Heltalsvärden inom
kvantfysiken
Teorin i Matter Unified löser i princip den kvantmekaniska
processen i atomen, men det återstår ett besvärligt problem
som aldrig har blivit löst. Och detta problem är att de
kvantiteter som förekommer i processen alltid uppträder i
heltalsvärde av Plancks konstant.
Som den nu presenterade teorin, satisfieras ekvationen
även av kvantvärden som inte är heltalsvärde. Det gäller
alltså att hitta en modell som förklarar varför det så kallade
huvudkvanttalet alltid är ett integervärde. Detta problem
har inte förklarats alltsedan kvantmekaniken utvecklades på
1930-talet, ett av de frågetecken som fortfarande är
obesvarade. Jag har också insett detta dilemma och även
insett nödvändigheten av att hitta en lösning på detta
problem. Om man finner en sådan förklaringsmodell
innebär detta helt nya möjligheter till en förståelse av som
händer i atomen i den kvantmekaniska processen. Såsom
framgår av Matter Unified i den fram till nu beskrivna
kvantmekaniska modellen förekommer en växelverkan
mellan den orbiterande elektronen och den possitivt
laddade protonen i atomkärnan. Både protonen och
elektronen anses där vara två polariserade partiklar som
med fördel vänder sina elektriska och magnetiska plan mot
varandra, så att deras vridmoment blir noll i ett statiskt
läge. Då detta jämviktsläge rubbas uppstår en oscilation,
framför allt hos protonen som är den tyngre partikeln i
systemet och denna oscilation förorsakar i sin tur en
riktningsförändring hos den elektriska fältvektorn, riktat
mot den orbiterande partikeln. Frekvensen hos denna
oscilation som därvid uppstår, har beräknats med hjälp av
en differtial ekvation, därvid implicit har antagits att
huvudkvantalet lilla n är ett heltalsvärde, vilket dock inte
har bevisats med vår modell. Efter detta skall vi nu försöka
komplettera vår modell . Som redan antagits och sagts,
förekommer det en växelverkan mellan den arbiterande
partikeln och protonen i atomkärnans centrum. Växelverkan
sker genom förmedling av den elektriska fältvektorn, både
från den orbiterande partikeln och ifrån protonen ifråga.
Således finns det en ömsesidig växelverkan mellan dessa
båda partiklar och som påverkar deras rörelser på ett mera
komplext sätt än vad som beskrivits i den ursprungliga
modellen. Exempelvis är den elektriska fältvektorn som
strålar ut från den orbiterande partikeln, fördröjd en viss tid
innan den når protonen i atomkärnan. Väktorriktningen vid
atomkärnan blir därför inte en exakt spegling av den
orbiterande partikelns exakta tidsläge. På samma sätt blir
den elektriska fältvektorn som strålar ut från protonen i
atomkärnan fördröjd, med samma tidskonstant.
Tidskonstanten ifråga är den tid det tar för den elektriska
fältvektorn att nå den andra partikeln ifråga. Om vi utgår
från att förmedlingshastigheten sker med ljusets hastighet
vet vi att förskjutningstiden för växelverkan mellan de två
partiklarna är:
xx) Top=Dop/:c
Den orbiterande partikelns hastighet består av två
komponenter, vx samt vy:
xx) vx=vx+dvx
xx) vy=vy+dvy
xx) v=sqrt(vx2+vy2)
Där vi definierar:
vx: real; (* den orbiterande partikelns vektoriella i
kordinatsystemets x-riktning *)
vy:real; (* den vektoriella hastigheten i kordinatsystemets yriktning *)
dvx:real; (* hastighetstillskottet i den vektoriella xriktningen *)
dvy:real; (* hastighetstillskottet i den vektoriella yriktningen *)
vo:real; (* den totala absoluta hastigheten hos
orbitalpartikeln *)
Vi beräknar nu den orbiterande partikelns position i
kordinatsystemet :
xx) sox=sox+dsox
xx) soy=soy+dsoy
xx) Do=sqrt(sox2+soy2)
Där vi definierar:
sox:real; (* orbitalpartikelns totala läge i x-riktningen *)
soy:real; (* orbitalpartikelns totala läge i y-riktningen *)
dt:real; (* ett litet tidsintervall för båda partiklarna *)
Do:real; (* absolutvärdet av sträckan mellan origo och den
orbiterande partikelns centrum *)
Ur dessa samband kan vi beräkna vinkelläget för den
orbiterande partikeln i koordinatsystemet med den positiva
x-axeln som utgångspunkt i ”anti-clockwice” riktning.
xx) ao=arctan ( sy/:sx)
Där vi definierar:
ao:real; (* den orbiterande partikelns vinkelläge i det givna
kordinalsystemet *)
