Heltalsvärden inom kvantfysiken
Teorin i Matter Unified löser i princip den kvantmekaniska processen i atomen,
men det återstår ett besvärligt problem som aldrig har blivit löst. Och detta
problem är att de kvantiteter som förekommer i processen alltid uppträder i
heltalsvärde av Plancks konstant.
Som den nu presenterade teorin, satisfieras ekvationen även av kvantvärden som
inte är heltalsvärde. De gäller alltså att hitta en modell som förklarar varför det
så kallade huvudkvanttalet alltid är ett integervärde. Detta problem har inte
förklarats alltsedan kvantmekaniken utvecklades på 1930-talet, ett av de
frågetecken som fortfarande är obesvarade. Jag har också insett detta dilemma
och även insett nödvändigheten av att hitta en lösning på detta problem. Om
man finner en sådan förklaringsmodell innebär detta helt nya möjligheter till en
förståelse av som händer i atomen i den kvantmekaniska processen. Såsom
framgår av Matter Unified i den fram till nu beskrivna kvantmekaniska
modellen förekommer en växelverkan mellan den orbiterande elektronen och
den possitivt laddade protonen i atomkärnan. Både protonen och elektronen
anses där vara två polariserade partiklar som med fördel vänder sina elektriska
och magnetiska plan mot varandra, så att deras vridmoment blir noll i ett statiskt
läge. Då detta jämviktsläge rubbas uppstår en oscillation, framför allt hos
protonen som är den tyngre partikeln i systemet och denna oscillation förorsakar
i sin tur en riktningsförändring hos den elektriska fältvektorn, riktat mot den
orbiterande partikeln. Frekvensen hos denna oscillation som därvid uppstår, har
beräknats med hjälp av en differtial ekvation, därvid implicit har antagits att
huvudkvantalet lilla n är ett heltalsvärde, vilket dock inte har bevisats med vår
modell. Efter detta skall vi nu försöka komplettera vår modell . Som redan
antagits och sagts, förekommer det en växelverkan mellan den arbiterande
partikeln och protonen i atomkärnans centrum. Växelverkan sker genom
förmedling av den elektriska fältvektorn, både från den orbiterande partikeln och
ifrån protonen ifråga. Således finns det en ömsesidig växelverkan mellan dessa
båda partiklar och som påverkar deras rörelser på ett mera komplext sätt än vad
som beskrivits i den ursprungliga modellen. Exempelvis är den elektriska
fältvektorn som strålar ut från den orbiterande partikeln, fördröjd en viss tid
innan den når protonen i atomkärnan. Vektorriktningen vid atomkärnan blir
därför inte en exakt spegling av den orbiterande partikelns exakta tidsläge. På
samma sätt blir den elektriska fältvektorn som strålar ut från protonen i
atomkärnan fördröjd, med samma tidskonstant. Tidskonstanten ifråga är den tid
det tar för den elektriska fältvektorn att nå den andra partikeln ifråga. Om vi
utgår från att förmedlingshastigheten sker med ljusets hastighet vet vi att
förskjutningstiden för växelverkan mellan de två partiklarna är:
xx) Top=Dop/:c
Den orbiterande partikelns hastighet består av två komponenter, vx samt vy:
xx) Vx=Vx+dvx
xx) Vy=Vy+dvy
xx) V=sqrt(vx2+vy2)
Där vi definierar:
Vx: real; (* den orbiterande partikelns vektoriella i koordinatsystemets xriktning *)
Vy:real; (* den vektoriella hastigheten i koordinatsystemets y-riktning *)
dvx:real; (* hastighetstillskottet i den vektoriella x-riktningen *)
dvy:real; (* hastighetstillskottet i den vektoriella y-riktningen *)
Vo:real; (* den totala absoluta hastigheten hos orbitalpartikeln *)
Vi beräknar nu den orbiterande partikelns position i koordinatsystemet :
xx) Sox=Sox+dsox
xx) Soy=Soy+dsoy
xx) Do=Sqrt(Sox2+Soy2)
där vi definierar:
Sox:real; (* orbitalpartikelns totala läge i x-riktningen *)
Soy:real; (* orbitalpartikelns totala läge i y-riktningen *)
dt:real; (* ett litet tidsintervall för båda partiklarna *)
Do:real; (* absolutvärdet av sträckan mellan origo och den orbiterande
partikelns centrum *)
Ur dessa samband kan vi beräkna vinkelläget för den orbiterande partikeln i
koordinatsystemet med den positiva x-axeln som utgångspunkt i ”anticlockwise” riktning.
xx) Ao=arctan ( Sy/:Sx)
där vi definierar:
Ao:real; (* den orbiterande partikelns vinkelläge i det givna koordinatsystemet
*)
x-axeln som utgångspunkt i clockwise direction
Nu skall vi göra en analys av protonens rörelse.
Vi betraktar en centralpunkt på protonens periferi på avståndet Rp ifrån origo
och som bildar vinkeln ap relativt koordinatsystemets positiva x-axel. Vi
föreställer oss att protonen roterar kring sitt origo med en viss vinkelhastighet
samtidigt som den oscillerar kring detta vinkelcentrum. Vi definierar en
hastighet i denna centralpunkt som ligger i tangentens riktning. Vi kan därvid
uppställa följande samband:
xx( ap=t/(2 x x Rp/Vp) x 2x
xx( ap=Vp x t/Rp)
där vi definierar följande:
Vp:real; (* protonens tangentiella hastighet *)
ap:real; (* ett litet vinkelinkrement i protonens rörelse *)
Rp:real; (* protonens geometriska radie *)
Sålunda växer eller avtar vinkelläget hos protonen enligt följande:
xx( p=p+p
Protonens läge kan oscillera kring detta vinkelläge beroende på om p är
positivt eller negativt i det aktuella tidsögonblicket. Vi utgår nu från att protonen
utsätts för ett vridmoment från den elektriska kraftvektorn från den orbiterande
partikeln. Detta vridmoment står i proportion till vinkelavvikelsen eller
vinkelskillnaden mellan den orbiterande partikelns vinkelläge och protonens
vinkelläge. Vidare räknar vi med att momentets storlek står i relation till
vinkelavvikelsens storlek i direkt proportion. Sålunda beräknar vi först
vinkelskillnaden mellan den orbiterande partikelns vinkelläge och protonens
vinkelläge:
xx( op=o-p)
Och enligt Newtons lagar erhåller vi dock:
xx( Fo x (aop/Rp) x t=Mp x Vp
där vi definierar följande:
Fo:real; (* den elektriska kraftvektorn från den orbiterande partikeln *)
Mp:real; (* protonens massa *)
dVp:real; (* protonens hastighetsökning i periferin under tidsintervallet t (* )
Ur detta samband löser vi ut:
xx( dVp=(Fo/Mp) x daop/Rp) x t
xx( Vp=Vp+dVp
Om vinkeln ap överstiger värdet 2, gör följande operation:
xx( if Ap är större än=2, then Ap =0
tidpunkt i ett läge p
Det föreligger således en vinkelskillnad o-p vid en given tidpunkt.
