Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning
grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar vid årsskiftet 2013/2014.
Rapporten kan inte ge en fullständig
bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information
bör också sökas från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Mongoliet 2013
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Sedan 1990 är Mongoliet en demokrati. De första fria parlamentsvalen hölls
samma år. Fri- och rättigheter garanteras generellt i konstitutionen och annan
lagstiftning, men efterlevnaden brister i flera avseenden.
Det finns ett omfattande lagstadgat skydd för medborgerliga och politiska
rättigheter. Personer på landsbygden, de fattiga i städerna och personer som
tillhör minoriteter har svårare att åtnjuta exempelvis rätten till utbildning och
bästa uppnåeliga hälsa. Det saknas också ett välfungerande socialförsäkringssystem. Rättsväsendet är under utbyggnad och fortsatt sårbart för korruption.
En viktig milstolpe är att dödsstraffet i praktiken avskaffades 2012.
Trots diskrimineringsförbud i lag utsätts kvinnor för diskriminering. Antalet
kvinnor i parlamentet uppgår nu till tio av 76. Våld i nära relationer är ett
vanligt problem som sällan beivras. Frivilligorganisationer i landet vittnar om
att hot och våld riktat mot homosexuella, bisexuella och transpersoner inte tas
på allvar av myndigheterna. Barnens rättigheter inkluderas ofta i lagstiftning
och policy, men efterlevnaden brister i vissa avseenden, bland annat vad gäller
frihetsberövade barn. Barn med funktionsnedsättning har svårt att hävda sin
rätt till utbildning.
Ett grundläggande problem i Mongoliet är att det skydd som garanteras i lagen
inte alltid uppfylls i praktiken, utan urvattnas genom korruption och straffrihet.
På senare år tycks dock en insikt finnas om att bättre efterlevnad är ett
nödvändigt komplement till mer långtgående lagstiftning.
Brottsoffer, anklagade och dömda har ofta bristande kunskap om sina
rättigheter. Det finns, främst bland frivilligorganisationer, en förståelse för att
detta problem är ett av de viktigaste att försöka lösa framöver och många
2
kunskapsspridande initiativ togs under 2013. En försvårande faktor är de
mycket stora avstånden mellan människor på landsbygden. Med världens lägsta
befolkningstäthet är det en utmaning att tillgodose behoven av sjukvård, skolor
och annan samhällsservice. Under 2013 togs bland annat initiativ till mobila
vårdcentraler för att nå ut till den utspridda befolkningen.
Flera statliga och ickestatliga organisationer vittnar om en betydligt större tilltro
till den regering som tillträdde 2012 jämfört med den tidigare.
Frivilligorganisationer kan verka fritt i landet efter registrering och det finns ett
flertal tongivande organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Mongoliet har ratificerat i stort sett alla centrala FN-konventioner för
mänskliga rättigheter. De relativt få reservationer som Mongoliet har gjort
relaterar i regel inte till substans, utan är procedurella till sin karaktär. Landet
har rapporterat till respektive konventions övervakningskommitté, dock ofta
med försening.
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, ratificerades 1976.
Mongoliet är sedan 1991 part till det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt och sedan 2012 till det fakultativa protokollet om
avskaffandet av dödsstraffet. Mongoliet har kontinuerligt rapporterat
till övervakningskommittén, Human Rights Committee, HRC, men ofta
med försening. Den senaste rapporten insändes 2009. HRC kom 2011
med ett antal rekommendationer, bland annat om högre andel kvinnor
i beslutsfattande positioner, motverkande av diskriminering mot hbtpersoner samt att bättre möta behoven hos personer med
funktionshinder.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR,
ratificerades 1976. Mongoliet ratificerade det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt 2010. Mongoliet har inte rapporterat under
konventionen sedan 1998.
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD,
ratificerades 1969, men Mongoliet har inte gjort någon förklaring under
artikel 14 för att godkänna konventionens möjlighet till klagorätt för
enskilda och grupper. Mongoliet rapporterade senast till
rasdiskriminerings-kommittén 2005, ett år försenat. Den senaste
rapporten skulle ha inkommit 2010.
3
Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, CEDAW, ratificerades 1981 och det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt år 2002. Mongoliet rapporterade senast 2007 till
kvinnodiskrimineringskommittén. Kommittén återkopplade senast
2012 i ett brev till Mongoliets rapport och konstaterade att vissa av
kommitténs rekommendationer implementerats, till exempel att
etablera mekanismer med uppgift att förespråka jämställdhet, medan
andra ännu bara delvis implementerats.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT, ratificerades 2002. I
september 2013 undertecknade Mongoliet det fakultativa protokollet,
OPCAT, om förebyggande av tortyr, men protokollet har ännu inte
ratificerats. År 2009, med sex års försening, rapporterade Mongoliet för
första gången till FN:s tortyrkommitté. Kommittén uttryckte 2011
rekommendationer bland annat om att anta en definition av tortyr i
enlighet med konventionen i sin nationella brottslagstiftning och införa
tortyr som ett separat brott i lagstiftningen.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, ratificerades 1990. De två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter respektive handel med barn och barnpornografi,
ratificerades år 2004 respektive 2003. Det tillhörande protokollet om en
kommunikationsprocedur undertecknades i oktober 2013. Mongoliet
rapporterade senast 2008 till barnrättskommittén. 2010
rekommenderade kommittén bland annat att landet skulle fortsätta
harmonisera sin nationella lagstiftning i enlighet med konventionen och
säkerställa att barnvänliga mekanismer fanns för barn att själva
inkomma med klagomål.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD, och dess
fakultativa protokoll om enskild klagorätt ratificerades båda 2009.
Mongoliet rapporterade i maj 2011, till övervakningskommittén
Committee on the Rights of Persons with Disabilities.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances, CED, undertecknades
2007 av Mongoliet, men har ännu inte ratificerats.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court, ICC, ratificerades 2002.
Mongoliet var senast 2010 föremål för FN:s universella granskningsmekanism,
Universal Periodic Review, UPR. Det övergripande problemet som identifierades
var bristen på efterlevnad av åtaganden på området mänskliga rättigheter, trots
lagstiftarnas goda avsikter. Mongoliet mottog 129 rekommendationer. FN:s
specialrapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter besökte
Mongoliet 2012 och uppmärksammade särskilt brister i tillgång till mat,
4
arbetslöshet, begränsad tillgång till sjukvård, undermåliga boendeförhållanden
och bristande politisk makt. Nästa gång Mongoliet blir föremål för UPRgranskning är 2015.
Mongoliet har utfärdat en stående inbjudan till FN:s särskilda rapportör att
besöka landet. Den särskilda rapportören för extrem fattigdom besökte
Mongoliet 2012. Rapportören uppmärksammade då behovet av att verka för
att även den fattigaste delen av befolkningen tjänar på landets ökande
ekonomiska välstånd. Osäker tillgång till mat, arbetslöshet, begränsad tillgång
till sjukvård, undermåliga boendeförhållanden samt bristande politisk makt
uppmärksammades även som problemområden av den särskilda rapportören.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga kända uppgifter om av statsmakten sanktionerade politiska
mord eller avrättningar utan föregående rättsligt förfarande och inte heller om
slaveri eller slavliknande förhållanden.
Tortyr och annan förnedrande behandling och bestraffning förekommer i viss
utsträckning. Mongoliet uppmanas av i FN:s granskning, Universal Period Review,
UPR, till reform av begreppet tortyr för att motsvara definitionen i FN:s
tortyrkonvention. Enligt årsrapport 2013 från den nationella kommissionen för
mänskliga rättigheter, NHRCM, har Mongoliet ännu inte vidtagit åtgärder för
att justera nationell lagstiftning i enlighet med FN-konventionen.
Kommissionen etablerades 2000 och har mandatet att främja och skydda de
mänskliga rättigheterna så som de är uttryckta i konstitutionen, lagen och
internationella fördrag vilka Mongoliet ratificerat. Kommissionen har tre
kommissionärer, nominerade av talmannen på rekommendation av bland annat
presidenten och högsta domstolen. Under de första nio månaderna av 2013
mottog riksåklagarens Special Investigative Unit 51 klagomål riktade mot
tjänstemän anklagade för tortyr. 46 klagomål avfärdades för att de inte stämde
överens med den nationella lagens definition av tortyr. De fem kvarstående
fallen utreddes vidare.
Förhållanden i fängelser och häkten varierar. Nyare anstalter rapporteras i
allmänhet erbjuda bättre förhållanden avseende bland annat dagsljus och
ventilation. Regeringen renoverar kontinuerligt äldre anstalter. Både häkten och
fängelser är ofta överbelagda och tillgången till medicinsk vård bristfällig.
Frivilligorganisationer kritiserar Mongoliet för att barn som misstänks för brott
tvingas vistas i samma lokaler som häktade vuxna personer.
Mongoliet har ingen lag om non-refoulement (förbudet att utvisa personer till
länder där de kan komma att utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller
5
förnedrande behandling eller bestraffning), men enligt uppgift har ingen person
utvisats under sådana omständigheter sedan 2010.
4. Dödsstraff
Det har inte genomförts några avrättningar sedan 2008 och 2010 införde
president Tsakhiagiin Elbegdorj ett moratorium för dödstraffet, vilket innebar
att alla dödsdomar omvandlades till trettioåriga fängelsestraff. Ingen har dömts
till döden sedan dess. 2012 ratificerade Mongoliet det fakultativa protokollet
om avskaffandet av dödsstraffet, men dödsstraffet finns fortfarande kvar i
strafflagen som en möjlig påföljd avseende mord, grov våldtäkt och sabotage.
Strafflagstiftningen är under omarbetning och föreslagna förändringar
innefattar dödsstraffet.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Enligt mongolisk lag får ingen frihetsberövas eller godtyckligt kvarhållas utan
lagstöd. Lagstiftningen reglerar att en person får sitta anhållen i maximalt 24
timmar. Efter det måste frågan om fortsatt frihetsberövande prövas av
domstol. Beslut om åtal ska fattas av åklagare inom 72 timmar efter gripandet.
Den längsta tid en person enligt lag får sitta häktad innan hans eller hennes sak
prövas är 24 månader (med möjlig förlängning om sex månader för särskilt
grova brott). Det förekommer dock i praktiken att personer kvarhålls längre än
vad lagen medger, framförallt på landsbygden. Som orsak till detta nämns ofta
bristande kunskap om gällande regler, både hos allmänheten och hos de
rättsvårdande myndigheterna.
Den som frihetsberövas har rätt till ett juridiskt ombud också under tiden fram
till rättegång, på statens bekostnad om vederbörande saknar egna medel.
Denna möjlighet utnyttjas dock inte alltid eftersom det råder brist på
advokater, även i huvudstaden Ulan Bator, och för att kunskapen om denna
rättighet är låg. Ett lagförslag om garanterad rättshjälp för svarande med
begränsade finansiella medel behandlas. Under året har också 37 Legal aid centers
öppnat runt om i landet.
Medborgarnas författningsreglerade rätt att fritt förflytta sig inom och ut ur
landet respekteras. Komplicerade folkbokföringsregler gör dock att personer
som flyttar inom landet kan ha svårt att få tillgång till samhällsservice på sin
nya bostadsort.
Resebegräsningar förekommer varken inrikes eller utrikes och medborgare har
rätt att få pass.
6
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Den mongoliska konstitutionen ger ett långtgående skydd för den enskildes
rättssäkerhet. Enligt konstitutionen är domstolarna oberoende och rättegångar
offentliga, men kan hållas bakom lyckta dörrar i mål som rör minderåriga,
sexualbrott eller statshemligheter. Regeln om att en åtalad person är oskyldig
tills motsatsen bevisats är föreskriven i lag, och retroaktiv lagstiftning är
förbjuden. Brottsmisstänkta har rätt till offentligt biträde, men denna rätt är i
praktiken begränsad.
Domstolssystemet består av tre instanser: distriktsdomstol, provinsdomstol
och en högsta domstol. Det finns också en författningsdomstol med mandat
att pröva frågor rörande konstitutionen. The General Council of Courts överser
domstolarnas oberoende och nominerar domare. Landets president godkänner
eller avslår nomineringarna.
Anmälningar om kränkningar av mänskliga rättigheter kan göras till den
nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, NHRCM, som förutom att
skicka enskilda fall vidare till åklagare arbetar både med rapportering och
policyutveckling. Kommissionärerna i NHRCM utses av parlamentet.
Kommissionen ger årligen ut en rapport om läget för de mänskliga
rättigheterna.
Representanter för vissa enskilda organisationer menar att domstolar och
offentliga åklagare ibland påverkas av politiska hänsynstaganden. Polisen,
åklagarmyndigheten och det offentliga försvarsämbetet lider av bristande
resurser och till viss del också brist på adekvat utbildning. Korruption är ett
omfattande problem i landet, även inom ovan nämnda institutioner, vilket har
en negativ inverkan på rättssäkerheten. Låga löner inom de rättskipande
myndigheterna uppges som en orsak till den omfattande korruptionen. En
åtgärd som vidtagits under året är att höja lönen för domare. Offentligt
anställda måste numera årligen redovisa sina inkomstkällor. En antikorruptionslag antogs 2006 och en Independent Authority Against Corruption har
instiftats. Enligt Transparency International Corruption Perception Index kommer
Mongoliet 2013 på plats 83 av 175 länder, vilket är ett kliv uppåt från plats 116
år 2010. Den sittande presidenten har vidtagit kraftfulla åtgärder för att komma
åt korruptionen bland offentligt anställda. Åtgärderna ger resultat, men kritiker
menar att undersökningarna inte omfattar medlemmar av det egna partiet. Det
finns förhoppningar om att de högnivåfall av korruption som avslöjats ska ha
en avskräckande effekt även på lägre nivå.
Flera statliga och icke-statliga organisationer vittnar om en betydligt större
tilltro till den regering som tillträdde 2012 jämfört med den tidigare och en
ökande vilja hos denna att utvärdera ny lagstiftning ur ett mänskliga rättigheterperspektiv.
7
En ny strafflag är under beredning. Det nya utkastet innehåller bland annat
förslag på strängare straff för brott mot kvinnor och barn.
Frivilligorganisationer hoppas att den nya strafflagen för första gången även
ska omfatta hatbrott.
Straffmyndighetsåldern är som huvudregel 16 år, men för grova brott är den 14
år. Den maximala häktningstiden för personer under 18 år begränsas i lag till
åtta månader. Enligt uppgifter saknar barn i häkte ofta tillgång till juridiskt
ombud.
7. Straffrihet
Straffrihet fortsätter att vara ett problem i Mongoliet. Det förekommer
rapporter om fall där säkerhetsstyrkor, ultranationalistiska grupper, tjänstemän
och andra undkommit straff och där polisen varit ovillig att gripa förbrytare.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Den mongoliska konstitutionen garanterar yttrande-, press- och
informationsfrihet.
Sedan demokrati infördes i början på 1990-talet har en mer mångfacetterad
medievärld gradvis vuxit fram, framför allt i huvudstaden. I mars 2013 fanns
totalt 555 mediekanaler med permanent verksamhet. TV är den främsta källan
till information, med internet på andra plats. Mongoliet saknar en tradition av
oberoende, granskande journalistik och många medier har anknytning till de
politiska partierna eller individer med band till dessa.
Det finns inga kända uppgifter om statlig censur i Mongoliet och inte heller om
att journalister förföljs eller utsätts för våldsbrott. Det förekommer dock
uppgifter om att vissa journalister utsatts för hot och trakasserier på grund av
sin rapportering.
Förtal är olagligt i lagstiftning, vilket i vissa fall har fått journalister att avhålla
sig från att kritisera statliga tjänstemän. Frivilligorganisationer har kritiserat
Mongoliet för detta. Lagförslag om ändringar i lagen om informationsfrihet
och brottsslagen med avseende på förtal har lämnats till parlamentet vid
upprepade tillfällen, men varje gång dragits tillbaka. Mongoliet hamnade 2013
på plats 98 på Reportrar utan gränsers index, ett fall från plats 76 år 2010.
Tillgången till internet är utbredd bland befolkningen i städerna. Lagen medger
inga restriktioner av tillgången till internet. 2012 trädde dock en lag i kraft,
General Conditions and Requirements on Digital Content, som införde restriktioner på
vad man menar är obscent och opassande innehåll. Frivilligorganisationer
rapporterar att lagen i realiteten inte tycks implementeras i någon större
utsträckning, men har uttryckt oro för dess potentiella följder.
8
9. Mötes- och föreningsfrihet
Den mongoliska konstitutionen garanterar allmän mötes- och
demonstrationsfrihet. Demonstrationsfriheten respekteras i huvudsak.
Tillstånd måste sökas i förväg om demonstration ska hållas på allmän plats.
Föreningsfrihet råder, men alla föreningar måste registreras hos General
Authority for State Registration. Lagen tillåter arbetare att fritt bilda och ansluta sig
till fackföreningar. Vissa bestämmelser inskränker dock enskilda gruppers
rättigheter, till exempel offentligt anställda samt arbetare utan formella
anställningskontrakt. Ungefär 450 000 personer är fackligt anslutna. Strejker är
tillåtna, men inte vanligt förekommande.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Den mongoliska konstitutionen garanterar allmän religionsfrihet.
Religionsfrihet råder, mission är tillåtet och utövare av andra religioner har rätt
att köpa mark för att uppföra religiösa byggnader. Byråkratin kring registrering,
markköp och mission är dock omfattande och försvårar ibland för religiösa
grupper att verka.
Buddhism är den vanligaste religionstillhörigheten i Mongoliet, och buddhister
utgör cirka hälften av befolkningen. Shamanism förekommer också i
Mongoliet, ofta som ett komplement till annan religion.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sedan självständigheten 1990 är Mongoliet en parlamentarisk republik. 1992
antogs Mongoliets nya konstitution som lade grunden till det nuvarande
politiska systemet. Presidenten är statschef och väljs i direkta val för en period
om fyra år, med möjlighet till ytterligare en mandatperiod. President
Tsakhiagiin Elbegdorj valdes för en andra mandatperiod i juni 2013. Han
representerar det största partiet, Democratic Party, DP, vilket även
premiärministern gör.
Mongoliet har sedan 1920-talet i princip utan avbrott styrts av det forna
kommunistpartiet, Mongolian People’s Party, MPP, (före detta Mongolian People’s
Revolutionary Party, MPRP). Vid parlamentsvalet 2012 förlorade emellertid MPP
makten till DP. Oberoende observatörer beskrev parlamentsvalet som i stort
sett fritt och rättvist.
Rösträttsåldern är 18 år. Mongoliska medborgare över 25 år har rätt att
kandidera i parlamentsval. Medborgare har enligt lag rätt att delta i det politiska
livet, rösta, ställa upp i val och få tillträde till offentlig tjänst på lika villkor. I
praktiken försvårar dock korruption människors möjligheter att delta i det
9
politiska livet. Tio av de 76 platserna i parlamentet innehas av kvinnor. I
parlamentsvalet 2012 gällde en ny parlamentarisk vallag från 2011, vilken
införde en kvot om 20 procent för kvinnliga kandidater i de politiska partierna.
Även 2013 års presidentval genomfördes under en nyinstiftad lag, Law on the
Election of the President of Mongolia. Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, OSSE, har rapporterat att lagen innebar en förbättring från tidigare
vallag, men fortfarande innehåller kryphål.
Presidentvalet bedömdes av OSSE ha kännetecknats av kampanjarbete utfört i
en miljö som respekterade de grundläggande friheterna och en valdag där
väljarna kunde rösta fritt.
Det förekommer initiativ att inkludera mänskliga rättigheter som en aspekt i ny
lagstiftning inom en rad områden.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Mongoliet har ratificerat samtliga åtta av Internationella arbetsorganisationen
ILO:s kärnkonventioner. Den arbetsrättsliga lagstiftningen följs generellt, men
det finns uppgifter om både tvångsarbete och barnarbete.
Arbetslösheten i Mongoliet låg enligt regeringen 2013 på cirka åtta procent,
med högre siffror bland unga med universitetsexamen. Dessutom brottas
landet med säsongsrelaterad arbetslöshet, då byggnadsarbete som regel
avstannar under vintern. Arbetstiden för personer över 18 år är reglerad i lag
till 40 timmar i veckan.
Minimilönen sätts varje år av ministeriet för social välfärd och arbetsmarknad,
Ministry of Social Welfare and Labour, efter samråd med representanter från
arbetsgivarna och fackliga organisationer. Minimilönen uppgår till 192 000
tugrik i månaden (ungefär 730 kronor), en ökning från 2012 med 37 procent.
Barn under 16 år får inte arbeta, men undantag kan göras för barn äldre än 14
år efter föräldrarnas medgivande. Maximal arbetstid är då 30 timmar. 2011
antogs ett nationellt program mot de värsta formerna av barnarbete. Enligt
NHRCM, har barnarbete också fått högre prioritet med den nya regeringen.
2012 uppskattades närmare 70 000 barn under 18 år vara i arbete, varav drygt
90 procent arbetade med jordbruk och boskapsskötsel.
NHRCM har uttryckt oro rörande situationen för de cirka 30 000 barn som
varje år används som ryttare i traditionella ridtävlingar. Sedan 2012 finns regler
10
för användandet av skyddsutrustning, men dessa följs i enligt uppgift inte i
tillräcklig utsträckning. Dödsolyckor har förekommit bland dessa barn.
Antalet arbetsplatsolyckor har ökat något under senare år, särskilt i takt med
gruvindustrins tillväxt. Olyckor inträffar framförallt på grund av att gamla och
dåligt underhållna maskiner är vanliga. De drabbade är främst personer inom
den tunga industrin, gruv- och byggbranschen. Även i samband med
koltransporter från gruvorna har antalet olyckor ökat.
Frivilligorganisationer rapporterar att lika lön för lika jobb inte alltid tillämpas
fullt ut mellan könen. Det rapporteras också att kinesiska och nordkoreanska
arbetares arbetsförhållanden är bristfälliga och att dessa inte alltid betalas
minimilön. Asiatiska utvecklingsbanken uppskattar att runt 3 000
nordkoreanska arbetare befinner sig i Mongoliet.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Förväntad medellivslängd är 68 år. Eftersom befolkningen lever utspridd över
stora områden och det saknas fungerande infrastruktur, är det svårt att nå ut till
vårdbehövande i alla delar av landet. Den stora inflyttningen till Ulan Bator
leder till växande slumområden där hundratusentals människor, motsvarande
cirka 25 procent av Mongoliets totala befolkning, bor i nomadtält (ger) med
bristfällig tillgång till dricksvatten och sanitet.
Undernäring är fortfarande ett problem, framförallt på landsbygden och bland
barn. Dödligheten för barn under fem år uppskattades 2012 av WHO till 28
per 1 000 födda. Underskott av jod och flera vitaminer, vilket till stor del beror
på ensidiga kostvanor, leder till allvarliga hälsoproblem. Blodbrist är ett
problem bland barn och gravida, även om antalet fall minskat på senaste tid.
Utgifterna för hälsovård motsvarar drygt tre procent av BNP. Sjukförsäkringssystemet omfattar ungefär 80 procent av befolkningen. Kvaliteten på
hälsovården på landsbygden är ofta bristfällig, till exempel saknar vissa sjukhus
rinnande vatten. Mödravård, barnhälsovård, grundläggande sjukvård,
mentalvård, cancerbehandling, vård för smittsamma sjukdomar och akutvård är
dock tillgänglig för alla. Under sjukförsäkringssystemet är vården gratis, men
vårdsökande tvingas ofta lägga betydande summor på läkemedel. För många
fattiga människor innebär detta att man istället tvingas vända sig till
frivilligorganisationer som Röda Korset för att få vård.
Det råder brist på läkare och annan utbildad sjukvårdspersonal på landsbygden.
Läkaryrket har under senare år sjunkit i status, varför färre söker till
utbildningarna och många läkare övergår till den privata sektorn. För den
inflyttade, fattiga befolkningen i Ulan Bator finns byråkratiska hinder för
tillgång till vård, eftersom dessa personer ofta saknar folkbokföring i staden.
De vanligaste smittsamma sjukdomarna i Mongoliet är sexuellt överförbara
11
infektioner, hepatit (enligt uppgift är en tredjedel av sjukvårdsarbetarna
smittade) och tuberkulos.
Alkoholism är ett utbrett problem, vilket spär på ohälsa och sociala problem,
exempelvis våld i nära relationer som främst drabbar kvinnor. Sedan flera år
tillbaka är det den första dagen i varje månad förbjudet att sälja alkohol.
Omkring 25 procent av den vuxna befolkningen röker. Rökning är förbjudet
på sjukhus, restauranger, skolor och andra offentliga platser, men förbudet
följs inte i praktiken. I mars 2013 trädde en ändring i tobakslagen i kraft för att
minska rökningen. Det medförde att parker och andra utomhusområden nu
också innefattas av rökförbudet samt att det blev förbjudet att sälja cigaretter
inom 500 meter från skolor och studentboende.
Läkare rapporterar om ökade antal lunginfektioner och andningssjukdomar
bland dem som arbetar inom den växande gruvnäringen på grund av damm
och andra farliga ämnen. Ögoninfektioner har också ökat. Även grundvattnet
påverkas i dessa områden.
Mongoliet har hittills rapporterat relativt få, knappt 150, fall av HIV-smitta,
Mörkertalet anses vara stort och risken för ökad spridning bedöms av FN som
hög, med tanke på att prostitution är vanligt och den generellt bristande
kunskapen om säkert sex.
14. Rätten till utbildning
Läskunnigheten är hög i Mongoliet, runt 98 procent att befolkningen kan läsa
och skriva. Ungefär sex procent av BNP läggs på utbildningssektorn. Från och
med 2006 är skolgång enligt lag avgiftsfri och obligatorisk för barn upp till 16
år. I praktiken förekommer dock att barn, särskilt pojkar på landsbygden och i
utsatta områden, inte går i skolan eller slutar i förtid för att börja arbeta och
bidra till familjens försörjning. Sommartid förekommer mobila förskolor som
ska underlätta för nomadbefolkningen.
En majoritet av universitetsstudenterna är kvinnor. Utbildningens kvalitet
skiljer sig mellan stad och landsbygd. De stora avstånden och den låga
befolkningstätheten på landsbygden medför särskilda utmaningar.
Internatskolor är vanliga, men sovsalar och andra faciliteter är ofta i dåligt skick
och saknar ofta både uppvärmning och rinnande vatten. I Ulan Bator är
överbeläggning av skolorna ett problem. Vissa skolor har som följd infört flera
skift per skoldag. Aga är tillåtet i skolan, något som Mongoliet kritiserats för av
FN:s barnrättskommitté.
2012 genomförde NHRCM, en undersökning av läget i landets religiösa skolor.
Dessa skolor lyder under den allmänna utbildningslagen, men det visade sig att
den grundläggande utbildningen ofta fick stå tillbaka för religiös utbildning.
Brist på läromedel var vanligt förekommande.
12
Att sprida kunskapen om respekten för de mänskliga rättigheterna
befolkningen är ett problem i Mongoliet. Frivilligorganisationer spelar en
viktig roll att inom sina respektive områden öka individens kunskap.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Fattigdomen är utbredd i Mongoliet men har sjunkit till runt 27 procent av
befolkningen. Mongoliet placerade sig 2012 på plats 108 av 187 länder på
UNDP:s Human Development Index och hamnar i kategorin Medium Human
Development”. På grund av den expanderande gruvnäringen förutspås landet
ekonomisk tillväxt de närmaste åren. På senare tid har dock tecken på en
avstannande investeringstakt kunnat skönjas. Detta, i kombination med att de
stora gruvorna ännu inte är uppe i full produktion, gör att vissa bedömare ser
en lägre tillväxttakt än som tidigare förutspåtts för de närmaste åren, men
tillväxttakten ligger 2013 fortsatt kvar på över tio procent. Flera observatörer,
bland annat UNDP, menar dock att intäkterna inte kommer hela befolkningen
till del och att klyftorna i samhället ökar på grund av bristande
fördelningspolitik.
Huvudstaden uppskattas växa med runt 30 000 personer per år. Det är tydligt
att Ulan Bators infrastruktur inte hänger med och slumliknande tältstäder
breder ut sig i huvudstadens utkanter. I Ulan Bator har byggande av billiga
lägenheter inletts för att minska antalet personer som bor i nomadtält, men
även dessa lägenheter visar sig ofta för dyra för den del av befolkningen som
de vänder sig till. I januari sjunker medeltemperaturen till minus 30 grader och
eldning med kol är en vanlig uppvärmningsmetod, vilket bidrar till den dåliga
luftkvaliteten i Ulan Bator. En stor del av befolkningen saknar tillgång till
rinnande vatten.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
I FN:s Gender-related Development Index, GDI, 2012 placerade sig Mongoliet på
plats 56 av 148. Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av kön, men
i praktiken förekommer diskriminering av kvinnor inom flera samhällsområden
på grund av traditionella uppfattningar om könsroller. Lagstiftningen är både
direkt och indirekt diskriminerande mot kvinnor, exempelvis är kvinnor
förbjudna att inneha vissa mer fysiskt krävande yrken. Den obligatoriska
pensionsåldern för kvinnor är 55 år, medan pensionsåldern för män är 60 år.
2011 infördes en ny jämställdhetslag.
13
Kvinnor utgör ungefär hälften av arbetskraften och många kvinnor är den
huvudsakliga familjeförsörjaren. Lika lön för lika arbete är lagstadgat, och på
senare tid uppfylls detta i allt högre grad. Det saknas emellertid lagstiftning
som förbjuder sexuella trakasserier och enligt observatörer utsätts särskilt yngre
kvinnor på arbetsplatsen. En majoritet av studenterna på universiteten är
kvinnor, men kvinnor har ändå svårt att nå ledande positioner inom både
offentlig och privat sektor.
Andelen kvinnliga parlamentariker har minskat sedan 1990-talet, då nivån låg
på över 20 procent. 2008-2012 var siffran nere på under fem procent, men i
parlamentsvalet 2012 ökade siffran till cirka 15 procent igen. 2013 var tio av 76
parlamentariker kvinnor. Den parlamentariska vallagen från 2011 införde en
kvot om 20 procent för kvinnliga kandidater på valbar plats på partiernas listor.
Våld mot kvinnor utgör ett allvarligt problem i Mongoliet. 2012 inkom 540
anmälningar till polisen, men mörkertalet bedöms enligt Amnesty International
vara stort. Våldtäkt är förbjudet i strafflagen, men våldtäkt inom äktenskapet är
inte kriminaliserat. Anmälningsgraden är låg, och det förekommer även
uppgifter om att polis avråder från anmälan. Frivilligorganisationer i landet
vittnar om de rättsvårdande myndigheternas bristande kunskap och förståelse
för problematiken kring våld i hemmet, som i mångt och mycket betraktas som
en intern angelägenhet att lösa inom familjen. NRHCM kritiserade 2013
regeringen för att inte erbjuda det stöd utsatta kvinnor behöver.
Det finns inga rättsliga begränsningar avseende tillgång till preventivmedel eller
sexuell och reproduktiv hälsovård. Abort är tillåtet under de tre första
graviditetsmånaderna och undantagsvis efter denna period. Kostnaderna och
bristande patientsekretess innebär dock att kvinnor kan ha svårt att söka den
vård de behöver. Mödradödligheten minskar stadigt, men är högre i landets
mest avlägsna delar jämfört med Ulan Bator.
Mongoliet är både ursprungsland och transitland för människohandel, ett
problem som växer i takt med ökande inkomstklyftor och som försvåras av det
svaga rättsväsendet. Lågutbildade kvinnor från landsbygden i åldern 18-25 år är
särskilt utsatta, i synnerhet för människohandel för sexuell exploatering. En ny
lag om bekämpning av människohandel antogs 2012, bland annat efter
rekommendationer från den senaste UPR-granskningen, men implementering
av lagen går långsamt. Med den nya lagen ökade straffet för människohandel
till tre till fem år i fängelse. Regeringen förlitar sig i stor utsträckning på
frivilligorganisationer för omhändertagande av personer som utsatts för
människohandel. Enligt NHRCM behöver Mongoliet ytterligare stärka den
nationella lagstiftningen för att bättre skydda och tillgodose behoven hos såväl
offer som vittnen.
14
17. Barnets rättigheter
Mongoliets lagstiftning tar allt oftare sin utgångspunkt i principen om barnets
bästa, men respekten för barns rättigheter brister fortfarande inom flera
områden.
Registrering av nyfödda är enligt lag avgiftsfri, men på grund av bristande
information och praktiska hinder som resekostnader och långa avstånd
registreras inte alla barn som föds. Detta medför problem i kontakt med
myndigheter när barnet behöver vård eller ska börja skolan.
Uppskattningsvis satt 2013 runt 35 barn mellan 14 och 18 år i fängelse. FN:s
barnrättskommitté har kritiserat Mongoliet för att de rättsvårdande
myndigheterna och kriminalvården inte tar hänsyn till unga lagöverträdares
särskilda behov. Lokal FN-personal har även rapporterat att barn inte alltid
separeras från vuxna i häkten.
Det finns uppgifter om att barnarbete ökar, exempelvis inom jordbruk,
djurskötsel och gruvdrift. Mongoliet kritiseras även för bristande åtgärder för
att bekämpa våld och sexuella övergrepp mot barn. Våld eller andra
missförhållanden i hemmet uppges vara den vanligaste orsaken till att barn
rymmer hemifrån.
Enligt mongolisk lagstiftning är 18 år den lägsta åldern för rekrytering till
militärtjänst.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Mongoliet har ett fåtal minoritetsgrupper, varav den största utgörs av sunnimuslimska etniska kazaker som motsvarar fem procent av befolkningen. Det
finns tvåspråkiga grundskolor för denna minoritetsgrupp i landets västra delar.
Enligt NHRCM, är det problematiskt att lagar och regler inte finns översatta
till nationella minoritetsspråk.
I nordvästra Mongoliet bor också en mindre minoritetsgrupp, tsaatan, som
lever av renskötsel enligt flera hundra år gamla traditioner. Regeringen bedriver
ett program för att förbättra levnadsvillkoren för tsaatan, men NHRCM
kritiserar samtidigt regeringen för att inte erbjuda dem tillräcklig undervisning
på sitt modersmål, tuva, och tillgång till välfärd.
Flera frivilligorganisationer kritiserar Mongoliets regering för att inte göra
tillräckligt för att tillgodose minoriteternas mänskliga rättigheter, bland annat
avseende hälsa och utbildning. Frivilligorganisationer poängterar även att
växande gruvnäring och landprivatisering hotar nomadfolkens traditionella
livsstil.
15
Antalet inflyttade kineser i landet ökar i takt med kinesiska investeringar och
företagsetableringar. Det finns rapporter om att kineser har utsatts för hot,
våld och vandalisering av egendom av mongoliska nationalister. Det
förekommer också uppmärksammade fall av våld mot mongoliska kvinnor
som haft relationer med kinesiska män. Den mongoliska polisen har vid ett par
tillfällen gått ut med varningar riktade till kineser för att röra sig ensamma ute
efter mörkrets inbrott.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Mongoliets konstitution säger att ingen får diskrimineras på grund av sexuell
läggning. Det finns inget förbud mot homosexualitet eller samkönat umgänge.
Mongoliet tillåter däremot inte samkönade äktenskap.
Det har hittills inte funnits någon särskild hatbrottslagstiftning. Under 2013
pågick dock ett arbete med att skriva om strafflagen för att inkludera förbud
mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Detta
rekommenderades i UPR 2010. NHRC hävdar i sin årsrapport för 2013 att
traditionella värderingar kan riskera att leda till diskriminering och trakasserier
av hbt-personer. Frivilligorganisationer uppger att det finns fall där hbtpersoner väljer att lämna hemlandet på grund av trakasserier.
Enligt frivilligorganisationer tar polisen ofta inte brott riktade mot hbtpersoner på allvar, vilket har lett till att denna typ av brott sällan anmäls.
Exempelvis finns uppgifter om att polisen ibland uppmanar brottsoffret att
acceptera ett engångsbelopp från förövaren, istället för att anmäla brottet.
Undersökningar gjorda av NHRCM visar att över 80 procent av hbtpersonerna i Mongoliet döljer sin läggning när de söker tjänster eller
förvärvsarbetar.
2009 registrerades den första enskilda organisationen i Mongoliet som arbetar
särskilt för hbt-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna – LGBT
Center. I september hölls för första gången en Pride-vecka i Mongoliet, i vilken
ett hundratal personer deltog. Enligt LGBT Center valde man att inte anordna
någon parad då många av deltagarna uttryckt oro för hur en sådan skulle
bemötas.
20. Flyktingars rättigheter
I september registrerade FN:s flyktingorgan UNHCR att det fanns tio
flyktingar och asylsökande samt 292 statslösa i Mongoliet, medan antalet
mongoliska flyktingar och asylsökande i andra länder var 2953 (januari 2013).
Enligt UNHCR finns inga internflyktingar.
16
Mongoliet har inte ratificerat FN:s flyktingkonvention och landet saknar
flyktinglagstiftning. Formell asylprocedur saknas, liksom begreppet
flyktingstatus. Regeringen samarbetar dock med UNHCR och humanitära
organisationer för att bistå flyktingar och i praktiken ges ett visst skydd mot
avvisning och utvisning till länder där individen i fråga riskerar att förföljas.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt NHRCM, regleras rättigheter för personer med funktionsnedsättning i
35 olika lagar, inklusive konstitutionen. Enligt arbetsrättslig lagstiftning får
personer inte diskrimineras på grund av funktionsnedsättning inom arbetsliv
eller utbildning. Företag som anställer personer med funktionsnedsättning
erbjuds vissa skattelättnader. Arbetsgivare med fler än 25 anställda har en
skyldighet att anställa personer (tre för varje 50 anställda) med funktionsnedsättning. Enligt frivilligorganisationer i landet efterlevs dessa lagar dock inte
i praktiken. Många företag väljer att istället betala den relativt låga
bötessumman som följer av att inte uppfylla skyldigheten.
Mongoliet har genomgående bristfällig anpassning för personer med
funktionsnedsättning, vilket medför att dessa personer ofta har svårt att röra
sig fritt. Inför presidentvalet 2013 upprättades en frivilligorganisation med
uppgift att underlätta för personer med funktionsnedsättning att rösta. Trots
detta saknade över hälften av de vallokaler som observerades av
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, fullgod
anpassning för personer med funktionsnedsättning.
Även om det finns flera specialskolor för barn med funktionsnedsättning har
dessa ofta svårt att utnyttja sin rätt till utbildning. Inom det ordinarie
skolväsendet saknas anpassade läromedel och inom de särskilda skolorna för
barn med funktionsnedsättning räcker platserna inte till. Det senare är enligt
NHRCM bland annat en följd av att regeringen använder en för situationen
alltför bred definition av funktionsnedsättning. Det saknas också uppdelning
av undervisningen beroende på typ av funktionsnedsättning.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Frivilligorganisationer måste ansöka om registrering hos General Authority for
State Registration. Registreringsprocessen är tidskrävande, men organisationer
kan efter registrering verka fritt och det finns ett stort antal
frivilligorganisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Vissa har direkta
samarbeten med statliga aktörer, bland annat i form av utbildningsinsatser för
att öka kunskapen om mänskliga rättigheter inom exempelvis polisen och
17
andra rättsvårdande myndigheter eller genom att bjudas in som rådgivare i
lagstiftningsprocesser.
Vissa frivilligorganisationer har rapporterat problem med att anställa
utlänningar på grund av att organisationen för varje utlänning måste anställa
fyra mongoler. Då många organisationer och projekt verkar i liten skala medför
denna reglering att de inte kan ta hjälp av utländsk kompetens.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera FN-organ är närvarande i Mongoliet för att främja mänskliga rättigheter i
landet. Lokal samordnare för FN är UNDP. Andra aktiva FN-organ är
UNICEF, UNFPA, FAO, ILO, UNAIDS, UNESCO, UNFPA CO, UNHABITAT, UNV, WHO samt IOM. Övriga givare innefattar Asiatiska
utvecklingsbanken, Världsbanken, Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, OSSE, och EU. Dessa fokuserar på fattigdomsbekämpning, hälsa,
utbildning och demokratisk samhällsstyrning. OSSE, där Mongoliet blev
fullvärdig deltagarstat 2012, observerade 2013 års presidentval. Viktiga
bilaterala givare är bland andra USA, Japan och Tyskland.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet påbörjades 1991 och
uppgick under 2000-talet till 15-30 miljoner kronor per år. Efter
regeringsbeslut 2007 om den så kallade landfokuseringen fasades biståndet ut
under 2010.
