I Riksidrottsförbundets antologi Är idrott nyttigt, som SISU Idrottsböcker ger ut, ger ett tiotal
forskare utifrån olika perspektiv sin syn på idrottens samhällsnytta bortom de kanske allra
mest uppenbara och självklara aspekterna som motion och hälsofrämjande. Antologin
presenterar perspektiv, teman och frågor där argumenten och svaren många gånger kan vara
lika självklara som tvetydiga och ibland även till och med helt motstridiga.
Syftet är att bokens olika kapitel ska försöka bidra med ny kunskap och nya diskussioner
inom temat idrott och samhällsnytta, men också väcka intresset och bredda förståelsen för hur
och varför vi bör fortsätta att analysera och diskutera idrottens roll och betydelse i förhållande
till ett större sammanhang som samhället.
Flera forskare tar i sina kapitel upp förhållandet mellan det de kallar idrottens egenvärde och
dess mervärde - ligger idrottens huvudsakliga värde i själva aktiviteten här och nu med sin
lust, glädje, gemenskap, spänning och sina upplevelser eller i funktionen som medel för att nå
andra mål som ekonomisk tillväxt, demokrati och social fostran? Idrottsrörelsen har historiskt
argumenterat för ett samhällsstöd utifrån sitt mervärde, men antologin lyfter frågan om inte ett
större fokus borde sättas på egenvärdet.
Konsekvenser av att fortsätta eller sluta idrotta
Håkan Stattin och Metin Özdemir, professor respektive universitetslektor vid Örebro
universitet, institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete
Håkan Stattin och Metin Özdemir har följt 428 ungdomar mellan 12 och 16 år under tre års tid
för att undersöka vilka effekter idrottandet har på ungdomars psykologiska och
beteendemässiga utveckling. De delades in i fyra olika grupper utifrån om och hur de var
involverade i idrottsföreningar:
De som var konstant involverade i idrott
De som slutade under perioden för studien
De som började under perioden för studien
De som inte alls var involverade.
Forskarna tittade på sex variabler: depressiva symptom, självkänsla, skoltrivsel, frånvaro i
skolan, brottslighet och alkoholintag.
Depressiva symptom
Under studiens första år var det ingen skillnad mellan grupperna ifråga om depressiva
symptom. Under tre år minskade depressiva symptom bland de ungdomar som började
engagera sig i idrott. De icke-involverade ungdomarna uppvisade ökade depressiva symptom.
Självkänsla
De som fortsatte med idrott hade avsevärt högre självkänsla jämfört med de andra tre
grupperna. De som slutade hade markant försämrad självkänsla från år 1 till år 3. Andra
grupper visade inte stora förändringar.
Skoltrivsel
Ungdomar som var involverade i idrottsföreningar år 1 (både de som fortsatte och de som
slutade) hade markant högre skoltrivsel jämfört med de som inte var engagerade i en idrott (de
som började och icke-involverade). De ungdomar som inte var involverade i idrott hade den
lägsta nivån av skoltrivsel under studiens tre år. Bland de som fortsatte, de som slutade, och
de som inte var involverade minskade skoltrivseln under studiens tre år. Dock minskade
skoltrivseln mycket mer bland icke-involverade och de som slutade jämfört med de som
fortsatte. Än viktigare, bland de som började med idrott minskade inte skoltrivseln under
studiens tre år, utan förblev den samma.
Frånvaro i skolan
Under det första året var de som fortsatte markant mindre benägna att skolka jämfört med de
andra grupperna. Icke-involverade ungdomar och de som fortsatte skolkade mer och mer
under tre år. Dock var ökningen bland icke-involverade avsevärt högre. De som började ökade
inte sitt skolkande i motsats till de andra grupperna.
Brottslighet
När det gäller nivån av brottslighet fanns ingen skillnad mellan grupperna under det första
året. Under studiens tre år ökade det brottsliga beteendet betydligt mer bland icke-involverade
och de som slutade jämfört med de andra grupperna. Ingen markant förändring syntes bland
de som fortsatte eller de som började.
Alkoholintag
Under det första året drack de som slutade mer alkohol än både de som fortsatte och de som
började. De skilde sig inte från icke-involverade ungdomar. Alla grupperna ökade sitt
alkoholintag under de tre åren. Ökningen av alkoholintag var markant större bland de som
slutade jämfört med andra grupper.
Håkan Stattin och Metin Özdemir drar slutsatserna att
Ungdomar som är involverade i idrott kan skyddas från depressiva symptom.
Att sluta med organiserad idrott kan innebära en risk för försämrad självkänsla.
Samhället borde uppmuntra och verka för ungdomars engagemang i idrottsföreningar.
Insatserna kan bidra till ungdomars psykologiska välmående.
Idrottsengagemang kan fungera som ett skydd mot ökat brottsligt beteende och
alkoholintag. Att sluta med idrott kan innebära risker för ungdomar på de områdena.
Idrottens ekonomiska samhällsnytta
Lars Behrenz, docent i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet
Nationalekonomen Lars Behrenz, diskuterar vilka parametrar som kan användas för att
beräkna idrottens samhällsekonomiska (mer)värde. Han provar tre olika:
Elitföreningarnas ekonomiska bokslut utifrån hypotesen att om det finns ett mervärde
borde det avspeglas i medlemmars/sponsorers/bidragsgivares betalningsvilja och i
förlängningen ge ett ekonomiskt överskott. Han har undersökt elitfotbollsföreningar på
både dam- och herrsidan.
Människors betalningsvilja beräknad utifrån hur många timmar de är beredda att
arbeta ideellt. Det har författaren undersökt i förhållande till elit-, bredd- och
ungdomsidrott genom en enkät riktad till 6 000 personer i fyra län (Blekinge, Halland,
Kalmar och Kronoberg).
Effekten av ett elitlag i fotboll eller ishockey i en kommun på befolkningstillväxt och
arbetslöshet. Lars Behrenz jämför kommuner som alltid haft elitlag, sådana som tappat
elitplatsen, sådana som byggt en ny arena och sådana som aldrig haft ett elitlag.
Resultatet av den första parametern är negativt. De flesta elitföreningar går med förlust. Den
tredje parametern ger varken ett positivt eller negativt resultat eftersom det inte finns några
genomgående skillnader mellan de olika kommuntyperna. När det gäller människors vilja att
arbeta ideellt är den omfattande och högst för ungdomsidrott och lägst för elitidrott. Bara i
Blekinge län ger enkätsvaren ett beräknat samhällsekonomiskt värde för ungdomsidrotten på
1,3 miljarder kronor.
Resultaten visar också på en stor outnyttjad arbetsvilja som föreningarna borde bli bättre på
att ta tillvara, och de ger också politiker och näringslivspersoner en antydan om hur mycket
allmänheten värderar idrott på olika nivåer.
Coach eller team? Om särart och mervärde i idrottens ledarskap
Filip Wijkström och Erik Sjöstrand, docent respektive doktorand i företagsekonomi vid
handelshögskolan i Stockholm
Vilken betydelse kan idrottens ledarskap ha för att producera samhällsnytta? Filip Wijkström
och Erik Sjöstrand har gjort textanalyser av ett tiotal böcker som SISU Idrottsutbildarna givit
ut som riktar sig mot ideella ledare. Där identifierar de att "det sociala ledarskapet" är centralt
i materialet som riktar sig till aktivitetsledare - ledarskapet inom idrotten ska utföras på de
aktivas villkor och inte tvärt om. Tuffhet är inte en dygd, något som ibland tillskrivs ledarskap
inom tillexempel näringslivet. Organisationsledaren är däremot mer näringslivsorienterad än
aktivitetsledaren och texterna lånar begrepp från näringslivet som t ex mål- och
styrningsmodeller och "varumärke
Filip Wijkström och Erik Sjöstrand tror att framtidens ledarskap kommer att konstrueras på ett
nytt sätt. Ledarna kommer att vara tvåspråkiga och behärska både den kommersiella
"ekonomiskan" och den sociala/ideella "idrottskan". Deras slutsats är att de aktivitetsledare
som utbildas i organisationsledarskap troligen har med sig tvåspråkigheten och det synsättet
på ledarskap med sig in i sammanhang utanför idrottens organisationer.
Demokrati eller hegemoni? Jämställdhet och makt inom idrottsrörelsen
Jorid Hovden, professor i sociologi vid universitetet i Trondheim
Jorid Hovden ifrågasätter idrottsrörelsens roll som folkrörelse och dess allmänna
samhällsnytta eftersom de centrala beslutsprocesserna präglas av mer hegemoni än demokrati.
Hon ser bland annat ett stort underskott av kvinnor i idrottens centrala ledarpositioner där
förutsättningarna och villkoren för idrottens deltagare formas. På de posterna sitter bara cirka
15 procent kvinnor och Jorid Hovden drar slutsatsen att endast 15 procent av kvinnors
kunskaper erfarenheter och värderingar utnyttjas där idrottsrörelsens viktigaste beslut fattas.
För att komma till rätta med problemet menar hon att jämställdhet måste vara en del av
idrottens kärnverksamhet. Den kan inte vara ett specifikt politiskt område eller ett isolerat
problem eftersom jämställdhet berör alla medlems- och åldersgrupper inom idrottsrörelsen.
Idrott och politik – en problematisk förbindelse?
Ulf Bjereld, professor och prefekt i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Kapitlet är en historisk genomgång av idrottsrörelsens förhållande till politiska stridsfrågor,
från Berlin-OS 1936 och framåt, och riksdagspartiernas idrottspolitiska ståndpunkter.
Författaren ser fyra olika typer av situationer där beröringspunkterna mellan idrott och politik
varit tydliga och ofta kontroversiella:
Politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang.
Det politiska ledarskapet i en stat vinner prestige genom idrottsframgångar eller
idrottsarrangemang.
Idrottsutbyte innebär ett erkännande och stärker legitimiteten hos en regim.
Idrott som identitetsbyggare och främjare av medborgaranda.
Ulf Bjereld har också tittat på idrottsrörelsens egna texter och konstaterar sammantaget att det
inte går att göra en tydlig åtskillnad mellan idrott och politik. Tvärtom borde idrottsrörelsen ta
mer plats i den politiska debatten för att bidra till medborgarnas demokratiska fostran. Det är
bättre att idrottsrörelsen, genom ett aktivt förhållningssätt utnyttjar sin både tydliga och tunga
position i samhällslivet för att på så sätt höja medvetandenivån om både vad man vill och vad
som är möjligt att göra. Då kan den göra medvetna val och ha ett förhållningssätt i stället för
att låta andra aktörer sätter agendan. Och ett sådant aktivt förhållningssätt vore inte bara bra
för idrotten utan också för samhället.
Kerberos – den medialiserade idrottens tre huvuden
Pernilla Petrelius Karlberg, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm
Pernilla Petrelius Karlberg vid Handelshögskolan konstaterar att en stor del av
idrottsupplevelsen och idrottskonsumtionen idag inte längre sker direkt genom att vi utövar
idrott utan mer indirekt via olika medier. Mediernas ökande idrottsrapportering har gjort dem
till centrala medproducenter i hur idrott presenteras och upplevs.
I den processen påverkas inte bara allmänhetens bild av idrott, forskning visar att idrotten
även tenderar att anpassa sig till denna logik - att idrotten medialiseras.
Idrottsförbunden behöver hitta en strategi som ska innebära framgång för både elitsatsningar
och den breda barn- och ungdomsidrotten. Aktörer inom svensk idrott är medvetna om vikten
av att ha och vårda sina medierelationer men Pernilla Petrelius Karlberg menar att de måste
funderar över varför, och med vilka konsekvenser, det jobbet utförs. Ett utökat samarbete med
media kan leda till en konflikt med hur idrottsrörelsen ser på, organiserar och också utövar
den egna verksamheten.
Idrotten vill och regeringspropositionen Statens stöd till idrotten uttrycker tydliga
förväntningar på vad idrotten ska bidra med, men också på vilket sätt det ska ske. Idrottens
nuvarande organisationsform, folkrörelsen, ger i sig ett positivt mervärde till samhället. Vad
händer om idrottsrörelsen i sin mediala och kommersiella anpassning fjärmar sig från sina
grundvalar?
Utan naiv lekfullhet kan idrott inte vara till nytta
Mikael Lindfeldt, universitetslektor och docent i etik vid Åbro akademi
Idrottens egenvärde är helt avgörande för att kunna skapa nytta, menar Mikael Lindfeldt när
han diskuterar idrottens nytta och samhällsnytta utifrån individnivån, den idrottskulturella
nivån och samhällsnivån.
Idrotten är till för idrottens skull och inte för att skapa nytta för någon annan. Mikael
Lindfeldts kommer fram till att det därför finns ett trovärdighetsproblem för idrottsrörelsen
om idrott måste legitimera sig som ett medel för att nå något annat. Han resonerar också kring
idrottsorganisationernas ansvar att ta tolkningsföreträdet kring idrottens betydelse i dagens
samhälle.
Idrottens föränderliga samhällsnytta
Johan Norberg, filosofie doktor i historia och docent i idrottsvetenskap vid Malmö högskola
Johan Norberg beskriver hur idrottsrörelsen under historien förändrat sin egen beskrivning av
hur den är samhällsnyttig. En stark betoning på att vara samhällsnyttig har alltid funnits, men
den nyttan, menar han, är ofta svår att bevisa. Inriktningen på mervärdet snarare än
egenvärdet gör också att förväntningarna på idrotten höjs till en nivå och en bredd som är svår
att leva upp till. Därför borde idrottsrörelsen i större utsträckning hävda sitt egenvärde på
samma sätt som kulturen historiskt gjort.
Barnet och det idrottande barnet
Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap och ekonomisk historia vid Malmö
högskola
Susanna Hedenborg beskriver historiskt barn- och ungdomsidrottens samhällsnytta där hon tar
sin utgångspunkt i samhällets syn på barnet och barndomen. I takt med att synen på barnet
och vad som är en god barndom har ändrats har också synen på idrottens samhällsnytta
ändrats i samma riktning. Under första halvan av 1900-talet då folkrörelseidrotten växte fram
ansågs ungdomsidrottens samhällsnytta ligga i nuet genom att ungdomar som idrottade inte
begick brott eller ställde till med andra problem.
Under andra halvan av 1900-talet kommer strävan att motverka ökad alkoholkonsumtion in i
bilden och under 1980- och 1990-talet ändras den samhälleliga synen på barndom från att
vara ett vuxenblivande till att ha ett egenvärde i sig, vilket understryks när FN:s
barnkonvention antas 1989. Men då hänger idrottsrörelsen inte med. Därför blir synen på
barn- och ungdomsidrottens samhällsnytta något mer kritiskt och idrottens kultur ifrågasätts.
Susanna Hedenborg menar ändå att egenvärdet för barnen och ungdomarna i sitt idrottande är
påtagligt frånvarande i debatterna och diskussionerna kring idrottens samhällsnytta.
