Susann Silfverstolpe

advertisement
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 1
silvergåvor från sveriges regenter
till rysslands tsarer under 1600-talet
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 2
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 3
SILVERGÅVOR
från
SVERIGES REGENTER
till
RYSSLANDS TSARER
under 1600-talet
projektledare
Susann Silfverstolpe
författare och redaktörer
Susann Silfverstolpe
Angella Kudriavtseva
Irina Zagorodniaja
atlantis
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 4
På omslagets framsida: bägare av Johan Nützel, Stockholm 1698, Kremlmuseerna.
På omslagets baksida: ymnighetshorn av Dieterich Thor Moye, Hamburg 1633–1635, Kremlmuseerna.
Foto: Daniel Philipson.
Förlaget påminner om att varje form av kopiering av text och bild
ur denna bok är förbjuden enligt lagen om upphovsrätt.
Atlantis, Stockholm
© Susann Silfverstolpe, 2014
© Bokförlaget Atlantis AB, 2014
© Texter och illustrationer där inte annat anges:
Federala statliga kulturinstitutionen Kremlmuseerna, Moskva, 2014
© Texter: Ulla Birgegård, Stellan Dahlgren, Björn R. Kommer, Angella Kudriavtseva,
Martin Olin, Susann Silfverstolpe, Kari Tarkiainen, Ursula Timann och
Irina Zagorodniaja, 2014
© Översättning från ryska: Bengt Samuelson, 2014
© Översättning från tyska: Martin Olin, 2014
© Foto: Alexej Alexejev, Vladimir Blagov, Valentin Overtjenko,
Viktor Serjogin, Alexandr Susjenok och Daniel Philipson, 2014
Projektets samordnare vid Kremlmuseerna: Alexej Levykin,
Elena Morsjakova, Angella Kudriavtseva
Redaktörer på Kremlmuseerna: Irina Pantykina, Natalia Rasjkovan,
Julia Zvezdina
Restaurering och iordningställande av föremål ur Kremlmuseernas
samlingar: Michail Anokhin, Vladimir Vytjuzjanin, Michail Kruzjalin,
Jurij Osipov och Viktor Roslavskij
Omslag och grafisk form: Christer Jonson
Layout: Lennart Rolf
Typografi: Indigo Antiqua och Times New Roman(kyrillisk text)
Papper: 150 g Galerie Art Gloss
Repro/prepress: Resultat Grafisk Form och Produktion AB
Tryckt inom EU av Elanders, 2014
isbn 978-91-7353-353-9
www.atlantisbok.se
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 5
Elena Gagarina
Förord · 9
Susann Silfverstolpe
Förord · 11
Till läsaren · 14
Susann Silfverstolpe
historisk bakgrund
kapitel i.
Rustkammarsamlingen under 200 år · 17
kapitel ii.
Sverige och Ryssland · 23
kapitel iii.
Drottning Christinas ambassad 1647 till tsar Aleksej Michajlovitj · 33
kapitel iv.
1655 års ambassadgåva och Carl X Gustafs tid · 49
kapitel v.
1662 års ambassad, en förmyndarregerings ambassadgåvor · 59
kapitel vi.
Carl XI:s två beskickningar till Moskva 1674 och 1684 · 63
kapitel vii.
1699 års ambassad, Carl XII:s silvergåva till Peter den store · 79
kapitel viii.
Diplomater på uppdrag: reseskildringar och dagböcker · 91
Bibliografi till kapitlen i–viii · 105
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 6
diplomati och silver
kapitel ix.
Irina Zagorodniaja
Svenska diplomatiska gåvor i Kremls Rustkammare · 109
kapitel x.
Stellan Dahlgren
Den svenska ambassaden till Ryssland 1655–1658 · 127
kapitel xi.
Kari Tarkiainen
Erik Palmquist och 1673–1674 års ambassad till Moskva · 145
kapitel xii.
Ulla Birgegård
En ambassads vedermödor
– Sparwenfeld och ambassaden 1684 · 161
kapitel xiii.
Ursula Timann
Guldsmedsarbeten från Nürnberg som gåvor
från svenska kronan till ryske tsaren · 177
kapitel xiv.
Martin Olin
Silvret från Hamburg · 187
kapitel xv.
Björn R. Kommer
Augsburg – ett centrum för europeiskt silversmide · 199
kapitel xvi.
Irina Zagorodniaja
Nya rön om ambassadgåvorna 1684 och
1699 med utgångspunkt från ryskt arkivmaterial · 213
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 7
katalog nr 1–194
Angella Kudriavtseva och Susann Silfverstolpe
Inledning · 224
kat. nr 1–27a
1647 års svenska ambassad från drottning Christina
till tsar Aleksej Michajlovitj · 227
kat. nr 28–52
Den svenska ambassaden 1655–1658 från kung Carl X Gustaf
till tsar Aleksej Michajlovitj · 253
kat. nr 53–70
1662 års ambassad. Gåvor från Carl XI:s förmyndarregering
till tsar Aleksej Michajlovitj · 273
kat. nr 71–89
Den svenska ambassaden 1674. Gåvor från kung Carl XI
till tsar Aleksej Michajlovitj · 281
kat. nr 90–135
1684 års svenska ambassad från Carl XI
till tsarerna Ivan V och Peter I · 315
kat. nr 136–194
Den svenska ambassaden 1699 från kung Carl XII
till tsar Peter I · 345
Källor och noter, katalog nr 1–194 · 389
allmän bibliografi · 401
personregister · 407
register över guldsmeder som förekommer i boken · 411
medverkande författare · 413
ryska och svenska regentlängder samt några
viktiga historiska händelser i europa 1600–1700 · 414
appendix · 417
susann silfverstolpes tack · 422
7
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 8
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 9
Förord
K
remlmuseernas samlingar innehåller en stor
skatt av unika diplomatiska gåvor som genom
århundradena åtföljt de olika utländska ambassaderna till det ryska hovet. Dessa konstföremåls
öden speglar såväl de vänskapliga som de konflikttyngda perioderna i Rysslands kontakter med Europas nationer och historiska personer, och föremålen utgör i sig vältaliga exempel
på nationella och globala trender inom konsten. Museets uppgift är inte bara att vårda och fullfölja det ansvarsfulla arbete
som har utförts av våra föregångare, utan också att skapa en
krönika över Rysslands gamla nationella skatter.
Genomgripande vetenskapliga undersökningar av ett stort
antal experter har resulterat i en stor mängd akademiska avhandlingar, specialstudier och utställningskataloger med detaljbeskrivningar av föremålen i Kremls Rustkammare. Under
de senaste tjugo åren har en rad arbeten publicerats med beskrivningar av furstegåvor från de danska kungarna (1988),
de nederländska furstehusen (1989), Svenska kronan (1997,
2001), den polsk-litauiska staten (1998), de brittiska regenterna (2003) och Turkiet (2010). Varje forskningsprojekt har
åtföljts av omfattande presentationer av museets skatter såväl
i Ryssland som utomlands. Dessa utställningar har inte bara
väckt intresse hos en intresserad allmänhet och fackmän inom
konst och historia, utan har även inspirerat till fördjupat studium av Kremlmuseets unika samlingar.
De stora internationella utställningar som visades i Stockholm 1997 och i Moskva 2001 kunde genomföras tack vare insatser av experter från våra båda länder och blev inledningen
till ett gemensamt forskningsarbete kring de svenska regenternas diplomatiska gåvor till de ryska tsarerna. Senare tiders arkivforskning och detaljerade undersökningar av de föremål
som återfinns i de ryska museerna i Moskva, Sankt Petersburg,
Novgorod och Pskov, i klostrens sakristior, samt i museer och
privata samlingar runt om i världen, har gjort det möjligt att
inte bara med säkerhet fastställa ursprunget, utan också i väsentlig grad vidga omfattningen av objekt som nu med all rätt
kan göra anspråk på att ha ingått i 1600-talets diplomatiska
gåvor från Sverige. Alla dessa objektiva omständigheter gav
inspiration till tanken att skapa denna bok. Detaljerade beskrivningar av varje föremål och av de kompletta ambassadgåvornas betydelse i raden av liknande gåvor från England, Danmark, Tyskland och Orienten bidrar utan tvivel till att konkretisera den historiska utvecklingen av relationerna mellan Eu-
ropas länder och folk, och tecknar även en bild av nationen,
dess strävanden och sätt att umgås med sina grannar. Diplomati är att försöka hitta sätt att närma sig varandra och vinna
ömsesidig förståelse, och därför är överlämnandet av värdefulla gåvor ett löfte om fred och vänskap som går att förstå
utan språkets förmedling.
Bakom denna bok ligger ett omfattande vetenskapligt arbete som har utförts av ledande experter från Ryssland, Sverige, Tyskland och Finland. Varje enskild författare har lämnat
sitt bidrag till den gemensamma strävan att tränga in i den
ofta gåtfulla symbolvärld som omger de historiska gestalternas
uppträdande och de enskilda gåvornas öden. Det är vår förhoppning att detta arbete genom sin allsidiga belysning av
ämnet och det rika bildmaterialet kommer att ge en vid krets
av läsare och specialister nöjet att försjunka i den mångfasetterade verklighet som de urgamla förbindelserna mellan våra
två länder representerar. För inte bara det förflutna, utan
också vi själva, deltar i formandet av dessa förbindelsers vidare
utveckling.
Elena Gagarina
museichef
kremlmuseerna
9
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 10
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 11
Förord
D
et var länge okänt för svenskar att det i Rustkammaren i Moskvas Kreml fanns en stor mängd
silverföremål av oskattbart konsthistoriskt värde
skänkta av svenska monarker under 1600-talet.
Fredrik Robert Martins katalog Svenska kungliga gåfvor till ryske
zaren 1647–1699: Silfverskatter i kejserliga skattkammaren i
Moskva, som kom ut på svenska år 1899 och på tyska året
därpå, inledde det svenska intresset för dessa enastående och
storslagna pjäser från renässans och barock, vars like inte finns
bevarade i Sverige.
Nästan hundra år senare, år 1997, visades i Livrustkammaren i Stockholm utställningen »Silverskatter från Kreml,
Svenska regenters gåvor till tsaren under stormaktstiden«.
Det var den första stora mönstringen av detta silver i Sverige
och initiativtagare var 1:e intendenten vid Kungliga Husgerådskammaren/Skattkammaren Astrid Tydén-Jordan, utställningens kommissarie och katalogansvariga. För urvalet stod
från rysk sida Galina Markova, sedan drygt femtio år verksam
vid Kremlmuseerna, en legendarisk sektionschef och den som
i vår tid har ägnat betydande forskningsenergi åt samlingens
rikligt förekommande europeiska silver. Till utställningen i
Stockholm sändes femtio silverföremål från Moskva, och från
svenska samlingar kom ytterligare silver, dokument och porträtt. Silverpokaler, bägare, kannor och praktfat exponerades
på det mest suggestiva sätt mot infärgad röd sammet i Livrustkammarens övre galleri. Publiken var överväldigad.
För att förbereda utställningen fick jag själv möjlighet att
på plats i Kreml tillsammans med Astrid Tydén-Jordan undersöka det silver som valdes ut för att sändas till Stockholm. På
torsdagar, när Rustkammaren är stängd för allmänheten, bereddes vi tillträde till den stora montern med svenska gåvor
som är placerad mitt i den röda utställningshallen för västerländskt silver en trappa upp i museet. De magnifika silverföremålen plockades ut ett efter ett av två hjälpsamma intendenter. Dessa två kom senare att bli mina nära medarbetare.
Under arbetet med utställningen framgick det med allt
större tydlighet att F. R. Martins betydelsefulla och välrenommerade katalog trots allt var mogen för revidering. Mycket
hade hänt under 1900-talet inom både svensk och internationell silverforskning som borde tillföras vår kunskap om de
svenska silvergåvorna. Likaså kunde vi nu med säkerhet bestämma att fler föremål i Kremlsamlingarna hade ingått i de
svenska gåvorna medan andra kunde uteslutas. Antalet objekt
v Den röda hallen i Oruzjejnaja palata, Rustkammaren i Kreml och montern
där de svenska ambassadgåvorna är utställda. Foto: V. Overtjenko, V. Blagov,
Kremlmuseerna.
med svensk proveniens i Kremlmuseerna hade minskat, bland
annat med Sovjetregimens försäljningar på 1930-talet, och
flera av de sålda föremålen berikar nu svenska museers samlingar. Det fanns alltså väl grundade motiv när jag tillsammans med Angella Kudriavtseva och Irina Zagorodniaja, båda
intendenter vid Rustkammarens sektion för västeuropeiskt
silver, beslöt att vi önskade utforma och publicera en ny komplett katalog på svenska, ryska och engelska över de svenska
kungagåvor som sex stora beskickningar fört med sig från
Stockholm till Moskva. Den första av dessa så kallade ambassader sändes av drottning Christina 1647, den sista av Carl XII
1699. Ur såväl konsthistoriskt som historiskt perspektiv är
dessa silvergåvor av utomordentligt intresse, och vi fann det
angeläget att med ny forskning och en komplett fotodokumentation åter sätta dessa gåvor i fokus i den publikation
som nu föreligger på tre språk.
Med de två medarbetarna från Rustkammaren knöts
betydande specialister till projektet. Båda har som utställningskommissarier och katalogförfattare deltagit i arbetet
med flera av Rustkammarens uppmärksammade internationella utställningar. Angella Kudriavtseva arbetar med en
doktorsavhandling om det augsburgska silvret i Rustkammarsamlingen, medan Irina Zagorodniaja är historiker och doktorerar på 1600-talets diplomatiska ceremonier vid audienser
och gåvoöverlämnande i Kreml.
Att som svensk forskare ha fått tillgång till hela detta material är unikt och kan tillskrivas de varma personliga relationer
11
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 12
v Klocktornet Ivan den store, namngivet efter
helgonet Ivan Climacus, fick sitt tillnamn på
grund av sin ansenliga höjd. Under äldre tid fungerade tornet som Kremls vakt- och signaltorn.
Foto: D. Philipson.
som under de många år som arbetet pågått har etablerats
mellan oss och ledningen för Kremlmuseerna. Det första
samarbetsavtalet slöts med den respekterade och till Sverige
mycket välvilligt inställda tidigare chefen för Kremlmuseerna,
Irina Rodimtseva. Under museidirektör dr Elena Gagarinas
kompetenta ledarskap har den vetenskapliga bearbetningen av
Kremlmuseernas samlingar intensifierats och resulterat i en
mängd utställningar och publikationer. Den här katalogen är
ett led i denna ambition och har med stor erfarenhet lotsats
mot sitt mål av dr Aleksej Levykin, tidigare Kremlmuseernas
vetenskaplige direktör.
Den viktiga nya bilddokumentationen av samlingen utfördes under en varm augustimånad år 2000. Daniel Philipson,
som vid den här tiden var Bukowskis fotograf, följde med mig
till Moskva och lyckades med många engagerade Kremlanställdas hjälp fotografera varje enskilt föremål i den svenska
gåvosamlingen. Vi fick hålla till i det sommarstängda auditoriet i Rustkammarens undervåning dit silvret bars från silverdepåer och från silverkammaren i kampanilen vid klocktornet
Ivan den store. Somliga saker hade under flera år förvarats i
depåer och behövde först passera konservatorsateljéerna.
Andra stod utställda i montrarna i Rustkammaren och Patriarkpalatset och kunde flyttas bara under de tider när museet
var stängt. Logistiken var krävande, och det var med kolossal
tillfredsställelse vi efter slutfört värv kunde tacka och ta farväl
av vårt outtröttliga värdfolk. Allt vi önskade fotografera hade
vi fått tillgång till och ett unikt fotografiskt material blev resultatet.
Vid flera tillfällen har jag därefter återvänt för att arbeta i
den stora silverdepån i Kreml. Längst in i det stora valvet har
jag suttit omgiven av ofattbara mängder silver från den kejserliga skattkammaren, nu förvarade bakom specialtillverkade
skåp. Mina medarbetare i Rustkammaren har med tålamod
12
och aldrig sinande hjälpsamhet tillsammans med mig gått igenom föremålen och de gamla katalogkorten gång på gång.
Språksvårigheterna har varit överkomliga, med tyska och engelska och någon franska har vi tagit oss igenom frågorna.
Utanför de höga fönstren glittrade solen i de förgyllda kupolerna runt Katedralsplatsen, Rysslands hjärtpunkt sedan 1400talet. Hög kall luft mot en knallblå himmel, ett lätt snötäcke
över kullerstenar och tak kontrasterade mot den goda värmen
inomhus. Fönsterrutorna dallrade när klockan slog i tornet,
som från 1500-talet och ända fram till 1900-talets mitt var det
väldiga landets högsta byggnad.
Det har varit ett stort äventyr att få ansvara för detta projekt, som det inte hade varit möjligt att vare sig påbörja eller
slutföra utan den samarbetsvilja, det tålamod och intresse som
har visats mig från alla inblandade. Främst vill jag tacka mina
två medansvariga kollegor Angella Kudriavtseva och Irina
Zagorodniaja för den oändliga forskarmöda de har lagt ner
för att kontrollera såväl tidigare uppgifter som ny information.
Omfattande arkivstudier av ambassadgåvornas mottagande
i Moskva har gett oss viktangivelser och beskrivningar med
vars hjälp vi nu på ett säkrare sätt har kunnat identifiera föremålen. Under mina ryska medarbetares tre längre vistelser i
Sverige fick vi möjlighet att gemensamt genomlysa och lösa de
problem som förelåg. Jag vill också varmt tacka Anna Savitskaja, docent vid institutionen för nordiska språk vid Sankt
Petersburgs universitet, för all den dyrbara tid hon har lagt ner
på att engagerat och klokt delta i och tolka våra samtal, samt
för den möda hon gjort sig för att åstadkomma sin genomarbetade ryska översättning av de svenska texterna. Jag vill även
framhålla och varmt tacka Martin Olin, vars erfarenhet, klokskap och vetenskapliga skicklighet har varit en stor tillgång för
arbetet med hela boken. Utan hans hjälp och stöd hade jag
inte kunnat fullfölja min del av detta omfattande projekt.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 13
v Utsikten från klocktornet. Rakt fram på Katedralsplatsen ligger Fasettpalatset från 1491, där de
svenska ambassadörerna togs emot. Närmast till
vänster ligger ärkeängeln Mikaels katedral, de
första tsarernas begravningskyrka, längre bort syns
den mindre Marie bebådelsekatedralen och bakom
den reser sig Stora Kremlpalatset från 1850-talet
där presidenten håller sina mottagningar för nutidens dignitärer. Skymd bakom Kremlpalatset
ligger Rustkammaren. Den stora kyrkan centralt
i bilden är Marie himmelsfärdskatedralen från
1479, tsarrikets kröningskyrka och ytterligare till
Det är med stor tacksamhet och glädje som jag har kunnat
knyta flera framstående forskare till projektet. Förutom den
viktiga katalogdelen och resultaten av Irina Zagorodniajas
forskning i ryska arkiv innehåller boken således också uppsatser som fördjupar vissa teman som avser silverföremålens härkomst och ambassadernas betydelse ur olika perspektiv.
Stellan Dahlgren, biträdande professor emeritus i historia i
Uppsala medverkar med en essä om de politiska och diplomatiska förvecklingarna i samband med 1655 års ryska ambassad.
Förre riksarkivarien i Finland, Kari Tarkiainen, presenterar en
studie över Erik Palmquists illustrerade reseskildring från ambassaden 1674. Ulla Birgegård, professor emerita i slaviska
språk i Uppsala, behandlar ambassaden 1684 sedd med språkforskaren Sparwenfelds ögon. Dr Ursula Timann, tidigare vid
Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg, bidrar med värdefull kunskap om staden Nürnbergs roll som producent av
silver och leverantör av silverföremål till den svenska kronan.
Dr Björn R. Kommer, tidigare chef för Kunstsammlungen i
Augsburg, belyser mångsidigt och intressant Augsburg som
centrum för det tyska silversmidet under barocken samt guldsmedernas inbördes förhållanden och levnadsvillkor. Martin
Olin redogör för Hamburgs betydelse för Sveriges import av
silverföremål under 1600-talet. Själv presenterar jag i bokens
inledning på ett övergripande sätt äldre forskning. Mot bakgrund av en historisk sammanfattning ger jag också en introduktion till de olika ambassaderna ur svensk synpunkt. De silverskänker som är utförda av guldsmeder som var verksamma
i Sverige ägnar jag särskild uppmärksamhet.
höger syns Patriarkpalatset. Bakom dessa skymtar
Kongresspalatset från 1961, och intill, bakom
Fasettpalatset, syns taket på Terempalatset, den
äldsta tsarboningen från 1637 med de många mindre
kupolerna på kapellets tak.
Foto: V. Overtjenko, Kremlmuseerna.
Det ligger i sakens natur att denna mångfasetterade belysning av de olika aspekterna på materialet, såväl i essäerna som
i katalogdelen, leder till att vissa teman återkommer på flera
ställen. Det är min förhoppning att författarnas skilda utgångspunkter bidrar till en fördjupad kunskap, en ökad
perspektivrikedom och en breddad insikt i de intressanta skeenden i Sveriges och Rysslands relationer som här presenteras.
stockholm i maj 2013
Susann Silfverstolpe
13
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 14
Till läsaren
stavning av kunganamn
När det gäller stavningen av de svenska
regenterna har vi valt att frångå gängse
praxis. Den ålderdomligare stavning
som vi använder i boken tycker vi stämmer bättre överens med kungliga monogram och inskriptioner samt med stavningen i de dokument från 1600-talet,
på vilka boken grundar sig.
termen guldsmed
Guldsmed är en äldre sammanfattande
benämning på hantverkare som utförde
arbeten i guld och silver samt infattade
ädelstenar och pärlor i smycken. Således
innefattas i begreppet såväl guld- som
silverarbetare, juvelerare och trådarbetare. Första punkten i Stockholms guldsmedsämbetes skråordning från 1501
lyder: »Varje guldsmed skall arbeta med
gott, lödigt silver.«
svenska myntslag
Riksdaler och daler är efter 1604 två helt
olika begrepp. Priser är vanligen angivna
i riksdaler (rd) vid utrikeshandel. I vårt
sammanhang förekommer även att priser anges i daler silvermynt (dsm).
Riksdalerns värde vis à vis den svenska
dalern varierade. För enkelhets skull kan
man räkna med att det gick 1 ½ till
knappt 2 daler på 1 riksdaler.
Viktangivelserna i boken förklaras på
s. 225.
14
svenska arkiv som är
aktuella för boken
Kammarkollegiet är Sveriges äldsta
ämbetsverk, inrättat på 1530-talet av
Gustaf Vasa med namnet Kammaren.
Kammaren hade hand om kronans ekonomi samt frågor om handel, bergsbruk,
tullar och myntväsen och utövade tillsyn
över kronans gods och rikets regalier.
Kammaren ombildades 1618 till Kammarkollegiet och kollegiets arkiv kallades Kammararkivet (KA). Före slottsbranden 1697 förvarades Kammararkivet
på Stockholms slott. Kammararkivet
införlivades 1922 med Riksarkivet och
kollegiets arkiv överfördes till Riksarkivet 1968. Hos Kammarkollegiet (KKA)
förvaras ännu i dag handlingar kring
rikets regalier.
Slottsarkivet (SlA), som är inrymt i
Kungliga slottet, tillkom år 1893. Från
1964 lyder Slottsarkivet under Riksarkivet. Slottsarkivets bestånd omfattar de
olika hovmyndigheternas och de kungliga slottens arkiv. Kungarnas och drottningarnas arkiv från tiden före 1800
finns däremot i Riksarkivet, främst i
samlingen Kungliga arkiv.
Riksarkivet (RA) härbärgerar den för
denna bok så betydelsefulla Muscoviticasamlingen, som innehåller handlingar
som avser Sveriges diplomatiska förbindelser med Ryssland från 1323–1808.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 15
HISTORISK BAKGRUND
Susann Silfverstolpe
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 16
v Det första Rustkammarmuseet från 1806 låg
just innanför Troitskaja, Trefaldighetstornet,
där nu Kongresspalatset från 1961 ligger.
Foto: A. Susjenok, Kremlmuseerna.
v Audienssalen i Fasettpalatset med den stora pelaren
omgiven av diplomatiska gåvor från 1600-talet.
Litografi ur Alexander II:s kröningsalbum från 1856.
Foto: M. Bengtsson, Bukowskis.
16
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 17
kapitel i
RUSTKAMMARSAMLINGEN
UNDER 200 ÅR
D
e oerhörda rikedomar
av guld, silver, ädelstenar,
äldre regalier, vapen, rustningar, dräkter, seldon och
vagnar som genom århundraden har
samlats i tsarernas skattkammare i
Moskvas Kreml utgör grunden till
Oruzjejnaja palata, Rustkammaren.
Museet inrättades år 1806 av Alexander I
i en vacker byggnad innanför Trefaldighetstornet, där nu Kongresspalatset från
1960-talet ligger. Tanken var att man
genom att ge de kejserliga samlingarna
en officiell status som museum skulle
skydda och bevara dem för framtiden.
Oruzjejnaja palata var det första nationella historiska museet i Ryssland och
dess tvåhundraårsjubileum firades på
högsta officiella nivå år 2006, bland
annat med en internationell vetenskaplig konferens.
En del föremål från Skattkammarhovet, tsarernas skattkammare i Moskva,
hade redan på Peter den stores tid och senare på Katarina den storas initiativ förts
till Sankt Petersburg. Men de flesta av
föremålen hade förblivit i Kreml och betraktades som historiska klenoder. I hög
grad gällde det de diplomatiska gåvor
som de ryska tsarerna mottagit från
andra länder. Enstaka saker hade man
visserligen tidigt placerat i tsarens olika
residens, fördelat bland medlemmar av
den kejserliga familjen och andra närstående, annat hade återanvänts som diplomatiska gåvor. Men den största delen av
skattkammarföremålen ställdes från
1500-talet och ända fram till revolutionen 1917 fram i festsalarna i Kreml vid
samtliga kröningar, begravningar och
andra stora kejserliga festligheter. Runt
den kraftiga fyrkantiga pelaren som bär
upp valven i den största salen i Fasettpa-
latset, där Tsarrysslands absolut viktigaste mottagningar alltid har ägt rum,
fanns hyllor för praktsilvret. Hundratals
föremål från de kejserliga samlingarna
putsades, lagades, förtecknades, packades och förflyttades vid varje festligt
tillfälle i speciella lådor och korgar för
att ordnas på sammetsklädda, höga hyllarrangemang i Kremlpalatsets olika
salar.1 I de magnifika album som den
kejserliga familjen skänkte som souvenirer till europeiska hov och utvalda kröningsgäster kan man utan svårighet
identifiera flera av Rustkammarens föremål, också de svenska kungagåvorna.
När hovet vid 1700-talets början hade
flyttat till Sankt Petersburg blev den kejserliga samlingen i Kreml tillgänglig för
en större allmänhet. Vid Elisabet I:s kröning 1741 ställde man till exempel ut
kröningsdräkter, regalier, tronstolar,
kyrkliga skrudar och silver i Fasettpalatset för publik visning. Hela 37 794 personer såg utställningen. Katarina den storas legendariske favorit Gregorij Potemkin förestod samlingen från 1775. Han
insåg dess symboliska betydelse och lånade till och med ut dyrbarheter ur Skattkammaren till hovets baler och maskerader. Potemkin var den som påskyndade
katalogiseringen av objekten och nu
ökade antalet besökare märkbart.2
Vid några tillfällen har silversamlingen utsatts för extremt omild behandling. År 1812, när museet just hade installerats och dess nya organisation
genomförts, invaderade Napoleons
trupper Moskva. Museets anställda
packade den enorma mängden föremål
på tio dagar, och endast fyra dagar före
slaget vid Borodino fick man tsarens
tillstånd att lämna Kreml med hela sam-
lingen. Den fördes i säkerhet till Nizjnij
Novgorod och Vladimir, cirka fem mil
öster om Moskva, lastad på 150 kärror
med dubbelörnen målad på sidorna. Allt
återkom.3 Nästa evakuering ägde rum
1941 när tyska trupper nalkades den
ryska huvudstaden. Även då skedde
packningen under stor brådska. I juni
förde godståg samlingen i säkerhet till
Sverdlovsk bortom Ural. En del föremål
tog skada vid evakueringen. Lock till
pokaler och bägare blandades samman,
ljusstakar blev av med manschetter,
kandelabrar tappade armar, ömtåliga
dekorationer bröts av, och släta ytor
bucklades. Föremålen restaurerades och
återfördes 1945 och Rustkammarmuseet
kunde åter öppnas i samband med segerparaden efter kriget.
försäljningarna
Verkligt stora förluster åsamkades samlingen av de försäljningar som ägde rum
från 1920-talets slut och in på 1930talet. Organisationen Gochran hade
skapats för en central förvaring och administration av alla värdeföremål, som
nu tillhörde Sovjetunionen. Juveler och
dyrbarheter av ädelmetall från museer,
kyrkor, kloster och privatpersoner skulle
lämnas in till organisationen. Silver,
guld och ädelstenar liksom kyrkans beslagtagna egendom samlades under
1920-talet hos Gochran i enorma mängder. En statlig kommission sorterade
och systematiserade allt efter en enhetlig
princip. Material och vikt var avgörande
och ringa hänsyn togs till föremålens
konsthistoriska betydenhet eller proveniens. Organisationen hade till uppgift
att samla och bevara men även att sälja
föremål. Cheferna för Rustkammaren,
Michajl S. Sergejev och Dmitrij D. Iva-
17
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 18
privata samlare och på auktion, men nu
utan att officiellt ange föremålens härkomst. Endast ett »H« skrivet med blyerts i marginalen i Bukowskis kommissariekataloger från 1930-talets början avslöjar föremålens proveniens. »H« står
för »Handels«, det bolag som Karl
Asplund bildade tillsammans med Antikvariat för detta ändamål. Främst rör det
sig om försäljningar av franskt måleri
och franska möbler från ryska samlingar.
Silver från de svenska kungagåvorna
tycks inte mer ha förekommit i det här
sammanhanget.
fredrik robert martin
och hans katalog
v Chefen för Rustkammaren Dmitrij D. Ivanov, här omgiven av beslagtaget kyrksilver, försvarade tappert museala och historiska aspekter och motsatte sig häftigt försäljningarna ur de kejserliga samlingarna.
Foto: 1924, A. Susjenok, Kremlmuseerna.
nov, som i tur och ordning satt med i
kommissionen, förtecknade de historiska föremålen och kämpade mot all
form av försäljning. De försvarade museala synpunkter och stred heroiskt för
att de kejserliga samlingarna skulle bevaras i sin helhet.4 Detta till trots beslöt
Sovjetregimen, som var i stort behov av
västerländsk valuta, att sälja av från de
nationaliserade samlingarna. För ändamålet skapades organisationen Antikvariat med vars hjälp ungefär trettio auktioner med tusentals ton konfiskerad
konst kunde anordnas i väst.5 Mängder
av tavlor, möbler och konsthantverk sändes till London och Tyskland, framför
allt till Berlin, och såldes på auktioner
och genom konsthandlare. Ur den stora
silversamlingen valde man ut enstaka
saker, ofta ur större sviter.
Direkt till Stockholm skeppades ett
tjugotal silverföremål ur de svenska
kungagåvorna tillsammans med en del
karolinska krigstroféer och förnämliga
jaktgevär. Aktiva förmedlare var den
svenske attachén Vilhelm Assarsson6 och
Karl Asplund på Bukowskis auktionshus.7 Silvret såldes på en uppmärksammad auktion i september 1931.8 »Tsarens skatter« fick stor publicitet och
18
auktionssalen hos Bukowskis var fylld
till sista plats.9 Budgivningen gick emellertid trögt och många objekt förblev
osålda. Besvikelsen hos alla engagerade
var stor. Asplund förklarade misslyckandet med att publiken inte ville bjuda mot
de svenska museerna som förväntades
vilja förvärva det mesta. Men publiken
måste också ha tvekat att köpa dyrbarheter som den sovjetiska regimen så nyligen tagit i beslag från en mördad kejsarfamilj, och som nu prånglades ut på
antikmarknaden i väst. Några synnerligen betydelsefulla föremål återvände till
Rustkammaren (pokalen kat. nr 4, och
kannan kat. nr 31), men till slut lyckades
Asplund övertyga Nordiska Museets
styresman och enstaka privata kunder
att köpa återropade objekt efter auktionen. De flesta sakerna kom på så sätt att
stanna i Sverige, och staten gav ett extra
anslag till Nationalmuseum för att köpa
drottning Christinas jättepokal (kat.
nr 2). Dessa föremål utgör grunden till
det fortsatta intresset i Sverige för de
ryska gåvorna.
Intressant och mindre känt är att Bukowskis under de följande åren förmedlade ytterligare föremål från de ryska
museerna, både direkt till en liten krets
År 1899 hade en banbrytande katalog
över de svenska kungagåvorna till Ryssland publicerats av konsthistorikern och
konnässören Fredrik Robert Martin
(1868–1933). Martin, en av sin tids
främsta orientalister, var i trettioårsåldern när hans intresse väcktes för att
»uppleta, uppteckna, beskriva och fotografera allt som kan påminna om hjeltekonungen [Carl XII] och hans män«.10
Så formulerade han sin ansökan om statligt resebidrag våren 1898 för att i Ryssland undersöka de svenska silvergåvorna
från 1600-talet och de troféer som ryssarna hade vunnit från den karolinska
armén. Bakgrunden till Martins storartade publikation Svenska kungliga gåfvor
till ryske zaren 1647–1699: Silfverskatter i
kejserliga skattkammaren i Moskwa var att
han i Ryssland i såväl offentliga som privata samlingar hade stött på föremål med
svensk anknytning.
Redan under 1800-talets senare del
v F. R. Martin, etsning av Anders Zorn.
Foto: M. Bengtsson, Bukowskis.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 19
v Oruzjejnaja palata, det nuvarande Rustkammarmuseet i Kreml ritat av Konstantin A. Ton och färdigt 1851.
Foto: D. Philipson.
hade en ökad öppenhet mellan länderna
gjort ryska arkiv och institutioner tillgängliga för svenska forskare. I Kungliga
biblioteket i Stockholm förvaras en unik
volym med tecknade avbildningar av ett
urval av de svenska silvergåvorna och
krigstroféerna i Kreml utförda av konstnären Nikolaj Martynov.11
Verket bär titeln Objets suédois conservés
au Musée de l’Arsenal Imperial de Moscou
och består av 24 planscher i tusch och
gouache försedda med bildtexter på
franska. Albumet från 1862 är dedicerat
till Sveriges kung Carl XV. Det är klätt
med mörkblå sammet och har på framsidan kungens krönta monogram omgivet
av Serafimerkedjan och Sveriges Tre kronor. Vem som har beställt praktverket
och varför är inte känt.
tidigare publikationer
och forskning
År 1844 började man bygga Rustkammarens stora gulvita museibyggnad
Oruzjejnaja palata innanför Borovitskajatornet i Kremlmuren. I samband med
det presenterade museets vicechef Alexander Fomich Weltman delar av de kejserliga samlingarna i en liten tryckt katalog.12 Ett betydligt större bokverk,
Drevnosti Rossijskogo gosudarstva, utgavs
1849–1853. Textdelen gjordes endast på
ryska, men hundratals kolorerade litografiska planscher av konstnären Fjodor
G. Solntsev fick bildtexter på engelska
och franska.13 Vid ett av sina tidigare
besök i Moskva hade Martin sett detta
verk där några av de svenska kungagåvorna finns avbildade i den femte delen.
Ojämförligt mest betydande var verket Opis Moskovskoj Oruzjejnoj palaty, som
Georgij Dmitrijevitj Filimonov publicerade 1884–1893. I tio band presenterades
Rustkammarsamlingen i Kreml, både i
en illustrerad och i en icke illustrerad
ryskspråkig utgåva. Förutom beskrivningar och avtecknade stämplar lämnade Filimonov också uppgifter om föremålens inskriptioner och proveniens,
och hans verk kom att bilda underlag för
Martins arbete. Av Rustkammarens
mängder av föremål bedömde Filimonov att omkring 130 pjäser var gåvor
från de svenska 1600-talsambassaderna.
Det var troligen ingen lätt sak för
F. R. Martin att orientera sig bland den
stora mängd silverföremål som fanns i
Rustkammaren och att hitta just dem
som en gång kommit från svenska regenter. Martin hade emellertid före sin avresa studerat de ryska katalogerna och
jämfört deras uppgifter med den information som han funnit i svenska arkiv
om de svenska gåvorna. Han förstod
snart att betydligt mer silver än vad Fili-
monov antagit hade skickats från Sverige. Martin utverkade kejserligt tillstånd
att – under bevakning av både civil och
militär personal – ytterligare undersöka
och dessutom fotografera silvret i Kreml.
Han gick inte bara igenom de svenska
gåvorna, utan han passade också på att
granska det silver som kommit till den
ryska skattkammaren från Danmark.
F. R. Martins forskningar publicerades
1899 och 1900 i en vacker foliant klädd
v Det drakformade kryddstället (kat. nr 78) från
Carl XI:s gåva 1674, tecknat av F. G. Solntsev i
Drevnosti Rossijskogo gosudarstva, en katalog med
litografiska planscher som utgavs i Sankt Petersburg 1849–1853 i samband med att Rustkammarmuseet öppnade. Foto: M. Östling, Livrustkammaren, Stockholm.
19
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 20
v Fatet som står på bordet till vänster om de nyförlovade, kronprinsessan Victoria och Daniel Westling,
förvärvades av F. R. Martin i Sankt Petersburg 1898 och har enligt författarens mening ingått i Carl X
Gustafs gåva till ryske tsaren 1655. Foto: P. Österberg, All over press.
med blått linneklot och med det svenska
riksvapnet i guldtryck på framsidan. Den
av Martin inhyrda Moskvafirman Scherer
& Nabholtz fotograferade de 51 svartvita planscher som ligger i slutet av
boken. Den inledande textdelen innehåller en presentation av de sex svenska ambassaderna till Ryssland, en beskrivning
av de avbildade ambassadgåvorna och avskrifter av 31 dokument som Martin funnit i Slottsarkivet, Riksarkivet och Kammararkivet.14 Upplagan var begränsad till
125 exemplar med svensk text och 200
med tysk. Danmarks silvergåvor publicerade F. R. Martin på tyska år 1900 i en
upplaga om 150 exemplar.15
I Martins brevsamling finns två rapporter från 1901 och 1902 adresserade
till Vitterhetsakademin.16 I sin jakt på
svenska minnen hade han i den kejserliga
skattkammaren i Sankt Petersburg bland
annat funnit den berömda röda ädelsten
som Gustaf III skänkte Katarina den
stora vid sitt besök år 1777. Han rapporterar vidare att det »i Vinterpalatsets
skattkammare finns en samling svenskt
silfver, sådan ingen finnes inom Sveriges
landamären«. F. R. Martin besökte även
Novgorod för att studera den så kallade
Sigtunaporten, ett förmodat ryskt krigsbyte från slutet av 1100-talet.17 I Sofiakyrkans skattkammare hittade han då ett
20
bysantinskt elfenbensskrin med Hedvig
Eleonoras namnchiffer i förgyllt silver
applicerat på framsidan.18 I den kejserliga
skattkammaren i Moskva intresserade
han sig vid sidan av de svenska silvergåvorna också för de fanor och övriga
troféer som ryssarna tog vid Poltava.
Han lyckades till och med att på öppna
marknaden förvärva ett fat skänkt av
Carl X Gustaf till tsar Aleksej Michajlovitj (se kat. nr 32–45).19
mål. Filimonov skrev själv fyra av de tio
banden och svarade för beskrivningarna
av de ryska och utländska föremålen av
metall. I det sista bandet sammanställde
han en förteckning och tolkning av
samtliga märkningar och stämplar som
han träffat på i samlingen.21 Katalogen
blev därmed ett vetenskapligt standardverk. Filimonov var en drivande kraft
inom ryskt museiväsen och forskade
inom ett brett fält. Han grundade
Moskvas arkeologiska sällskap och var
aktiv medlem av en rad andra ryska och
utländska vetenskapliga sällskap inklusive det svenska antikvariska sällskapet.
Han deltog i den arkeologiska kongressen i Stockholm 1874, och tillsammans
med den svenske fornforskaren och
konstnären Nils Månsson Mandelgren
drog han upp riktlinjerna för ett internationellt arkeologiskt sällskap. Som fackman var Filimonov högt respekterad och
anlitades ofta som expert av myndigheter
och privatpersoner. Mot utländska besökare och forskare i Rustkammaren visade
han stort tillmötesgående. Under två perioder tjänstgjorde Filimonov som Rustkammarens vicedirektör. Han lämnade
arbetet i Kreml 1893 och avled 1898.
Många forskare har genom åren hänvisat till Filimonovs arbeten. I F. R.
g. d. filimonov och opis
F. R. Martins främsta ryska källa var som
nämnts Georgij Dmitrijevitj Filimonovs
(1826–1898) katalog Opis Moskovskoj
Oruzjejnoj palaty, den så kallade Opis.20
Filimonovs namn är oupplösligt förenat
med Kremls Rustkammare vars samling
han vetenskapligt bearbetade och publicerade. År 1858 anställdes han som intendent med uppgift att leda arbetet
med en ny beskrivning av museets samlingar. Ledningen önskade ett fördjupat
studium av föremålens ursprung och
Filimonov fick en framträdande roll i
detta arbete. Han systematiserade Rustkammarens arkiv och lade grunden till
dess vetenskapliga bibliotek.
Opis utkom 1884–1893 och innehåller
beskrivningar av närmare 10000 före-
v De karolinska troféerna som de stod uppställda i Kremls Rustkammare på Fredrik Robert
Martins tid. Foto: Livrustkammaren, Stockholm.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 21
v Georgij Dmitrijevitj Filimonov
(1826–1898), Rustkammarens vicedirektör och
främste vetenskapsman.
Foto: 1890-tal, Kremlmuseernas bibliotek.
Martins katalog över de svenska kungagåvorna citeras han oupphörligen.
Betydelsen av hans vetenskapliga bearbetning av Rustkammarens samlingar
kan inte överskattas och med all rätt
kallas Opis 1884–1893 ofta i dagligt tal
Filimonovs katalog.
tyska forskare och
rustkammarsamlingen
I den tyske forskaren Dr Marc Rosenbergs flera volymer stora översiktsverk
Der Goldschmiede Merkzeichen från 1920talet refereras till ett flertal av de svenska
kungagåvorna i Kreml.22
Rosenberg lade grunden till all efterföljande tysk silverforskning, som först
under de senaste åren har berikats med
betydande publikationer över stämplar
från de städer som har producerat silver
till de svenska ambassadgåvorna. Dr
Helmut Selings monumentalverk Die
Kunst der Augsburger Goldschmiede
1529–1868 kom ut 1980, med en ny reviderad stämpeldel år 2007. År 1985 publicerades Hamburger Silberarbeiten des 16.
und 17. Jahrhunderts in der Sammlung der
Staatlichen Rüstkammer des Moskauer
Kreml av Rustkammarens chef J. I. Smirnova, vilken utgör den första av de tre
delarna av Die Goldschmiede Hamburgs
under redaktion av Dr Erich Schliemann
och Dr Bernhard Heitmann med flera.
Det efterlängtade standardverket över
Nürnbergs silversmide utkom efter tolv
års forskning år 2007: Nürnberger Goldschmiedekunst 1541–1868, vol. i–ii, under
ledning av Dr Ralf Schürer och Dr Karin
Tebbe och med bland andra Dr Ursula
Timann som medarbetare. Uppgifter avseende Rustkammarens föremål i detta
arbete grundar sig på intendent Galina
Markovas forskning, som publicerades
på ryska i två volymer 1980–1981.23
Denna sentida forskning har varit
ovärderlig för föreliggande katalog liksom de omfattande utställningar med
tillhörande kataloger som det senaste
decenniet har belyst samlingen ur dess
olika aspekter. Museer i Indianapolis,
Nürnberg, New Haven, London och
Augsburg har alla förunnats den exceptionella möjligheten att få visa delar av
Oruzjejnaja palatas makalösa samlingar.
1 E. Scherbina, »Temporary transmissions of Armoury exhibits (second part of the 19th-early
20th century)«, föredrag Kremlmuseernas 200årsjubileum. Sammandrag av föredraget på
ryska återfinns i Moskva 2006, s. 98–99.
2 A. Levykin, »The Armoury Chamber as the
first national museum of Russian History and
Culture« och M. Pavlovich, »The Armoury
Chamber in the last third of the 18th century«,
föredrag Kremlmuseernas 200-årsjubileum.
Sammandrag av det senare föredraget på ryska
återfinns i Moskva 2006, s. 54.
3 A. Petukhova, »Peter Valuev and the reorganization of the Armoury Chamber in the first
decade of the 19th century«, föredrag Kremlmuseernas 200-årsjubileum. Sammandrag av
föredraget på ryska återfinns i Moskva 2006,
s. 61–62.
4 Michajl Sergejevitj Sergejev (1882–1922), chef
för Rustkammaren 1919–1922. Dmitrij Dmitrijevitj Ivanov (1870–1930), chef för Rustkammaren 1922–1929. Under 1924–1929 chef för det
nybildade Statliga museet för konsthantverk i
vilket Rustkammaren ingick. Museet upplöstes
i juli 1929. Ivanov sades upp den 1 december
1929 och dog den 13 januari 1930 under oklara
omständigheter.
5 Verkade åren 1925–1928 med namnet »Gosudarstvennaja importno-eksportnaja torgovaja
kontora Gostorga RSFSR«, därefter fortsatte
verksamheten under olika namn. Här används
den samlande benämningen »Antikvariat«.
6 Vilhelm Assarsson (1899–1974), under 1930talet svensk attaché i Moskva och Leningrad,
från 1940 ambassadör i Moskva.
7 Karl Asplund (1890–1978), författare, skald och
konsthistoriker, verkställande direktör hos Bukowskis 1929–1953. Se Asplund 1962, s. 112ff.
8 Bukowskis 1931.
9 Svenska Dagbladet, 26.9.1931.
10 För uppgifter om F. R. Martin ber jag att få
framföra mitt tack till Henrik Andersson,
tidigare bibliotekarie vid Livrustkammaren,
Stockholm.
11 Martynov 1862.
12 Weltman, Moskovskaja Oruzjejnaja palata,
Moskva 1844, översatt till franska 1861.
13 Verket är även känt under titeln Antiquités de
l’Empire de Russie.
14 Räntekammarböckerna 1631–1855 fördes 1928
över till Riksarkivet, »Handlingar ang. Rikets
regalier och dyrbarheter« förvaras numera i
Kammarkollegiets arkiv.
15 Dänische Silberschätze aus der Zeit Christians IV
aufbewahrt in der Kaiserlichen Schatzkammer zu
Moskau, Stockholm 1900.
16 Äa II, brevserie 1, EV11:9, ATA, varmt tack till
Ulla-Karin Warberg, se »… hästen äter inte giftigt
gräs...« Konsthistorikern, orientalisten och samlaren
Fredrik Robert Martins sociala nätverk, magisteruppsats framlagd vid Konstvetenskapliga
institutionen, Stockholms universitet 2007.
17 Sigtunaporten, som finns i västra portalen till
Sofiakatedralen i Novgorod togs enligt viss rysk
historieskrivning som krigsbyte 1187. Porten
består av ett antal bronsplattor monterade på
en ekstomme. Sann eller osann, så har historien
blivit en del i svensk och rysk kulturtradition
ända sedan fältherren Jacob De la Gardie år
1616 meddelade hem till kung Gustaf II Adolf
att han fann det olämpligt att just då återföra
porten till Sverige eftersom den aktades mycket
högt av patriarken, se Börje Sandén, »Upplands-Bro och vikingatiden – några synpunkter«, Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstituts webbplats.
18 Utställt i Fasettpalatset i Novgorods Kreml,
NGM 4548 inv. 100.
19 Martin kom därefter att ägna sin främsta vetenskapliga insats åt det område som låg honom
varmast om hjärtat. A History of Oriental Carpets
before 1800 publicerades i Wien 1906–1908. Den
var den första historiska översikten av den orientaliska mattans historia, vars geniala text och
utomordentliga bildkvalitet gör att den ännu
ses som ett förgrundsverk.
20 För uppgifter om G. D. Filimonov ber jag att få
framföra mitt varma tack till intendent Elena V.
Isajeva, Rustkammaren, Kreml. För vidare uppgifter om Filimonov se: Elena V. Isajeva, »Georgij Dmitrijevitj Filimonov: Stranitsy zjizni i
tvortjestva«, Filimonovskije tjtenija 1, Moskva
2004, s. 7–19; idem, »Vsemirnaja vystavka
1867 goda v Parizje i utjastije G. D .Filimonova
v podgotovke arkheologitjeskoj tjasti Russkogo
otdela«, Filimovskije tjtenija 2, Moskva 2004,
s. 5–18; idem, »G. D. Filimonov – khranitel
Moskovskoj Oruzjejnoj palaty 1858–1893«
Khraniteli: Materialy Tsarskoselskoj nautjnoj konferentsii, Sankt Petersburg 2005, s. 66–79.
21 Man kan notera att den äldre Stockholmsstämpeln (en öppen krona) har tolkats rätt, men den
Stockholmsstämpel som infördes 1689 (Sankt
Eriks huvud en face) tolkade Filimonov felaktigt som en stämpel från Krakow.
22 M. Rosenberg, Der Goldschmiede Merkzeichen,
4 band, Frankfurt-am Main 1922–1928 (R3).
23 G. A. Markova, »Niurnbergskoe serebro v
Oruzjejnoj palate Moskovskogo Kremlja«,
Muzej, Moskva 1980–1981.
21
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 22
v Karta ur Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna från 1600-talets
andra hälft. Freden mellan Sverige och Ryssland i Stolbova 1617 innebar stora
svenska landvinster i Karelen och det inre av Finska viken. De finländska
landskapen kom därmed i en mer skyddad position och bands via Ingermanland samman med de svenska besittningarna i Estland. Ryssland stängdes
samtidigt ute från Östersjön. Foto: M. Bengtsson, Bukowskis.
22
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 23
kapitel ii.
SVERIGE OCH RYSSLAND
Å
r 1478 erövrade Moskvas storfurste Ivan III Novgorod, och
därmed grundades det Ryska
riket, som gränsade till Sverige
från Ladoga till Vita havet.1 Från denna
tid kan man räkna med att diplomatiska
förbindelser existerade mellan Sveriges
och Rysslands härskare. Konflikterna
om ländernas handelsintressen präglade
relationerna från slutet av 1500-talet och
under hela 1600-talet. Vad Sverige eftersträvade, och vad som var en ständig
tvistefråga med Ryssland, var kontrollen
över den så kallade sjökanten. Det gällde
de baltiska hamnarna vid Östersjökusten
och med dem tullinkomster och helst
monopol på den ryska handeln över
Östersjön. Gustaf Wallenberg, envoyé
i Konstantinopel 1920–1930, sammanfattar Rysslands dilemma: »Då Sverige
förde sina krig med Ryssland, var ju detta
rike knappast konstituerat. Det var en
nebulosa, en stat under organisation,
som först i den mån nebulosan tätnade,
började erfara behovet av att komma i
beröring med den yttre världen förmedelst en säker väg till världshaven. Under
dessa strävandens första skede fanns det
ju egentligen ingen annan väg att tänka
på än den till Östersjön.«2
Åren 1555–1557 och åter 1570–1595
förde Sverige krig mot tsar Ivan IV
med tillnamnet den förskräcklige
(1533–1584),3 krigsskådeplatserna låg
i nuvarande Finland, Karelen och Estland. Johan (III), hertig över sydvästra
Finland med residens i Åbo, förde en
politik som ledde till att Reval (nuvarande Tallinn) och några landskap i
Estland ställde sig under Sverige 1561.
När han blev kung var hans mål att så
mycket som möjligt ta över den ryska
handeln som gick över Narva, Reval och
Archangelsk. Helsingfors hade grundats
redan 1550 som ett led i dessa försök.
Finland, där utskrivning av soldater och
ständiga fästningsarbeten påminde om
områdets frontkaraktär, kom att bli en
alltmer integrerad riksdel i Sverige och
den finländska adeln med ätter som
Flemming och Horn blev centrala i rikspolitiken.4 Kriget vid Finlands östra
gräns och Baltikum slutade relativt
framgångsrikt för Sveriges del med freden i Teusina 1595. Svenskarna intog
den viktiga fästningen och hamnstaden
Narva 1581, medan Riga ännu kontrollerades av kungariket Polen-Litauen.
År 1609 pågick kampen om tsarkronan, den så kallade Stora oredan. Ledda
av fältherren Jacob De la Gardie erövrade svenska trupper Novgorod och
under hans befäl ockuperades Moskva
en kort tid.5 Peter Petrejus, en svensk
kunskapare vid det ryska tsarhovet, rapporterar att Jacob De la Gardie var den
förste som någonsin trätt inför storfursten i hans egen sal i Moskva med värja
vid sidan.6 Vad Carl IX till varje pris ville
förhindra var att Vladislav, Johan III:s
sonson och den polske och tidigare även
svenske kungen Sigismund III:s son,
skulle utropas till rysk tsar. Från svensk
sida lanserade man i stället en svensk
prins, Gustaf (II) Adolf eller hans bror
Carl Filip, som kandidat till den ryska
tronen. År 1613 valdes emellertid Michajl Fjodorovitj Romanov till Rysslands
härskare, och freden i Stolbova 1617 avslutade det rysk-svenska kriget. För Sveriges del var det en synnerligen fördelaktig fred, hela kusten runt Finska viken
kom i svenska händer. Gustaf II Adolfs
grundläggande uppfattning var att man
måste hålla Ryssland borta från Östersjökusten och gränsen flyttades ur
v Tsar Ivan den förskräckliges hjälm togs
av polackerna i Ryssland under den Stora oredan
1611–1612, därefter av svenskarna i Warszawa
1655. Numera tillhör hjälmen, som är av stål
med påslagen gulddekor, Livrustkammarens i
Stockholm mest kända krigsbyten. Foto: J. Mohr.
svensk synvinkel betryggande långt
österut. Kexholms län och Ingermanland blev svenskt land, och Ladoga den
bäck över vilken det skulle »bliva Ryssen härefter svårt … att hoppa eller
springa«.7 Den finländske historikern
Kari Tarkiainen påpekar i sin doktorsavhandling att Ryssland hade all anledning
att känna sig utsatt för den expansiva
svenska politiken, medan man i Sverige
höll liv i myten om Ryssland som en
falsk och opålitlig granne. »Den ryska
faran« och »Ryssland arvfienden« var
allmänt accepterade talesätt och rikskanslern Axel Oxenstierna varnade för
att ryssarna skulle kunna »ahngripa
Finland på alle Orter och opfylla heele
Östersiön med Skep och Lådior« och
till och med hota det svenska moderlandet.8 Hans målsättning var att säkra lan-
23
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 24
v Archangelsk vid Vita havet, Moskvarikets
första handelsstad, där engelsmännen började
bedriva handel redan på 1550-talet. Här landade
flera av Englands ambassadörer och de tog sig
v Erik Palmquists karta över Novgorod 1674.
Bokstaven (C) utmärker »Östre Staden uti huilken alle Köpmännen med deres Waror wistas«.
Där låg det fyrlängade svenska hovet eller handels-
24
sedan via floden Dvina den långa vägen till
Moskva. Ur Adam Olearius resebeskrivning
i fransk översättning, Leiden 1719.
Foto: J. Gustafsson, KB.
gården (d) och »Fremmande Ambassadeurers
Logement nys af Steen upbygt« (f).
Foto: E. Ankarvall.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 25
det bakom de baltiska hamnstäderna
mot militär aggression för att förverkliga drömmen om ryska tullinkomster
och lösa Sveriges penningbehov. Riga
föll i svenskarnas händer 1621 och snart
kom mer än 80 procent av Sveriges handelsinkomster i öster härifrån. Längst in
i Finska viken, vid Nevas utlopp, intill
den svenska fästningen Nyenskans,
grundade man också staden Nyen 1638.
Staden skulle bli ett »lås vid Nevan«,
och i Stockholm satte man stort hopp
till än större handelspolitiska fördelar.
Sverige behövde nu dessa tullintäkter
och vinster för sina rustningar och krigsföretag på tysk mark. Den främste företrädaren för främjandet av handeln över
de baltiska hamnarna var Philip von
Krusenstiern, som 1653 utsågs till handelsdirektor i Estland och Ingermanland
samt slottsfogde i Narva. Han kom att
ingå som tredje ambassadör i beskickningen till Moskva 1655.9 Handeln över
Nyen blev emellertid blygsam och
etableringen en besvikelse. Ryska köpmän föredrog att låta sin handel gå över
Archangelsk, dit engelsmännen hade
kommit på 1550-talet och där de framgångsrikt hade gjort affärer sedan dess.
Vid mitten av 1600-talet hade emellertid
holländarna konkurrerat ut engelsmännen i norr och även i Östersjön var det
holländska fartyg som fraktade det
mesta av handelsgodset.
diplomati och handel
Sverige och Ryssland var således betydelsefulla aktörer för varandra och behövde därmed diplomatiska förbindelser.10 Till att börja med ansågs en permanent svensk beskickning inte nödvändig
i Moskva utan förhandlingar sköttes av
tillfälligt utsedda sändebud. För att
bättre kunna tillvarata svenska intressen
lät man emellertid 1631 inrätta en permanent administrativ enhet. Den flyttade in i den redan sedan 1618 existerande svenska handelsgården vid Tverskajagatan i Moskva, kallad det svenska
hovet. Sverige blev därmed ett av de
första europeiska länderna med en fast
beskickning i den ryska huvudstaden.11
»Hans Kongl. Majtz i Swerige håller där
åhrligen sin Resident heller Commissarium hwilcken är Boendes uppå Swenske
hoffuet strax inom hwijta muren belägit«, står det att läsa i En kortt berättelse
om Ryszlandh, daterad i Moskva 1657.12
Den svenske kommissarien i Archangelsk, Johan Möller, utsågs till Sveriges
första permanenta resident 1631. Hans
änka Katarina Stopia, »Möllerskan«,
blev Sveriges första kvinnliga diplomat
med egna kreditivbrev 1633. Hon efterträddes i sin tur av Peter Crusebjörn, resident 1634–1642.13 Crusebjörns brev
och räkenskaper i Riksarkivet ger en levande bild av livet vid det svenska hovet
i Moskva. Själv hade han en lön på 1 500
riksdaler årligen.14 Bland hans anställda
fanns en luthersk präst och en sekreterare, som varje dag måste gå till tsarhovet för att underrätta sig om vad som
skedde. Han behövde en egen tolk, eftersom han ansåg att tsarens tolkar inte vågade »tala ut« och en egen skräddare
var nödvändig »för att inga ryssar arbeta på vårt sätt«. En kammartjänare
behövdes för att hålla skjutvapnen i beredskap då Crusebjörn hävdade att han
när som helst kunde bli överfallen och
att pistolerna måste ligga på hans nattduksbord om natten. Gatorna i Moskva
var leriga både vår och höst och vagnshästarna bröt lätt benen på broarna,
alltså kunde inte heller en kusk undvaras.15 Crusebjörn återkallades först 1647
och återvände till Stockholm, sannolikt
med Erik Gyllenstiernas ambassad
samma år.16 Sveriges residenter i Moskva
hade ofta svårigheter med att bli tolererade av tsaren. Det svenska hovet plundrades och brändes flera gånger och underhållet hölls inne. De betraktades med
misstänksamhet och anklagades för att
ägna sin mesta tid åt att sälja tobak.
Ryska ärenden fick ofta skötas från
Narva och Reval.17
Den viktigaste svenska handelsgården
låg emellertid i Novgorod och den var
stundtals den största utländska handelsgården i hela ryska riket. Handelsmännen, oftast svenska balter, köpte läder,
v Ambassadgård belägen i Kitaj Gorod just
utanför Kremlmuren. I ofta lång väntan på förhandlingar fick sändebuden stanna i sina kvarter
och ägna sig åt allehanda tidsfördriv under bevakning av ryska soldater. Ur A. Meyerbergs resebeskrivning från 1600-talets Ryssland, utgiven
i Sankt Petersburg 1827. Foto: A. Susjenok,
Kremlmuseerna.
v Nöjesliv i Moskva. Ur Adam Olearius resebeskrivning, Leiden 1719. Foto: J. Gustafsson, KB.
25
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 26
v Drottning Christina som barn, J. H. Elbfas.
Foto: Nationalmuseum, Stockholm.
hudar och pälsverk men efterfrågade
också orientaliska varor, särskilt persiska
tyger. Från Sverige kom framför allt
koppar, järn och ibland också vapen.
I Stockholm hade ryska köpmän börjat etablera sig på 1620-talet med egna
handelsbodar på Skeppsbron och ett
ryskt värdshus. Även ryska diplomater
kom till Stockholm. Drottning Christina
har själv beskrivit hur det gick till när
en rysk beskickning kom 1633. Avsikten
med besöket var att framföra lyckönskningar och kondoleanser till den sjuåriga
drottningen samtidigt som man önskade
bekräfta Stolbovafreden från 1617.
»Som brukligt medförde de överdådiga gåvor till mig, och man svarade
dem å mina vägnar enligt vedertagna
former. De fick vad de hade bett om och
skickades iväg med de vanliga gengåvorna … Man var rädd att jag skulle bli
skrämd av ryssarnas barbariska sätt och
kläder, som inte liknade dem jag var van
26
vid. Därför ordnade man med grundliga
förberedelser. Man gick igenom hela
ceremonielet med mig, och uppmanade
mig särskilt att inte bli rädd. Detta
gjorde starkt intryck på mig, och jag frågade upprörd: ’Varför skulle jag vara
rädd?’ Man svarade att ryssarna var
människor som var klädda i annorlunda
kläder, att de hade stort skägg, att de såg
farliga ut, att de var många till antalet.
Men jag behövde inte vara rädd … Jag
skrattade och svarade. ’Vad gör det hur
deras skägg ser ut? Ni ha ju stort skägg
och er är jag inte rädd för. Varför skulle
jag vara rädd för dem? Ge mig bara instruktioner och låt mig sköta resten.’ …
[jag visade] upp en så säker och majestätisk min att de ryska sändebuden kände
vad alla människor känner när de nalkas
det som är allra störst.«18
År 1634 rapporterade den franske
diplomaten Charles Ogier från Stockholm: »21 mars kom ryske storfurstens
sändebud till Stockholm. Han hade rest
i elva veckor och farit genom Lappland.
Svenska drottningen har också ett sändebud vid ryska storfurstliga hovet,19
som mottager ett underhåll av sjuttio
riksdaler i månaden av ryssen, medan
svenska drottningen betalar lika mycket
till ryska sändebudet.«20 Vidare berättar
han: »30 mars hade ryske storfurstens
agent audiens hos drottningen, som fick
vänta på honom i nära två timmar i
tronsalen. Orsaken till detta dröjsmål
var, att han hade fordrat att få flera vagnar för sig och sitt sällskap, vilket de
svenska stormännen icke ville giva
honom, på den grund att svenska sändebudet i Moskva nyligen blott hade erhållit en enda häst. Ryssen måste därför
slutligen bekväma sig att komma i en
enda släde – till på köpet en öppen
sådan – prydd med ett turkiskt slädtäcke. Han beledsagades av den svenske
adelsmannen Frans Kruse, som satt
främst i släden; Kruse vars bror är gesant i Moskva [Peter Crusebjörn] tjänstgjorde som tolk.«21
År 1641 inrättades den så kallade
Ryssgården i nedre Stadsgården för försäljning av ryska varor.22 Den upptog ett
helt kvarter som var inhägnat av träbodar. Bodarna hade luckor för handel
med allmänheten på utsidan och på insidan en stor gård med varumagasin.
År 1654 fanns hela 74 bodar, ett separat
våghus med kontor och en badstuga.23
Så småningom kom kvarteret att utgöra
den nedre delen av förgården till Stockholms södra Stadshus och kom att bestå
ända in på 1800-talet. Södra Stadshuset
är i dag Stockholms Stadsmuseum. Först
i början av år 1700, just innan det stora
nordiska kriget bröt ut, upprättades en
fast diplomatisk rysk legation i Stockholm. Den var belägen vid Götgatan 48,
intill nuvarande Medborgarplatsen.
Dess förste resident var furst Andrej
Chilkov.24
diplomatiska gåvor
För angelägenheter av särskild vikt, som
krig och fred, eller avtal som tidigare regenter hade slutit och som måste
konfirmeras vid ett tronskifte, skickades
diplomatiska beskickningar av högsta
rang, så kallade stora ambassader. I spetsen för en stor ambassad stod caput legationis, den förste ambassadören, och vid
hans sida två assisterande ambassadörer.
Ambassadörens person representerade
kungen själv i hela hans storhet och
glans, han var hans tjänare, hans ögon,
öron och röst. Därför var det av största
vikt att ambassaden blev mött och hälsad på tillbörligt sätt under färdens
gång, vid varje intåg även i svenska
städer på andra sidan Östersjön.
De stora ambassaderna till Ryssland
från England, Holland, Polen, Danmark,
Tysk-romerska riket, Osmanska riket,
Kina och Persien medförde liksom Sverige storslagna gåvor till tsaren som ett
tecken på vänskap och som en påminnelse om ingångna avtal. Överlämnandet var höjdpunkten i ceremonielet vid
mottagandet av främmande sändebud.
Englands diplomatiska gåvoutbyte med
Moskva blev normgivande för andra
länder.25 Det engelska handelskompaniet The Muscovy Companys första fartyg hade landat på Vita havets kust 1553,
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 27
v Stockholm, vy över Skeppsbron och
Slussen. Ryssgårdens bodar, som uppfördes 1641,
ligger till vänster, De la Gardies Makalös syns vid
kajen till höger. Kopparstick av Wolfgang Hartmann 1650. Foto: J. Gustafsson, KB.
v Ryssbodarna. Detalj från bilden ovan.
27
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 28
och 1582 gav Ivan IV kompaniet monopol på handeln i Ryssland i utbyte mot
att England ingick en militärallians som
var riktad mot Sverige och Polen. Alliansen kom aldrig till stånd, men Englands storslagna silvergåvor till ryssarna
spelade en viktig roll för utvecklingen av
ländernas relationer. Under de följande
hundra åren berikade handelsmännen
från The Muscovy Company, som ofta
också var utsedda som Englands officiella sändebud till tsaren, den ryska skattkammaren med mer än 100 magnifika
silverobjekt från Tudor- och Stuarttid,
det vill säga från 1500-talets mitt till
1600-talets mitt, en samling vars motsvarighet inte ens har bevarats i Storbritannien.
Man vet att även Sverige sände Ryssland gåvor redan på 1500-talet,26 men
först gåvor skänkta efter 1600-talets
mitt, när den ryska Skattkammaren började inventeras, har varit möjliga för
forskare som F. R. Martin att identifiera.
Praktföremål av förgyllt silver dominerar helt de svenska gåvorna till Ryssland.
Betydelsen för både givare och mottagare låg inte minst i möjligheten att på
ett enkelt sätt beräkna gåvans värde i
förhållande till dess vikt. Vid varje givet
v År 1673 mottog Carl XI tolv hästar med guldbroderade sadlar och schabrak i gåva av Ludvig
XIV. Till varje häst hörde dessutom en bössa, ett
par pistoler och stigbyglar av silver. Kungen var
överväldigad och vid processionen genom Stockholm bländades publiken av seldonens prakt och
hästarnas elegans.
Foto: G. Schmidt, Livrustkammaren, Stockholm.
28
ögonblick kunde silver smältas ner och
förvandlas till mynt. Silverföremålen,
skattkammargodset, var därmed härskarens reservkapital och rikets valutareserv. Gåvans värde speglade dess diplomatiska betydelse. De rika silvergåvor
som Ryssland mottog hade karaktär av
tribut, och tsarens praktsilver gav betydelsefulla och tydliga signaler om makt,
anseende och välstånd. Det kom att utgöra en väsentlig del av hovets festligheter och användes som rekvisita vid banketter, bröllop, dop och andra kyrkliga
ceremonier. När Richard Chancellor på
1550-talet som förste engelsman gästade
hovet i Moskva var han imponerad av
det orientaliska överdådet och noterade
att där fanns en praktfull »cupboorde«
med tsarens samling av silverskrin, kärl
och pokaler av guld.27 Redan Petrus Petrejus, Carl IX:s sändebud i Ryssland
1601–1604, beskriver den stora »skänkeskivan«, skådeskänken, i Fasettpalatsets stora audienssal. Hyllor omgav en
fyrkantig pelare, och det nedersta planet
var bredast. På hyllorna stod »100 kredenser, stora och små, av guld och silver
samt skålar, kannor, kåsor stora och små
och allehanda slags dryckeskärl, vita och
förgyllda [värda en] odräglig summa …
Storfursten har fått mesta delen av främmande potentater och städer och [föremålen] är gjorda på det allra ståtligaste
och konstrikaste manér, vilket storfurstarna, den ena efter den andra, har bevarat till ett monument över riket.«28
I Rustkammaren finns, vid sidan av
silverföremålen, objekt av guld och ädla
stenar, konstfärdigt utformade vapen,
dyrbara textilier och hästmunderingar
skänkta från många länder. Också föremål med anknytning till furstlig jakt och
ridkonst var uppskattade gåvor vid
1600-talets europeiska hov. Berömd är
den magnifika hästgåvan från Ludvig
XIV till Carl XI. Att den svenske kungens främsta intresse var hästar och att
han var en skicklig ryttare kände fransmännen till när de 1673 sökte få till
stånd ett vänskapsförbund med Sverige
mot Holland. Tolv fullt ekiperade hästar
ur Ludvig XIV:s stall med guldbrode-
rade sadlar och täcken, huvudlag, pistoler och bössor sändes sålunda från Paris
till Carl XI:s myndighetsdag.29 Kungen
blev överförtjust och hästarna fördes i
full mundering i procession genom
Stockholm. I sitt tackbrev till den
franske kungen uttryckte Carl XI den
största glädje och tacksamhet men också
bekymmer över att ha hamnat i stor
tacksamhetsskuld. Den svenska gengåvan valdes med omsorg: kopparplåtar
från Falu gruva till taket på slottet i
Versailles skulle förhoppningsvis passa
Ludvig XIV:s intressen.30
Redan våren 1665 hade Ludvig XIV
fått motta 50 renar åtföljda av fyra samiska skötare som diplomatisk gåva
från den då tioårige svenske kungen.31
Exotiska djur var ett eftertraktat inslag
i furstliga djurgårdar nere i Europa och
renar tänktes glorifiera den svenske
kungen som härskare över ett fjärran
Norden. Det var varken första eller sista
gången renar användes i sådana sammanhang. Drottning Christina hade
till exempel givit den engelske ambassadören Whitelocke 25 renar vid hans
besök i Stockholm 1654.
Men även mellan Frankrike och Sverige har silvergåvor förekommit i det
diplomatiska umgänget. 1657 överlämnade Ludvig XIV:s ambassadör Terlon
en praktfull förgylld silverservis tillsammans med en svit på nio vävda tapeter
till Carl X Gustaf som befann sig i fält i
Polen. En av tapeterna är bevarad, av
silverservisen återstår endast en förteckning i Riksarkivet.32 Alla de 111 delarna
beskrivs detaljerat men dessvärre utan
uppgifter om vare sig vikt eller värde.
Det framgår emellertid att det rör sig
om överväldigande rikt ornerade, dekorativa föremål av samma kategori som
det silver som Sverige vid samma tid
skickade till tsarerna i Moskva.
I de diplomatiska relationerna med
Ryssland sågs dyrbara gåvor som obligatoriska, vilket ofta skapade irritation och
förde med sig kontroverser. I förväg
uppgjorda listor på de gåvor som skulle
överlämnas var ett krav från rysk sida,
och ibland kunde politiska eller diplo-
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 29
matiska skäl leda till att gåvorna avvisades. De ryska gengåvorna var å andra
sidan rikliga. I de flesta fall bestod de av
eftertraktade sobelskinn till ett värde
motsvarande upp till en och en halv
gång det mottagna. Som en kompensation för utståndna mödor och utgifter
kunde gengåvorna till ambassadörerna
personligen till och med överstiga värdet
på gåvorna till kungen.33 Ömsesidighet
var ett nyckelbegrepp för att bekräfta
vänskap och förtroende mellan länderna.
I Stockholm mottog år 1646 de tidigare omtalade ryska sändebuden hos
drottning Christina vid sin avfärd 30 pokaler av förgyllt silver, en eller flera efter
rang. Ambassadören fick dessutom ett
handfat med kanna om 295 lod, näst intill fyra kilo. Den tyngsta pokalen vägde
drygt 145 lod, den lättaste vägde 15 lod.
Totalt fick man cirka 30 kilo förgyllt silver med sig tillbaka till Ryssland, dessutom guldkedjor och porträtt med juvelbesatta inramningar, kontanter och
tyger från den kungliga klädkammaren,
allt till ett värde av 7 090 daler silvermynt.34
ambassaderna
från sverige
Sveriges aggressiva politik och på många
sätt negativa och föraktfulla attityd mot
Ryssland förbyttes efter 1620 mot en
annan mer inställsam och fredsskapande
hållning. Sverige, som engagerade sig
fullt ut i kriget i det Tyska riket, behövde nu rysk spannmål till sin stora
armé. Säden levererades i utbyte mot
svenska kanoner. Polen var en gemensam fiende, och i början av 1630-talet
pågick regelrätta alliansförhandlingar
mellan Sverige och Ryssland, avbrutna
av Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1632.
Från svensk sida önskade man efter
kungens död bevara de svenskvänliga
stämningar som då fanns vid det ryska
hovet. Drottning Christinas stora ambassad till Moskva 1647, liksom de fem
senare ambassaderna, hade alla samma
syfte: att till varje pris bevara fred mel-
lan de båda länderna. Genom de enastående gåvor som Christina sände till
Moskva sökte hon ryskt stöd i fredsförhandlingarna i Westfalen. Gåvornas
storslagenhet skulle uttrycka högaktning
och respekt för Ryssland.
Den förste tsaren av ätten Romanov,
Michajl Fjodorovitj, hade 1645 efterträtts på tronen av sin son Aleksej Michajlovitj och Sverige hade officiellt
underrättats av den tidigare nämnda
ryska ambassaden 1646. Vid det här
tillfället fick den svenska drottningen
bland annat en persisk rock i gåva av
tsaren, vilken än i dag tillhör Livrustkammarens främsta dyrbarheter.35 Den
ambassad som under ledning av ambassadör Erik Gyllenstierna avreste till
Moskva 1647 var således en svarsvisit.
Man önskade gratulera tsaren till hans
tronbestigning samtidigt som man ville
konfirmera den trettio år gamla fredstraktaten från Stolbova 1617.
Tsar Aleksej Michajlovitj mottog ytterligare tre stora ambassader från Sverige: 1655, 1662 och 1674. Flest komplikationer inträffade under 1655–1658 års
ambassad. Drottning Christina hade
abdikerat 1654 och efterträtts av sin
kusin Carl X Gustaf. Ambassaden 1655
avsåg att i samband med tronskiftet än
en gång bekräfta Stolbovafreden och
söka ryskt stöd mot Polen och Danmark.
Ambassadören Gustaf Bielke hade
emellertid stora svårigheter att övertyga
Ryssland om Sveriges eviga vänskap, då
Carl X Gustaf samma år hade inlett en
ockupation av polskt territorium och
lagt under sig Litauen. Ryska trupper
föll slutligen in i Ingermanland, och den
svenska beskickningen i Moskva fick
finna sig i att legaterna och hela deras
följe sattes i husarrest och först två år senare kunde återvända till Stockholm.36
Freden efter det polska kriget, som slöts
i Kardis 1661, bekräftade i stort sett
Stolbovafreden från 1617.
Carl X Gustaf avled hastigt 1660 och
förmyndarregeringen för den sjuårige
Carl XI skickade 1662 en ambassad till
Moskva för att ratificera Kardisavtalet.
De följande tre ambassaderna hade som
v Tsar Aleksej Michajlovitj (1629–1676). Okänd
konstnär 1800-talets mitt.
Foto: V. Blagov, Kremlmuseerna.
främsta officiella uppgift att bekräfta
detta fredsfördrag i samband med de
tronskiften som ägde rum i antingen
Sverige eller Ryssland. 1674 års ambassad är mest känd för fortifikationsofficeren Erik Palmquists illustrerade reseskildring, som förvaras i Riksarkivet.
Den är dedicerad till Carl XI vars trontillträde ju var ambassadens officiella
orsak.37
Tsar Aleksej Michajlovitj avled 1676
och hans efterträdare Fjodor Aleksejevitj
1682. Den stora svenska ambassaden
1684 var en svarsambassad, som är väl
dokumenterad i språkforskaren Johan
Gabriel Sparwenfelds (1655–1725) dagbok.38 Samtidigt med svenskarna kom
den tysk-romerske kejsarens sändebud
till Moskva, och Sparwenfeld gör i sin
dagbok intressanta jämförelser mellan
de båda ambassadernas mottagande och
presenter. Den svenska delegationen
togs emot av de båda minderåriga samregerande tsarerna Ivan V (tsar
1682–1696) och hans halvbror Peter I
(tsar 1682–1725), men också av regenten
Sofija, Ivans syster och Peters halvsyster.
Caput legationis var denna gång Conrad
29
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 30
Gyllenstierna, son till den Erik Gyllenstierna, som hade stått i spetsen för 1647
års ambassad till Ryssland.
Carl XII sände år 1697 Persienkännaren Ludvig Fabritius (1648–1729) som
legat till Ryssland med trehundra kanoner som Peter den store hade beställt.39
Sverige var vid denna tid Europas största kanonproducent, och pjäserna överlämnades som gåva utan de stora ceremonier som en stor ambassad krävde.
Gåvan fick inte den förväntade goda effekten på tsarens inställning till Sverige,
däremot vållade kanonerna svenskarna
stor skada i det krig som kort därefter
bröt ut. Fabritius hade vid flera tillfällen
sänts till Persien för att locka shahen att
dra den persiska silkeshandeln över
Ryssland och vidare genom det svenska
Narva. Ryssarna motsatte sig med alla
medel. Ingen sådan handel kom igång
förrän Sverige hade förlorat alla sina
handelshamnar vid den baltiska Östersjökusten.
Den sista stora svenska ambassaden
ägde rum 1699, just innan det av Danmark, Polen och Ryssland planerade anfallet mot Sverige hade satts i verket.
Den rikliga gåvan kan ses som ett försök
att avvärja det krig i vilket Sverige skulle
komma att förlora alla baltiska besittningar. År 1703 grundade tsaren Sankt
Petersburg på resterna av det svenska
Nyen. Staden anlades på mark som ännu
nominellt var svensk, eftersom freden
slöts i Nystad först 1721. Relationen
mellan länderna bytte än en gång karaktär. Ryssland övertog Sveriges roll
som den dominerande makten i Östersjöområdet och landets isolering från
Västeuropa var bruten.
Det diplomatiska skicket förändrades
i och med att Peter den store flyttade huvudstaden från Moskva till Sankt Petersburg. Efter svensk modell skapade han
ett särskilt kollegium för utrikes affärer.
Han förenklade och moderniserade ceremonielet vid de diplomatiska mottagningarna i enlighet med västerländsk
praxis, och tidigare anspråk på väldiga
hyllningsgåvor försvann. Diplomater
beviljades hädanefter audiens i de kejser-
30
liga residensen i eller i närheten av
Sankt Petersburg, endast kröningarna
ägde som tidigare rum i Moskva.
De hittills senaste svenska silvergåvor
som finns i Moskvas Rustkammare är de
presenter som Nikita Chrusjtjov mottog
vid sitt statsbesök i Sverige sommaren
1964. Johnsonkoncernen, som var Sovjets viktigaste handelspartner i Sverige,
skänkte ett schatull med sex förgyllda
askkoppar med Chrusjtjovs monogram.
Askkopparna tillverkades av silver från
Sala silvergruva och beställdes hos firma
C. F. Carlman i Stockholm. Från Sveriges regering mottog den ryske statschefen ett mäktigt cigarrskrin med polerad
järnmalm på locket och med det svenska
riksvapnet på den främre sargen. Skrinet
ritades och utfördes hos Atelier Borgila,
sin tids främsta svenska leverantör av
hedersgåvor av silver.40 Högklassigt
silver har sålunda ända fram i modern
tid skänkts från Sverige till ryska statschefer.41
1 Kapitlet bygger delvis på Kristian Gerner,
»Ryssland och Sverige, det långa 1600-talet«,
svenskt manuskript, förarbete till utställningskatalogen Orjol i Lev 2001. Ett varmt tack även
till fil. lic. Lars O. Lagerqvist.
2 Falkman 1999, s. 51.
3 Titeln tsar från »caesar«, använd från 1547,
Kan 1996, s. 45.
4 Gustafsson 2001, s. 94.
5 Jacob De la Gardie (1583–1652), militär, ämbetsman, efter 1619 ståthållare i Reval, riksmarsk 1620.
6 Petrus Petrejus (1570–1622), Sveriges förste
rysslandskännare, ur hans Regni Muschovitici
scio-graphia: thet är: Een wiss och egenteligh beskriffning om Rydzland, med thes många och stora furstendömers, provinciers, befestningars, städers, siögars och
elfwers tilstånd, rum och lägenheet: … vthi sex böker
korteligen författat, beskrifwin och sammandragin,
af Petro Petreio, Stockholm 1615, tredje boken,
s. 21.
7 Uttalat av Gustaf II Adolf till ständerna på
Örebro riksdag 1617, se Ahnlund 1932, s. 267.
8 Tarkiainen 1974, s. 25.
9 Philip Crusius (1597–1676) föddes i Eisleben
och studerade i Leipzig. Han var 1633 hertigen
av Holstein-Gottorps legat till drottning Christina, därefter legat till Ryssland och Persien
med Adam Olearius båda beskickningar 1633–
1639. Efter 1644 var han i svensk tjänst i Estland. 1649 adlad von Krusenstiern. Han kodifierade Estlands rätt 1648–1650, utnämndes till
svenskt hovråd 1655 och till ståthållare i Reval
1659, se Elgenstierna 1925, bd 4, s. 285–286.
Angående von Krusenstiern och ambassaden
1655 se Stellan Dahlgren s. 130.
10 Tydén-Jordan 1997, s. 23ff.
11 Tunberg m.fl. 1935, s. 82. Se även Lang 1966,
s. 92.
12 Ett fragmentariskt manuskript sannolikt nedskrivet av drabanten Anders Svensson Trana
under svenskarnas fångenskap i Moskva
1656–1657, M 161, KB, s. 48.
13 Tunberg m.fl. 1935, s. 85–86. Peter Crusebjörn,
i äldre arkivalier även kallad Petter Krusebjörn
eller Krusen. Hans födelseår är okänt, han avled
1650. (Elgenstierna 1925, bd 2, s. 124.)
14 Crusebjörns lön om 1500 riksdaler om året på
1630-talet motsvarade hela 250 månadslöner à
6 riksdaler för en högbåtsman. Vidare kostade
ett ryttarharnesk 8 riksdaler. Tack till Frédéric
Elfver.
15 Tunberg m.fl. 1935, s. 86.
16 Ibid., s. 141.
17 Ibid., s. 88–89, 141–142.
18 Kristina 2006, s. 50.
19 Filip Scherdinghs ambassad 1634 i vilken Erik
Gyllenstierna, caput legationis 1647, deltog.
20 Charles Ogier, 1595–1654, legationssekreterare
hos den franske ambassadören i de nordiska
länderna greve d’Avaux 1634–1635. Ogier 1978,
s. 87. I Riksarkivet i Stockholm förvaras räkenskaper för de ryska gesanterna i Stockholm
1646 av vilken det framgår att »Föhrthäringen
med Trenne Panqeter (banketter) och provianten för sjöresan hem kostade svenska staten
nästan 16000 daler silvermynt (motsvarande
8000 riksdaler)«, »Ryska beskickningar i Sverige«, Diplomaträkenskaper 1542–1719, vol. 9, RA.
Det framgår också av räkenskaperna att man
hade lånat de ryska gesanterna 6 silverpokaler
varav en rapporterades »bortstulen« vid gesanternas avfärd från Stockholm den 1 augusti
1646, Handlingar ang. Rikets regalier och dyrbarheter, vol. 2, fol. 142, 411, KKA.
21 Ogier 1978, s. 88, 89. Frans Kruse/Crusebjörn
(1605–1654), landshövding i Västernorrland
och Västerbotten från 1641, gränskommissarie i
Kexholms län 1652 (Elgenstierna 1925, bd 2,
s. 124).
22 »Man kan alltså säga att nedre stadsgården var
så gott som helt utnyttjad av ryssarna, som här
hade hamn och intill denna gränsande salutorg
med våghus, samt där ovanför magasins- och
bostadsområde.« (Ogier 1978, s. 138.)
23 Lang 1966, s. 96.
24 Ibid., s. 104ff.
25 Britannia & Muscovy 2006.
26 Svenskt silversmide 1941–1963, del I, s. 112.
27 Britannia & Muscovy 2006, s. 14.
28 Petrejus 1615, tredje boken s. 23–24.
29 I den franska förteckningen över Ludvig XIV:s
gåvor återfinner man helt kortfattat: »Envoyé
au Roy de Suede douze chevaux Richement harnachés« utan åsatt värde, Mémoires et documents, France, Presents du roi, vol. 1, 2037, Mini
stère d’Affaires Étrangères, Paris.
30 Lenk 1949, s. 213ff.
31 Renarna förflyttade sig endast två mil om dagen
och bara turen från Torneå till Stockholm tog
dem två månader. Se Berg 1953, s. 221ff. Tack
till Robert de Robelin.
32 Kungliga arkiv, vol. K24, RA. Tapeterna finns
beskrivna hos Böttiger 1895, s. 42. Se även
Sjöberg 2002, s. 44.
33 Gifts to the Tsars 2001, s. 75.
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 31
34 »Ryska beskickningar i Sverige«, Diplomaträkenskaper 1542–1719, vol. 9, fol. 218, RA. Observera att värderingen är gjord i daler silvermynt
(det gick 2 daler silvermynt på 1 riksdaler).
7090 daler silvermynt är detsamma som 17725
daler kopparmynt, vilket motsvarar drygt 62,5
årslöner à 284 daler kopparmynt för en arbetare
som dessutom fick delar av lönen i varor. En
tunna öl (125,6 liter) kostade 9 daler kopparmynt. För de 7090 dalerna silvermynt fick man
således drygt 1969 tunnor öl (cirka 247362
liter). Tack till Frédéric Elfver. Se även Lagerqvist & Nathorst-Böös 1984.
35 Inv. nr LRK 6195.
36 Ambassaden 1655–1658, dess orsaker och resultat, se Stellan Dahlgren s. 127.
37 Någre widh Sidste Kongl. Ambassaden till Tzaren i
Muskou giorde Observationer öfwer Rysslandh, des
Wägar, Pass med Fästningar och Gräntzer/ Sammandragne aff Erich Palmquist Anno 1674. Verket
gavs ut i 75 numrerade exemplar i faksimil,
Generalstabens Litografiska, Stockholm (cirka
1898). Palmquists verk och ambassaden 1674
behandlas utförligt av Kari Tarkiainen s. 145.
38 Sparwenfeld 2002 samt Ulla Birgegård s. 161.
39 Hofberg 1906, s. 317; Peter den store 1998, s. 42.
40 MZ-6527–6532, MZ-6523.
41 Tack till förutvarande museichefen Irina
Rodimtseva som gav mig möjlighet att få studera även det moderna silvret från Sverige i
Rustkammarsamlingen.
31
01_Silver Ess 1+2 #20140214_Layout 1 2014-02-19 19.08 Sida 32
v Drottning Christina (1626–1689) porträtterad
av Sébastien Bourdon, hovmålare i Stockholm
1652–1653. Porträttet var en gåva till Filip IV
av Spanien. Museo Nacional del Prado, Madrid.
Foto: E. Lessing, IBL Bildbyrå.
32
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Create flashcards