Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Mongoliet 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Mongoliet är en ung demokrati under utveckling. De första fria
parlamentsvalen hölls efter kommunistregimens fall 1990. Demokratiska val till
parlamentet har sedan hållits 1996, 2000 och senast 2004, vilket inneburit att
den demokratiska processen befästs.
Valen i Mongoliet har dock inte varit problemfria. Två omval fick göras under
2004 efter omfattande och utbredd kritik mot valfusk och oegentligheter.
Demonstrationer förekom i samband med en regeringsombildning i januari
2006. Själva regeringsombildningen skedde dock enligt konstitutionella former.
Demokratiseringsprocessen och anpassningen till marknadsekonomi har visat
sig vara utdragen och inte smärtfri. Trots det visar Mongoliet prov på fortsatt
engagemang för reform och har givarsamfundets förtroende. Mongoliet har
under den senaste femårsperioden ratificerat ett antal FN-konventioner om
mänskliga rättigheter vilket vittnar om ambitionen att anpassa den inhemska
lagstiftningen till internationella normer.
De grundläggande fri- och rättigheterna skyddas i konstitutionen och i enskilda
lagar men efterlevnaden brister i flera avseenden. 2001 tillsattes en nationell
kommission för de mänskliga rättigheterna (NHRCM) som varje år publicerar
en utförlig årlig rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Mongoliet hör till gruppen LMC-länder enligt Världsbanksstatistik (low middle
income countries) med en genomsnittlig årsinkomst på 690 USD per capita 2005
enligt Världsbanken. Landet hamnar på 116:e plats av 177 i FN:s Human
Development Index från 2006. En stor del av landets 2,8 miljoner invånare är
beroende av boskapsskötsel för sin försörjning. Den låga utvecklingsnivån och
2
ett politiskt system som fortfarande är under utveckling förklarar många brister
i sociala och ekonomiska rättigheter. Tillkortakommanden i rättssystemet och
omfattande korruption är andra allvarliga problem. Mediafrihet råder i
Mongoliet men den nationella televisionen och radion − ofta de enda
tillgängliga nyhetskällorna på landsbygden − har tidigare helt kontrollerats av
regeringspartiet och därför knappast erbjudit något utrymme för
samhällsdebatt. En gradvis förbättring sker dock.
Det mongoliska rättssystemet är eftersatt och sårbart för korruption. Polisen
ses som särskilt korrumperad och den yrkesmässiga utbildningsnivån är låg.
Det händer att bekännelser framtvingas med våld. FN:s specialrapportör för
tortyr, Manfred Nowak, som besökte Mongoliet sommaren 2005 menar att
tortyr är ett utbrett problem i häkten och på polisstationer. Många domare är
skolade i den gamla sovjettraditionen. Dödsstraffet tillämpas men officiell
statistik saknas.
Inkomstklyftorna är stora och växande och ungefär en tredjedel av
befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen. I den sociala och
ekonomiska omställningens kölvatten har många − främst särskilt utsatta
grupper som de extremt fattiga, kvinnor och barn − hamnat i kläm. Dessa
grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd och välfärd och har sämst
förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter.
Alkoholism, våld i hemmet och prostitution är ökande problem liksom
människohandel. På senare år har en rad ansträngningar gjorts för att försöka
komma till rätta med problemen. 2005 antogs exempelvis en ny lag mot våld i
hemmet. Ett stort antal enskilda organisationer som engagerar sig i dessa och
andra sociala och rättsliga frågor har vuxit fram. Dessa organisationer spelar en
positiv roll för utvecklingen. Deras relationer och samarbete med staten har
märkbart förbättras sedan valet 2004.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna
om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s
konventionskommittéer
Mongoliet har ratificerat samtliga sex centrala konventioner för mänskliga
rättigheter och har rapporterat till samtliga konventionskommittéer med
undantag för tortyrkommittén. Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (ICESCR) ratificerades båda på 70-talet. Mongoliet har ratificerat
det första tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till ICCPR men inte det
andra om avskaffandet av dödsstraffet. År 2002 ratificerades konventionen
mot tortyr (CAT). Tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr har dock
ännu inte undertecknats eller ratificerats.
3
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD)
ratificerades 1969. År 1981 ratificerade Mongoliet konventionen om
avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och
2002 ratificerades tilläggsprotokollet till konventionen. Konventionen om
barnets rättigheter (CRC) ratificerades 1990 och de två fakultativa protokollen
ratificerades 2003 och 2004. År 2002 ratificerade Mongoliet Romstadgan för
Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Landet har enligt uppgift från
UNHCR fram till mars 2006 varken ratificerat flyktingkonventionen eller dess
tilläggsprotokoll från 1967 vilket enligt vissa bedömare beror på politisk press
från Kina.
Mongoliets fåtaliga skriftliga reservationer från ovanstående ratificerade
konventioner består uteslutande av protester mot att endast stater som är
medlemmar av FN eller vissa andra erkända internationella organ har rätt att
underteckna och ratificera dem. Mongoliet kan även sägas ha de facto
reserverat sig mot förbudet om ”non-refoulement” i Tortyrkonventionen
eftersom landet ej ratificerat flyktingkonventionen. (Det vill säga att man inte
får återbörda flyktingar till deras hemland om de löper risk att där bli utsatta
för förföljelse eller förtryck). Enligt uppgift har dock Mongoliet i praktiken
beaktat principen om ”non-refoulement” de senaste åren, se vidare under
avsnitt 3.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Mongoliet ratificerade 2002 FN:s konvention mot tortyr (CAT).
Myndigheterna är både enligt författningen och enligt övrig lag förbjudna att
använda sig av tortyr även om den inhemska definitionen av tortyr inte
överensstämmer med tortyrkonventionens. Mongoliets latstiftning mot bruket
av tortyr ger inte individen ett lika långtgående skydd som tortyrkonventionen
föreskriver. Mongoliet har inte ännu, i enlighet med föreskrifterna i
tortyrkonventionen, tillåtit FN:s tortyrkommitté att ta emot och granska
klagomål från enskilda personer som påstår sig vara offer för tortyr eller annan
behandling som strider mot konventionen, vilket påpekas av såväl FN:s
specialrapportör för tortyr som av Mongoliets nationella kommission för
mänskliga rättigheter (NHRCM) i dess årliga rapport från 2006.
Våren 2005 publicerade NHRCM en särskild utredning om tortyr och i juni
2005 besökte FN:s specialrapportör för tortyr Mongoliet. I specialrapportörens
rapport som presenterades i december 2005 betonades att övergrepp från
poliser och fångvårdspersonal fortsätter att vara ett omfattande problem.
NHRCM rapporterade 2006 att tjänstemän i polisväsendet erhåller lönebonus
4
baserat på antalet lösta fall. Detta system antas vara en bidragande orsak till
omfattande bruk av tortyr. Att framtvingade bekännelser genom tortyr
förekommer rapporteras av såväl oberoende källor som NHRCM och FN:s
specialrapportör för tortyr.
Vissa reformer har genomförts de senaste åren – nya förordningar för att
komma till rätta med bruket av tortyr har utfärdats av justitieministeriet och en
särskild enhet har inrättats inom åklagarmyndigheten i syfte att förebygga tortyr
i häkten och arrestlokaler. Trots detta saknas fortfarande mekanismer för att
anmäla och utreda misstänkta fall vilket gör att mörkertalet sannolikt är mycket
stort. Bristande utbildning om gällande lagstiftning bland polis och
häktespersonal är ett annat omfattande problem. NHRCM uppgav 2006 att
endast en fjärdedel av poliskåren genomgått ett kortare utbildningsmoment i
mänskliga rättigheter. I mongoliska fängelser rapporteras om brister på tillgång
till grundläggande läkarvård. Vidare är en stor del av alla fängelser överfyllda.
Förhållandena för fångar som hålls isolerade och för dem som inväntar
dödsstraff är så undermåliga att de enligt specialrapportören måste betecknas
som grym och omänsklig behandling (det vill säga tortyr enligt konventionens
definition).
Då Mongoliet ej ratificerat flyktingkonventionen saknas rättsligt skydd för den
folkrättsliga principen om ”non-refoulement”.
De senaste åren har inga politiska mord eller försvinnanden rapporterats.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är enligt mongolisk lag en möjlig påföljd för tre olika brott: mord,
våldtäkt och sabotage. Endast ytterst graverande omständigheter vid våldtäkt
kan föranleda dödsdom. När det gäller påföljdsbestämningen för mord
aktualiseras dödsstraffet särskilt när det är fråga om en politiskt motiverad
gärning eller när offret är utländsk diplomat. Uppgifter om verkställande av
dödsdomar är hemliga. Antalet dödsdomar har dock, trots påtryckningar från
bland annat Amnesty International, inte redovisats sedan år 2001 då 25
personer avrättades. Bedömningar gör gällande att mellan 25-30 dödsdomar
verkställs årligen. Avrättningar sker genom arkebusering. FN:s specialrapportör
för tortyr kritiserade sommaren 2005 Mongoliet för bristen på officiell statistik
kring dödsstraffets tillämpning. En dödsdömd har möjlighet att få besök av en
anhörig men specialrapportören var starkt kritisk till att dödsdömdas anhöriga
oftast inte underrättas om datum för avrättning och inte heller får ta hand om
kvarlevorna för begravning. Dödsstraffet i sig är emellertid inte föremål för
någon omfattande samhällsdebatt.
5
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Medborgarnas konstitutionella rätt att fritt förflytta sig inom och utom landet
respekteras. Det är inte svårt att få pass.
Urbaniseringen, vilken påskyndats av de tre svåra vintrarna mellan 1999 och
2001, har lett till att det blivit svårare för myndigheterna att erbjuda god
samhällsservice för nyinflyttade i Ulan Bator och andra städer. Myndigheterna
har i Ulan Bator börjat avgiftsbelägga mantalsskrivning som ett led i försöken
att minska inflyttningstakten.
Sedan 1991 har mongoliska staten genomfört ett omfattande program för att
rentvå och kompensera de cirka 36 000 personer som drabbades av politiska
förföljelser och politiskt motiverade åtal under kommunistregimen.
Programmet avslutade enligt uppgift 2006.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes
rättssäkerhet. Enligt författningen är domstolssystemet oberoende och de flesta
rättegångar offentliga. Retroaktiv lagstiftning är förbjuden. Åtalade har rätt till
offentligt biträde/advokat oavsett om han/hon saknar medel att själv bekosta
en sådan eller inte. I praktiken förekommer det dock att tillgången till advokat
försvåras. Polisens insamling och analys av bevis är dessutom ofta bristfällig.
Polismyndigheter kan frihetsberöva misstänkta brottsutövare i upp till 72
timmar innan beslut måste tas om häktning.
Representanter för vissa enskilda organisationer menar att domstolar och
offentliga åklagare ibland påverkas av politiska hänsynstaganden.
Åklagarämbetet samt det offentliga försvarsämbetet lider av fortsatt
undermålig utbildningsnivå och otillräcklig personalstyrka. Korruption är ett
omfattande problem vilket har en mycket negativ inverkan på bland annat
rättssäkerheten. Korruptionsfrågan är emellertid politiskt prioriterad, FN:s
konvention mot korruption ratificerades i januari 2006. I samband med
parlamentets vårsession antogs en antikorruptionslag. Lagen förutser
inrättandet av ett nytt antikorruptionsråd.
I Transparency Internationals index från 2005 rankas Mongoliet tillsammans
med Dominikanska republiken och Rumänien på delad 85:e plats (av 158
undersökta länder och territorier).
6
7. Straffrihet
Effektiva mekanismer saknas för att utreda misstänkta fall av tortyr och andra
övergrepp från myndigheternas sida. Den omfattande korruptionen inom
många delar av samhället bidrar till misstankar om att vissa personer i högre
ställning i praktiken åtnjuter straffrihet. Flertalet enskilda organisationer,
oppositionspolitiker och representanter för internationella organisationer tar
upp korruption som ett av Mongoliets huvudproblem. I en undersökning
presenterad av UNDP i 2003 svarade över 90 procent av de intervjuade att
korruptionen i landet var omfattande och över 80 procent ansåg att den höll på
att förvärras. Politiker (från samtliga partier), statstjänstemän och chefer inom
statliga företag anses vara särskilt korrupta. Parlamentsledamöters
inkomstkällor är inte offentliga. I en undersökning utförd av mongoliska
handelskammaren 2004 svarade 70 procent av tillfrågade företag att de
betalade mutor för att kunna verka på den mongoliska marknaden.
Mongoliet ratificerade år 2002 den så kallade Romstadgan om anslutning till
Internationella brottsdomstolen (ICC) vilket innebär att man erkänner
principen om universell jurisdiktion.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den mongoliska författningen garanterar allmän yttrande-, mötes-, förenings-,
religions-, demonstrations- och tryckfrihet. Överlag respekteras också dessa
rättigheter.
Föreningsfrihet råder således, men fackföreningsrörelsen har upplevt en
dramatisk nedgång i antal medlemmar sedan övergången till demokrati och
marknadsekonomi 1990. Andelen anslutna 2004 var cirka 20 procent. På
många arbetsplatser saknas verksamma fackföreningar särskilt i offentliga
sektorn. I en undersökning publicerad 2006 av Mongoliets kommission för
mänskliga rättigheter uppgav 12 procent av tillfrågade fackliga representanter
inom den privata sektorn att deras arbetsgivare på olika sätt obstruerade deras
verksamhet.
Sedan demokrati infördes i början på 1990-talet har en pluralistisk mediavärld
vuxit fram, framför allt i huvudstaden. Mongoliet saknar dock en tradition av
oberoende, granskande journalistik och i stort sett samtliga medier är lojala mot
endera regeringspartiet eller något av oppositionspartierna.
Regeringen använde inför valet 2004 de statliga TV- och radiokanalerna för att
föra fram sitt budskap, något som allvarligt begränsade oppositionspartiernas
möjligheter att göra sig hörda, inte minst under valrörelsen. Då de flesta
människor utanför huvudstaden endast har tillgång till radio och tv hade
7
regeringspartiet i praktiken kontrollen av flödet av nyheter och samhällsdebatt
till dessa grupper. De senaste åren har flera kommersiella kanaler blivit
tillgängliga för allmänheten. Antalet parabolantenner på landsbygden ökar.
VOA och BBC sänder radio på FM-nätet i Mongoliet.
En ny lag om public service som skulle omvandla statliga Mongolian Radio and
TV (MRTV) från statsapparatens röst till ett public service-bolag efter bland
annat svensk modell trädde i kraft första juli 2005. Lagen kommer
förhoppningsvis att skapa förutsättningar för en förbättring av den allmänna
tillgången på oberoende och opartisk information.
Det nya public service-bolaget skall finansieras av statskassan, licensavgifter
samt vissa reklamintäkter och ledas av en styrelse som nomineras av
parlamentet, presidenten, regeringen och det civila samhället. Motståndarna
hävdar att bristande resurser och fortsatt finansiellt beroende av statskassan (i
Mongoliet är licensintäkterna av nödvändighet låga) de facto kommer att låta
staten behålla åtminstone viss kontroll över kanalen. Ingen Internetcensur
förekommer i Mongoliet.
Demonstrationsrätt råder i Mongoliet. Tillstånd måste sökas för att utföra
demonstration på allmän plats. Så sent som år 2004 rapporterades att ungefär
15 procent av ansökningarna blev avslagna.
Full religionsfrihet råder i Mongoliet. Buddhismen är den dominerande
religionen (över 90 procent av befolkningen), men andra samfund tillåts verka
fritt. Religiösa samfund måste registreras.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sedan 1990 har Mongoliet varit en parlamentarisk demokrati med vissa inslag
av presidentstyre. 1992 antogs Mongoliets nya konstitution som lade grunden
till det nuvarande politiska systemet. Mongoliet är en republik med president
som statschef. Presidenten, som företrädesvis har ceremoniella uppgifter, väljs
för fyraårsperioder (senast 2005) och kan enligt konstitutionen fullfölja två
mandatperioder. Parlamentet (hural) har en kammare och väljs för en
fyraårsperiod (senast 2004). Nästa parlamentsval äger rum i juni 2008.
Parlamentet har 76 ledamöter. Premiärministern utses av parlamentet.
Parlament, president och lokalregeringar väljs direkt av folket i skilda val.
Rösträttsåldern är 18 år. Mongoliska medborgare som fyllt 25 år har rätt att
kandidera i parlamentsval.
Rätten för medborgare att delta i det politiska livet, att rösta, ställa upp i val
och att få tillträde på lika villkor till offentlig tjänst är i teorin oinskränkt. Den
omfattande korruptionen förmodas dock och uppfattas även allmänt påverka
8
möjligheten för allmänheten att delta på lika villkor. Det finns 18 politiska
partier registrerade varav fem är företrädda i parlamentet. De två största
partierna i Mongoliet är det gamla kommunistpartiet MPRP (Mongolian
People's Revolutionary Party) och det demokratiska partiet (MDP) som ingår i
koalitionen MDC (Motherland Democratic Coalition) tillsammans med de två
mindre partierna MNDSP (the Mongolian New Democratic Socialist Party)
CWRP (the Civil Will Republican Party).
I det senaste valet, 2004 vann MPRP 36 parlamentsplatser och koalitionen
MDC 34 platser, medan Republican Party vann en plats och oberoende
kandidater tre platser. Två omval fick göras efter omfattande och utbredd kritik
mot valfusk och en rad oegentligheter. Efter tre månader av förhandlingar
bildades i oktober 2004 en koalitionsregering mellan MPRP och MDC. MPRP
fick utse parlamentets talman och MDC premiärministern (Tsakhia Elbegdorj).
Enligt överenskommelsen skulle MDC efter halva mandatperioden utse en ny
talman och MPRP utse en ny premiärminister. Parlamentariska poster,
ministrar, viceministrar och statssekreterare utsågs enligt principen om en lika
fördelning mellan MDC och MPRP.
Att partierna på detta sätt löst det dödläge som uppstått omedelbart efter valet
ansågs båda gott för de mongoliska demokratiska institutionerna. Det
bedömdes dock redan då föreligga en uppenbar risk att koalitionen skulle få
stora svårigheter att med kraft fokusera på landets utveckling och den krävande
reformprocessen. I maj 2005 valdes förre premiärministern och ledaren för det
reformerade kommunistpartiet MPRP Nambaryn Enkhbayar, till landets
president.
I januari 2006 drog sig MPRP ur regeringssamarbetet med MDC med
hänvisningar till den dåliga ekonomiska utvecklingen. I samband med detta
bröt allmänna demonstrationer ut i Ulan Bator som ett uttryck för allmänt
missnöje med de långsamma samhällsförbättringarna, korruption och MPRP:s
beslut att upplösa regeringen. Tio MPRP-ministrar från koalitionsregeringen
(regeringen bestod av sammanlagt arton ministrar) avgick. Premiärministern
avgick och parlamentet upplöstes. MPRP fick stöd av några avhoppade
parlamentsledamöter från MDP och de mindre partierna. En ny
koalitionsregering utan deltagande från MDC-partierna bildades med
Miyeegombo Enkhbold som ny premiärminister.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Inkomstklyftorna är stora och växande i Mongoliet och cirka 36 procent av
befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen, många av dem
9
barn. I den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många,
främst särskilt utsatta grupper såsom fattiga, kvinnor och barn fått uppleva en
allt sämre livssituation. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande
skydd och välfärd och har således även sämst förutsättningar att åtnjuta sina
lagstadgade rättigheter. Oroväckande tendenser som visar på att fattigdomen
ökar kan skymtas. Den tilltagande fattigdomen har bland annat inneburit ökad
social utslagning och fler barnarbetare än tidigare.
Nedläggningen av olönsamma statliga företag i samband med övergången från
planhushållning till marknadsekonomi har lett till en omfattande arbetslöshet.
Asiatiska utvecklingsbanken rapporterade om 14 procents arbetslöshet år 2003,
andra källor uppger så pass låga siffror som 3,5 procent. Arbetslöshetens
verkliga nivå torde uppgå till mellan tio och 15 procent. Arbetstagare har enligt
den mongoliska författningen rätt att organisera sig i fackföreningar. Denna
frihet respekteras, liksom överlag även den lagstadgade strejkrätten.
Löner bestäms vanligen av arbetsgivaren ensam även om det formellt skall ske
en trepartsförhandling mellan arbetsgivare, arbetstagare och staten. 2005 var
den lagstadgade minimilönen strax över 30 USD i månaden, vilket inte räcker
för att upprätthålla en tillfredsställande levnadsstandard. 40 timmars
arbetsvecka infördes 1998.
Bristande resurser gör att industrin ofta tvingas använda gamla och dåligt
underhållna maskiner. Detta gör att arbetsplatsolyckor är relativt vanliga, inte
minst inom gruv-, energi- och byggsektorn.
Mongoliet har ratificerat samtliga av ILO:s så kallade core labour standards om
mänskliga rättigheter, senast 2005 ratificerades de båda konventionerna mot
tvångsarbete.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Undernäring är fortfarande ett problem i vissa delar av landet, framförallt på
landsbygden. För utsatta grupper, såsom barn, arbetslösa och ensamstående
mödrar, är tillgången till livsmedel osäker. Runt 13 procent av alla barn under
fem år beräknas vara undernärda. Underskott av jod och flera vitaminer, vilket
till stor del beror på kostvanor, leder till allvarliga hälsoproblem. Stora delar av
befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten. Förväntad medellivslängd
2006 är 65 år. Enligt UNDP utgjorde år 2002 den mongoliska statens utgifter
för hälsovård 4,6 procent av BNP.
Dödligheten bland barn under fem år var år 2003 enligt UNDP 68 barn av
1000, bland nyfödda var siffran 56 barn av 1000. Det finns indikationer på att
10
andelen mödrar som dör i barnsäng har ökat under de senaste årens
ekonomiska omställning och den ökade fattigdom som följt i dess spår.
Enligt sjukförsäkringssystemet betalar alla medborgare en grundavgift för
behandling och läkemedel. Behövande skall kunna få vård som i övrigt är
kostnadsfri men avgifterna utgör en avsevärd börda för fattigare hushåll. De
väldiga geografiska avstånden och bristen på utbildade läkare försvårar
tillgången till vård på den glesbefolkade landsbygden. I praktiken finns inte
heller adekvat sjukvård tillgänglig för utsatta grupper i slumområden och för de
hemlösa. Satsningar på vaccinationsprogram för barn verkar ha fallit väl ut − i
stort sett alla mongoliska barn vaccineras mot de vanligaste sjukdomarna.
Tre svåra vintrar i rad (1999-2001) ledde till att mängden nötkreatur minskade
kraftigt och att en stor del av landsbygdsbefolkningen tvingades söka sig till
städerna för att överleva. Urbaniseringen har sedan dess varit snabb, även
under 2005 och 2006. Det har tidvis varit svårt för myndigheterna att erbjuda
god sanitet, hälsovård och utbildning i de yurta-områden (yurta – ett slags
mongoliskt nomadtält) som i snabb takt vuxit upp kring Ulan Bator och andra
städer.
Problemen med alkohol- och drogmissbruk och sexuellt överförbara
sjukdomar ökar. Mongoliet har hittills bara haft ett fåtal officiellt rapporterade
fall av hiv/aids. UNAIDS uppskattar dock att det finns ett hundratal ej
upptäckta fall, och omfattande prostitution gör Mongoliet sårbart för en
framtida epidemi. Tuberkulos är vanligt, och ett stort hälsoproblem.
12. Rätten till utbildning
Enligt författningen skall staten erbjuda gratis och obligatorisk skolgång för alla
barn upp till 16 års ålder. I praktiken är det vanligt att barn på landsbygden och
i slumområden slutar skolan tidigare än så för att börja arbeta och bidra till
familjens försörjning. Det är vanligt att landsbygdspojkar slutar skolan i tidiga
tonåren för att börja arbeta som herdar. Flickor har något bättre möjligheter att
slutföra grundskolan. Endast 79 procent av alla behöriga barn påbörjade
grundskolan år 2003 och av dessa beräknas en stor del hoppa av under
utbildningens gång.
Bristande resurser och anslag gör att skolorna ofta är överbelastade. För fattiga
familjer är det svårt att få råd med skolböcker och transport. Läskunnigheten
bland vuxna är trots detta hög − 98 procent. Enligt UNDP:s rapport från 2005
utgjorde de statliga utbildningsutgifterna drygt nio procent av BNP
(bruttonationalprodukten) under perioden 2000-2002 vilket är högre än
UNDP:s rekommendation om sex procent. De stora avstånden och den låga
befolkningstätheten medför särskilda problem.
11
Under 2006 färdigställdes Mongoliets nya Masterplan för utbildningsområdet
för perioden 2006-2015. Med den nya planen kvalificerar sig Mongoliet för 30
miljoner USD i stöd från FTI Catalytic Fund, en fond till för att bistå
utvecklingsländer att uppfylla FN:s millenniemål om fullständig
grundutbildning för samtliga barn.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Fattigdom samt bristande tillgång till skolgång och sjukvård är fortfarande
utbredda problem bland stora delar av Mongoliets befolkning. 2006 levde 36
procent av befolkningen under fattigdomsgränsen på en dollar per dag, och
mer än hälften av befolkningen levde på inkomster som understeg två dollar
per dag. Årsinkomst/capita var enligt Världsbankens Atlasmetod 690 USD
2005. Den mongoliska staten har identifierat fattigdomsbekämpning som ett
av de viktigaste nationella målen på medellång sikt, och i den National
Development Strategy som är under utarbetande 2006 i samarbete med de största
biståndsgivarna är socialt hållbar utveckling en högprioriterade fråga.
Mongoliet fortsätter att vara ett mycket biståndsberoende land. Biståndet
svarade 2005 för drygt 16 procent av Mongoliets BNP.
Den ekonomiska omställningen till marknadsekonomi har inneburit ökade
inkomstklyftor. Särskilt i inledningsfasen ledde omställningen också till
sjunkande medelinkomster. Situationen förvärrades av de hårda vintrarna
1999-2001 vilka slog hårt mot den stora del av befolkningen som livnär sig på
boskapsnäring.
De senaste åren har dock en återhämtning ägt rum, och tillväxten har varit god.
2005 var tillväxten hela 6,2 procent, främst beroende på höga råvarupriser och
fortsatt gynnsam väderlek. Tjänstesektorn stod för den största delen av
tillväxten under 2005. Gruvindustrin (bland annat koppar och kol) står för
huvuddelen av exporten och BNP. Mycket lite av tillväxten har dock nått ut till
de fattigaste.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor har drabbats oproportionerligt hårt av den ekonomiska omställningsprocessen. Många mongoliska familjer leds av ensamstående mödrar och dessa
kvinnor och deras barn är överrepresenterade bland de fattigaste. Nativiteten
har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet till följd av de bistra ekonomiska utsikterna
för många kvinnor och ligger 2006 enligt UNDP på 2,4 barn per kvinna.
12
Alkoholism, våld i hemmet och prostitution är alla stora och växande problem.
Våld mot kvinnor är ett allvarligt socialt problem i Mongoliet. Undersökningar
visar att så många som var tredje kvinna misshandlats i hemmet. Alkoholmissbruk anses vara en starkt bidragande orsak, enligt uppgift är våldet
alkoholrelaterat i åtminstone 60 procent av fallen. Enligt officiella siffror
rapporterades 320 våldtäkter i Mongoliet år 2005 och 378 år 2004. Mörkertalet
är med största sannolikhet stort och lagstiftning som kriminaliserar sexuella
övergrepp inom äktenskapet saknas. Vidare ledde på grund av brister i
rättssystemet endast 12 procent av alla åtal för våldtäkt år 2005 till fällande
domar.
En rad kvinnojourer har vuxit fram och ett nationellt centrum mot våld arbetar
för att förebygga våld i hemmet och bistå offren och deras barn. Lagstiftningen
saknar förutom förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, även bestämmelser om
sexuellt ofredande. I januari 2005 trädde dock en ny lag i kraft, denna har givit
myndigheterna bättre möjligheter att beivra våld hemmet. Under 2005 togs ett
tjugotal fall upp i domstol tack vare den nya lagen. Det är dock ännu för tidigt
att bedöma hur stor effekt den nya lagen har haft på det utbredda bruket av
våld i hemmet.
Mongoliet är både ursprungsland och ett transitland för
människohandel/trafficking, ett problem som växer i takt med ökande
inkomstklyftor och som försvåras av det svaga rättsväsendet. Människohandel
är ett problem som först på senare år uppmärksammats av de mongoliska
myndigheterna. Även om Mongoliet inte har undertecknat FN:s konvention
om gränsöverskridande brottslighet jämte dess fakultativa protokoll, Palermoprotokollet, är människohandel emellertid förbjudet enligt mongolisk lag. Dock
medför otillräckliga definitioner och andra brister i lagstiftningen att det är
svårt att åberopa förbudet i domstol. Enligt Amnesty Internationals rapport
från 2006 har ingen markant förbättring av dessa missförhållanden skett även
om sju personer enligt officiella siffror befann sig i häkte under misstanke för
människohandel vid slutet av år 2005.
Den stora majoriteten av mongoler som blir föremål för människohandel är
kvinnor. Det är förhållandevis vanligt att mongoliska kvinnor och tonåringar
tvingas till prostitution och/eller slavliknande förhållanden. Kvinnorna
transporteras framför allt till länder i närområdet, exempelvis Kina (inklusive
Macau), Ryssland, Sydkorea, Malaysia, Singapore och Japan. Det har också
rapporterats om att mongoliska kvinnor hamnar i europeiska länder som
Belgien, Ungern, Polen, Tjeckien, Rumänien och det forna Jugoslavien. Enligt
den mongoliska polisen och utrikesministeriet fanns det under 2006 upp till
300 kända fall av mongoliska kvinnor som utnyttjas som prostituerade i Macau.
13
Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar, i förvaltningen och i
näringslivet. Situationen har förvärrats under senare år. 1990 var 23 procent av
parlamentsledamöterna kvinnor, mot tio procent 2000 och endast sju procent i
det nu sittande parlamentet (2006). Samma trend återspeglas i politiska
församlingar på lägre nivåer.
Författningen förbjuder diskriminering på grundval av kön och principen om
lika lön för lika arbete är lagstadgad. Kvinnor utgör runt hälften av den
arbetande befolkningen. Undersökningar visar att mongoliska kvinnor
genomsnittligt arbetar fler timmar men får mindre betalt är sina manliga
kollegor. Kvinnor är förbjudna att ta arbeten som medför tunga moment,
exponering för kemikalier och andra företeelser som kan skada en graviditet.
Pojkars frånvaro i grundskolan är större än flickors frånvaro. Kvinnor utgör
majoriteten av studenterna inom högre utbildning (två tredjedelar av
universitetsstudenterna 2004).
15. Barnets rättigheter
Barnarbete är vanligt i Mongoliet, framför allt på landsbygden och inom
gruvindustrin, men även i städerna. År 2002 undertecknade Mongoliet och
ILO ett Memorandum of Understanding mot barnarbete. Barn som är 14 år fyllda
får enligt lagen arbeta med sina föräldrars medgivande. Straffbarhetsåldern i
Mongoliet är 16 år för "vanliga brott" och 14 år för "allvarliga brott". Enligt
mongolisk lagstiftning är lägsta ålder för att gå med i de väpnade styrkorna 18
år vilket uppfyller barnkonventionens krav.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har framfört kritik mot att Mongoliet
häktar minderåriga under långa perioder och mot att straffsatserna är för hårda
i proportion till utfört brott. Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter
framförde 2006 kritik mot att barn till föräldrar som frihetsberövas eller häktas
lämnas utan tillsyn från myndigheter.
Gatubarn, och även många vuxna, tar skydd från kylan och vinden genom att
bo i gatubrunnar. Detta är speciellt påtagligt i huvudstaden Ulan Bator dit
arbetskraft från landsbygden strömmar. Den utarmning som drabbat många
familjer har lett till en ökad förekomst av gatubarn i städerna. Barnen kan vara
så unga som fem år. Enligt den senaste folkräkningen utförd år 2002
identifierades 1 300 hemlösa barn mellan sju och 18 år. Enskilda organisationer
och givarorgan uppskattar dock att den verkliga siffran är mellan 3 000 och
5 000 barn. En undersökning av National Centre Against Violence visar att 60
procent av dessa barn lämnar sina hem på grund av missförhållanden. 2004
dokumenterade polisen över 200 fall av barnprostitution.
14
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Mongoliet har ett fåtal minoritetsgrupper, den största utgörs av etniska kazaker
(cirka 150 000 eller fem procent av befolkningen). 2006 var tre
parlamentsledamöter etniska kazaker. Det finns även ett mindre antal etniska
ryssar. Minoritetsgrupper utgör en liten del av befolkningen och utsätts såvitt
är känt inte för någon diskriminering. Kinesiska affärsintressen ökar
kontinuerligt i Mongoliet vilket bland annat har lett till en ökad grad av
motvilja bland den mongoliska allmänheten mot den kinesiska inflyttade
minoriteten i landet. Rapporter om hot mot kinesiska butiksinnehavare och
vandalisering mot kinesisk egendom har förekommit under 2006.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Information om situationen för homo-, bi- och transsexuella är bristfällig.
Enligt uppgift bildades, till följd av polistrakasserier på slutet av 1990-talet, ett
par olika organisationer för att tillvarata homosexuellas rättigheter. Eventuellt
kan lagen som förbjuder "omoralisk tillfredsställelse av sexuella begär"
användas mot homosexuella. Grundlagens formulering om förbud mot
diskriminering nämner inte uttryckligen sexuell läggning.
18. Flyktingars rättigheter
Mongoliet har inte ratificerat FN:s flyktingkonvention och landet saknar
flyktinglagstiftning. Regeringen samarbetar dock med UNHCR och andra
humanitära organisationer för att bistå flyktingar och respekterar enligt dessa i
praktiken vissa av de viktigare principerna i flyktingkonventionen. Formell
asylprocedur saknas dock liksom begreppet flyktingstatus. Mongoliska
myndigheter har enligt uppgift sedan 2005 hjälpt ett par hundra nordkoreanska
flyktingar att nå Sydkorea. Tidigare överlämnades nordkoreanska flyktingar,
som korsat gränsen från Kina, till kinesiska myndigheter.
19. Funktionshindrades rättigheter
Situationen för funktionshindrade liknar den som finns i många andra fattigare
utvecklingsländer. Staten ger ett visst understöd till enskilda och erbjuder
skattelättnader till arbetsgivare som anställer funktionshindrade.
Tillgängligheten av samhällelig service är dock begränsad och specifik
lagstiftning på området saknas.
15
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer kan verka fritt och det finns en mängd MRrelaterade organisationer i Mongoliet, av vilka många fokuserar på kvinnors
rättigheter. Dessa organisationer för dock fram kritik mot bristande
transparens, dialog och information från regeringens sida.
2001 inrättades den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter i
Mongoliet (NHRCM). Kommissionen består av tre seniora tjänstemän som
nomineras av presidenten (vilket självfallet hämmar dess oberoende) högsta
domstolen och parlamentet. Kommissionärerna väljs på sex år och presenterar
för huralen (parlamentet) varje år en rapport för publicering som granskar
efterlevnaden av de fri- och rättigheter som garanteras i författningen, liksom i
de MR-konventioner Mongoliet ratificerat. NHRCM har en rådgivande roll.
Alla juridikstuderande går en obligatorisk kurs i mänskliga rättigheter som är en
integrerad del av juridikutbildningen.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Mongoliet samarbetar med FN:s högkommissarie för de mänskliga
rättigheterna och andra FN-organ för att främja mänskliga rättigheter. De
många givarna, inklusive Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och
Europeiska Unionen fokuserar på fattigdomsbekämpning, utbildning och
hälsa. De tre enskilt största bilaterala givarna är Japan, USA och Tyskland.
Mycket av det specifika arbetet i Mongoliet handlar om att utveckla MRmekanismer och utbilda regeringstjänstemän i kunskap om de mänskliga
rättigheterna. Enskilda organisationer spelar en stor roll när det gäller att föra
denna process framåt. Den nationella MR-kommissionen och justitieministeriet
är viktiga samarbetspartners.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet, som uppgick till 2,2
miljoner Euro 2006, syftar till att bekämpa fattigdomen genom stöd till
reformprocesser och utveckling av institutioner som främjar en demokratisk
samhällsutveckling och mänskliga rättigheter. Insatserna genomförs i huvudsak
i form av tekniskt samarbete bundet till svenska resurser inom områden där
Sverige har spetskompetens och där det finns en mongolisk efterfrågan.
Huvudsakliga samarbetsområden med bäring på MR-frågor är
reformutveckling inom offentlig förvaltning samt integrering i samhället av
utsatta grupper. Ett större projekt avseende public service radio med Sveriges
Radios Media Development Office som svensk motpart är ett vikigt stöd i
16
demokratiseringsprocessen och värnandet om det fria ordet. Stöd i form av
kapacitetsutveckling ges också till den 2001 inrättade nationella kommissionen
för mänskliga rättigheter i Mongoliet (NHRCM).
Under 2006 har ambassaden i Peking och Svenska institutet anordnat och
finansierat ett seminarium om bekämpning av människohandel i samarbete
med det mongoliska justitiedepartementet.
