TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Global Utmaning 2016 Utgiven med finansiellt stöd från MUCF - Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor. För innehållet i artiklarna svarar skribenterna själva. Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas som Global Utmanings ståndpunkter. Utgiven i juni 2016 Redaktör: Anna Hakami och Mia Laurén Projektgrupp: Johan Hassel, Anna Hakami, Jenny Furusvärd, Alexander Crawford, Birgitta Englin Layout: Annika Modigh Grafisk form: Stockholm Kommunikation & IR AB Omslagsbild: a_Jarm Shutterstock Print: Text & Bildproduktion AB Hyltebruk 2016 ISBN: 978-91-88331-04-5 3 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN FÖRFATTARE ULF DAHLSTEN BENGT WESTERBERG ANDERS WIJKMAN ANNA FELLÄNDER BEHRANG MIRI ANDREA SPEHAR MATS KARLSSON ANN-KRISTIN JONASSON HÅKAN JONSSON JOHAN HASSEL 4 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord 5 Ulf Dahlsten - Framtidens Europa vi aldrig talat om 7 Bengt Westerberg - Kan EU hålla ihop för att möta sociala utmaningar? 15 Anders Wijkman - Hur EU kan återta ledarskapet i klimatpolitiken 21 Anna Felländer - Digital transformation och nya integrationsmöjligheter 29 Behrang Miri - Europa behöver en human människosyn och flyktingpolitik 37 Andrea Spehar - Framåtsträvande integrationspolitik för Europa 45 Mats Karlsson - EU:s globala roll i en alltmer splittrad värld 51 Ann-Kristin Jonasson - Så kan EU medverka till stärkt demokrati söder om Medelhavet 59 Håkan Jonsson - EU är i kris men samarbetet fortlöper 65 Johan Hassel - Ett hållbart Europa 71 Referenser 77 5 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN FÖRORD Den europeiska gemenskapen har kanske aldrig varit så ifrågasatt, men heller aldrig så nödvändig som nu. I dagens globaliserade värld är nationalstaten sedan länge överspelad. Det krävs regionalt samarbete och internationell samordning för att möta de megatrender som förändrar våra samhällen i grunden. Det europeiska samarbetet har ofta missbehandlats av nationella politiker som lagt oförtjänt mycket skuld på EU och sällan pekat på gemensamma vinster. Samtidigt är det ofrånkomligen så att den fortsatta europeiska integrationen har drivits på från toppen och saknat bred legitimitet. Det står också klart att EU sedan den finansiella krisen 2008, även om grundproblemen funnits längre än så, inte klarat att bedriva en fungerande ekonomisk politik. Det behövs en ny inriktning som skapar välstånd och arbete inom planetens gränser, och som bidrar till den sociala sammanhållning som varit grunden för Europas historiska framgång. Tankesmedjan Global Utmaning vill genom denna skrift bidra till att stimulera en framtidsorienterad debatt som tar Europas kris på allvar och visar på hur utmaningar faktiskt kan vändas till möjligheter. Välkommen till morgondagens Europa. Johan Hassel VD Global Utmaning Anna Hakami Projektkoordinator Global Utmaning 6 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 7 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN ULF DAHLSTEN Visiting Professor London School of Economics Senior rådgivare Global Utmaning Framtidens Europa vi aldrig talat om EU är i gungning men Europaprojektet är inte dött. EU utvecklas och behöver ett engagerat Sverige som verkar för mer demokrati och en ny ekonomisk politik. Dit hör en massiv skuldavskrivning och transfereringar mellan eurozonens vinnare och förlorare. Den förhärskande uppfattningen bland engelska och svenska ekonomer är att Europrojektet är ett misslyckande som snarast borde avvecklas. EU:s trovärdighet har också fått sig en rejäl knäck av okänsligt agerande i symbolfrågor som avtalsrätt och vargjakt, av den valhänta hanteringen av Syrienkrisen och den massiva utvandringen, och, mer djupgående, av den massarbetslöshet och sociala misär som en misslyckad ekonomisk politik lett till i södra Europa. Nationalismen breder ut sig och med den fascismen, precis som under motsvarande kris under 1920-talet. Inte bara ekonomin utan hela Europeiska Unionen är i gungning, det vore fel att beskriva läget på ett annat sätt. Vi kan se tre scenarier framför oss. Tre framtidsscenarier för EU Ett möjligt scenario är att Europaprojektet faller samman. Ett Brexit ökar sannolikheten för ett sådant scenario, som också kan triggas på många andra sätt. Europas länder kan misslyckas med att integrera invandrarna. Grekland kan gå i konkurs. 8 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Marine Le Pen kan bli ny president i Frankrike samtidigt som nationalistiska systerpartier med fascistiska böjelser inhöstar valframgångar i andra delar av Europa. I ett sådant scenario är det troligt att gränser återupprättas och gamla konflikter återuppväcks. Fler kan tänkas besluta om ett Exit och tonläget mellan länderna kan komma att höjas. En del talar till och med om risken för nya krig i Europa, när den Europeiska Unionen slutligen kan komma att avvecklas. Ett andra scenario, som dock saknar trovärdighet, är det svenska och engelska favoritscenariot, en omförhandling av Europaprojektet med avskaffad euro och begränsningar av samarbetsområdet. Det tredje scenariot är att euroländerna går vidare mot politisk integration och tar tag i den utbredda massarbetslösheten och integrationsutmaningen. Det är mitt önskescenario. I det följande vill jag förklara varför scenariot är möjligt och varför Sverige borde engagera sig. Sverige behöver ett starkt Europa, men Europa behöver också ett Sverige som den aktiva medlem vi aldrig varit. Visionen om ett enat Europa är inte död – Europaprojektet har bara gjort halvhalt Efter det första världskriget förödmjukades de förlorande tyskarna. Priset blev som bekant revanschism och ett andra världskrig. När tyskarna återigen led ett svidande nederlag fanns de statsmän som saknats tjugofem år tidigare. Stöttade av den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt utvecklade särskilt tre intellektuella giganter visionen om ett enat Europa i fred och frihet. De var tysken Konrad Adenauer samt fransmännen Robert Schumann och Jean Monnet. De föreslog praktiska steg och såg också till att de blev verklighet. Konrad Adenauer blev så småningom tysk förbundskansler och byggde starka band med Frankrikes starke man Charles de Gaulle. De blev ägare av Europaprojektet, ett ägarskap som tagits över av deras efterträdare, av sådana som Kohl och Mitterand, av Schröder och Sarkozy och nu av Merkel och Hollande. Visionen om det enade Europa har i tysk version en mer federalistisk karaktär och i den franska en mer mellanstatlig, 9 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN men visionen är i allt väsentligt gemensam. Europaprojektet förs framåt när tillfälle bjuds och får avvakta när läget kräver det. Men det är inte dött. Vi är närmare ett Europas Förenta Stater än vad de flesta uppfattat USA har precis som Europa en gemensam marknad med fri rörlighet för människor, varor och kapital med allt vad det innebär, men är inte så integrerat som många tror. Delstaterna är i stort sett lika självständiga som EU:s medlemsstater, i vissa avseenden mer. Det sociala ansvaret för till exempel utbildning och sjukvård ligger på delstaterna. Obamacare handlar om att tvinga konservativt styrda delstater, som inte har generell sjukvård, att ta hand om alla sina medborgare. I Europa har vi inte det problemet då alla länder har allmän sjukvård, i varje fall hade vi inte det innan länderna i Nordeuropa, däribland Sverige, skamligt nog tvingade Grekland ge upp den allmänna sjukvården för att spara pengar. Det finns enligt industriföreträdare fler tekniska handelshinder mellan delstaterna i USA än mellan Europas stater och miljöaktivister kan konstatera att USA inte har samma gemensamma miljöpolitik som vi har i Europa. Å andra sidan har USA en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt försvar. EU är på väg mot det förra, men har bara tagit stapplande steg mot det senare. Allt fler länder är med i NATO, men EU saknar det gemensamma gränsförsvar som kan ge ett yttre stöd till medlemsstaternas ytförsvar, och en gemensam insatsstyrka finns bara i rudimentär form. EU:s kärnländer har likt USA en gemensam valuta men saknar det transfereringssystem som måste till. Ministerrådet representerar staterna, precis som USA:s senat, parlamentet motsvarar det amerikanska representanthuset och ledamöterna i EU:s regering, kommissionen, måste, precis som ministrarna i USA, godkännas av de folkvalda. Men EU-kommissionens ledare, presidenten, är okänd för allmänheten och vald av medlemsländerna för att vara just det. I USA är presidenten folkvald och har det direkta ansvaret för säkerhet, försvar och utrikespolitik. Det gör presidenten till en symbol för ett enat folk, 10 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN en symbol som Europa än så länge saknar. En folkvald president är inte på dagordningen, men det är det traktat som ska möjliggöra transfereringar i en politiskt mer integrerad eurozon. De fem ordförandena i EU:s institutioner avgav i juni 2015 en gemensam rapport ”Completing Europe’s Economic and Monetary Union” som stakar ut vägen till detta traktat och tvärtemot vad de flesta tror så pågår just nu ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i traktattext. Det nya traktatet planeras att läggas fram efter den stundande engelska folkomröstningen, det franska presidentvalet och det tyska förbundsdagsvalet och med det tas ytterligare ett steg närmare det inte alltför avlägsna slutmålet. Storbritannien och andra länder, som valt att stanna utanför den fortsatta integrationen, försäkras fortsatt tillträde till och inflytande över den interna marknaden, allt enligt den uppgörelse som har träffats mellan Merkel och Cameron. Euron är inte ett isolerat projekt Euron måste alltså ses i sitt större sammanhang. Det var ett perspektiv som helt saknades i den svenska folkomröstningen. Ledande ekonomer påpekade, med rätta, att euron inte skulle kunna fungera utan transfereringar mellan de länder som blir vinnare på en gemensam valuta och de som blir förlorare, men i stället för att medge detta valde förespråkarna att försöka tillbakavisa detta påstående. Det var en argumentation som var dömd att misslyckas. Förespråkarna ville inte medge att euron var ett steg mot ett mer integrerat Europa av det enkla skälet att visionen om ett enat Europa aldrig diskuterats och förankrats i Sverige. I stället kom eurons skapare av många att uppfattas som ekonomiska dårar och inte som de strateger de egentligen var. Sverige fick en folkomröstning om en delaspekt av Europaprojektet helt lösryckt från sitt sammanhang. Sverige står inför ett vägval Att de europeiska ledarna kommer att kunna förhindra en kollaps av Europeiska Unionen framstår inte som självklart när detta skrivs. Bryssel påminner om Weimarrepubliken före dess sönderfall. Där finns en välmenande intellektuell elit fast i ekonomiska teorier, som inte 11 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN levererar det de borde. Eliten förefaller avskärmad från förtvivlan hos de många som gått arbetslösa i åratal och hos de unga som tappat tron på både demokrati och marknad. Fokus är på migration och till viss del på integration, medan arbete och bostäder till de som redan saknar bägge får vänta på att elitens missriktade ekonomiska politik levererar löften, som aldrig kommer att infrias. Samma välmenande men handfallna attityd verkar prägla den europeiska säkerhetspolitiken. I stället för att mobilisera vill Weimarrepublikens och Chamberlains arvtagare förhandla med de islamistiska fundamentalisterna, som om deras vision om jihad och ett islamistiskt världsherravälde vore lika förhandlingsbar som nazisternas dröm om ett Dritte Reich. Hade ett starkt och samlat Europa agerat lika naivt? Hade ett sådant Europa med en beslutsför president låtit miljontals drivas på flykt och Daesch förvandla tusentals kvinnor till sexslavar eller hade man på ett tidigt stadium stoppat ondskans utbredning? Jag vill tro det senare. Och när jag väljer ett Europa enat i sin strävan efter fred och frihet är det för att jag tror att ett starkt Europa är en förutsättning för den freden och den friheten. Europa behöver Sverige Sverige har valt att tillsammans med Storbritannien sitta på avbytarbänken när Europaprojektets främsta tillskyndare, Frankrike och Tyskland, tagit steg framåt. Det är inte bara Sverige utan också Europa som förlorat på den attityden. Min övertygelse är att vi skulle vara på väg mot ett säkrare, mer demokratiskt, mer jämlikt, mer jämställt och mer ekologiskt medvetet Europa om svenska ministrar deltagit mer aktivt i Europabygget i stället för att stanna hemma och skicka statssekreterare och tjänstemän att läsa upp förberedda anföranden. Sverige behöver engagera sig mer i Europaprojektet och fördjupa sina relationer med Tyskland, Frankrike och andra större länder som Italien och Spanien. Sverige behöver inte minst engagera sig i att utveckla Europas ekonomiska politik. Valet, menar många, står mellan statligt finansiellt lättsinne och en aggressiv penningpolitik 12 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN med minus-räntor. Eftersom de flesta EU-länder har svaga statsfinanser och dras med stora statsskulder efter att ha räddat sina banker, föredrar de flesta politiker minusräntorna, även om de kan leda oss rakt in i en ny finansiell kris. Sverige behöver avslöja att det är ett falskt val. Vad eurozonen framför allt behöver är en massiv skuldavskrivning. Det är möjligt eftersom Europeiska Centralbanken sitter på merparten av skuldpappren. Det som tog USA ur 1920-talskrisen var också en kraftig omfördelning. Nu, som då, måste ojämlikheten lyftas fram som en av vår tids största frågor. Endast om de 90 procenten får del av de vinster som den teknologiska utvecklingen och globaliseringen skapar kan vi få den breda efterfrågan som driver reala investeringar, tillväxt och jobb. Nu behövs den Europadebatt vi aldrig haft Omvärlden upplever att Storbritanniens väg är vår. Blir det ingen Brexit förutsätter man att Sverige väljer att följa Storbritannien, göra halt där vi är och se på medan resten av Europa fortsätter på integrationens väg. Blir det å andra sidan ett Brexit är det många som förväntar sig att debatten om ett EU-utträde tar fart också hos oss. Sverige behöver den Europadebatt vi aldrig haft. Europavänner behöver medge att ekonomerna har rätt. Euron kan inte fungera utan transfereringar mellan vinnare och förlorare. Europaskeptikerna måste å sin sida medge att det krävs ett starkt och enat Europa om vi ska kunna försvara vår fred och frihet mot uppenbara hot. Oberoende av synen på Europa måste alla inse att rätten till arbete och bostad måste gälla var och en och att en ekonomisk politik som förnekar miljoner denna rätt är orättfärdig och undergräver stödet för vår demokrati och vårt ekonomiska system. Det EU gör kan göras bättre med en mer demokratiskt förankrad beslutsstruktur och tydligare ledarskap. Att fortsätta med att både vara med och inte i Europaprojektet är en förlorarstrategi. Det är dags göra ett vägval. Jag väljer Europa för att det är det alternativ som kan ge oss långsiktig fred och frihet och störst framtida möjligheter, om vi engagerar oss fullt ut. 13 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 14 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 15 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN BENGT WESTERBERG Tidigare statsråd och partiledare Kan EU hålla ihop för att möta sociala utmaningar? EU-länderna har stora sociala utmaningar men någon universallösning står knappast till buds. I dagsläget verkar EU endast vara sammanhållet och handlingskraftigt när det handlar om en restriktiv flykting- och migrationspolitik. Lösningar på likartade utmaningar kopplade till demografi, migration, ekonomi och välfärd kräver en växande ekonomi. Den fråga som ställs i den här antologin, och som vi författare har blivit ombedda att belysa ur olika perspektiv, är hur Europa ska ta sig ur krisen. På min lott har fallit att diskutera hur den sociala samanhållningen i Europa ska kunna stärkas och bidra till ekonomisk utveckling. Den första fråga man bör ställa sig är om det överhuvudtaget finns någon social sammanhållning i Europa som skulle kunna stärkas? Vad som är uppenbart är att det i alla, eller i varje fall många, av medlemsländerna i EU finns ett antal sociala utmaningar som är likartade. En är den demografiska utvecklingen. Europa åldras. Ett bidrag till att lösa den utmaningen är enligt EU-kommissionen ökad invandring. Några öppningar för invandring har också skett under senare tid, men långt mer energi har ägnats åt att hålla invandrare borta. En annan utmaning är just migrationen till Europa. Många upplever att invandringen kostar mer än den smakar, att invandrarnas bidrag till arbetskraften inte kompenserar för de kulturkrockar som uppstår, särskilt när invandrarna kommer från muslimska länder. 16 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN En tredje utmaning inom ramen för vad som kan kallas den sociala krisen är arbetslösheten. Den är inte samma huvudvärk i alla länder, men ett gigantiskt problem i framförallt södra Europa. För några år sedan var det många som ställde sina förhoppningar till att EU skulle kunna åstadkomma tillväxt och sysselsättning, men de förhoppningarna får sägas ha kommit på skam. En fjärde social utmaning är finansieringen av välfärdsstaten. Välfärdsstaten är inte lika omfattande i alla länder, men finansieringsproblem finns inte bara där den är mest utbyggd. Globaliseringen och den internationella konkurrensen upplevs tvinga fram skattesänkningar och leda till en urholkning av den offentligt finansierade välfärden. EU endast sammanhållet när det gäller en restriktiv migrationspolitik Det är rimligt att tala om en social kris i EU-länderna och om sociala utmaningar. Men så mycket social sammanhållning att bygga vidare på för att lösa krisen finns knappast. I den mån man kan tala om social sammanhållning i dagens EU är det framförallt kring en restriktiv flykting- och migrationspolitik som en sådan finns. Också när EU försiktigt öppnat för invandring för att möta den demografiska uvecklingen har förslaget förenats med signaler om ökad restriktivitet: effektivisera gränskontrollen, stoppa flyktingsmugglarna, skicka hem dem som saknar uppehållstillstånd. Vissa europeiska ledare vill till och med begränsa de internationella åtaganden gällande flyktingar som gäller enligt Genevekonventionen. De invandrare som ska få komma till EU-länderna ska EU helst själv välja, och de som släpps in ska normalt vara tillfälliga besökare. Det kallas i högtidstalen för ”cirkulär migration”. Alla de sociala utmaningarna, men framförallt just invandringen, skapar spänningar inom medlemsländerna. Invandringskritiska partier har vuxit sig starka och har fått ett ökat inflytande på den förda politiken. Dessvärre kan man knappast skylla den restriktiva migrationspolitiken på att de politiska ledarna inte lyssnar på folket. Jag är rädd för att den har ett betydande folkligt stöd. 17 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN I den mån EU överhuvudtaget visar någon handlingskraft så är det i försöken att förhindra flyktingar från att komma till Europa. Ökad gränsövervakning och avtal med Turkiet om återsändande av flyktingar är uttryck för det. Försöken att fördela ansvaret inom EU för de flyktingar som redan finns här är betydligt mer tafatta. Segregationen – en betydande del i Europas sociala kris Vi behöver alltså invandrare för att möta den demografiska utvecklingen och också för att få till stånd ekonomisk utveckling. Men även bland många som i princip bejakar detta finns ett starkt motstånd. Många tycks benägna att i stället hoppas på underverk. Det motståndet tror jag hänger samman med den oro många tycks känna för kulturkrockar. Den oron gror i hög grad i skuggan av den segregation som har vuxit sig stark i många europeiska länder och som leder till sociala problem. Multikulturalismen föddes en gång som en idé för att låta invandrare och nationella minoriteter få behålla sina kulturella särdrag i majoritetssamhället. Det har aldrig varit riktigt tydligt vilka särdrag det handlar om. Men oavsett det har begreppet ibland uppfattats som en strävan efter att etniska grupper ska hålla samman i enklaver, skilda från samhället i övrigt. Man kan tala om en ”normativ multikulturalism”. Det finns också individer och grupper som medvetet eftersträvat en sådan ordning. Den politiken har i många europeiska länder bidragit till framväxten av starkt segregerade samhällen med hög arbetslöshet, kriminalitet, skolmisslyckanden och andra sociala problem, i värsta fall terrorism. Sådana samhällen har vi i Sverige kallat utanförskapsområden. Dessa områden är i dag en del av Europas sociala kris. Det är utomordentligt angeläget att denna segregation kan brytas. Multikulturalism måste syfta till att skapa kulturella möten, inte isolering. Jag är fullt medveten om svårigheterna att åstadkomma det, men om vi inte lyckas finns det en betydande risk att inställningen till invandrare inte kommer att förändras, ens om vi med andra medel skulle lyckas åstadkomma en god ekonomisk utveckling. 18 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Invandring, ökad tillväxt och skatt behövs för att klara den demografiska utmaningen Jag måste erkänna att jag känner en betydande pessimism om möjligheterna att under de närmaste åren skapa en social sammanhållning inom EU om så mycket annat än restriktiv migrationspolitik. Men vad skulle kunna förändra situationen? Det är svårt att komma ifrån att det handlar om ekonomisk utveckling och jobb. Det finns många i debatten som vill tona ner betydelsen av tillväxt och arbete. Nödvändigheten att anpassa produktionen till planetens gränser tillåter ingen tillväxt tycker några. I robotarnas tidevarv behövs väldigt lite mänskligt arbete menar andra. Jag är inte riktigt beredd att köpa de argumenten. Det är sant att förbränningen av fossila bränslen har varit en viktig tillväxtmotor i några hundra år, men tillväxt är mer än det. Det handlar ytterst om att utnyttja knappa resurser effektivt. Teknisk utveckling och smarta organisationer har gett viktiga bidrag till utvecklingen hittills och kommer att göra det också framöver. Kanske måste vi räkna med lite mindre tillväxt än vad vi historiskt, sedan industrialismens genombrott, har vant oss vid, men jag är optimistisk nog att tro på fortsatt tillväxt. Robotar och annan teknik kommer säkert att fortsätta ta över uppgifter från människor, men tjänstesektorn kan fortsätta att utvecklas och ge jobb åt fler. Men hur ska vi stimulera tillväxten? Jag tror inte att man kan svälta sig ur krisen, inte ens i Grekland. Det behövs ett nytt keynesianskt grepp med sikte på att sätta resurser i arbete. Grundproblemet är detsamma som på 30-talet: både behoven och resurserna finns, det är den tändande gnistan som saknas. Dessvärre har jag inget bra svar på hur gnistan ska tändas, men utan en sådan tror jag det är stor risk för fortsatt stagnation och brist på den sociala sammanhållning som skulle behövas för att möta angelägna sociala utmaningar. 19 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Den demografiska utvecklingen med den ökade andelen äldre kommer att innebära utmaningar på många sätt. Även om minskningen av personer i arbetsför ålder skulle kunna motverkas genom invandring, kommer de äldre att bli fler och behoven av vård och omsorg att öka. Det kommer i sin tur att innebära ett ökat tryck på offentlig finansiering, oavsett vilken nivå äldrevården i dag befinner sig på. Många anhöriga kommer att pressas att göra mer, men vi måste realistiskt räkna med att anhöriginsatserna relativt sett snarare kommer att minska än öka. Jag har svårt att se att behoven av vård och omsorg kommer att kunna klaras utan ökade skatteintäkter. Man kan naturligtvis kalla skatten för avgifter till en äldrevårdsförsäkring eller något annat om man tror att det ökar acceptansen, men det spelar mindre roll. Det blir betydligt enklare att öka skatteuttaget om ekonomin växer. Men även då kommer skattehöjningar att kräva modiga politiker. Möjligen blir det enklare om det finns en känsla av samsyn inom EU, att vi står inför liknande utmaningar, att lösningarna inom staterna konvergerar. Kanske skulle det kunna ses som ett uttryck för ökad social sammanhållning. Det finns alltså gott om sociala utmaningar i Europa. Någon universallösning på den sociala krisen står knappast till buds. Fragmentiseringen i Europa kan upplevas som ett problem, men möjligen kan den erbjuda möjligheter att pröva olika lösningar och förhoppningsvis finna sådana som är användbara i flera länder. Det finns knappast grund för någon större optimism om att den sociala krisen ska övervinnas i närtid, men om några sociala experiment kan leda till framgång kan det kanske skapa ökad optimism och också ge grund för ökad social sammanhållning. Det vore förstås en dröm att Sverige skulle kunna visa upp några av dessa lösningar; hur arbetslösheten kan minskas, särskilt bland unga och invandrare, hur människor i utanförskapsområden kan inkluderas, och hur människor kan förmås att betala lite mer skatt för att ge äldre en god vård och omsorg. 20 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 21 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN ANDERS WIJKMAN Ordförande i Miljömålsberedningen och Romklubben Senior rådgivare Global Utmaning Hur EU kan återta ledarskapet i klimatpolitiken EU måste ta ledningen i den nödvändiga omställningen mot en grön och mer hållbar värld. Parisavtalet är undertecknat men konkreta klimatåtgärder dröjer. Interna motsättningar bland EU:s medlemsländer riskerar att underminera unionens hittills goda ledarskap inom klimatpolitiken. Därför krävs kraftfulla initiativ i riktning mot en cirkulär ekonomi och rejält minskade koldioxidutsläpp. Europeiska Unionen är i kris. Orsakerna är många och komplexa. De ursprungliga visionerna – främst fredstanken – har tappat mycket av sin lyskraft. Eurons arkitektur har visat upp allvarliga brister och politiken mot Grekland karaktäriseras med rätta som hjärtlös. Flyktingkrisen har blottlagt hur illa samstämda EU:s medlemsländer är när det gäller att bistå människor i nöd. Det just ingångna samarbetet med Turkiet kan kritiseras från ett antal utgångspunkter. Hanterandet av flyktingkrisen gör att EU-ledarnas ofta högstämda tal om en union byggd på starka värden framstår som alltmer ihåliga. Till dessa mycket tydliga krisfenomen ska läggas effekterna av globaliseringen av ekonomin – där EU varit en av pådrivarna. Avregleringen av de finansiella marknaderna och handeln gjordes utan tillräckligt med fakta på bordet. De sociala och miljömässiga konsekvenserna slår nu tillbaka. Arbetslösheten har permanentats på en hög nivå i många av EU:s medlemsländer. Därtill har inkomstskillnaderna vidgats. Miljoner människor känner sig som globaliseringens förlorare och 22 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN vare sig politiken till höger eller vänster verkar ha ett svar. En fråga som avviker från det negativa mönstret och där EU hittills uppvisat gott ledarskap är klimatpolitiken. Ända sedan George W Bush hoppade av Kyotoprotokollet har EU varit en starkt pådrivande kraft för klimatkonventionen. Inför i princip varje stort klimatmöte har EU vässat sin politik och drivit på för att reducera utsläppen av växthusgaser. Kulmen nåddes i Paris och avtalet där måste ses som en diplomatisk framgång för EU. EU:s åtgärder efter Paris låter vänta på sig Den stora utmaningen nu är hur EU ska följa upp Parisavtalet. Avtalet innehåller förvisso ambitiösa mål – inte minst formuleringen att sträva mot att uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. Men ack så litet sägs om hur målen ska nås. För att klara 1,5-gradersmålet krävs närmast drakoniska åtgärder. Den totala utsläppsbudgeten globalt, det vill säga den mängd växthusgaser som ännu kan belasta atmosfären utan att överskrida 1,5 grader, uppgår bara till några hundra miljarder ton CO2eqv. Med dagens utsläppsnivå i världen är det frågan om mindre än tio års utsläpp. Så om man tar målet om 1,5 grader på allvar så borde en översyn av mål och förpliktelser inom EU genast ha påbörjats, först och främst vad gäller utsläppsmålet för 2030. Men så har inte skett. Tvärtom har EU-kommissionen valt att skjuta varje diskussion om en skärpning av 2030-målet på framtiden. Man har bland annat hänvisat till att FN:s klimatpanel fått i uppdrag att beskriva vilka utsläppsbanor som 1,5-gradersmålet skulle innebära. Den analysen beräknas vara klar tidigast 2018. Men hänvisningen till FN:s klimatpanel IPCC är dessvärre mest en undanmanöver. Kunskapen idag är redan tillräcklig för att dra hyggligt säkra slutsatser om vilka reduktioner som skulle behövas. Så att vänta i två eller tre år känns inte bara onödigt, utan fegt. Den reduktion av utsläppen om 40 procent fram till 2030 som EU hittills uttalat sig för har inte översatts i konkreta mål för respektive medlemsland ännu. Den processen inleds först till sommaren (för den 23 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN icke-handlande sektorn) och ingenting tyder på att EU-kommissionen kommer att föreslå en skärpning av målet. Orsaken sägs främst vara den spänning som finns inom kretsen av medlemsländer, där framför allt Polen kämpar för att EU:s ambitioner om något ska sänkas – inte höjas. Men det finns också starka krafter i Bryssel, både inom kommissionen, bland företagen och vissa medlemsländer, som fortsatt att se ambitiösa mål inom klimatpolitiken som ett hot mot både tillväxt och sysselsättning. EU-kommissionens president Juncker har exempelvis aldrig utmärkt sig för en offensiv klimatpolitik. Klimatpolitiska motsättningar inom EU Motsättningarna om klimatpolitiken bland EU:s medlemmar – där Polen är det stora problemet – riskerar först och främst att leda till att den nödvändiga skärpningen av politiken skjuts på en oviss framtid. Men därtill kommer att EU:s egen ratificering av Parisavtalet riskerar att dra ut på tiden. Utsläppsreduktionen till 2030 måste fördelas och beslutas medlemsländerna emellan och den processen kan ta både ett och två år. Risken är alltså uppenbar att EU:s ratificering dröjer och det skulle i sin tur leda till att EU:s röst inom klimatkonventionen försvagas. Det EU kan göra för att under dessa bistra omständigheter ändå demonstrera sitt stöd för Parisavtalet är att kraftigt öka sitt stöd för den Gröna Fonden, den mekanism som skapats för att bistå utvecklingsländerna i deras klimatarbete. Ökade insatser både för att hjälpa till med klimatanpassning och investeringar i klimatsmart teknik skulle visa resten av världen att EU fortsatt tar klimatutmaningen på största allvar. Men oförmågan – i vart fall på kort sikt – att skärpa politiken på hemmaplan är ett stort problem. Det kan inte annat än försvaga Europas roll i klimatarbetet i ett läge där alla goda krafter borde hjälpas åt maximalt för att reducera utsläppen. Världen ropar därtill efter goda lösningar när det gäller att förena kraftiga utsläppsminskningar och en god välfärdsutveckling. EU har tveklöst potential att visa upp sådana exempel. Men Polens motstånd, och svårigheterna att komma till rätta med både eurokrisen och flyktingkrisen, gör att ledarskapet i klimatfrågan sviktar. 24 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Polens motstånd borde inte få vara ett hinder för en skärpning av politiken. Men för att betvinga Polen krävs både en mer ambitiös hållning av länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige – länder som redan ligger i framkant – och en långt bredare debatt om fördelarna med att lämna fossilekonomin bakom oss. Där ligger en stor utmaning, inte minst därför att konventionella ekonomer – oavsett vilket land de är verksamma i – som regel radar upp mängder av problem, och ser få möjligheter, när mer ambitiösa åtgärder på klimatområdet diskuteras. Den konventionella ekonomin har inte svaren De ekonomiska modeller som idag används för att konsekvensberäkna olika förslag till utsläppsreduktioner har fokus på kostnaderna men bortser i allt väsentligt från nyttorna – i form av till exempel renare luft, förbättrad hälsa och minskad klimatpåverkan. Vidare räknar man inte 25 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN med att innovationer och ny teknik ska hjälpa processen på traven. Ibland känns det nästan som om de konventionella ekonomerna uppfattar ”business as usual” som ett alternativ. Men vem kan överhuvudtaget diskutera i sådana termer? Här finns tveklöst ett behov av nya och bättre ekonomiska modeller. Ytterligare ett argument för att snabbt ställa om – även sett utifrån den konventionella ekonomins perspektiv - är att hela fossilekonomin hamnat i en långt mera utsatt situation än någon kunde anat för bara några år sedan. Sjunkande priser gör att många olje-, gas- och kolföretag brottas med svåra lönsamhetsproblem. Många oljeföretag i USA har gått i konkurs det senaste halvåret. Världens största kolföretag, Peabody Energy, är på randen av konkurs. Alltfler bedömare menar att fossilbaserade företag går en allt osäkrare framtid till mötes. Kombinationen av en steg för steg skärpt klimatpolitik, stora landvinningar och därmed sänkta kostnader inom sol- och vindenergi och den så kallade gröna paradoxen (som innebär att företag och länder 26 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN som sitter på fossiltillgångar gör allt för att sälja och tjäna pengar medan det ännu går och därmed bidrar till att hålla priserna nere) gör att även strikt finansiella analyser talar för att välja bort fossiltillgångarna. Parisavtalet borde tjäna som en vågbrytare. I en värld där utsläppsutrymmet är starkt begränsat och där skadorna av att överskrida 2 graders-målet bedöms som allt allvarligare borde de konventionella ekonomiska modellerna få ge plats för mycket bredare analyser. EU måste ta ledningen i den nödvändiga omställningen. För att det ska ske måste målet om utsläppsreduktioner till 2030 skärpas. Minst 50 procent i minskning för EU som helhet jämfört med 1990. Det är billigt att låna pengar idag. EU måste bredda synfältet och betrakta omfattande investeringar i en långt ambitiösare klimatpolitik som en stor möjlighet – både för miljön, klimatet, konkurrenskraften och jobben. Teknikutvecklingen de senaste åren har varit remarkabel inom sol, vind och energilagring men även inom den digitala ekonomin. Det finns idag teknik under utveckling som kan bryta utsläppstrenden och på område efter område föra utvecklingen mot nollutsläpp. Att stimulera ekonomin genom negativa räntor har inte fungerat. EU borde i stället satsa på en mera offensiv finanspolitik genom investeringar för framtiden. Det gäller alltifrån energisnåla byggnader – genom höghus i trä i stadsmiljö – tilläggsisolering av gamla byggnader, elektrifiering av transporter, smarta biobränslen, smarta nät, utbyggd kollektiv – och tågtrafik, stöd för biobaserad teknik, vätgas för tunga transporter och för en koldioxidfri stålindustri till förändrade brukningsmetoder inom jordbruket – plöja mindre, perenna grödor och bygga kol i marken. Policyförslag för ett grönt och hållbart Europa Analyser gjorda av McKinsey och Romklubben, men också av EU-kommissionen, visar att en utveckling i riktning mot en mer cirkulär ekonomi – där fossil energi ersätts av förnybar energi och där effektiviteten i både energi- och materialanvändningen kraftigt ökas – ger stora reduktioner i utsläppen av koldioxid och därtill många nya 27 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN jobb netto. Parallellt med en allmän satsning på en grön omställning, där den cirkulära ekonomin kan ses som en metafor, måste EU ta kraftfulla och specifika initiativ för att: • utveckla EU:s energiunion med maximalt fokus på att länderna hjälper varandra i energiomställningen • se över prissystemet inom elsektorn; idag sker alltför få investeringar i utbyggnaden av förnybar el (investeringarna inom EU minskade med över 20 procent under 2015) på grund av osäkerheten om framtida priser och ersättningar • tvinga finansmarknaden att öppet redovisa klimatriskerna i sin verksamhet • skärpa kraven på fordonens klimatprestanda, både genom effektivare motorer men också genom steg för steg lägre koldioxidutsläpp • erbjuda bönderna ersättning för ökad klimatnytta inom produktionen • utveckla tekniken för Carbon Capture and Storage (CCS) – att fånga in och lagra koldioxid. CCS har stått och stampat i tio år. Vi kan inte tänka bort den tekniken inför framtiden. Den måste finnas som en fall-backstrategi • öka takten i reduktionen av utsläppsrätter inom utsläppshandeln • sätta tuffa mål för en ökad materialeffektivitet inom EU:s cirkulära ekonomipaket; sänk skatten på arbete och öka den på uttag från naturen och ställ krav på produkters design så att de enkelt kan återvinnas och återanvändas. I dagsläget är det stor risk för att EU tappar ledarskapet i klimatpolitiken. Men genom att ersätta omoderna ekonomiska konsekvensanalyser med långt bredare synsätt och bejaka de många fördelarna med en grön omställning kan ledarskapet återtas. Men det förutsätter att ett antal medlemsländer – med Sverige i spetsen – driver EU-kommissionen framför sig. Och det förutsätter att i Polen inte tillåts fortsätta sätta käppar i hjulet för klimatpolitiken. Sist och slutligen måste det även ligga i Polens intresse att lämna så mycket som möjligt av det smutsiga kolet i marken. Om ett sådant beslut av polackerna skulle kräva särskild ekonomisk ersättning till Polen från EU:s sida, vore det ett billigt pris för att EU som helhet kan återta en ledande roll i klimatarbetet. 28 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 29 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN ANNA FELLÄNDER Digitaliserings- och framtidsekonom Swedbank Digital transformation och nya integrationsmöjligheter Europa är inne i ett teknologiskt paradigmskifte. I en värld som allt mer präglas av globalisering, migration och individualisering är samhällsutmaningarna stora, men digitaliseringen möjliggör samtidigt helt nya villkor för ekonomisk tillväxt. För att skapa långsiktig tillväxt och integration på arbetsmarknaden krävs modernisering av regelverk och att utvecklingskraften i delningsekonomin släpps lös. En arbetsmarknad i förändring Europas befolkning åldras och försörjningsbördan ökar, vilket sätter press på de offentliga finanserna. De jobb som kräver lägre utbildning ökar, samtidigt som arbetsmarknaden ropar efter kompetens som kräver högre utbildning. Det skapar en polarisering på arbetsmarknaden. Den kunskapsintensiva tjänstesektorn väntas fortsätta stå för den största delen av tillväxten. Det fenomen som i forskningen kal�las ”mid-skilled squeeze” uppstår när de jobb som kräver medelhög utbildning minskar. Tre orsaker stärker detta fenomen. För det första leder digitaliseringen till att rutinartade jobb som kräver medelhög utbildning, med låg grad av mänsklig fysisk interaktion, ersätts av automatisering och robotisering. De som frigörs och blir arbetslösa har generellt inte kompetens att söka de jobb som kräver högre utbildning. Då söker de sig till den del av arbetsmarknaden som kräver 30 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN lägre utbildning, vilket bidrar till att fler blir överkvalificerade i dessa yrkesgrupper. För det andra leder fler högproduktiva och högutbildade personer till att efterfrågan på lokala tjänstejobb som kräver låg utbildning ökar. Forskning visar exempelvis på att ett jobb inom konkurrensutsatt högproduktiv sektor bidrar till att tre nya jobb i den lokala tjänstesektorn blir efterfrågade.1 För det tredje leder migrationen, som troligtvis är den starkaste drivkraften till polariseringen, till en ökad andel av lågutbildade inom Europas befolkning. I Sverige förs nu diskussioner bland politiker och ekonomer om eventuella sänkta trösklar för migranter in på arbetsmarknaden, i syfte att öka de jobb som kräver låg utbildning och förbättra integrationen på arbetsmarknaden, kommer att pressa ned lönerna bland de existerande jobb som kräver lägre utbildning. Kritik har riktats mot att det då blir dessa, etablerade och lägre betalda på arbetsmarknaden, som i sådant fall får bära kostnaderna för arbetsmarknadsintegration. Utifrån ett mer holistiskt perspektiv bidrar inställningen till att de som befinner sig i systemet och på arbetsmarknaden, så kallade ”insiders” skyddas och att de nyanlända utan jobb, så kallade ”outsiders” ökar. Kostnaderna för ökat utanförskap och risk för större sociala spänningar ställs mot ökad lönespridning. Problemet skulle kunna lösas av massiva utbildningssatsningar, men dessa skulle båda vara oerhört kostsamma och ta tid. En polariserad arbetsmarknad med människor som permanentas i jobb som kräver låg utbildning är inte optimalt. Men om dessa erbjuds utbildning, och det skapas en mobilitet, blir polariseringen inte lika allvarlig. Utbildningssatsningar för de med låg utbildning i kombination med sänkta trösklar in på arbetsmarknaden är en tänkbar lösning. Förmåga att integrera utrikesfödda på arbetsmarknaden och anpassa utbildningen så att den speglar verkligheten är central av två anledningar; för det första för att förhindra ett växande utanförskap med sociala spänningar som följd, för det andra för att minska försörjningsbördan och skapa en lättnad i de offentliga finanserna i spåren av en åldrande befolkning. 31 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Digitaliseringen påskyndar transformeringen av näringslivet – skapar värden bortom BNP Samtidigt som fler människor än kanske någonsin tidigare befinner sig i rörelse och utmanar våra samhällsmodeller möjliggör digitaliseringen helt nya villkor för ekonomiskt tillväxt. Ett teknologiskt paradigmskifte har i regel tre faser. I den första växer teknologin men med få användare, i den andra sker en utbredd användning och i den tredje uppstår korsbefruktning mellan sektorer. Första fasen, som vi i Sverige upplevde som IT-boomen och kraschen, skapade produktivitets- och effektiviseringsvinster i isolerade branscher. Däremot i övrigt relativt begränsade direkta effekter på ekonomin till följd av lägre mognad bland konsumenter och lägre teknisk mognad. Den andra fasen av digitaliseringen (som vi nu befinner oss i slutskedet av), när då IT blev mobilt, har förändrat de ekonomiska drivkrafterna i grunden. En betydande del av utvecklingen är konsumentdriven och etablerade aktörer utmanas på ett ibland dramatiskt sätt. Den andra vågen karakteriseras bland annat av en utbudschock av skräddarsydda billiga strömmade tjänster, tillit på digitala plattformar som ersätter traditionella mellanhänder (delningsekonomin) samt automatisering och robotisering som substituerar bort rutinartade jobb. Bill Gates har uttalat att utvecklingen oftast överskattas på kort sikt men underskattas på längre sikt. När vi blir allt mer skärmoberoende och korsbefruktning mellan sektorer sker, förändras de ekonomiska förutsättningarna på omdanande sätt och sätter ännu mer press på samhällsstrukturer och regelverk. Den tredje vågen kännetecknas bland annat av visualisering och virtuella verkligheter, genredigering, ett genombrott för sakernas internet och självlärande robotar. Den snabbt växande digitala och virtuella konsumtionen samt kollaborativ produktion inom delningsekonomin gör det svårt för offentliga statistiska centralbyråer att fånga värdet av digitaliseringen. Många länders ekonomiska utveckling avviker från vad som kan förklaras med beprövade modeller. En del kända nationalekonomer som Larry Summers har därför återuppväckt tidigare dödförklarade hypoteser så 32 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN som sekulär stagnation,2 men osäkerheten är stor. Mest bekymmersamt är den lågt uppmätta produktivitetstakten i många länder. En del forskare vill förklara detta med att digitaliseringen inte är lika tillväxthöjande som andra teknologiska paradigmskiften och att innovationstakten inte kompenserar för en ökande andel äldre. Andra pekar på att ett teknologiskiftes produktivitetseffekter först syns i statistiken med en fördröjning. Andra vill hävda att digitaliseringens produktivitetshöjande effekter underskattas till följd av att det traditionella BNP-måttet inte fullt ut fångar värdeskapandet i ekonomin som följer av digitaliseringen. Prismodellen präglas av så kallad ”boundeling”, prenumerationskostnader, som ger fallande marginalpris mot noll. Det ger svårigheter att uppskatta enhetspris och enhetskonsumtion.3 Ett exempel är appen Waze där trafikinformation och väderförhållanden delas bland resenärer. Varken produktionen, konsumtionen, tidsoptimeringen och riskminimeringen fångas på ett rättvist sätt i det traditionella BNPmåttet. Denna typ av kollaborativ digital konsumtion och produktion samt delningsekonomins4 frammarsch gör det allt svårare att fånga tjänstekonsumtionen och därmed underskattas produktiviteten. En omfattande del av konsumtion och produktion sker helt utanför vad som ligger till grund för ekonomisk politik. Exempelvis blir inkomster i virtuella världar svårare att fånga och skattebaser går förlorade. På samma gång faller skattebördan i allt högre utsträckning på den krympande traditionella ekonomin. Även i fall där skattskyldigheten kan fastställas teoretiskt, blir det inte lätt i praktiken när en virtuell plattform drivs från Hong Kong, är registrerad på Malta, använder teknik från Helsingfors och har medverkande och kunder från hela världen. Genomgående för detta teknologiska paradigmskifte och mer specifikt för den andra och tredje vågen är att det skapar ett växande konsumentöverskott, i form av tidsoptimering i fritiden. Konsumentöverskott är en så kallad externalitet som skapas när konsumenter får tillgång till tjänster som de egentligen är benägna att betala mer för. Konsumenter får fler timmar till sitt förfogande och mer kvalitet i varje timme. 33 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN I jämförelser med andra teknologiska paradigmskiften kommer konsumentöverskottet att växa sig alltför stort för att vi ska negligera det i statistiken. Ett rättvisare mått på digitaliseringens värdeskapande behövs för att bland annat politiker och aktieägare ska kunna fatta bättre beslut. Mycket av det värde som skapas av entreprenörer på den innovativa digitala start-up scenen, samt innovation i stora och medelstora organisationer syftar till att öka det konsumentöverskott, den tidsoptimering som inte fångas i det traditionella BNP-måttet. Dessa två utmaningar; underskattning av digital/virtuell konsumtion och produktion, samt det faktum att tidsoptimering i den så kallade hushållssektorn inte fångas, har störst effekt i Europas storstäder där denna typ av tjänstifiering, individualisering och digitalisering sker i snabb takt. Delningsekonomin – en brygga till integration Jobb kommer att försvinna i digitaliseringens spår men nya tillkommer. Avgörande är hur politiker och regelverk underlättar transformeringen och framväxten av nya jobb. Som i alla teknologiska paradigmskiften ersätter nya innovationer en betydande del av de jobb som går förlorade. Att skapa förutsättningar för innovation är centralt. Innovation blomstrar i dynamiska kluster med tillgång till riskkapital, en flexibel arbetsmarknad och universitet. Centralt för jobbskapande är att regelverk anpassas och teknikneutraliseras. Digitaliseringen ökar komplexiteten i tjänsteerbjudanden och många jobb kommer därmed att skapas för att möta ett mer komplext och skräddarsytt behov. Dessutom kommer det som är knappt i ekonomin stiga i värde. Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras och falla i värde. Det sker ett överflöd av digitala tjänster. Allt som inte kan digitaliseras kommer att stiga i värde. Det fysiska mötet, kompetenser som intuition och empati kommer att värderas allt högre och här finns möjlighet till jobbtillväxt. Slutligen kommer arbetsmarknaden i allt högre utsträckning bestå av egenanställda i takt med att digitaliseringen möjliggör en utökad individualisering. 34 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Delningsekonomin är en katalysator till egenföretagande och en brygga till integration. Det är inget nytt fenomen, men tekniken leder till att traditionella mellanhänder ersätts av digitala plattformar som möjliggör billigare utbyte av skräddarsydda varor och tjänster. Delningsekonomin möjliggör även en förbättrad matchning på arbetsmarknaden. Vilande kompetens som idag står långt ifrån arbetsmarknaden kan identifieras och etableras i samhället. Delningsekonomin sänker trösklarna på arbetsmarknaden och kan matcha kompetens bland migranter till främst tjänster i den lokala tjänstesektorn. Det innebär snabbare och högre grad av integration på arbetsmarknaden. Alla sektorer lämpar sig inte för delningsekonomins självreglerande fenomen. Självreglering sker när anhängarna på plattformen verifierar och bedömer erbjudandet på plattformen (som ersätter den traditionella mellanhanden) och tillit skapas. Risken flyttas från den traditionella plattformen till individen, konsumenten och arbetstagaren. Dessutom agerar vissa aktörer inom delningsekonomin inom en sektor där varken skatt, moms eller arbetsgivaravgifter betalas. Men, i de sektorer där delningsekonomins självreglerande funktion lämpar sig väl, som till exempel handel, transport och den lokala tjänstesektorn bör regelverket anpassas och förtydligas så att jobb skapas och skatteintäkter inte går förlorade. Parallellt med den nya ekonomins entreprenörer lyckas stora företag som anammar den nya teknologin växa och ta marknadsandelar. Inte minst gäller det gamla stora industriföretag som genom att digitalisera sina produkter och värdekedjor, skapar smarta och attraktiva varor och tjänster. Erbjudandet ”tjänstifieras” i allt högre utsträckning och allt större del av intäkterna kommer från tjänster. Gemensamma lösningar på våra utmaningar Genom att omfamna digitaliseringens potential att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, som bättre matchning och sänkta inträdesbarriärer, släpper vi loss såväl utvecklingskraften hos nyanlända, som inom delningsekonomin. Detta är en perfekt kombination, då just delningsekonomin kommer att vara vägen in i vårt samhälle för tusentals människor. 35 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Det krävs modernisering av regelverk och samhällsstrukturer för att möta utvecklingen och skapa långsiktig tillväxt och integration. Gamla, stelbenta regelverk håller såväl delningsekonomins aktörer och nya migranter utanför. Under tiden som asylsökande är det alltför svårt att arbeta och i princip omöjligt att starta företag. Människor som deltar i delningsekonomin möts av dåligt anpassade system och hamnar ofrivilligt i en skuggekonomi utan skydd och utan möjlighet att bidra med skatteintäkter. Den förändring som krävs måste ske gemensamt. Följande punkter är av största vikt: • Räkna på kostnaderna för ökat utanförskap och stora sociala spänningar mot de negativa konsekvenserna för ökad lönespridning. • Initiera en diskussion om att i någon utsträckning skifta skattebaser från arbete till exempelvis kapital och konsumtion. • Underlätta för enskilda individer att bli näringsidkare inom delningsekonomin. Målet kan exempelvis vara att hela företagandet, inklusive nödvändig redovisning och skatteinbetalning, sker på en och samma applikation. • Delningsekonomin innebär självreglering och tillit mellan anhängarna på den digitala plattformen. Vissa sektorer är bättre lämpade för detta än andra men där den fungerar väl behöver lagar och regler anpassas för att inte vara i vägen. • Säkerställ att delningsekonomins aktörer tar del av trygghetssystemet och att skatt betalas. Skapa tydlighet och transparens avseende ansvar och försäkring på den digitala plattformen. • Effektivisera offentlig sektor genom digitalisering och delningsekonomin. Tillgängliggör mer statlig data och statistik för värdeskapande av fristående plattformar och entreprenörer. • Utforma mätmetoder för att fånga det värdeskapande som sker på digitala plattformar men som inte speglas i traditionella mått på ekonomisk utveckling. Med gemensamt mod och framtidstro kommer Europa skapa fantastiska möjligheter av världens just nu största utmaningar. 36 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 37 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN BEHRANG MIRI Musiker och samhällsdebattör Europa behöver en human människosyn och flyktingpolitik Det är en mänsklig rättighet att söka asyl och Europa måste bära en del av ansvaret för att förverkliga den rätten. Idag möts flyktingar som kommer till Europa av allt tätare murar och innanför murarna växer rasismen och fascismen sig starkare. Det är hög tid för Europa att ta tag i sin koloniala historia och postkoloniala samtid. Igår, idag och imorgon är migration med och formar och berikar våra samhällen. Världen har blivit mer sammankopplad, i många avseenden mer gränslös. Samtidigt ser vi en utveckling där vissa gränsdragningar blir skarpare igen. Inom EU stärks nationalstatens gränser, till exempel mellan Danmark och Sverige. EU:s yttre gränser stärks. Och vi har populistiska krafter som vill skapa och stärka gränsdragningar mellan olika grupper. Det är denna utveckling som måste stoppas, och utgångspunkten för det är att syna vår historia och syna det Europa vi ser idag. Nationalstaten som ideal kom bland annat till som ett sätt för de europeiska kolonialmakterna att befästa sina nationella intressen under den koloniala eran. Under nationens flagg skulle man konkurrera om vilket rike som kunde sätta störst mark under dess krona. Exploatering, slaveri, rasbiologi samt stereotypisering och exotifiering av den ”andre” var en del av alla de verktyg som användes för att befästa nationens och den egna gruppens suveränitet. Den eurocentriska världsbilden delades av alla dessa makter, men sinsemellan fanns 38 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN en rivalitet som la grogrunden till en av de mest förödande kapplöpningar i mänsklighetens historia där miljontals människor i Afrika, Syd- och Nordamerika, Asien och Australien förslavades, mördades och fördrevs – allt för att tillfredsställa de europeiska kolonialmakternas imperiebygge. Ett sätt att befästa makt var att dra gränser. Fiktiva gränsdragningar med verkliga konsekvenser. Man ritade streck på kartan som delade upp folkgrupper och splittrade familjer. Gränser som resulterade i skapandet av ett ”vi och dom”, ibland även bland de grupper som annars alltid haft en historisk gemenskap att luta sig mot. Dessa ”linjalisatörer” ritade om världen för att på bästa sätt gynna det eurocentriska världsbygget. Även på Europas kontinent blev gränsdragningar ett än mer tydligt sätt att befästa nationens makt. Frankrike, England, Spanien, Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Portugal och glöm inte vårt egna land Sverige – alla tävlade om dominans och gränserna var en viktig del i befästandet av den. Till det inhumana koloniala imperiebyggandet bidrog Kung Leopold, Napoleon Bonaparte, och inte att förglömma självaste Gustav den Tredje. Under första och andra världskriget förstärktes dessa gränsdragningar i Europa vilket inte minst drabbade alla de judar, romer, HBTQpersoner, personer med funktionsvariation och politiska motståndare till Hitler som försökte undfly den nazism och fascism som eskalerade och spreds till andra europeiska länder. De som lyckades fly möttes oftast av stängda gränser. Efter andra världskriget myntades parollen ”never again”. Aldrig igen skulle vi bevittna de grymheter som systematiskt drabbade och förintade många av de judar och romer som levde i Europa. Aldrig igen skulle vi tillåta nationalism, rasism, nazism och fascism styra våra staters inriktningar. Vi måste försonas som systrar, bröder och syskon hette det. FN byggdes upp som ett gemensamt paraply för medmänsklighet. Konventioner skrevs för att fastslå de universella mänskliga rättigheterna och även om kalla kriget befäste tydliga ridåer mellan väst och öst så började tankar om en värld och ett Europa bortom nationalstatstänkandet att träda fram. 39 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Högre murar och normalisering av anti-migrantretorik Med bakgrund av detta skulle jag vilja titta på det Europa vi ser växa fram idag. Ännu ett av flera krig de senaste tio åren har tvingat miljontals syrier att fly undan förtryck och terror. Irakier, afghaner, kurder, somalier, libyer, tunisier, burundier, kongoleser, iranier, eritreaner, etiopier, sydsudaneser – ja, listan är lång över de grupper av människor som tvingas fly från sina hem, städer och länder på grund av krig i hopp om ett säkrare liv här i Europa. Andra flyr för att rent ekonomiskt skapa sig ett bättre liv. Ett liv där en ska kunna försörja sin familj som en oftast tvingats lämna kvar i sitt hemland. Ensamkommande flyktingbarn, familjer och andra individer som försöker att ta sig från exempelvis Elfenbenskusten, Senegal, Mali, Mauretanien, Gambia, Nigeria och så vidare på gummibåtar via Medelhavet till Europa, har alla som ambition att förbättra sina och sina familjers levnadsvillkor. Drömmen om ett bättre liv i Europa finns inom räckhåll. Man har sett alla Hollywoodfilmer, man har följt alla kändisars lyxliv, man har sett dokumentärerna och alla de populära tv-serier som visar på det gyllene liv som till synes finns på andra sidan havet. Det är klart att alla vill ha samma levnadsstandard som den som finns här i väst. Ett hem, ett jobb, en bil, fritid, semester – varför inte slänga in en tvättmaskin också – klart att alla vill ha tillgång till allt detta. Men de som lyckas ta sig över berg, dalar och hav möts av allt annat än något gyllene. Man möts av gränser som återigen är lika rigida och fasta som dem som ville fly undan Hitler och Mussolinis nazistiska och fascistiska grymheter mötte. Man möts av partier som likställer flyktingar med våldtäktsmän, kvinnoförtryckare och potentiella terrorister. Den rasistiska och fascistiska retoriken har återigen normaliserats. Det är viktigt att betona att flyktingar inte skapar terror – det är terrorn som skapar flyktingar. Och när det konstant talas om ”flyktingkrisen” så görs det gällande att det är flyktingarna själva som förkroppsligar krisen och inte det faktum att det är flyktingar som själva upplever krisen. Krisen av att förlora sina nära och kära. Krisen av att fly från sitt hem, sin familj, sitt jobb, trygghet och stabilitet för att man måste 40 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN fly döden. Krisen av att tvingas fly via osäkra vägar för att sedan mötas av stängda gränser när du väl nått fram till ditt mål. Gränserna är lika dödliga nu som då. Gränserna har gjort att Medelhavet har förvandlats till en gigantisk begravningsplats. Skulle en som flyr nå Sverige väntar ett eventuellt tillfälligt uppehållstillstånd, ingen familjeåterförening – åter gränser och begränsningar. Vad hände med ”never again”? Ta in i kalkylen den antiziganism och den utsatthet som många EU-migranter upplever i sina respektive hemländer. Ta in i kalkylen de attityder som EU-migranterna möts av runt om i Europa och även här i Sverige. Ta in i kalkylen att det hellre pratas om att förbjuda tiggeri än att förbjuda fattigdom och summan av kardemumman blir följande: ”never again” är en bortglömd fras. 41 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Europa har ännu en gång glömt bort sin egen historia. Den så kallade ”fria rörligheten” gäller endast vissa individer som har ”rätt bakgrund” och inte exempelvis alla de romer som endast har som dröm att kunna ge sina familjer ett bättre liv. Gränstänkandet som visade sig vara dödligt under den europeiska koloniala eran och under andra världskriget visar sig vara lika dödligt idag. Så vad hände med ”never again”? Vad hände med att vi aldrig mer skulle tillåta hat, våld, nazism, fascism och rasism bli en dominerande faktor? Vad hände med att syskonskap skulle råda i stället för att vända ryggen till? Vad hände med att alla länder skulle hjälpas åt att stötta de människor, grupper och individer som tvingas till flykt? De senaste årens politiska utveckling i Europa visar på det guldfiskminne som mänskligheten har att förhålla sig till. Mänskligheten glömmer lätt bort sin egen historia och vart den har varit, likt en guldfisk som konstant simmar runt i ett akvarium utan att komma ihåg vart den har varit eller var den är på väg. 42 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Denna amnesi kan ibland vara tillgjord, ett medvetet drag för att sopa allt det obekväma under mattan. Allt det obekväma som finns i ens historia och som påverkar ens samtid än idag. Det finns en anledning till varför många av de som tvingas att fly eller som söker ett bättre liv kommer från de länder som har varit forna europeiska kolonier. Det finns en anledning till varför den ekonomiska resursfördelningen i världen ser ut så som den gör. Det är svårt för ett land att bygga starka institutioner, infrastruktur, välfärd och välstånd, och för befolkningen att skapa folkrörelser, kvinnorättsrörelser och barnrättsrörelser, när landet har varit under ockupation, krig och kolonialt förtryck i flera hundratals år. Detta gäller lika mycket Afghanistan så som Irak, Somalia och Kongo. Många av de inbördeskrig som vi har bevittnat i modern tid har en direkt koppling till de gränsdragningar som är kvarlevor från den koloniala eran. Det finns en anledning till varför just afrosvenskar är den grupp i Sverige som upplever mest hatbrott enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och det finns en anledning till varför European Network Against Racism (ENAR) gång på gång påpekar att afroeuropéer är en av de grupper i Europa som upplever mest diskriminering och rasism. Europa behöver en gång för alla ta itu med sin historia. Europa behöver en gång för alla ta itu med sitt koloniala förflutna för dess kvarlevor påverkar olika minoritetsgrupper i världen än idag. Måsten för ett solidariskt, inkluderande Europa Europa behöver på riktigt adressera den islamofobi, afrofobi, antiziganism och antisemitism som breder ut sig runt om i Europa. Europa måste ta lärdom från de slutsatser som drogs efter andra världskriget. Europa måste bort från det nationalistiska tänk som återigen sprider sig. EU måste skapa vägar för flyktingar att på säkert sätt ta sig till Europa. Europa är direkt eller indirekt inblandat i många av de konflikter som människor just nu flyr ifrån. Det gäller även Sverige och vi får inte glömma att Sverige per capita är den fjärde största 43 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN vapenexportören i världen.1 Tro mig – vapen skapar ingen fred och rättvisa. Fråga mig som har varit flyktingbarn – jag vet vilka förödande konsekvenser vapen har i människors liv. I stället för att jaga flyktingar bör vi i stället jaga fram alla de skattepengar som finns att hitta i Panamadokumenten och som hade kunnat finansiera det totala flyktingmottagandet plus så mycket mer. Pengar som välfärden och samhället till följd av skatteflykt berövas på. Att vi står upp för en human flyktingpolitik och human människosyn är det enda sätt som vi kan skapa en bättre, öppnare värld. Europa har inte på riktigt tagit itu med sin historia och hur den påverkar vår samtid, och inte tagit tillräcklig lärdom från andra världskriget. Det minsta man kan göra att ta emot alla de människor som flyr till Europa. Dessutom är det endast en liten andel av alla flyktingar i världen som som tar sig till Europa. Hälften av världens ca 60 miljoner flyktingar vistas enligt UNHCR i bara tio länder, nämligen Syrien, Colombia, Irak, Kongo-Kinshasa, Pakistan, Sudan, Sydsudan, Turkiet, Afghanistan och Nigeria. Inget av dessa tio länder är europeiskt. Att endast fem av EU:s 28 medlemsländer tar emot 70% av de flyktingar som tar sig till Europa visar även det på att de flesta länder i Europa inte tar sitt solidariska ansvar. Inga murar skapar fred och rättvisa. Oavsett om det gäller den mur som Donald Trump har tänkt bygga vid gränsen till Mexiko, eller de osynliga murar runt Europa som förtätas för varje dag som går. 44 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 45 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN ANDREA SPEHAR Docent i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och Centrum för Europaforskning (CERGU) Framåtsträvande integrationspolitik för Europa Europa behöver en ny berättelse om migration i det offentliga rummet. Nu stigmatiseras invandrare och en informerad debatt om lösningar på de verkliga integrationsproblemen hindras. För att motverka segregering och social marginalisering krävs stora integrationspolitiska satsningar som skapar jämlika levnadsvillkor. Det behövs investeringar i utbildning, underlättad tillgång till medborgarskap och att arbetsmarknadsintegrationen blir snabbare, mer jämlik och jämställd. Mänsklighetens utveckling är en historia om förflyttning.1 Samhällen tenderar att utvecklas både ekonomiskt och intellektuellt av de kulturella möten som skapas av migration. Dessutom har migrationen varit oumbärlig för framväxten av det moderna välfärdssamhället.2 Den stora migrationsvågen på 1800-talet banade vägen för det industrisamhälle som utgjorde grunden för den stora ekonomiska tillväxten. Även 1900-talets stora arbetskraftsmigration var nödvändig för att Europa skulle kunna återuppbyggas efter andra världskriget och skapa sina omfattande välfärdssystem. Idag fyller migration också kritiska luckor i IT-sektorn, jordbruk, sjukvård, turism och omsorgsarbete. Forskare understryker också den stora betydelse migrationen haft för sändarländernas ekonomiska tillväxt, i form av de medel, så kallade remmiteringar, som sänts tillbaka till hemlandet.3 I dag utgör migranters ekonomiska bidrag till sina familjer på hemmaplan det enskilt viktigaste ekonomiska tillskottet till många utvecklingsländer, vilket i sin tur bidrar till samhällsutveckling. 46 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Människornas förflyttningar mellan länder och regioner skapar också utmaningar för de mottagande samhällena. De flesta europeiska länder kan beskrivas som mer eller mindre mångkulturella, i meningen att de europeiska medborgarna har flera olika kulturella bakgrunder, gällande till exempel språk, religion och etnicitet. Dagens europeiska mångkulturella samhällen kännetecknas dock i hög grad av segregering och social marginalisering, vilket är särskilt synligt i storstäderna.4 Många människor med utländsk bakgrund har inte samma möjligheter som inrikes födda. De har lägre sysselsättning och högre arbetslöshet, lägre inkomster och pensioner, osäkrare arbetsvillkor, sämre hälsa, lägre valdeltagande och lägre förtroende för politiska institutioner.5 De integrationspolitiska insatserna i olika europeiska länder har hittills inte visat sig vara tillräckligt effektiva för att skapa jämlika villkor för olika migrantgrupper. Detta gäller även för Sverige, ett land som betraktas som världsledande på arbetet med integration.6 När man diskuterar och jämför integrationspolitiska insatser och utfall i olika länder är det viktigt att man tar hänsyn till några komplexa aspekter. För det första kan integrationspolitiska jämförelser mellan länder vara problematiska eftersom olika länder har olika förutsättningar i termer av migration, arbetsmarknad och välfärdspolitik med mera. För det andra kan det vara av vikt att betrakta de nyanländas integration som en process och inte som ett tillstånd. Det tar olika lång tid för olika grupper av invandrare att integreras i det nya samhället. Till exempel, desto längre tid man vistas i ett land desto bättre blir förutsättningarna att komma in på arbetsmarknaden.7 För det tredje finns det betydande skillnader i integrationsgraden mellan invandrare med olika utbildningsnivåer, härkomst och invandringsstatus, mellan olika åldersgrupper, samt skillnader mellan män och kvinnor. Policyförslag som diskuteras nedan bör läsas i ljuset av dessa komplexiteter. Integrationspolitiska insatser för jämlika levnadsvillkor Diskussionen om integrationspolitiska utmaningar i dagens europeiska debatt domineras av utgångspunkten att levnadsvillkoren för utrikes- 47 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN födda är sämre än för inrikes födda. Invandrarnas status i de olika europeiska länderna präglas allt mer av ojämlikhet inom olika sfärer av samhällslivet. Om man på allvar vill göra någonting åt detta måste integrationspolitiska satsningar i högre grad syfta till att skapa bättre levnadsvillkor för olika migrantgrupper. En lång rad vetenskapliga rapporter och offentliga utredningar har de senaste åren lyft fram att invandrare i Europa över lag har en lägre välfärd; exempelvis återfinner vi i denna grupp en högre andel människor i relativ fattigdom, arbetslöshet och ohälsa. Delvis hänger den lägre välfärden samman med att migranters ställning på den europeiska arbetsmarknaden är sämre än för den inrikes födda befolkningen, men det har också att göra med olika regelverk för inrikes och utrikes födda, samt diskriminering. Sämsta villkoren på den europeiska arbetsmarknaden har inte förvånande de irreguljära migranterna.8 Utan dokument och med risk för att bli utvisade arbetar dessa migranter med manuella jobb för låga löner, med långa arbetstider och med bristande social trygghet. Men även bland migranter med uppehållstillstånd eller medborgarskap är det oproportionerligt många som har fastnat i yrken präglade av osäkra arbeten. Dessutom är arbetslösheten större i dessa grupper. Den växande ojämlikheten i samhället kan leda till många negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen. Om stora grupper av människor lever med helt andra villkor än majoriteten i ett land är risken stor att det uppstår ett andra klassens medborgarskap. När hopplöshet och känslor av orättvisa breder ut sig ökar dessutom riskerna för radikalisering, inte minst bland ungdomar, något som vi bland annat har sett i så kallade förortskravaller i flera europeiska storstäder. Europeiska länder bör skapa förutsättningar för en mer jämlik integration av migranter på arbetsmarknaden. En väldigt viktig integrationsaspekt som påverkar invandrarnas välbefinnande är arbetsdeltagande och inkomster. Existerande institutionella ramverk i olika länder har inte visat sig vara tillräckligt effektiva för att motverka diskriminering av olika migrantgrupper. Därför bör det utarbetas innovativa strategier för att motverka diskriminering på arbetsmarknaden 48 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN gällande arbetsmarknadsdeltagande, lönenivåer och arbetsmiljö. Introduktionsprogram och aktiviteter för nyanlända tredjelandsmedborgare bör organiseras så att dessa kan få grundläggande kunskaper om värdlandets språk, historia, institutioner, socioekonomiska förhållanden, kulturliv och arbetsliv. Det bör erbjudas kurser på olika nivåer så att hänsyn tas till kursdeltagarnas olika utbildningsbakgrunder och förkunskaper om värdlandet. Sådana utbildningsmöjligheter bör inte tolkas som fördomsfull etnocentrism utan kan i en liberal anda tolkas som ett uttryck för ett värdesättande av lika möjligheter. Ett politiskt syfte kan därmed vara att ge alla invandrare reella förutsättningar att delta i samhället och uppleva sig ha möjlighet att tillhöra gemenskapen på jämlika villkor. Jämställdheten mellan kvinnor och män borde vara ett genomgående perspektiv i välkomnandet och integrationen av människor på flykt. En av dagens största jämställdhets- och integrationspolitiska utmaningar är att skapa en integrationspolitik som ger kvinnor och män samma möjligheter. I Sverige är exempelvis sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor nästan 20 procentenheter lägre än för de inrikes födda. Alldeles för många utrikes födda kvinnor har inte fått möjligheten att få den makt över vardagen som det innebär att ha en egen lön. Det är motiverat att se över behovet av riktade insatser för att bryta många utrikes födda kvinnors isolering. Även andra åtgärder kan diskuteras så som mentorsprogram och insatser för att stödja kvinnor och män att bryta mot könsspecifika normer. Invandrarkvinnor som anammar liberala jämställdhetsvärderingar har exempelvis större sysselsättningsgrad i olika EU-länder än kvinnor som anammar konservativa könsroller.9 Kunskapen om utrikes födda kvinnor i utanförskap behöver förbättras – idag saknas djupare information om denna grupp för att kunna utforma effektiva insatser som kan bryta utanförskapet. Investeringar i utbildning och omskolning bör prioriteras. Utbildningsinsatser är av avgörande betydelse för att göra invandrarna, och i synnerhet deras efterkommande, beredda att bli mer framgångsrika och aktiva deltagare i samhällslivet. Kompletterande utbildningar för personer med utländsk högskoleutbildning ökar chanserna att få ett 49 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN relevant arbete. Detta gäller särskilt för yrkesutbildningar.10 De investeringar som regeringar gör när migranterna kommer till landet kan betala av sig på längre sikt, om det leder till att de snabbare får jobb och betalar skatt. EU-länder bör underlätta tillgången till medborgarskap för olika invandrargrupper och inte göra det svårare, vilket är den dominerande policytrenden bland EU-länderna idag. Det finns starka bevis för att naturalisation främjar social integration, deltagande på arbetsmarknaden och ett aktivt medborgarskap. Särskilt för varaktigt bosatta och barn till invandrare bör det vara lättare att få medborgarskap eftersom det är ett sätt att öka integrationen. Det skulle också sända ut en stark signal om att invandrare och deras barn anses vara en del av en gemenskap. Mot en mer faktabaserad debatt Europa behöver en ny berättelse om migration i det offentliga rummet. I den politiska retoriken som idag dominerar europeisk media har invandringen utmålats som syndabock för en rad orelaterade problem. Osäkerheten, som orsakas av till exempel den världsomspännande ekonomiska krisen, arbetslöshet, debatten om Europas framtid och framkomsten av nya tillväxtländer, tar sig uttryck som stigmatiserar invandrare. Detta är orättvist mot de nyanlända och hindrar en informerad debatt om lösningar på de verkliga integrationsproblemen. Migranter framställs i allt fler politiska och mediala sammanhang som hot, trots att det finns överhängande nationalekonomiska bevis på att migration ger långsiktiga ekonomiska vinster, både för mottagar- och sändarländer, som långväga överskrider de kortsiktigare kostnaderna. Eftersom invandring är ett infekterat ämne, är det viktigt att styra debatten mot en mer faktabaserad diskussion. Undervisning om migration som ett grundläggande samhällsfenomen bör utvecklas och inkluderas i utbildningssystemets olika nivåer. Länderna bör skapa nya offentliga arenor för invandrare att dela sina erfarenheter, uttrycka sina behov och bidra till den allmänna debatten. Sådan aktiv medverkan kan i sin tur skapa en känsla av tillhörighet och medborgerligt ansvar, vilket i det långa loppet skulle bidra till en bättre representation av invandrare i det civila samhället och den politiska sfären. 50 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 51 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN MATS KARLSSON Direktör vid Utrikespolitiska institutet EU:s globala roll i en alltmer splittrad värld Europa kan aldrig vara starkare externt än det är internt. Hur vår tids politiska paradigm förstås är avgörande för om Europas länder klarar att ge EU den inre styrkan och motstånds- och hållbarhetskraft som behövs i en tid av nya säkerhetspolitiska hot och internationella ekonomiska utmaningar. I den årliga undersökningen av upplevda samhällsproblem i Sverige som SOM-institutet vid Göteborgs universitet publicerade i april framgick att immigration är nummer ett och utrikespolitik nummer 15 bland 15 möjliga val – med utrikespolitiken oroande för endast tre procent av de spontant svarande. Övriga 13 frågor var inrikespolitiska. Om man samtidigt frågar vad som är ”mycket oroande” utgör internationellt direkt relevanta frågor minst 14 av 20, bland dem terrorism, klimat, spänningen med Ryssland och globala epidemier. För de övriga sex, bland dem ekonomisk kris, korruption och sociala klyftor, är steget inte långt till internationella dimensioner. Tolkningarna av undersökningen kan vara flera. Kanske har många genom åren uppfattat utrikespolitik som en trygg, gemensam hållning i Sverige, medan de nya internationella, och specifikt europeiska, utmaningarna ses som hotfulla. Kanske återspeglas dock här en underprioritering av den internationella dimensionen i svensk vardagsverklighet och politik. Det säger kanske något om länken, eller brist på länk, för många mellan förståelse för sakfrågorna och handlingsberedskap också på ett internationellt plan. 52 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Den internationella samarbetsordningen bör ej tas för given Idag kan inte mycket tas för givet i den internationella säkerhets-, folkrätts- och samarbetsordningen. Att säga att vi lever i ett hotande paradigmskifte, som radikalt skiljer sig från krigsslutet 1945 eller murens fall 1989, är ingen överdrift. Efter andra världskriget grundlades många viktiga institutioner med FN i grunden som vi idag tar för givna, för att hantera säkerhet (konflikter och nedrustning), folkrätt (särskilt MR-konventionerna och Barnkonventionen) och samarbete (OECD, IMF, utvecklingsbanker och andra forum), även regionalt som EU och Norden. Demokrativågorna över världen på 90-talet skapade ett nytt, starkt optimistiskt paradigm. I Europa markerade uppklippningen av taggtrådsstängslet mellan Ungern och Österrike det stora genomslaget. Därefter drogs en stor samhällsomvandling igång som med demokratisk kontroll och ambitiös ekonomisk-social politik byggde en ny europeisk modell. Ska vi behöva se tillbaka på detta som en gyllene epok? I stället ser vi nu nya murar. Stängsel byggs igen mellan just Ungern och Österrike och hela vägen söderut steg för steg genom det Balkan, som bjöds att vara med i EU, till Greklands gräns mot Turkiet. Israel har fullbordat en mur. Och helt realistiskt, och inte surrealistiskt, avser också Donald Trump göra detta, i gränsen mellan USA och Mexiko. Ett trendbrott har skett och ett nytt paradigm av gränser biter sig fast. Vad såg vi inte? USA:s invasion av Irak 2003 undergrävde trovärdigheten och effektiviteten i Västs ledarskap på ett historiskt oåterkalleligt sätt. Det förtjänas att sägas igen och analyseras många gånger. Invasionen var självvald. Den gick emot den FN-ordning vi hade som skydd. Den bröt den europeiska sammanhållningen med Storbritanniens val av att gå med USA. Långt från någon ”mission accomplished”, som George W. Bush famöst sa, ledde den till oväntade konsekvenser. Vi får leva med dem 53 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN under mycket lång tid. Vill vi förstärka den internationella rättsordningen måste det ske på annat sätt, tillsammans med andra. Har vi det ledarskapet? Idag ser vi dock hur Republikanernas kandidat Donald Trump, kanske en mindre unik västlig ledare än vi tror, fortsätter att undergräva sitt betydelsefulla lands internationella roll genom sitt ifrågasättande av USA:s förpliktelse till Nato och förhållande till EU, grunderna i den europeiska säkerhetsordningen. I Östasien vill han likaså dra tillbaka USA:s engagemang vilket begränsat kärnvapenspridningen och säkerligen bidragit till stabilitet. Vilka slutsatser drar Kina och Japan? Hemmavid, i det som kunde ha varit ett av USA:s största framsteg i omvandling och integration, nämligen öppenhet mot Latinamerika, vill han på allvar deportera miljontals människor. Detta skulle kräva en polisstat och bryta mot konventioner som var grunden i den ordning som inte minst Eleanor Roosevelt stod för. Vilken kontrast i ett USA som samtidigt vill hylla henne och Harriet Tubman (hon som hjälpte slavar migrera norrut illegalt) genom att visa deras ansikten på nya sedlar! Det är klart att stora länder i världen omprövar sina beräkningar om vad USA kan stå för i framtiden – oavsett om han blir vald eller inte. Detta sker redan. Om Europas och USA:s ledare inte vänder denna trend själva, vad kan vi förvänta oss av den ordning som byggts från 1945 och 1989? De nya utrikesutmaningarna är betydande. Ett splittrat Europa saknar handlingskraft Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim, aggression i Ukraina och utmaning på andra ställen har brutit 25 års etablering av en europeisk säkerhetsordning. Europas svar på denna utstuderade oberäknelighet har möjligen begränsat men inte lyckats vända denna utveckling. Vi saknar bevisligen effektiva medel att påverka det som driver Vladimir Putins val. Också detta kommer vi att leva med under lång tid. Europa saknar också kraft till samlat svar på konvulsionerna i Mellanöstern trots sin erfarenhet och intressen av att Mellanöstern utvecklas väl. Europa är emellertid inte ledande i samtalen om Syrien. 54 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Europa hade kunnat vara mycket mer förberett på konsekvenserna av maktvakuumet efter Gaddafis fall i Libyen. Vilka samtal pågår med till exempel Egypten och Iran? Vad blir av Medelhavssamarbetet, som under varje positivt framtidsscenario måste stå för integration och omvandling? Om Marseilles förorter sätts i brand bör vi inte förvånas. För ingen – förutom för befolkningarna själva – betyder Mellanöstern och Nordafrika så mycket som för oss i Europa, och också precis oss i Sverige. Vi måste åter lära oss från historien att detta är en och samma region. Flyktingkrisen förvärrar redan svåra splittringar i ett EU underminerat av finanskris, social differentiering och lågt självförtroende. Den ”anständiga mitten” eroderas i land efter land, nu senast i Österrike där 30 000 röster skilde oss från en högerpopulistisk president. Storbritanniens premiärminister David Cameron har satt Europas framtid på spel genom omröstningen om landets EU-medlemskap för att lösa splittringen i sitt eget parti. Camerons partiledarrival Boris Johnson, nu kampanjledare för Brexit, liknar EU vid Romarrikets och Hitlers ambitioner. När hörde vi sådant språk på denna nivå? Utmaningar för EU:s framtida utrikesoch säkerhetspolitik Så går vår debatt vidare med politiker som inskränker i stället för utvidgar horisonter. Annat var det efter andra världskriget när de moderna institutionerna skapades, när Europas inre marknad öppnades på 80-talet av Jacques Delors, och efter kalla krigets slut när de fyra friheterna i form av Köpenhamnskriterierna skulle välkomna en större krets i en starkare ordning (och gjorde det), och än senare med en utåtriktad projektion av vår inre stabilitet, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Att idag lyssna på Federica Mogherini, EU:s höga representant i utrikesfrågor, är att känna viss trygghet i att Europa kan tänka samlat och konceptuellt riktigt. Hon förbereder, på uppdrag av EU-staterna, 55 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN den ansats som kan bli Europeiska unionens framtida globala politik. Federica Mogherini betonar värdena som grund för Europa (likt Schengen, frihet och kontroll samtidigt), nödvändigheten av att vi bygger säkerhet genom ”resilience”, flexibel motståndskraft, även byggd på det civila samhället, och att världen över främja pragmatiskt samarbete med andra regionala organisationer, från USA (handelsvtalet TTIP), till Afrikanska Unionen, de nya utvecklingsbankerna i Asien och på andra håll. Runt om i världen träder en ny generation ledare fram, som inte begränsas av tidigare självbilder av var gränsen för deras nationers globala inflytande går, ledare som börjar dra andra slutsatser om vad de förväntar sig av Västs kapacitet. De sätter nu nya långsiktiga mål. Putin sägs vara en bra kortsiktig taktiker men dålig strateg. Sant eller inte om honom, kan vi förvänta oss ett utmanande strategiskt agerande från länder, inte minst i Asien, som är mindre pressade för tid och har stark ekonomi. Det kan göra det svårare att bygga vidare stödet för de värden som ligger i MR-konventioner, flyktingrätt, Internationella brottsmålsdomstolen, IT-frihet och journalisters rättigheter. Det kan bli tuffare att realisera samarbete i klimatavtal, handelsavtal, G20 och FN självt. I den meningen är den självförvållade skadan redan skedd i Väst och nya svar på omvandling och integration krävs. Få föreställde sig att Västs tillstånd skulle se så ut ett kvartssekel efter 1989. Projiceringen av extern styrka kan aldrig bli mer hållbar än den inre styrkan. Det är kärndilemmat i det nu aktuella utformandet av EU:s framtida utrikes- och säkerhetspolitik, med nyckelutmaningar i förhållande till Mellanöstern och Ryssland. Samtidigt pågår de geotektoniska förändringarna i globala maktrelationer som en följd av Asiens, Afrikas och Latinamerikas ekonomiska framsteg och politiska omvandling. 56 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN En värld där ”good governance” kämpar mot ”bad governance” Förenklat sett kan vi fråga oss om inte ett nytt paradigm utvecklas. Ser vi nu en värld där ”good governance”kämpar mot ”bad governance”? Det nya i vår tid är att ekonomisk-politisk maktkoncentration, omfattande såväl statsmakt, rättsstat, näringsliv som civilsamhälle och medier, kombineras med projicerad legitimitet. Var står Kinas samhällsomvandling i detta ljus? Det finns flera sätt att läsa Brasiliens korruptionsdebatt utifrån sådana perspektiv. Rysslands och Turkiets presidenter liknar alltmer varandra till ledarskapskaraktär, trots skillnader och konflikter, och de åtnjuter brett stöd i sina respektive länder. Var står i Väst de ledare från Donald Trump till Marine Le Pen i Frankrike, Viktor Orban i Ungern och nu de nya krafterna som tagit hälften av rösterna i valet om Österrikes president? Deras populism omformar det som gäller som norm i Europa idag, omöjlig att föreställa sig för bara kort tid sen. Panamapapperen visar inte bara de rikas ”sordid underbelly” (korrupta baksida) utan representerar också de pågående konsekvenserna av en uteslutande ekonomisk modell som redan gett oss en finanskris. Nu följer som brev på posten den politiska krisen, och den har internationella konsekvenser. Det finns förstås motbilder till detta – från klimatavtal och Agenda 2030, till Påvens besök i Lesvos och Obamas förestående besök i Hiroshima, liksom till Sadiq Khan som ny borgmästare i London. Men det förefaller ofrånkomligt att vi behöver realistiskt omvärdera den värld som omger oss. 57 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Tre perspektiv är viktiga för Europa att analysera och diskutera: • De geopolitiska skiftena, dynamiken i reella maktrelationer • Den politiska ekonomin, från utvecklings- och handelspolitik till • Den politiska dialogen, inom samhällen och mellan länder. korruption I Sverige måste vi vara villiga att lansera ett starkt europeiskt bidrag utifrån våra värden och intressen. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik är också vår första försvars- och aktionslinje. Kombinerad med en politik för de andra inre samhälleliga utmaningarna kan inre styrka fortfarande projicera och vinna det vi vill. (En kortare version av detta bidrag publicerades på UI:s Utrikesmagasinet.se den 23 maj 2016) 58 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 59 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN ANN-KRISTIN JONASSON Universitetslektor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och Centrum för Europaforskning (CERGU) Så kan EU medverka till stärkt demokrati söder om Medelhavet Fem år efter de folkliga upproren i Nordafrika och Mellanöstern har många auktoritära regimer i EU:s närområde snarare stärkts än gått i en demokratisk riktning. Ska EU:s demokratifrämjande insatser söder om Medelhavet lyckas krävs att det arbetet prioriteras, att det bygger på lokalt förankrade demokratiuppfattningar och att dialog förs med aktörer bortom regeringar. EU måste göra om och göra rätt. EU:s demokratifrämjande står inför stora utmaningar i Medelhavsområdet. Trots att EU sedan 1990-talet arbetat systematiskt för att främja demokrati söder om Medelhavet och håller hög svansföring i frågan, så visar såväl forskning som den politiska utvecklingen att EU:s arbete för att främja demokrati i stor utsträckning har misslyckats i området. Efter de folkliga upproren för fem år sedan, den i västvärlden så kallade ”arabiska våren” – med utbredda krav på deltagande och inflytande – så har många auktoritära regimer snarast stärkts, även om vi ser en mer demokratisk utveckling i andra, med Tunisien som flaggskepp. Hur kan då dessa utmaningar för demokratifrämjandet hanteras? Forskningen visar att tre förutsättningar är avgörande för demokratifrämjandets chanser att lyckas: för det första att partnerlandet uppvisar en grundläggande orientering mot demokrati, för det andra att det finns ett lokalt ägarskap av det föreslagna demokratiseringsprojektet, och för det tredje att det finns en dialog mellan demokratifrämjaren och olika delar av samhället i partnerlandet, inte bara regeringen. EU skriver under på samtliga av dessa förutsättningar, men erfarenheten 60 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN visar att de ändå inte efterföljs i praktiken. Utmaningen är att lägga om politiken så att dessa förutsättningar uppfylls. Utifrån min forskning på området kommer jag här kort skissa hur detta kan göras.1 Först och främst bör EU prioritera demokratisering i sin utrikespolitik om demokratifrämjandet ska kunna bli framgångsrikt – EU bör, de facto, arbeta för demokrati i alla väder. Om andra konkurrerande mål prioriteras visar forskningen att demokratifrämjandet får stryka på foten.2 EU menar att demokratisering leder till stabilitet och säkerhet. Men då måste också demokratisering stödjas utan några förbehåll. Om EU faktiskt inte strävar efter – och därmed prioriterar – demokratisering, så är demokratifrämjandet till liten nytta. Hittills har utvecklingen visat att EU hellre stödjer stabilitet och säkerhet än demokratisering när dessa ställs mot varandra, som de ofta gör – särskilt i en turbulent demokratiseringsprocess. Demokratibygge i det lokala sammanhanget För att främja demokrati bör EU vidare utgå ifrån den grundläggande lärdomen i demokratiseringsteorin: demokrati måste byggas i det lokala sammanhanget. Varje land måste arbeta för en någorlunda gemensam inställning till demokratin. Det måste finnas en nationell överenskommelse om den demokratiska grunden för staten, fast förankrad i olika delar av samhället. Forskningen visar att ett land behöver utveckla demokratin i linje med sina egna värderingar, på grundval av sina egna prioriteringar, för att den ska bli hållbar. Til syvende og sidst är det landet självt som ska bära sin demokrati och det måste göras på basis av lokala förhållanden – inte utifrån förhållanden som råder hos en utomstående demokratifrämjare som EU. Om EU menar allvar med sitt stöd för demokrati runt om i världen, bör unionen erkänna det också i praktiken. I det demokratifrämjande arbetet bör därför fokus ligga på att uppmuntra en inhemsk dialog om demokrati, så att en lokalt baserad orientering mot demokrati kan växa fram. Utan en sådan grundläggande och någorlunda gemensam demokratiorientering försvåras varje försök att etablera demokrati. EU bör i detta sammanhang erkänna att demokratier kan se olika ut – och omfatta andra värden än i Europa. Såsom påpekas av Hamdok – ”countries will of necessity be differently 61 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN democratic”.3 EU-länderna bör därför bestämma om de ska främja en viss europeisk liberal demokrati, eller om de definierar demokrati på ett bredare sätt, vilket även kan inkludera icke-liberala drag. Den grundläggande logiken i EU:s demokratifrämjande är villkorsbaserat samarbete med partnerlandets regering. EU arbetar för att främja demokrati genom olika typer av konditionalitet – såväl negativ (som att handelsavtal upphör vid brott mot demokrati och mänskliga rättigheter), som positiv (som att partnerländer utlovas fördelar i den utsträckning som de når uppsatta mål). Problemet med denna typ av villkor är att forskningen visar att de, till skillnad från vad EU hävdar, ofta är ganska ensidigt satta av EU. Partnerländernas regeringar har ofta inte investerat särskilt mycket i de uppsatta målen och har därför begränsat intresse av att arbeta för att uppnå dem. Man kan på många grunder ifrågasätta om konditionalitet är en framgångsväg för demokratifrämjande. Men eftersom det är grundbulten i EU:s arbete för att främja demokrati är det svårt att förändra i brådrasket. Det finns dock andra sätt att arbeta med konditionaliteten, som skulle vara mer lovande ur demokratifrämjandesynpunkt. Helst borde partnerlandet självt sätta sina egna demokratimål utifrån lokalt förankrade demokratiuppfattningar. EU kunde sedan välja vilka av dessa mål unionen vill stödja. Om detta tillvägagångssätt inte är möjligt borde det i alla fall säkerställas att partnerlandet är djupt involverat i sättandet av demokratimålen. Sådana mål bör vidare vara tydliga, utan (alltför mycket) tolkningsutrymme. Samtidigt bör EU vara hyfsat öppet när det gäller hur reformerna ska genomföras. Detta skulle möjliggöra ett större lokalt ägarskap av processen, något som visat sig avgörande för att uppnå hållbara förändringar, inte minst på demokratiområdet. De villkor som ställs upp på detta sätt måste också tillämpas konsekvent av EU för att trovärdigheten ska kunna upprätthållas. Framsteg måste belönas och – något som är helt avgörande – avvikelser måste få negativa konsekvenser. Hittills har sådana belöningar och bestraffningar ofta varit otydligt kopplade till reella framsteg och bakslag. Inte sällan har EU varit alltför positiv inför den politiska utvecklingen och visat stöd för auktoritära regimer som inte alls arbetat för en sann demokratisering. 62 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN EU bör blir mer lyhört och stödja framväxten av inhemska demokratiuppfattingar EU bör dessutom vara mer redo att lyssna på sina samtalspartners. EU bör bli mer lyhört för hur partnerländerna ser på sin egen demokratiseringsprocess och vara redo att diskutera vad demokrati innebär i det lokala sammanhanget. En sådan diskussion lyser i mångt och mycket med sin frånvaro – EU har uppenbara problem att definiera vad demokrati faktiskt innebär. Bara genom att grundligen diskutera demokratiska värden och hur de kan kontextualiseras kan verkliga framsteg mot sådana värden göras. I stället för att självsäkert utgå ifrån att de egna lösningarna är bäst – på ett sätt som kan uppfattas som imperialistiskt – bör EU lyssna till vad folket i partnerlandet faktiskt behöver och erbjuda hjälp. EU:s projekt för demokratisering är kanske inte svaret på allas drömmar. Detta är något som EU bör ha i åtanke i stället för att utgå ifrån, som en Kommissionstjänsteman uttryckte det, att ”(v)ad vi har, vill vi att andra ska ha”. I stället för att pådyvla partnerländerna lösningar, bör EU tydliggöra vad unionen har att erbjuda, men låta folket i partnerländerna avgöra vad de vill ha hjälp med. I detta sammanhang kan dock EU understryka varför och på vilket sätt demokrati är bra politik och vilka fördelar – socioekonomiska och andra – det har medfört i Europa. Erfarenheten visar att partnerländerna förmodligen är mer mottagliga för sådana pragmatiska argument, än mer värdemässiga argument om demokratins fördelar för människovärdet. EU bör här betona vikten av att skapa ett tydligt ramverk för demokratin. Detta ramverk bör dock alltså vara baserat på den inhemska demokratiuppfattningen. Demokratidialog med aktörer bortom regeringen I denna dialog är det avgörande att EU inte bara interagerar med partnerlandets regering. EU bör aktivt arbeta för att nå ut till samhället i stort. För att uppmuntra en bred demokratiseringsprocess, grundad i en lokalt förankrad demokratisk orientering, måste dialogen om demokrati nå bortom regeringen och civilsamhällets elit – särskilt som 63 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN regeringen i icke-demokratiska stater per definition inte är representativ för folket. Den politiska oppositionen – av vilken schattering den vara månde – bör aktivt inkluderas i dialogen. Detta inkluderar självfallet även islamister i länderna söder om Medelhavet. Trots allt är det så, som Shahin uttryckt det, att ”(p)olitical reform cannot be effective without the integration of non-violent Islamic groups in a gradual, multifaceted process”.4 Även om en dialog med oppositionella krafter kan tolkas av regeringen som en ovälkommen inblandning i landets interna angelägenheter, bör en demokratifrämjare insistera på vikten av en sådan dialog. Om sådan inte tillåts av regeringen bör dess demokratiska ambition grundligen ifrågasättas. Även om regeringen förblir EU:s främsta samtalspartner bör alltså den politiska oppositionen och det civila samhället, liksom andra delar av det lokala samhället, involveras i större utsträckning i utarbetandet av det demokratiseringsprojekt som ska främjas i partnerlandet. Genom att involvera även samhällssegment utanför eliten kan demokratifrämjandet i sig självt bli en inkluderande nationell process, som leder till en genuint rotad demokratiseringsprocess. Dialog är verktyget par excellence för demokratifrämjande – såväl för att skapa en gemensam demokratisk orientering och för att åstadkomma lokalt ägarskap av demokratiseringsprojektet i partnerlandet. Över tid har EU kommit till korta när det gäller att tillgodose förutsättningarna vad gäller grundläggande demokratisk orientering, lokalt ägarskap och dialog i sitt demokratifrämjande. Efter de folkliga upproren runt om i Arabvärlden för fem år sedan har EU också erkänt många av dessa brister och har förbundit sig att göra om och göra rätt, inte minst genom att engagera hela samhället i partnerlandet i processen och ta hänsyn till de lokala förhållandena i utvecklandet av demokratiseringsprojektet. Nyckeln till framgång är dock implementering: EU – och dess medlemsstater – måste följa denna politik också i praktiken. Annars har EU:s chanser att främja demokrati söder om Medelhavet små utsikter till framgång. 64 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 65 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN HÅKAN JONSSON Partner hos Hallvarsson & Halvarsson och senior rådgivare Global Utmaning EU är i kris men samarbetet fortlöper EU är inne i en närmast perfekt storm, med Brexit-hot, eurokris och flyktingkris. Räddningen är att fortsätta utveckla det vardagliga lagstiftningssamarbetet. Rättigheterna för icke-euro-länder behöver säkras, EU bör gå i en riktning mot mindre social ingenjörskonst och Sverige bör reformera beredningsprocessen. Problemet med det europeiska samarbetet – som det beskrivs Det europeiska samarbetet är satt under press – både inom EU och inom de övriga samarbetsorganen såsom Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Flera bakomliggande starka trender bidrar. Kriget i Syrien, flyktingströmmen i krigets spår, kvardröjande effekter av den ekonomiska krisen, ett mer aggressivt Ryssland, en ökande populism och en destruktiv debatt som lett till en potentiellt förödande folkomröstning i Storbritannien – allt detta är skeenden som vart och ett för sig skulle kunna skada EU-samarbetet. När de inträffar samtidigt blir det närmast en perfekt storm. Det är inte förvånande att bilden av EU-samarbetet i media de senaste åren nästan ensidigt handlat om kris, osämja och besvikelse. Inte sällan toppas detta med spekulationer och tidningsrubriker om att hela EU-samarbetet kan vara på väg att bryta samman. Här ryms en paradox. För samtidigt som alla dessa reella orostecken syns, och de mer spekulativa förutsägelserna om EU:s sammanbrott uttalas, så tickar samarbetet på när det gäller de strukturer som byggts upp gemensamt, och som är nödvändiga för ett modernt samhälle. 66 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Det gäller lagstiftningssamarbetet, som ju numera står för ryggraden i rättssystemet för EU-länderna inom vitala samhällsområden såsom finansmarknader, miljö, energi, handel, konkurrens och konsumentfrågor. Det gäller även viktiga vardagsfunktioner för oss människor såsom möjligheten att köpa konsumentvaror via internet från andra länder, möjligheten att studera genom Erasmus-program och liknande, möjligheten att söka jobb fritt inom den inre marknaden samt – populärt hos gemene man men naturligtvis med bieffekter som kan diskuteras – möjligheten att importera alkohol för privat bruk. Vi har i många praktiska aspekter blivit européer. Lösningen – som den sällan beskrivs Samma vecka som rubrikerna i Financial Times, Aftonbladet och Süddeutsche Zeitung kan tala om EU:s kommande sammanbrott kan Kommissionen, Ministerrådet och Europaparlamentet i olika beslutsorgan diskutera mer än dussintals kommande rättsakter som resulterar i ny gällande lagstiftning för 500 miljoner människor. Detta ”community based on law”, som fortsätter att tuffa på trots osämja bland de högsta ledarna, är ingen slump utan var en alldeles förutsedd byggsten i EU-samarbetet. Redan den första skissen, Robert Schumans tal inför franska Nationalförsamlingen den 9 maj 1950, beskriver hur samarbetet blir bäst om det inriktas på vardagsnytta: ”Europa skapas inte i ett slag, eller med en enda helhetsplan: det blir till genom konkreta handlingar, som skapar en praktisk solidaritet.” Detta fungerar, och EU-samarbetet kommer inte att kollapsa. Och om en Brexit verkligen skulle röstas fram skulle det innebära flera år av uppslitande förhandlingar för att plocka isär denna rättsliga och praktiska gemenskap. Resultatet skulle dessutom visa för britterna att det de har röstat för med hjärta och magkänsla inte alls lär tilltala deras hjärna. Räddningen för EU blir därmed att fortsätta utveckla de konkreta, juridiskt bindande och vardagsnära delarna av samarbetet. Alla åtgärder som kan bidra till detta är av godo, både för vanligt folk och för det politiska samarbetet. De policyförslag som jag här ska lägga fram har alla den inriktningen. Erfarenheten visar också att detta historiskt varit 67 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN den vanligaste upplösningen på dramatiska skeenden: varken succé eller katastrof, utan ett småtråkigt ”muddling through”. Två policyförslag på EU-nivå – och två idéer som bör undvikas Den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet har föregåtts av förhandlingar om fyra särskilda villkor som David Cameron som premiärminister har säkrat gentemot sina 27 kollegor i Europeiska rådet. Två av dessa särskilda villkor är helt rätt tänkta och rentav viktiga även för länder som Sverige: • Att säkra rättigheterna för icke-euro-länder gentemot euro-länderna vad gäller frågor, även lagstiftning, som ligger nära det ekonomiskmonetära samarbetet men i praktiken berör alla. • Att påverka EU-maskineriet i riktning mot något mindre av klåfingrighet och social ingenjörskonst. Den första punkten, om icke-euro-ländernas rättigheter, är mycket viktig för Sverige och handlar om att samarbetet ska kunna fungera i en alltmer ”variabel geometri”(EU-språk för mer av ett flexibelt samarbete där inte alla länder behöver vara med i alla projekt). Så länge de verkligt centrala byggstenarna för EU har säkrats – dit hör inre marknaden med fri rörlighet, och våra rättigheter som EU-medborgare – så måste det få finnas ett utrymme för politikutveckling hos de medlemsländer som så önskar. Den som, liksom undertecknad, vill se mer av europeiskt samarbete behöver inte misströsta – erfarenheten visar att de flesta efter ett par år ändå vill följa efter och ansluta sig när några har gått före. Ju mer man tillåter ”variabel geometri”, desto mer av gemensamma lösningar tenderar det att bli i slutändan. Den andra punkten, om att vara lite lättare på handen i byråkratin och regelverket, är i praktiken redan på väg att genomföras. Förgrundsgestalten här är den i Sverige nästan helt okände Frans Timmermans, vice ordförande i EU-kommissionen, tidigare utrikesminister i Nederländerna, en tänkare och en stor pragmatiker i samma person. Han har in i sitt uppdrag som EU-kommissionär tagit med sig en hälsosam syn på EU-samarbetet med inriktningen att när så behövs dra tillbaka 68 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN lagförslag, sänka ambitionsnivån och låta medlemsländers eller marknaders olikheter få råda. Britterna har blivit bönhörda redan innan Cameron ens börjat förhandla om sina fyra undantag, och på den här punkten har de alldeles rätt. Däremot är de två övriga villkoren som Storbritannien förhandlat fram fel väg att gå. Att skapa undantag för rätten till bidrag som EUmedborgare – ett marginellt problem, där Cameron kapitulerat för en populistisk opinion – är inte bara oförskämt mot alla de hårt arbetande främst östeuropeiska migrantarbetarna som bär upp delar av det brittiska samhället. Det är dessutom ett grundskott mot en verkligt viktig del av Europabygget, den inre marknaden med sina fyra friheter, och något som britterna alltid med läpparnas bekännelse säger sig vilja värna. Det fjärde och sista brittiska undantaget är meningslöst. Det handlar om en poetisk snarare än politisk fras som funnits med i inledningen av Romfördraget ända sedan 1957 och inte gjort en fluga förnär annat än i brittiska tabloiders vrångbild av vad EU-samarbetet egentligen handlar om. Det samarbete som länderna inlett ska leda till en ”ever closer union” för Europas folk. I detta läser brittiska EU-skeptiker in ett slags dold agenda att leda EU mot en federation. Om så skulle vara fallet får man säga att det gått ganska dåligt, eftersom vi nära sextio år efter att frasen först fästes på pränt inte har kommit så mycket närmre målet. Slutsatsen blir: satsa på två av de brittiska undantagen – det om icke-euro-ländernas ställning och det om att minska regeltrycket. Skippa de två andra. Ett policyförslag för svensk nivå Sverige har varit medlem i EU i 21 år – mer än en politisk generation. Vi har hittat vår roll i samarbetet rätt väl till slut. Undersökningar visar att Sverige är en skicklig förhandlare och en populär samarbetspartner, som kommit över de attitydproblem som vi, med viss rätt, kritiserades för i början. Men vi behöver ta ett steg till i att effektivisera vår apparat för att ta fram policy, förankra och bereda förhandlingar. Det finns konkreta förslag som kan och bör genomföras. En färsk offentlig utredning, ”EU på hemmaplan” (SOU 2016:10) av enmansutredaren 69 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN filosofie doktor Maria Strömvik, har lagt fram flera tankar på hur man kan förbättra förhandlingsmaskineriet i och kring regeringen och regeringskansliet. Det centrala förslaget från Strömviks utredning må låta harmlöst och byråkratiskt, men rymmer en nödvändig och genomgripande reform av det svenska utredningsväsendet. På sid 126f i utredningen föreslås att särskilda ”EU-beredningsgrupper” ska inrättas. Bakom detta ligger en grundläggande dysfunktion i det svenska klassiska utredningsväsendet när stora delar av lagstiftningen utgår från Bryssel. Den traditionella linjen för hur Sverige skapar lagstiftning (kortfattat med utredning, ofta i form av en statlig offentlig utredning (SOU), remissrunda, beredning, och till slut föreslagen lagstiftning) tillämpas i dag även när grunden för behovet av lagstiftningen är ett nyligen framförhandlat EU-direktiv eller en EU-förordning. Det resulterar i att Sverige missar att formulera en nationell position och att det legala och byråkratiska ramverket kommer i tidsnöd. Förslaget från Strömviks utredning syftar till att rätta till detta, genom att tillsätta särskilda beredningsgrupper för förankring hos experter och samhällsintressen, parallellt med förhandlingarna i Bryssel. Detta skulle ge en svensk ”space to think” i rätt tid. Det ger också en bättre förberedelsetid för lagstiftningen. Det finns en risk att det inte tas emot med öppna armar av alla. Regeringar av olika kulör har vant sig vid att kunna ratta förhandlingarna i Bryssel rätt egensinnigt och vill nog inte ha en ”överrock” i form av en parallell struktur. Riksdagen har samtidigt blivit avsevärt bättre på att via fackutskotten – alltså inte bara EU-nämnden – utöva nödvändig parlamentarisk kontroll under förhandlingarna och kan tycka att det är de, och inte andra, som ska vara involverade i beredningsarbetet. Tjänstemännen i regeringskansliet kan sucka och himla med ögonen åt att få ännu en punkt på den digra listan av ”måsten” som stjäl tid. Men jag menar att en reform av detta slag är helt nödvändig, och att den – rätt utformad – kan ge tid och resurser i stället för att stjäla, genom att behovet av en särskild, tidspressad lagstiftningsprocess med utredning-remissrunda-beredning, efter att allt är klart i Bryssel, inte längre finns. 70 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 71 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN JOHAN HASSEL VD Global Utmaning Invald i regeringsdelegationen för Agenda 2030 Ett hållbart Europa Europa har återigen blivit krisernas kontinent. Allt fler europeiska länder går i en auktoritär riktning. Främlingsfientlighet och nationalism växer sig stark i etablerade demokratier. Risken för en ny finansiell krasch är överhängande. Den ekonomiska utvecklingen är svag. Den sociala krisen i flertalet länder uppenbar. Europa håller helt enkelt på att dras isär. Hur kunde det gå så fel, så snabbt? Framväxten av den europeiska unionen är en framgångssaga. Efter två världskrig skulle freden säkras genom ekonomisk integration. Den europeiska kol- och stålgemenskapen och sedermera bildandet av en tullunion och en gemensam inre marknad syftade till att länka samman ekonomier, nationer och människor. Ur den ekonomiska integrationen växte successivt en mer politiskt integrerad union fram genom ständigt nya fördrag och utvidgning av kretsen av medlemsländer. Europa länkades och läkte samman. I en tid när ekonomier ständigt växte skapades de europeiska välfärdsstaterna. Dess karaktärer varierade utifrån olika historiska, kulturella och politiska kontexter 1. Men det skapades aldrig någon europeisk välfärdsstat på samma sätt som det skapades en europeisk inre marknad. EU beskriver sig ofta, i kontrast till USA, som en social marknadsekonomi. Enligt Lissabonfördraget (2007) syftar EU, som en social marknadsekonomi, till att balansera ekonomisk tillväxt, full 72 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN sysselsättning och social utveckling. Idag har EU en tillväxt på ca 1 %, en arbetslöshet på ca 10 %, och en allt högre social utslagning23. Flyktingkrisen har kommit att symbolisera avsaknaden av ett socialt samvete inom länder och inom Europa samt i förhållande till sitt närområde. Kejsaren är naken Den globala finansiella och ekonomiska krisen som bröt ut 2007-2008 och var den värsta sedan den djupa depressionen på 1930-talet har kommit att bli en avgörande punkt i Europas moderna historia. Det blev uppenbart att det globala finansiella system som växt fram efter åttiotalets avregleringar och som växt explosionsartat i förhållande till den reala ekonomin, symboliserat av banker ”too big to fail”, åsamkat mer skada än nytta. När nationer och skattebetalare tvingades lösa ut bankerna men inte människor, illustrerades systemets orättvisa. Ekonomier med strukturella problem, såsom de i södra Europa, drabbades hårdast. Solidariteten från de länder och banker som i viss mening drivit på utvecklingen var minst sagt svag. Detta har skapat stora obalanser mellan, enkelt uttryckt, norra och södra Europa. Den ekonomiska integrationen, framväxten av den inre marknaden, som successivt bidragit till att utveckla Europas konkurrenskraft har kommit att förstärka skillnaderna inom Europa. Skapandet av den monetära unionen som ytterligare skulle bidra till den ekonomisk integration genom en gemensam valuta, en europeisk centralbank och restriktioner vad gäller nationella budgetar var i grunden ett politiskt projekt. Men den politiska dimensionen vad gäller gemensamma skatter, transfereringar mellan länder och europeisk arbetsmarknadsoch social politik fanns det inget stöd för, varken hos medlemsländernas politiker eller medborgare. Därmed var euron en medveten fel konstruktion från början, men Europas politiska elit valde att ändå fortskrida eftersom de räknade med att det ena skulle föda det andra. Europas medborgare som gett starkt stöd för den europeiska gemenskapen, ökad ekonomisk integration och handel och gemensam europeisk politik på flertalet områden reagerade negativt. Statsvetare talar om ”post-maastricht-blues”, hur stödet för EU successivt har minskat 73 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN efter Maastricht avtalet och eurons tillkomst 4. När den finansiella krisen slog till 2007-2008 genomskådades det att kejsaren var naken. Debatten om EU som förs idag är egentligen den om euron, om EU ska utvecklas till en politisk union i samma omfattning som det har blivit en ekonomisk union. Om inte kommer den rådande dys-funktionaliteten att finnas kvar, och en decentralisering är alternativet. Frågan är dock om det är ett realistiskt alternativ. Om Europa, och dess länder, utan en konkurrenskraftig region har en framtid i en globaliserad värld där de stora tillväxtekonomierna är kraftigt på framfart? Ett Europa som blir mer politiskt skulle också bli mer socialt. Det har det alltid funnits ett stort motstånd gentemot hos medlemsländer och medborgare. Den nationella identiteten är mycket starkare i utbildningssystem, sociala försäkringar, pensioner, och i den sociala tryggheten än i ekonomiska frågor såsom handel. Som poängterades tidigare ser de europeiska välfärdsstaterna olika ut. Samtidigt är dagens europeiska kris och den misstro medborgare i framförallt de krisande länderna uttrycker en protest mot avsaknaden av den sociala dimensionen och en hjälpande hand från staten i att få en bättre utbildning, ett nytt jobb och social trygghet. Det är en kombination av eurons regelverk och misskötta nationella budgetar som förhindrar länder att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Problemet är samtidigt att de krisande länderna i stor utsträckning har för svaga, ineffektiva och korrupta statliga institutioner som levererar bristfälliga och ibland felaktiga politiska åtgärder – och därför är inte endast mer pengar en fungerande lösning. Norden som förebild Lissabonstrategin, beslutad år 2000, syftade till att ”EU ska vara den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen år 2010, byggd på social trygghet och hållbar utveckling”. Den efterföljande Europa 2020-strategin, från år 2010, slog fast att ”I vår föränderliga värld hoppas vi att EU ska bli en smart och hållbar ekonomi för alla. Vår strategi ska hjälpa EU och medlemsländerna att uppnå hög sysselsättning, god produktivitet och stor social sammanhållning”. Den nuvarande EU-kommissionens president Jean-Claude 74 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Juncker har inkluderat den sociala marknadsekonomin i en av sina fem prioriteringar som han menar att han är en stark anhängare utav. Men av strategier och prioriteringar har det aldrig blivit någon faktisk hållbar utveckling. Det är ingen hemlighet att Lissabonstrategin och dess successivt ned-dimensionerade efterföljare hade de nordiska ländernas välfärdsmodeller som förebilder 5. De nordiska ländernas effektiva institutioner med en hög social tillit, universella sociala system och välfungerande arbetsmarknader med fokus på utbildning och aktiva insatser istället för passivt stöd har visat sig leverera bättre resultat över tid. Det är ironiskt att de välfärdsstater som ständigt har spåtts gå under på grund av globaliseringen är de som har visat sig vara globaliseringens och ekonomiska krisers bästa vän 6. De har helt enkelt visat sig vara resilienta och hållbara. Den sociala tryggheten har varit baserad på möjligheten att få ett nytt jobb genom utbildning och inte genom lagstiftning som skyddat anställningar. Den ekonomiska strukturomvandlingen har omfamnats av ”flexicurity”-principen som gett stöd för enskilda att ställa om vilket skapat en förståelse för att jobb kommer och går och att tryggheten inte handlar om att behålla sitt jobb utan i möjligheten att ta ett nytt. Den tyska Hartzreformen i början på 2000-talet liberaliserade arbetsmarknaden och skapade flexibiliteten men inte säkerheten, vilket pressat ner arbetslösheten men också ökat klyftorna 7. I de stora europeiska ekonomierna, premiärministern Matti Renzi’s Italien och i president Francis Hollande’s Frankrike, sker idag liknande processer. Det är en anpassning till den globala kunskapsbaserade och teknologidrivna ekonomin och arbetsmarknaden som är nödvändig för att öka konkurrenskraften, men det lämnar människor sårbara. Utan insatser som ger människor en möjlighet att vara med i omställningen och ta de nya jobben som samtidigt måste växa fram kommer proteströsterna bli allt fler, nationalismen växa sig allt starkare och de enkla populistiska lösningarna allt attraktivare. 75 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN I grunden handlar det om att skillnaden mellan globaliseringens vinnare och förlorare har blivit alltför stor. De välutbildade vinnarna har gynnats av Europas ekonomiska integration och den globala kunskapsekonomins framväxt medan förlorarna har sett sina jobb försvinna till låglöneländer eller hur deras arbete ersätts allt mindre och hur de ekonomiska marginalerna krymper allt mer. När digitaliseringen accelererar ytterligare och när den nödvändiga gröna omställningen tar fart kommer allt fler att förlora sina jobb och osäkerheten öka ytterligare 89. Nya jobb kommer att tillkomma men den enskilde är beroende av samhällets stöd för att klara sig på en arbetsmarknad som klyver sig allt mer. Precis som när fredsprojektet den europeiska unionen inleddes krävs det en motsvarande Marshallplan som investerar i forskning och utbildning för att klara konkurrenskraften i den globala kunskapsekonomin och förbereda människor för mer avancerade jobb 10. Investeringar i klimatsmart infrastruktur och digitala lösningar som minskar våra fotavtryck och ökar produktiviteten. En ekonomisk politik som vågar omfördela resurser mellan länder och inom länder, mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare. De som utför de vanliga jobben utgör en grund för vinnarnas framgång och måste kompenseras så att samhällen hålls samman. Kostnaden för ett brustet samhälle kan vi mäta i främlingsfientlighetens framgångar och dess konsekvenser för enskilda individer, och demokratiska och mänskliga värderingar. Den sociala marknadsekonomin Det handlar faktiskt om något så osexigt som välfärdspolitik; arbetsmarknadspolitik, social politik, försäkringssystem och pensioner etcetera 11. Allt det som krävs för att människor ska ha möjlighet att vara en del utav och känna en trygghet i en omställning av samhället. Problemet är idag tvådelat. Dels anser sig dagens politiker inte ha råd på grund av att de spenderat alla pengar på att stabilisera det finansiella systemet (men inte förändra det) och skapat ett ekonomiskt regelverk som förhindrar en expansiv ekonomisk politik. Dels vågar dagens politiker inte förändra sina välfärdssamhällen och byta ut passiva sociala policies till mer aktiva som ställer större krav på medborgare 76 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN att vidareutbilda sig och acceptera mer jämställda arbetsmarknader och försäkringssystem. Ifall den sociala marknadsekonomin tillkommer på europeisk eller nationell nivå spelar mindre roll. Det vore effektivare på europeisk nivå, det är troligen mer möjligt på nationell. Den sociala marknadsekonomin har alltid varit ett bihang till den inre marknaden och aldrig likställd. Därför har EUs ekonomiska krav på integrering utgjorts av lagstiftning men de sociala rekommendationerna på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sociala trygghetssystem varit baserade på frivilligt utbyte. Och några ekonomiska resurser bortanför de dåligt fungerande sociala strukturfonderna har aldrig tillförts. Det är här EUs grundproblematik kan skönjas. En historisk nedprioritering av de sociala dimensionerna i det ekonomiska samarbetet och en bristande insikt i dess betydelse i att skapa en effektiv, resilient och hållbar marknadsekonomi. Europas väg framåt mot en mer hållbar framtid bygger på att se de snabba omställningarna som klimatanpassningen och den fortsatta teknologiska strukturomvandlingen som möjligheter. Att våga investera i den framtida gröna ekonomin och att göra de sociala investeringar som är nödvändiga för att människor ska se på framtiden med optimism och inte rädsla. Satsningarna går hand i hand. Det kommer aldrig att gå att ställa om ekonomin utan en välutbildad arbetskraft som kan skapa och ta de nya jobben. Och ekonomier kommer aldrig att kunna struktureras om ifall politiken fortsätter att övertas av nationalistiska krafter. I en global värld kommer öppenhet, kunskap och mångfald att vara de främsta konkurrenskrafterna. Den europeiska framgångssagan handlar i grunden om den sociala sammanhållning som har skapat ekonomisk dynamik och innovationskraft. Det är i den sociala hållbarheten som förutsättning för den ekonomiska hållbarheten finns att finna. Den ekonomiska integrationen var ett medel för social utveckling vilket var det som räddade freden. Nu behöver ekologiska, ekonomiska och sociala investeringar bli medel för att rädda klimatet, alla människors lika värde och en hållbar framtid. 77 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN REFERENSER .............................................................................................................. Kapitel: Digital transformation och nya integrationsmöjligheter 1. Moretti, E. (2012) The New Geography of Jobs. 2. Efter hänsyn taget till konjunkturläget; ovanligt låg prisökningstakt, lägre investeringar, låga räntor och återkommande risker för tillgångsbubblor. 3. SCB kvalitetsjusterar prenumerationskostnader för att fånga värdeökningen. 4. Vissa aktörer inom delningsekonomin agerar inom en skuggsektor utan att betala skatt, arbetsgivaravgift eller moms. Kapitel: Europa behöver en human människosyn och flyktingpolitik 1. Siffror från 2014, se http://www.svenskafreds.se/snabba-fakta-om-vapenexporten Kapitel: Framåtsträvande integrationspolitik för Europa 1. Goldin, I., Cameron, G. och Balarajan, M. (2012) Exceptional People. How Migration Shaped Our World and Will Define Our Future. Princeton University Press. 2. Livi Bacci, M. (2012) A Short History of Migration. Polity. 3. Eckstein, S. och Najam, A. (2013) How Immigrants Impact Their Homelands. Duke University Press. 4. Marcińczak, S., Musterd, S., van Ham, M. and Tammaru, T. (2016) “Inequality and rising levels of socio-economic segregation: Lessons from a pan-European comparative study” i T. Tammaru, S. Marcińczak, M. van Ham and S. Musterd, editors, Socio-Economic Segregation in European Capital Cities. East meets West, London: Routledge, 358–382. 5. OECD 2015, Indicators of Immigrant Integration. 6. Se http://www.mipex.eu/ 7. Aldén, L. och Hammarstedt, M. (2014) Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden – en översikt och en internationell jämförelse. Linnaeus University Centre for Labour Market and Discrimination Studies vid Linnéuniversitetet i Växjö. 8. McKay, S., Markova, E., Paraskevopoulou, A. (2011) Undocumented Workers’ Transitions: Legal Status, Migration, and Work in Europe. Routledge. 9. Koopmans, R. (2016): “Does Assimilation Work? Sociocultural Determinants of Labour Market Participation of European Muslims”, i Journal of Ethnic and Migration Studies, 42(2):197-216. 10. Se http://www.mipex.eu/ Kapitel: Så kan EU medverka till stärkt demokrati söder om Medelhavet 1. Jonasson, A (2013): The European Union and its Mediterranean Neighbours. London: Routledge. 2. Grimm, S. och Leininger, J. (2012): “Not all good things go together: conflicting objectives in democracy promotion”, Democratization, 19:3. 3. Hamdok, A. (2008): “Regional Issues in Democracy Building: Perspectives on Recent Trends in Africa and the Middle East”, Challenges to Democracy Building. Recommendations for a New Swedish Policy on Democracy Building, Stockholm: International Institute for Democracy and Electoral Assistance, s 48. 4. Shahin, E. E. (2005): “Political Islam: Ready for Engagement?”, FRIDE Working Paper, no 3, Madrid: FRIDE. 78 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Kapitel: Ett hållbart Europa 1. Esping-Andersen, “Three Worlds of Welfare Capitalism”, 1990 2. EU-kommissionen, Eurostat, april 2016 3. Bernitz et al, Välfärdsgapet - EU:s sociala utmaning, 2015 4. Eichenberg, “Post-Maastricht Blues: The transformation of Citizen support for European integration 1973-2004”, 2007 5. Boloni, “The origins of active social policy”, 2013 6. Sykes et al, “Globalization and European Welfare States: Challenges and Change”, 2001 7. Palier, “A long good bye to Bismarck? The politics of welfare reform in continental Europé”, 2010 8. Brynolfsson and McAfee, “The second machine age”, 2014 9. UNEP, “Green jobs: Towards decent work in a sustainable, low-carbon world”, 2008 10. OECD, Global Economic Outlook, 2016 11. Morel et al, “Towards Social Investment Welfare State”, 2012 .............................................................................................................. Bilder: sid 6: Tobias Arhelger Shutterstock, sid 13: amadorgs Shutterstock, sid 14: Ingo Joseph, sid 20: Abigail Keenan, sid 24-25: Michel Kulesza, sid 28: Adam Przewoski, Jan Vašek, Jay Wennington, sid 36: Stuart Vivier, sid 40-41: Anubhav Saxena, sid 44: José Martín, sid 50: BarryTuck Shutterstock, sid 57: pathdoc Shutterstock, sid 58: Ataly Shutterstock, sid 64: Six Dun Shutterstock, sid 70: Pham Khoai. Författarporträtt: sid 7: Global Utmaning, sid 15: Privat, sid 21: anderswijkman.se, sid 29: Dan Lepp, sid 37: Per Kristiansen, sid 45: Göteborgs Universitet, sid 51: Pontus Johansson, sid 59: Göteborgs universitet, sid 65: Hallvarsson och Halvarsson, sid 71: Lisa Hydén. 79 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN 80 TIO POLICYFÖRSLAG SOM TAR EUROPA UR KRISEN Global Utmaning är en oberoende tankesmedja som verkar för långsiktiga lösningar på kriser och utmaningar i de ekonomiska, ekologiska och sociala systemen genom att skapa plattformar för samverkan mellan forskning, näringsliv, politik och civilsamhälle. Tankesmedjan är en nod i internationella nätverk som arbetar med strategiska analyser, policylösningar och opinionsbildning genom dialoger, seminarier och rapporter. Global Utmaning har ett kvalificerat och erfaret nätverk av seniora rådgivare med tvärsektoriell kompetens och en stark tro på framtiden. www.globalutmaning.se | facebook.com/globalutmaning | twitter.com/globalut Birger Jarlsgatan 27, 6tr, 111 45 Stockholm [email protected] | 08-787 2150