Tio policyförslag som tar Europa ur krisen

TIO POLICYFÖRSLAG
SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Global Utmaning 2016
Utgiven med finansiellt stöd från MUCF - Myndigheten
för ungdoms- och civilsamhällefrågor.
För innehållet i artiklarna svarar skribenterna själva.
Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas
som Global Utmanings ståndpunkter.
Utgiven i juni 2016
Redaktör: Anna Hakami och Mia Laurén
Projektgrupp: Johan Hassel, Anna Hakami,
Jenny Furusvärd, Alexander Crawford, Birgitta Englin
Layout: Annika Modigh
Grafisk form: Stockholm Kommunikation & IR AB
Omslagsbild: a_Jarm Shutterstock
Print: Text & Bildproduktion AB Hyltebruk 2016
ISBN: 978-91-88331-04-5
3
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR
EUROPA UR KRISEN
FÖRFATTARE
ULF DAHLSTEN
BENGT WESTERBERG
ANDERS WIJKMAN
ANNA FELLÄNDER
BEHRANG MIRI
ANDREA SPEHAR
MATS KARLSSON
ANN-KRISTIN JONASSON
HÅKAN JONSSON
JOHAN HASSEL
4
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förord
5
Ulf Dahlsten - Framtidens Europa vi aldrig talat om
7
Bengt Westerberg - Kan EU hålla ihop för att möta sociala
utmaningar?
15
Anders Wijkman - Hur EU kan återta ledarskapet
i klimatpolitiken
21
Anna Felländer - Digital transformation
och nya integrationsmöjligheter
29
Behrang Miri - Europa behöver en human
människosyn och flyktingpolitik
37
Andrea Spehar - Framåtsträvande integrationspolitik för Europa
45
Mats Karlsson - EU:s globala roll i en alltmer splittrad värld
51
Ann-Kristin Jonasson - Så kan EU medverka till stärkt
demokrati söder om Medelhavet
59
Håkan Jonsson - EU är i kris men samarbetet fortlöper
65
Johan Hassel - Ett hållbart Europa
71
Referenser
77
5
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
FÖRORD
Den europeiska gemenskapen har kanske aldrig varit så ifrågasatt,
men heller aldrig så nödvändig som nu. I dagens globaliserade värld är
nationalstaten sedan länge överspelad. Det krävs regionalt samarbete och
internationell samordning för att möta de megatrender som förändrar
våra samhällen i grunden.
Det europeiska samarbetet har ofta missbehandlats av nationella
politiker som lagt oförtjänt mycket skuld på EU och sällan pekat på
gemensamma vinster. Samtidigt är det ofrånkomligen så att den
fortsatta europeiska integrationen har drivits på från toppen och
saknat bred legitimitet.
Det står också klart att EU sedan den finansiella krisen 2008, även om
grundproblemen funnits längre än så, inte klarat att bedriva en
fungerande ekonomisk politik. Det behövs en ny inriktning som
skapar välstånd och arbete inom planetens gränser, och som bidrar till
den sociala sammanhållning som varit grunden för Europas historiska
framgång.
Tankesmedjan Global Utmaning vill genom denna skrift bidra till att
stimulera en framtidsorienterad debatt som tar Europas kris på allvar
och visar på hur utmaningar faktiskt kan vändas till möjligheter.
Välkommen till morgondagens Europa.
Johan Hassel
VD Global Utmaning
Anna Hakami
Projektkoordinator Global Utmaning
6
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
7
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
ULF DAHLSTEN
Visiting Professor London School of Economics
Senior rådgivare Global Utmaning
Framtidens Europa vi aldrig talat om
EU är i gungning men Europaprojektet är inte dött. EU utvecklas
och behöver ett engagerat Sverige som verkar för mer
demokrati och en ny ekonomisk politik. Dit hör en massiv
skuldavskrivning och transfereringar mellan eurozonens vinnare
och förlorare.
Den förhärskande uppfattningen bland engelska och svenska
ekonomer är att Europrojektet är ett misslyckande som snarast borde
avvecklas. EU:s trovärdighet har också fått sig en rejäl knäck av
okänsligt agerande i symbolfrågor som avtalsrätt och vargjakt, av den
valhänta hanteringen av Syrienkrisen och den massiva utvandringen,
och, mer djupgående, av den massarbetslöshet och sociala misär som
en misslyckad ekonomisk politik lett till i södra Europa. Nationalismen
breder ut sig och med den fascismen, precis som under motsvarande
kris under 1920-talet.
Inte bara ekonomin utan hela Europeiska Unionen är i gungning,
det vore fel att beskriva läget på ett annat sätt. Vi kan se tre scenarier
framför oss.
Tre framtidsscenarier för EU
Ett möjligt scenario är att Europaprojektet faller samman. Ett Brexit ökar
sannolikheten för ett sådant scenario, som också kan triggas på många
andra sätt. Europas länder kan misslyckas med att integrera invandrarna.
Grekland kan gå i konkurs.
8
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Marine Le Pen kan bli ny president i Frankrike samtidigt som nationalistiska systerpartier med fascistiska böjelser inhöstar valframgångar
i andra delar av Europa. I ett sådant scenario är det troligt att gränser
återupprättas och gamla konflikter återuppväcks. Fler kan tänkas
besluta om ett Exit och tonläget mellan länderna kan komma att
höjas. En del talar till och med om risken för nya krig i Europa, när den
Europeiska Unionen slutligen kan komma att avvecklas.
Ett andra scenario, som dock saknar trovärdighet, är det svenska och
engelska favoritscenariot, en omförhandling av Europaprojektet med
avskaffad euro och begränsningar av samarbetsområdet.
Det tredje scenariot är att euroländerna går vidare mot politisk integration och tar tag i den utbredda massarbetslösheten och integrationsutmaningen. Det är mitt önskescenario. I det följande vill jag
förklara varför scenariot är möjligt och varför Sverige borde engagera
sig. Sverige behöver ett starkt Europa, men Europa behöver också ett
Sverige som den aktiva medlem vi aldrig varit.
Visionen om ett enat Europa är inte död –
Europaprojektet har bara gjort halvhalt
Efter det första världskriget förödmjukades de förlorande tyskarna.
Priset blev som bekant revanschism och ett andra världskrig. När
tyskarna återigen led ett svidande nederlag fanns de statsmän som
saknats tjugofem år tidigare. Stöttade av den amerikanska presidenten
Franklin D Roosevelt utvecklade särskilt tre intellektuella giganter
visionen om ett enat Europa i fred och frihet. De var tysken Konrad
Adenauer samt fransmännen Robert Schumann och Jean Monnet. De
föreslog praktiska steg och såg också till att de blev verklighet. Konrad
Adenauer blev så småningom tysk förbundskansler och byggde starka
band med Frankrikes starke man Charles de Gaulle. De blev ägare av
Europaprojektet, ett ägarskap som tagits över av deras efterträdare, av
sådana som Kohl och Mitterand, av Schröder och Sarkozy och nu av
Merkel och Hollande. Visionen om det enade Europa har i tysk version
en mer federalistisk karaktär och i den franska en mer mellanstatlig,
9
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
men visionen är i allt väsentligt gemensam. Europaprojektet förs
framåt när tillfälle bjuds och får avvakta när läget kräver det. Men det
är inte dött.
Vi är närmare ett Europas Förenta Stater än
vad de flesta uppfattat
USA har precis som Europa en gemensam marknad med fri rörlighet
för människor, varor och kapital med allt vad det innebär, men är inte
så integrerat som många tror. Delstaterna är i stort sett lika självständiga som EU:s medlemsstater, i vissa avseenden mer. Det sociala
ansvaret för till exempel utbildning och sjukvård ligger på delstaterna.
Obamacare handlar om att tvinga konservativt styrda delstater, som
inte har generell sjukvård, att ta hand om alla sina medborgare. I
Europa har vi inte det problemet då alla länder har allmän sjukvård, i
varje fall hade vi inte det innan länderna i Nordeuropa, däribland
Sverige, skamligt nog tvingade Grekland ge upp den allmänna sjukvården för att spara pengar. Det finns enligt industriföreträdare fler
tekniska handelshinder mellan delstaterna i USA än mellan Europas
stater och miljöaktivister kan konstatera att USA inte har samma
gemensamma miljöpolitik som vi har i Europa. Å andra sidan har USA
en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt försvar. EU är på väg
mot det förra, men har bara tagit stapplande steg mot det senare. Allt
fler länder är med i NATO, men EU saknar det gemensamma gränsförsvar som kan ge ett yttre stöd till medlemsstaternas ytförsvar, och
en gemensam insatsstyrka finns bara i rudimentär form.
EU:s kärnländer har likt USA en gemensam valuta men saknar det
transfereringssystem som måste till. Ministerrådet representerar
staterna, precis som USA:s senat, parlamentet motsvarar det amerikanska representanthuset och ledamöterna i EU:s regering, kommissionen,
måste, precis som ministrarna i USA, godkännas av de folkvalda. Men
EU-kommissionens ledare, presidenten, är okänd för allmänheten
och vald av medlemsländerna för att vara just det. I USA är presidenten folkvald och har det direkta ansvaret för säkerhet, försvar och
utrikespolitik. Det gör presidenten till en symbol för ett enat folk,
10
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
en symbol som Europa än så länge saknar. En folkvald president är
inte på dagordningen, men det är det traktat som ska möjliggöra
transfereringar i en politiskt mer integrerad eurozon. De fem ordförandena i EU:s institutioner avgav i juni 2015 en gemensam rapport
”Completing Europe’s Economic and Monetary Union” som stakar ut
vägen till detta traktat och tvärtemot vad de flesta tror så pågår just nu
ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i traktattext. Det
nya traktatet planeras att läggas fram efter den stundande engelska
folkomröstningen, det franska presidentvalet och det tyska förbundsdagsvalet och med det tas ytterligare ett steg närmare det inte alltför
avlägsna slutmålet. Storbritannien och andra länder, som valt att stanna
utanför den fortsatta integrationen, försäkras fortsatt tillträde till och
inflytande över den interna marknaden, allt enligt den uppgörelse som
har träffats mellan Merkel och Cameron.
Euron är inte ett isolerat projekt
Euron måste alltså ses i sitt större sammanhang. Det var ett perspektiv
som helt saknades i den svenska folkomröstningen. Ledande
ekonomer påpekade, med rätta, att euron inte skulle kunna fungera
utan transfereringar mellan de länder som blir vinnare på en gemensam
valuta och de som blir förlorare, men i stället för att medge detta
valde förespråkarna att försöka tillbakavisa detta påstående. Det var
en argumentation som var dömd att misslyckas. Förespråkarna ville
inte medge att euron var ett steg mot ett mer integrerat Europa av det
enkla skälet att visionen om ett enat Europa aldrig diskuterats och
förankrats i Sverige. I stället kom eurons skapare av många att
uppfattas som ekonomiska dårar och inte som de strateger de egentligen
var. Sverige fick en folkomröstning om en delaspekt av Europaprojektet helt lösryckt från sitt sammanhang.
Sverige står inför ett vägval
Att de europeiska ledarna kommer att kunna förhindra en kollaps
av Europeiska Unionen framstår inte som självklart när detta skrivs.
Bryssel påminner om Weimarrepubliken före dess sönderfall. Där finns
en välmenande intellektuell elit fast i ekonomiska teorier, som inte
11
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
levererar det de borde. Eliten förefaller avskärmad från förtvivlan hos
de många som gått arbetslösa i åratal och hos de unga som tappat
tron på både demokrati och marknad. Fokus är på migration och till
viss del på integration, medan arbete och bostäder till de som redan
saknar bägge får vänta på att elitens missriktade ekonomiska politik
levererar löften, som aldrig kommer att infrias.
Samma välmenande men handfallna attityd verkar prägla den europeiska säkerhetspolitiken. I stället för att mobilisera vill Weimarrepublikens och Chamberlains arvtagare förhandla med de islamistiska
fundamentalisterna, som om deras vision om jihad och ett islamistiskt
världsherravälde vore lika förhandlingsbar som nazisternas dröm om
ett Dritte Reich.
Hade ett starkt och samlat Europa agerat lika naivt? Hade ett sådant
Europa med en beslutsför president låtit miljontals drivas på flykt och
Daesch förvandla tusentals kvinnor till sexslavar eller hade man på ett
tidigt stadium stoppat ondskans utbredning? Jag vill tro det senare.
Och när jag väljer ett Europa enat i sin strävan efter fred och frihet
är det för att jag tror att ett starkt Europa är en förutsättning för den
freden och den friheten.
Europa behöver Sverige
Sverige har valt att tillsammans med Storbritannien sitta på
avbytarbänken när Europaprojektets främsta tillskyndare, Frankrike
och Tyskland, tagit steg framåt. Det är inte bara Sverige utan också
Europa som förlorat på den attityden. Min övertygelse är att vi skulle
vara på väg mot ett säkrare, mer demokratiskt, mer jämlikt, mer
jämställt och mer ekologiskt medvetet Europa om svenska ministrar
deltagit mer aktivt i Europabygget i stället för att stanna hemma
och skicka statssekreterare och tjänstemän att läsa upp förberedda
anföranden. Sverige behöver engagera sig mer i Europaprojektet och
fördjupa sina relationer med Tyskland, Frankrike och andra större
länder som Italien och Spanien. Sverige behöver inte minst engagera
sig i att utveckla Europas ekonomiska politik. Valet, menar många, står
mellan statligt finansiellt lättsinne och en aggressiv penningpolitik
12
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
med minus-räntor. Eftersom de flesta EU-länder har svaga statsfinanser
och dras med stora statsskulder efter att ha räddat sina banker, föredrar
de flesta politiker minusräntorna, även om de kan leda oss rakt in i
en ny finansiell kris. Sverige behöver avslöja att det är ett falskt val.
Vad eurozonen framför allt behöver är en massiv skuldavskrivning.
Det är möjligt eftersom Europeiska Centralbanken sitter på merparten
av skuldpappren. Det som tog USA ur 1920-talskrisen var också en
kraftig omfördelning. Nu, som då, måste ojämlikheten lyftas fram som
en av vår tids största frågor. Endast om de 90 procenten får del av de
vinster som den teknologiska utvecklingen och globaliseringen skapar
kan vi få den breda efterfrågan som driver reala investeringar, tillväxt
och jobb.
Nu behövs den Europadebatt vi aldrig haft
Omvärlden upplever att Storbritanniens väg är vår. Blir det ingen Brexit
förutsätter man att Sverige väljer att följa Storbritannien, göra halt där
vi är och se på medan resten av Europa fortsätter på integrationens
väg. Blir det å andra sidan ett Brexit är det många som förväntar sig
att debatten om ett EU-utträde tar fart också hos oss. Sverige behöver
den Europadebatt vi aldrig haft. Europavänner behöver medge att
ekonomerna har rätt. Euron kan inte fungera utan transfereringar
mellan vinnare och förlorare. Europaskeptikerna måste å sin sida
medge att det krävs ett starkt och enat Europa om vi ska kunna försvara
vår fred och frihet mot uppenbara hot.
Oberoende av synen på Europa måste alla inse att rätten till arbete
och bostad måste gälla var och en och att en ekonomisk politik som
förnekar miljoner denna rätt är orättfärdig och undergräver stödet
för vår demokrati och vårt ekonomiska system. Det EU gör kan göras
bättre med en mer demokratiskt förankrad beslutsstruktur och
tydligare ledarskap.
Att fortsätta med att både vara med och inte i Europaprojektet är en
förlorarstrategi. Det är dags göra ett vägval. Jag väljer Europa för att
det är det alternativ som kan ge oss långsiktig fred och frihet och
störst framtida möjligheter, om vi engagerar oss fullt ut.
13
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
14
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
15
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
BENGT WESTERBERG
Tidigare statsråd och partiledare
Kan EU hålla ihop för att möta
sociala utmaningar?
EU-länderna har stora sociala utmaningar men någon
universallösning står knappast till buds. I dagsläget verkar EU
endast vara sammanhållet och handlingskraftigt när det handlar
om en restriktiv flykting- och migrationspolitik. Lösningar på
likartade utmaningar kopplade till demografi, migration,
ekonomi och välfärd kräver en växande ekonomi.
Den fråga som ställs i den här antologin, och som vi författare har
blivit ombedda att belysa ur olika perspektiv, är hur Europa ska ta sig
ur krisen. På min lott har fallit att diskutera hur den sociala samanhållningen i Europa ska kunna stärkas och bidra till ekonomisk utveckling.
Den första fråga man bör ställa sig är om det överhuvudtaget finns
någon social sammanhållning i Europa som skulle kunna stärkas?
Vad som är uppenbart är att det i alla, eller i varje fall många, av
medlemsländerna i EU finns ett antal sociala utmaningar som är likartade. En är den demografiska utvecklingen. Europa åldras. Ett bidrag
till att lösa den utmaningen är enligt EU-kommissionen ökad invandring.
Några öppningar för invandring har också skett under senare tid, men
långt mer energi har ägnats åt att hålla invandrare borta.
En annan utmaning är just migrationen till Europa. Många upplever
att invandringen kostar mer än den smakar, att invandrarnas bidrag
till arbetskraften inte kompenserar för de kulturkrockar som uppstår,
särskilt när invandrarna kommer från muslimska länder.
16
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
En tredje utmaning inom ramen för vad som kan kallas den sociala
krisen är arbetslösheten. Den är inte samma huvudvärk i alla länder,
men ett gigantiskt problem i framförallt södra Europa. För några år
sedan var det många som ställde sina förhoppningar till att EU skulle
kunna åstadkomma tillväxt och sysselsättning, men de förhoppningarna får sägas ha kommit på skam. En fjärde social utmaning är
finansieringen av välfärdsstaten. Välfärdsstaten är inte lika omfattande
i alla länder, men finansieringsproblem finns inte bara där den är mest
utbyggd. Globaliseringen och den internationella konkurrensen
upplevs tvinga fram skattesänkningar och leda till en urholkning av
den offentligt finansierade välfärden.
EU endast sammanhållet när det gäller en
restriktiv migrationspolitik
Det är rimligt att tala om en social kris i EU-länderna och om
sociala utmaningar. Men så mycket social sammanhållning att bygga
vidare på för att lösa krisen finns knappast. I den mån man kan tala
om social sammanhållning i dagens EU är det framförallt kring en
restriktiv flykting- och migrationspolitik som en sådan finns. Också
när EU försiktigt öppnat för invandring för att möta den demografiska
uvecklingen har förslaget förenats med signaler om ökad restriktivitet:
effektivisera gränskontrollen, stoppa flyktingsmugglarna, skicka hem
dem som saknar uppehållstillstånd. Vissa europeiska ledare vill till och
med begränsa de internationella åtaganden gällande flyktingar som
gäller enligt Genevekonventionen. De invandrare som ska få komma
till EU-länderna ska EU helst själv välja, och de som släpps in ska
normalt vara tillfälliga besökare. Det kallas i högtidstalen för ”cirkulär
migration”.
Alla de sociala utmaningarna, men framförallt just invandringen,
skapar spänningar inom medlemsländerna. Invandringskritiska partier
har vuxit sig starka och har fått ett ökat inflytande på den förda
politiken. Dessvärre kan man knappast skylla den restriktiva migrationspolitiken på att de politiska ledarna inte lyssnar på folket. Jag är
rädd för att den har ett betydande folkligt stöd.
17
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
I den mån EU överhuvudtaget visar någon handlingskraft så är det
i försöken att förhindra flyktingar från att komma till Europa. Ökad
gränsövervakning och avtal med Turkiet om återsändande av flyktingar
är uttryck för det. Försöken att fördela ansvaret inom EU för de flyktingar
som redan finns här är betydligt mer tafatta.
Segregationen – en betydande del i Europas
sociala kris
Vi behöver alltså invandrare för att möta den demografiska utvecklingen
och också för att få till stånd ekonomisk utveckling. Men även bland
många som i princip bejakar detta finns ett starkt motstånd. Många
tycks benägna att i stället hoppas på underverk. Det motståndet tror
jag hänger samman med den oro många tycks känna för kulturkrockar.
Den oron gror i hög grad i skuggan av den segregation som har vuxit
sig stark i många europeiska länder och som leder till sociala problem.
Multikulturalismen föddes en gång som en idé för att låta invandrare och nationella minoriteter få behålla sina kulturella särdrag i
majoritetssamhället. Det har aldrig varit riktigt tydligt vilka särdrag det
handlar om. Men oavsett det har begreppet ibland uppfattats som en
strävan efter att etniska grupper ska hålla samman i enklaver, skilda
från samhället i övrigt. Man kan tala om en ”normativ multikulturalism”.
Det finns också individer och grupper som medvetet eftersträvat en
sådan ordning. Den politiken har i många europeiska länder
bidragit till framväxten av starkt segregerade samhällen med hög
arbetslöshet, kriminalitet, skolmisslyckanden och andra sociala problem, i värsta fall terrorism. Sådana samhällen har vi i Sverige kallat
utanförskapsområden. Dessa områden är i dag en del av Europas
sociala kris.
Det är utomordentligt angeläget att denna segregation kan brytas.
Multikulturalism måste syfta till att skapa kulturella möten, inte
isolering. Jag är fullt medveten om svårigheterna att åstadkomma det,
men om vi inte lyckas finns det en betydande risk att inställningen
till invandrare inte kommer att förändras, ens om vi med andra medel
skulle lyckas åstadkomma en god ekonomisk utveckling.
18
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Invandring, ökad tillväxt och skatt behövs för
att klara den demografiska utmaningen
Jag måste erkänna att jag känner en betydande pessimism om möjligheterna att under de närmaste åren skapa en social sammanhållning
inom EU om så mycket annat än restriktiv migrationspolitik. Men vad
skulle kunna förändra situationen?
Det är svårt att komma ifrån att det handlar om ekonomisk utveckling
och jobb. Det finns många i debatten som vill tona ner betydelsen av
tillväxt och arbete. Nödvändigheten att anpassa produktionen till
planetens gränser tillåter ingen tillväxt tycker några. I robotarnas
tidevarv behövs väldigt lite mänskligt arbete menar andra. Jag är inte
riktigt beredd att köpa de argumenten.
Det är sant att förbränningen av fossila bränslen har varit en viktig
tillväxtmotor i några hundra år, men tillväxt är mer än det. Det handlar
ytterst om att utnyttja knappa resurser effektivt. Teknisk utveckling och
smarta organisationer har gett viktiga bidrag till utvecklingen hittills
och kommer att göra det också framöver. Kanske måste vi räkna
med lite mindre tillväxt än vad vi historiskt, sedan industrialismens
genombrott, har vant oss vid, men jag är optimistisk nog att tro på
fortsatt tillväxt. Robotar och annan teknik kommer säkert att fortsätta
ta över uppgifter från människor, men tjänstesektorn kan fortsätta att
utvecklas och ge jobb åt fler.
Men hur ska vi stimulera tillväxten? Jag tror inte att man kan svälta sig
ur krisen, inte ens i Grekland. Det behövs ett nytt keynesianskt grepp
med sikte på att sätta resurser i arbete. Grundproblemet är detsamma som på 30-talet: både behoven och resurserna finns, det är den
tändande gnistan som saknas. Dessvärre har jag inget bra svar på hur
gnistan ska tändas, men utan en sådan tror jag det är stor risk för fortsatt stagnation och brist på den sociala sammanhållning som skulle
behövas för att möta angelägna sociala utmaningar.
19
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Den demografiska utvecklingen med den ökade andelen äldre
kommer att innebära utmaningar på många sätt. Även om minskningen av personer i arbetsför ålder skulle kunna motverkas genom
invandring, kommer de äldre att bli fler och behoven av vård och
omsorg att öka. Det kommer i sin tur att innebära ett ökat tryck på
offentlig finansiering, oavsett vilken nivå äldrevården i dag befinner
sig på. Många anhöriga kommer att pressas att göra mer, men vi
måste realistiskt räkna med att anhöriginsatserna relativt sett snarare
kommer att minska än öka. Jag har svårt att se att behoven av vård och
omsorg kommer att kunna klaras utan ökade skatteintäkter. Man kan
naturligtvis kalla skatten för avgifter till en äldrevårdsförsäkring eller
något annat om man tror att det ökar acceptansen, men det spelar
mindre roll.
Det blir betydligt enklare att öka skatteuttaget om ekonomin växer.
Men även då kommer skattehöjningar att kräva modiga politiker.
Möjligen blir det enklare om det finns en känsla av samsyn inom EU,
att vi står inför liknande utmaningar, att lösningarna inom staterna
konvergerar. Kanske skulle det kunna ses som ett uttryck för ökad
social sammanhållning.
Det finns alltså gott om sociala utmaningar i Europa. Någon universallösning på den sociala krisen står knappast till buds. Fragmentiseringen i Europa kan upplevas som ett problem, men möjligen kan den
erbjuda möjligheter att pröva olika lösningar och förhoppningsvis finna
sådana som är användbara i flera länder. Det finns knappast grund
för någon större optimism om att den sociala krisen ska övervinnas i
närtid, men om några sociala experiment kan leda till framgång kan
det kanske skapa ökad optimism och också ge grund för ökad social
sammanhållning.
Det vore förstås en dröm att Sverige skulle kunna visa upp några av
dessa lösningar; hur arbetslösheten kan minskas, särskilt bland unga
och invandrare, hur människor i utanförskapsområden kan inkluderas,
och hur människor kan förmås att betala lite mer skatt för att ge äldre
en god vård och omsorg.
20
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
21
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
ANDERS WIJKMAN
Ordförande i Miljömålsberedningen och Romklubben
Senior rådgivare Global Utmaning
Hur EU kan återta ledarskapet i
klimatpolitiken
EU måste ta ledningen i den nödvändiga omställningen mot en
grön och mer hållbar värld. Parisavtalet är undertecknat men
konkreta klimatåtgärder dröjer. Interna motsättningar bland EU:s
medlemsländer riskerar att underminera unionens hittills goda
ledarskap inom klimatpolitiken. Därför krävs kraftfulla initiativ
i riktning mot en cirkulär ekonomi och rejält minskade koldioxidutsläpp.
Europeiska Unionen är i kris. Orsakerna är många och komplexa.
De ursprungliga visionerna – främst fredstanken – har tappat mycket
av sin lyskraft. Eurons arkitektur har visat upp allvarliga brister och
politiken mot Grekland karaktäriseras med rätta som hjärtlös. Flyktingkrisen har blottlagt hur illa samstämda EU:s medlemsländer är när det
gäller att bistå människor i nöd. Det just ingångna samarbetet med
Turkiet kan kritiseras från ett antal utgångspunkter. Hanterandet av
flyktingkrisen gör att EU-ledarnas ofta högstämda tal om en union
byggd på starka värden framstår som alltmer ihåliga.
Till dessa mycket tydliga krisfenomen ska läggas effekterna av globaliseringen av ekonomin – där EU varit en av pådrivarna. Avregleringen av
de finansiella marknaderna och handeln gjordes utan tillräckligt med
fakta på bordet. De sociala och miljömässiga konsekvenserna slår nu
tillbaka. Arbetslösheten har permanentats på en hög nivå i många av
EU:s medlemsländer. Därtill har inkomstskillnaderna vidgats.
Miljoner människor känner sig som globaliseringens förlorare och
22
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
vare sig politiken till höger eller vänster verkar ha ett svar.
En fråga som avviker från det negativa mönstret och där EU hittills
uppvisat gott ledarskap är klimatpolitiken. Ända sedan George W
Bush hoppade av Kyotoprotokollet har EU varit en starkt pådrivande
kraft för klimatkonventionen. Inför i princip varje stort klimatmöte
har EU vässat sin politik och drivit på för att reducera utsläppen av
växthusgaser. Kulmen nåddes i Paris och avtalet där måste ses som en
diplomatisk framgång för EU.
EU:s åtgärder efter Paris låter vänta på sig
Den stora utmaningen nu är hur EU ska följa upp Parisavtalet. Avtalet
innehåller förvisso ambitiösa mål – inte minst formuleringen att sträva
mot att uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. Men ack så litet
sägs om hur målen ska nås. För att klara 1,5-gradersmålet krävs
närmast drakoniska åtgärder. Den totala utsläppsbudgeten globalt, det
vill säga den mängd växthusgaser som ännu kan belasta atmosfären
utan att överskrida 1,5 grader, uppgår bara till några hundra miljarder
ton CO2eqv. Med dagens utsläppsnivå i världen är det frågan om
mindre än tio års utsläpp.
Så om man tar målet om 1,5 grader på allvar så borde en översyn av
mål och förpliktelser inom EU genast ha påbörjats, först och främst
vad gäller utsläppsmålet för 2030. Men så har inte skett. Tvärtom har
EU-kommissionen valt att skjuta varje diskussion om en skärpning
av 2030-målet på framtiden. Man har bland annat hänvisat till att
FN:s klimatpanel fått i uppdrag att beskriva vilka utsläppsbanor som
1,5-gradersmålet skulle innebära. Den analysen beräknas vara klar
tidigast 2018. Men hänvisningen till FN:s klimatpanel IPCC är dessvärre mest en undanmanöver. Kunskapen idag är redan tillräcklig för
att dra hyggligt säkra slutsatser om vilka reduktioner som skulle behövas.
Så att vänta i två eller tre år känns inte bara onödigt, utan fegt.
Den reduktion av utsläppen om 40 procent fram till 2030 som EU
hittills uttalat sig för har inte översatts i konkreta mål för respektive
medlemsland ännu. Den processen inleds först till sommaren (för den
23
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
icke-handlande sektorn) och ingenting tyder på att EU-kommissionen
kommer att föreslå en skärpning av målet. Orsaken sägs främst vara
den spänning som finns inom kretsen av medlemsländer, där framför
allt Polen kämpar för att EU:s ambitioner om något ska sänkas – inte
höjas. Men det finns också starka krafter i Bryssel, både inom kommissionen, bland företagen och vissa medlemsländer, som fortsatt att se
ambitiösa mål inom klimatpolitiken som ett hot mot både tillväxt och
sysselsättning. EU-kommissionens president Juncker har exempelvis
aldrig utmärkt sig för en offensiv klimatpolitik.
Klimatpolitiska motsättningar inom EU
Motsättningarna om klimatpolitiken bland EU:s medlemmar – där
Polen är det stora problemet – riskerar först och främst att leda till att
den nödvändiga skärpningen av politiken skjuts på en oviss framtid.
Men därtill kommer att EU:s egen ratificering av Parisavtalet riskerar
att dra ut på tiden. Utsläppsreduktionen till 2030 måste fördelas och
beslutas medlemsländerna emellan och den processen kan ta både
ett och två år. Risken är alltså uppenbar att EU:s ratificering dröjer och
det skulle i sin tur leda till att EU:s röst inom klimatkonventionen
försvagas. Det EU kan göra för att under dessa bistra omständigheter
ändå demonstrera sitt stöd för Parisavtalet är att kraftigt öka sitt stöd för
den Gröna Fonden, den mekanism som skapats för att bistå utvecklingsländerna i deras klimatarbete. Ökade insatser både för att hjälpa
till med klimatanpassning och investeringar i klimatsmart teknik skulle
visa resten av världen att EU fortsatt tar klimatutmaningen på största
allvar.
Men oförmågan – i vart fall på kort sikt – att skärpa politiken på
hemmaplan är ett stort problem. Det kan inte annat än försvaga
Europas roll i klimatarbetet i ett läge där alla goda krafter borde hjälpas
åt maximalt för att reducera utsläppen. Världen ropar därtill efter goda
lösningar när det gäller att förena kraftiga utsläppsminskningar och en
god välfärdsutveckling. EU har tveklöst potential att visa upp sådana
exempel. Men Polens motstånd, och svårigheterna att komma till rätta
med både eurokrisen och flyktingkrisen, gör att ledarskapet i klimatfrågan sviktar.
24
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Polens motstånd borde inte få vara ett hinder för en skärpning av politiken. Men för att betvinga Polen krävs både en mer ambitiös hållning
av länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige – länder som
redan ligger i framkant – och en långt bredare debatt om fördelarna
med att lämna fossilekonomin bakom oss. Där ligger en stor utmaning, inte minst därför att konventionella ekonomer – oavsett vilket
land de är verksamma i – som regel radar upp mängder av problem,
och ser få möjligheter, när mer ambitiösa åtgärder på klimatområdet
diskuteras.
Den konventionella ekonomin har inte
svaren
De ekonomiska modeller som idag används för att konsekvensberäkna
olika förslag till utsläppsreduktioner har fokus på kostnaderna men
bortser i allt väsentligt från nyttorna – i form av till exempel renare luft,
förbättrad hälsa och minskad klimatpåverkan. Vidare räknar man inte
25
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
med att innovationer och ny teknik ska hjälpa processen på traven.
Ibland känns det nästan som om de konventionella ekonomerna uppfattar ”business as usual” som ett alternativ. Men vem kan överhuvudtaget diskutera i sådana termer? Här finns tveklöst ett behov av nya
och bättre ekonomiska modeller.
Ytterligare ett argument för att snabbt ställa om – även sett utifrån
den konventionella ekonomins perspektiv - är att hela fossilekonomin
hamnat i en långt mera utsatt situation än någon kunde anat för bara
några år sedan. Sjunkande priser gör att många olje-, gas- och
kolföretag brottas med svåra lönsamhetsproblem. Många oljeföretag i
USA har gått i konkurs det senaste halvåret. Världens största kolföretag, Peabody Energy, är på randen av konkurs. Alltfler bedömare
menar att fossilbaserade företag går en allt osäkrare framtid till mötes.
Kombinationen av en steg för steg skärpt klimatpolitik, stora landvinningar och därmed sänkta kostnader inom sol- och vindenergi och
den så kallade gröna paradoxen (som innebär att företag och länder
26
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
som sitter på fossiltillgångar gör allt för att sälja och tjäna pengar medan
det ännu går och därmed bidrar till att hålla priserna nere) gör att även
strikt finansiella analyser talar för att välja bort fossiltillgångarna.
Parisavtalet borde tjäna som en vågbrytare. I en värld där utsläppsutrymmet är starkt begränsat och där skadorna av att överskrida 2
graders-målet bedöms som allt allvarligare borde de konventionella
ekonomiska modellerna få ge plats för mycket bredare analyser. EU
måste ta ledningen i den nödvändiga omställningen. För att det ska
ske måste målet om utsläppsreduktioner till 2030 skärpas. Minst 50
procent i minskning för EU som helhet jämfört med 1990.
Det är billigt att låna pengar idag. EU måste bredda synfältet och
betrakta omfattande investeringar i en långt ambitiösare klimatpolitik
som en stor möjlighet – både för miljön, klimatet, konkurrenskraften
och jobben. Teknikutvecklingen de senaste åren har varit remarkabel inom sol, vind och energilagring men även inom den digitala
ekonomin. Det finns idag teknik under utveckling som kan bryta
utsläppstrenden och på område efter område föra utvecklingen mot
nollutsläpp.
Att stimulera ekonomin genom negativa räntor har inte fungerat. EU
borde i stället satsa på en mera offensiv finanspolitik genom investeringar för framtiden. Det gäller alltifrån energisnåla byggnader –
genom höghus i trä i stadsmiljö – tilläggsisolering av gamla byggnader,
elektrifiering av transporter, smarta biobränslen, smarta nät, utbyggd
kollektiv – och tågtrafik, stöd för biobaserad teknik, vätgas för tunga
transporter och för en koldioxidfri stålindustri till förändrade brukningsmetoder inom jordbruket – plöja mindre, perenna grödor och bygga
kol i marken.
Policyförslag för ett grönt och hållbart Europa
Analyser gjorda av McKinsey och Romklubben, men också av
EU-kommissionen, visar att en utveckling i riktning mot en mer
cirkulär ekonomi – där fossil energi ersätts av förnybar energi och där
effektiviteten i både energi- och materialanvändningen kraftigt ökas
– ger stora reduktioner i utsläppen av koldioxid och därtill många nya
27
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
jobb netto.
Parallellt med en allmän satsning på en grön omställning, där den
cirkulära ekonomin kan ses som en metafor, måste EU ta kraftfulla
och specifika initiativ för att:
•
utveckla EU:s energiunion med maximalt fokus på att länderna hjälper
varandra i energiomställningen
•
se över prissystemet inom elsektorn; idag sker alltför få investeringar i
utbyggnaden av förnybar el (investeringarna inom EU minskade med över
20 procent under 2015) på grund av osäkerheten om framtida priser och
ersättningar
•
tvinga finansmarknaden att öppet redovisa klimatriskerna i sin verksamhet
•
skärpa kraven på fordonens klimatprestanda, både genom effektivare
motorer men också genom steg för steg lägre koldioxidutsläpp
•
erbjuda bönderna ersättning för ökad klimatnytta inom produktionen
•
utveckla tekniken för Carbon Capture and Storage (CCS) – att fånga in
och lagra koldioxid. CCS har stått och stampat i tio år. Vi kan inte tänka
bort den tekniken inför framtiden. Den måste finnas som en fall-backstrategi
•
öka takten i reduktionen av utsläppsrätter inom utsläppshandeln
•
sätta tuffa mål för en ökad materialeffektivitet inom EU:s cirkulära
ekonomipaket; sänk skatten på arbete och öka den på uttag från naturen
och ställ krav på produkters design så att de enkelt kan återvinnas och
återanvändas.
I dagsläget är det stor risk för att EU tappar ledarskapet i klimatpolitiken. Men genom att ersätta omoderna ekonomiska
konsekvensanalyser med långt bredare synsätt och bejaka de många
fördelarna med en grön omställning kan ledarskapet återtas. Men
det förutsätter att ett antal medlemsländer – med Sverige i spetsen –
driver EU-kommissionen framför sig. Och det förutsätter att i Polen
inte tillåts fortsätta sätta käppar i hjulet för klimatpolitiken. Sist och
slutligen måste det även ligga i Polens intresse att lämna så mycket
som möjligt av det smutsiga kolet i marken. Om ett sådant beslut av
polackerna skulle kräva särskild ekonomisk ersättning till Polen från
EU:s sida, vore det ett billigt pris för att EU som helhet kan återta en
ledande roll i klimatarbetet.
28
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
29
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
ANNA FELLÄNDER
Digitaliserings- och framtidsekonom Swedbank
Digital transformation och nya
integrationsmöjligheter
Europa är inne i ett teknologiskt paradigmskifte. I en värld som
allt mer präglas av globalisering, migration och individualisering
är samhällsutmaningarna stora, men digitaliseringen möjliggör
samtidigt helt nya villkor för ekonomisk tillväxt. För att skapa
långsiktig tillväxt och integration på arbetsmarknaden krävs
modernisering av regelverk och att utvecklingskraften i
delningsekonomin släpps lös.
En arbetsmarknad i förändring
Europas befolkning åldras och försörjningsbördan ökar, vilket sätter
press på de offentliga finanserna. De jobb som kräver lägre utbildning
ökar, samtidigt som arbetsmarknaden ropar efter kompetens som
kräver högre utbildning. Det skapar en polarisering på arbetsmarknaden.
Den kunskapsintensiva tjänstesektorn väntas fortsätta stå för den
största delen av tillväxten. Det fenomen som i forskningen kal�las ”mid-skilled squeeze” uppstår när de jobb som kräver medelhög
utbildning minskar. Tre orsaker stärker detta fenomen. För det första
leder digitaliseringen till att rutinartade jobb som kräver medelhög
utbildning, med låg grad av mänsklig fysisk interaktion, ersätts av
automatisering och robotisering. De som frigörs och blir arbetslösa har
generellt inte kompetens att söka de jobb som kräver högre utbildning. Då söker de sig till den del av arbetsmarknaden som kräver
30
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
lägre utbildning, vilket bidrar till att fler blir överkvalificerade i dessa
yrkesgrupper. För det andra leder fler högproduktiva och högutbildade
personer till att efterfrågan på lokala tjänstejobb som kräver låg
utbildning ökar. Forskning visar exempelvis på att ett jobb inom
konkurrensutsatt högproduktiv sektor bidrar till att tre nya jobb i den
lokala tjänstesektorn blir efterfrågade.1 För det tredje leder migrationen, som troligtvis är den starkaste drivkraften till polariseringen, till en
ökad andel av lågutbildade inom Europas befolkning.
I Sverige förs nu diskussioner bland politiker och ekonomer om
eventuella sänkta trösklar för migranter in på arbetsmarknaden, i syfte
att öka de jobb som kräver låg utbildning och förbättra integrationen på arbetsmarknaden, kommer att pressa ned lönerna bland de
existerande jobb som kräver lägre utbildning. Kritik har riktats mot att
det då blir dessa, etablerade och lägre betalda på arbetsmarknaden,
som i sådant fall får bära kostnaderna för arbetsmarknadsintegration.
Utifrån ett mer holistiskt perspektiv bidrar inställningen till att de som
befinner sig i systemet och på arbetsmarknaden, så kallade ”insiders”
skyddas och att de nyanlända utan jobb, så kallade ”outsiders” ökar.
Kostnaderna för ökat utanförskap och risk för större sociala spänningar
ställs mot ökad lönespridning.
Problemet skulle kunna lösas av massiva utbildningssatsningar, men
dessa skulle båda vara oerhört kostsamma och ta tid. En polariserad
arbetsmarknad med människor som permanentas i jobb som kräver
låg utbildning är inte optimalt. Men om dessa erbjuds utbildning, och
det skapas en mobilitet, blir polariseringen inte lika allvarlig. Utbildningssatsningar för de med låg utbildning i kombination med sänkta
trösklar in på arbetsmarknaden är en tänkbar lösning.
Förmåga att integrera utrikesfödda på arbetsmarknaden och anpassa
utbildningen så att den speglar verkligheten är central av två anledningar; för det första för att förhindra ett växande utanförskap med
sociala spänningar som följd, för det andra för att minska försörjningsbördan och skapa en lättnad i de offentliga finanserna i spåren av en
åldrande befolkning.
31
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Digitaliseringen påskyndar transformeringen
av näringslivet – skapar värden bortom BNP
Samtidigt som fler människor än kanske någonsin tidigare befinner
sig i rörelse och utmanar våra samhällsmodeller möjliggör digitaliseringen helt nya villkor för ekonomiskt tillväxt. Ett teknologiskt
paradigmskifte har i regel tre faser. I den första växer teknologin men
med få användare, i den andra sker en utbredd användning och i den
tredje uppstår korsbefruktning mellan sektorer. Första fasen, som vi
i Sverige upplevde som IT-boomen och kraschen, skapade produktivitets- och effektiviseringsvinster i isolerade branscher. Däremot i
övrigt relativt begränsade direkta effekter på ekonomin till följd av
lägre mognad bland konsumenter och lägre teknisk mognad. Den
andra fasen av digitaliseringen (som vi nu befinner oss i slutskedet
av), när då IT blev mobilt, har förändrat de ekonomiska drivkrafterna
i grunden. En betydande del av utvecklingen är konsumentdriven och
etablerade aktörer utmanas på ett ibland dramatiskt sätt. Den andra
vågen karakteriseras bland annat av en utbudschock av skräddarsydda
billiga strömmade tjänster, tillit på digitala plattformar som ersätter
traditionella mellanhänder (delningsekonomin) samt automatisering
och robotisering som substituerar bort rutinartade jobb.
Bill Gates har uttalat att utvecklingen oftast överskattas på kort sikt
men underskattas på längre sikt. När vi blir allt mer skärmoberoende
och korsbefruktning mellan sektorer sker, förändras de ekonomiska
förutsättningarna på omdanande sätt och sätter ännu mer press på
samhällsstrukturer och regelverk. Den tredje vågen kännetecknas
bland annat av visualisering och virtuella verkligheter, genredigering,
ett genombrott för sakernas internet och självlärande robotar.
Den snabbt växande digitala och virtuella konsumtionen samt kollaborativ produktion inom delningsekonomin gör det svårt för offentliga
statistiska centralbyråer att fånga värdet av digitaliseringen. Många
länders ekonomiska utveckling avviker från vad som kan förklaras
med beprövade modeller. En del kända nationalekonomer som Larry
Summers har därför återuppväckt tidigare dödförklarade hypoteser så
32
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
som sekulär stagnation,2 men osäkerheten är stor. Mest bekymmersamt är den lågt uppmätta produktivitetstakten i många länder. En del
forskare vill förklara detta med att digitaliseringen inte är lika tillväxthöjande som andra teknologiska paradigmskiften och att innovationstakten inte kompenserar för en ökande andel äldre. Andra pekar
på att ett teknologiskiftes produktivitetseffekter först syns i statistiken
med en fördröjning.
Andra vill hävda att digitaliseringens produktivitetshöjande effekter
underskattas till följd av att det traditionella BNP-måttet inte fullt ut
fångar värdeskapandet i ekonomin som följer av digitaliseringen.
Prismodellen präglas av så kallad ”boundeling”, prenumerationskostnader, som ger fallande marginalpris mot noll. Det ger svårigheter
att uppskatta enhetspris och enhetskonsumtion.3 Ett exempel är
appen Waze där trafikinformation och väderförhållanden delas bland
resenärer. Varken produktionen, konsumtionen, tidsoptimeringen och
riskminimeringen fångas på ett rättvist sätt i det traditionella BNPmåttet. Denna typ av kollaborativ digital konsumtion och produktion
samt delningsekonomins4 frammarsch gör det allt svårare att fånga
tjänstekonsumtionen och därmed underskattas produktiviteten. En
omfattande del av konsumtion och produktion sker helt utanför vad
som ligger till grund för ekonomisk politik. Exempelvis blir inkomster
i virtuella världar svårare att fånga och skattebaser går förlorade. På
samma gång faller skattebördan i allt högre utsträckning på den
krympande traditionella ekonomin. Även i fall där skattskyldigheten
kan fastställas teoretiskt, blir det inte lätt i praktiken när en virtuell
plattform drivs från Hong Kong, är registrerad på Malta, använder
teknik från Helsingfors och har medverkande och kunder från hela
världen.
Genomgående för detta teknologiska paradigmskifte och mer specifikt
för den andra och tredje vågen är att det skapar ett växande konsumentöverskott, i form av tidsoptimering i fritiden. Konsumentöverskott
är en så kallad externalitet som skapas när konsumenter får tillgång
till tjänster som de egentligen är benägna att betala mer för. Konsumenter får fler timmar till sitt förfogande och mer kvalitet i varje timme.
33
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
I jämförelser med andra teknologiska paradigmskiften kommer
konsumentöverskottet att växa sig alltför stort för att vi ska negligera
det i statistiken.
Ett rättvisare mått på digitaliseringens värdeskapande behövs för att
bland annat politiker och aktieägare ska kunna fatta bättre beslut.
Mycket av det värde som skapas av entreprenörer på den innovativa
digitala start-up scenen, samt innovation i stora och medelstora organisationer syftar till att öka det konsumentöverskott, den tidsoptimering
som inte fångas i det traditionella BNP-måttet. Dessa två utmaningar;
underskattning av digital/virtuell konsumtion och produktion, samt
det faktum att tidsoptimering i den så kallade hushållssektorn inte
fångas, har störst effekt i Europas storstäder där denna typ av tjänstifiering, individualisering och digitalisering sker i snabb takt.
Delningsekonomin – en brygga till
integration
Jobb kommer att försvinna i digitaliseringens spår men nya tillkommer.
Avgörande är hur politiker och regelverk underlättar transformeringen
och framväxten av nya jobb. Som i alla teknologiska paradigmskiften ersätter nya innovationer en betydande del av de jobb som
går förlorade. Att skapa förutsättningar för innovation är centralt.
Innovation blomstrar i dynamiska kluster med tillgång till riskkapital,
en flexibel arbetsmarknad och universitet. Centralt för jobbskapande
är att regelverk anpassas och teknikneutraliseras. Digitaliseringen ökar
komplexiteten i tjänsteerbjudanden och många jobb kommer därmed
att skapas för att möta ett mer komplext och skräddarsytt behov.
Dessutom kommer det som är knappt i ekonomin stiga i värde. Allt
som kan digitaliseras kommer att digitaliseras och falla i värde. Det
sker ett överflöd av digitala tjänster. Allt som inte kan digitaliseras
kommer att stiga i värde. Det fysiska mötet, kompetenser som intuition och empati kommer att värderas allt högre och här finns möjlighet till
jobbtillväxt. Slutligen kommer arbetsmarknaden i allt högre utsträckning bestå av egenanställda i takt med att digitaliseringen möjliggör
en utökad individualisering.
34
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Delningsekonomin är en katalysator till egenföretagande och en
brygga till integration. Det är inget nytt fenomen, men tekniken leder
till att traditionella mellanhänder ersätts av digitala plattformar som
möjliggör billigare utbyte av skräddarsydda varor och tjänster.
Delningsekonomin möjliggör även en förbättrad matchning på arbetsmarknaden. Vilande kompetens som idag står långt ifrån arbetsmarknaden kan identifieras och etableras i samhället. Delningsekonomin
sänker trösklarna på arbetsmarknaden och kan matcha kompetens
bland migranter till främst tjänster i den lokala tjänstesektorn. Det
innebär snabbare och högre grad av integration på arbetsmarknaden.
Alla sektorer lämpar sig inte för delningsekonomins självreglerande
fenomen. Självreglering sker när anhängarna på plattformen verifierar
och bedömer erbjudandet på plattformen (som ersätter den traditionella
mellanhanden) och tillit skapas. Risken flyttas från den traditionella
plattformen till individen, konsumenten och arbetstagaren. Dessutom
agerar vissa aktörer inom delningsekonomin inom en sektor där varken
skatt, moms eller arbetsgivaravgifter betalas. Men, i de sektorer där
delningsekonomins självreglerande funktion lämpar sig väl, som till
exempel handel, transport och den lokala tjänstesektorn bör regelverket
anpassas och förtydligas så att jobb skapas och skatteintäkter inte går
förlorade.
Parallellt med den nya ekonomins entreprenörer lyckas stora företag
som anammar den nya teknologin växa och ta marknadsandelar. Inte
minst gäller det gamla stora industriföretag som genom att digitalisera
sina produkter och värdekedjor, skapar smarta och attraktiva varor och
tjänster. Erbjudandet ”tjänstifieras” i allt högre utsträckning och allt
större del av intäkterna kommer från tjänster.
Gemensamma lösningar på våra utmaningar
Genom att omfamna digitaliseringens potential att förbättra
arbetsmarknadens funktionssätt, som bättre matchning och sänkta
inträdesbarriärer, släpper vi loss såväl utvecklingskraften hos
nyanlända, som inom delningsekonomin. Detta är en perfekt
kombination, då just delningsekonomin kommer att vara vägen in i
vårt samhälle för tusentals människor.
35
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Det krävs modernisering av regelverk och samhällsstrukturer för att
möta utvecklingen och skapa långsiktig tillväxt och integration.
Gamla, stelbenta regelverk håller såväl delningsekonomins aktörer
och nya migranter utanför. Under tiden som asylsökande är det alltför
svårt att arbeta och i princip omöjligt att starta företag. Människor
som deltar i delningsekonomin möts av dåligt anpassade system och
hamnar ofrivilligt i en skuggekonomi utan skydd och utan möjlighet
att bidra med skatteintäkter. Den förändring som krävs måste ske
gemensamt. Följande punkter är av största vikt:
•
Räkna på kostnaderna för ökat utanförskap och stora sociala spänningar
mot de negativa konsekvenserna för ökad lönespridning.
•
Initiera en diskussion om att i någon utsträckning skifta skattebaser
från arbete till exempelvis kapital och konsumtion.
•
Underlätta för enskilda individer att bli näringsidkare inom delningsekonomin. Målet kan exempelvis vara att hela företagandet, inklusive
nödvändig redovisning och skatteinbetalning, sker på en och samma
applikation.
•
Delningsekonomin innebär självreglering och tillit mellan anhängarna
på den digitala plattformen. Vissa sektorer är bättre lämpade för detta
än andra men där den fungerar väl behöver lagar och regler anpassas
för att inte vara i vägen.
•
Säkerställ att delningsekonomins aktörer tar del av trygghetssystemet
och att skatt betalas. Skapa tydlighet och transparens avseende ansvar
och försäkring på den digitala plattformen.
•
Effektivisera offentlig sektor genom digitalisering och delningsekonomin. Tillgängliggör mer statlig data och statistik för värdeskapande av
fristående plattformar och entreprenörer.
•
Utforma mätmetoder för att fånga det värdeskapande som sker på digitala plattformar men som inte speglas i traditionella mått på ekonomisk
utveckling.
Med gemensamt mod och framtidstro kommer Europa skapa
fantastiska möjligheter av världens just nu största utmaningar.
36
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
37
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
BEHRANG MIRI
Musiker och samhällsdebattör
Europa behöver en human
människosyn och flyktingpolitik
Det är en mänsklig rättighet att söka asyl och Europa måste bära
en del av ansvaret för att förverkliga den rätten. Idag möts flyktingar som kommer till Europa av allt tätare murar och innanför
murarna växer rasismen och fascismen sig starkare. Det är hög
tid för Europa att ta tag i sin koloniala historia och postkoloniala
samtid.
Igår, idag och imorgon är migration med och formar och berikar våra
samhällen. Världen har blivit mer sammankopplad, i många avseenden
mer gränslös. Samtidigt ser vi en utveckling där vissa gränsdragningar blir skarpare igen. Inom EU stärks nationalstatens gränser, till
exempel mellan Danmark och Sverige. EU:s yttre gränser stärks. Och
vi har populistiska krafter som vill skapa och stärka gränsdragningar
mellan olika grupper. Det är denna utveckling som måste stoppas, och
utgångspunkten för det är att syna vår historia och syna det Europa vi
ser idag.
Nationalstaten som ideal kom bland annat till som ett sätt för de
europeiska kolonialmakterna att befästa sina nationella intressen
under den koloniala eran. Under nationens flagg skulle man konkurrera om vilket rike som kunde sätta störst mark under dess krona.
Exploatering, slaveri, rasbiologi samt stereotypisering och exotifiering
av den ”andre” var en del av alla de verktyg som användes för att
befästa nationens och den egna gruppens suveränitet. Den eurocentriska världsbilden delades av alla dessa makter, men sinsemellan fanns
38
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
en rivalitet som la grogrunden till en av de mest förödande kapplöpningar i mänsklighetens historia där miljontals människor i Afrika,
Syd- och Nordamerika, Asien och Australien förslavades, mördades
och fördrevs – allt för att tillfredsställa de europeiska kolonialmakternas
imperiebygge.
Ett sätt att befästa makt var att dra gränser. Fiktiva gränsdragningar
med verkliga konsekvenser. Man ritade streck på kartan som delade
upp folkgrupper och splittrade familjer. Gränser som resulterade i
skapandet av ett ”vi och dom”, ibland även bland de grupper som
annars alltid haft en historisk gemenskap att luta sig mot. Dessa
”linjalisatörer” ritade om världen för att på bästa sätt gynna det eurocentriska världsbygget. Även på Europas kontinent blev gränsdragningar ett än mer tydligt sätt att befästa nationens makt. Frankrike,
England, Spanien, Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Portugal
och glöm inte vårt egna land Sverige – alla tävlade om dominans och
gränserna var en viktig del i befästandet av den. Till det inhumana
koloniala imperiebyggandet bidrog Kung Leopold, Napoleon
Bonaparte, och inte att förglömma självaste Gustav den Tredje.
Under första och andra världskriget förstärktes dessa gränsdragningar
i Europa vilket inte minst drabbade alla de judar, romer, HBTQpersoner, personer med funktionsvariation och politiska motståndare
till Hitler som försökte undfly den nazism och fascism som eskalerade
och spreds till andra europeiska länder. De som lyckades fly möttes
oftast av stängda gränser. Efter andra världskriget myntades parollen
”never again”. Aldrig igen skulle vi bevittna de grymheter som
systematiskt drabbade och förintade många av de judar och romer
som levde i Europa. Aldrig igen skulle vi tillåta nationalism, rasism,
nazism och fascism styra våra staters inriktningar. Vi måste försonas
som systrar, bröder och syskon hette det. FN byggdes upp som ett
gemensamt paraply för medmänsklighet. Konventioner skrevs för att
fastslå de universella mänskliga rättigheterna och även om kalla kriget
befäste tydliga ridåer mellan väst och öst så började tankar om en
värld och ett Europa bortom nationalstatstänkandet att träda fram.
39
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Högre murar och normalisering av
anti-migrantretorik
Med bakgrund av detta skulle jag vilja titta på det Europa vi ser växa
fram idag. Ännu ett av flera krig de senaste tio åren har tvingat miljontals syrier att fly undan förtryck och terror. Irakier, afghaner, kurder,
somalier, libyer, tunisier, burundier, kongoleser, iranier, eritreaner, etiopier, sydsudaneser – ja, listan är lång över de grupper av människor
som tvingas fly från sina hem, städer och länder på grund av krig i
hopp om ett säkrare liv här i Europa. Andra flyr för att rent ekonomiskt skapa sig ett bättre liv. Ett liv där en ska kunna försörja sin familj
som en oftast tvingats lämna kvar i sitt hemland. Ensamkommande
flyktingbarn, familjer och andra individer som försöker att ta sig från
exempelvis Elfenbenskusten, Senegal, Mali, Mauretanien, Gambia,
Nigeria och så vidare på gummibåtar via Medelhavet till Europa, har
alla som ambition att förbättra sina och sina familjers levnadsvillkor.
Drömmen om ett bättre liv i Europa finns inom räckhåll. Man har sett
alla Hollywoodfilmer, man har följt alla kändisars lyxliv, man har sett
dokumentärerna och alla de populära tv-serier som visar på det
gyllene liv som till synes finns på andra sidan havet. Det är klart att
alla vill ha samma levnadsstandard som den som finns här i väst. Ett
hem, ett jobb, en bil, fritid, semester – varför inte slänga in en
tvättmaskin också – klart att alla vill ha tillgång till allt detta.
Men de som lyckas ta sig över berg, dalar och hav möts av allt annat
än något gyllene. Man möts av gränser som återigen är lika rigida och
fasta som dem som ville fly undan Hitler och Mussolinis nazistiska och
fascistiska grymheter mötte. Man möts av partier som likställer flyktingar med våldtäktsmän, kvinnoförtryckare och potentiella terrorister.
Den rasistiska och fascistiska retoriken har återigen normaliserats. Det
är viktigt att betona att flyktingar inte skapar terror – det är terrorn
som skapar flyktingar. Och när det konstant talas om ”flyktingkrisen”
så görs det gällande att det är flyktingarna själva som förkroppsligar
krisen och inte det faktum att det är flyktingar som själva upplever
krisen. Krisen av att förlora sina nära och kära. Krisen av att fly från
sitt hem, sin familj, sitt jobb, trygghet och stabilitet för att man måste
40
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
fly döden. Krisen av att tvingas fly via osäkra vägar för att sedan mötas
av stängda gränser när du väl nått fram till ditt mål. Gränserna är lika
dödliga nu som då. Gränserna har gjort att Medelhavet har förvandlats
till en gigantisk begravningsplats. Skulle en som flyr nå Sverige väntar
ett eventuellt tillfälligt uppehållstillstånd, ingen familjeåterförening –
åter gränser och begränsningar.
Vad hände med ”never again”?
Ta in i kalkylen den antiziganism och den utsatthet som många
EU-migranter upplever i sina respektive hemländer. Ta in i kalkylen de
attityder som EU-migranterna möts av runt om i Europa och även här
i Sverige. Ta in i kalkylen att det hellre pratas om att förbjuda tiggeri än
att förbjuda fattigdom och summan av kardemumman blir följande:
”never again” är en bortglömd fras.
41
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Europa har ännu en gång glömt bort sin egen historia. Den så kallade
”fria rörligheten” gäller endast vissa individer som har ”rätt bakgrund”
och inte exempelvis alla de romer som endast har som dröm att kunna
ge sina familjer ett bättre liv. Gränstänkandet som visade sig vara
dödligt under den europeiska koloniala eran och under andra världskriget visar sig vara lika dödligt idag.
Så vad hände med ”never again”? Vad hände med att vi aldrig mer
skulle tillåta hat, våld, nazism, fascism och rasism bli en dominerande
faktor? Vad hände med att syskonskap skulle råda i stället för att vända
ryggen till? Vad hände med att alla länder skulle hjälpas åt att stötta de
människor, grupper och individer som tvingas till flykt?
De senaste årens politiska utveckling i Europa visar på det guldfiskminne som mänskligheten har att förhålla sig till. Mänskligheten
glömmer lätt bort sin egen historia och vart den har varit, likt en
guldfisk som konstant simmar runt i ett akvarium utan att komma
ihåg vart den har varit eller var den är på väg.
42
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Denna amnesi kan ibland vara tillgjord, ett medvetet drag för att sopa
allt det obekväma under mattan. Allt det obekväma som finns i ens
historia och som påverkar ens samtid än idag.
Det finns en anledning till varför många av de som tvingas att fly eller
som söker ett bättre liv kommer från de länder som har varit forna
europeiska kolonier. Det finns en anledning till varför den ekonomiska
resursfördelningen i världen ser ut så som den gör. Det är svårt för ett
land att bygga starka institutioner, infrastruktur, välfärd och välstånd,
och för befolkningen att skapa folkrörelser, kvinnorättsrörelser och
barnrättsrörelser, när landet har varit under ockupation, krig och kolonialt förtryck i flera hundratals år. Detta gäller lika mycket Afghanistan
så som Irak, Somalia och Kongo. Många av de inbördeskrig som vi har
bevittnat i modern tid har en direkt koppling till de gränsdragningar
som är kvarlevor från den koloniala eran.
Det finns en anledning till varför just afrosvenskar är den grupp i
Sverige som upplever mest hatbrott enligt Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) och det finns en anledning till varför European Network Against
Racism (ENAR) gång på gång påpekar att afroeuropéer är en av de
grupper i Europa som upplever mest diskriminering och rasism.
Europa behöver en gång för alla ta itu med sin historia. Europa
behöver en gång för alla ta itu med sitt koloniala förflutna för dess
kvarlevor påverkar olika minoritetsgrupper i världen än idag.
Måsten för ett solidariskt, inkluderande
Europa
Europa behöver på riktigt adressera den islamofobi, afrofobi, antiziganism och antisemitism som breder ut sig runt om i Europa. Europa
måste ta lärdom från de slutsatser som drogs efter andra världskriget.
Europa måste bort från det nationalistiska tänk som återigen sprider sig. EU måste skapa vägar för flyktingar att på säkert sätt ta sig
till Europa. Europa är direkt eller indirekt inblandat i många av de
konflikter som människor just nu flyr ifrån. Det gäller även Sverige
och vi får inte glömma att Sverige per capita är den fjärde största
43
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
vapenexportören i världen.1 Tro mig – vapen skapar ingen fred och
rättvisa. Fråga mig som har varit flyktingbarn – jag vet vilka förödande
konsekvenser vapen har i människors liv. I stället för att jaga flyktingar
bör vi i stället jaga fram alla de skattepengar som finns att hitta i
Panamadokumenten och som hade kunnat finansiera det totala
flyktingmottagandet plus så mycket mer. Pengar som välfärden och
samhället till följd av skatteflykt berövas på.
Att vi står upp för en human flyktingpolitik och human människosyn
är det enda sätt som vi kan skapa en bättre, öppnare värld. Europa har
inte på riktigt tagit itu med sin historia och hur den påverkar vår samtid,
och inte tagit tillräcklig lärdom från andra världskriget. Det minsta
man kan göra att ta emot alla de människor som flyr till Europa.
Dessutom är det endast en liten andel av alla flyktingar i världen som
som tar sig till Europa. Hälften av världens ca 60 miljoner flyktingar
vistas enligt UNHCR i bara tio länder, nämligen Syrien, Colombia,
Irak, Kongo-Kinshasa, Pakistan, Sudan, Sydsudan, Turkiet, Afghanistan och Nigeria. Inget av dessa tio länder är europeiskt. Att endast fem
av EU:s 28 medlemsländer tar emot 70% av de flyktingar som tar sig
till Europa visar även det på att de flesta länder i Europa inte tar sitt
solidariska ansvar. Inga murar skapar fred och rättvisa. Oavsett om
det gäller den mur som Donald Trump har tänkt bygga vid gränsen till
Mexiko, eller de osynliga murar runt Europa som förtätas för varje dag
som går.
44
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
45
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
ANDREA SPEHAR
Docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet
och Centrum för Europaforskning (CERGU)
Framåtsträvande integrationspolitik för Europa
Europa behöver en ny berättelse om migration i det offentliga
rummet. Nu stigmatiseras invandrare och en informerad debatt
om lösningar på de verkliga integrationsproblemen hindras. För
att motverka segregering och social marginalisering krävs stora
integrationspolitiska satsningar som skapar jämlika levnadsvillkor. Det behövs investeringar i utbildning, underlättad tillgång
till medborgarskap och att arbetsmarknadsintegrationen blir
snabbare, mer jämlik och jämställd.
Mänsklighetens utveckling är en historia om förflyttning.1 Samhällen
tenderar att utvecklas både ekonomiskt och intellektuellt av de kulturella
möten som skapas av migration. Dessutom har migrationen varit
oumbärlig för framväxten av det moderna välfärdssamhället.2 Den
stora migrationsvågen på 1800-talet banade vägen för det industrisamhälle som utgjorde grunden för den stora ekonomiska tillväxten.
Även 1900-talets stora arbetskraftsmigration var nödvändig för att
Europa skulle kunna återuppbyggas efter andra världskriget och skapa
sina omfattande välfärdssystem. Idag fyller migration också kritiska
luckor i IT-sektorn, jordbruk, sjukvård, turism och omsorgsarbete.
Forskare understryker också den stora betydelse migrationen haft för
sändarländernas ekonomiska tillväxt, i form av de medel, så kallade
remmiteringar, som sänts tillbaka till hemlandet.3 I dag utgör migranters
ekonomiska bidrag till sina familjer på hemmaplan det enskilt viktigaste
ekonomiska tillskottet till många utvecklingsländer, vilket i sin tur
bidrar till samhällsutveckling.
46
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Människornas förflyttningar mellan länder och regioner skapar också
utmaningar för de mottagande samhällena. De flesta europeiska länder
kan beskrivas som mer eller mindre mångkulturella, i meningen att de
europeiska medborgarna har flera olika kulturella bakgrunder, gällande
till exempel språk, religion och etnicitet. Dagens europeiska mångkulturella samhällen kännetecknas dock i hög grad av segregering och
social marginalisering, vilket är särskilt synligt i storstäderna.4 Många
människor med utländsk bakgrund har inte samma möjligheter som
inrikes födda. De har lägre sysselsättning och högre arbetslöshet, lägre
inkomster och pensioner, osäkrare arbetsvillkor, sämre hälsa, lägre
valdeltagande och lägre förtroende för politiska institutioner.5 De
integrationspolitiska insatserna i olika europeiska länder har hittills
inte visat sig vara tillräckligt effektiva för att skapa jämlika villkor
för olika migrantgrupper. Detta gäller även för Sverige, ett land som
betraktas som världsledande på arbetet med integration.6
När man diskuterar och jämför integrationspolitiska insatser och utfall
i olika länder är det viktigt att man tar hänsyn till några komplexa
aspekter. För det första kan integrationspolitiska jämförelser mellan
länder vara problematiska eftersom olika länder har olika förutsättningar i termer av migration, arbetsmarknad och välfärdspolitik med
mera. För det andra kan det vara av vikt att betrakta de nyanländas
integration som en process och inte som ett tillstånd. Det tar olika lång
tid för olika grupper av invandrare att integreras i det nya samhället.
Till exempel, desto längre tid man vistas i ett land desto bättre blir
förutsättningarna att komma in på arbetsmarknaden.7 För det tredje
finns det betydande skillnader i integrationsgraden mellan invandrare
med olika utbildningsnivåer, härkomst och invandringsstatus, mellan
olika åldersgrupper, samt skillnader mellan män och kvinnor. Policyförslag som diskuteras nedan bör läsas i ljuset av dessa komplexiteter.
Integrationspolitiska insatser för jämlika
levnadsvillkor
Diskussionen om integrationspolitiska utmaningar i dagens europeiska
debatt domineras av utgångspunkten att levnadsvillkoren för utrikes-
47
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
födda är sämre än för inrikes födda. Invandrarnas status i de olika
europeiska länderna präglas allt mer av ojämlikhet inom olika sfärer
av samhällslivet. Om man på allvar vill göra någonting åt detta måste
integrationspolitiska satsningar i högre grad syfta till att skapa bättre
levnadsvillkor för olika migrantgrupper. En lång rad vetenskapliga
rapporter och offentliga utredningar har de senaste åren lyft fram att
invandrare i Europa över lag har en lägre välfärd; exempelvis återfinner vi i denna grupp en högre andel människor i relativ fattigdom,
arbetslöshet och ohälsa. Delvis hänger den lägre välfärden samman
med att migranters ställning på den europeiska arbetsmarknaden är
sämre än för den inrikes födda befolkningen, men det har också att
göra med olika regelverk för inrikes och utrikes födda, samt diskriminering.
Sämsta villkoren på den europeiska arbetsmarknaden har inte förvånande de irreguljära migranterna.8 Utan dokument och med risk för
att bli utvisade arbetar dessa migranter med manuella jobb för låga
löner, med långa arbetstider och med bristande social trygghet. Men
även bland migranter med uppehållstillstånd eller medborgarskap är
det oproportionerligt många som har fastnat i yrken präglade av
osäkra arbeten. Dessutom är arbetslösheten större i dessa grupper.
Den växande ojämlikheten i samhället kan leda till många negativa
konsekvenser för samhällsutvecklingen. Om stora grupper av
människor lever med helt andra villkor än majoriteten i ett land är risken
stor att det uppstår ett andra klassens medborgarskap. När hopplöshet och känslor av orättvisa breder ut sig ökar dessutom riskerna för
radikalisering, inte minst bland ungdomar, något som vi bland annat
har sett i så kallade förortskravaller i flera europeiska storstäder.
Europeiska länder bör skapa förutsättningar för en mer jämlik
integration av migranter på arbetsmarknaden. En väldigt viktig
integrationsaspekt som påverkar invandrarnas välbefinnande är
arbetsdeltagande och inkomster. Existerande institutionella ramverk i
olika länder har inte visat sig vara tillräckligt effektiva för att motverka
diskriminering av olika migrantgrupper. Därför bör det utarbetas innovativa strategier för att motverka diskriminering på arbetsmarknaden
48
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
gällande arbetsmarknadsdeltagande, lönenivåer och arbetsmiljö.
Introduktionsprogram och aktiviteter för nyanlända tredjelandsmedborgare bör organiseras så att dessa kan få grundläggande kunskaper
om värdlandets språk, historia, institutioner, socioekonomiska förhållanden, kulturliv och arbetsliv. Det bör erbjudas kurser på olika nivåer
så att hänsyn tas till kursdeltagarnas olika utbildningsbakgrunder och
förkunskaper om värdlandet. Sådana utbildningsmöjligheter bör inte
tolkas som fördomsfull etnocentrism utan kan i en liberal anda tolkas
som ett uttryck för ett värdesättande av lika möjligheter. Ett politiskt
syfte kan därmed vara att ge alla invandrare reella förutsättningar att
delta i samhället och uppleva sig ha möjlighet att tillhöra gemenskapen
på jämlika villkor.
Jämställdheten mellan kvinnor och män borde vara ett genomgående
perspektiv i välkomnandet och integrationen av människor på flykt.
En av dagens största jämställdhets- och integrationspolitiska utmaningar är att skapa en integrationspolitik som ger kvinnor och män
samma möjligheter. I Sverige är exempelvis sysselsättningsgraden
för utrikes födda kvinnor nästan 20 procentenheter lägre än för de
inrikes födda. Alldeles för många utrikes födda kvinnor har inte fått
möjligheten att få den makt över vardagen som det innebär att ha en
egen lön. Det är motiverat att se över behovet av riktade insatser för
att bryta många utrikes födda kvinnors isolering. Även andra åtgärder
kan diskuteras så som mentorsprogram och insatser för att stödja
kvinnor och män att bryta mot könsspecifika normer. Invandrarkvinnor som anammar liberala jämställdhetsvärderingar har exempelvis
större sysselsättningsgrad i olika EU-länder än kvinnor som anammar konservativa könsroller.9 Kunskapen om utrikes födda kvinnor i
utanförskap behöver förbättras – idag saknas djupare information om
denna grupp för att kunna utforma effektiva insatser som kan bryta
utanförskapet.
Investeringar i utbildning och omskolning bör prioriteras. Utbildningsinsatser är av avgörande betydelse för att göra invandrarna, och
i synnerhet deras efterkommande, beredda att bli mer framgångsrika
och aktiva deltagare i samhällslivet. Kompletterande utbildningar för
personer med utländsk högskoleutbildning ökar chanserna att få ett
49
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
relevant arbete. Detta gäller särskilt för yrkesutbildningar.10 De investeringar som regeringar gör när migranterna kommer till landet kan
betala av sig på längre sikt, om det leder till att de snabbare får jobb
och betalar skatt.
EU-länder bör underlätta tillgången till medborgarskap för olika
invandrargrupper och inte göra det svårare, vilket är den dominerande
policytrenden bland EU-länderna idag. Det finns starka bevis för att
naturalisation främjar social integration, deltagande på arbetsmarknaden och ett aktivt medborgarskap. Särskilt för varaktigt bosatta och
barn till invandrare bör det vara lättare att få medborgarskap eftersom
det är ett sätt att öka integrationen. Det skulle också sända ut en
stark signal om att invandrare och deras barn anses vara en del av en
gemenskap.
Mot en mer faktabaserad debatt
Europa behöver en ny berättelse om migration i det offentliga rummet.
I den politiska retoriken som idag dominerar europeisk media har
invandringen utmålats som syndabock för en rad orelaterade problem.
Osäkerheten, som orsakas av till exempel den världsomspännande
ekonomiska krisen, arbetslöshet, debatten om Europas framtid och
framkomsten av nya tillväxtländer, tar sig uttryck som stigmatiserar
invandrare. Detta är orättvist mot de nyanlända och hindrar en
informerad debatt om lösningar på de verkliga integrationsproblemen.
Migranter framställs i allt fler politiska och mediala sammanhang som
hot, trots att det finns överhängande nationalekonomiska bevis på att
migration ger långsiktiga ekonomiska vinster, både för mottagar- och
sändarländer, som långväga överskrider de kortsiktigare kostnaderna.
Eftersom invandring är ett infekterat ämne, är det viktigt att styra
debatten mot en mer faktabaserad diskussion. Undervisning om migration som ett grundläggande samhällsfenomen bör utvecklas och
inkluderas i utbildningssystemets olika nivåer. Länderna bör skapa
nya offentliga arenor för invandrare att dela sina erfarenheter, uttrycka
sina behov och bidra till den allmänna debatten. Sådan aktiv medverkan kan i sin tur skapa en känsla av tillhörighet och medborgerligt
ansvar, vilket i det långa loppet skulle bidra till en bättre representation av invandrare i det civila samhället och den politiska sfären.
50
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
51
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
MATS KARLSSON
Direktör vid Utrikespolitiska institutet
EU:s globala roll i en alltmer
splittrad värld
Europa kan aldrig vara starkare externt än det är internt. Hur vår
tids politiska paradigm förstås är avgörande för om Europas länder
klarar att ge EU den inre styrkan och motstånds- och hållbarhetskraft som behövs i en tid av nya säkerhetspolitiska hot och
internationella ekonomiska utmaningar.
I den årliga undersökningen av upplevda samhällsproblem i Sverige
som SOM-institutet vid Göteborgs universitet publicerade i april
framgick att immigration är nummer ett och utrikespolitik nummer
15 bland 15 möjliga val – med utrikespolitiken oroande för endast tre
procent av de spontant svarande. Övriga 13 frågor var inrikespolitiska.
Om man samtidigt frågar vad som är ”mycket oroande” utgör internationellt direkt relevanta frågor minst 14 av 20, bland dem terrorism,
klimat, spänningen med Ryssland och globala epidemier. För de övriga
sex, bland dem ekonomisk kris, korruption och sociala klyftor, är
steget inte långt till internationella dimensioner.
Tolkningarna av undersökningen kan vara flera. Kanske har många
genom åren uppfattat utrikespolitik som en trygg, gemensam hållning
i Sverige, medan de nya internationella, och specifikt europeiska,
utmaningarna ses som hotfulla. Kanske återspeglas dock här en underprioritering av den internationella dimensionen i svensk vardagsverklighet och politik. Det säger kanske något om länken, eller brist på
länk, för många mellan förståelse för sakfrågorna och handlingsberedskap
också på ett internationellt plan.
52
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Den internationella samarbetsordningen bör
ej tas för given
Idag kan inte mycket tas för givet i den internationella säkerhets-,
folkrätts- och samarbetsordningen. Att säga att vi lever i ett hotande
paradigmskifte, som radikalt skiljer sig från krigsslutet 1945 eller
murens fall 1989, är ingen överdrift.
Efter andra världskriget grundlades många viktiga institutioner med
FN i grunden som vi idag tar för givna, för att hantera säkerhet (konflikter och nedrustning), folkrätt (särskilt MR-konventionerna och
Barnkonventionen) och samarbete (OECD, IMF, utvecklingsbanker
och andra forum), även regionalt som EU och Norden.
Demokrativågorna över världen på 90-talet skapade ett nytt, starkt
optimistiskt paradigm. I Europa markerade uppklippningen av taggtrådsstängslet mellan Ungern och Österrike det stora genomslaget.
Därefter drogs en stor samhällsomvandling igång som med demokratisk kontroll och ambitiös ekonomisk-social politik byggde en ny
europeisk modell. Ska vi behöva se tillbaka på detta som en gyllene
epok?
I stället ser vi nu nya murar. Stängsel byggs igen mellan just Ungern
och Österrike och hela vägen söderut steg för steg genom det Balkan,
som bjöds att vara med i EU, till Greklands gräns mot Turkiet. Israel
har fullbordat en mur. Och helt realistiskt, och inte surrealistiskt, avser
också Donald Trump göra detta, i gränsen mellan USA och Mexiko. Ett
trendbrott har skett och ett nytt paradigm av gränser biter sig fast. Vad
såg vi inte?
USA:s invasion av Irak 2003 undergrävde trovärdigheten och effektiviteten i Västs ledarskap på ett historiskt oåterkalleligt sätt. Det förtjänas
att sägas igen och analyseras många gånger. Invasionen var självvald.
Den gick emot den FN-ordning vi hade som skydd. Den bröt den
europeiska sammanhållningen med Storbritanniens val av att gå med
USA. Långt från någon ”mission accomplished”, som George W. Bush
famöst sa, ledde den till oväntade konsekvenser. Vi får leva med dem
53
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
under mycket lång tid. Vill vi förstärka den internationella rättsordningen måste det ske på annat sätt, tillsammans med andra. Har vi det
ledarskapet?
Idag ser vi dock hur Republikanernas kandidat Donald Trump, kanske
en mindre unik västlig ledare än vi tror, fortsätter att undergräva sitt
betydelsefulla lands internationella roll genom sitt ifrågasättande av
USA:s förpliktelse till Nato och förhållande till EU, grunderna i den
europeiska säkerhetsordningen. I Östasien vill han likaså dra tillbaka
USA:s engagemang vilket begränsat kärnvapenspridningen och
säkerligen bidragit till stabilitet. Vilka slutsatser drar Kina och Japan?
Hemmavid, i det som kunde ha varit ett av USA:s största framsteg i
omvandling och integration, nämligen öppenhet mot Latinamerika,
vill han på allvar deportera miljontals människor. Detta skulle kräva en
polisstat och bryta mot konventioner som var grunden i den ordning
som inte minst Eleanor Roosevelt stod för. Vilken kontrast i ett USA
som samtidigt vill hylla henne och Harriet Tubman (hon som hjälpte
slavar migrera norrut illegalt) genom att visa deras ansikten på nya
sedlar! Det är klart att stora länder i världen omprövar sina
beräkningar om vad USA kan stå för i framtiden – oavsett om han blir
vald eller inte. Detta sker redan. Om Europas och USA:s ledare inte
vänder denna trend själva, vad kan vi förvänta oss av den ordning som
byggts från 1945 och 1989? De nya utrikesutmaningarna är betydande.
Ett splittrat Europa saknar handlingskraft
Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim, aggression i Ukraina och
utmaning på andra ställen har brutit 25 års etablering av en europeisk
säkerhetsordning. Europas svar på denna utstuderade oberäknelighet
har möjligen begränsat men inte lyckats vända denna utveckling. Vi
saknar bevisligen effektiva medel att påverka det som driver Vladimir
Putins val. Också detta kommer vi att leva med under lång tid.
Europa saknar också kraft till samlat svar på konvulsionerna i Mellanöstern trots sin erfarenhet och intressen av att Mellanöstern utvecklas väl.
Europa är emellertid inte ledande i samtalen om Syrien.
54
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Europa hade kunnat vara mycket mer förberett på konsekvenserna av
maktvakuumet efter Gaddafis fall i Libyen. Vilka samtal pågår med till
exempel Egypten och Iran?
Vad blir av Medelhavssamarbetet, som under varje positivt framtidsscenario måste stå för integration och omvandling? Om Marseilles
förorter sätts i brand bör vi inte förvånas. För ingen – förutom för
befolkningarna själva – betyder Mellanöstern och Nordafrika så
mycket som för oss i Europa, och också precis oss i Sverige. Vi måste
åter lära oss från historien att detta är en och samma region.
Flyktingkrisen förvärrar redan svåra splittringar i ett EU underminerat
av finanskris, social differentiering och lågt självförtroende.
Den ”anständiga mitten” eroderas i land efter land, nu senast i Österrike där 30 000 röster skilde oss från en högerpopulistisk president.
Storbritanniens premiärminister David Cameron har satt Europas
framtid på spel genom omröstningen om landets EU-medlemskap
för att lösa splittringen i sitt eget parti. Camerons partiledarrival Boris
Johnson, nu kampanjledare för Brexit, liknar EU vid Romarrikets och
Hitlers ambitioner. När hörde vi sådant språk på denna nivå?
Utmaningar för EU:s framtida utrikesoch säkerhetspolitik
Så går vår debatt vidare med politiker som inskränker i stället för
utvidgar horisonter. Annat var det efter andra världskriget när de
moderna institutionerna skapades, när Europas inre marknad öppnades
på 80-talet av Jacques Delors, och efter kalla krigets slut när de fyra
friheterna i form av Köpenhamnskriterierna skulle välkomna en större
krets i en starkare ordning (och gjorde det), och än senare med en
utåtriktad projektion av vår inre stabilitet, en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik.
Att idag lyssna på Federica Mogherini, EU:s höga representant i
utrikesfrågor, är att känna viss trygghet i att Europa kan tänka samlat
och konceptuellt riktigt. Hon förbereder, på uppdrag av EU-staterna,
55
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
den ansats som kan bli Europeiska unionens framtida globala politik.
Federica Mogherini betonar värdena som grund för Europa (likt
Schengen, frihet och kontroll samtidigt), nödvändigheten av att vi
bygger säkerhet genom ”resilience”, flexibel motståndskraft, även
byggd på det civila samhället, och att världen över främja pragmatiskt
samarbete med andra regionala organisationer, från USA (handelsvtalet TTIP), till Afrikanska Unionen, de nya utvecklingsbankerna i Asien
och på andra håll.
Runt om i världen träder en ny generation ledare fram, som inte
begränsas av tidigare självbilder av var gränsen för deras nationers
globala inflytande går, ledare som börjar dra andra slutsatser om vad
de förväntar sig av Västs kapacitet. De sätter nu nya långsiktiga mål.
Putin sägs vara en bra kortsiktig taktiker men dålig strateg. Sant eller
inte om honom, kan vi förvänta oss ett utmanande strategiskt agerande
från länder, inte minst i Asien, som är mindre pressade för tid och har
stark ekonomi.
Det kan göra det svårare att bygga vidare stödet för de värden som
ligger i MR-konventioner, flyktingrätt, Internationella brottsmålsdomstolen, IT-frihet och journalisters rättigheter. Det kan bli tuffare
att realisera samarbete i klimatavtal, handelsavtal, G20 och FN självt.
I den meningen är den självförvållade skadan redan skedd i Väst och
nya svar på omvandling och integration krävs.
Få föreställde sig att Västs tillstånd skulle se så ut ett kvartssekel efter
1989. Projiceringen av extern styrka kan aldrig bli mer hållbar än
den inre styrkan. Det är kärndilemmat i det nu aktuella utformandet
av EU:s framtida utrikes- och säkerhetspolitik, med nyckelutmaningar i förhållande till Mellanöstern och Ryssland. Samtidigt pågår de
geotektoniska förändringarna i globala maktrelationer som en följd av
Asiens, Afrikas och Latinamerikas ekonomiska framsteg och politiska
omvandling.
56
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
En värld där ”good governance” kämpar mot
”bad governance”
Förenklat sett kan vi fråga oss om inte ett nytt paradigm utvecklas. Ser
vi nu en värld där ”good governance”kämpar mot ”bad governance”? Det
nya i vår tid är att ekonomisk-politisk maktkoncentration, omfattande
såväl statsmakt, rättsstat, näringsliv som civilsamhälle och medier,
kombineras med projicerad legitimitet.
Var står Kinas samhällsomvandling i detta ljus? Det finns flera sätt att
läsa Brasiliens korruptionsdebatt utifrån sådana perspektiv. Rysslands
och Turkiets presidenter liknar alltmer varandra till ledarskapskaraktär,
trots skillnader och konflikter, och de åtnjuter brett stöd i sina respektive
länder. Var står i Väst de ledare från Donald Trump till Marine Le Pen
i Frankrike, Viktor Orban i Ungern och nu de nya krafterna som tagit
hälften av rösterna i valet om Österrikes president? Deras populism
omformar det som gäller som norm i Europa idag, omöjlig att föreställa
sig för bara kort tid sen.
Panamapapperen visar inte bara de rikas ”sordid underbelly” (korrupta
baksida) utan representerar också de pågående konsekvenserna av en
uteslutande ekonomisk modell som redan gett oss en finanskris. Nu
följer som brev på posten den politiska krisen, och den har internationella konsekvenser.
Det finns förstås motbilder till detta – från klimatavtal och Agenda 2030,
till Påvens besök i Lesvos och Obamas förestående besök i Hiroshima,
liksom till Sadiq Khan som ny borgmästare i London. Men det förefaller
ofrånkomligt att vi behöver realistiskt omvärdera den värld som omger
oss.
57
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Tre perspektiv är viktiga för Europa att analysera och diskutera:
•
De geopolitiska skiftena, dynamiken i reella maktrelationer
•
Den politiska ekonomin, från utvecklings- och handelspolitik till
•
Den politiska dialogen, inom samhällen och mellan länder.
korruption
I Sverige måste vi vara villiga att lansera ett starkt europeiskt bidrag
utifrån våra värden och intressen. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är
också vår första försvars- och aktionslinje. Kombinerad med en politik
för de andra inre samhälleliga utmaningarna kan inre styrka
fortfarande projicera och vinna det vi vill.
(En kortare version av detta bidrag publicerades på UI:s
Utrikesmagasinet.se den 23 maj 2016)
58
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
59
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
ANN-KRISTIN JONASSON
Universitetslektor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet
och Centrum för Europaforskning (CERGU)
Så kan EU medverka till stärkt
demokrati söder om Medelhavet
Fem år efter de folkliga upproren i Nordafrika och Mellanöstern
har många auktoritära regimer i EU:s närområde snarare stärkts
än gått i en demokratisk riktning. Ska EU:s demokratifrämjande
insatser söder om Medelhavet lyckas krävs att det arbetet
prioriteras, att det bygger på lokalt förankrade demokratiuppfattningar och att dialog förs med aktörer bortom regeringar. EU
måste göra om och göra rätt.
EU:s demokratifrämjande står inför stora utmaningar i Medelhavsområdet. Trots att EU sedan 1990-talet arbetat systematiskt för att främja
demokrati söder om Medelhavet och håller hög svansföring i frågan,
så visar såväl forskning som den politiska utvecklingen att EU:s arbete
för att främja demokrati i stor utsträckning har misslyckats i området.
Efter de folkliga upproren för fem år sedan, den i västvärlden så kallade
”arabiska våren” – med utbredda krav på deltagande och inflytande
– så har många auktoritära regimer snarast stärkts, även om vi ser en
mer demokratisk utveckling i andra, med Tunisien som flaggskepp.
Hur kan då dessa utmaningar för demokratifrämjandet hanteras?
Forskningen visar att tre förutsättningar är avgörande för demokratifrämjandets chanser att lyckas: för det första att partnerlandet uppvisar
en grundläggande orientering mot demokrati, för det andra att det
finns ett lokalt ägarskap av det föreslagna demokratiseringsprojektet,
och för det tredje att det finns en dialog mellan demokratifrämjaren
och olika delar av samhället i partnerlandet, inte bara regeringen. EU
skriver under på samtliga av dessa förutsättningar, men erfarenheten
60
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
visar att de ändå inte efterföljs i praktiken. Utmaningen är att lägga
om politiken så att dessa förutsättningar uppfylls. Utifrån min forskning
på området kommer jag här kort skissa hur detta kan göras.1
Först och främst bör EU prioritera demokratisering i sin utrikespolitik om
demokratifrämjandet ska kunna bli framgångsrikt – EU bör, de facto,
arbeta för demokrati i alla väder. Om andra konkurrerande mål prioriteras visar forskningen att demokratifrämjandet får stryka på foten.2
EU menar att demokratisering leder till stabilitet och säkerhet. Men
då måste också demokratisering stödjas utan några förbehåll. Om EU
faktiskt inte strävar efter – och därmed prioriterar – demokratisering,
så är demokratifrämjandet till liten nytta. Hittills har utvecklingen
visat att EU hellre stödjer stabilitet och säkerhet än demokratisering
när dessa ställs mot varandra, som de ofta gör – särskilt i en turbulent
demokratiseringsprocess.
Demokratibygge i det lokala sammanhanget
För att främja demokrati bör EU vidare utgå ifrån den grundläggande
lärdomen i demokratiseringsteorin: demokrati måste byggas i det
lokala sammanhanget. Varje land måste arbeta för en någorlunda
gemensam inställning till demokratin. Det måste finnas en nationell överenskommelse om den demokratiska grunden för staten,
fast förankrad i olika delar av samhället. Forskningen visar att ett
land behöver utveckla demokratin i linje med sina egna värderingar,
på grundval av sina egna prioriteringar, för att den ska bli hållbar. Til
syvende og sidst är det landet självt som ska bära sin demokrati och det
måste göras på basis av lokala förhållanden – inte utifrån förhållanden
som råder hos en utomstående demokratifrämjare som EU. Om EU
menar allvar med sitt stöd för demokrati runt om i världen, bör unionen erkänna det också i praktiken.
I det demokratifrämjande arbetet bör därför fokus ligga på att uppmuntra en inhemsk dialog om demokrati, så att en lokalt baserad
orientering mot demokrati kan växa fram. Utan en sådan grundläggande och någorlunda gemensam demokratiorientering försvåras varje
försök att etablera demokrati. EU bör i detta sammanhang erkänna
att demokratier kan se olika ut – och omfatta andra värden än i Europa.
Såsom påpekas av Hamdok – ”countries will of necessity be differently
61
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
democratic”.3 EU-länderna bör därför bestämma om de ska främja en
viss europeisk liberal demokrati, eller om de definierar demokrati på
ett bredare sätt, vilket även kan inkludera icke-liberala drag.
Den grundläggande logiken i EU:s demokratifrämjande är villkorsbaserat samarbete med partnerlandets regering. EU arbetar för att
främja demokrati genom olika typer av konditionalitet – såväl negativ
(som att handelsavtal upphör vid brott mot demokrati och mänskliga
rättigheter), som positiv (som att partnerländer utlovas fördelar i den
utsträckning som de når uppsatta mål).
Problemet med denna typ av villkor är att forskningen visar att de,
till skillnad från vad EU hävdar, ofta är ganska ensidigt satta av EU.
Partnerländernas regeringar har ofta inte investerat särskilt mycket i
de uppsatta målen och har därför begränsat intresse av att arbeta för
att uppnå dem.
Man kan på många grunder ifrågasätta om konditionalitet är en framgångsväg för demokratifrämjande. Men eftersom det är grundbulten i
EU:s arbete för att främja demokrati är det svårt att förändra i brådrasket. Det finns dock andra sätt att arbeta med konditionaliteten, som
skulle vara mer lovande ur demokratifrämjandesynpunkt. Helst borde
partnerlandet självt sätta sina egna demokratimål utifrån lokalt förankrade demokratiuppfattningar. EU kunde sedan välja vilka av dessa
mål unionen vill stödja. Om detta tillvägagångssätt inte är möjligt
borde det i alla fall säkerställas att partnerlandet är djupt involverat i
sättandet av demokratimålen. Sådana mål bör vidare vara tydliga, utan
(alltför mycket) tolkningsutrymme. Samtidigt bör EU vara hyfsat öppet
när det gäller hur reformerna ska genomföras. Detta skulle möjliggöra
ett större lokalt ägarskap av processen, något som visat sig avgörande
för att uppnå hållbara förändringar, inte minst på demokratiområdet.
De villkor som ställs upp på detta sätt måste också tillämpas konsekvent
av EU för att trovärdigheten ska kunna upprätthållas. Framsteg måste
belönas och – något som är helt avgörande – avvikelser måste få negativa
konsekvenser. Hittills har sådana belöningar och bestraffningar ofta
varit otydligt kopplade till reella framsteg och bakslag. Inte sällan har
EU varit alltför positiv inför den politiska utvecklingen och visat stöd
för auktoritära regimer som inte alls arbetat för en sann demokratisering.
62
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
EU bör blir mer lyhört och stödja framväxten
av inhemska demokratiuppfattingar
EU bör dessutom vara mer redo att lyssna på sina samtalspartners. EU
bör bli mer lyhört för hur partnerländerna ser på sin egen
demokratiseringsprocess och vara redo att diskutera vad demokrati
innebär i det lokala sammanhanget. En sådan diskussion lyser i mångt
och mycket med sin frånvaro – EU har uppenbara problem att
definiera vad demokrati faktiskt innebär. Bara genom att grundligen
diskutera demokratiska värden och hur de kan kontextualiseras kan
verkliga framsteg mot sådana värden göras.
I stället för att självsäkert utgå ifrån att de egna lösningarna är bäst
– på ett sätt som kan uppfattas som imperialistiskt – bör EU lyssna
till vad folket i partnerlandet faktiskt behöver och erbjuda hjälp. EU:s
projekt för demokratisering är kanske inte svaret på allas drömmar.
Detta är något som EU bör ha i åtanke i stället för att utgå ifrån, som
en Kommissionstjänsteman uttryckte det, att ”(v)ad vi har, vill vi att
andra ska ha”. I stället för att pådyvla partnerländerna lösningar, bör
EU tydliggöra vad unionen har att erbjuda, men låta folket i partnerländerna avgöra vad de vill ha hjälp med. I detta sammanhang kan
dock EU understryka varför och på vilket sätt demokrati är bra politik
och vilka fördelar – socioekonomiska och andra – det har medfört i
Europa. Erfarenheten visar att partnerländerna förmodligen är mer
mottagliga för sådana pragmatiska argument, än mer värdemässiga
argument om demokratins fördelar för människovärdet. EU bör här
betona vikten av att skapa ett tydligt ramverk för demokratin. Detta
ramverk bör dock alltså vara baserat på den inhemska demokratiuppfattningen.
Demokratidialog med aktörer bortom
regeringen
I denna dialog är det avgörande att EU inte bara interagerar med
partnerlandets regering. EU bör aktivt arbeta för att nå ut till samhället
i stort. För att uppmuntra en bred demokratiseringsprocess, grundad
i en lokalt förankrad demokratisk orientering, måste dialogen om
demokrati nå bortom regeringen och civilsamhällets elit – särskilt som
63
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
regeringen i icke-demokratiska stater per definition inte är representativ för folket. Den politiska oppositionen – av vilken schattering
den vara månde – bör aktivt inkluderas i dialogen. Detta inkluderar
självfallet även islamister i länderna söder om Medelhavet. Trots allt
är det så, som Shahin uttryckt det, att ”(p)olitical reform cannot be
effective without the integration of non-violent Islamic groups in a
gradual, multifaceted process”.4 Även om en dialog med oppositionella
krafter kan tolkas av regeringen som en ovälkommen inblandning i
landets interna angelägenheter, bör en demokratifrämjare insistera på
vikten av en sådan dialog. Om sådan inte tillåts av regeringen bör dess
demokratiska ambition grundligen ifrågasättas.
Även om regeringen förblir EU:s främsta samtalspartner bör alltså den
politiska oppositionen och det civila samhället, liksom andra delar av
det lokala samhället, involveras i större utsträckning i utarbetandet av
det demokratiseringsprojekt som ska främjas i partnerlandet. Genom
att involvera även samhällssegment utanför eliten kan demokratifrämjandet i sig självt bli en inkluderande nationell process, som leder
till en genuint rotad demokratiseringsprocess. Dialog är verktyget par
excellence för demokratifrämjande – såväl för att skapa en gemensam
demokratisk orientering och för att åstadkomma lokalt ägarskap av
demokratiseringsprojektet i partnerlandet.
Över tid har EU kommit till korta när det gäller att tillgodose förutsättningarna vad gäller grundläggande demokratisk orientering, lokalt
ägarskap och dialog i sitt demokratifrämjande. Efter de folkliga
upproren runt om i Arabvärlden för fem år sedan har EU också erkänt
många av dessa brister och har förbundit sig att göra om och göra
rätt, inte minst genom att engagera hela samhället i partnerlandet i
processen och ta hänsyn till de lokala förhållandena i utvecklandet av
demokratiseringsprojektet. Nyckeln till framgång är dock implementering:
EU – och dess medlemsstater – måste följa denna politik också i
praktiken. Annars har EU:s chanser att främja demokrati söder om
Medelhavet små utsikter till framgång.
64
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
65
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
HÅKAN JONSSON
Partner hos Hallvarsson & Halvarsson och
senior rådgivare Global Utmaning
EU är i kris men samarbetet fortlöper
EU är inne i en närmast perfekt storm, med Brexit-hot, eurokris
och flyktingkris. Räddningen är att fortsätta utveckla det vardagliga lagstiftningssamarbetet. Rättigheterna för icke-euro-länder
behöver säkras, EU bör gå i en riktning mot mindre social ingenjörskonst och Sverige bör reformera beredningsprocessen.
Problemet med det europeiska samarbetet –
som det beskrivs
Det europeiska samarbetet är satt under press – både inom EU och
inom de övriga samarbetsorganen såsom Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Flera bakomliggande starka trender bidrar. Kriget i Syrien, flyktingströmmen i
krigets spår, kvardröjande effekter av den ekonomiska krisen, ett mer
aggressivt Ryssland, en ökande populism och en destruktiv debatt
som lett till en potentiellt förödande folkomröstning i Storbritannien
– allt detta är skeenden som vart och ett för sig skulle kunna skada
EU-samarbetet. När de inträffar samtidigt blir det närmast en perfekt
storm. Det är inte förvånande att bilden av EU-samarbetet i media de
senaste åren nästan ensidigt handlat om kris, osämja och besvikelse.
Inte sällan toppas detta med spekulationer och tidningsrubriker om
att hela EU-samarbetet kan vara på väg att bryta samman.
Här ryms en paradox. För samtidigt som alla dessa reella orostecken
syns, och de mer spekulativa förutsägelserna om EU:s sammanbrott
uttalas, så tickar samarbetet på när det gäller de strukturer som byggts
upp gemensamt, och som är nödvändiga för ett modernt samhälle.
66
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Det gäller lagstiftningssamarbetet, som ju numera står för ryggraden
i rättssystemet för EU-länderna inom vitala samhällsområden såsom
finansmarknader, miljö, energi, handel, konkurrens och konsumentfrågor. Det gäller även viktiga vardagsfunktioner för oss människor
såsom möjligheten att köpa konsumentvaror via internet från andra
länder, möjligheten att studera genom Erasmus-program och liknande,
möjligheten att söka jobb fritt inom den inre marknaden samt –
populärt hos gemene man men naturligtvis med bieffekter som kan
diskuteras – möjligheten att importera alkohol för privat bruk.
Vi har i många praktiska aspekter blivit européer.
Lösningen – som den sällan beskrivs
Samma vecka som rubrikerna i Financial Times, Aftonbladet och
Süddeutsche Zeitung kan tala om EU:s kommande sammanbrott
kan Kommissionen, Ministerrådet och Europaparlamentet i olika
beslutsorgan diskutera mer än dussintals kommande rättsakter som
resulterar i ny gällande lagstiftning för 500 miljoner människor. Detta
”community based on law”, som fortsätter att tuffa på trots osämja
bland de högsta ledarna, är ingen slump utan var en alldeles förutsedd
byggsten i EU-samarbetet. Redan den första skissen, Robert Schumans
tal inför franska Nationalförsamlingen den 9 maj 1950, beskriver hur
samarbetet blir bäst om det inriktas på vardagsnytta: ”Europa skapas
inte i ett slag, eller med en enda helhetsplan: det blir till genom konkreta
handlingar, som skapar en praktisk solidaritet.”
Detta fungerar, och EU-samarbetet kommer inte att kollapsa. Och
om en Brexit verkligen skulle röstas fram skulle det innebära flera år
av uppslitande förhandlingar för att plocka isär denna rättsliga och
praktiska gemenskap. Resultatet skulle dessutom visa för britterna
att det de har röstat för med hjärta och magkänsla inte alls lär tilltala
deras hjärna.
Räddningen för EU blir därmed att fortsätta utveckla de konkreta, juridiskt bindande och vardagsnära delarna av samarbetet. Alla åtgärder
som kan bidra till detta är av godo, både för vanligt folk och för det
politiska samarbetet. De policyförslag som jag här ska lägga fram har
alla den inriktningen. Erfarenheten visar också att detta historiskt varit
67
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
den vanligaste upplösningen på dramatiska skeenden: varken succé
eller katastrof, utan ett småtråkigt ”muddling through”.
Två policyförslag på EU-nivå – och två idéer
som bör undvikas
Den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet har föregåtts
av förhandlingar om fyra särskilda villkor som David Cameron som
premiärminister har säkrat gentemot sina 27 kollegor i Europeiska
rådet. Två av dessa särskilda villkor är helt rätt tänkta och rentav
viktiga även för länder som Sverige:
•
Att säkra rättigheterna för icke-euro-länder gentemot euro-länderna
vad gäller frågor, även lagstiftning, som ligger nära det ekonomiskmonetära samarbetet men i praktiken berör alla.
•
Att påverka EU-maskineriet i riktning mot något mindre av
klåfingrighet och social ingenjörskonst.
Den första punkten, om icke-euro-ländernas rättigheter, är mycket
viktig för Sverige och handlar om att samarbetet ska kunna fungera i en
alltmer ”variabel geometri”(EU-språk för mer av ett flexibelt samarbete
där inte alla länder behöver vara med i alla projekt). Så länge de verkligt centrala byggstenarna för EU har säkrats – dit hör inre marknaden
med fri rörlighet, och våra rättigheter som EU-medborgare – så måste
det få finnas ett utrymme för politikutveckling hos de medlemsländer
som så önskar. Den som, liksom undertecknad, vill se mer av europeiskt samarbete behöver inte misströsta – erfarenheten visar att de
flesta efter ett par år ändå vill följa efter och ansluta sig när några har
gått före. Ju mer man tillåter ”variabel geometri”, desto mer av gemensamma lösningar tenderar det att bli i slutändan.
Den andra punkten, om att vara lite lättare på handen i byråkratin och
regelverket, är i praktiken redan på väg att genomföras. Förgrundsgestalten här är den i Sverige nästan helt okände Frans Timmermans,
vice ordförande i EU-kommissionen, tidigare utrikesminister i Nederländerna, en tänkare och en stor pragmatiker i samma person. Han
har in i sitt uppdrag som EU-kommissionär tagit med sig en hälsosam
syn på EU-samarbetet med inriktningen att när så behövs dra tillbaka
68
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
lagförslag, sänka ambitionsnivån och låta medlemsländers eller marknaders olikheter få råda. Britterna har blivit bönhörda redan innan
Cameron ens börjat förhandla om sina fyra undantag, och på den här
punkten har de alldeles rätt.
Däremot är de två övriga villkoren som Storbritannien förhandlat fram
fel väg att gå. Att skapa undantag för rätten till bidrag som EUmedborgare – ett marginellt problem, där Cameron kapitulerat för en
populistisk opinion – är inte bara oförskämt mot alla de hårt arbetande främst östeuropeiska migrantarbetarna som bär upp delar av det
brittiska samhället. Det är dessutom ett grundskott mot en verkligt
viktig del av Europabygget, den inre marknaden med sina fyra friheter,
och något som britterna alltid med läpparnas bekännelse säger sig
vilja värna.
Det fjärde och sista brittiska undantaget är meningslöst. Det handlar
om en poetisk snarare än politisk fras som funnits med i inledningen
av Romfördraget ända sedan 1957 och inte gjort en fluga förnär annat
än i brittiska tabloiders vrångbild av vad EU-samarbetet egentligen
handlar om. Det samarbete som länderna inlett ska leda till en ”ever
closer union” för Europas folk. I detta läser brittiska EU-skeptiker in
ett slags dold agenda att leda EU mot en federation. Om så skulle vara
fallet får man säga att det gått ganska dåligt, eftersom vi nära sextio år
efter att frasen först fästes på pränt inte har kommit så mycket närmre
målet. Slutsatsen blir: satsa på två av de brittiska undantagen – det
om icke-euro-ländernas ställning och det om att minska regeltrycket.
Skippa de två andra.
Ett policyförslag för svensk nivå
Sverige har varit medlem i EU i 21 år – mer än en politisk generation.
Vi har hittat vår roll i samarbetet rätt väl till slut. Undersökningar visar
att Sverige är en skicklig förhandlare och en populär samarbetspartner,
som kommit över de attitydproblem som vi, med viss rätt, kritiserades för i början. Men vi behöver ta ett steg till i att effektivisera vår
apparat för att ta fram policy, förankra och bereda förhandlingar. Det
finns konkreta förslag som kan och bör genomföras. En färsk offentlig
utredning, ”EU på hemmaplan” (SOU 2016:10) av enmansutredaren
69
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
filosofie doktor Maria Strömvik, har lagt fram flera tankar på hur man
kan förbättra förhandlingsmaskineriet i och kring regeringen och
regeringskansliet.
Det centrala förslaget från Strömviks utredning må låta harmlöst
och byråkratiskt, men rymmer en nödvändig och genomgripande
reform av det svenska utredningsväsendet. På sid 126f i utredningen
föreslås att särskilda ”EU-beredningsgrupper” ska inrättas. Bakom
detta ligger en grundläggande dysfunktion i det svenska klassiska
utredningsväsendet när stora delar av lagstiftningen utgår från Bryssel.
Den traditionella linjen för hur Sverige skapar lagstiftning (kortfattat
med utredning, ofta i form av en statlig offentlig utredning (SOU),
remissrunda, beredning, och till slut föreslagen lagstiftning) tillämpas
i dag även när grunden för behovet av lagstiftningen är ett nyligen
framförhandlat EU-direktiv eller en EU-förordning. Det resulterar i att
Sverige missar att formulera en nationell position och att det legala
och byråkratiska ramverket kommer i tidsnöd. Förslaget från
Strömviks utredning syftar till att rätta till detta, genom att tillsätta
särskilda beredningsgrupper för förankring hos experter och
samhällsintressen, parallellt med förhandlingarna i Bryssel. Detta
skulle ge en svensk ”space to think” i rätt tid. Det ger också en bättre
förberedelsetid för lagstiftningen.
Det finns en risk att det inte tas emot med öppna armar av alla.
Regeringar av olika kulör har vant sig vid att kunna ratta förhandlingarna i Bryssel rätt egensinnigt och vill nog inte ha en ”överrock” i form
av en parallell struktur. Riksdagen har samtidigt blivit avsevärt bättre
på att via fackutskotten – alltså inte bara EU-nämnden – utöva
nödvändig parlamentarisk kontroll under förhandlingarna och kan
tycka att det är de, och inte andra, som ska vara involverade i beredningsarbetet. Tjänstemännen i regeringskansliet kan sucka och himla
med ögonen åt att få ännu en punkt på den digra listan av ”måsten”
som stjäl tid. Men jag menar att en reform av detta slag är helt
nödvändig, och att den – rätt utformad – kan ge tid och resurser i
stället för att stjäla, genom att behovet av en särskild, tidspressad lagstiftningsprocess med utredning-remissrunda-beredning, efter att allt
är klart i Bryssel, inte längre finns.
70
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
71
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
JOHAN HASSEL
VD Global Utmaning
Invald i regeringsdelegationen för Agenda 2030
Ett hållbart Europa
Europa har återigen blivit krisernas kontinent. Allt fler europeiska länder går i en auktoritär riktning. Främlingsfientlighet och
nationalism växer sig stark i etablerade demokratier. Risken för
en ny finansiell krasch är överhängande. Den ekonomiska utvecklingen är svag. Den sociala krisen i flertalet länder uppenbar.
Europa håller helt enkelt på att dras isär. Hur kunde det gå så fel,
så snabbt?
Framväxten av den europeiska unionen är en framgångssaga. Efter
två världskrig skulle freden säkras genom ekonomisk integration.
Den europeiska kol- och stålgemenskapen och sedermera bildandet
av en tullunion och en gemensam inre marknad syftade till att länka
samman ekonomier, nationer och människor. Ur den ekonomiska
integrationen växte successivt en mer politiskt integrerad union fram
genom ständigt nya fördrag och utvidgning av kretsen av medlemsländer. Europa länkades och läkte samman.
I en tid när ekonomier ständigt växte skapades de europeiska välfärdsstaterna. Dess karaktärer varierade utifrån olika historiska,
kulturella och politiska kontexter 1. Men det skapades aldrig någon
europeisk välfärdsstat på samma sätt som det skapades en europeisk
inre marknad. EU beskriver sig ofta, i kontrast till USA, som en social
marknadsekonomi. Enligt Lissabonfördraget (2007) syftar EU, som
en social marknadsekonomi, till att balansera ekonomisk tillväxt, full
72
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
sysselsättning och social utveckling. Idag har EU en tillväxt på ca 1 %,
en arbetslöshet på ca 10 %, och en allt högre social utslagning23.
Flyktingkrisen har kommit att symbolisera avsaknaden av ett socialt samvete inom länder och inom Europa samt i förhållande till sitt
närområde.
Kejsaren är naken
Den globala finansiella och ekonomiska krisen som bröt ut 2007-2008
och var den värsta sedan den djupa depressionen på 1930-talet har
kommit att bli en avgörande punkt i Europas moderna historia. Det
blev uppenbart att det globala finansiella system som växt fram efter
åttiotalets avregleringar och som växt explosionsartat i förhållande till
den reala ekonomin, symboliserat av banker ”too big to fail”, åsamkat
mer skada än nytta. När nationer och skattebetalare tvingades lösa ut
bankerna men inte människor, illustrerades systemets orättvisa. Ekonomier med strukturella problem, såsom de i södra Europa, drabbades
hårdast. Solidariteten från de länder och banker som i viss mening
drivit på utvecklingen var minst sagt svag. Detta har skapat stora obalanser mellan, enkelt uttryckt, norra och södra Europa.
Den ekonomiska integrationen, framväxten av den inre marknaden,
som successivt bidragit till att utveckla Europas konkurrenskraft har
kommit att förstärka skillnaderna inom Europa. Skapandet av den
monetära unionen som ytterligare skulle bidra till den ekonomisk
integration genom en gemensam valuta, en europeisk centralbank och
restriktioner vad gäller nationella budgetar var i grunden ett politiskt
projekt. Men den politiska dimensionen vad gäller gemensamma
skatter, transfereringar mellan länder och europeisk arbetsmarknadsoch social politik fanns det inget stöd för, varken hos medlemsländernas politiker eller medborgare. Därmed var euron en medveten
fel konstruktion från början, men Europas politiska elit valde att ändå
fortskrida eftersom de räknade med att det ena skulle föda det andra.
Europas medborgare som gett starkt stöd för den europeiska gemenskapen, ökad ekonomisk integration och handel och gemensam europeisk politik på flertalet områden reagerade negativt. Statsvetare talar
om ”post-maastricht-blues”, hur stödet för EU successivt har minskat
73
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
efter Maastricht avtalet och eurons tillkomst 4. När den finansiella
krisen slog till 2007-2008 genomskådades det att kejsaren var naken.
Debatten om EU som förs idag är egentligen den om euron, om EU
ska utvecklas till en politisk union i samma omfattning som det har
blivit en ekonomisk union. Om inte kommer den rådande dys-funktionaliteten att finnas kvar, och en decentralisering är alternativet. Frågan är dock om det är ett realistiskt alternativ. Om Europa, och dess
länder, utan en konkurrenskraftig region har en framtid i en globaliserad värld där de stora tillväxtekonomierna är kraftigt på framfart?
Ett Europa som blir mer politiskt skulle också bli mer socialt. Det har
det alltid funnits ett stort motstånd gentemot hos medlemsländer och
medborgare. Den nationella identiteten är mycket starkare i utbildningssystem, sociala försäkringar, pensioner, och i den sociala tryggheten än i ekonomiska frågor såsom handel. Som poängterades tidigare
ser de europeiska välfärdsstaterna olika ut. Samtidigt är dagens
europeiska kris och den misstro medborgare i framförallt de krisande
länderna uttrycker en protest mot avsaknaden av den sociala dimensionen och en hjälpande hand från staten i att få en bättre utbildning,
ett nytt jobb och social trygghet. Det är en kombination av eurons
regelverk och misskötta nationella budgetar som förhindrar länder
att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Problemet är samtidigt
att de krisande länderna i stor utsträckning har för svaga, ineffektiva
och korrupta statliga institutioner som levererar bristfälliga och ibland
felaktiga politiska åtgärder – och därför är inte endast mer pengar en
fungerande lösning.
Norden som förebild
Lissabonstrategin, beslutad år 2000, syftade till att ”EU ska vara den
mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin
i världen år 2010, byggd på social trygghet och hållbar utveckling”.
Den efterföljande Europa 2020-strategin, från år 2010, slog fast att ”I
vår föränderliga värld hoppas vi att EU ska bli en smart och hållbar
ekonomi för alla. Vår strategi ska hjälpa EU och medlemsländerna att
uppnå hög sysselsättning, god produktivitet och stor social sammanhållning”. Den nuvarande EU-kommissionens president Jean-Claude
74
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Juncker har inkluderat den sociala marknadsekonomin i en av sina
fem prioriteringar som han menar att han är en stark anhängare utav.
Men av strategier och prioriteringar har det aldrig blivit någon faktisk
hållbar utveckling.
Det är ingen hemlighet att Lissabonstrategin och dess successivt
ned-dimensionerade efterföljare hade de nordiska ländernas välfärdsmodeller som förebilder 5. De nordiska ländernas effektiva institutioner med en hög social tillit, universella sociala system och välfungerande arbetsmarknader med fokus på utbildning och aktiva insatser
istället för passivt stöd har visat sig leverera bättre resultat över tid. Det
är ironiskt att de välfärdsstater som ständigt har spåtts gå under på
grund av globaliseringen är de som har visat sig vara globaliseringens
och ekonomiska krisers bästa vän 6. De har helt enkelt visat sig vara
resilienta och hållbara.
Den sociala tryggheten har varit baserad på möjligheten att få ett
nytt jobb genom utbildning och inte genom lagstiftning som skyddat
anställningar. Den ekonomiska strukturomvandlingen har omfamnats av
”flexicurity”-principen som gett stöd för enskilda att ställa om vilket
skapat en förståelse för att jobb kommer och går och att tryggheten inte
handlar om att behålla sitt jobb utan i möjligheten att ta ett nytt. Den
tyska Hartzreformen i början på 2000-talet liberaliserade arbetsmarknaden och skapade flexibiliteten men inte säkerheten, vilket pressat
ner arbetslösheten men också ökat klyftorna 7. I de stora europeiska
ekonomierna, premiärministern Matti Renzi’s Italien och i president
Francis Hollande’s Frankrike, sker idag liknande processer. Det är en
anpassning till den globala kunskapsbaserade och teknologidrivna
ekonomin och arbetsmarknaden som är nödvändig för att öka konkurrenskraften, men det lämnar människor sårbara. Utan insatser som
ger människor en möjlighet att vara med i omställningen och ta de
nya jobben som samtidigt måste växa fram kommer proteströsterna bli
allt fler, nationalismen växa sig allt starkare och de enkla populistiska
lösningarna allt attraktivare.
75
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
I grunden handlar det om att skillnaden mellan globaliseringens vinnare och förlorare har blivit alltför stor. De välutbildade vinnarna har
gynnats av Europas ekonomiska integration och den globala kunskapsekonomins framväxt medan förlorarna har sett sina jobb försvinna
till låglöneländer eller hur deras arbete ersätts allt mindre och hur
de ekonomiska marginalerna krymper allt mer. När digitaliseringen
accelererar ytterligare och när den nödvändiga gröna omställningen
tar fart kommer allt fler att förlora sina jobb och osäkerheten öka
ytterligare 89. Nya jobb kommer att tillkomma men den enskilde är
beroende av samhällets stöd för att klara sig på en arbetsmarknad som
klyver sig allt mer.
Precis som när fredsprojektet den europeiska unionen inleddes krävs
det en motsvarande Marshallplan som investerar i forskning och
utbildning för att klara konkurrenskraften i den globala kunskapsekonomin och förbereda människor för mer avancerade jobb 10. Investeringar i klimatsmart infrastruktur och digitala lösningar som minskar
våra fotavtryck och ökar produktiviteten. En ekonomisk politik som
vågar omfördela resurser mellan länder och inom länder, mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare. De som utför de vanliga jobben
utgör en grund för vinnarnas framgång och måste kompenseras så att
samhällen hålls samman. Kostnaden för ett brustet samhälle kan vi
mäta i främlingsfientlighetens framgångar och dess konsekvenser för
enskilda individer, och demokratiska och mänskliga värderingar.
Den sociala marknadsekonomin
Det handlar faktiskt om något så osexigt som välfärdspolitik; arbetsmarknadspolitik, social politik, försäkringssystem och pensioner
etcetera 11. Allt det som krävs för att människor ska ha möjlighet att
vara en del utav och känna en trygghet i en omställning av samhället.
Problemet är idag tvådelat. Dels anser sig dagens politiker inte ha råd
på grund av att de spenderat alla pengar på att stabilisera det finansiella systemet (men inte förändra det) och skapat ett ekonomiskt
regelverk som förhindrar en expansiv ekonomisk politik. Dels vågar
dagens politiker inte förändra sina välfärdssamhällen och byta ut passiva
sociala policies till mer aktiva som ställer större krav på medborgare
76
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
att vidareutbilda sig och acceptera mer jämställda arbetsmarknader
och försäkringssystem.
Ifall den sociala marknadsekonomin tillkommer på europeisk eller
nationell nivå spelar mindre roll. Det vore effektivare på europeisk
nivå, det är troligen mer möjligt på nationell. Den sociala marknadsekonomin har alltid varit ett bihang till den inre marknaden och aldrig
likställd. Därför har EUs ekonomiska krav på integrering utgjorts av
lagstiftning men de sociala rekommendationerna på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sociala trygghetssystem varit baserade på
frivilligt utbyte. Och några ekonomiska resurser bortanför de dåligt
fungerande sociala strukturfonderna har aldrig tillförts. Det är här
EUs grundproblematik kan skönjas. En historisk nedprioritering av de
sociala dimensionerna i det ekonomiska samarbetet och en bristande insikt i dess betydelse i att skapa en effektiv, resilient och hållbar
marknadsekonomi.
Europas väg framåt mot en mer hållbar framtid bygger på att se de
snabba omställningarna som klimatanpassningen och den fortsatta
teknologiska strukturomvandlingen som möjligheter. Att våga investera i den framtida gröna ekonomin och att göra de sociala investeringar som är nödvändiga för att människor ska se på framtiden med
optimism och inte rädsla. Satsningarna går hand i hand. Det kommer
aldrig att gå att ställa om ekonomin utan en välutbildad arbetskraft
som kan skapa och ta de nya jobben. Och ekonomier kommer aldrig
att kunna struktureras om ifall politiken fortsätter att övertas av nationalistiska krafter. I en global värld kommer öppenhet, kunskap och
mångfald att vara de främsta konkurrenskrafterna.
Den europeiska framgångssagan handlar i grunden om den sociala
sammanhållning som har skapat ekonomisk dynamik och innovationskraft. Det är i den sociala hållbarheten som förutsättning för den
ekonomiska hållbarheten finns att finna. Den ekonomiska integrationen var ett medel för social utveckling vilket var det som räddade
freden. Nu behöver ekologiska, ekonomiska och sociala investeringar
bli medel för att rädda klimatet, alla människors lika värde och en
hållbar framtid.
77
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
REFERENSER
..............................................................................................................
Kapitel: Digital transformation och nya integrationsmöjligheter
1. Moretti, E. (2012) The New Geography of Jobs.
2. Efter hänsyn taget till konjunkturläget; ovanligt låg prisökningstakt, lägre investeringar, låga räntor och
återkommande risker för tillgångsbubblor.
3. SCB kvalitetsjusterar prenumerationskostnader för att fånga värdeökningen.
4. Vissa aktörer inom delningsekonomin agerar inom en skuggsektor utan att betala skatt, arbetsgivaravgift
eller moms.
Kapitel: Europa behöver en human människosyn och flyktingpolitik
1. Siffror från 2014, se http://www.svenskafreds.se/snabba-fakta-om-vapenexporten
Kapitel: Framåtsträvande integrationspolitik för Europa
1. Goldin, I., Cameron, G. och Balarajan, M. (2012) Exceptional People. How Migration Shaped Our World
and Will Define Our Future. Princeton University Press.
2. Livi Bacci, M. (2012) A Short History of Migration. Polity.
3. Eckstein, S. och Najam, A. (2013) How Immigrants Impact Their Homelands. Duke University Press.
4. Marcińczak, S., Musterd, S., van Ham, M. and Tammaru, T. (2016) “Inequality and rising levels
of socio-economic segregation: Lessons from a pan-European comparative study” i T. Tammaru, S.
Marcińczak, M. van Ham and S. Musterd, editors, Socio-Economic Segregation in European Capital Cities.
East meets West, London: Routledge, 358–382.
5. OECD 2015, Indicators of Immigrant Integration.
6. Se http://www.mipex.eu/
7. Aldén, L. och Hammarstedt, M. (2014) Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden – en översikt
och en internationell jämförelse. Linnaeus University Centre for Labour Market and Discrimination Studies
vid Linnéuniversitetet i Växjö.
8. McKay, S., Markova, E., Paraskevopoulou, A. (2011) Undocumented Workers’ Transitions: Legal Status,
Migration, and Work in Europe. Routledge.
9. Koopmans, R. (2016): “Does Assimilation Work? Sociocultural Determinants of Labour Market Participation of European Muslims”, i Journal of Ethnic and Migration Studies, 42(2):197-216.
10. Se http://www.mipex.eu/
Kapitel: Så kan EU medverka till stärkt demokrati söder om Medelhavet
1. Jonasson, A (2013): The European Union and its Mediterranean Neighbours. London: Routledge.
2. Grimm, S. och Leininger, J. (2012): “Not all good things go together: conflicting objectives in
democracy promotion”, Democratization, 19:3.
3. Hamdok, A. (2008): “Regional Issues in Democracy Building: Perspectives on Recent Trends in
Africa and the Middle East”, Challenges to Democracy Building. Recommendations for a New Swedish
Policy on Democracy Building, Stockholm: International Institute for Democracy and Electoral Assistance, s 48.
4. Shahin, E. E. (2005): “Political Islam: Ready for Engagement?”, FRIDE Working Paper, no 3, Madrid: FRIDE.
78
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Kapitel: Ett hållbart Europa
1. Esping-Andersen, “Three Worlds of Welfare Capitalism”, 1990
2. EU-kommissionen, Eurostat, april 2016
3. Bernitz et al, Välfärdsgapet - EU:s sociala utmaning, 2015
4. Eichenberg, “Post-Maastricht Blues: The transformation of Citizen support for European integration
1973-2004”, 2007
5. Boloni, “The origins of active social policy”, 2013
6. Sykes et al, “Globalization and European Welfare States: Challenges and Change”, 2001
7. Palier, “A long good bye to Bismarck? The politics of welfare reform in continental Europé”, 2010
8. Brynolfsson and McAfee, “The second machine age”, 2014
9. UNEP, “Green jobs: Towards decent work in a sustainable, low-carbon world”, 2008
10. OECD, Global Economic Outlook, 2016
11. Morel et al, “Towards Social Investment Welfare State”, 2012
..............................................................................................................
Bilder: sid 6: Tobias Arhelger Shutterstock, sid 13: amadorgs Shutterstock, sid 14: Ingo Joseph, sid 20:
Abigail Keenan, sid 24-25: Michel Kulesza, sid 28: Adam Przewoski, Jan Vašek, Jay Wennington, sid 36:
Stuart Vivier, sid 40-41: Anubhav Saxena, sid 44: José Martín, sid 50: BarryTuck Shutterstock, sid 57:
pathdoc Shutterstock, sid 58: Ataly Shutterstock, sid 64: Six Dun Shutterstock, sid 70: Pham Khoai.
Författarporträtt: sid 7: Global Utmaning, sid 15: Privat, sid 21: anderswijkman.se, sid 29: Dan Lepp,
sid 37: Per Kristiansen, sid 45: Göteborgs Universitet, sid 51: Pontus Johansson, sid 59: Göteborgs
universitet, sid 65: Hallvarsson och Halvarsson, sid 71: Lisa Hydén.
79
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
80
TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN
Global Utmaning är en oberoende tankesmedja som verkar för långsiktiga lösningar på kriser och
utmaningar i de ekonomiska, ekologiska och sociala systemen genom att skapa plattformar för samverkan
mellan forskning, näringsliv, politik och civilsamhälle. Tankesmedjan är en nod i internationella nätverk
som arbetar med strategiska analyser, policylösningar och opinionsbildning genom dialoger, seminarier och
rapporter. Global Utmaning har ett kvalificerat och erfaret nätverk av seniora rådgivare med tvärsektoriell
kompetens och en stark tro på framtiden.
www.globalutmaning.se | facebook.com/globalutmaning | twitter.com/globalut
Birger Jarlsgatan 27, 6tr, 111 45 Stockholm
[email protected] | 08-787 2150