sou_2001_35_del_ii

advertisement
3
Urberget – en bra
miljö för ett säkert
slutförvar för använt
kärnbränsle1
3.1
Inledning
Det svenska urberget har sedan i början av 1980-talet varit
huvudalternativet som plats för ett slutförvar för det använda
kärnbränslet från de svenska kärnkraftverken. Någon metod har
ännu inte slutgiltigt godkänts, men huvudalternativet är liksom i de
flesta andra länder en “geologisk slutförvaring”. Tanken är att
berggrunden på några hundra meters djup skall erbjuda en stabil
omgivning till ett förvar för det inkapslade använda kärnbränslet.
Under hundra tusen år skall sedan förvaret skydda människor och
natur från de radioaktiva ämnen som finns i kärnbränslet.
I detta kapitel vill vi försöka redovisa kunskapsläget för den
prekambriska berggrunden i Skandinavien. I debatten hamnar man
snabbt i spekulativa diskussioner om t.ex. tidpunkten för en
kommande istid, möjligheterna för ett framtida jordskalv, de
klimatologiska förutsättningarna för permafrost etc. Berggrundens
beskaffenhet är av avgörande betydelse i alla dessa sammanhang.
Debatten har varit livlig beträffande lokaliseringen av ett slutförvar. Konsekvenserna av ett framtida läckage och även hur väl de
olika barriärerna kommer att fungera i ett längre perspektiv har
undersökts.
De barriärer som ingår i det planerade slutförvaret är – förutom
bränslet självt i sina kapslingsrör − kapseln som det använda
1
Kapitlet har utarbetats vid Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet, av Prof.
Jimmy Stigh (ledamot i KASAM) och Prof. Sven Åke Larson.
95
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
bränslet förvaras i, bentonitleran som omger kapseln samt
berggrunden, som förvarar både bentoniten och kapseln.
Barriärerna fungerar på olika sätt. Kapseln stänger in de radioaktiva
ämnena, bentonitleran begränsar och fördröjer utsläppet om kapseln
skulle börja läcka och slutligen svarar berggrunden för det
långsiktiga skyddet. Berggrunden är således den sista länken i en
“flerbarriärkedja” om alla andra barriärer skulle brytas igenom.
Radioaktiva ämnen skulle då tränga igenom bentonitleran för att
slutligen komma ut i grundvattnet i berget. Grundvattnets rörelser
och sammansättning är således av stor vikt för spridning av dessa
ämnen. Sammansättningen påverkar både bränsleupplösningen och
transporten av de radioaktiva ämnena genom berggrunden. Lösta
ämnen i grundvattnet kan ge upphov till korrosion och
grundvattnets sammansättning påverkar således kapselmaterialets
korrosion. Berggrunden är också av betydelse som
“uppsamlingsfilter” för de radioaktiva ämnena, eftersom olika
mineral i berggrunden har förmågan att binda många av de
radioaktiva ämnen som ej fångas upp i de övriga barriärerna.
Grundvattnet, som transporterar dessa ämnen rör sig längs sprickor
i berget. Ämnena kan fastna eller transporten fördröjas så att den
radioaktiva strålningen minskar innan markytan nås.
3.2
Tidsaspekter
En avgörande faktor är förvarets stabilitet under en mycket lång
tidsperiod − närmare 100 000 år. Denna tidsperiod kan tyckas
oändlig i ett mänskligt perspektiv, men är i ett berggrundperspektiv
mycket kort. Den svenska geologiska historien går långt tillbaka i
tiden. Merparten av Sveriges berggrund är 1 500 – 2 000 miljoner
år gammal.
Hur kan man då veta att vissa delar av vår berggrund har den
aktningsvärda åldern av mer än tusen miljoner år? Det är idag
möjligt att åldersdatera en bergart med hjälp av radioaktiva ämnen
96
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
genom att mäta sönderfallet av t.ex. uran till bly eller av rubidium
till strontium.
För att i någon mån få en uppfattning om dessa enorma
tidsrymder, låt oss översätta jordens ålder (ca 4 600 miljoner år) till
ett dygn. Varje timme motsvarar då ungefär 200 miljoner år. De
flesta av Sveriges bergarter bildades för åtta till tio timmar sedan.
Den senaste istiden började för några sekunder sedan.
3.3
Berggrunden
Vår bedömning av berggrundens betydelse för förvarets långsiktiga
stabilitet är relaterad till kunskapsläget om vår prekambriska
berggrund. Man utgår ofta från resonemanget att berggrunden
förblir stabil i ett hundratusenårigt perspektiv. Det finns ett stort
antal faktorer som kan påverka ett slutförvar av utbränt kärnbränsle.
Dessa faktorer kan beskrivas dels som egenskaper och processer
inbyggda i själva förvaret och dels som yttre händelser. Den första
gruppen innefattar bland annat avfallets radioaktivitet, korrosion av
materialet samt grundvattnets strömning och sammansättning. De
yttre händelserna omfattar t.ex. istider, förkastningar i berggrunden,
permafrost, förändringar av havsytan och grundvattenytan samt
mänsklig påverkan av grundvattnet eller ett direkt mänskligt intrång
i slutförvaret.
Den avgörande faktorn för ett framtida slutförvar inom landets
gränser är tillgången till en stabil berggrund. Stabiliteten avgörs av i
vilket “plattektoniskt läge” man befinner sig. Plattektoniken är
processen som innefattar de mitt-oceana ryggarna som
spridningszoner, där ny oceanbotten bildas vulkaniskt och där
jordskorpans olika plattor skjuts vinkelrätt från dessa ryggar för att i
de s.k. subduktionszonerna försvinna ner mot de inre delarna av
jordklotet (Fig.1). Processen förklaras med konvektionsströmning i
manteln under den spröda jordskorpan. Unga oceanbottnar och
gamla kontinenter har en lägre densitet (täthet) än den
underliggande manteln och kontinenterna med en densitet på ca 2.6
97
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
g cm3 “flyter passivt med” de aktiva oceanplattorna. Detta betyder
att berggrunden är som mest stabil ju längre bort från en aktiv
plattmarginal (mittoceanisk rygg eller subduktionszon) man
kommer. Kontinentala, centralt belägna berggrundsområden inom
en platta benämns sköldområden. Exempel på detta är den s.k.
Baltiska (Fennoskandiska) skölden till vilken Sverige hör.
Figur 1 Sköldområden och bergskedjor. Från Tarbuck och Lutgens
(1993)
Teorin om plattektonik utvecklades av Alfred Wegener som 1915
utkom med “Die Enstehung der Kontinente und Ozeane”. Wegener
konstaterade att kontinenterna för 200 miljoner år sedan har bildat
en stor superkontinent (Pangea). Därefter delades denna till dagens
kontinenter, som därefter har förflyttats till sina nuvarande
positioner (Fig.2). Wegener hade emellertid ett stort problem,
nämligen att förklara vilken process som låg bakom denna
horisontella förflyttning av kontinenterna.
98
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
Figur 2 Plattektonisk modell. Från Tarbuck och Lutgens (1993)
På 1960-talet, då geologin tog ett mycket stort steg framåt med den
ökade kunskapen om mitt-oceana ryggar, subduktionszoner och
bergskedjebildning, kunde denna horisontalförflyttning av
kontinenterna förklaras med konvektion i manteln (Fig. 2).
3.3.1
Baltiska skölden
Den Baltiska skölden (Fig. 3) sträcker sig från Kolahavön i nordost
över Finland och Sverige till Sydnorge i sydväst. Med begreppet
sköldområde menas ett område där prekambriska bergarter (äldre
än ca 600 miljoner år) går i dagen och där ingen
bergskedjeveckning inträffat de sista cirka 600 miljoner åren.
Denna tidsperiod sammanfaller med Fanerozoikum (Fig. 4); den tid
under vilken högre utvecklade organismer funnits på jorden
99
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
Gemensamt för jordens sköldområden är att de uppvisar en lång
och komplicerad utveckling under prekambrisk tid.
Kontinental jordskorpa (krusta) måste redan ha funnits för ca
4 300 miljoner år sedan. Den allra äldsta s.k. arkeiska berggrunden
finns i dag endast kvar som fragment och därför är dess utbredning
och historia dåligt känd. De äldsta kända och daterade bergarterna
på jorden tillhör det kanadensiska sköldområdet och är ca 4 000
miljoner år gamla. Trots avstånden mellan jordens sköldområden
(Fig. 1) finns det betydande likheter dem emellan.
Grenvilleprovinsen i de östra delarna av Labradorhalvön i Kanada
uppvisar t.ex. stora likheter med Sydnorges och sydvästra Sveriges
berggrund. Det är därför naturligt att tänka sig att dessa
bergartskomplex ursprungligen har varit gemensamma och därefter
skilts åt genom plattektoniska rörelser. Detta faktum bekräftas av
andra metoder för att utröna plattornas tidigare inbördes lägen.
De äldsta delarna av den Baltiska skölden (Fig. 3) består av
ca 3 000 miljoner år gamla bergarter som uppträder i Nordnorge,
östra Finland och västra Ryssland. Betydligt yngre är berggrunden i
sydväst där den är ca 1 000 till 1 600 miljoner år.
I Skåne är de prekambriska sköldbergarterna pålagrade av
fanerozoiska sedimentära bergarter (Fig.4). En tektonisk zon som
går i nordväst-sydostlig riktning från Svarta Havet till Skagerack
benämns i Sverige Tornquistlinjen och är en viktig tektonisk linje
med förkastningsrörelser som ägde rum under fanerozoikum.
Den Skandinaviska fjällkedjan (Kaledoniska bergskedjan), som
bildades för ca 400 miljoner år sedan, täcker den västra delen av
Baltiska skölden.
Beroende på ålder och geologisk utveckling har den Baltiska
skölden indelats av Lundqvist (se “Lästips”) i fem provinser:
Arkeiska provinsen, Svekokarelska provinsen, Transkandinaviska
magmatiska bältet, Sydvästskandinaviska provinsen och BlekingeBornholmsprovinsen (Se fig. 3).
100
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
Figur 3 Baltiska skölden från Lindström et al, 1991).
101
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
Figur 4 Geologisk tidskala. Från Tarbuck och Lutgens (1993).
102
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
3.3.2
Arkeiska provinsen
I den allra nordligaste delen av Sverige förekommer arkeiska
gnejser som är drygt 2 800 miljoner år gamla. Dessa, av tryck- och
temperatur omvandlade s.k. metamorfa bergarter uppträder i bland
annat Råstojaurekomplexet i norra Lappland. Den sydligaste kända
förekomsten av arkeiska bergarter finns i ett område i trakten av
Luleå. Dessa uppträder som brottstycken av arkeisk jordskorpa och
kan följas i ett nord-sydligt stråk. Ett intressant spörsmål är
huruvida äldre arkeiska bergarter underlagrar de i söder
förekommande yngre bergarterna. Man anser numer att en linje från
området mellan Piteå och Luleå till Jokkmokk utgör den sydvästra
gränsen för den äldsta arkeiska berggrunden på djupet. Söder därom
förekommer således ingen arkeisk berggrund.
3.3.3
Svekokarelska provinsen
Den Svekokarelska provinsen har, i jämförelse med den i norr
förekommande äldsta gnejsberggrunden, en mycket stor geografisk
utbredning (Fig.3). Geologiskt indelas provinsen i två stora
delprovinser, den Karelsk-lapponiska och den Sveko-fenniska.
Den förstnämnda, som sträcker sig från västra Karelen till finska
Lappland och nordligaste Sverige, inbegriper sedimentära och
vulkaniska bergarter som avlagrats långt tillbaks i tiden på den
kontenintalsockel som skulle bli den norra delen av den Baltiska
skölden. I den Karelsk-lapponiska delprovinsen förekommer stora
intrusioner av främst granitiska och basiska bergarter.
De Svekofenniska ytbergarterna med en ålder på mellan 1 950
och 1 880 miljoner år genomslås av granitiska bergarter som i stort
är likåldriga med ytbergarterna. I två stora regioner, Bergslagen och
Skelleftefältet-Kirunaområdet, domineras de Svekofenniska
ytbergarterna av vulkaniska bergarter och inslaget av sedimentära
kalkstenar, lerskiffrar, sandstenar är mer underordnat. I det
mellanliggande området, den Bottniska bassängen i centrala
103
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
Sverige med en fortsättning in i Finland på andra sidan Bottenhavet,
finns mäktiga avsättningar av gråvackor och lerskiffrar. (Gråvacka
är en grå, oren sandsten som bildats av mestadels sand men även lera
ingår).
De Svekofenniska och Karelsk-lapponiska sedimentära och
vulkaniska bergarterna i Sverige och i Finland har intruderats av
mycket stora volymer av djupbergarter, dvs. bergartssmältor
(magmor) som kristalliserat nere i berggrunden. Alltefter
relationerna till den Svekokarelska bergskedjebildningen, för ca
1 890−1 800 miljoner år sedan, indelas dessa bergarter i tidigorogena, dvs. bildade tidigt i bergskedjeveckningen, senorogena,
(bildas sent under bergskedjeveckningen), postorogena (bildas efter
bergkedjeveckningen) och anorogena dvs. intrusivbergarter som ej
är relaterade till bergskedjeveckningen utan till tensionsrörelser
(riftbildning), som kan ha uppstått på grund av andra processer.
Stora arealer täcks av graniter av S-typ, I-typ och A-typ. S-typ
graniterna är bildade genom att sedimentära bergarter har smält och
bildat granitiska magmor. Dessa graniter är normalt pegmatitrika
(dvs. har inslag av mycket grovkorniga granitliknande bergarter). Ityp graniterna är bildade vid uppsmältning av magmatiska bergarter
och A-typ graniterna är relaterade till det anorogena stadiet.
Graniter av sistnämnda typ representeras i Sverige främst av de s.k.
rapakivigraniterna , som är de yngsta graniterna, och som oftast är
röda och jämnkornigt strökornsförande. Dessa graniter anses
bildade i understa delen av jordskorpan genom uppsmältning av
äldre granitliknande bergarter och har intruderat längs rörelsezoner
som nått ner till gränsen mellan jordskorpan och manteln.
Rapakivigraniternas ålder är bestämd till mellan 1 650 och 1 470
miljoner år. Dessa graniter hänger samman med basiska
djupbergarter (gabbro) och med basiska gångbergarter (diabaser).
Bergarter som har bildats på den redan deformerade jordskorpans
yta (suprakrustala bildningar) påträffas i flera områden i den
Svekokarelska provinsen. Dessa ytbergarter består av röda
sandstenar, konglomerat och lerskiffrar och benämns jotniska.
Betydande utbredning har dessa jotniska sandstenar på Bottniska
104
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
vikens och norra Östersjöns botten, i västra Finland och i DalarnaHärjedalen, Nordingrå, Gävle och Mälaren.
3.3.4
Transskandinaviska magmatiska bältet
Väster om den Svekokarelska provinsen förekommer ett stort bälte
av granitbergarter och vulkaniska ytbergarter (porfyrer) som
sträcker sig i nord-syd. Den engelska benämningen på detta bälte är
“Transscandinavian Igneous Belt” (TIB). Bältets södra delar utgörs
av enormt stora massiv av Småland-Värmlands-graniter som
fortsätter in i Norge. Graniterna har åldrar mellan
1 850 och 1 650 miljoner år, där de flesta är omkring 1 800 miljoner
år gamla. De yngre Smålands-Värmlandsgraniterna påträffas i
västra delen av utbredningsområdet och i anslutning till en nordsydlig deformationszon, den s.k. Protoginzonen, blir graniterna mer
förskiffrade. Smålands-Värmlandsgraniterna visar en stor variation
i kornstorlek och färgen är vanligen rödaktig. Normalt är
Smålandsgraniterna massformiga men kan ställvis visa en
parallellstruktur.
Stora arealer inom TIB domineras av vulkaniska ytbergarter som
är relaterade till de olika granitgenerationerna. Basiska bergarter
som t.ex. gabbro ger på många ställen upphov till en hybridisering
med granitmagmorna och dessa är generellt mer magnetiska än
graniterna och de vulkaniska ytbergarterna. Därför framträder de
basiska bergarterna tydligt på flygmagnetiska kartor.
Graniter tillhörande TIB uppvisar ett spricksystem med
sprickplan som ligger någorlunda vinkelrätt mot varandra. Dessa
uppvisar normalt ett tydligt blockmönster med större eller mindre
“bergplintar” som följd och har på flera håll brutits som
ornamentsten.
3.3.5
Sydvästskandinaviska provinsen
105
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
Väster om TIB dominerar gnejser som tillhör den sydvästskandinaviska provinsen. Denna provins omfattar en berggrund
som deformerats och omvandlats vid den Svekonorvegiska
bergskedjebildningen för ca 1 150−900 miljoner år sedan. Provinsens östra gräns sammanfaller i stort med östra delen av Protoginzonen som är en stor skjuv- och förskiffringszon. Berggrunden
har genomgått flera deformationsfaser i samband med
bergskedjebildning och visar således en markant omvandling
(metamorfos). Sydvästskandinaviska provinsen utgör på grund av
detta en mycket komplex berggrund.
Berggrunden domineras vanligen av ådrade, röda och grå gnejser
med en ålder av ca 1700 - 1600 miljoner år. Gnejserna är till större
delen bildade från granitmagmor, men kan ha sitt ursprung även
från sedimentära bergarter. Gnejserna sammanfattades i äldre tider
under beteckningen “järngnejser”. Beteckningen härrör från den
obetydliga halt av malmmineralet magnetit, som karaktäriserar
vissa av gnejserna, särskilt de rödaktiga varianterna. Strukturen är
bandad och förskiffrad och i detta begrepp inkluderas alla typer av
planparallella strukturer som uppkommit genom mineralorientering
i minsta tryckriktningen. Bergarterna låter sig lätt klyvas utmed
dessa förskiffringsytor. Mineralogiskt dominerar plagioklas, kvarts,
kalifältspat och glimmer. (Plagioklas, kalknatronfältspat, är en
grupp fältspatmineraler, oftast gråvita till färgen, som består av en
blandning av natriumalumimiumsilikat och kalciumaluminiumsilikat).
De granitiska gnejserna, som dominerar den Svekonorvegiska
provinsens berggrund har betydande inslag av ytbergarter i form av
ca 1 600 miljoner år gamla sedimentbergarter (gråvackor) med
inlagringar av basiska vulkaniter. Dessa s.k. Stora Le-Marstrandsgruppens bergarter i väster avlöses österut av den endast obetydligt
äldre Åmålsgruppens ytbergarter. Yngre (minst 1 030 miljoner år)
sedimentära och vulkaniska bildningar förekommer i Dalsland i den
s.k. Dalformationen.
106
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
3.3.6
Blekinge-Bornholmsprovinsen
Berggrunden i Blekinge utgörs av mellan 1 800 och 1 400 miljoner
år gamla bergarter. I norr övergår dessa i Smålandsgraniter
tillhörande TIB. Längs den öst-västliga gränsen mellan Blekinges
berggrund i söder och Smålands berggrund i norr, kan betydande
rörelser ha ägt rum. I väster skiljer Protoginzonen
Blekingeprovinsen från den sydvästkandinaviska gnejsterrängen.
Yt- och granitbergrunden i Blekinge saknar den sydvästskandinaviska berggrundens Svekonorvegiska överprägling och är
således mindre deformerad och omvandlad. De mest betydande
bergartsleden är vulkaniska- och sedimentära bergarter tillhörande
Västanågruppen, en grå, medelkornig, oftast markant
linjärstrukturerad (stänglig) granitisk gnejs (Blekinge kustgnejs)
samt tämligen odeformerade graniter (Karlshamn-SpinkamålaVångagruppen).
I nord-sydgående sprickplan har yngre vertikalt genomslående
diabasgångar (Blekinge-Dalagångarna) trängt in och dessa tillhör
ett system av diabasgångar som fortsätter norrut till Dalarna.
3.4
Berggrunden som slutförvar
Det svenska urberget erbjuder en miljö som borde kunna ge
lämpliga förutsättningar för geologisk slutförvaring av använt
kärnbränsle. För att ge ett mekaniskt- och geohydrologiskt skydd
samt geokemiskt goda förutsättningar tänker man sig förvaret på
cirka 500 meters djup i berggrunden. Där nere är
• förvaret skyddat mot vanligen förekommande ingrepp från
markytan som brunnsborrning, schaktningsarbeten, vägbyggen
och dylikt samt från den frostsprängning och erosion som
förekommer under en istid;
• den mekaniska och kemiska miljön stabil;
107
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
• grundvattnet fritt från löst syre;
• grundvattenrörelsen långsam i sprickorna inne i bergplintarna
och
• grundvattnets väg till markytan lång och därmed sker ett stort
utbyte mellan vatten och berg.
Det syre som finns löst i den nederbörd som infiltrerar berggrunden
förbrukas av bakterier i den översta delen av berggrunden. Längre
ned i berget är grundvattnet fritt från sådant löst syre. Detta är
viktigt, eftersom i bränslet är svårlösligt och koppar är kemiskt
stabilt i syrefritt vatten.
En långsam grundvattenrörelse och en stor kontaktyta mellan
grundvattnet och berget bidrar till att stabilisera grundvattnets
kemiska egenskaper och till att fördröja radionuklidernas transport
med grundvattnet.
Utöver dessa centrala egenskaper är det viktigt att undvika risker
för framtida intrång genom att lokalisera förvaret i berg av en
vanligt förekommande typ, som inte innehåller malmer eller
mineral vilka i framtiden kan tänkas bli intressanta för exploatering.
De geologiska aspekterna är huvudsakligen förknippade med
förvarets funktion och säkerhet, men geologin är också av betydelse
för själva byggandet av förvaret i den meningen att det finns en
koppling mellan förvarets utformning och placering i berget. Ett
djupförvars långsiktiga funktion och säkerhet måste bedömas
utifrån den aktuella platsen och i den skala som här är relevant.
Förvaret beräknas kräva en area av cirka 1 km2.
Bergarternas egenskaper och kvalitet − en funktion av deras
geologiska historia
Berggrundens mekaniska stabilitet grundar sig på bergarten/arternas
mineralogiska sammansättning och struktur i form av ytor som
uppkommit genom mineralorientering (förskiffringsytor), ytor som
har bildats på grund av rörelser i berget (förkastningsytor) och
108
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
sprickgeometri. Relationen mellan av olika i berggrunden ingående
bergarter är också viktig. En inhomogen berggrund med flera
ingående bergarter ger generellt sämre förutsättningar. Gynnsamma
förhållanden avseende mekanisk stabilitet för ett slutförvar är
normala bergspänningar och värmeledningsegenskaper samt att
berggrunden är homogen. Negativa förhållanden är anomala
spänningar eller dåliga hållfasthetsegenskaper, som missgynnar den
mekaniska stabiliteten. En stark heterogenitet, exempelvis lokala
inslag av avvikande bergarter, kan sätta ned hållfastheten och göra
delar av berget oanvändbara. Sådana inslag på djupet kan vara svåra
att upptäcka med ett begränsat antal borrhål, och då kan fel
slutsatser dras av platsundersökningarna om bergets lämplighet för
ett slutförvar.
Bergartsfördelningen kan redovisas i olika skalor allt från
riksperspektiv till platsspecifika detaljkartor. De regional-geologiska kartorna (1:250 000) ger enbart bergartsfördelningen i stort
samt läget för större deformationszoner. Kunskap om
platskaraktäristiska egenskaper såsom bildningssätt, mineralsammansättning, kornstorlek, textur och bergartens struktur kräver
en mer detaljerad kartering. Seismiska förhållanden i ett
riksperspektiv kan kartläggas med kända databaser som även
översiktligt belyser frekvens och fördelning av ytnära jordskalv.
Även framtida utbredningar av nedisningar och permafrost kan
kartläggas i översiktlig form med utgångspunkt från befintliga
glaciationsmodeller.
Stora jordbävningar med förödande konsekvenser inträffar längs
aktiva plattgränser (spridningsryggar och subduktionszoner) där
större bergspänningar kan byggas upp och momentant lösas ut (jfr
Fig. 1). De jordskalv som registrerats med seismografer i den
Baltiska skölden sedan början av förra århundradet har varit relativt
små. Detta är ingen tillfällighet. De spänningar i berggrunden, som i
vår tid byggs upp av trycket från den Nordatlantiska ryggen och av
landhöjningen, växer långsamt. Vår mycket gamla berggrund
innehåller överallt sprickor av olika ålder, storlek och riktning.
Rörelser i berggrunden utlöses i första hand längs dessa. Om
109
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
bergspänningarna växer långsamt och det finns talrika sprickor blir
de rörelser som behövs för att avlasta spänningen små och
jordbävningarna därmed också små.
Läget är ett annat när en mäktig inlandsis smälter inom en
geologiskt sett förhållandevis kort tid. Trycket från inlandsisen
pressade ihop sprickorna i berggrunden så att större spänningar än
normalt kunde byggas upp. I slutskedet av den senaste istiden låg
ett istäcke kvar över fjällkedjan. Landet öster därom, som blivit
kraftigast nedpressat under istiden, var frilagt från is. Lyftkrafterna
på den frilagda, starkt nedpressade berggrunden blev så starka att de
utlöste förkastningar. Dessa förkastningar utlöstes längs gamla
sprickor i berggrunden. Sådana förkastningar med jordbävningar
som följd inträffade i några områden i norra Sverige. De har kunnat
dateras till istidens slutskede.
Den nuvarande epoken, kvartärtiden, startade för ca 2,5 miljoner
år sedan. Studier av sediment på Nordsjöns botten visar att klimatet
i Skandinavien under kvartärtiden till den allra största delen varit
kallare än för närvarande. Istäcken har gång på gång växt till på den
skandinaviska halvön och sedan smält bort. Vår berggrund har
därför upprepade gånger under kvartärtiden utsatts för liknade
påfrestningar som under den senaste istiden. Om slutförvaret
lokaliseras till djup i berggrunden som endast visar obetydliga spår
av rörelser från denna långa köldperiod, är detta ett starkt argument
för att förvaret inte heller kommer att påverkas av nästa istid, när
den än uppkommer
3.5
Lokalisering
Det är SKB:s uppgift att ta fram nödvändigt underlag för valet av
plats för Sveriges slutförvar för det utbrända kärnavfallet. För att få
ett bra underlag inför valet av platser för platsundersökningar har
SKB genomfört översiktsstudier som för stora delar av landet ger
en bred geologisk bakgrund och generella förutsättningar för ett
tänkt slutförvar. Dessa översiktsstudier belyser förhållanden av
110
SOU 2001:35
Urberget – en bra miljö för ett säkert slutförvar
för använt kärnbränsle
intresse för bedömning av vad som är olämpliga, intressanta
respektive lämpliga områden för lokalisering av ett djupförvar. En
samlad redovisning av utförda översiktsstudier har presenterats av
SKB.
Förstudier i ett antal kommuner som har visat intresse för ett
förvar syftar till att kartlägga i vilka delar av respektive kommun
det kan finnas lämpliga platser för ett djupförvar med hänsyn till
geovetenskapliga och samhälleliga förhållanden. Dessa studier
beskriver hur ett djupförvar kan utformas och hur transporter kan
ordnas. Förstudierna utreder också vilka konsekvenserna kan bli av
en djupförvarsetablering med hänsyn till miljö, ekonomi, näringsliv
och levnadsbetingelser inom kommunen och regionen. Sammanlagt
har SKB på senare tid gjort förstudier i sex kommuner, nämligen
Östhammar, Tierp, Älvkarleby, Nyköping, Hultsfred och
Oskarshamn. I ett tidigare skede har förstudier gjorts i Storuman
och Malå, men eftersom man i folkomröstningar där gjort klart att
vidare undersökningar inte är aktuella har SKB avbrutit sin
verksamhet i dessa kommuner.
Fortsatta platsundersökningar innebär geologiska undersökningar
och utredningar av förhållanden på preciserade platser i syfte att ta
fram data för säkerhetsanalyser, miljökonsekvensbeskrivningar och
en platsspecifik anläggningsutformning. Eftersom en betydande
osäkerhet om förhållandena på förvarsdjup föreligger, i och med att
inga borrhål har inkluderats i förstudieprogrammet, måste
platsundersökningarna startas med en inledande fas för att verifiera
att respektive plats verkligen har den potential för ett djupförvar
som förstudierna har indikerat. En sådan inledande fas omfattar
geologisk kartläggning och geofysiska mätningar samt ett fåtal
borrhål ned till det tänkta förvarsdjupet, med tillhörande
borrhålsmätningar. Om förhållandena visar sig ogynnsamma
kommer undersökningarna att flyttas till annat område i samma
eller till en annan kommun. Visar de inledande studierna på
gynnsamma förhållanden utvidgas undersökningarna till
fullständiga platsundersökningar.
111
Urberget – en bra
kärnbränsle
miljö
för
ett
säkert
slutförvar
för använt
SOU 2001:35
För platsundersökningar har SKB valt följande berggrundsgeologiska miljöer:
• I anslutning till Forsmarksområdet i Östhammars kommun har
en s.k. tektonisk lins identifierats. Med detta menas att en av
provinsens gnejsgraniter av normal karaktär är omgiven av
zoner av deformerat berg. Vid eventuella framtida rörelser i
berggrunden beräknas deformationen tas upp i befintliga
svaghetszoner vilket sannolikt skulle ge en ur förvarssynpunkt
mekaniskt stabil miljö i linsen;
• I Älvkarleby − Tierpsområdet uppträder yngre ca 1 780 miljoner
år gamla grovkorniga vanligtvis porfyriska graniter som
intruderat äldre Svekofennisk berggrund. Dessa har också av
SKB bedömts vara av intresse för vidare undersökningar;
• I Oskarshamns kommun, omedelbart väster om Simpevarpshalvön, lokaliserades i förundersökningen stora massiv av
homogen Smålandsgranit. Denna har ett system av sprickzoner
som leder till homogena “granitplintar”, dvs. mycket stora block
som ur förvarssynpunkt är intressanta genom att framtida
deformationer kan tas ut i svaghetszonerna runt blocket. Den
stora utbredningen av graniten bedöms ge goda förutsättningar
för en framgångsrik lokalisering.
Dessa tre områden representerar några av de dominerande
bergarterna i den svenska berggrunden. Man kan konstatera att den
gemensamma nämnaren för de utpekade områdena är kristallin
prekambrisk berggrund tillhörande ett sköldområde − den Baltiska
skölden.
Denna rapport är inte rätt forum för en värdering av de valda
platsernas lämplighet. KASAM kommer att göra en sådan i samband med granskningen av SKBs komplettering till FUD-program
98.
112
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards