Är hästsport moraliskt försvarbart?

advertisement
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 3-2009
Är hästsport moraliskt försvarbart?
Inledning
Kutte Jönsson
Malmö högskola
Om 1600-talsfilosofen René Descartes
har det sagts att han jämställde djurs
skrik av smärta med ”maskiners gnissel”. Detta – säkert för vår tid – provokativa uttalande gjorde han efter att
först ha upprättat en dualism mellan
kropp och själ, och efter att ha bedömt
att endast människor kan äga en själ.
Djur däremot ansågs sakna själ och
kunde följaktligen inte heller uppleva
smärta.1
Det är ingen djärv gissning att få
idag skulle dela Descartes åsikt. Fler
skulle snarare dela filosofen Peter Singers uppfattning. Singer tillhör dem som
i djurrättsdebatten hårdast försvarat
djurens sak. I sin bok Praktisk etik från
1979 betonar han likheterna i smärtförnimmelser mellan människor och
djur. Han skriver:
Djur som känner smärta beter
sig ungefär på samma sätt som
människor gör, och deras beteende
utgör ett tillräckligt skäl för att tro
att de känner smärta.2
Det är numera en etablerad uppfattning att djur kan uppleva smärta.
Politiskt har denna uppfattning spelat
en betydelsefull roll. Djurrättsrörelsen är en inflytelserik politisk rörelse
spridd över hela världen, och i Sverige
har organisationer som Djurens Rätt
kommit att bli en erkänd förening.
Men även mer radikala organisationer
och aktionsgrupper – som Djurens
Befrielsefront – har inmutat en betydelsefull plats i det politiska livet. Djurskyddet är dessutom sedan länge också
inskrivet i lagstiftningen.
Föremålen för kritiken mot hur
människor behandlar djur är många.
De kan sammanfattas i fyra olika
industrier: kött-, päls-, läkemedels- och
kosmetikaindustrierna. Men det förekommer även kritik och aktioner mot
idrottsindustrins behandling av djur.
Kritiken mot att använda djur inom
hästsporten är dock förhållandevis
sällsynt. Det är oftast i samband med
”skandaler” av olika slag som frågan
om djur överhuvudtaget har i sporten att göra aktualiseras; som när det
avslöjats att exempelvis hästar utsatts
för misshandel eller när hästar dör
under tävling. Ibland höjs röster inifrån
hästsporten om att djurmisshandeln är
omfattande. Också veterinärsamfundet
har reagerat mot det som de menar
omfattande bruket av till exempel så
kallad kemisk barrering.
Kemisk barrering kan innebära att
tränare och ledare använder dopningsklassade medel för att göra hästarna
mer känsliga för smärta om de stöter i
hinder. Man tänker sig att effekten av
denna träningsmetod gör att hästarna
kommer att anstränga sig mer för att
klara hindren. Ett sådant medel är
capsaicin. Under de olympiska spelen
i Kina 2008 åkte flera deltagare i banhoppning fast för att ha använt detta
medel på hästarna.
Den 30 november 2008 avslöjade
dessutom TV4:s samhällsprogram
Kalla Fakta hur travhästar plågas av
travtränare som använder elstötar i sin
träning av hästarna.3 Initierade källor
inom travsporten visste att berätta att
denna metod inte är ovanlig. Enbart
utifrån de komprometterande uppgifter som kom fram i reportaget skulle
säkert många under normala omständigheter ifrågasätta hästsportens
existens överhuvudtaget. Men man kan
snabbt konstatera att det finns en stor
benägenhet att försvara rid- och hästsporten. Det finns, till att börja med,
69
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 3-2009
starka ekonomiska intressen i sporten.
Detta bidrar sannolikt till att många
ser mellan fingrarna när det gäller en
förmodat dålig behandling av djuren.
Hästnäringen omsätter i runda tal 45
miljarder kronor varje år.
De ekonomiska skälen må vara
starka. Men det finns också jämställdhetsskäl som ibland lyfts fram. Ridoch hästsporten är en av få sporter där
kvinnor och män tävlar på lika villkor.4
Båda dessa skäl är inte oviktiga
till hästsportens försvar. Men båda
skälen är kopplade främst till externa
värden. Dessa härstammar visserligen från hästsporten, men skulle med
nödvändighet inte behöva göra det.
En orättfärdig näringsverksamhet kan
svårligen moraliskt försvaras, lika
lite som att djur ska behöva lida bara
för att detta eventuellt skulle gynna
jämställdheten mellan människor. De
externa värdeargumenten förefaller
med andra ord som tämligen svaga. De
moraliska problemen med hästsporten
går kanske djupare än så. Så hur ser då
de ”interna” argumenten ut?
I den här artikeln kommer jag
att belysa flera av de mest centrala
argumenten för och mot förekomsten
av djur inom idrotten. Granskningen
kommer att begränsas till rid- och
hästsporten (fortsättningsvis endast
refererad som hästsport) av det enkla
skälet att hästsporten utan konkurrens är störst bland sporter där djur
används.
Fem argument mot användning av
hästar inom idrotten
1. Frivillighetsargumentet
De flesta demokratiskt sinnade personer skulle hävda att idrott bör utövas
på frivillig väg. Detta är knappast
någon kontroversiell åsikt. Men djur
som tvingas att bli atleter uppfyller
knappast detta kriterium. Visserligen
kan detta vara en tolkningsfråga.
Och gränsen mellan frivillighet och
tvång kan många gånger vara suddig
i konturerna. Inte desto mindre skulle
de flesta av oss framhålla värdet av
frivillighet. Åtminstone som ett eftersträvansvärt ideal. Frivillighetsvärdet
är dock konsekvent åsidosatt när det
kommer till att bruka djur för idrottsliga syften. Tvånget blir ytligt sett
uppenbart, och därmed också normaliserat. Detta är en aspekt som samtidigt
tål att problematiseras. Är det möjligt
att hävda att djur – som knappast har
gjort några medvetna överväganden
att delta i idrottstävlingar – i någon
(svag) mening trots det deltar frivilligt?
Kanske. Man skulle kunna argumen-
70
tera för att vissa djur – vare sig det
handlar om individer eller grupper av
djur – faktiskt verkar uppskatta uppmärksamheten som följer med att tävla
i det offentliga ljuset. Dessutom, skulle
man kunna hävda, kan djur göra motstånd. De kan vägra framför hindren
eller kasta av ryttaren. Om de inte hade
tyckt om att delta – vare sig det är i ett
tävlingssammanhang eller något annat
sammanhang – så skulle de ha visat
det. Vissa djur uppskattar helt enkelt
inte ryttarens kommandon. Men för att
kunna (moraliskt) legitimera tävlingsverksamheten är det en fördel om man
lyckas övertyga kritikerna om att hästarna vill tävla. Detta bottnar möjligen
mest i ett önsketänkande, dock.
Om man dessutom anser att hästar
är individer, vilket är en rimlig uppfattning att hålla, så följer av det att
vissa hästar är lättare att tämja och
disciplinera än andra. På vilket sätt kan
det vara ett försvar för hästsporten?
Saken underlättas inte av att man väljer
att se hästarna som atleter. Visserligen
kan värdet av en framgångsrik atlet ha
betydelse, även om det föreligger tvång
bakom skapandet av atleten. Men det
gör inte saken bättre. Om exempelvis
en människa tvingas att spela tennis
och av det utvecklar en framgångsrik
tenniskarriär, så är det ändå en karriär
byggd på tvång. Och om man anser
att tvång är något som under normala
omständigheter bör motarbetas, så
borde detta också gälla alla som på
ett eller annat sätt befinner sig inom
idrotten. Också djur. Om man utsätter
djur för tvång – och tvång kan utan
tvekan ses som en form av våld – så
är frivillighetsargumentet undergrävt.
Det betyder dock inte att man därför
har skäl att helt döma ut hästsporten.
Däremot kan man se argumentet som
försvårande i försvaret för hästsporten
som sådan.
2. Välfärdsargumentet
Frivillighetsargumentet är problematiskt när föremålet för tvånget inte
betraktas som fullvärdiga moraliska
subjekt. Desto större anledning att då
ta hänsyn till välfärden för, i detta fall,
hästarna. Bland de mest kända företrädarna för det jag här benämner som
välfärdsargumentet är Peter Singer.
Singers försvar för djurens sak
bygger, till att börja med, på en radikal
jämlikhetstanke, där ingen åtskillnad
görs mellan olika arter med avseende
på välbefinnande. Djur äger intressen,
menar han, som man i jämlikhetens
namn bör ta hänsyn till. Artförtryck
– alltså speciesism – bör i likhet med
kvinnoförtryck eller rasförtryck inte
accepteras. Detta resonemang vilar på
en specifik princip – principen om (lika)
intressen. Med det menar han att ”vi i
våra moraliska överväganden bör lägga
samma vikt vid lika intressen hos alla
dem som påverkas av våra handlingar”.5
Detta, menar Singer, är en grundläggande moralprincip. Men där de flesta
tenderar att begränsa principens omfång
till att endast inbegripa människor, där
vidgar Singer principen till att också
omfatta icke-mänskliga varelser.6 Med
hänvisning till Jeremy Bentham, grundaren av den moderna utilitarismen,
bör man inte fråga om huruvida djur
kan tala eller resonera – utan om de kan
lida!7 Med andra ord är det inte tillräckligt att försvara människans överlägsna
position gentemot djur genom att enbart
hänvisa till att människor – till skillnad
från djur – har en mer utvecklad förmåga att tänka eller planera sina liv.
Om man kopplar detta resonemang till frågan om hästars status och
värde inom hästsporten, så finns det
möjligen inte några självklara skäl
att tro att hästar i allmänhet lider av
att vara idrottshästar. Tvärtom skulle
man kunna tänka sig att många hästar
uppskattar att kunna utnyttja sina
fysiologiska förmågor, även om det sker
i ett tävlingssammanhang. Men eftersom
miljön runt deras löpning präglas av
hets då det finns mänskliga intressen för
att just hetsa hästarna till att prestera,
så blir det svårt att fullt ut anta att dessa
hästar till fullo trivs i dessa miljöer. Med
andra ord är det inte givet att hästarnas
intressen tas tillvara i tillräcklig omfattning.
Samtidigt skapar man genom tävlingskonstruktionen en symbolisk värld
där djuren får ett värde inte för sin egen
skull utan för andra värden, inte minst
ekonomiska. Av detta behöver man
naturligtvis inte dra slutsatsen att det
individuella djuret lider; däremot kan
symboliken i tävlingssituationen leda
till att djur i allmänhet minskar i värde.
Utifrån detta blir det alltså svårt att
komma ifrån att användningen av djur
i idrottssammanhang är ett uttryck för
artegoism.
3. Rättviseargumentet
Välfärdsargumentet hänger delvis ihop
med rättviseargumentet genom att båda
argumenten förenas kring en radikal syn
på jämlikhet över artgränserna. Filosofen Ingmar Persson betonar just rättviseaspekten, och menar - i likhet med
Singer - att speciesism är lika ohållbar
som rasism eller sexism. Han menar
exempelvis att arttillhörigheten av en
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 3-2009
intressehavare i sig inte är en moraliskt
relevant faktor.8
Det är alltså med utgångspunkt
i Singers teori om jämlikhet över
artgränserna som Persson framför sitt
resonemang. Men han ser brister i
Singers bygge. För enligt Singers utilitarism kan det finnas skäl att – faktiskt
– prioritera dem som har det bättre.
Anta exempelvis att den sammanlagda
lycko-/nyttomaximeringen faktiskt
ökar genom att man handlar på det
viset. Visserligen har man tagit hänsyn
till alla berörda parters lika intressen,
men det hindrar inte den singerska utilitaristen från att handla på ett sätt som
gynnar de bättre ställda, exempelvis
om en sådan strategi leder till att också
de sämre ställda får det bättre. Även
om den typen av handlingar kan vara
utilitaristiskt motiverade, så kan det
likväl finnas anledning att motsätta sig
ojämlika (och orättvisa) utfall. Ingmar
Persson betonar vikten av ”rättvisa
som jämlikhet”, som ett sätt att
försöka undvika välfärdsglapp mellan
olika intressehavare. Istället för att
lägga tyngdpunkten vid olika intressens
styrkegrad (vilket Singer ägnar sig åt),
så vill alltså Persson hellre se rättvisa
som ett centralt motiv för handling.
Han formulerar sin ståndpunkt genom
följande exempel:
Antag att jag har att välja
mellan att köpa en godsak åt mig
själv eller åt min hund och att vi
båda skulle njuta i lika stora mått.
Då implicerar Singers princip
att jag är moraliskt tillåten att
inhandla läckerbiten åt mig själv.
Min ståndpunkt innebär emellertid
att jag är moraliskt förpliktad att
förse min hund med den, eftersom
dess mycket kortare liv kommer
att innehålla så mycket mindre
tillfredsställelse. Exemplet kan
verka lite löjeväckande, men det är
egentligen inte orealistiskt: de finns
oräkneliga fall i vilka vi antingen
kan förbättra vår egen redan goda
situation lite eller också i ungefär
samma grad (här är ingen exakthet
möjlig) den situation i vilken våra
husdjur eller andra djur i vår närhet
befinner sig. Min går längre i sitt
krav på jämlikhet mellan människa och djur och alltså i krav på
kompensation till djur som ligger
sämre till.9
Hur kan man då koppla dessa
resonemang till den idrottsliga verksamheten där djur förekommer. Kan
man exempelvis vara säker på hur djur
Är hinder i hästhoppning ett naturligt hinder? EM i hästhoppning i Windsor, England.
Foto: Roland Thunholm, Scanpix
upplever sina liv inom idrotten? Självklart inte. Vi kan inte med exakthet
veta om de lider eller tvärtom njuter av
att vara en del av idrottslivet. Däremot
kan man dra slutsatser om huruvida
det verkligen finns rimliga grunder att
behandla icke-mänskliga arter på ett
uppenbart orättvist sätt. Kanske skulle
denna moraliska grund kunna stärkas
ytterligare, genom att lyfta in frågan
om djurs rättigheter.
4. Rättighetsargumentet
Har djur rättigheter? Frågan är omtvistad. En som bestämt hävdar att djur
faktiskt har rättigheter är filosofen Tom
Regan. Utifrån ett kantianskt synsätt
menar att djur inte bara äger rättigheter utan inte heller bör användas enbart
som medel utan som mål i sig själva.10
Djur har ett oberoende värde, alltså
ett värde som inte är avhängigt människors värderingar av djuren. Denna
radikala rättighetsuppfattning ska dock
inte tolkas som att detta oberoende
värde inte kan överskridas. Djur är
nämligen med nödvändighet objekt för
människan. Det är trots allt människor
som i någon mening värderar djuren.
Djur (i allmänhet) saknar människans
intellektuella förmågor, och hamnar
bara genom denna ojämlikhet i underläge från början. Visserligen kan djur
utgöra ett hot mot människan, och i de
fallen accepterar Regan våldutövning
mot djur, men oftast föreligger inga
sådana hot. I synnerhet inte när djuren
enrolleras i idrottsliga sammanhang.
Få djur är väl lika tämjda och disciplinerade som djur som finns i sportens
71
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 3-2009
värld. Detta utesluter inte att man bör
behandla dessa moraliska objekt med
respekt.
Både moraliska agenter och moraliska objekt har inneboende värde,
menar nämligen Regan. På så vis bör
man av rättviseskäl behandla båda
dessa kategorier lika respektfullt. Han
skriver bland annat:
Det ligger inom alla moraliska
agenters förmåga att behandla alla
de moraliska objekt de har eller kan
ha att göra med, med den respekt
de förtjänar som innehavare av
inneboende värde.11
Självklart omfattas hästar av det
inneboende värde Regan skriver om.
Men hur får man detta värde? Frågan
är central för att alls kunna dra slutsatsen att såväl människor som djur
har ett sådant värde. Regan förutsätter här ett postulat. Postulatet har sitt
ursprung i det Regan benämner som
livssubjektkriteriet. Att vara livssubjekt
innebär bland annat att man har ett
känsloliv och preferens- och välfärdsintressen. Om man uppfyller detta
kriterium så har man ett distinkt värde,
och ska inte behandlas som enbart
behållare för andra att använda.12
Med detta postulat som förutsättning menar Regan att statusen hos
djuren – som moraliska objekt – stärks
och gör exempelvis användning av
djur i idrottsliga sammanhang moraliskt omöjliga att försvara. Det finns
ur detta perspektiv en tydlig likhet
mellan moraliska agenter och moraliska objekt. Av detta formulerar därför
Regan det han kallar respektprincipen:
Vi ska behandla de individer som har
inneboende värde så att deras inneboende värde respekteras.13
Det är således genom denna starka
rättighetsprincip Regan formulerar sitt
försvar för djurens rättigheter, inklusive
djuren som används (och i viss mån
exploateras) inom idrotten.
5. Naturlighetsargumentet
De moralfilosofiska konstruktioner
jag hittills diskuterat talar undviker
naturlighetsaspekten i frågan. Ändå
är det en aspekt som ofta lyfts fram i
etiska diskussioner om djurens status
inom idrotten. Men vad är naturligt i
hästsporten? Om det kan det såklart
finnas olika uppfattningar, och till stor
del beror det på vad man menar med
naturligt. Dressyr skulle exempelvis
kunna ses som onaturligt. Hästarna
dresseras till att bete sig på ett visst sätt
utifrån av människor skapade estetiska
72
normer och föreställningar. Disciplineringen av hästen – det vill säga
”naturen” – blir tydlig. Estetiseringen
av hästarna kan naturligtvis tolkas som
en kränkning av såväl det individuella
djuret som kollektivet djur i allmänhet. I den mån man uppfattar detta
som skadligt så är det i någon mening
kanske främst en symbolisk skada som
åsamkas djuren.
Samtidigt måste man hålla i minnet
att idrott i sig självt är en konstruktion.
Man konstruerar artificiella hinder
som, vare sig det handlar om människa
eller djur, är tänkta att övervinnas och
oftast i konkurrens med andra. De
hinder som ligger fram ryttare och häst
i banhoppning är därför också en konstruktion som givet kontexten inte har
mycket med ”naturlighet” att göra. En
av de mer kontroversiella hästsportgrenarna i detta avseende är travsporten.
Nu råder det förvisso delade meningar
om huruvida travsport skulle vara
naturligt för hästen eller inte. Organisationen Djurens Rätt, exempelvis,
hävdar att trav inte är ett naturligt sätt
för hästen att springa fort på, medan
andra – som exempelvis vissa banveterinärer – menar att travhästarna är
framavlade för att trava, och tar därför
inte skada av att trava.14 Var gränsen
mellan det naturliga och det konstgjorda går förblir alltså otydlig. Därför
är inte heller naturlighetsargumentet
speciellt starkt argument.
Så här långt har jag redogjort för
några av de främsta argumenten mot
användning av djur inom idrotten.
Men det finns som sagt också försvarsargument. Jag tänker här diskutera tre
av dem.
Tre försvarsargument
1. Existensvärdeargumentet
Filosofen Donald Scherer tillhör dem
som ställt sig kritisk till framförallt
Peter Singers och Tom Regans resonemang i den här frågan. Scherer menar,
tvärtemot deras uppfattningar, att
användandet av djur inom idrotten
visst går att rättfärdiga. Han bygger en
del av sitt resonemang på antagandet
att existens är bättre än icke-existens.
Och mot bakgrund av att djur som
används inom idrotten är framavlade
för idrottsliga syften, så är detta i sig
inget moraliskt problem.15
Huruvida existens är bättre än ickeexistens är dock en moraliskt laddad
fråga. I de flesta fall är det emellertid
en värdering jag tror de flesta håller.
Ibland kan det – som bevis för styrkan i denna intuition – framhållas att
personer som lever under miserabla
förhållanden, ofta ändå väljer att fortsätta sina liv. Argumentet är emellertid
inte fritt från invändningar. Självmord
förekommer trots allt, och det har även
visat sig att personer som är svårt sjuka
och befinner sig i slutskedet av sina liv
har en ökad benägenhet att faktiskt
ta sina liv.16 Det är med andra ord
långt ifrån självklart att vi alltid väljer
existens framför icke-existens, framför
allt gäller detta naturligtvis när smärtan
av att leva blir övermäktig och gör att
livets värde de facto är radikalt devalverat.
Scherer hävdar därför att det är
svårt att dra någon bestämd slutsats
från detta argument. Han menar exempelvis att djuren som används inom
idrotten sällan är plågade av det. De
lever inte under miserabla förhållanden.
Dessutom, skulle man kunna tillägga,
vore det oklokt för uppfödare och ägare
om de plågade sina djur, eftersom dessa
djur trots allt måste vara friska och
hyggligt välmående för att vara i riktigt
tävlingsdugligt skick.
Existensvärdeargumentet kan inte
desto mindre ses som ett tämligen svagt
försvar för att använda djur för idrottsliga syften. För även om vi i allmänhet
värderar existens högre än icke-existens,
så innebär inte det att icke-existens
aldrig skulle vara ett bättre alternativ.
Man skulle ju kunna argumentera att
det är moraliskt motbjudande att avla
djur (individer) för idrottsliga syften,
oberoende av hur det individuella djuret
skulle uppleva sin existens. För det individuella djuret skulle ingen skada vara
skedd om hon eller han inte hade fötts,
av det enkla skälet att djuret inte hade
existerat. Utifrån det argumentet är det
alltså svårt att imponeras av existensvärdeargumentet, åtminstone om man
ser det som ett försvar för bruket av
djur inom idrotten.
2. Uppfödarerättighetsargumentet
Donald Scherer formulerar också ett
annat försvarsargument. Och här kopplar han frågan till det faktum att hästarna oftast är framavlade för ett visst
ändamål: att bli tävlingshästar. Djuravel
för ett specifikt syfte ger uppfödarna
rättigheter över det de avlat fram, det
vill säga djuren.
Som tidigare nämnt omsätter djurindustrin – och inte minst den djurindustri
som är kopplad till idrottsindustrin
– astronomiska summor varje år; inte
minst beträffande avel. I denna värld är
djur förslavade ägodelar och människor står som ägare av denna egendom.
Med äganderelationen följer emellertid
inte endast en uppsättning skyldigheter,
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 3-2009
till exempel den moraliska skyldigheten att sörja för djuren, utan också
rätten att förfoga över deras liv. Och
så länge som djuren inte kränks på
något uppenbart vis eller används för
att skada andra, så får djuren användas efter ägarens önskemål. På så vis
manifesteras det ojämlika förhållandet
mellan människa och djur. Av detta
ojämlika förhållande argumenterar
Scherer på följande vis: (a) Uppfödarna
har rätt till det som avlas, i så måtto
att (b) det som framavlas de facto är
deras egendom, med innebörden att (c)
uppfödaren av ett sto också har rätt till
fölet.17
Argumentet förklarar strukturen
på människans ”rätt” över djur, men
det säger inte mycket om moralen i
denna struktur. Däremot kan man
enkelt föreställa sig att det finns ett
stort intresse av att förbättra tävlingsmaterialet genetiskt eller på andra sätt,
för att uppfödarna ska kunna utvinna
maximalt från sin (levande) egendom.
Problemen när det kommer till de mest
accepterade formerna av sporter där
djur används, exempelvis hästsport, är
att hästarnas värde sjunker och stiger
i takt med att deras tävlingsduglighet
sjunker och stiger. Hästarnas värde
bestäms därför enbart utifrån ekonomiska måttstockar och inte utifrån
huruvida deras liv är värda att leva.
Kort sagt är också detta försvarsargument problematiskt.
3. Hybridargumentet
Tidigare diskuterade jag naturlighetsargumentet, ett argument som vilar på
föreställningen om att det finns något
som är ”naturligt”. När exempelvis
Djurens Rätt i sin rapport säger att
hästar är individer ”med naturliga
beteendebehov som måste tillgodoses”,
så vilar det påståendet på en föreställning om naturlighet.18 Men det är en
tillskriven ”naturlighet” som inte med
nödvändighet är ett skydd för djuren.
Vad det i grunden handlar om är hur
vi – som människor – tillskriver djur
inte bara värde utan också egenskaper
och mening. I den här bemärkelsen är
djuren sociala konstruktioner, byggda
på vår föreställningsvärld.
Inte desto mindre kan det i debatten
förekomma argument som vilar på en
naturlighetsideologisk grund. Det kan
– som exempelvis vissa också hävdat
i debatten – vara på det viset att vissa
djur framavlas för att kunna bete sig
på ett visst sätt, och det innebär logiskt
att dessa djurs ”naturliga” behov inte
hotas eller kränks. I det ljuset framstår
därför till exempel välfärds- och rättig-
hetsargumenten som starkare. Som en
del av idén om djur och natur som en
social konstruktion finns även en förutsättning för att upplösa gränsen mellan
människor och djur. Filosofen Donna
Haraway menar att gränsen redan är
upplöst, i synnerhet i den vetenskapliga
kulturen.19 Hon skriver:
Särartens sista landområden har
förorenats, om de inte har gjorts
om till nöjesfält – språk, redskapsanvändning, socialt beteende, psykiska tillstånd, ingenting fastställer
på ett verkligt övertygande sätt att
man ska skilja mellan människa och
djur. Och många människor känner
inte längre behov av en sådan
åtskillnad[…]20
Haraways hybridteori saknar inte
betydelse ur ett djuretiskt perspektiv.
Skulle behandlingen av djuren inom
idrotten ha varit möjlig om vi haft en
annan syn på djuren, om vi på allvar
erkänt förbindelsen mellan djur och
människor? Om det kan bara naturligtvis bara spekulera. Men förmodligen
skulle det vara omöjligt att kränka
djuren på det sätt som idag systematiskt sker. Världen skulle ha sett radikalt annorlunda ut om man inte sett
djuren som mindre värda människan.
En trolig konsekvens skulle ha varit att
vissa delar av hästsporten hade dömts
ut på moraliska grunder. Det kanske
mest uppenbara exemplet är terrängritt, som är en del av fälttävlan. Grenen
har olympisk status och är därmed
erkänd av de mäktigaste idrottsorganisationerna. Grenen är emellertid en
bekräftelse på människans överhöghet
gentemot djur. Terrängritt genomförs
nämligen med fasta hinder. Om en häst
slår i ett hinder, så kommer hindret inte
att ge vika. Ryttaren har också ett val
att försöka hoppa över ett hinder eller
att ta en längre väg om man bedömer
hindret som för svårt. I en tävlingssituation finns det ett inbyggt intresse av
att pressa hästen att prestera maximalt.
Detta innebär en ökad risk för chanstagningar, vilket i sin tur ökar risken
för skador. Det är inte helt ovanligt att
hästar skadar sig så pass att de måste
avlivas. Skulle denna nonchalans för
hästars liv och välbefinnande vara möjligt om man inte sett djuren som enbart
medel för människors intressen? Sannolikt inte. Men det är en integrerad
del av idrottslivet. Därför är det också
omöjligt att överblicka de moraliska
konsekvenserna av reell ”artneutralitet”, det vill säga en hållning där gränsen mellan arterna definitivt är raserad.
Slutord
I den här artikeln har jag resonerat
kring några av de etiska perspektiv som
man kan lägga på frågan om huruvida
det är rätt och riktigt att använda djur
för idrottsliga syften.
Det är tydligt att många djur plågas
för sådana syften. Likväl är acceptansen
stor och ohotad för hästsporten. Är
detta en brist i människors moral? Det
går naturligtvis inte att utesluta. Samtidigt ska man inte bagatellisera frågan
med enkla slagord. Det skulle sannolikt
inte främja djurens status. Snarare handlar det om att betona samspelet mellan
arterna där det i många fall pågår ett
institutionaliserat våld mot vissa arter.
Så frågan är, som sagt, om djurens
status verkligen gagnas inom idrotten
Referenser
1. Ryder, Richard D. (2000) Animal Revolution. Changing Attitudes towards Speciesism
(Oxford/New York: Berg, s. 52-53.
2. Singer, Peter (1990/1979) Praktisk etik.
Stockholm: Bokförlaget Thales, s. 62.
3. ”Piskad till framgång”, Kalla Fakta, TV4
(30/11 2008).
4. De ekonomiska uppgifterna, liksom jämställdhetsargumentet, har lyfts fram av bland
andra Ann Svärding, i en debattartikel i Aftonbladet: ”Hoppsan – en medalj!”, Aftonbladet
7/9, 2008.
5. Singer, Peter (1992) Djurens frigörelse. Nora:
Nya Doxa, s. 25.
6. ibid., s. 51.
7. ibid., s. 52.
8. Persson, Ingmar (1997) ”Jämlikhet över
artgränserna”, i Djur och människor, Lisa
Gålmark, red. Nora: Bokförlaget Nya Doxa, s.
131.
9. Persson, a. a., s. 139.
10. Regan, Tom (1999) Djurens rättigheter. En
filosofisk argumentation. Nora: Nya Doxa.
11. ibid., s. 259.
12. ibid., s. 227-228.
13. ibid., ss. 231, 232.
14. ”Är trav djurplågeri?”, Fria Tidningen,
http://www.fria.nu/artikel/1182, hämtat 2/4
2009.
15. Scherer, Donald (1995) “Existence,
Breedring, and Rights: The Use of Animals in
Sports”, i Philosophic Inquiry in Sport, William
J. Morgan och Klaus V. Meier, red. Windsor:
Human Kinetics.
16. ibid., s. 352.
17. ibid., s. 353.
18. Asteborg, Sara (2009) För att hästar ger allt
– sanningen om travsporten, Djurens Rätt.
19. Se till exempel Haraway, Donna
(2008/1991) ”Ett cyborgmanifest: Vetenskap,
teknik och socialistisk feminism i slutet av
1900-talet”, i Apor, cyborger och kvinnor. Att
återuppfinna naturen. Stehag: Symposion.
20. ibid., s. 189.
73
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards