Högmässa med prästvigning i Uppsala domkyrka den 22 januari
2014
handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande
behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste
längtan ska stillas. Tröst – en gåva att dela, det är temat.
3 söndagen e Trettondedagen
Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor
1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov
och till Guds väsen och vilja.
Prästvigda: Björn Dahlman, Åsa Heiter
Avlagda vigningslöften: Valentine Aderibole
Psalmer: 253; 249; 769; 321; 348:1-3
Epistel: 2 Kor 1:3-7
Evang, 3 årg: Joh 4:46-54
Tröst – en gåva att dela
Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är
viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss
själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv.
Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst.
Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i
vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta
emot så som du önskat?
När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart
att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det
uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar
upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det
inte får tröst.
Tröst – det handlar dagens vigningstal och predikan om. Det kan
kanske tyckas vara ett märkligt tema på en vigningshögtid. Men det
Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former.
Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som
varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur
barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den
utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet.
Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går
uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är
svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.
En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han
säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få
samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det
som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.
Vi lyssnar till apostelns ord i episteltexten. Gud kallas barmhärtighetens
fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma
källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst
som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns
ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han
ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det
finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av
löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.
Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra
liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och
mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt
Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden
hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i
mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften
Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den
stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”
Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder
över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra
liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan
försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att
Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.
Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i
den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva
uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan
vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett
ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i
den stora tröstepsalmen 249.
Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs
eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter.
Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar
lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i
lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.
Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som
lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt
och hoppfullt.
I evangeliet kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus.
Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden gjorde att han
måste komma. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus
skapade tro genom att vara närvarande och handla med dem. När han
hade räddat sonen, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till
tro. Mannen fick tröst i sin nöd. Livet föds på nytt och hoppet
återvänder.
Kära prästkandidater Björn och Åsa som med bön om den heliga Anden
ska vigas till tjänst som präst. Käre Valentine, som blev präst i Nigerias
anglikanska kyrka för över 25 år sedan och vid denna högtid tas emot
som präst i vår kyrka och avlägger vigningslöften. Välkomna som det
gudomliga ordets tjänare, Kristi tjänare!
Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. Ni ska som präster göra
särskild tjänst i församlingen för att rusta den i dess uppdrag i samhälle
och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds
närvaro och bistånd i lidandet. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd
i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns
budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och
därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus. Ni är
Kristi sändebud som ett resultat av Guds suveräna nåd. De församlingar
ni ska förkunna Ordet och förvalta sakramenten är beroende av Guds
nåd.
Guds nåd är en evig källa till tröst. Ni har kallelsen att förvalta Guds
nåd i dess många former. Jag sänder er med ord ur 2
Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och
Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och
säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
Amen
