SVENSK IDROTTSFORSKNING NR1-2005
DEBATT
Den som sig i leken ger, bör leken
Bo Carlsson
Idrottsvetenskap,
Malmö högskola
I ”Brå Apropå”, i nr 4/5, 2004, finns
en intressant temaserie om idrott och
brott.1 I en av artiklarna, ”Idrotten har
ett eget rättssystem”, behandlas våld
och aggressioner på planen, varvid det
finns olika uppfattningar huruvida det
vore rimligt att dessa våldshandlingar
även prövas i allmän domstol.2 Krister
Malmsten, fotbollsförbundets chefsjurist, är i det här sammanhanget av den
uppfattningen att fallen inte behöver
prövas i domstol, utan att idrottens
eget disciplinsystem i regel är själv
lämpad för att hantera idrottsrelaterat
våld. Jag är kluven. Det finns en form
av oroväckande slutenhet i den här
utgångspunkten, och idrotten skulle
vara betjänt av såväl input utifrån som
en offentlig diskurs kring dess våldskultur.3
Malmsten hävdar dessutom att man ska
komma ihåg att det oftast rör sig om
skötsamma personer, något som rätten
52
brukar ta hänsyn till. Kort sagt, eftersom det är skötsamma pojkar behöver
man inte anmäla dem till domstol,
eftersom domstolen ändå tar hänsyn
till att de är skötsamma. Nej, det är
inget bra argument. Är idrottens killar
dessutom annorlunda, och snällare än
andra? Tanken bygger på en idealistisk
uppfattning, med rötter i präktiga och
müsliälskande idrottshjältar, hämtade
från 50-talets Rekordmagasin. Idrotten
anses härvidlag fostra individen, och
idrott ses som en moralisk reningsprocess (jmf, Schoug, 1997).
Nu vill jag hävda motsatsen, att
modern elitidrott bygger allt mer på en
instrumentell attityd, där fair play ideal
får vika för en vinnarkultur, varvid
fusk och regelbrott som tröjdragningar,
filmningar och ”professional fouls”
blivit allt vanligare, som en naturlig
del av spelet (Carlsson, 2000). En del
av dem skulle man dessutom kunna
kategorisera som manipulativa ögontjänare. Hör bara på Martin Dahlins
inställning: ”Om domaren inte ser det
kan det vara OK att spela rått och
med hjälp av regelbrott” (Radmann,
1999:12). Jag har i det här sammanhanget svårt att se att idrotten
är en ädel miljö, som gör idrottaren
speciellt god, framför allt i jämförelse
med övriga samhällsmedborgare. Vi
kan även här notera att massmedias
bild av idrottare har genomgått en
påtaglig förändring. I dag presenteras
och lanseras de närmast som tuffa
rock- eller hip-hopstjärnor (Dahlén,
2003; Saunes & Dahlén, 2004), långt
från de klassiska idealen och dygderna.
Summa summarum: De är inte snällare
än andra. Och de vill inte heller vara
det. Och om de nu vore godare finns
det dessutom ingen anledning – vare sig
juridiskt eller moraliskt – att behandla
dem och deras handlande annorlunda
i förhållande till det allmänna rättssystemet.
Men den som sig i leken ger, bör väl
leken tåla? Har idrottaren inte passivt
samtyckt till våldshandlingar genom
att vara med i spelet? Nja, både och!
Varför bör t ex Magnus Wernbloms
attack på Andreas Jämtin (Carlsson,
2004) eller Dedé Andersens skallning av
Stefan Isizakhi, enligt mitt förmenande,
definieras som ”brottsligt”? Våldsamma
förseelser händer stup i kvarten i hockeyn, och även på fotbollsplanen. Vi har
mängder av utvisningar för brutalt spel.
Ska dessutom inte den som gett sig in i
leken, tåla smällar? Frågan är vad spelarna egentligen har samtyckt till när de
går in på planen eller åker in på rinken?
Jo, att spela enligt reglerna (Grayson,
1994). Det påståendet måste emellertid
modifieras.
Reglerna i hockey är inte som i
schack; ett brott mot reglerna gör inte
att man slutar spela hockey, vilket är
fallet i schackspel. Därför finns det även
”brott” som ingår i spelet och dess idé
eller kultur (the ethos of the game), men
som även kan sanktioneras av domaren
via varningar, utvisningar och rapporter.
Men poängen är att Wernbloms eller
Dedé Andersens överfall inte ingår i
spelet, och att fotbollens och ishockeyns tävlingsregler (utvisningar) inte ger
tillräcklig bestraffning. Därför sanktionerar även hockeyns disciplinregler
och dess disciplinnämnd Wernbloms
beteende med sex matchers avstängning,
och motsvarande avstängning för Dedé
Anderson blev fyra matcher. Men eftersom händelsen ligger utanför spelet och
dess regler och praxis, bör och kan även
det allmänna rättsväsendet reagera på
misshandeln. Vad är det egentligen för
skillnad på Wernbloms och Andersens
attack och en misshandel på en restaurang, förutom att attacken ägde rum på
en hockeyrink eller en fotbollsplan?
Precis som syftet med ett restaurangbesök är att roa sig och förhoppningsvis äta god mat (och inte misshandla
gästerna) har en hockeymatch till syfte
att spela hockey, enligt de regler och
den praxis/kultur som finns, och inte
att misshandla motståndare – såvida
inte syftet är att etablera en våldskul-
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 1-2005
Magnus Wernblom tar och ger under en match. Här fås en crosschecking som kankse på allmän plats skulle leda till åtal? Men i
mötet mot Canada blev det ”bara” två min. Foto Jan Dysing
tåla, eller…?
tur inom hockeyn. Men då är det inte
längre idrott á la Riksidrottsförbundet!
Förvisso har domstolen i ett antal
ärenden (bl a B 3105/94) betraktat provokation som en förmildrande omständighet när det gäller idrottsrelaterat
våld. Egentligen är det ett märkligt
resonemang. Det borde vara tvärtom.
I idrottens taktik ingår olika typer av
provokationer för att få ett övertag.
Detta bör emellertid idrottaren kunna
hantera, likt läkaren kan hantera
stress, vilket inte är en förmildrande
omständighet vid felbehandling och
ansvarsfrågor. Det ingår i läkaryrket,
precis som det torde ingå i rollen som
fotbolls- eller ishockeyspelare att tåla
provokationer. Nu kan givetvis den här
typen av provokationer vara rasistiska
eller sexistiska, och därmed upplevas
som kränkande och diskriminerande.
Men det kan inte ursäkta misshandel,
utan borde i stället hanteras i rättslig
ordning, d v s en anmälan mot diskriminering… och inte leda till att man
tar lagen i egna händer; en crosschecking i nacken.
Förutom frågan om passivt samtycke behandlar artikeln, ”Idrotten har
ett eget rättssystem” en andra princip
som kan göra att man tolererar idrottsrelaterat våld i högre utsträckning än
vad man skulle göra i övriga samhället.
Den går under beteckningen samhällsperspektivet, jag citerar: ”Idrotten
anses ha så många nyttoeffekter att den
blivit en statssanktionerad verksamhet,
med speciella bidrag – ofta från både
stat och kommun. Nyttoeffekterna,
som folkhälsoeffekter och fostran i
demokratiska system, har bedömts
så pass viktiga att man godtagit vissa
handlingar som annars inte är tillåtna.
Här frågar man sig i stället om spelaren utförde handlingen i ett idrottsligt
syfte. Ur det perspektivet kan även en
tackling som strider mot reglerna passera, så länge den utförs i ett idrottsligt
syfte”. Stämmer detta verkligen? Finns
det verkligen en sådan princip? Den
verkar onödig. Dessutom kan nyttoeffekten ha olika innebörd. Hur bedömer
man egentligen ”idrottsligt syfte”, om
man inte tar hänsyn till mixen av spelregler och spelets idé, något som idrottaren har samtyckt till genom att spela
spelet (d v s första principen). Därigenom blir den andra principen tämligen
onödig. Dessutom när det talas om
samhällsperspektiv och nytta bör man
betänka att dagens elit- och underhållningsidrott är en offentlig angelägenhet
(bl a publik, sponsring och media).
Något som de dessutom förväntas
betala via entréer mm. Vad som händer
i idrotten berör därmed inte enbart
idrotten och dess inre liv, det rör även
det offentliga samtalet. I den bemärkelsen är det viktigt att idrotten, vid
sidan av nyttan av folkhälsa, befrämjar
samhällets allmänna normsystem, vari
varken misshandel, kränkningar eller
diskriminering accepteras.
Det leder mig osökt in på ett tentativt
förslag om ”idrottsdomstolar”, som
skulle kunna vara ett alternativ till
såväl idrottens disciplinnämnder som
allmän domstol, och skulle även kunna
fungera oberoende av Riksidrottsförbund/RIN, likt Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN), som sedan
1980 har egen ekonomi, egen personal
och bedriver egna utredningar (Carlsson & Isacsson, 1989).4 Likt HSAN
kan ”idrottsdomstolen” bestå av representanter från idrottens olika organisationer (4 st), representanter från
allmänheten/riksdagen (4 st) och en
lagfaren ordförande. Fördelen med här
konstruktionen är synlighet (insyn) och
att domstolen kan skapa en offentlig
diskurs kring idrottens problem (ibid.).
Nu är jag, som rättssociolog med
mångårig erfarenhet av studier av
rätten, emellertid något skeptisk och
kluven till rättssystemets möjlighet att
påverka och förändra olika kulturer,
sedvänjor och handlingsmönster. Men
trots rättens begränsningar har rätten
en styrka i att rätten synliggör problem
och tvingar fram kommunikation,
skapar reflektion och kanske även
självsanering. Speciella ”idrottsdomstolar”, vore det något? Ja, det tål att
diskuteras…
Referenser:
Carlsson, Bo (2000) Excitement, Fair Play and
Instrumental Attitudes. Images of Legality in
Football, Hockey and PC-Games. Lund Series
in Sociology of Law no. 10.
Carlsson, Bo (2004) ”Tuffa grabbar eller fega
kärringar? En kort reflektion kring bilden av
hockey, våld och tuffhet”; idrottsforum.org,
14 september, 2004.
Carlsson, Bo & Isacsson, Åke (1989) Hälsa,
kommunikativt handlande och konfliklösning.
En studie av patientens ställning och Hälsooch sjukvårdens ansvarsnämnd. Ak. avh.
Lund: Bokbox
Dahlén, Peter (2003) ”Beckham mannen,
myten, varumärket, idrottsforum.org,
9 december.
Grayson, Edward (1994) Sport and the Law.
Butterworth.
Radmann, Aage (1999) Fotbollslandskapet.
Lund: Sociologiska institutionen.
Schoug, Fredrik (1997) Intima samhällsvisioner. Stockholm: Symposium.
Saunes, Torunn & Dahlén, Peter (2004)
Kjønnskonstruksjoner i ekstremsportsmagasinet Ultrasport”; Moving Bodies, Oslo: Norges
idrettshøgskole
Footnotes:
1 http://www.bra.se/extra/apropa/?button_
show_number.0.=1
2
http://www.bra.se/extra/apropa/?button_
read_article.64.7.22.0.=1
3
Det finns tendenser som här motiverar till
en liten ”sektvarning”. Lars-Åke Agrell vill
att problemen stannar inom fotbollsfamiljen.
Stefan Isizakhi vill inte själv anmäla Dedé
Andersons överfall. Det kan självfallet tas som
signal på att han inte finner det angeläget, men
även på ”familjens” latenta påverkan.
4
Jag skrev min avhandling (1989) om HSAN,
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Innan
1980 gick nämnden under beteckningen Medicalväsendets ansvarsnämnd, och var placerad
under Socialstyrelsens ledning.
53
