrott och de har ofta svårt att göra
sina röster hörda då män dominerar
i ledande positioner på alla nivåer i
svensk idrott. Kvinnors idrott är också
i många avseenden osynliggjord. Det
gäller inte minst medias spegling av
kvinnors idrottsutövning.
Kvinnor och idrott i massmedia
Massmedias enorma betydelse för
idrotten är oomtvistad. Sponsorernas
intresse för enskilda idrottsutövare och
olika arrangemang är helt beroende av
speglingen i massmedia. Massmedia är
också för det stora flertalet i publiken
den viktigaste förmedlaren av attityder
till och värderingar av olika händelser,
prestationer och utövare inom idrotten.
Det är väldokumenterat av internationell forskning att kvinnors idrott
speglas betydligt mindre än mäns i
massmedia. Samma forskning har visat
att det inte är ovanligt att idrottskvinnornas prestationer marginaliseras och
trivialiseras och kvinnorna presenteras
snarare som objekt och könsvarelser
än som idrottsutövare. Situationen
i Sverige är relativt outforskad. En
studie från 1998 avseende svensk TV:
s idrottsbevakning visar dock stor överensstämmelse med den internationella
situationen (Koivula, 1999). Mindre än
tio procent av sändningstiden för idrott
ägnades åt kvinnor. Särskilt låg andel
av sändningstiden ägnades åt kvinnliga lagidrotter. Likaså framkommer
att kvinnliga idrottsutövare generellt
sett nedvärderas och trivialiseras, dvs.
samma mönster framkom i den svenska
studien som i de internationella.
Kvinnor som ledare på central och
regional nivå
Den organiserade idrotten i Sverige
karaktäriseras av det ideella ledarskapet. RF beräknar att man idag har ca
600.000 aktiva ledare bland sina föreningar och förbund. I den ideologiska
debatt som fördes inför RF:s
bildande år 1903 fanns inga kvinnor
bland förgrundsgestalterna. Kvinnors
ringa betydelse inom idrotten under
1900-talets första hälft belyses också
av personförteckningen i 50-årsjubileumsboken från 1953. Av 239 namn
är endast sju kvinnor, varav tre var
prinsessor i det svenska kungahuset, två var gymnastikledare, en var
anställd av RF och den sjunde var RF:s
Överstyrelses första kvinnliga ledamot
– Inga Löwdin, som invaldes 1951. I
det allmänpolitiska jämställdhetsarbetet liksom i det idrottspolitiska hävdas
att jämställdhet mellan könen förutsätter jämn fördelning av makten. Att
ha makt inom idrotten innebär bl.a.
att få besluta om vilka idrotter som
får utövas, vilka regler som ska följas
och hur de ekonomiska och personella
resurserna ska fördelas.
Maktfördelningen mellan kvinnor
och män på central nivå är särskilt
intressant dels därför att där fattas
strategiska beslut som påverkar all
idrottslig verksamhet, dels därför
att den utgör en förebild för hur
det bör se ut på regional och lokal
nivå. Makten i svensk idrottsrörelse
har under större delen av 1900-talet
Inga Löwdin gratuleras till att bli första kvinna
som inväljs i Riksidrottsstyrelsen. Året var 1951.
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Från 70-talet och framåt har fotboll bland tjejer fått en explosionsartad utveckling. Hanna Ljungberg gratuleras efter 3-1 målet mot Austarlien i
VM-1999. Foto Pressens Bild, Jacob Forsell.
innehafts av männen. I enlighet med ett
beslut om könskvotering år 1995 utgörs
hälften av ledamöterna i riksidrottsstyrelsen numera av kvinnor. Ordföranden
har dock under hela 1900-talet varit en
man. Den kvinnliga andelen ledamöter
inom special- respektive distriktsförbundens styrelser var lägre än tio procent
ända fram till 1980-talets början. Under
de senaste två decennierna har successivt alltfler förbund valt in en eller flera
kvinnliga styrelseledamöter. 1984 var
andelen kvinnor 9 procent i special- och
14 procent i distriktsförbundsstyrelserna. Motsvarande andelar var år 1993
24 respektive 30 procent. När vi gick
in i det nya seklet var andelen kvinnor i
distriktsstyrelserna 43 procent år 2000.
Detta bl.a. som ett resultat av beslutet om könskvotering. Samma år var
andelen kvinnor i samtliga SF-styrelser
26 procent. Endast Gymnastikförbundet har en majoritet (55%) kvinnor i
sin styrelse. Tio specialförbund har en
kvinna som ordförande, inget distriktsförbund.
Kvinnor som föreningsledare
Uppgifter om ledare på föreningsnivå
är få och osäkrare än uppgifterna från
central nivå. I RF:s 50-årsjubileumsbok
från 1953 redovisas uppgifter från en
föreningsstudie där kvinnorna utgjorde
fyra procent av styrelsefunktionärerna.
I ungdomsutredningen från 1962 visas
att fyra procent av idrottsrörelsens
föreningsordförande var kvinnor och
elva procent av fritidsgruppsledarna
(jämförbart med ungdomsledare). I
en urvalsstudie baserad på föreningar
i fem distrikt och tio specialidrotter redovisar RF att andelen kvinnor
som ordförande ökat från åtta till tio
procent, som sekreterare från 26 till
33 procent och kassörer från 19 till
24 procent under åren 1978-1983. År
1998 genomförde RF en föreningsundersökning där uppgifter från 17.000
idrottsföreningar ingick. Där definieras
ledare som ”den som kontinuerligt
utför uppdrag i en förening (t.ex.
föreningsstyrelse, sektionsstyrelse och
kommittéledamot samt funktionär,
tränare, materialförvaltare, instruktör
etc.)”. Med denna definition utgjorde
kvinnorna 32 procent av ledarna. I en
urvalsundersökning, utförd år 2000 av
SCB på uppdrag av RF, bland 4.000
män och kvinnor i Sverige i åldern 7-70
år utgjordes 26 procent av föreningsledarna av kvinnor. Där definierades
ledare som ”tränare, ledare, styrelseledamot eller liknande uppdrag”.
Riksidrottsförbundets jämställdhetsarbete
Inom RF har det ända sedan mitten av
1940-talet bedrivits ett utvecklingsarbete för att befrämja kvinnors deltagande i idrott. Arbetet lades tillfälligt
ned efter 1969 års statliga idrottsutredning, då man trodde att kvinnors
villkor, i och med devisen ”Idrott åt
alla”, skulle komma att tillgodoses
med ”automatik”. Då det inte blev
så fick arbetet en nystart i början av
1970-talet. Ovan analyserades kvinnornas strategier för att bli accepterade
inom idrotten med utgångspunkt från
45
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
begreppsparet likhet/särart. Även RF:s
jämställdhetsarbete kan analyseras med
hjälp av dessa begrepp. 1977 antogs
ett handlingsprogram för kvinnlig
idrott. Där var likhetsstrategin tydlig.
Det handlade om att få fler kvinnor
att utöva och leda inom den befintliga
idrotten, gärna tillsammans med män.
”Kvinnlig idrott” gavs inte någon särskild innebörd. När jämställdhetsplanen antogs år 1989 var särartsstrategin
lika tydlig. Där sades
”Att idrotten skall formas utifrån ett
medvetet könsperspektiv, där flickors/
kvinnors och pojkars/mäns villkor i
samma utsträckning är normgivande
för verksamhet, organisation, arbetsformer, forskning och utbildning.”
Där betonades kvinnors respektive
mäns lika rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Fokus flyttades nu från
enbart förändring av kvinnors deltagande och förhållningssätt till både
kvinnor och män men framför allt till
idrottens inriktning och organisation.
Vidare fattades ett antal beslut om
maktförskjutning från män till både
kvinnor och män. Frågor om kvinnors
idrott kom alltså att ställas mot såväl
den dominerande manliga makten som
det dominerande idrottsliga utbudet.
Formerna för idrottens jämställdhetsarbete har förändrats från särhållning till integration. Med särhållning
avses att arbetet utförts av särskilda
grupper eller individer, t.ex. damkommittéer, kommittéer för kvinnlig idrott,
jämställdhetskommittéer eller jämställdhetskonsulenter. Denna arbetsform
dominerade fram till mitten av 1980talet. Därefter introducerades integration som arbetsform. Det innebar att
jämställdhetsarbetet skulle genomsyra
all verksamhet och medförde att många
av de särskilda organen upplöstes.
Successivt tycks en konsekvens av
integrationen också ha blivit att jämställdhetsarbetet osynliggjorts. Sålunda
är jämställdhet inte något prioriterat
område i RF:s verksamhetsplan för
åren 2002-2003. Där anges endast att
jämställdhetsområdet ska utvärderas
inom ramen för RF:s ordinarie kvalitetsarbete. Inga projekt genomförs, inga
särskilda ekonomiska satsningar görs
och det finns inga projektgrupper eller
handläggare specifikt för jämställdhet.J
ämställdhetsplanen från år 1989 gäller
dock.
Kvinnor-idrott-samhälle
Kvinnans ställning och villkor i idrotten
sammanhänger naturligtvis med sam-
46
hällsutvecklingen i stort. Tidpunkten
för det ökade intresset för kvinnorna
inom idrottsrörelsen sammanfaller
med förbättrade förutsättningar för
kvinnorna på arbetsmarknaden som
uppstod efter andra världskriget.
Högkonjunktur och behov av arbetskraft ledde till att kvinnorna började
komma ut på arbetsmarknaden. Det
var sannolikt en förutsättning för
idrottsrörelsens uppvaknande intresse
och strävan att få kvinnor mer engagerade i sin verksamhet. Under 1970-talet
kom krav på upphävande av könsdiskriminering både internationellt och
nationellt, vilket ledde till ett omfattande arbete med jämställdhetsfrågor
i Sverige. En lag om jämställdhet i
arbetslivet antogs, särskilda avtal om
jämställdhet slöts på arbetsmarknaden,
en nationell handlingsplan utarbetades
osv. Detta officiella jämställdhetsarbete
gick hand i hand med kvinnors ökade
engagemang på arbetsmarknaden. När
Riksidrottsmötet år 1977 antog ett
handlingsprogram för kvinnlig idrott,
skrevs ett nytt stycke i kvinnoidrottens
historia. Beslutet var dock knappast
överraskande sett i ett samhällsperspektiv.
Sambandet mellan den generella
jämställdhetspolitiken och idrottens
jämställdhetsarbete blev än tydligare i
och med att Riksidrottsmötet år 1989
fastställde jämställdhetsplanen . I
jämställdhetsplanen sägs uttryckligen
att ”jämställdhet inom idrotten innebär
i grunden samma sak som jämställdhet
på alla andra samhällsområden”. Det
finns således ett starkt samband mellan
idrottens kvinnohistoria och den
allmänna kvinnohistorien. Möjligen
kunde man inledningsvis notera en viss
eftersläpning vad gäller utvecklingen
inom idrottsrörelsen i jämförelse med
den generella kvinnohistorien. Sannolikt är det så att de förändringar som
skett inom idrotten mer är ett resultat
av den allmänna samhällsutvecklingen
än av idrottsrörelsens aktiva arbete
för att befrämja kvinnors deltagande
i idrott. 1995 års Riksidrottsmötes
beslut om könskvotering är dock ett
bra exempel på när idrotten gått längre
än t.ex. de politiska partierna eller
andra folkrörelser.
En annan bidragande orsak till
RF:s officiella jämställdhetsarbete
har varit att regeringen vid den årliga
medelsfördelningen med början år
1982 angivit att RF skall göra särskilda
insatser för kvinnlig idrott. Tonen har
senare skärpts. I slutet av 1980-talet
uppmanades RF också att redovisa
vilka åtgärder som vidtagits. Under
innevarande sekels första år uppdrog
regeringen åt RF att leda ett projekt för
att kartlägga hur samhällets resurser
för olika idrottsverksamheter fördelas samt för att finna metoder för att
främja jämställdhet och integration
inom idrottsområdet.
Även på lokalplanet har politikerna ”lagt sig i” idrottens rutiner och
regler för att påskynda jämställdheten
inom idrotten. Sålunda har t.ex. Umeå
kommun frångått Fotbollförbundets
principer för tilldelning av arenor
för träning och matcher och beslutat
jämställa damfotboll med herrfotboll
medan förbundets rekommendation
innebär prioritering av herrfotboll.
Kvinnor, kvinnlighet, idrott och framtiden
Både idrottsforskning och kvinnoforskning – numera oftast benämnd
genusforskning – är relativt nya forskningsfält. Det är därför förståeligt att
den idrottsinriktade genusforskningen
också har få år på nacken. Allmänt kan
sägas att genusforskningen inledningsvis var inriktad mot att komplettera
tidigare forskning som ägnat mer
uppmärksamhet åt männen än åt kvinnorna. Den forskningen gav i sin tur
upphov till en del korrigeringar av den
dittills publicerade forskningen. Genusforskningen har också genererat teorier
som hjälper till att förklara och förstå
såväl kvinnors som mäns villkor både
inom och utanför idrotten. Genusteorierna utgår bl.a. från att begrepp
som kvinna/man, kvinnligt/manligt
och femininitet/maskulinitet är sociala
konstruktioner och därmed föränderliga. Detta har i sin tur lett till att nya
forskningsfrågor ställts. I den idrottsrelaterade genusforskningen ställs
t.ex. frågan: ”Hur bidrar idrotten till
konstruktion av kvinnlighet/manlighet
och kvinna/man?” (Fagrell, 2000,
Fundberg, 2003 och Larsson, 2001).
Av presentationen ovan framgår
tydligt hur synen på kvinnlighet och
kvinnor förändrats inom idrotten
under dess moderna historia. För 100
år sedan ansågs det okvinnligt att
idrotta för att prestera, för 30 år sedan
ansågs det okvinnligt att spela fotboll,
för tio år sedan ansågs det okvinnligt att spela ishockey, idag anses det
okvinnligt att… och i morgon anses det
kvinnligt att…?
När RF bildades var män och manlighet i fokus. I RF:s jämställdhetsarbete har kvinnorna stått i fokus. Det är
kanske dags att vidga perspektivet till
både kvinnor och män och ställa nya
frågor. Liksom idrottsforskarna skulle
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Stockholm: HLS
förlag.
Nilsson, Per (1998). Fritid i skilda världar. En
undersökning om ungdomar och fritid i ett
nationellt och kontextuellt perspektiv. Stockholm: Statens ungdomsråd.
Olofsson, Eva (2002). RF och kvinnorna. I
Jan Lindroth & Johan R. Norberg (Red.). Ett
idrottssekel. Riksidrottsförbundet 1903-2003.
Stockholm: Informationsförlaget och Riksidrottsförbundet, s. 379-395.
Olofsson, Eva. (1989). Har kvinnorna en
sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen
och kvinnorna under 1900-talet. Pedagogiska
institutionen, Umeå universitet.
Suokas, Paulina. (2000). Klass och kön i
svensk simsport kring sekelskiftet 1900. Idrott,
historia och samhälle, 98-127.
[email protected]
(Footnotes)
1
När inte annan källa anges hänvisas till
Olofsson, 1989. Denna artikel är en förkortad
version av Olofsson, 2002.
Många av tävlingsframgångarna i svensk idrott svarar kvinnorna för idag. Senaste i raden av guldmedaljörer är Carolina Klüft. Men än råder inte jämställdhet i svensk idrott! Foto. Pressens Bild
idrottens ledare kunna ställa frågor
som: ”Vad betyder det att kvinnor och
män hålls åtskilda på tävlingsarenan
- en av de få kvarvarande könsuppdelade arenorna i samhället?”, ”Vad
betyder det för män och manligheten
att mannen är norm i idrotten?” ”Vad
innebär det för män att ha makt i
idrotten”? Svaren på dessa och likartade frågor kan kanske bidra till en
”nytändning” i jämställdhetsarbetet i
svensk idrott. För även om Anja, Kajsa,
Carolina och Emma idag hyllas för
sina framgångar, 44 procent av RF:s
medlemmar är kvinnor och kvinnor
får utöva vilka idrotter de vill, så har
kvinnor generellt sett fortfarande sämre
resurser, är mindre synliga och har
mindre makt. Än råder inte jämställdhet i svensk idrott!
Källor och litteratur
Engström, Lars-Magnus (1999). Idrott som
social markör. Stockholm: HLS förlag.
Fagrell, Birgitta (2000). De små konstruktörerna. Flickor och pojkar om kvinnligt och
manligt i relation till kropp, idrott, familj och
arbete. Stockholm: HLS förlag.
Fundberg, Jesper (2003). Kom igen, gubbar!
Om pojkfotboll och maskuliniteter. Stockholm: Carlssons Bokförlag.
Koivula, Nathalie (1999). Gender in sport.
Department of Psychology, Stockholm University.
Larsson, Håkan. (2001). Iscensättningen av
47