Hälsa och samhälle HEDERSRELATERAT VÅLD KOMBINERAT MED ANNAN PROBLEMATIK - OM EVENTUELLA SAMBAND MELLAN UTSATTHET FÖR HEDERSRELATERAT VÅLD OCH UTVECKLANDET AV PSYKISK OHÄLSA OCH/ELLER EN MISSBRUKSPROBLEMATIK KATARINA RICHTER KRISTENSEN SOFIA CARLBERT Examensarbete i socialt arbete 15 p Socionomprogrammet Maj 2009 Malmö högskola Hälsa och samhälle 205 06 Malmö 1 HEDERSRELATERAT VÅLD KOMBINERAT MED ANNAN PROBLEMATIK - OM EVENTUELLA SAMBAND MELLAN UTSATTHET FÖR HEDERSRELATERAT VÅLD OCH UTVECKLANDET AV PSYKISK OHÄLSA OCH/ELLER EN MISSBRUKSPROBLEMATIK KATARINA RICHTER KRISTENSEN SOFIA CARLBERT Richter Kristensen, K & Carlbert, S. Hedersrelaterat våld kombinerat med annan problematik. Om eventuella samband mellan utsatthet för hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik. Examensarbete i socialt arbete 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och samhälle, enheten för Hälsa och samhälle, 2009. The purpose of this essay is to explore how social workers view a possible connection between exposure to honour violence and development of mental illness and/or substance abuse. We first heard of the possible connection from a voluntary organization who work in this field and who believe that this connection could be common. We therefore wanted to explore this from the perspective of social workers who come into contact with victims of honour violence: was this something they had noticed? How did they deal with it if it was noticed? We also asked how the possible connection could be interpreted and, supposing the social workers had failed to notice the connection, why this could be. We made five qualitative interviews with six social workers working in different contexts whom within their work come across honour-related issues. We took our theoretical basis from research about children exposed to violence as well as theories about patriarchal family structures and the development of identity. Our results show that it is common for girls exposed to honour violence to feel mentally ill and that this can lead to anxiety, depression and/or self harm. Not all of the social workers had noticed a connection between exposure to honour violence and the development of substance abuse, but several of them had witnessed it. The treatment of mental illness happened mainly within the workplace, though sometimes the psychiatric clinic was contacted. Where social workers came across both substance abuse and honour violence, they had difficulties finding help for the girls. Furthermore the results show that the connection can be understood in light of what the girls are 2 exposed to as well as the difficulties with a possible break up from the family. This means a difficult and complex process where the identity of the girls are negatively affected, which also gives consequences for their mental state and can possibly lead to the development of substance abuse. Nyckelord: Hedersrelaterat våld, identitet, missbruk, patriarkala familjestrukturer, psykisk ohälsa, socialarbetare. 3 FÖRORD Vi vill börja med att rikta ett varmt tack till våra informanter för att de ställde upp på intervju och delade med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Utan er hade vår uppsats inte kunnat genomföras. Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare, Pernilla Ouis, som under arbetets gång har varit till stor hjälp genom att ge oss inspiration och bidra med värdefulla synpunkter. Malmö maj 2009 Katarina Richter Kristensen och Sofia Carlbert 4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING 1.1 Problemformulering 1.2 Syfte och frågeställningar 1.3 Förförståelse 1.4 Avgränsningar 1.5 Begrepp 1.5.1 Psykisk ohälsa 1.5.2 Hedersrelaterat våld 1.6 Upplägg 7 7 7 8 8 8 8 9 9 2. METOD 2.1 Metodval 2.2 Urval 2.3 Tillvägagångssätt och genomförande 2.4 Bearbetning och analys 2.5 Validitet, tillförlitlighet och generaliserbarhet 2.6 Etiska överväganden 10 10 10 11 12 12 13 3. KUNSKAPSLÄGE OCH TIDIGARE FORSKNING 3.1 Hedersrelaterat våld 3.2 Hedersrelaterat våld och psykisk ohälsa 3.3 Hedersrelaterat våld och missbruk 14 14 15 18 4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 4.1 Våldsutsatta barn 4.1.1 Psykiska konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel 4.2 Patriarkala familjestrukturer 4.2.1 Familjestilar 4.3 Identitetsutveckling 4.3.1 Identitetsutveckling i en hederskontext 19 19 19 20 21 22 23 5. RESULTAT OCH ANALYS 5.1 Informanterna 5.2 Informanternas syn på hedersrelaterat våld 5.2.1 Analys 5.3 De utsatta tjejerna 5.3.1 Skam i att söka hjälp 5.3.2 Tjejerna är inga offer 5.3.3 Analys 5.4 Det psykiska måendet 5.4.1 Det psykiska måendet över tid 5.4.2 Att bryta med familjen 5.4.3 Analys 5.5 Missbruk 5.5.1 Analys 5.6 Hur hanterar informanterna den psykiska ohälsan och ett eventuellt missbruk? 5.6.1 Problem och hinder i arbetet 24 24 25 26 26 27 27 28 29 30 31 33 35 37 39 41 5 5.6.2 Analys 5.7 Fortsatt kontakt 5.7.1 Analys 5.8 Svårt att urskilja vad som är orsak och verkan 5.8.1 Analys 42 43 44 45 45 6. SLUTDISKUSSION 45 7. REFERENSER 49 BILAGOR 52 6 1. INLEDNING Debatten kring och arbetet med hedersrelaterat våld är något som intresserar oss båda, och från början var vi inställda på att skriva vår C-uppsats om socialarbetares syn på och hantering av detta komplexa fenomen. Efterhand kom vi in på en intressant aspekt av ämnet – nämligen fenomenets eventuella koppling till utvecklandet av annan problematik. Vi hittade en del artiklar i ämnet, och en organisation som menar att det kan vara vanligt att man i samband med att vara utsatt för hedersrelaterat våld lider av psykisk ohälsa och utvecklar självskadebeteende, som till exempel kan ta sig i uttryck i en missbruksproblematik. Detta var en ny vinkling för oss, och något vi ville undersöka vidare. Är det något som man kommer i kontakt med inom det sociala arbetet och hur kan denna ”dubbla” problematik i så fall bemötas och förstås? 1.1 Problemformulering Efter att Fadime Sahindal den 21 januari 2002 mördades av sin pappa tog debatten om hedersrelaterat våld fart på allvar i Sverige. Sedan dess har hedersrelaterat våld diskuterats en hel del i samhället, både vad det gäller hur det ska förstås och hur man kan bemöta det (Kurkiala 2005). I en undersökning som gjordes av Socialstyrelsen bland gymnasieungdomar 2007 uppskattades att omkring 5600 av de 113 000 personer som deltog var utsatta för hedersrelaterat våld (Socialstyrelsen 2007). Socialtjänsten är den myndighet som företräder samhället och ska tillvarata intressena hos dem som är utsatta för hedersrelaterat våld. I flera fall har dock samhällets skydd inte varit tillräckligt för de utsatta (Schlytter 2004). Hagberg (2009) menar att det är vanligt att flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld lider av dubbel ångest och att det är den som gör att dessa flickor ofta skadar sig själva, till exempel genom att skära sig eller självmedicinera genom att missbruka läkemedel, sprit eller droger. Håkansson (2008) tar upp hur en studie visar att flickor som på grund av hedersvåld kommer till skyddat boende har en dålig psykisk hälsa. Vanliga symtom är exempelvis ångest, nedstämdhet, koncentrationssvårighet, sömnproblem och huvudvärk. Även självmordstankar förekommer. Frivilligorganisationen ”Tänk Om!” menar att det finns en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla ett missbruk, ett självskadebeteende eller ett kriminellt beteende och att detta är något som måste belysas och lyftas fram för att de här personerna ska få den hjälp de behöver (www.tankom.net). Eftersom det inte finns mycket forskning kring denna eventuella kombination av problematik anser vi att det är motiverat att göra en studie kring om det är något som socialarbetare kommer i kontakt med och hur man i så fall ser på och bemöter detta. Detta tycker vi är viktigt eftersom det är av intresse för socialt arbete och kan ge ytterligare en vinkling samt viktiga aspekter att ha i åtanke när det gäller hur man kan bemöta och hantera hedersrelaterat våld. 1.2 Syfte och frågeställningar Vårt syfte är att undersöka huruvida socialarbetare i Malmö, som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersrelaterad problematik, har träffat på eller uppmärksammat att personer som är eller har varit utsatta för hedersrelaterat våld 7 även lider av psykisk ohälsa och/eller har utvecklat en missbruksproblematik. Vårt syfte är också att belysa hur detta i så fall hanteras, vad socialarbetare har för tankar kring denna koppling samt hur kopplingen kan förstås. Våra frågeställningar är: Hur ser socialarbetare på en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik? Är det något man har påträffat och hur hanteras det i så fall? Hur kan kopplingen förstås? Om det inte är något man har påträffat, hur kan det förstås i förhållande till dem som menar att det kan vara en vanligt förekommande problematik? 1.3 Förförståelse Att man som forskare aldrig kan vara fullständigt objektiv är ett allmänt accepterat faktum. Det går inte att bortse från att man är påverkad av de kunskaper, föreställningar och erfarenheter man har med sig sen tidigare. När man betraktar och försöker förstå sin omgivning gör man det alltid utifrån vissa subjektiva antaganden. Men trots att man aldrig kan åstadkomma en fullständig objektivitet är det önskvärt att man som forskare strävar efter en rimlig opartiskhet och fördomsfrihet när det gäller ämne, data och forskningsfynd (Denscombe 2004). Vi har funderat över hur vår förförståelse har påverkat vårt uppsatsarbete. En aspekt är att vår förförståelse har påverkat valet av informanter. Vi har intervjuat socialarbetare som vi vet kommer i kontakt med hedersrelaterat våld i sitt arbete. Vi har fått en viss förförståelse om kopplingen mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av annan problematik, som en del anser existerar. Vi tror dock inte att den har påverkat oss alltför mycket och att vi ändå har kunnat vara öppna för vad våra informanter har haft att säga. 1.4 Avgränsningar Vi har i vår undersökning valt att utgå från professionellas perspektiv. En anledning till detta är att det ämnet vi undersöker är känsligt för den som berörs av det och att det ur en etisk synvinkel hade varit tveksamt om det vore försvarbart att intervjua personer som själva är utsatta för problematiken. Vi har avgränsat oss till att undersöka en eventuell koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik. Vi har inte gått djupare in på en koppling till prostitution och kriminellt beteende, som också sägs finnas, då vi menar att det hade blivit ett för stort område för vår uppsats. 1.5 Begrepp 1.5.1 Psykisk ohälsa En definition av begreppet psykisk ohälsa ges av statens folkhälsoinstitut (www.fhi.se). De tillstånd som inkluderas i deras definition av psykisk ohälsa ska: ”1) ha psykisk karaktär, 2) vara relativt vanliga, samt 3) öka risken för allvarig 8 sjuklighet, exempelvis risken för kliniska depressioner, eller död i förtid. Preliminärt förefaller inåtvända psykiska problem som oro, ångest, depressiva symptom, sömnsvårigheter och huvudvärk samt utagerande beteendeproblem bland barn uppfylla dessa villkor.” Vi har valt att använda psykisk ohälsa som ett samlingsbegrepp för de olika psykiska problem som i forskningen har nämnts förekomma i samband med att vara utsatt för hedersrelaterat våld, till exempel ångest, depression, sömnsvårigheter och självskadebeteende. Vi anser att denna definition är bred och därför kan innefatta de olika psykiska problem som en person kan utveckla i samband med att man är utsatt för hedersrelaterat våld. 1.5.2 Hedersrelaterat våld Vi väljer att främst använda oss av begreppet hedersrelaterat våld eftersom det inbegriper både det psykiska och fysiska våldet som det i många fall rör sig om. Det är svårt att hitta någon entydig definition av begreppet, men Socialstyrelsen har fastställt att det för att man ska kunna tala om hedersrelaterat våld ska vara: ”1) planerat 2) ett kollektivt beslut eller utövas med kollektivets goda minne 3) att förövarna skyddas av resten av familjen eller kollektivet 4) att våldet är ett sätt att kontrollera kvinnornas sexualitet; det vill säga det riktar sig mot kvinnor från det att puberteten inträder och för resten av livet 5) att våldet även kan rikta sig mot pojkar som försöker skydda den flicka eller kvinna som inte vill foga sig 6) att våldet kan vara psykologiskt och fysiskt.” (Integrationsverket 2007, s 12). Det är denna förståelse av hedersrelaterat våld som vi har som utgångspunkt i vår studie. 1.6 Upplägg Vi fortsätter efter denna inledning med ett metodavsnitt där vi redovisar hur vi har gått tillväga när vi har genomfört vår studie. Därefter kommer ett avsnitt med kunskapsbakgrund och tidigare forskning på området. Sedan följer kapitlet teoretiska utgångspunkter där vi redogör för vår teoretiska grund och de olika begrepp som vi kommer att använda oss av i vår analys. Efter det kommer avsnittet resultat och analys där vi presenterar och analyserar våra resultat. Vi avslutar med en slutdiskussion där vi besvarar vårt syfte och våra frågeställningar samt diskuterar vårt resultat. 9 2. METOD 2.1 Metodval Vår uppsats har en explorativ, undersökande ansats då vi har lite kunskap om det vi vill undersöka, och då det inte heller finns så mycket forskning i ämnet. Som metod för att samla in data använde vi oss av den kvalitativa intervjun, en metod som lämpar sig för att utforska, upptäcka och förstå händelser, situationer och företeelser (Starrin & Renck 1996). Den kvalitativa intervjumetoden ger möjligheten att få en djup inblick kring ett fenomen, bland annat då man har chansen att ställa direkta följdfrågor under intervjun. Eftersom vi dels ville undersöka, men också höra socialarbetares syn och tankar kring ett eventuellt samband mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik, valde vi den kvalitativa intervjun som datainsamlingsmetod. En nackdel med detta tillvägagångssätt är att vi pratade med ett begränsat antal informanter. Genom att göra exempelvis en enkätundersökning hade vi kunnat få höra flera informanters syn på det vi undersöker. Samtidigt tycker vi att den kvalitativa intervjun ger en möjlighet att ställa följdfrågor och frågor som gör att man kan upptäcka sådant som riskerar att inte komma fram i enkäter. Våra intervjuer var semistrukturerade, vilket innebär att vi hade ett antal frågor som vi ville ha svar på, men att frågorna var relativt öppna med chans för informanterna att fritt utveckla sina svar (Denscombe 2000). När det gäller tidigare forskning kring området letade vi dels efter material som handlade om hedersrelaterat våld i sig och dels efter material som berörde just den kombination av problematik som vi ville undersöka. När det gäller litteratur om hedersrelaterat våld i sig tittade vi främst på den litteratur som fanns på högskolans bibliotek, men även uppsatser skrivna i ämnet för att få tips om relevant litteratur. För att hitta något om hedersrelaterat våld kopplat till psykisk ohälsa och missbruk utökade vi vårt sökande till olika databaser, tidskrifter och rapporter. 2.2 Urval Rosengren och Arvidsson (2002) menar att man vid studier utifrån det utforskande forskningsintresset bör välja enheter, eller individer, som är informationsrika och som kan tänkas bidra med så mycket information som möjligt till studien. Det är detta tillvägagångssätt vi har använt oss av vid vårt val av informanter. Vi ville intervjua socialarbetare som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersproblematik eftersom vi utgår från att det är de som kan ha träffat på den eventuella problematik vi ville undersöka. Vi valde att intervjua socialarbetare som arbetar inom olika områden, såsom socialtjänst, skola och frivilliga organisationer eftersom vi inte visste var den problematik vi ville undersöka eventuellt har påträffats. När det gällde socialsekreterare och skolkuratorer vände vi oss till personer som jobbar i stadsdelar i Malmö där en hög andel av invånarna har en annan etnisk bakgrund än svensk eftersom vår förkunskap säger oss att det framförallt är där hedersrelaterat våld förekommer. Vi gjorde fem intervjuer med sammanlagt sex personer. De vi intervjuade var två personal på skyddat boende för flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld, en 10 socialsekreterare inom individ- och familjeomsorgen, en kurator på en högstadieskola, en person som arbetar inom en frivilligorganisation som vänder sig till personer utsatta för hedersrelaterat våld samt en person som arbetar inom en frivilligorganisation som vänder sig till tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld och även har annan problematik såsom missbruk, självdestruktivitet eller kriminalitet. Vår intention var att intervjua flera socialsekreterare men på grund av svårigheter att få informanter blev det bara en. Av de vi kontaktade så var det en del som inte hade tid att ställa upp på intervju och en del som inte ansåg sig ha någon relevant information kring ämnet. Vi hade även tänkt intervjua personal på en mottagning för ungdomar som har problem med alkohol eller droger, för att se om de hade kommit i kontakt med hedersproblematiken. De ansåg dock att de saknade kunskaper om just den kombinationen av problematik vi ville undersöka. Under studiens gång fick vi tips på några personer att intervjua, som sades vara insatta i den problematik vi undersökte. Vi funderade över om vi främst skulle intervjua personer som vi visste var insatta, kände till och menade att det vi ville undersöka faktiskt är ett förekommande problem. Det hade kunnat ge oss mycket kunskap om själva fenomenet och om hur man ser på det. Men eftersom vi snarare ville undersöka huruvida fenomenet är något som socialarbetare kommer i kontakt med så tyckte vi att det passade vårt syfte bättre att prata med socialarbetare som på ett generellt plan kommer i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld. Vi valde dock ändå att prata med en företrädare för en frivilligorganisation som riktar in sig just på hedersrelaterat våld i kombination med utvecklandet av annan problematik eftersom vi behövde få mer kunskap och inblick kring detta samband för att kunna intervjua andra socialarbetare. 2.3 Tillvägagångssätt och genomförande Via internet fick vi tag på mailadresser eller telefonnummer till de personer vi ville kontakta. Om de efter en första kontakt var intresserade av att ställa upp på intervju bestämde vi tid och plats för detta. De fick innan intervjun en skriftlig informationsbilaga med lite mer utförlig information om vår studie samt gav sitt skriftliga samtycke till att medverka i studien. Intervjuerna varade ca 40-60 minuter och spelades in på band för att sedan transkriberas. Detta eftersom en ljudupptagning ger en fullständig dokumentation över vad som sägs under intervjun (Denscombe 2000). Vi valde att göra intervjuerna tillsammans för att kunna komplettera varandra när det gällde att ställa relevanta följdfrågor. Vi gjorde bedömningen att ämnet för vår studie inte var så känsligt för våra intervjupersoner att det skulle upplevas som obekvämt att vi var två som kom och intervjuade, eftersom våra informanter kommer i kontakt med ämnet på ett professionellt plan. Vi transkriberade varje intervju så fort som möjligt efter intervjutillfället. Detta för att vi ville ha med oss den nya kunskapen till nästa intervju. Vissa intervjuer låg dock så tätt intill varandra i tid att vi inte hann göra detta, så vi kunde inte på ett systematiskt sätt använda oss av den nya kunskapen inför nästa intervju. Däremot kom vi på fler relevanta aspekter av vårt ämne som gjorde att vi kunde utveckla vår intervjuguide något inför nästkommande intervju. 11 2.4 Bearbetning och analys Vi transkriberade intervjuerna för att få en överblick och kunna hantera materialet. Vi väntade med att påbörja analysen av materialet tills vi hade transkriberat alla intervjuer. När vi analyserade intervjuerna läste vi först igenom dem noggrant. Vi jobbade sedan med en intervju i taget och skapade kategorier som kunde tala för eller sammanfatta olika delar av texten. När vi hade kategorier för hela texten skapade vi teman inom vilka kategorierna kunde inordnas. Med utgångspunkt i temana redovisar vi vårt resultat. Samma teman kunde i stort sett användas för alla intervjuerna, med några undantag. För att kunna ge konkreta beskrivningar i resultatdelen gick vi tillbaka till våra kategorier och de textdelar de representerar och valde ut talande citat. 2.5 Validitet, tillförlitlighet och generaliserbarhet En studies validitet handlar om huruvida man har undersökt det man hade för avsikt att undersöka, och det handlar både om studiens upplägg och om dess resultat. Begreppet validitet har främst använts inom kvantitativa metoder och det finns delade meningar om huruvida begreppet är tillämpbart vid användandet av kvalitativa metoder. Om man ändå använder sig av begreppet finns det olika sätt att pröva kvalitativa studiers resultat. Ett exempel är validering genom triangulering, som innebär att man förenar olika slags datakällor, till exempel att man intervjuar olika personer i olika situationer och på olika platser (Svensson 1996). När det gäller vår undersökning har vi försökt att under hela processen ha vårt syfte i åtanke, för att säkerställa att vi har undersökt det vi faktiskt ville undersöka. Vi har läst in oss på ämnet genom att ta del av litteratur, uppsatser och artiklar för att vi skulle ha en kunskapsgrund att stå på när vi formulerade vår intervjuguide. De socialarbetare som vi intervjuade kommer i sitt arbete på olika sätt i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och vi menar att de därför har kunskap som är relevant för vår undersökning. Genom att de arbetar inom olika områden (socialtjänst, frivilliga organisationer, skola) gör vi en form av datatriangulering och hoppas därmed kunna öka vår undersöknings validitet. Våra informanter fick muntlig och skriftlig information om vårt syfte och vi skickade intervjufrågorna till dem i förväg för att de skulle ha möjlighet att titta igenom dem. Tillförlitlighet handlar om ifall undersökningen är utförd på ett konsekvent sätt och att resultaten därför är trovärdiga (Svensson 1996). När det gäller vår studie har vi försökt reflektera över och för oss själv motivera de val som vi har gjort under arbetets gång. En aspekt av tillförlitligheten är hur man som intervjuare påverkar informanten genom att ställa en viss typ av, eventuellt ledande, frågor. Detta kan kopplas till vad som kallas intervjuareffekt, ett begrepp som syftar till att beskriva den process i vilken intervjuaren och informanten påverkas av varandras föreställningar om den andres förväntningar och reaktioner. På så sätt kan vissa svar i intervjun ”skapas” som egentligen är missvisande och förvridna (Rosengren & Arvidson 2002). Vi försökte under intervjuerna att ställa öppna frågor som gav ett stort svarsutrymme. Samtidigt hade vi vissa konkreta frågor som vi tyckte var viktiga att ställa för att kunna besvara våra frågeställningar. Det går inte att bortse från det faktum att man i ett mellanmänskligt möte, som intervjun är, påverkar och påverkas av varandra, och att detta eventuellt också påverkar svaren i intervjun. Vi har under intervjuerna strävat efter att svaren ska vara tydliga för oss och ställt uppföljande frågor för att säkerställa att vi har uppfattat informanterna rätt. När vi har lyssnat på och transkriberat intervjuerna har vi dock märkt hur lätt det är att 12 man utan att tänka på det ställer en ledande fråga, eller missar att ställa en uppföljande fråga kring något som är otydligt. I de fall vi tyckte det behövdes har vi hört av oss till informanterna igen via mail eller telefon och ställt flera frågor kring det som var oklart. Generaliserbarhet handlar om att utifrån sin undersöknings resultat kunna dra slutsatser som är applicerbara på en större grupp eller kategori. När det gäller generaliseringar är de kriterier man har haft vid urvalet en avgörande utgångspunkt. När det, som i vårt fall, rör sig om ett urvalsförfarande som grundar sig på informanternas särskilda kvaliteter eller kunskaper kan generaliseringen till exempel grunda sig på att man har valt studieobjekt för att de är typiska för andra enheter och att resultatet därmed också sannolikt återfinns i just dessa andra enheter. Det kan också handla om att man undersöker enheter som är ”extrema”, på så sätt att de skiljer sig starkt från övriga enheter. Fynden från dessa extrema enheter kan vara omöjliga att upptäcka i mer ”normala” enheter och därför utgöra värdefull kunskap även i förhållande till de normala enheterna. Kunskapen från de extrema enheterna kan ge en antydan om hur situationen i de normala enheterna kan komma att förändras samt uppmärksamma aspekter som man annars skulle missa i de mer normala enheterna (Denscombe 2004). Vi har i vår undersökning gjort så pass få intervjuer att vi tror att det är svårt att dra några generella slutsatser av resultatet. Med ovanstående resonemang om generaliserbarhet i åtanke kan man tänka sig att vårt resultat endast kan ge en antydan till om det vi undersöker är något som återfinns på ett mer generellt plan. 2.6 Etiska överväganden Vi har när vi har genomfört vår studie utgått från Vetenskapsrådets forskningsetiska principer för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (1990). Dessa är konkretiserade i fyra huvudkrav som är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. För att tillgodose informationskravet har vi gett våra informanter muntlig och skriftlig information om vår studie. Den skriftliga informationen beskrev bland annat syfte och tillvägagångssätt med vår studie, att det insamlade materialet endast skulle användas till vår studie samt att de som deltagare när som helst kunde avbryta sin medverkan i studien. Vi har inhämtat skriftligt samtycke från samtliga informanter, och även från verksamhetschefer eller motsvarande. När det gäller våra informanters integritet är vi medvetna om att det aldrig går att säkerställa någon medverkandes totala anonymitet. Vi har däremot behandlat våra informanters personliga uppgifter konfidentiellt och skriver inte ut namn, ålder, eller namnet på deras arbetsplats. Det insamlade materialet användes endast till vårt uppsatsskrivande, vilket också framgick i den skriftliga informationen som våra informanter fick. Våra informanter fick om de var intresserade ta del av den färdiga uppsatsen. Som intervjuare och uppsatsskrivare går det inte att komma ifrån att man har makt över informanternas svar och uttalanden samt över hur dessa framställs. Vi har gjort vårt bästa för att försöka förstå och tolka informanternas svar utan att de blir missvisande eller tagna ur sitt sammanhang. Vi har hört av oss till informanterna igen via mail eller telefon kring svar som vi har uppfattat som svårtolkade. Innan vi påbörjade vår studie godkändes den av Etikprövningsnämnden på Malmö Högskola, enheten Hälsa och samhälle. Vår ansökan godkändes 2009-04-29 med diarienummer HS60-09/348:6. 13 3. KUNSKAPSLÄGE OCH TIDIGARE FORSKNING Vi vill i det här avsnittet börja med att ge en kort kunskapsbakgrund när det gäller själva fenomenet hedersrelaterat våld. 3.1 Hedersrelaterat våld Det är svårt att fastställa hur många som är utsatta för hedersrelaterat våld eftersom våldet sällan registreras som just hedersrelaterat. En årsrapport från FN:s befolkningsfond visar dock att det varje år världen över mördas uppemot 5000 kvinnor och barn genom hedersmord av familjemedlemmar (Björktomta 2005). När det gäller Sverige gjorde Länsstyrelserna 2004 en kartläggning som visade att 1500 till 2000 unga flickor och kvinnor är utsatta för hedersrelaterat våld samt att 10-15 procent av dessa behöver skyddat boende (Johnsson-Latham 2005). En annan undersökning gjord av Socialstyrelsen bland gymnasieungdomar 2007 uppskattade att omkring 5600 av de 113 000 personer som deltog i studien var utsatta för hedersrelaterat våld (Socialstyrelsen 2007). I en kartläggning som gjordes i Stockholms stad 2008, kring hedersrelaterat våld och förtryck, deltog 2824 skolungdomar i en enkätstudie. Studiens resultat visar att 11 procent av flickorna motsvarar studiens kriterier för att vara utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck (Schlytter m fl 2009). I flera rapporter (De los Reyes 2003, Johnsson-Latham 2006, Integrationsverket 2007) tas upp att mörkertalet när det gäller antalet utsatta förmodligen är stort. Dels är det många flickor som av olika anledningar aldrig söker hjälp och dels rubriceras våld och dödsfall som är hedersrelaterat som vanligt våld, olyckor eller självmord. Socialantropologen Unni Wikans bok En fråga om heder skrevs i ett försök att skapa förståelse för hur mordet på Fadime Sahindal kunde ske. Wikan (2003) redogör för begreppet heder och hur detta gestaltas i olika samhällen och menar att detta begrepp måste problematiseras innan man kan förstå hedersrelaterat brott. Hon menar bland annat att begreppet heder har haft en historisk könsdimension både i europeiska och i de flesta icke-västliga samhällen. Flera icke-västliga samhällen har fortfarande kvar en så kallad hederskod, som europeiska länder hade förr, där heder är något högt aktat och är sammankopplat med hur respekterad man blir av omgivningen. Heder är något definitivt, som man antingen har eller inte har och är knutet till ett kollektiv, till familjen och släkten. Hedern betraktas som något manligt och som kan förstöras då kvinnan drar skam över mannen genom sina handlingar, speciellt vad gäller hennes sexualitet och hur hon förvaltar den. Idag förekommer våld i hederns namn främst på platser i Nordafrika, Mellanöstern, Central- och sydasien samt vissa delar av Europa och det förekommer också inom alla religioner och trosuppfattningar (a a). Hedersrelaterat våld återfinns framförallt i familjer med starkt patriarkalt styre, där mannens heder är nära sammankopplat med kvinnliga familjemedlemmars rykte och uppförande. I detta sammanhang skapas också en form av maskulinitet, vilken männen behåller genom att kontrollera och bestämma över kvinnliga familjemedlemmars och släktingars uppförande (Reddy 2008). Kvinnan ses som bärare av mannens heder och den ideala kvinnan är asexuell och klassas som oskuld eller hora. Om kvinnan vill bestämma över sig själv och gå emot dessa normer medför detta ofta en bestraffning. Det är ofta här det hedersrelaterade förtrycket 14 utvecklas till våldshandlingar och i extrema fall hedersmord. Formerna av hedersrelaterat våld kan innefatta misshandel, förskjutning ifrån familj och släkt, eller att kvinnan blir tillbakaskickad till familjens ursprungsland (Schlytter 2004). Det har funnits en skiljelinje bland de olika aktörerna i debatten kring hedersrelaterat våld, där framför allt två olika synsätt på våldet har varit framträdande. Den ena sidan består av dem som anser att våldet har grund i kulturspecifika traditioner medan den andra sidan utgör dem som förespråkar ett universalistiskt perspektiv där våldet anses vara del i en världsomfattande könsmaktsstruktur. Det universalistiska perspektivet stämmer överrens med en feministisk förståelse av våld, där man menar att våldet bör förstås i ljuset av samhällelig manlig dominans och kvinnlig underordning (Kurkiala 2005). En av dem som lyfter fram att hedersrelaterat våld kan analyseras utifrån feministiskt perspektiv är Åsa Eldén (2003). Detta perspektiv bygger också på en föreställning om att det finns samband mellan våld, kön och kultur. Eldén skriver att i Sverige ses ofta mäns våld mot kvinnor utifrån en skillnadsförståelse, vilket hon menar kan ha som syfte att se mäns våld mot kvinnor som något som avviker ifrån ”svensk normalitet”. Genom att istället analysera det hedersrelaterade våldet utifrån ett feministiskt perspektiv menar hon att man kan komma närmare en förståelse av grova våldshandlingar, såsom hedersmord, utan att man ser mannen som ett offer för en ”grundläggande annorlunda kultur”. De som förespråkar det andra synsättet menar att hedersrelaterat våld sker på basis av kulturella föreställningar om relationen mellan heder och kön och därför skiljer sig från andra typer av våld. Detta perspektiv framhäver skillnader i genusrelationer som är kulturella och historiskt formade i olika kulturella gemenskaper. Våldet i hederns namn legitimeras genom vedertagna normer i ett kulturellt sammanhang och utövaren av våldet varken fördöms eller stigmatiseras, utan ses snarare som en hjälte. Just detta, att våldet inte fördöms av den närmaste omgivningen, menar förespråkare för detta synsätt är något som gör att det skiljer sig från det universella våldet mot kvinnor. Man pekar också på det faktum att våldet och förtrycket utövas eller har sitt stöd i ett kollektiv, vilket inte alltid är fallet när det gäller universellt våld mot kvinnor (Kurkiala 2005). Finns det någon tidigare forskning på just det område vi har valt att studera, det vill säga en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av annan problematik, och vad säger den i så fall? Det vi har hittat är ett fåtal rapporter och artiklar som berör just den kombination av problem som vi är ute efter att studera. I en del litteratur nämns mer i förbigående exempel på hur den psykiska hälsan ser ut bland personer som är utsatta för hedersrelaterat våld, utan att det presenteras finnas en direkt koppling till psykisk ohälsa. 3.2 Hedersrelaterat våld och psykisk ohälsa I rapporten Frihet och familj – uppföljning av skyddade boenden för personer som hotas av hedersrelaterat våld (Håkansson 2007) redogörs för hur personer påverkas av att komma till skyddat boende vad det gäller områdena utsatthet för våld, hot och förtryck, social situation i fråga om boende, utbildning, arbete och försörjning, relationer till familj och andra samt hälsa och välbefinnande. Studien är genomförd av IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) och bygger på intervjuer med personer som bott i skyddade boenden. När det gäller hur hälsa och välbefinnande påverkas framkommer att de flesta led av psykisk ohälsa innan de 15 kom till det skyddade boendet och att många ett år senare fortfarande mådde dåligt. Vid första intervjutillfället, som genomfördes då personerna nyligen hade kommit till det skyddade boendet, angav majoriteten av de intervjuade att de ofta eller alltid kände sig oroliga, ledsna, deprimerade eller ångestfyllda. Koncentrationssvårigheter, sömnproblem och huvudvärk var lika vanligt. Även självmordstankar förekom. Det andra intervjutillfället genomfördes cirka ett år senare. Det var då färre som angav att de hade känt av de olika symtomen eller känslorna under den senaste månaden, jämfört med vid det första intervjutillfället. Den andel som ofta eller alltid mådde psykiskt dåligt var emellertid fortfarande förhållandevis stor, jämfört med resultat från statistiska centralbyråns undersökningar av ungdomars hälsotillstånd. En granskning av Barnens hjälptelefon hos BRIS och BRIS-mailen angående kontakter som handlade om oskuld, äktenskap och hederstänkande visar att kontakterna i många fall handlade om flickor som just skulle gå ut grundskolan och som var oroliga över att bli bortgifta vid resor till hemlandet och efter giftermålet inte få studera vidare. Det framkom också att den hedersrelaterade problematiken fick stora psykosociala konsekvenser för flickorna. Flera var uppgivna och beskrev olika grader av självmordstankar, i något fall i kombination med allvarliga ätstörningar. Samtidigt som flickorna ofta var utsatta för stark press och mådde mycket dåligt kände de inte sällan en stark lojalitet och kärlek i förhållande till familjen och ville inte göra föräldrarna besvikna. Att gå sin väg och lämna familjen, som enligt många flickor innebar att helt bryta kontakten med familjen, eller att stanna kvar i den situationen man befann sig kunde därför bli ett mycket svårt val att göra (Cinthio 2005). Bremer m fl (2006) skriver om ungdomar som är utsatta för hedersrelaterat våld och om något de kallar transkulturellt behandlingsarbete. De menar att en del av de hjälpsökande flickorna som lever i hederskulturer under ytan är deprimerade. Tillsynes kan de vara glada och tillmötesgående, men hos exempelvis skolsköterskan kan de berätta om hur dåligt de mår och att de inte har någon att prata med. Att de till ytan kan se så glada och välmående ut kan göra att man tvivlar på allvaret i deras berättelser. Men författarna menar att allmänna kunskaper kring hur depressioner tar sig i uttryck ofta inte passar in på de här flickorna. För att förstå den motsägelsefulla bild som man kan få av flickornas beteende kan man utgå från ett transkulturellt synsätt, som i korthet går ut på att man som behandlare kan släppa de självklara utgångspunkter man har i sin egen kulturella kontext och röra sig mellan den unges, föräldrarnas och sin egen värld. Det transkulturella förhållningssättet ska prägla allt stöd- och behandlingsarbete. Detta för att den unge ska ges förutsättningar att utveckla ett liv som innebär en balans mellan egen autonomi och tillhörighet till familj, släkt och kultur. Vidare menar författarna att man generellt för att förstå ungdomar som är utsatta för hedersrelaterat våld måste ha vissa kunskaper om hur tonårsutveckling och tonårsbeteende ser ut i Sverige, både för tonåringar med svenskt ursprung och för tonåringar med utländskt ursprung. Återkopplat till de deprimerade flickorna skulle det transkulturella synsättet bidra med förståelsen att flickornas identitet är uppbyggd utifrån traditionella patriarkala könsroller som säger att flickan ska bete sig på ett visst sätt: vara söt, glad och vacker och där hennes främsta uppgift i livet är att gifta sig och få barn. När familjen har migrerat till ett annat land finns ofta även ett internaliserat krav från föräldrarna om att flickorna ska vara duktiga i skolan och ha höga betyg. Det är denna del av identiteten som syns på ytan – i skolan, på stan, eller hos släkten. När flickan börjar komma upp i tonåren och eventuellt börjar bryta sig loss 16 och revoltera krockar det med de traditionella könsrollerna som hon förväntas rätta sig efter. I denna krock hamnar flickan i en offerroll, som kan vara ett sätt att förhålla sig till förtryck i starkt patriarkala samhällen. Offerrollen blir ett slags försvar då man inte öppet kan hävda sin vilja utan att bli straffad. Schlytter och Linell (2008) beskriver situationen för flickor som har utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck genom att granska samtliga LVU-ärenden hos Länsrätterna i Stockholm och Göteborg under 2006 där omhändertagande av 1318åriga flickor med stöd av 2 § LVU var aktuellt. Av de 57 ärenden det rörde sig om kategoriserar författarna 18 som hedersrelaterade. I samtliga av dessa 18 ärenden framkom att flickan hade utsatts för upprepad psykisk misshandel och i 16 av de 18 fallen hade flickan även utsatts för fysisk misshandel. Den fysiska misshandeln handlade bland annat om slag och örfilar mot kroppen och ansiktet, med eller utan tillhyggen. När det gäller den psykiska misshandeln rörde det sig om att systematiskt bli förlöjligad, hånad eller nedvärderad. I alla 18 fallen hade flickan blivit hotad, och i 11 rörde det sig om att ha hotats till döden. Författarna har även tittat på hur flickans hälsa såg ut innan omhändertagandet. Uppgifterna som finns om detta kommer från skolan, hälso- och sjukvården eller från flickan själv. I 15 av de 18 fallen fanns det uppgifter om fysisk och/eller psykisk ohälsa hos flickan. Sju flickor sades ha någon typ av ätstörning och sex flickor uppgav att de hade haft självmordstankar, varav tre hade försökt ta livet av sig en eller flera gånger. Andra exempel på fysisk och psykisk ohälsa bland flickorna som nämndes var bland annat sömnstörningar, mardrömmar, ryggvärk, huvudvärk, ärr efter självförvållade skador, panikångest och ständig värk efter svår fysisk misshandel. Med bakgrund av den psykiska ohälsan, eller utifrån hemförhållanden, var det fyra av flickorna som av socialtjänsten erbjöds en individuell behandlingsinsats. Det var dock bara en flicka som tog del av sådan behandling. I flera fall hade föräldrarna, när de fått vetskap om stöd - eller behandlingsinsatser för flickan, motarbetat att hon skulle få tillgång till vård. Detta gjordes genom påtryckningar mot flickan själv eller genom att utebli från möten. Flickorna hade innan LVU-ansökan endast haft tillgång till sådant stöd de kunnat få utan att föräldrarna har vetat om det eller behövt godkänna det. Nio av de 18 flickorna hade någon form av stödkontakt, antingen med en skolkurator eller med någon frivilligorganisation. Något annat som påverkade vilken tillgång flickan hade till stöd och behandling var enligt författarna att situationen kring flickan misstolkades. Även organisatoriska problem spelade in, till exempel när det gällde vem som skulle stå för det stöd eller den behandling flickan behövde. I en skrift från Integrationsverket (2007) presenteras definition av, syn på och insatser mot hedersrelaterat våld i tre olika länder (Sverige, Storbritannien och Turkiet). När det gäller Sverige så belyses till exempel organisationers, föreningars och skyddade boendes erfarenheter i arbetet med de utsatta. Personal på ett skyddat boende menar att flickorna som kommer dit inte bara behöver akut skydd utan eftervård och hjälp, och dessutom i en mycket större omfattning än vad man tidigare har trott. Flickorna har ofta blivit starkt påverkade av och tagit till sig uppfattningen att de har svikit familjens heder. Det fastslås att de behöver långsiktig hjälp och behandling för att orka återuppbygga sina liv. I en rapport från Integrationsverket (De los Reyes 2003) belyses situationen för flickor och unga kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld. Rapporten bygger på enkätundersökningar riktade till hjälpsökande på kvinnojourer runtom i landet samt intervjuer med personal på dessa kvinnojourer. Resultaten visar att flickor och 17 unga kvinnor som söker hjälp befinner sig i en extremt utsatt situation. Även om inga andra möjligheter återstår är uppbrottet med familjen en mycket svår situation för dessa flickor eller kvinnor, som också ofta befinner sig i en akut hotsituation. Enligt kvinnojourerna mår kvinnorna ofta mycket dåligt när de försöker bryta med familjen. De problem som nämns är bland annat självmordstankar, depressioner, missbruk och utåtagerande beteende. I vissa fall fortsätter hoten även efter att flickan har lämnat hemmet, vilket förstärker skuldkänslor och gör det svårare för flickan att gå vidare. I rapporten framkommer att flickorna har misshandlats under en längre tid när de söker hjälp, vilket får ytterligare konsekvenser för deras mående. Vanliga symptom är rädsla, ångest, smärta och koncentrationssvårigheter. I rapporten tas det också upp att mörkertalet när det gäller hedersproblematiken är stor och att många flickor och kvinnor aldrig söker hjälp. En internationell artikel belyser hur kvinnors hälsa kan påverkas negativt i länder och kulturer där hennes status är uttalat lägre än mäns. I samhällen där flickors oskuld är kopplad till hennes värde kan man se att självmordsbenägenheten bland dessa ungdomar är hög. Dessa flickor riskerar också att bli mördade av sin pappa, bror, kusin eller farbror i syfte att återupprätta familjens heder. Om kvinnan förlorar sin oskuld och detta leder till graviditet utanför äktenskapet kan det medföra att hon kan tvingas rymma hemifrån eller utsätts för föräldrars aggression som i värsta fall kan leda till mord. Bland flickor som lever under dessa förhållanden är depression, ångest och självmordstankar utbrett (Douki m fl 2007). 3.3 Hedersrelaterat våld och missbruk I artikeln ”Friheten” leder ofta till droger (2009) intervjuas Maria Hagberg om sin nyutkomna bok ”Vid 20 börjar den ruttna”. Hagberg är magister i socialt arbete och har de senaste åren arbetat med hedersproblematik och i detta kommit i kontakt med cirka 200 ungdomar som har varit utsatta för hedersrelaterade kränkningar och våld. Enligt Hagberg led majoriteten av flickorna av psykiska problem, de flesta var exempelvis svårt deprimerade. Åtminstone hälften av dem hade haft självmordstankar eller till och med försökt ta sitt liv, och missbruk av tabletter, alkohol eller narkotika hade förekommit hos ungefär lika många. Hagberg menar att barn som växer upp i hederstänkande familjer ofta blir mycket starkt bundna till sina föräldrar, och då särskilt mamman. Kombinationen av isolering, våld och komplicerade familjerelationer som finns i dessa familjer leder till ett mycket speciellt psykologiskt tryck som kan vara förödande. De flickor som tar steget att rymma från sina familjer drabbas således ofta av en dubbel ångest. Förutom det de redan är utsatta för är det oerhört skrämmande att bryta de inlärda normerna och lämna sin familj, som kan vara de enda människorna som står dem nära. Det är just denna dubbla ångest som Hagberg menar ligger till grund för att många av flickorna skadar sig själva. Det kan ta sig i uttryck genom att de drabbas av ätstörningar, skär sig eller självmedicinerar genom att missbruka exempelvis läkemedel, sprit eller droger. Detta kan leda till kriminella kontakter och att man hamnar i prostitution. Hagberg menar att det är ovanligt att man inom socialtjänsten runtom i landet ser djupet i denna problematik och att man är rädd för att ingripa och ta flickans parti då det är en såpass känslig fråga. Trots att det finns möjlighet att komma till skyddat boende och eventuellt även få skyddad identitet anser Hagberg att det är ytterst ovanligt att de utsatta flickorna får korrekt terapi som är bevisat verksam. Detta då det finns alldeles för få psykoterapeuter som är insatta i och behärskar hedersproblematiken. 18 I uppsatsen ”En ärbar man och en kvinna av heder - om att leva i hederstänkande familjer” (Polisi & Dyberg 2005), där socialarbetare som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersrelaterade problem har intervjuats, nämner en informant hur det förekommer att tjejer som utsatts för hedersrelaterat våld får svårt att hantera den kontrast som uppstår vid en brytning från familjen. Då tjejerna får en frihet de inte är vana vid kan det leda till att de hamnar i utsatta situationer som kan resultera i ett drogmissbruk tiden efter en placering. De kan även ha svårt att hantera pengar och lätt hamna i situationer där de utnyttjas av killar. 4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER För att förstå och belysa hur de utsatta tjejerna/kvinnorna påverkas av att vara utsatta för hedersrelaterat våld och eventuellt utvecklar psykisk ohälsa och ett missbruk tar vi våra teoretiska utgångspunkter i teorier om identitetsutveckling, patriarkala familjestrukturer samt i forskning om våldsutsatta barn. 4.1 Våldsutsatta barn Familjevåld äger oftast rum i hemmet, när ingen annan än familjen är närvarande. Det finns inte mycket forskning när det gäller effekterna av barnmisshandel, varken när det gäller fysiska eller psykiska konsekvenser. Det är dock fastställt att misshandel kan få allvarliga följder på såväl kort som lång sikt. Förutom fysiska skador kan misshandel påverka den psykiska, emotionella, kognitiva och sociala utvecklingen. En anledning till misshandelns allvarliga konsekvenser kan vara att misshandeln inte sällan är kombinerad med andra problem i familjen, som till exempel dålig ekonomi eller missbruk hos föräldrarna (Hindberg 2006). 4.1.1 Psykiska konsekvenser av fysisk och psykisk misshandel Det är av förklarliga skäl svårt att fastställa vad misshandel ger för psykiska konsekvenser eftersom det inte går att mäta faktorer som tillit, självkänsla och trygghet. Det är också svårt att bedöma huruvida barnets problem beror på just den fysiska misshandeln eller har att göra med något annat. Vilka psykiska skador misshandeln resulterar i beror på saker som hur gammalt barnet är, vilken typ av våld det rör sig om, hur länge misshandeln har pågått samt förövarens relation till barnet. Något som också spelar in är barnets personlighet; barn kan reagera väldigt olika på misshandel trots att de har växt upp under liknande förhållanden. Generellt sägs följderna bli extra allvarliga när barnet utsätts för upprepat våld, om förövaren är en föräldragestalt och då föräldrarna uppvisar en negativ attityd i förhållande till barnet. Vanliga konsekvenser vid misshandel sägs enligt en forskningsöversikt bland annat vara ilska, aggressivitet, fientlighet, skuld- och skamkänslor, depression, ångest samt dålig empatisk förmåga. De här psykiska skadorna som misshandeln ger kan senare resultera i självmordsbenägenhet, mobbning, problem med alkohol och kriminalitet. Det är vanligt att barn som mobbar och börjar begå brott tidigt själva har varit med om våld och aggressivitet i familjen. Ett samband 19 finns också mellan att ha upplevt våld i barndomen och senare utveckla egen våldsbrottslighet eller bli utsatt för våld (Hindberg 2006). Att vara utsatt för våld eller övergrepp medför inte sällan känslor av skuld och skam hos offret. Man föreställer sig att det är något man har gjort som har resulterat i våldet och att man kunde ha förhindrat det på något sätt. För barn, som behöver se sina föräldrar som goda och kärleksfulla, kan det vara svårt att ta in att ens föräldrar begår brott och inte är pålitliga, varför det kan vara lättare att själv ta på sig skulden. Om barnet är så stort att det kan berätta om upplevelserna kan skuld- och skamkänslorna förstärkas om barnet känner att det inte blir trott på. Andra psykiska konsekvenser av att utsättas för misshandel kan vara posttraumatiskt stressyndrom, relationsstörningar och kognitiva skador (Hindberg 2006). Den psykiska misshandeln kan förutom vid fysiskt våld sägas äga rum då barnet blir försummat eller bevittnar våld inom familjen. Att växa upp i en våldsmiljö är extremt utelämnande och kan få lika allvarliga psykiska konsekvenser för barnet som om det själv blir misshandlat. Tillvaron för barnet blir oförutsägbar och kaotisk, och det är vanligt att ha en stark ångest. Kroppsliga stressreaktioner är också vanligt, och det kan röra sig om exempelvis magont, huvudvärk, sömnsvårigheter och ätstörningar. Även långvariga psykiska problem, såsom ångest, depression, självdestruktivitet och aggressivitet kan bli följden av att som barn ha bevittnat våld inom familjen (Hindberg 2006). 4.2 Patriarkala familjestrukturer Vad som menas med och läggs i begreppet familj skiljer sig åt mellan olika kulturer och samhällen. I vissa delar av världen menas med familj en större grupp baserad på släktskap, på andra håll förstås familj som pappa, mamma, barn och närmaste släkten, och på en del platser avses med familj en kärna med pappa, mamma och barn. Oberoende av vad som menas med familj har den genom historien funnits till som en enhet som har haft en viss funktion för både samhället och individen. Den så kallade patriarkala familjestrukturen dominerar i många delar av världen (Mellanöstern, Nordafrika, vissa delar av Asien och Latinamerika) och kännetecknas av att pappan är överhuvud i familjen. Han är den sociala och ekonomiska medelpunkten i familjen, huvudman för de interna relationerna samt den som företräder familjen i externa relationer. Mannen ges av denna familjestruktur en oerhörd makt som ofta är sammankopplad med att mannen är familjeförsörjare och har det ekonomiska ansvaret för familjen. Kvinnans roll i sammanhanget blir att ta hand om hemmet, föda barn och eventuellt hjälpa mannen med vissa saker. I en del familjer räknas kvinnan som mannens ägodel, och mannen kan ha betalat en summa pengar för att gifta sig med henne. Det är inte heller ovanligt med giftermål inom släkten, till exempel kusingifte. De inre relationerna i familjen brukar organiseras på ett visst sätt, även om det självklart kan skilja sig åt beroende på faktorer som exempelvis klasstillhörighet, föräldrarnas utbildningsnivå eller beroende på om man bor i en storstad eller på landsbygden. Relationerna brukar dock organiseras så att pappan står överst inom familjen och är den som har mest makt. Även släkten utgör en central del, på så sätt att föräldrar på både mammans och pappans sida är en del av familjen. I vissa fall ingår även mammans och pappans syskon i familjen och man brukar då tala om en storfamilj. Far- och morföräldrar har i regel en högre status än vad mamman och barnen har i familjehierarkin (Al-Baldawi 2003). 20 En stor släkt fyller bland annat funktionen att det innebär en starkare och tryggare miljö för familjen att existera i. Det är i den traditionella patriarkala familjen inte bara barn och föräldrar som känner ansvar och förpliktelser i förhållande till varandra, utan varje familjemedlem har rättigheter och skyldigheter i förhållande till en större krets. Relationerna familjemedlemmarna emellan fungerar på så sätt som ett fundament för individens moraliska liv. Det är inte bara det moraliska livet som präglas av familjens inflytande, utan även det sociala livet påverkas starkt. Barnet lär sig från början att sätta familjens heder och bästa framför det egna. Efter pappan och släkten kommer i familjehierarkin mamman, som i det patriarkala samhället historiskt sett har förmedlat och förmildrat makt från pappan och de äldre i familjen till barnen. Barnen återfinns längst ner i familjehierarkin, där flickor befinner sig nederst och således är en utsatt grupp i det patriarkala systemet. De måste rätta sig efter makthavarna både inom subsystemet barn och inom hela systemet familjen. Pojkar ges mer rättigheter och friheter än flickor eftersom samhället bygger på att män har en mer framträdande roll än kvinnor. Patriarkala familjers samspel med andra system i samhället utgörs främst av släkten, men också ”minisamhället”, exempelvis grannar och bekanta. I många fall ligger myndigheterna längre ifrån det som utgör trygghet och skydd för familjen. Det är inte till myndigheterna som människor i första hand vänder sig för att få hjälp med sina problem, utan man försöker ofta lösa problemen med hjälp av de resurser som finns inom släkten eller den stora familjen (Al-Baldawi 2003). 4.2.1 Familjestilar Bremer m fl (2006) beskriver fyra olika familjestilar som är inspirerade av den amerikanske familjeforskaren Larry Constantine; den öppna familjen, den slumpartade familjen, den slutna familjen och den dolda familjen. Den öppna familjen har en modern och kommunikationsinriktad prägel. Man strävar efter jämlikhet och gemensamma överenskommelser, och livsstilen innebär ett samtalande och diskuterande förhållningssätt. Relationen mellan barn och föräldrar har en öppen och kamratlig ton där föräldraskapet handlar mycket om att försöka förstå barnet. Skam fyller en viss funktion vid barnuppfostran, men går oftast att prata om. Den slumpartade familjen sätter individuella behov främst och värdesätter snarare förändring och originalitet än stabilitet och tradition. Självständighet och individuellt utrymme är något som eftersträvas. Kollektiva behov hanteras på ett spontant sätt genom att individuella initiativ samordnas. Det finns ingen familjeheder att försvara och familjemedlemmarna ställer generellt inte så stora krav på varandra. Skam fyller ingen funktion i förhållande till ett kollektiv utan utspelar sig på ett individuellt plan. Familjen är vanligen öppen gentemot sin omgivning (Bremer m fl 2006). Den slutna familjen sätter familjen och familjeidentiteten i första hand och vilar på familjens traditionella auktoritet och anpassar sig till tidigare generationers värden. Det förväntas att familjemedlemmarna finner sig i en auktoritär hierarki samt accepterar beslut som har tagits av familjens överhuvud. Genom familjemedlemmarnas lojalitet och serviceinställning gentemot familjen tillfredsställs individuella beslut. Det kan finnas stora krav på lydnad, och som familjemedlem förväntas man medverka till att bevara eller förstärka familjens anseende, eller i varje fall inte skämma ut familjen. Just affekten skam är av stark social vikt. Man försöker dölja avvikande beteende så långt det är möjligt, genom att hålla uppe en samstämmig fasad. Vanligtvis diskuteras konflikter inte öppet utan 21 på sin höjd i enskilda samtal (Bremer m fl 2006). Den dolda familjen utmärks av en tyst förståelse av outsagda regler som det förväntas att alla ska förstå. Familjen är till ytan lugn och kommunikationen äger rum genom tonfall, mimik och annan icke-verbal kommunikation. Skammen har även inom denna familjestil en framträdande roll och det är viktigt att kunna rädda ansiktet och hålla kvar sin individuella värdighet (Bremer m fl 2006). De här olika sätten att organisera familjen kan alla mycket väl erbjuda ett funktionellt familjesamspel, men det kan uppstå problem när en familj flyttar till en kultur där en annan än deras egen familjestil dominerar. I hederskulturer verkar familjestilen ha inslag från både den slutna och den dolda familjen. Det handlar i dessa om att familjen utgör en stabil, traditionell och traditionsbunden enhet som är underställd släkt- eller klanauktoriteter. När det gäller makt och identitet är individen underordnad kollektivet. Utgångspunkten är att det är föräldrarna och släkten som vet vad som är bäst för barnen och ungdomarna, som förväntas följa de regler och normer som finns. Överträdelser av dessa kan godtas, så länge de inte är offentliga. Om det inträffar har familjen skambelagts och hedern måste återupprättas (Bremer m fl 2006). 4.3 Identitetsutveckling Erikson (1968) menar att identitetsutvecklingen är en process som är i ständig förändring och utveckling och något man genomgår hela livet. I denna process har människor i personens omgivning stor betydelse. Det är genom deras värdering av personen som denne värderar sig själv. Processen påbörjas då det första mötet äger rum mellan mamman och spädbarnet för att sedan fortsätta ända tills förmågan av ömsesidig bekräftelse hos människan har avtagit. Frisén och Hwang (2006) utgår delvis ifrån Eriksons teori om identitetsutveckling och menar att sökande efter identitet är ett grundläggande mänskligt behov och framstår som lika viktigt som trygghet, mat och sexuell tillfredsställelse. Det mest centrala inom identitetsutvecklingen ansåg Erikson vara en inre känsla av att vara en och samma person genom hela livet. Upplevelsen av en stabil identitet har stor betydelse. Detta innebär en känsla av att man själv är densamme oavsett om individens levnadsomständigheter och relationer förändras. Det innebär också en känsla av kontinuitet i tid och rum som inte är avhängig de olika roller och kontexter man kan befinna sig i. Enligt Erikson är identitet en subjektiv upplevelse av vad som gör att jag är jag. Upplevelsen är beroende av flera aspekter hos en person, där Erikson betonar de biologiska, psykologiska och sociala aspekterna. Individen genomgår i olika tider i livet utvecklingsfaser vilka innehåller konflikter som måste hanteras. Dessa faser följer ett visst ordningsmönster fram till ungdomstiden, vilken innehåller en primär konflikt mellan identitet kontra identitetsförvirring. För att uppnå en identitet som är stabil underlättar det om man lyckats utveckla positiva krislösningar i de tidigare faserna, såsom grundläggande tillit, självständighet, verksamhetslust och initiativförmåga. En negativ lösning av ungdomskrisen leder till identitetsförvirring, vilken utmärks av en identitet som inte är sammanhållen. Detta kan ge olika negativa konsekvenser från att man inte vet vem man är till att man utvecklar allvarligare förvirringstillstånd. Det kan också betyda att man får svårigheter i utvecklandet av nästa fas eller stadium i livet. Bremer m fl (2006) menar att identitet handlar om individens upplevelse av 22 tillhörighet och att det är något som uppstår i skärningspunkten mellan det individuella och det samhälleliga. Den hänger även ihop med hur individualitet uppfattas i en given kultur. Vidare nämner författarna med utgångspunkt i Eriksons teori olika aspekter som är av vikt när det gäller individens upplevelse av att ha en fast, eller stabil, identitet. Dessa är upplevelsen att över tid vara samma jag, att känna sig någorlunda hemma i sin kropp, att känna sig omtyckt och bekräftad av för individen betydelsefulla personer i den äldre generationen samt att känna att man vet vad man håller på med. Upplevelsen av att vara samma jag handlar om kontinuiteten i självbilden och är till stor del avhängig hur uppväxttidens viktiga tidiga relationer har sett ut. Detta avspeglar hur familjen och nätverket klarar att tillgodose barnets grundläggande behov, såsom behovet av adekvat anknytning. Att känna sig hemma i sin kropp är en viktig del i identitetsutvecklingen, men är något som är problematiskt för många. För framförallt tonårsflickor kan det vara svårt att bli sams med och uppskatta sin kropp. När det gäller bekräftelse från viktiga personer i den äldre generationen kan även detta bli svårt, eftersom den äldre generationen inte ges samma auktoritet som förr. Här kan istället äldre vänner få svara för den nödvändiga bekräftelsen. Att veta vad man håller på med är en kritisk fråga under tonårsperioden, och ungdomar i Sverige söker sig ofta fram under en relativt lång period innan de hittar ”rätt” psykosocialt sett. 4.3.1 Identitetsutveckling i en hederskontext Att i Sverige växa upp i en familj med hederskulturella värderingar kan göra att identitetsutvecklingen blir mycket komplicerad. Det kan exempelvis vara svårt för en tonårsflicka, som befinner sig mellan två skilda synsätt på kroppen, sexualitet, och vad som är acceptabel klädsel och lämpligt uppförande, att känna sig hemma med sin egen kropp. Även aspekten som rör bekräftelse från auktoriteter inom den äldre generationen kan bli problematisk. Det kan från flickans sida finnas en splittrad inställning gentemot de traditionella auktoriteter som finns tillhands, då det kan vara så att de bara kan bekräfta henne i roller som hon inte känner sig bekväm i eller kan hitta en framtid inom. Här är även hedersbegreppet centralt, där tonårsflickans beteende kan vara avgörande för familjens och släktens fortsatta heder. För flickan kan det innebära en konflikt mellan rätten till att bestämma över sin livsstil eller att underordna sig. När det gäller kontinuiteten i självbilden kan den bli svår, exempelvis om familjen har migrerat till Sverige och det krävs en hastig anpassning och acceptans av svenska villkor. Om familjen lever isolerat från resten av samhället kan det bli svårt för tonåringen att se sig själv som en del av detta och skapa visioner om framtiden där man själv har en aktiv del. Kontinuiteten i självbilden kan också påverkas då tonårsflickan blir könsmogen och därmed blir bemött helt annorlunda av föräldrarna. Flickan kan till följd av detta skapa en fasad som inte motsvarar det inre känsloläget. När det gäller att veta vad man håller på med, kan skolan innebära en fristad där tonåringen kan finna styrka i en förhållandevis konfliktfri miljö. Det kan dock bli så att skolframgång för tonårsflickan får utgöra en orimligt stor del av den goda självkänslan. Det blir också problematiskt för flickan när hon både förväntas vara duktig i skolan och samtidigt sköta hemmet (Bremer m fl 2006). Jämfört med hur man ser på utvecklingen under tonårstiden inom västerländsk utvecklingspsykologi ser den för flickor och pojkar som växer upp i hederskulturer således ofta annorlunda ut. Inom västerländsk utvecklingspsykologi menas utvecklingen vara relativt inifrånstyrd, medan den i hederskulturer snarare tenderar att vara styrd av förväntningar utifrån. Vanligtvis blir en flickas inträde i puberteten 23 och den fysiska förändring som det medför utgångspunkten som förändrar omgivningens förhållningssätt. Restriktioner när det gäller klädsel och vem flickan får träffa är exempel på förändringar som flickan måste förhålla sig till, oberoende av hur hennes inre utvecklingsläge ser ut. Detta blir en helt ny värld att relatera till och hitta sig själv i, där självbilden måste förändras eftersom man betraktas och behandlas på ett helt annat sätt än tidigare. Snarare än inre individuella drivkrafter är det förväntningar riktade mot en utifrån som påverkar och styr en. En viktig aspekt att beakta av utvecklingen mot självständighet för ungdomar i hederskulturer är att individen ses som en del av en större helhet. Ett ”jag” och ett självständigt tänkande utvecklas sannolikt ändå, men man lever i hög grad i en beroendesituation till familjen. Det är familjens normsystem och värderingar som är vägledande och de internaliseras under uppväxten hos barnet/ungdomen. Om man inte lever upp till omvärldens moraliska förväntningar och utför handlingar som ligger utanför omgivningens normsystem kan det leda till rädsla för att bli upptäckt och få yttre straff. Detta fungerar som en stark källa till skam- och skuldkänslor (Bremer m fl 2006). Tonårstiden innebär ofta såväl en frigörelseprocess från familjen som att hitta nya grupptillhörigheter där vänner får stor betydelse. Om man som tonåring exempelvis inte tillåts umgås med jämnåriga förutom i skolan, där vuxna ständigt är närvarande, kompliceras frigörelsen från familjen. Den utveckling av självständighet och identitet som förväntas i det svenska samhället försvåras avsevärt. Tonåringar kan utveckla en identitetskris, som utmärks av känslor av tomhet och isolering. En sådan kris framkallas av att uppfattningen av omvärlden och uppfattningen man har av sig själv inte passar ihop och handlar snarare om inre ensamhet än om yttre. När det gäller ungdomar som växer upp i hederskulturer kan det man kallar den kulturella identiteten innebära särskilda problem. Man kan som tonåring behöva hitta en balans mellan de olika kulturella tillhörigheterna men utan att någon av tillhörigheterna tar över. Om man på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld blir tvungen att lämna sin familj kan det resultera i en mycket djup identitetskris för tonåringen. Tonåringen kan ha svårt att känna fortsatt tillhörighet till båda kulturerna och kan istället hamna i en situation där de känner sig helt kulturellt identitetslösa (Bremer m fl 2006). 5. RESULTAT OCH ANALYS Vi har nu kommit till det avsnitt där vi ska redovisa samt analysera vårt resultat. Vi börjar med en kort presentation av våra informanter. 5.1 Informanterna Vår första informant var en socialsekreterare som arbetar på boendeenheten som ligger under vuxenenheten inom individ- och familjeomsorgen. Hon kommer i kontakt med personer som behöver hjälp med boende och det kan då finnas 24 hedersrelaterad problematik med i bilden. Informant nummer två var en företrädare för en relativt nystartad frivilligorganisation som vänder sig till personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och använder någon form av droger, har problem med kriminalitet eller destruktivt beteende. I den tredje intervjun intervjuade vi två socionomer som arbetar på ett skyddat boende för tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld. Boendet tar emot tjejer mellan 16-22 år. Informant nummer fyra var en socionom som arbetar inom en frivilligorganisation som vänder sig till tjejer och kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld. De har två skyddade boenden, ett för tjejer mellan 18-26 år och ett för kvinnor från 18 år med barn. Den femte och sista intervjun gjorde vi med en kurator på en högstadieskola. 5.2 Informanternas syn på hedersrelaterat våld Vi vill börja med att skildra våra informanters syn på hedersrelaterat våld då vi tycker att det är viktigt att förstå deras utgångspunkt för att kunna tolka det fortsatta resultatet på ett så bra sätt som möjligt. Socialsekreteraren menar att grunden för vad hedersrelaterat våld är utgör en persons upplevelse och att det kan vara svårt att skilja ut exakt vad det handlar om. Hon berättar att hon kommer i kontakt med personer som behöver hjälp med boendesituationen för att de blir inlåsta, slagna, eller känner att de inte får leva sitt liv som de vill. Det handlar alltså om kontroll och begränsningar i en persons liv. Om det hedersrelaterade våldet berättar hon: ”… det är ju många gånger olika grader av det. Alltifrån att det är tonårsbarn som trotsar sina föräldrar och att det ligger inom rimligheternas ram – att det är vanliga familjegräl, till att det är ungdomar som blir inspärrade och blir slagna och är väldigt hotade.” Företrädaren för organisationen menar att utsattheten för hedersrelaterat våld handlar om att inte ha rätten till ett eget liv. Hon säger att det har att göra med ett mansdominerat samhälle där aspekter som kultur, traditioner och religion spelar in. Kvinnans sexualitet är central, där kvinnan ska vara oskuld och på så sätt bevara sin och släktens heder. Vidare säger hon att ”Skillnaden på slagen är att det är en gemenskap, det är flera personer som utför det här våldet och inte en person i familjen /…/ det är flera som säger att också kvinnor utför detta, men jag misstänker ju att kvinnan hon blir ju manipulerad, hon är ju tvungen att bete sig så mot sin egen dotter eller vem det kan vara, för att hon har blivit så djupt rotad i den här kulturen. Rädslan för utanförskap, rädslan för att själv bli illa bemött, bli slagen och så vidare. ” På det skyddade boendet menar man att hedersrelaterat våld handlar om att bevarandet av flickans oskuld är kopplat till familjens anseende utåt. De betonar även att det rör sig om att ett kollektiv ställer sig mot individen. Våldet är kollektivt sanktionerat och det kostar mycket för tjejerna att bryta mot de normer som finns: ”Det handlar om konsekvenserna för tjejernas handlande och varande /…/ vad får det att hon har en pojkvän för konsekvenser, vad får hennes kläder för konsekvenser. Och även att leva under mycket begränsningar och kontroll och att leva under ett hot att om du inte sköter dig enligt de här normerna, så kan det hända saker, vad det nu än är.” Socionomen inom frivilligorganisationen menar att hedersrelaterat våld kan knytas till religion, tradition och kultur, men att det beror på hur man tolkar det och att det kan tolkas på olika sätt. Skillnaden mot annat våld är att det inte kommer från en 25 person utan från en grupp. Hon menar också att hotbilden är bred, geografiskt sett och säger: ”Det är hotbilden som är så pass bred och inte så specifik att du kan sätta fingret på att hotet kommer ifrån den människan, eller att våldet kan begränsas till det området…” Kuratorn anser att hedersrelaterat våld handlar om ”…kontroll av flickor, vad de gör och vad de inte gör, kontroll över deras sexualitet /…/ det är den främsta biten, där flickorna inte har något att säga till om utan det styrs av andra släktingar.” 5.2.1 Analys Våra informanters syn på och förståelse av hedersrelaterat våld kan kopplas till de olika familjestilarna som tas upp av Bremer m fl (2006), och då framförallt den slutna och den dolda familjestilen. Informanterna pratar om att det hedersrelaterade våldet handlar om kontroll av flickan och en del nämner kontrollen av hennes sexualitet samt att kontrollen handlar om att bevara familjens anseende utåt som viktiga aspekter. Majoriteten av informanterna trycker på att våldet kommer från en grupp, ett kollektiv, och inte bara från en enskild individ. Detta kan sättas i relation till den slutna och den dolda familjestilen där individen är underordnad kollektivet när det gäller makt och identitet, och förväntas finna sig i en auktoritär hierarki samt acceptera de beslut som tas av familjens överhuvud. Kraven på kontroll kan vara stora och man förväntas som familjemedlem bidra till att bevara och förstärka familjens anseende (a a). Informanternas syn på hedersrelaterat våld stämmer även till stor del överens med den definition av hedersrelaterat våld som vi har valt att utgå ifrån, till exempel när det gäller att det stöds av ett kollektiv, att det handlar om fysiskt och psykiskt våld och att våldet handlar om kontroll av tjejernas sexualitet. 5.3 De utsatta tjejerna För att kunna belysa och förstå en eventuell koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utveckla psykisk ohälsa och/eller ett missbruk redogör vi här för och analyserar hur de utsatta tjejernas situation ser ut. Alla informanter berättar om hur personerna de möter i olika grader är utsatta för såväl fysiskt som psykiskt våld. Det handlar exempelvis om begränsningar, hot, kontroll och kränkningar och slag. På det skyddade boendet berättar man: ”… det är begränsningar, fysiskt våld är väldigt vanligt, men begränsningarna finns ju där alltid. Psykiskt våld också, mycket med kränkningar, hon blir förnedrad eller illa behandlad i sin familj. Att hon är dålig, att hon är en hora, ingen vill ha henne, hon blir inlåst, att hon inte får gå till skolan, att hon inte får göra val i sitt eget liv, [när det gäller] utbildning, vänner, umgänge, partner, kläder, ja allt.” Kuratorn tar upp både exempel på den kontroll som kan förekomma av flickorna samt planerade bortgiften. ”...man är extremt kontrollerad av sina bröder eller kusiner här i skolan, om man är tjej. Att man bara får gå från hemmet och till skolan, får inte ha några kompisar, du får inte ha några fritidsaktiviteter utan det är till och från skolan som gäller /…/ ska du gå ut på fritiden så går du ju alltid med en manlig släkting…” När det gäller bortgifte säger hon att: ”…varje termin så har vi ju någon flicka som ska bli bortförlovad eller bortgift mot sin vilja, för att man är rädd att hon kanske inte ska vara oskuld mycket längre eller att det kanske har börjat ett osant rykte…” 26 Socionomen från frivilligorganisationen berättar att de kommer i kontakt med många kvinnor som har blivit bortgifta i hemlandet och sedan flyttar med mannen till Sverige där de efter några månader börjar utsättas för fysisk och psykisk misshandel av mannen. ”…de som är bortgifta kommer hit, blir misshandlade och pressen kommer från familjen i hemlandet /…/ [som säger att] du har ingen plats hos oss, du är gift, du kan inte komma tillbaka. Vi har ingenting som är en skild ung kvinna som bor hos oss, vad ska grannarna säga, vad ska hela byn säga? /…/ de kan inte bo här med mannen, hotbilden och misshandeln blir så pass plågsam för dem så de orkar inte leva, och då kommer den andra processen, hur ska de stanna här i Sverige när anknytningen är upplöst?” Socionomen berättar även om kontakten de har med dem som är födda i Sverige: ”…de som är födda här men ändå lever i ett oerhört tryck från familjen – du får inte bli svensk, du får inte ha kontakt med svenskar, du får inte gå ut /…/ När hon går till skolan så har hon två bröder och kusiner som följer henne, kommer tillbaka och blir kontrollerad oerhört mycket.” 5.3.1 Skam i att söka hjälp Något som kom fram i tre av intervjuerna var att det finns en skam i att flickan söker hjälp eller kontaktar någon utomstående och berättar vad hon är utsatt för. På det skyddade boendet berättar man: ”Det är ju också mycket heder i det där att få hem tjejen så fort som möjligt, utan att någon ska upptäcka att hon har varit borta. För det är ju också en skam i sig att – var är er dotter någonstans, har ni inte kontroll över henne eller varför har hon gått till socialtjänsten, varför har hon blandat in myndigheterna. Alla tjejerna berättar att familjerna ljuger och säger att hon är hos en släkting eller att de är sjuka och så. Man måste liksom hålla den fasaden uppe.” Kuratorn har också sett att skam är någonting som finns med i bilden: ”…om det kommer fram att man har bett om hjälp eller att dottern har fått flytta till skyddat boende så utsätter man sin familj för skam.” Hon har även stött på en rädsla hos de utsatta flickorna för att det de berättar ska komma fram. När det gäller möjligheten att ha en grupp av elever som träffas och pratar om sin utsatthet för hedersrelaterat våld, så säger hon: ”…men de är så fruktansvärt rädda att någonting ska komma fram, även om de innerst inne vet att hon där eller han där har det nästan lika svårt som jag.” Vidare säger hon att: ”…alla bor ju så fruktansvärt nära varandra /…/ alla känner alla, alla är nästan släkt med alla /…/ det är en enorm kontroll inom detta området, så man vågar inte.” Också företrädaren för frivilligorganisationen menar att det ligger mycket skam i den hedersrelaterade problematiken och att det även kan innebära en skam för den utsatta flickan, om andra vet att hon har problem med sin familj. Att dessutom ha en annan problematik, såsom ett drogmissbruk, kan innebära att man känner ännu mer skam och därför försöker dölja detta: ”Hedersvåldet kan göra att man även utvecklat eller utvecklar ett beroende eller missbruk, dock väljer man att hemlighålla vissa saker för sig själv. Man är uppvuxen med att vara "fin flicka" och att dricka, droga eller överhuvudtaget är så skambelagt så detta får absolut inte komma fram. Det är bättre att hålla masken och inte avslöja om man nu har ett beroende genom att ha ett fint yttre så ingen kan se att man har problem med missbruk av olika slag.” Vidare säger hon att: ”Det handlar även om känslan av att vara "smutsig" inför sig själv och andra, men när man döljer denna känsla 27 och endast är medveten om det själv kan man fortsätta leva det dubbla livet och hålla kvar masken man visar för den yttre världen.” 5.3.2 Tjejerna är inga offer Något som framkom var att informanterna uppfattade att kvinnorna trots sin utsatta situation var väldigt starka. Socionomen inom frivilligorganisationen berättar att: ”…de är inte offer, de kvinnorna är inte offer. De är så pass starka som kan hitta vägen ut ur en sådan situation och kan komma och ringa. Många av dem kan inte ens engelska.” Kuratorn säger att: ”…många mår ju inte bra, men en del av dem kan vara otroligt starka ändå, för nu har de fattat sitt beslut att nog är nog.” Företrädaren för frivilligorganisationen betonar att: ”…det är väldigt modiga och väldigt starka kvinnor, men någonstans har samhället målat ut dem som offer /…/ de är absolut inte offer utan det är starka kvinnor, så det är viktigt att framhäva den sidan.” 5.3.3 Analys Informanterna berättar om hur tjejerna de möter utsätts för både fysiskt och psykiskt våld som innefattar stark kontroll, begränsning och press från familj och släkt, där främst män står för kontrollen av tjejerna. Informanternas beskrivning av tjejernas situationer menar vi visar att de sannolikt lever i familjer som präglas av en patriarkal struktur. I denna är det mannen som är familjens överhuvud och den som besitter mest makt. Flickor befinner sig nederst i hierarkin och socialiseras till att sätta familjens bästa och heder framför sig själva (Bremer m fl 2006). Informanterna berättar exempelvis att tjejerna inte får välja partner och riskerar att bli bortgifta om det misstänkts att hon inte kommer vara oskuld mycket längre eller om det har startat ett osant rykte. Familjens heder sätts således i främsta rummet. En annan aspekt av familjens starka inflytande på tjejen är enligt författarna (a a) att hennes sociala liv påverkas starkt. Detta återfinns i informanternas berättelser där det framkommer att tjejen ofta inte får välja kompisar, ha fritidsaktiviteter eller göra val när det gäller utbildning. Informanterna berättar även om att det är skamfyllt för familjerna att flickan har sökt någon form av hjälp, men också att flickan kan känna skam över att det kommer fram att hon eventuellt har utvecklat annan problematik, som inte ligger inom ramen för vad som är ett acceptabelt beteende för tjejer. Detta kan ses i relation till en rapport från Socialstyrelsen (2007) som undersökte 113 000 gymnasieungdomars upplevelse av frihet att själva bestämma över sina liv. 29 000 av dessa hade varit utsatta för någon form av kränkande behandling, hot och/eller våld från vuxna familjemedlemmar. Endast 25 procent av dem hade vänt sig till någon utomstående vuxen för hjälp, fastän 50 procent ansåg sig ha behov av hjälp. 1500 flickor hade avstått från att söka hjälp för att de inte vågade. Det verkar således inte vara otänkbart att det är många tjejer i behov av hjälp som våra informanter inte kommer i kontakt med. Hindberg (2006) tar upp hur det att utsättas för våld kan leda till skuld- och skamkänslor hos barnet och att dessa kan förstärkas om det inte blir trott på när det berättar om misshandeln. Bremer m fl (2006) menar att affekten skam är av stark social vikt inom den slutna familjen och att avvikande beteende försöker döljas så långt som möjligt genom att hålla uppe en enad fasad. Informanternas beskrivning av hur det är skamfyllt för familjen om flickan söker hjälp menar vi därför kan förstås med hjälp av den patriarkala familjestrukturen där familjens bibehållna heder är av stor vikt och är avhängig tjejens beteende. Även aspekten att det inom patriarkala familjer är ovanligt att vända sig till samhället och 28 myndigheter för hjälp, det vanliga är att man tar hjälp av de resurser som finns inom familjen och släkten (a a), tror vi kan stärka känslan av skam för familjen. Om man vanligen hanterar problem inom familjen och släkten är det möjligt att det känns ovant och dessutom skamfyllt att vända sig till myndigheter för hjälp. En intressant sida av det informanterna berättar är hur tjejerna trots sin situation kan vara oerhört starka. Även om många sannolikt har vuxit upp i en patriarkal familjestruktur där man som ung tjej är extra utsatt och socialiseras till att underställa sig kollektivet och det som anses vara det bästa för familjen, är man stark nog att motsätta sig detta. Vi menar att ett sätt att förstå detta är med hjälp av det som Hindberg (2006) säger om hur barn reagerar väldigt olika på misshandel även om de har haft liknande uppväxtförhållanden, eftersom barnets personlighet spelar stor roll när det gäller hur det påverkas av och hanterar sin utsatthet. Hur man påverkas av att vara utsatt för hedersrelaterat våld tar sig således olika uttryck och i informanternas berättelser handlar det bland annat om hur starka tjejerna är. Samtidigt tror vi att det ligger lite i sakens natur att de tjejer som våra informanter kommer i kontakt med upplevs som starka, eftersom just de tjejerna är de som har utmanat och brutit mot de inlärda hedersnormerna på ett öppet sätt och sökt någon form av hjälp. Att tjejerna upplevs som starka kan sägas bryta mot en bild av ett offer som svagt och hjälplöst. Man kan tänka sig att det finns en risk att tjejerna, när de inte bekräftar en eventuell offerbild, inte tros behöva så omfattande hjälp som i vissa fall kanske är nödvändig. 5.4 Det psykiska måendet Alla informanter uttryckte att det är vanligt att de personer de kommer i kontakt med mår psykiskt dåligt på något sätt. På det skyddade boendet berättar man att: ”…psykiskt dåligt har väldigt många av dem mått, det är ju ett trauma att ta sig ifrån familjen och väldigt många av dem har varit utsatta för kränkningar och psykisk och emotionell misshandel. Så det är ju självklart någonting som sätter sina spår och det är definitivt ett antal av tjejerna som har haft självskadebeteende.” De berättar vidare att: ”Om man har fått höra hela livet att man inte duger, att man inte är värd något, att man har blivit kallad hora eller vad det nu är, så får man ju en väldigt låg självkänsla, en väldigt svag jagkänsla också oftast.” De har sett att flickornas dåliga psykiska mående bland annat tar sig i uttryck på så sätt att de har ”fruktansvärt mycket sömnproblem”. Genom samtalen som sker i boendet och i den skapande verksamheten, exempelvis målning eller diktskrivning, som finns i boendet uttrycker flickorna också att de mår dåligt. Flickornas situation innebär mycket stress vilket resulterar i att: ”…det sätter sig mycket i kroppen. Ont i magen, ont i huvudet, ont i kroppen på olika sätt. Det är ju någonting som är fruktansvärt vanligt.” De menar också att flickornas psykiska mående påverkas av: ”…både det man har varit med om hela livet, alltså i många år, och sen då uppbrottet och vad det ska leda till – om det är ett uppbrott eller om man går hem igen och vad det leder till att man har varit borta. Det är ju väldigt mycket stress under den här perioden.” Socionomen inom frivilligorganisationen menar att ångest och depression är vanliga symptom hos de kvinnor som hon kommit i kontakt med. Stressrelaterade symptom såsom magont förekommer också. Hon berättar att: ”…när dom kommer till oss så mår dom jättedåligt psykiskt, för dom vet ingenting, dom är väldigt rädda, väldigt otrygga och dom är väldigt osäkra.” Hon säger att de har: ”…ångest och depression, mardrömmar, kan inte sova på nätterna, sitter och bara gråter, det är väldigt vanligt hos dem, speciellt första och andra veckan.” Hon 29 berättar även om fysiska symptom som hon har sett hos kvinnorna, såsom långvarig menstruation och järnbrist. Det finns även de som blivit svårt misshandlade och har brutet käkben eller näsa och på grund av detta har svårt att sova och andas. Däremot har hon inte sett att någon av kvinnorna har haft någon form av självskadebeteende. Vidare säger hon att det kan vara först efter ett tag som man märker av psykisk ohälsa hos tjejerna: ”Ibland när det är stödsamtal under en längre tid så ser man annan problematik.” Kuratorn menar att de flesta som söker upp henne har fått nog i sin situation och har gått och tänkt på det under en längre tid. Hon säger att: ”Så många mår ju inte bra, men en del av dem kan vara otroligt starka ändå, för nu har de fattat sitt beslut att nog är nog. Sen har jag ju också träffat elever som mår jättedåligt och som främst skär sig eller har slutat äta mer eller mindre. Det är väl främst de kategorierna, att skära sig eller att inte äta.” Hon säger även att: ”…vissa försöker begå självmord för att de inte står ut med sin situation.” Självmordsförsöken, berättar hon, har skett med hjälp av tabletter som de hittat hos föräldrarna. Kuratorn har också sett en frustration bland ungdomarna som inte förstår varför de blir bortgifta då detta går emot svensk lagstiftning. Ungdomarna säger till kuratorn att: ”…skolan måste man gå i och skollagen måste man följa, men varför kan det inte vara så att det är 18års gräns för oss också när det gäller att gifta sig, precis som för alla andra svenskar.” Företrädaren för frivilligorganisationen har också påträffat personer utsatta för hedersrelaterat våld som mått psykiskt dåligt och det har till exempel handlat om självskadebeteende, ångest och depression. Hon säger att:” Det är inte en örfil utan det är mycket, mycket grövre misshandelsformer, så självklart präglar detta också det som sker senare i livet.” När det gäller att vara utsatt för hedersrelaterat våld menar hon att: ”…det handlar ju om själslig, andlig, psykisk, fysisk misshandel.” Hon menar att en aspekt av det psykiska måendet kan handla om hur tjejerna ser på sig själva och sin sexualitet: ”Det är där den sexuella vinkeln kommer in också, att har du en gång blivit av med oskulden så spelar det ingen roll om du ligger med tusen eller tvåtusen killar. Det är där prostitutionen kommer in hos de här flickorna. Det är någon form av självskadebeteende för att på något sätt kunna rättfärdiga det familjen hela tiden har intalat dig – du är en hora, eller si och så. Så då vill man ju omedvetet uppfylla det som familjen hela tiden har sagt till dig, för det blir ju din sanning till slut…” Socialsekreteraren säger om de personer hon kommit i kontakt med som är utsatta för hedersrelaterat våld att: ”Flera av personerna har jag upplevt som deprimerade. Många har ju också kontakter främst på vårdcentraler och en hel del medicinerar och eller är sjukskrivna. De flesta som kommer till oss är ju i en akut kris, nu går det inte längre och ofta har det tillstött något som får bägaren att rinna över. I denna fas mår ju personerna oftast mycket dåligt psykiskt med sömnsvårigheter och viktminskning som fysiska symptom.” 5.4.1 Det psykiska måendet över tid När det gäller hur det psykiska måendet kan förändras över tid, säger man på det skyddade boendet att: ”Ibland blir det ju värre, tycker jag. Det kan vara av många olika anledningar, men i början så kanske man inte har så mycket kontakt och man kanske känner att – nej, nu räcker det, jag förtjänar någonting bättre, nu är jag färdig med det. Och sen efter ett tag så kommer tankarna att – vad har jag gjort, min lillasyster, ska jag aldrig få träffa henne. Ja, massa grejer i livet som dyker upp 30 och man undrar om man gjort rätt. Sen så kanske man får press hemifrån från kusiner eller vad det nu kan vara, grannar kanske hör av sig. Det blir jobbigare med tiden, det blir inte lättare om man bor hos oss en längre tid, tyvärr inte /…/ en del i början är väldigt så här att – jag saknar inte ens dom, jag tänker inte på dom och jag bryr mig inte. Och det vet vi ju att det går över, men de är fasta i den övertygelsen i början och sen så händer grejer som gör att det blir väldigt jobbigt att stå fast vid det beslutet. Och det med sömn också där utvecklas ju, i början är man ju beredd på det, att okej nu har det hänt det här och det här, det är klart att det är jobbigt att sova, men sen efter ett tag så blir det mer ett mönster. Kanske att somna jättetidigt på morgonen eller sent på natten, och sova väldigt lite och kanske äta dåligt.” Vidare säger de att: ”…det är lite förnekelse i början, att man trycker alla de jobbiga känslorna åt sidan. Men efter ett tag så går inte det, utan då kommer allt och just att man börjar tänka på ensamheten som kommer att följa, att innan hade jag hela min familj runtomkring mig. Det är ju det att komma ifrån ett kollektiv till att vara en ensam person och vad ska hända nu och frustration över att - min familj låste in mig och nu har ni låst in mig, och varför ska jag straffas för det? Så på något sätt kan man följa ett litet mönster, att först det här väldigt lugna och trygga på något sätt, och sen så kommer alla känslorna fram. Lite när man börjar bearbeta, när chocken har släppt, när man börjar tänka på konsekvenser och – vad kommer att hända sen och hur kommer mitt liv se ut sen? Det tar ju oftast hårt.” På frågan om hur tjejernas psykiska mående kan se ut vid utflyttningen från det skyddade boendet säger de: ”Det beror ju på hur de flyttar ut. Alltså det är så stor skillnad, ibland beror det på att man har fattat ett beslut och man är nöjd och glad med det och man tror på framtiden och på den här lösningen som finns, om det är att flytta hem eller egen lägenhet eller vad det nu kan vara. Det kan ju också vara att man inte är helt säker på att det är en bra idé och att man är ambivalent eller att man kanske signalerar i slutet av placeringen att man kanske inte vill gå hem egentligen när det ställs lite på sin spets.” Socionomen inom frivilligorganisationen menar när det gäller det psykiska måendet över tid hos kvinnorna de kommer i kontakt med att: ”Det finns förändringar både på ett positivt sätt och negativt sätt. Vi har sett att för majoriteten har det varit positivt, självklart när de får stöd av jourkvinnor /…/ Om den psykiska förändringen kan man säga att när dom kommer till oss är dom inte stabila alltså, på det sättet att det är väldigt mycket press på dom, psykisk press kan man säga, ifrån familjen.” Hon berättar också om den ensamhet som brukar komma efter ett tag: ”…ensamheten kommer väldigt ofta efter ett tag, för att när dom kommer till oss är dom väldigt chockade och det tar tid. När dom lugnar ner sig och kopplar av och så förstår dom - vad har hänt egentligen? Är det verkligen så att jag inte ska ha kontakt med min familj längre? Eller - ska jag inte ha kontakt med den man som jag har älskat i fem, sex, sju år längre? Och jag har barn med honom. Och då efter ett tag så bestämmer dom sig om dom ska stanna eller om dom ska tillbaka, helt enkelt.” 5.4.2 Att bryta med familjen Något som framkom i alla intervjuerna var att det är en svår och komplex process för tjejerna att bryta helt med sin familj. På det skyddade boendet betonar man att uppbrottet med familjen är en lång process: ”…bryter man med sin familj är det ju ingenting som kanske kräver bara tre månader för att bli färdig med den processen, utan det har man ju kanske resten av livet. Att det dyker upp vid högtider eller vad det nu kan vara /…/ Där finns väl ett behov som vi kanske inte riktigt kan tillgodose på sikt. När man har lämnat oss och kanske har sin egen lägenhet och sitter där 31 själv och mycket ensamhet kommer...” De säger vidare att: ”Det är ju ett väldigt stort steg såklart att flytta ut på egen hand, då man aldrig har bott själv innan. Man kanske fortfarande är rädd, man vet inte vem som dyker upp och så och har haft det tryggt under en lång tid hos oss.” De har också lagt märke till att tjejerna känner sig pressade av sina familjer att komma tillbaka: ”Oftast så lovar ju familjen guld och gröna skogar, att nu ska allting förändras och bli bra bara du kommer hem.” De menar också att tjejerna har en roll att spela utåt, gentemot familjen. De säger också att: ”…uttalanden som – jag vill gå hem, har mest varit till förmån för familjerna, det är inte riktigt vad de [tjejerna] har känt själva /…/ man har ju en roll att spela utåt även som ung tjej, eller särskilt som ung tjej i de här familjerna, att visa att man håller ihop och här har det inte hänt någonting.” Angående vart tjejerna ska ta vägen efter placeringen på det skyddade boendet säger de: ”…för de tjejerna som är under 18 så är det ju lite policy på något sätt att försöka reparera familjerelationerna så långt det går, när det handlar om barn /…/ går det så är det ju självklart det bästa alternativet, men det ser ju lite olika ut. Och vi har sett att tjejer har kommit tillbaka också för att det inte har fungerat /…/ sen finns det dom som flyttar till andra skyddade boenden eller kvinnojourer, i andra kommuner och så. Det är någon som har åkt utomlands. Egen lägenhet, eget boende, eller till släktingar eller till kompisar. Ja, det är väl främst dom.” Även kuratorn berättar om den svårighet som finns för tjejerna att bryta med sin familj: ”Och jag kan se att de allra flesta eleverna som verkligen har stått på sig och sagt att jag kan inte leva efter de här gamla traditionerna som vi har i vår familj, utan jag vill gå i skolan, jag vill få en utbildning, jag vill välja vem jag ska gifta mig med. När de har tagit det beslutet och när socialtjänsten har placerat dom, oftast på något skyddat boende, så i början så lever de upp och lever ut, men efter ett tag så blir saknaden enorm efter syskon, efter föräldrarna trots allt. De allra flesta återvänder hem och så är det en smekmånadsperiod då allting är jättebra och så blir det oftast sämre igen och så blir det ofta en placering igen. Min erfarenhet är att de allra flesta återigen väljer att flytta hem, men då beslutar man sig för att gifta sig och att göra som familjen säger.” Hon säger också att: ”…det kanske hade behövts insatser någonstans mittemellan för den här gruppen på något sätt /…/ det känns som att det är ett för stort hopp direkt mellan att antingen aldrig mer få återse sin familj eller att finna sig i det.” Kuratorn säger vidare att: ”…man måste också tänka på att de här eleverna, de är barn fortfarande. De är någonting mellan 11 och 15 år och det är ett stort ansvar att säga att det är du som måste ta beslutet för hur ditt liv ska se ut. Det är inte så många 11, 12, 13-åringar som kan ta det beslutet.” Socionomen inom frivilligorganisationen menar att: ”… ensamhet är ett väldigt stort problem. Om man tänker att man blir utsatt för hedersrelaterat våld, kommer till en kvinnojour, bor där, får stödsamtal, går igenom en massa faser och sen börjar processen. En lägenhet, att byta identitet, skyddad identitet och sen säger du – varsågod, nu har du en lägenhet och du ska bo där, hejdå. Alltså det är väldigt jobbigt, det är som att det kan leda till självmord. För tänk bara att du ska bryta det bandet med familjen, även om de har gjort väldigt dumma saker är det ändå din familj, det är din mamma, pappa och syskon.” Hon menar att det i detta skede är viktigt med stöd och säger att: ”…då behöver de verkligen stöd, att man går till dom /…/ även om hotbilden inte finns nu, så stark som den var innan och hon inte behöver sånt stöd från oss, kan man ändå stödja på andra sätt tills hon står på egna ben. Så att det [stödet] kan vara hur länge som helst.” 32 Socialsekreteraren nämner att det i samband med den hjälp de kan erbjuda någon som är utsatt för hedersrelaterat våld handlar mycket om personens egna resurser: ”Och tyvärr är det ju väldigt mycket så att det landar tillbaka på personen själv, och vad den vill och hur mycket kapacitet den personen har att hjälpa sig själv /…/ vill man ha hjälp att försöka hitta ett sätt inom familjen att kunna vara tillsammans ändå, till exempel genom familjerådgivning, eller måste man rent fysiskt komma bort ifrån familjen helt och hållet /…/ handlar det om att leva sitt eget liv i kompromiss med resten av familjen eller handlar det om att jag är så pass hotad att jag fruktar för mitt liv?” 5.4.3 Analys Informanterna berättar om hur tjejerna ofta mår psykiskt dåligt och att det de har utsatts för har satt djupa spår. Man verkar följaktligen ha sett att personerna man kommer i kontakt med ofta har någon form av psykisk ohälsa. Hindberg (2006) tar upp hur fysisk och psykisk misshandel kan påverka den emotionella, psykiska, sociala och kognitiva utvecklingen. Vanliga konsekvenser av misshandel kan, förutom fysiska skador, vara skuld- och skamkänslor, ångest, depression och aggressivitet. Följderna sägs generellt bli extra allvarliga när barnet upprepat blir utsatt för våld samt om det är en föräldragestalt som utövar misshandeln. Eftersom detta är fallet hos de tjejer som informanterna berättar om menar vi att det givetvis får följder för tjejernas psykiska mående, vilket informanterna också påpekat som något självklart. Vi menar således att tjejernas psykiska ohälsa till viss del kan förstås i förhållande till de konsekvenser misshandel generellt får för den utsatta individen. Samtidigt betonar både Wikan (2003) och Kurkiala (2005) samt majoriteten av våra informanter att våldet inom en hederskontext utmärker sig på så sätt att det utövas av ett kollektiv samt att det grundar sig på föreställningen att tjejens beteende är kopplat till familjens heder. Därför menar vi att den kunskap om våldets konsekvenser som Hindberg (2006) ger inte är tillräcklig för att förstå hur de utsatta tjejerna kan utveckla en psykisk ohälsa, men att den ändå kan ge en viss förståelse. Informanterna pratar också om att tjejernas självkänsla och jagkänsla påverkas negativt till följd av det de utsätts för. Att få höra att man inte är värd någonting, att man inte duger och att bli kallad hora kan få stora konsekvenser för tjejerna. Vi förstår detta som att utsattheten får en stor inverkan i tjejernas liv och kan påverka inte bara deras självkänsla utan även deras identitetskänsla. Vi menar att tjejernas utvecklande av psykisk ohälsa delvis kan förstås med hjälp av teorier om identitet och vad som är viktiga aspekter i utvecklandet av denna. Erikson anser att sökandet efter identitet är ett av de grundläggande mänskliga behoven. Det är centralt att ha en inre känsla av att vara en och samma person genom hela livet samt att man upplever att man har en stabil identitet. Formandet av ens identitet pågår under hela livet och innebär att man går igenom olika utvecklingsfaser. Under ungdomsåren genomgår man en särskild fas som utgörs av en konflikt mellan identitet och identitetsförvirring. Hur man tar sig igenom denna fas påverkar livets senare skeden (Frisén & Hwang 2006). Bremer m fl (2006) tar upp hur en viktig aspekt när det gäller känslan av att ha en stabil identitet är att känna sig omtyckt av personer i den äldre generationen som är viktiga för en. Andra viktiga aspekter är att man känner sig hemma i sin kropp och en upplevelse av att över tid vara samma jag. Vi antar att om man blir misshandlad, kränkt och nedvärderad av familjemedlemmar, som sannolikt är viktiga personer för en i den äldre generationen, påverkar detta förmodligen aspekterna att känna sig 33 omtyckt av viktiga personer och att känna sig hemma i sin kropp på ett negativt sätt. Att känna sig hemma i sin kropp menar vi också påverkas negativt av vad informanterna berättar om hur det är viktigt för familjerna att tjejerna bevarar sin oskuld och hur de kan kallas hora, då tjejernas sexualitet är en central del i bevarandet av familjens heder. Att tjejen tvingas anpassa sig efter familjens syn på hennes kropp och sexualitet, som kan skilja sig från hennes egen uppfattning, kan även kopplas till det Bremer m fl (2006) säger om att tjejen kan tvingas ändra sin självbild eftersom hon blir betraktad på ett sätt som inte stämmer överens med hur hon själv uppfattar sig. Vi förstår det som att det tjejerna, som informanterna berättar om, är utsatta för innebär en stark press för dem och att det sannolikt påverkar de aspekter som är viktiga för upplevelsen av att ha en stabil identitet på ett negativt sätt. Även aspekten att uppleva att över tid vara samma jag påverkas sannolikt av utsattheten för hedersrelaterat våld och att man kanske tvingas bryta med sin familj. För tjejerna, som kommer från ett sammanhang där familjen och kollektivet spelar en viktig roll och bidrar till en stark och trygg miljö, blir det troligtvis en stark kontrast att skiljas helt från sin familj. En del informanter berättar också om hur tjejerna efterhand börjar må sämre, när de inser konsekvenserna av att bryta helt med familjen. Känslor av ensamhet och saknad är vanliga. Erikson menar att en inre känsla av att vara en och samma person och ha en stabil identitet har stor betydelse för en persons identitetsutveckling. I detta ingår exempelvis att man oberoende av om ens levnadsomständigheter eller relationer förändras känner att man själv är densamme (Frisén & Hwang 2006). Informanternas berättelser om hur starkt tjejerna påverkas av att bryta med sin familj och vad det får för konsekvenser tolkar vi som att det blir svårt för tjejerna att känna att de är samma person som tidigare. I den patriarkala familjestruktur som många av dem kommer ifrån har familjen och släkten en stor betydelse. Relationerna till familjemedlemmarna är grunden för individens moraliska liv och man känner ansvar och förpliktelser gentemot en större grupp, något som barnet tidigt socialiseras in i (a a). Detta tror vi innebär att en stor del av ens identitetskänsla är knuten till att man tillhör ett kollektiv. Informanterna berättar om att det är ett stort steg att bryta med familjen och att många väljer att återvända till familjen. Detta menar vi visar hur stark familjens betydelse är för tjejerna och vilken komplex process tjejerna går igenom, vilken sannolikt får konsekvenser för deras psykiska mående. Det som informanterna berättar om en brytning från familj och släkt och de ensamhetskänslor det medför menar vi kan förstås som att tjejen förlorar känslan av att ha en stabil identitet. Som tjej befinner man sig dessutom längst ner i familjehierarkin (a a) och är uppväxt med att rätta och anpassa sig efter dem som står över en i makthierarkin. Detta tänker vi kan vara ytterligare en faktor att ta hänsyn till när man försöker förstå hur flickans mående påverkas av utsattheten för hedersrelaterat våld, på så sätt att det kan bli en extra stor kontrast från att ha levt längst ner i en stor familjs hierarki där kollektivet har satt ramarna för ens handlingsutrymme till att stå helt på egna ben. Vi menar att kopplingen mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla psykisk ohälsa, förutom de konsekvenser det generellt kan medföra att vara utsatt för fysisk och psykisk misshandel, även kan förstås i förhållande till att flickans känsla av att ha en stabil identitet påverkas negativt. Dels på grund av det hon är utsatt för men också på grund av konsekvenserna av detta, till exempel att hon tvingas bryta med familjen. Det informanterna säger om hur svårt det kan vara för tjejerna att bryta med sin familj stämmer överens och återfinns i mycket av den tidigare forskningen, där det 34 framkommer att tjejerna ofta mår mycket dåligt i samband med att de försöker bryta med familjen (till exempel Cinthio 2005 och De los Reyes 2003). 5.5 Missbruk När det gäller frågan om att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av en missbruksproblematik var det olika huruvida informanterna hade kommit i kontakt med personer med denna problematik. Företrädaren för frivilligorganisationen menar att det kan vara vanligt att man i samband med att man är utsatt för hedersrelaterat våld också utvecklar någon form av missbruk. Hon säger att det är viktigt att se att personer som är utsatta för hedersrelaterat våld även kan utveckla andra destruktiva beteenden, liksom man kan göra när man är utsatt för annan typ av våld: ”Våldet ser och kan se annorlunda ut, men känslan som man känner och ens känsloliv är detsamma /…/ oavsett om man har hedersrelaterad bakgrund eller en annan bakgrund, såsom en alkoholiserad far eller mor /…/ så utvecklar man destruktiva beteenden.” Organisationen har kommit i kontakt med ett antal tjejer som varit utsatta för hedersrelaterat våld samt utvecklat ett missbruk. Företrädaren har dessutom varit i kontakt med andra socialarbetare som också träffat på tjejer med denna problematik. En av dessa socialarbetare ”belyste själv att hon träffat cirka 150-200 tjejer med den här problematiken, där många av dem har ekonomisk brottslighet och har någon form av missbruk, eller har testat.” En anledning till detta kan, enligt företrädaren för organisationen, vara att tiden efter att man har bott i skyddat boende är svår då ”…ensamheten och övergivenhetskänslor dyker upp.” Hon berättar också om hur komplext det kan vara att få en ny identitet och flytta till en ny stad: ”…det som är en brist är att när du väl rymmer hemifrån och kommer i kontakt med en socialtjänst och berättar att du har problem med hedersproblematik och får ett eget boende, skyddade personuppgifter och skyddad identitet och flyttar upp till Haparanda ifrån Malmö, så förloras ju också den här subjektiva biten med den socialtjänst som finns i hemkommunen /…/ när man väl utvecklar ett missbruk i den nya staden så har man tappat grundproblematiken, vad det var som gjorde att man rymde hemifrån eller vad det var som gjorde att man fick skyddade personuppgifter.” Hon menar också att det är ett problem att man både ifrån socialtjänsten och ifrån de skyddade boendenas sida oftast inte har någon kontakt med tjejerna när de flyttar ut till eget boende: ”När de här flickorna får ett eget boende, så förlorar man kontakten, även de skyddade boendena har ingen kontakt med de här tjejerna och vet inte hur det har gått /…/ en del vill ha kontakt men en del säger att nej, för guds skull, jag vill inte ha kontakt med er, och detta gör ju att man tappar vad som händer med de här flickorna. Är de ute på gatan och prostituerar sig klockan tre på natten, eller har de blivit mördade, eller är de ute i missbruket? /…/ man vet ju inte vad som händer, och det är ett misslyckande tyvärr. För det är då arbetet ska börja, när flickorna väl vågar ta den här risken.” Hon ser missbruk som ett brett begrepp där mer än droger kan innefattas, till exempel besatthet av relationer eller att skära sig. ”Det handlar ju om att fly ifrån sina känslor. Känslor blir ibland så pass starka att man inte klarar av det. Sen kommer ångesten och depressionen på det.” Missbruk kan således även fungera i självmedicineringssyfte. Enligt henne kan det handla om: ”…att fly ifrån verkligheten, absolut. Att röka hasch och dricka eller att dra några linor kokain, det är en verklighetsflykt också, för det är jobbigt att vara i verkligheten.” En annan aspekt av varför den dubbla problematiken existerar är: ”…det patriarkaliska 35 och mansdominansen i en kärnfamilj, att hela tiden känna sig kontrollerad och styrd, att hela tiden vara på sin vakt. All misshandel, lite mer tortyrliknande skulle jag vilja säga i vissa fall, och den här psykiska misshandeln. Den fortsätter ju hela livet och minskar ju mer man arbetar med sig själv. Men paranoida tankar och nojor det kvarstår.” Hon menar också att det kan vara svårt att se att denna problematik finns: ” Det förs inga journaler, det förs ingen statistik, det finns inga uppgifter på att det faktiskt existerar och att det är ett samhällsproblem /…/ det ligger dolt.” Vidare säger hon att: ”det har varit väldigt svårt att få myndigheter och kommuner att tro på detta, när det inte finns belägg, statistik eller forskning.” Hon säger att: ”Det är så stort också, det räcker inte med att en forskare kartlägger, utan det handlar om att skapa någon typ av forskarteam, som alla har sina speciella kompetenser: prostitution, missbruk, hedersbegreppet och så vidare, och utifrån det genomföra någon form av forskning eller kartläggning.” Hon menar att det är viktigt att börja arbeta förebyggande och våga se att denna koppling finns. Om kopplingen tror hon att: ”…den kommer bli mycket vanligare om man inte börjar arbeta i förebyggande syfte /…/ se, undersöka och visa intresse – är det här kopplingar som kan höra ihop?” När det gäller behandlingshem för personer med missbruksproblematik anser hon att: ”Man träffar på problemet men man ser inte sambanden /…/ man har inte öppnat upp sitt perspektiv.” Hon menar också att det kan finnas vissa fördomar inom missbrukarvården: ”…man har svårt att släppa de här skygglapparna, för ser man en missbrukare så är det ofta fördomar att – ja, då får du skylla dig själv. Då har man svårt att koppla att det kan finnas hedersproblematik i grund och botten och det är där vi vill komma in.” Socialsekreteraren säger att det i samband med hedersproblematiken: ”…inte är helt ovanligt att det också finns någon form av missbruk med, vilket gör att det försvårar det hela. De flesta kvinnojourer, kriscentrum och så tar ju inte emot kvinnor i missbruk.” Samtidigt säger hon också att: ”…det är väldigt många som är utsatta för hedersrelaterat våld där du lever i en mycket, mycket mer sluten värld där du inte har möjlighet till att vara ute eller till att ha ett eget socialt liv eller ett privat liv. Då handlar det många gånger om de här unga kvinnorna som många gånger hålls nästan gömda hemma. Där har jag väl aldrig stött på någon som har ett missbruk i det, för det är ju nästan omöjligt att ha i den lilla världen.” Kuratorn har i vissa fall kunnat se att personer utsatta för hedersrelaterat våld har utvecklat ett missbruk: ”…ibland kan det gå något år innan jag får återse vissa elever [efter att de slutat nian], innan de kommer på besök och så. Men ett antal av dem som då till slut sa – okej, jag gifter mig då, fastän de egentligen inte ville, dels har jag ju träffat dem när de kommit hit men jag hör ju också via andra syskon eller andra kompisar och så, och det är ju inte helt ovanligt att man använder någon form av droger för att ta sig igenom vardagen. Så det finns, missbruket.” Vid frågan om dessa tjejer har kontakt med exempelvis socialtjänsten för sitt missbruk säger hon: ”Det tror jag inte att de har, inte för drogproblematiken, men en del av de här familjerna är ju redan kända på socialtjänsten för att det förekommer andra saker i familjen, barnmisshandel eller hög frånvaro här i skolan, så att vi gör en anmälan eller så.” Hon nämner också att: ”…väldigt många av föräldrarna äter redan mediciner som de får av sin psykolog eller läkare, så här finns rätt mycket narkotikaklassad medicin i området ändå, vilket är väldigt lätt för barnet att komma åt.” På det skyddade boendet har man inte kunnat se att tjejerna man varit i kontakt med har haft eller har utvecklat en missbruksproblematik. De säger att: ”Det är ju inte 36 många som ens har druckit alkohol när de kommer till oss för det gör man ju inte i deras familjer. Och de har ju inte det umgänget, att hänga på stan och dricka med kompisar /…/ tjejerna är ju mer hårt hållna, deras bröder har kanske varit mer utåtagerande och haft missbruksproblematik och kanske även vissa föräldrar har haft det också, men tjejerna själva…nä /…/ oftast är det tjejer som går till och från skolan, om de får gå i skolan, och det finns inget utrymme för annat, för socialt liv.” De säger också att: ” …det känns som om revolten handlar mer om att få välja kompisar och att få lov att gå på fest ibland, tjejfester till och med, att få välja kläder och grejer själv. Att man har rätt så låga rimliga krav liksom. Revolten handlar inte om att få vara ute och festa fem dagar i veckan /…/ de som har varit hos oss har kommit ifrån stark begränsning och då är ju steget väldigt långt till ett annat liv.” Samtidigt betonar de att:” …vi har ju inte kontakt med de tjejerna som flyttat ifrån oss så där kan man ju inte svara heller för vad som har hänt sen, det beror ju på hur de mår också /…/ men av dem vi har haft kontakt med så kan jag inte se att det har varit något problem faktiskt. Sen är det kanske inte heller någonting man berättar för oss kanske. Jag tror risken är större att de skulle hamna i någon dålig relation än att de skulle vända sig till droger, faktiskt.” Vidare säger de att: ”… man kan ju inte komma till oss med ett missbruk i bagaget heller. Om man har missbruksproblematik sedan tidigare, om man har ett aktivt missbruk så kan vi inte ta emot tjejen. Men det har inte varit någon som har ringt och frågat om en sådan tjej ens, så det känns så främmande.” Inte heller socionomen inom frivilligorganisationen har sett att några av de personer hon har kommit i kontakt med har haft eller har utvecklat ett missbruk. Hon berättar angående detta: ”Nä, det har jag inte haft, men som sagt jag kan bara svara efter den tiden som jag har jobbat här, sen september 2008. Så vi har inte haft någon som utvecklat den ångesten tillräckligt till att ta tabletter, alkohol eller droger eller sådana saker, det har vi inte haft.” 5.5.1 Analys Informanterna har olika erfarenheter kring huruvida utsattheten för hedersrelaterat våld kan kopplas till utvecklandet av en missbruksproblematik. Al-Baldawi (2003) menar att man ofta inom patriarkala familjestrukturer inte i första hand vänder sig till samhället och myndigheter för att få hjälp med problem, utan främst använder de resurser som finns inom släkten och familjen. Även ”minisamhället”, som utgörs av grannar och bekanta, är ofta ett alternativ framför att vända sig till myndigheter. Detta har även lyfts av Johnsdotter (2008) som i en forskningsstudie som genomfördes i Rosengård undersökte invånares syn på psykisk ohälsa. Här framkom bland annat att flera av intervjupersonerna förknippade psykisk ohälsa med skam och man vände sig därför inte till psykiatrin i första hand. För att inte behöva utsättas för skam inför andra försökte man hålla psykiska problem inom familjen och enbart kontakta psykiatrin om det ansågs att det hade gått för långt. I flera fall hade man andra strategier än sjukvård för att få bukt med psykisk ohälsa av olika slag, exempelvis beskrev många av intervjupersonerna att de hade ett socialt nätverk som mobiliserades omkring en då man mådde dåligt. Detta tror vi kan vara en aspekt att ta hänsyn till när man ska förstå varför en del av informanterna har sett kopplingen och andra inte. Om familjerna till tjejer med den här kopplingen har en patriarkal familjestruktur där man helst inte söker samhällets hjälp kanske de här tjejerna aldrig kommer till våra informanters kännedom. Andra aspekter som kan bidra till att förstå att en del informanter har sett kopplingen och andra inte är att man på det skyddade boendet oftast inte har fortsatt kontakt med tjejerna när de flyttar. Det är således inte säkert att de skulle känna till om tjejerna 37 utvecklar ett missbruk. Informanterna nämner också hur skyddade boenden inte tar emot tjejer som har ett missbruk, vilket också kan förklara varför man inte har kommit i kontakt med denna koppling. Vissa informanter menar att tjejerna kommer från en så pass sluten värld att det inte finns utrymme till att använda droger. En annan aspekt är det som företrädaren för frivilligorganisationen tar upp om hur det kan vara skamfyllt för tjejen att ha en drogproblematik och att det därför är något man försöker dölja. Hon menar också att man inom missbrukarvården har svårt att se de samband som finns mellan hedersrelaterat våld och missbruk. Man kan ha svårt att se att det handlar om en hedersrelaterad problematik i grunden. Samtidigt kan det vara så att kopplingen mellan hedersrelaterat våld och utvecklandet av missbruk inte är så utbredd och därför inte är något som alla våra informanter har kommit i kontakt med. Företrädaren för frivilligorganisationen har sett missbruksproblematik hos tjejerna och betonar att utsattheten för våld påverkar ens känsloliv, oavsett vilken typ av våld det rör sig om, och att detta kan leda till att man utvecklar destruktiva beteenden. Hindberg (2006) tar upp att psykiska skador, såsom depression, ångest och skam, som kan uppstå av misshandel senare kan leda till exempelvis självmordsbenägenhet och problem med alkohol och kriminalitet. Vi menar att en aspekt i förståelsen av kopplingen mellan utsattheten för hedersrelaterat våld och utvecklandet av en missbruksproblematik kan vara att man på grund av det man har varit utsatt för använder droger för att hantera de psykiska skadorna man har fått till följd av misshandeln. En annan aspekt som informanten lyfter är att tjejerna ofta inte har fortsatt kontakt med socialtjänst och det skyddade boendet när de lämnar det skyddade boendet. Detta bekräftas av vad det skyddade boendet berättar. Företrädaren för organisationen menar att det är då, när tjejerna lämnar det skyddade boendet, som arbetet med tjejerna ska börja. Detta kan förstås med hjälp av att det sammanhang som tjejerna kommer ifrån troligen har utgjorts av en patriarkal familjestruktur där familjen och kollektivet är av stor betydelse för individen (Al-Baldawi 2003). Behovet av stöd och hjälp kan vid den tidpunkt man lämnar ett skyddat boende således eventuellt vara stort. Informanterna betonade just hur stor betydelse familjen hade för tjejerna. Att inte få återse föräldrar och syskon menades leda till en stor ensamhet. Om man inte får stöd i detta skede menar vi att det troligen medför negativa konsekvenser för individen som i sin tur kan öka risken att exempelvis börja använda droger. Det informanterna berättar om missbruk bland tjejerna kan även förstås i förhållande till Hagbergs (2009) resonemang om det hon kallar dubbel ångest. Hon menar att den grundar sig i dels det tjejerna är utsatta för, så som våld, isolering och kontroll, och dels att de tar steget att bryta med sin familj. Den dubbla ångesten leder enligt Hagberg till att många av tjejerna skadar sig själva, till exempel genom att använda droger i självmedicinerande syfte. Informanterna berättar mycket om att tjejerna är utsatta för både fysiskt och psykiskt våld och om den ensamhet som uppstår efter brytningen med familjen. Hagberg menar också att barn i hederstänkande familjer ofta blir starkt bundna till sina föräldrar. Det tjejerna är utsatta för, i kombination med komplicerade familjerelationer, skapar ett starkt psykologiskt tryck på tjejerna. Ett exempel på detta är det kuratorn säger om hur tjejerna rättar sig efter familjens normer och går med på att gifta sig fastän de inte vill. Det verkar således finnas ett tryck på tjejerna som gör att de väljer att gå emot sin egen vilja och rätta sig efter familjen. För att ta sig igenom vardagen förekommer det att dessa tjejer tar till droger. Detta verkar följaktligen vara ett sätt att förstå varför en person som är utsatt för hedersrelaterat våld utvecklar ett 38 missbruk. Företrädaren för frivilligorganisationen menar att missbruket kan uppstå i samband med att man får en ny identitet och flyttar till en främmande stad. Härmed förlorar man den ursprungliga personliga kontakten med myndigheter. Detta kan förstås med hjälp av det Bremer m fl (2006) menar om att en central del av en individs identitet handlar om upplevelsen av tillhörighet och att det är något som uppstår i skärningspunkten mellan det individuella och det samhälleliga. Om tjejens identitet och identitetsutveckling redan har påverkats negativt på grund av det hon har utsatts för, vilket vi diskuterade i det förra analysavsnittet, menar vi att detta finns med och påverkar hur tjejen hanterar den nya situationen. Frisén & Hwang (2006) tar upp hur en negativ lösning av ungdomskrisen kan göra att individen upplever en identitetsförvirring, vilket innebär att ens identitet inte är sammanhållen. Detta kan i sin tur leda till olika negativa konsekvenser och till att man upplever svårigheter i utvecklandet av nästkommande faser i livet. Bremer m fl (2006) tar upp att det i samband med att man på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld och måste bryta med sin familj kan uppstå en mycket djup identitetskris hos ungdomen, som kan känna att den varken hör hemma i sin familjs eller det svenska samhällets kultur. Detta kan leda till att ungdomen har svårt att känna tillhörighet och istället känner sig identitetslös. I och med ett uppbrott från familjen och en flytt till en annan ort tolkar vi det som att individen tas ur sitt sammanhang och därmed kan upplevelsen av tillhörighet bli lidande. Härmed tror vi att både de individuella och de samhälleliga aspekterna när det gäller individens upplevelse av tillhörighet påverkas negativt, vilket i sin tur kan inverka på individens känsla av att ha en stabil identitet. Individens sammantagna situation när denne startar ett nytt liv i en ny stad verkar kunna vara så pass instabil att det inte framstår som otänkbart att man tar till droger. Det som företrädaren för organisationen säger om i vilket skede ett missbruk kan uppstå menar vi kan förstås delvis med hjälp av ovanstående resonemang kring identitet. 5.6 Hur hanterar informanterna den psykiska ohälsan och ett eventuellt missbruk? Informanterna berättar om hur de hanterar påträffandet av psykisk ohälsa och eventuell missbruksproblematik bland de personer de möter som är utsatta för hedersrelaterat våld. Socialsekreteraren säger: ”När man kommer i kontakt med människor som behöver någon form av annan kontakt också, så är man ju mer rådgivare, vägledare. Och vad vi många gånger gör är att sammankalla till nätverksmöte /…/ då kallar man ihop, till exempel om det är psykiatrin som behövs, eller vi från boende och kanske någon från barn och familj. Man sätter sig då och drar upp vad det är som är problematiskt och vem som kan bidra med vad till att det förbättras. Det händer ju ofta, och det är ofta man får göra så för att försöka staka upp det. Det kanske är någon från ekonomi som får komma in, om det är någon som mår psykiskt dåligt under en period så kanske man inte ska ha så höga krav på sig med jobbsök, gå i skola eller vad det nu kan vara.” Vad gäller hanteringen av missbruksproblematiken så menar hon att: ”…nu är det ju så, tyvärr, att socialtjänsten är väldigt uppdelad och där är det en stor problematik /…/ att det också finns någon form av missbruk med gör att det försvårar det hela. De flesta kvinnojourer, kriscentrum och så tar ju inte emot kvinnor i missbruk /…/ då är det ju det här med att vi är väldigt indelade, att vi har en viss målgrupp. Och passar 39 man inte in i just den målgruppen så kan det bli väldigt svårt att få hjälp. Nu finns det ju ett ställe som heter Fribo som är på försök här i Malmö, ett projekt, dit även missbrukande kvinnor kan vända sig och få skydd /…/ det är jättesvårt, man kan ju inte riktigt ställa det kravet att – för att du ska få hjälp med din hotsituation så måste du först bli fri från ditt missbruk. Det klarar man väl inte av riktigt, men där finns möjlighet att söka hjälp även om man är aktiv i missbruk.” På det skyddade boendet säger man om hanteringen av tjejernas psykiska ohälsa att: ”Det beror lite på hur allvarligt det är. Är det någon som uttalar självmordstankar så tar vi kontakt med psykiatrin. Det är ju inget vi sitter och håller på. Men är det vanliga problem och vanliga bekymmer så är det klart att vi hanterar det i boendet. Det är ju inte bara stödsamtal utan det finns ju alltid personal på plats, och vi har ju många samtal som sker i boendet, alltså i vardagen /…/ det finns ju ett reellt stöd runtomkring tjejerna när de är oss hos ju. Men de riktigt allvarliga grejerna kan ju inte vi hantera för det är ett kollektivt boende. Det finns andra tjejer där och har man någon som mår väldigt dåligt så påverkar ju det alla i gruppen. Men det handlar väl mycket om att förebygga, till exempel att vi har knivarna inlåsta /…/ sen kan man ju aldrig hindra någon på det viset, man kan ju skada sig med vad som helst. Men det är klart, om någon mår dåligt, särskilt på nätterna, att personalen då kikar till och kollar om de sover eller om de ligger vakna. Vissa tjejer är sådär väldigt medvetna också, att nu mår jag väldigt dåligt och jag vet inte vad jag kan göra med mig själv, skulle ni vilja titta till mig inatt och se till att jag inte gör någonting som jag hade ångrat. Där tar man ju alltid en diskussion, om hon kan vara kvar eller om hon behöver annan hjälp /…/ när det gäller psykisk ohälsa så hjälper man tjejerna att komma till den hjälp som är adekvat. Är inte vi tillräckliga så stannar det ju inte där, utan det är ju viktigt att de kommer vidare då, att de får den hjälp som de verkligen behöver.” Socionomen inom frivilligorganisationen berättar att de hanterar psykisk ohälsa hos dem de möter på följande sätt: ”Det enda som vi kan göra är att i första hand ge stödsamtal, lyssna på dem, visa vårt stöd. Det hjälper faktiskt i de flesta fall. Men om vi ser att de inte mår bra så kontaktar vi sjukhuset och bokar tid och går till sjukhuset med dem som stöd. Det är det vi gör i de fall när vi tycker hon måste besöka läkare.” Överlag tycker hon att det finns tillräckligt med skydd och hjälp för de utsatta tjejerna: ”Vi har några kvinnojourer som jobbar väldigt bra, alltså vi har bra samarbete och jag tycker att de gör ett lika proffsigt jobb som vi gör.” Vidare menar hon att: ”…förändringen beror helt och hållet på hur du stödjer den personen /…/ en väldigt viktig aspekt är att man ska hålla sitt stöd även om det är samtal, även om man går och tar en fika eller de kommer och till exempel behöver hjälp med försäkringskassan, ingenting som har med kvinnojouren att göra, utan det är någonting helt annat och då stödjer man dom bara för att visa att – vi står fortfarande på din sida och vi hjälper dig. Och den proffsiga vänskapen som man skapar mellan varandra.” Kuratorn berättar att då hon träffar elever med psykisk ohälsa så är ett alternativ att kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Samtidigt säger hon att: ”…barnpsyk är ju någonting som många av dem är rädda för, - psykiskt sjuka, vi är inte psykiskt sjuka /…/ och det är ju lite krångligt, ofta kan man inte söka till BUP själv, utan att föräldrarna måste vara informerade och då hamnar man ju lite grann i en återvändsgränd. Ska vi få tillstånd av föräldrarna att sonen eller dottern ska gå dit, då vill ju föräldrarna ofta veta varför och så här. Så det är lite svårt, ofta blir det ändå att det här blir ett ärende på socialtjänsten och då kommer ju 40 allting upp till ytan eftersom socialtjänsten måste informera föräldrarna. Då är det lättare att ta vägen in på BUP sen.” Vidare säger hon också att: ”…kanske socialtjänsten måste hjälpa, och då kan någon från socialtjänsten komma hit och anonymt träffa den här eleven så att eleven får berätta sin problematik och socialtjänsten kan säga att, ja det här och det här skulle vi kunna hjälpa dig med. Så beroende på ärende, problematik, bråttom i ärendet eller inte, så kan man göra lite olika saker.” Företrädaren för frivilligorganisationen berättar att: ”Vi finns med just i stöd och hjälp, ingen behandling, det kan vi inte erbjuda idag...” Vidare säger hon att: ”Tanken är att finnas till efter genomgången behandling, när vi väl har fått till den här behandlingsmetodiken då, under det här året och i början av nästa år, en lång behandling. Sen är tanken att eftervårdsbehandling också kommer att finnas i början, första året med täta mellanrum, men andra året lite glesare för att klienten ska ha kommit så pass långt med sig själv så att hon kan hantera livet utanför, vardagen och kan använda sig av de verktyg som hon har fått med sig under behandlingen. Men vi har räknat med att ha en uppföljning på sju år, två års eftervård, men sen kommer vi att ha återträff en gång per år och kontakt under fem år. På detta sätt kommer vi också kunna få fram hur det har gått och hur livet fungerar.” Hon menar att: ”Det är jätteviktigt med behandlingsmöjligheter, att inte sätta dem ute i skogen för vi tror inte på den modellen att alla behöver leva med skydd resten av sitt liv. Utan vi tror att det finns möjlighet till att återvända och kunna möta upp sitt förflutna och sin kultur med respekt. Kanske inte alla, vissa får absolut leva i skydd resten av livet, men inte alla.” Hon menar att behandlingen ska träda in efter att flickorna har varit på exempelvis skyddat boende eller kvinnojourer. 5.6.1 Problem och hinder i arbetet Majoriteten av informanterna har stött på problem och hinder i arbetet med personer som utsatts för hedersrelaterat våld och också har någon form av psykisk ohälsa och/eller utvecklat ett missbruk. Socialsekreteraren tog upp att situationerna för de personer hon kommer i kontakt med kan vara komplexa och att det därför också kan vara svårt att få den hjälp man behöver, då man inte passar in i en viss målgrupp. När det gäller möjligheten att placera på ett skyddat boende säger hon: ”Många gånger är det mer komplext än så när en person söker hjälp. De tar unga, icke missbrukade kvinnor, utan barn. Och många av dom som kommer hit kanske antingen har barn eller så har de något missbruk /…/ Ett jättebra boende för dem det passar men för många passar det inte.” Hon utryckte också att det fanns en svårighet i de fall där psykiatrin behövde kontaktas: ”Sen har vi ju också stor problematik med tillgängligheten inom psykiatrin, det gör tyvärr att det blir långa glapp. Speciellt om man har varit inne på tvångsvård, att man kan få et tid inom två till tre månader och det kan ju vara en evighet i det läget.” Angående kvinnor som är i behov av skydd säger hon att: ”Det är jättesvårt att göra några akuta placeringar som blir bra. Det är många gånger man kanske får sätta någon på hotell, vilket varken känns tryggt eller säkert.” Även företrädaren för frivilligorganisationen menar att det är svårt att få adekvat hjälp om man är utsatt för hedersrelaterat våld och även har annan problematik: ”…det finns ingen hjälp för flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och också har utvecklat ett missbruk. Det finns råd och stöd, men man kommer inte så långt med råd och stöd. Det är jätteviktigt att kunna landa, men det är jätteviktigt 41 att skapa behandlingsmetoder som fungerar.” Hon påpekar också dilemmat i att: ”Vissa är inte välkomna på skyddade boenden eller kvinnojourer, för när man har utvecklat ett missbruk, så är man inte välkommen till kvinnojourer utan då får man ta sig till missbruksenheten. Och där är det inte jättelätt att få någon behandling eller att få sin röst hörd.” Hon har också upplevt att det ifrån kommuners sida inte finns tillräckligt med engagemang eller vilja att lägga ner de resurser som krävs för tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld och har annan problematik. På det skyddade boendet tycker man det finns en svårighet i de fall där psykiatrin behöver kontaktas: ”…det är väldigt svårt att komma in till psykiatrin över huvudtaget /…/ man ska ju må väldigt dåligt. De är väldigt förtjusta i att säga att – det här är sociala problem och ingenting vi kan göra någonting åt. Eller att det är en normal krisreaktion. Och för mig kvittar det lite vad det beror på. Om här är en människa som mår så pass dåligt, då borde man få den hjälpen. Sen kvittar det om det är en krisreaktion eller om man har någon störning i sig själv.” Kuratorn menar när det gäller samarbete med BUP att: ”Hade man fått önska så vore det att barnpsyk skulle kunna komma till skolan eller till eleverna, istället för att det är familjerna som ska ta sig till dem. Jag kan fortfarande tycka att barnpsyk är rätt stelbent, och lite föråldrat ibland. Även om det finns ett antal kanonpersoner som vi ofta jobbar väldigt nära är de fortfarande lite stelbenta med att man ska gå dit och så där.” När kuratorn talar om de flickor som riskerar att giftas bort mot sin vilja så lyfter hon frågan om vad som är skolans uppgift: ”…man kanske inte kan gå in och avstyra ett bröllop helt, är det vår uppgift?” Något hon också säger är att: ”Jag kan se här inom skolan, vi försöker ju stötta eleverna till att bli starka och tro på sig själva, att våga stå för sina egna tankar, åsikter och beslut. Och så, alla eleverna bor tvärs över gatan och där ska man inte vara ensam och stark, utan där är det ju familjen som gäller. Så det är ju ständiga konflikter. Sen här i skolan prackar vi på dom – stå för vad du själv tycker, och så vidare. Men det får man inte när man går tvärs över gatan. Så det är liksom två knäppa världar som familjen finns i. ” När det gäller vad det får för konsekvenser för barnen säger kuratorn att: ”Jag tror att det för många elever känns förvirrande med olika budskap om samma sak. Jag tror dock att flertalet elever hanterar det bra, och skiljer på dom två världarna.” Kuratorn tycker också att det finns en svårighet i hur socialtjänstlagen är utformad: ”Om jag tittar på svårigheterna så tänker jag en del utifrån socialtjänstlagen, att den är den ramlag som den är, och att man har ganska så fria tolkningar av lagen, kan jag tycka.” Hon säger att detta kan leda till att man inom olika stadsdelar gör olika bedömningar: ”Det har hänt i misshandelsärenden att [man säger att] – ja ja, det är ju en del av uppfostran. Nej det är det inte, man får inte slå barn /…/ lite problem ser jag i att man tolkar lagen olika i olika stadsdelar, vad man kan få för hjälp och stöd och när insatserna ska komma. Sen kan det ju aldrig bli exakt lika, men ibland tycker jag att det är för stora tolkningar. Och just kanske att man blir hemmablind på något sätt.” Hon tycker också det är viktigt att jobba förebyggande och säger: ”…jag tror att man måste jobba mer med det förebyggande arbetet. Både vi här inom skolan, men man måste också jobba med föräldrarna, så att det inte blir det här glappet att i skolan säger vi så och sen går man tvärs över gatan och så är det annorlunda. Att öppna upp och ha mer diskussioner.” 5.6.2 Analys Informanterna berättar om olika sätt att hantera psykisk ohälsa och ett eventuellt missbruk. Majoriteten av informanterna talar om hur hanteringen handlar om att 42 stödja och lyssna på tjejerna. Om det finns behov av det tar man kontakt med exempelvis psykiatrin, men annars försöker man hantera tjejens problematik inom ramen för den egna verksamheten. En övervägande del av informanterna pratar om att det är viktigt att lyssna på och fungera som ett stöd för tjejerna. Detta kan ses som ett sätt att hjälpa och underlätta tjejernas krisbearbetning, något som enligt Erikson gör det lättare att uppnå en stabil identitet. Den ”proffsiga vänskapen” som en av informanterna talar om, och som kan pågå under en längre tid även efter det att hotbilden mot tjejen inte är lika stark, tolkar vi som ett sätt att kompensera för en del av den styrka och trygghet som det enligt Al-Baldawi (2003) innebär att tillhöra ett kollektiv, och som tjejen har brutit med. En av informanterna berättar om hur intentionen är att kunna erbjuda omfattande behandling med långvarig uppföljning. Denna uppföljning, som enligt informanten ska sträcka sig under sju års tid, menar vi kan ses som ett uttryck för hur stor betydelse familjen och kollektivet har för individen och vilket tomrum det kan medföra när man bryter med detta. Majoriteten av informanterna berättar om hinder de upplever i hanteringen av tjejernas psykiska ohälsa och ett eventuellt missbruk. Något som flera tar upp är hur kontakten med psykiatrin kan vara problematisk. Det nämns också att det är svårt att hitta rätt hjälp för de tjejer där det finns psykisk ohälsa eller missbruk med i bilden och att det råder brist på adekvat behandling. Kuratorn tar upp hur de värderingar barnen lär sig i skolan inte stämmer överens med det barnen lär sig hemma och att detta kan ses som att barnen lever i två olika världar. Även om hon menar att de flesta hanterar det bra blir det för en del förvirrande. Detta kan förstås med hjälp av det Bremer m fl (2006) säger om att en tonårings identitetsutveckling kan bli mycket komplicerad när man i Sverige växer upp i en familj med hederskulturella värderingar. De värderingar barnen enligt kuratorn lär sig i skolan handlar om att vara stark, tro på sig själv och stå för egna tankar, åsikter och beslut. I hemmet får barnen istället lära sig att det är familjen som går före en själv. De förstnämnda värderingarna anser vi främst kan sägas återfinnas i den öppna familjestilen, som präglas av en strävan efter jämlikhet och att individerna inom familjen ska komma överens (a a), medan de värderingar som betonar kollektivet och familjens betydelse kan härröras till den slutna familjestilen som vilar på familjens traditionella auktoritet. Kuratorns resonemang menar vi kan ses som att det uppstår någon slags krock mellan dessa familjestilars värderingar och att detta är något som kan bli förvirrande för barnen i fråga. Kuratorn tar upp att en problematik i arbetet kan vara att socialtjänstlagen är en ramlag och därmed tillåter relativt fria tolkningar exempelvis avseende hur långt det går innan man beslutar om insats samt vad det blir för typ av insats. Hon upplever att detta kan se olika ut i olika stadsdelar där man i vissa stadsdelar erbjuder betydligt mer hjälp och stöd än i andra. Hon talar också om att man kan utveckla en hemmablindhet och därmed kan missa att se allvaret i en problematik. Detta menar vi kan vara en komponent i hur den psykiska ohälsan och missbruket kan förstås, på så sätt att den eventuellt kan existera utan att upptäckas och att man därmed inte får någon hjälp att hantera det, vilket i sin tur kan leda till att det förvärras. Detta kan också vara en del i förklaringen till att vissa har sett psykisk ohälsa och missbruk i samband med utsattheten för hedersrelaterat våld och andra inte, då man kan ha olika syn på vad som är ett missbruk eller vad som kan innefattas i psykisk ohälsa och när hjälpen ska sättas in. 43 5.7 Fortsatt kontakt De informanter vars verksamhet innefattar skyddat boende berättar om hur kontakten med tjejerna kan se ut efter att de har flyttat. På det skyddade boendet berättar man: ”…vi har ju uppföljningssamtal med en del utflyttade tjejer, så då håller man ju kontakten lite grann och ser hur det går och det kan ju kännas lite bra både för dom och för oss. För ibland går det ju så himla snabbt och då har vi ju ingen aning om vad som händer efter det.” På frågan om vad som avgör om det blir uppföljningssamtal säger de: ”Om hon vill. Det är ju ett erbjudande och ingenting som vi pushar på. Det är likadant som med de här återträffarna som vi har, det är helt frivilligt /…/ och när det gäller uppföljningssamtal på tu man hand så beror det på vad tjejen har gått ut till. Om dom har flyttat hem till familjen igen så kanske dom känner att det inte är lämpligt att ha fortsatt kontakt med oss. Det kan också vara så att det finns en stödinsats i familjen, familjerådgivning på något sätt. Och då blir det ju konstigt ifall vi kommer som en ytterligare insats där. Om det inte är så att tjejen gärna vill fortsätta att träffas. Så att det blir väl väldigt mycket på tjejernas villkor. Men vi försöker hålla det till ett visst antal gånger, så att det inte blir för mycket, för att det är inte meningen att vi ska fortsätta vara kontaktpersoner eller någonting av den sorten.” De säger också att: ”En del har ju haft kontaktpersoner som bistånd via socialtjänsten. Men jag tror inte att man har någon regelbunden kontakt sen, för det finns ju så mycket att göra ute på stadsdelarna redan, alltså med akuta ärenden. Så då får man ju försöka hitta ett nätverk själv och såklart söka hjälp om det händer något nytt så att säga. Men någon långvarig kontakt tror jag inte att man har /…/ lite uppföljning har man ju men längre stöd eller stödinsatser, det är inte automatiskt att det sätter in. Utan det ska ju vara att det verkligen finns skäl för det, eller att man själv har bett om det. Det är ju lite intrång i privatlivet annars, för där ska ju samhället backa. För man ska ju på något sätt uppnå normalitet, eller vad man ska säga, och det normala är ju inte att ha kontakt med socialtjänsten. Utan man ska ju ha sitt liv och bestämma över det själv och så. Sen har ju vissa haft kontakt med psykiatri och kuratorer /…/ alla hittar ju sina egna lösningar också, ibland har man hittat en förening som man känner att – här har jag funnit min plats lite grann. Det ser lite olika ut.” När det gäller en eventuell utslussningsprocess innan tjejerna flyttar säger man: ”… utslussning, det kan ju se lite olika ut, till exempel om tjejen skulle gå tillbaka till familjen och känner att – jag provar att gå hem någon timme en dag och se hur det känns, och sen kan man ju utöka det lite med att hon sover över. Det är verkligen successivt, där kan man ju prata om processer. Det har ju hänt några gånger. Men oftast blir det ju inte jättemycket till utslussning tyvärr. Det är ofta snabbt in och snabbt ut.” Socionomen inom frivilligorganisationen säger om den fortsatta kontakten: ”Även när de flyttar ifrån oss så ska vi behålla kontakten och behålla det stödet som de får ifrån oss /…/ det finns många som har kommit till oss som har fått väldigt mycket stöd och hjälp och de har kunnat gå vidare i livet även med en ny identitet, även om de fått en helt ny livsstil. Det är jätteviktigt om man ska behålla den positiva förändringen hos dom att man fortsätter stödja dom.” 5.7.1 Analys Här visas hur informanterna både har lite olika synsätt men också olika roller inom ramen för sin verksamhet när det gäller hur den fortsatta kontakten ska se ut med tjejerna. Socionomen betonar hur det är viktigt med att finnas till som ett fortsatt stöd för tjejerna, något som också tas upp av företrädaren för frivilligorganisationen i ett tidigare avsnitt. Från det skyddade boendet tar man upp hur det inte är tanken 44 att man ska fungera som någon långvarig kontakt efter att tjejerna har flyttat därifrån. 5.8 Svårt att urskilja vad som är orsak och verkan Flera av informanterna menar att det är svårt att utreda om den psykiska ohälsan eller det eventuella missbruket har en koppling till att man är utsatt för hedersrelaterat våld. Socialsekreteraren menar: ”…om det är orsak eller verkan, just de två kopplingarna emellan. Det finns ju många som är utsatta för hedersrelaterat våld, det finns många som är missbrukare, det finns många med självskadebeteende, och ibland så har en och samma flera bitar. Sen så kan det ju skifta i perioder också.” På det skyddade boendet säger man angående att tjejerna mår psykiskt dåligt att: ”…om det har med just hedersproblematiken i familjer att göra eller om det är tuff uppväxt och tonårstid, det är svårt att säga ju. Jag tror att det är en normal reaktion för en person eller ett barn som vuxit upp under något slags förtryck eller våld.” Kuratorn berättar när det gäller den missbruksproblematik hon har sett i samband med hedersrelaterat våld att: ”…samtidigt är det svårt också, för i vissa kulturer är det ju helt normalt att man sitter och tuggar khat tillsammans, men i Sverige hör man att det är en drog. Så vad som kommer på grund av att man är i den situationen eller om man hade gjort det ändå, är ibland svårt att säga.” 5.8.1 Analys När det gäller huruvida informanterna har sett en koppling mellan utsattheten för hedersrelaterat våld och utvecklandet av en psykisk ohälsa och/eller ett missbruk samt hur denna i så fall kan förstås är en viktig del i resultatet att informanterna tycker att det är svårt att urskilja vad som är orsak och verkan. Det är alltså svårt att fastställa om den psykiska ohälsan eller missbruket kan härledas till att man är utsatt för hedersrelaterat våld eller om det grundar sig i andra omständigheter. Detta är något vi kommer att diskutera närmare i vår slutdiskussion. 6. SLUTDISKUSSION I detta kapitel kommer vi att besvara våra frågeställningar och vårt syfte samt diskutera resultatet. Vårt syfte med uppsatsen var att undersöka huruvida socialarbetare i Malmö har sett en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och att utveckla psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik och belysa hur det i så fall hanteras och kan förstås. Våra frågeställningar var: Hur ser socialarbetare på en koppling mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av psykisk ohälsa och/eller en missbruksproblematik? Är det något man har påträffat och hur hanteras det i så fall? Hur kan kopplingen förstås? Om det inte är något man har påträffat, hur kan det förstås i förhållande till 45 dem som menar att det är en vanligt förekommande problematik? När det gäller den första frågeställningen så menar alla informanter att tjejerna de kommer i kontakt med som är utsatta för hedersrelaterat våld har mått psykiskt dåligt på olika sätt. Detta har tagit sig i uttryck i exempelvis depressioner, självskadebeteende, ångest och sömnproblem. Avseende utvecklandet av ett missbruk är det tre av de sex informanterna som har påträffat detta. Hanteringen av den psykiska ohälsan består främst av att man visar sitt stöd, lyssnar och har samtal. I de fall det bedömdes som nödvändigt kontaktades psykiatri, sjukvård eller socialtjänst. I de fall där missbruk hade upptäckts uttrycktes en svårighet i att hitta adekvat hjälp. Detta bland annat då boenden för personer utsatta för hedersrelaterad problematik inte tar emot personer med ett missbruk samt att det inom missbrukarvården saknas relevant kunskap om hedersproblematik. En informant berättade om hur en behandlingsmetod för personer med denna problematik är under utveckling. Enligt en annan informant hade tjejerna med ett missbruk ingen professionell kontakt där man fick hjälp med sin missbruksproblematik. När det gäller kopplingen mellan att vara utsatt för hedersrelaterat våld och utvecklandet av en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa tyckte flertalet av informanterna att det var svårt att uttala sig om huruvida missbruket eller den psykiska ohälsan kan härledas till att personen är utsatt för hedersrelaterat våld eller om den beror på andra omständigheter. Gällande hur kopplingen till psykisk ohälsa kan förstås uttryckte informanterna att den situation tjejerna befinner sig i, dels förtrycket och våldet och dels en eventuell brytning med familjen, påverkar det psykiska måendet på ett negativt sätt. Informanterna har bland annat erfarit att tjejerna kontrolleras starkt när det gäller beteende, sexualitet och livsstil och eventuellt bestraffas om de inte lever upp till de krav och normer som finns från familjens sida vilket får konsekvenser för hur de mår. Majoriteten av informanterna betonade hur en brytning med familjen är en lång och svår process som ofta leder till känslor av ensamhet och övergivenhet. När det gäller hur kopplingen till ett missbruk kan förstås menade de informanter som hade sett detta att drogerna var ett sätt för tjejerna att fly från verkligheten, att de använts i självmedicinerande syfte för att hantera psykisk ohälsa samt för att ta sig igenom vardagen då man har tvingats inrätta sig efter familjens normer som exempelvis kan innebära att gifta sig mot sin vilja. En informant menade att missbruket också kan utvecklas i samband med den process det innebär att på grund av hotbilden få ny identitet och flytta till en ny stad. Flera informanter menade också att tiden efter att man har vistats på skyddat boende är viktig då tjejen befinner sig i en svår situation, men att man i detta skede vanligen inte har någon fortsatt kontakt med varken det skyddade boendet eller andra professionella aktörer. Avseende hur man kan förstå om vissa har sett kopplingen och andra inte visade det sig att alla informanter hade sett psykisk ohälsa hos tjejerna de kom i kontakt med, även om man hade sett det i lite olika grad. De informanter som arbetade inom verksamheter som hade skyddat boende verkade kunna uttala sig mer ingående om tjejernas psykiska mående och hur det förändrades över tid. När det gäller kopplingen till ett missbruk hade inte alla informanter sett denna. Detta kan förstås med hjälp av flera olika aspekter. Dels tog man på de skyddade boendena inte emot tjejer med en missbruksproblematik och man hade inte heller alltid kontakt med tjejerna när de flyttade och kunde därför inte uttala sig om hur deras situation utvecklades. Och dels kan det finnas en skam i att söka hjälp, både för familjen och tjejen i fråga, och det kan vara en anledning till att tjejen aldrig kommer till 46 myndigheters eller organisationers kännedom. Det är också så att våra informanter har olika roller och funktioner i förhållande till de utsatta tjejerna. De kommer i kontakt med tjejer i olika åldrar och situationer och kontakten ser ut på olika sätt. Detta innebär troligen att vissa har större möjlighet att upptäcka ett missbruk än andra, men också att det för vissa informanters målgrupp inte är troligt att man utvecklar ett missbruk, exempelvis på grund av att tjejerna är så pass unga. En del informanter tog upp hur tjejerna kommer från en sluten miljö och att de inte kan se hur tjejen inom ramen för denna skulle kunna utveckla ett missbruk. En informant menade att kopplingen till missbruk är något som ligger dolt och att den är svår att upptäcka eftersom det inte finns någon statistik eller uppgifter på att den faktiskt existerar. Hon menade vidare att man inom framförallt missbrukarvården inte ser sambanden mellan det hedersrelaterade och missbruket. En annan aspekt är att missbruket kanske inte är så vanligt bland de här tjejerna och att det därför inte är något som informanterna har träffat på. I vår analys utgick vi från våra teoretiska utgångspunkter, som var forskning om våldsutsatta barn samt teorier om patriarkala familjestrukturer och identitetsutveckling. Utifrån dessa kan man förstå kopplingen genom de negativa konsekvenser det får för ett barn eller en ungdom att vara utsatt för våld eller att växa upp i en våldsmiljö och att det i förlängningen kan leda till utvecklandet av annan problematik. Detta ger dock inte en tillräcklig förståelse av varför kopplingen kan existera. Andra aspekter är att många av tjejerna växer upp i en patriarkal familjestruktur som domineras av en dold eller sluten familjestil. Tjejen befinner sig här längst ner i hierarkin och måste anpassa och rätta sig efter familjens överhuvud och normer. Det familjesammanhang som tjejerna kommer från kan samtidigt innebära en stabil och trygg miljö för individen att existera i där kollektivet har stor betydelse. Sammantaget verkar denna situation ha en negativ inverkan på tjejens psykiska mående och verkar enligt vår analys kunna förstås som att tjejens känsla av en stabil identitet påverkas på ett negativt sätt. Om tjejen väljer att bryta med familjen medför det ytterligare negativa konsekvenser för det psykiska måendet. Känslor av ensamhet och övergivenhet dyker upp i samband med den kontrast det blir från att ha levt i ett sammanhang där kollektivet är viktigt till att vara utanför denna gemenskap. Vår analys visar också att viktiga aspekter i ungdomars identitetsutveckling påverkas negativt av att vara utsatta för hedersrelaterat våld samt den psykiska påfrestning det kan innebära att bryta med familjen. I detta sammanhang verkar det förekomma att ett missbruk utvecklas. De teoretiska utgångspunkter vi valde att utgå från har påverkat hur vi har sett på och tolkat vårt resultat. Vi tycker överlag att våra teoretiska utgångspunkter har hjälpt oss i besvarandet av vårt syfte och våra frågeställningar. Samtidigt upplevde vi en viss begränsning i hur användbara de var när det gällde att analysera delar av resultatet som handlade om organisatoriska aspekter. Utgångspunkten i teorier om identitetsutveckling har gjort att vi har fokuserat mycket på frågor om identitet i vår analys, där man med andra teoretiska utgångspunkter förmodligen hade kunnat se andra vinklar av den koppling vi har undersökt. De teorier vi utgick från om identitetsutveckling i en hederskontext berör framför allt ungdomsåren. Informanterna kom i kontakt med tjejer i olika åldrar, och inte bara ungdomar, men majoriteten av verksamheterna vände sig om inte bara så åtminstone delvis till ungdomar. Identitetsutveckling är dessutom någonting som pågår hela livet, varför vi tyckte att den teoretiska utgångspunkten var fördelaktig. Även kunskap och teorier som fokuserar mer på frågor om missbruk hade kunnat vara av värde för ytterligare förståelse av kopplingen. Någon form av organisationsteori tror vi hade 47 kunnat få in ett mer strukturellt perspektiv där även samhällsaspekter när det gäller kopplingen hade kunnat belysas. Eftersom vi bland annat ville undersöka hur kopplingen kan förstås tyckte vi ändå att det var mest relevant med teorier som kunde hjälpa oss att förstå tjejernas situation, hur deras familjesituation kan se ut och hur den påverkar dem. Med hjälp av teorier om identitetsutveckling kunde vi delvis förstå hur kopplingen kan uppkomma och hur den kan ha sin grund i hur tjejernas identitetsutveckling påverkas av den situation de befinner sig i. Något som vi tycker är viktigt att lyfta fram och som även våra informanter har tagit upp när det gäller kopplingen vi har undersökt är att det är svårt att fastställa varför någon lider av psykisk ohälsa eller utvecklar ett missbruk. Det är troligen en mängd olika orsaker och individuella faktorer som spelar in. Det är således svårt att på ett allmänt plan tala om att kopplingen existerar, inte minst med tanke på att vi har gjort få intervjuer. Samtidigt talar alla informanter om att de har sett en psykisk ohälsa och hälften av dem har även sett en missbruksproblematik hos tjejer utsatta för hedersrelaterat våld. Därför tror vi att det är viktigt att man är öppen för att se att denna koppling kan existera, inte minst för att kunna utforma det sociala arbetet på ett sådant sätt att man kan få tillgång till rätt hjälp. Det behövs troligen även mer forskning kring denna koppling för att se dess utbredning och utveckla den hjälp som finns idag. En intressant aspekt är att ett antal socialarbetare som vi i början kontaktade för att fråga om de ville ställa upp på intervju inte ansåg sig ha kunskap om eller komma i kontakt med den koppling vi ville undersöka, och då framförallt kopplingen till missbruk. Detta kan dels förstås som att den inte är så utbredd, men det kan också tänkas bekräfta att det är en dold problematik som är svår att upptäcka, bland annat eftersom det är förknippat med mycket skam för tjejerna och familjerna det rör att söka hjälp. Dessutom kan man tänka sig att det är svårt att se att kopplingen kan finnas om man inte har någon kunskap om den. Ett framträdande resultat var vilken komplex process det är för tjejerna att bryta med familjen. Det var också vanligt att inte ha någon fortsatt hjälp eller stödkontakt efter vistelse på skyddat boende. I detta skede verkade ett stort ansvar läggas över på den enskilde individen avseende vidare stöd eller hjälp. Eftersom detta verkar vara en kritisk fas där man ofta mår psykiskt dåligt och är i behov av stöd tycker vi att det verkar behövas fler insatser som på ett bättre sätt fångar upp tjejerna. Om hjälpen är beroende av att man själv är stark nog att kräva den frågar vi oss om den ”enklaste” lösningen blir att gå tillbaka till familjen. Vi menar inte att detta i alla fall behöver vara negativt men tror att det är viktigt att tjejen känner att det finns ett verkligt alternativ till att återvända till familjen om det är något som hon egentligen inte vill. Många av tjejerna är unga, och en del är fortfarande barn. Att ta ett beslut om huruvida man ska bryta med familjen verkar i våra ögon vara ett mycket stort beslut att fatta som kräver att man känner att man har tillräckligt stöd runtomkring sig. Många av tjejerna befinner sig, som vårt resultat visar, i en situation där de mår psykiskt dåligt. Att de av olika anledningar, till exempel skam eller rädsla, inte söker hjälp har sannolikt ytterligare en negativ inverkan på deras psykiska mående. Vi frågar oss därför hur de tjejer mår som inte tar steget att söka hjälp och hur deras situation utvecklas vidare. Men också dem som faktiskt bryter med familjen och möter svårigheterna med att bygga upp ett nytt liv. Förvärras den psykiska ohälsan ytterligare, med droger som ett sätt för dem att hantera sin situation? 48 7. REFERENSER Al-Baldawi, R (2003) Migration och familjestruktur. I: Ahmadi, N (Red) Ungdom, kulturmöten, identitet. Stockholm: Liber i samarbete med Statens institutionsstyrelse, s 106-138. Björktomta, S-B (2007) Unga kvinnor, frihet och heder. Stockholm: Sköndalsinstitutets forskningsavdelning. Bremer, S, Brendler-Lindqvist, M & Wrangsjö, B (2006) Ungdomar och hedersrelaterat våld. Om transkulturellt behandlingsarbete. Författarna och Rädda Barnen. Cinthio, H (2005) Om oskuld, heder och giftermål i Barnens Hjälptelefon hos BRIS och BRIS-mejlen. I: Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, s 21-25. De los Reyes, P (2003) Patriarkala enklaver eller ingenmansland? Våld, hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige. Norrköping: Integrationsverket. Denscombe, M (2000) Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur. Denscombe, M (2004) Forskningens grundregler. Samhällsforskarens handbok i tio punkter. Lund: Studentlitteratur. Douki, S, Ben Zineb, S, Nacef, F & Halbreich, U (2007) Women´s health in the Muslim world: Cultural, religious, and social issues. Journal of Affective Disorders, Vol 102, Issues 1-3, s 177-189. Elden, Å (2003) Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder. Uppsala: Uppsala universitet. Erikson, E H (1968) Ungdomens identitetskriser. Stockholm: Natur och Kultur. Frisén, A & Hwang, P (2006) Ungdomar och identitet. Stockholm: Natur och Kultur. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (1990) Vetenskapsrådet. Hagberg, M (2009) “Friheten” leder ofta till droger. Dagens Nyheter, 2009-03-17. http://www.dn.se/insidan/friheten-leder-ofta-till-droger-1.802633 Hindberg, B (2006) Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad. Stockholm: Gothia. Håkansson, A (2008) Den psykiska ohälsan hos utsatta för hedersförtryck är stor. Socionomen, 5, s 30-33. 49 Integrationsverket, (2007) Förtryckta flickor i patriarkala miljöer. Insatser mot ”hedersrelaterat våld” i tre länder. Norrköping: Integrationsverket. Johnsdotter, S (2008) Kulturella aspekter av psykisk ohälsa. I: Östman, M (Red) Migration och psykisk ohälsa. FoU Rapport 2008:3. Malmö: Malmö Högskola, s 123-164. Johnsson-Latham, G (2005) Patriarkalt våld som hot mot mänsklig säkerhet - en kartläggning av åtgärder mot patriarkalt våld och förtryck, särskilt i hederns namn, mot kvinnor och homo- och bisexuella samt transpersoner. Stockholm: Regeringskansliet. Polisi, S & Dyberg, E (2005) ”En ärbar man och en kvinna av heder - om att leva i hederstänkande familjer.” C-uppsats, enheten Hälsa och samhälle, Malmö Högskola. Reddy, R (2008) Gender, Culture and the Law: Approaches to ’Honour Crimes’ in the UK. Feminist Legal Studies, 16, s 305-321. Kurkiala, M (2005) I varje trumslag jordens puls. Stockholm: Ordfront förlag. Rosengren, K-E & Arvidson, P (2002) Sociologisk metodik. Malmö: Liber AB. Schlytter, A (2004) Rätten att själv få välja: arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Schlytter, A & Linell, H (2008) Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext: en studie av omhändertagna flickor. Forskningsrapport 2008:2. Stockholm: FoUNordväst – Forsknings- och utvecklingsenheten för socialtjänstens individ- och familjeomsorg i nordvästra Stockholm. Schlytter, A, Högdin, S, Ghadimi, M, Backlund & Å, Rexvid, D (2009) Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms Stad. Stockholm: Stockholms universitet. Socialstyrelsen (2007) Frihet och ansvar. En undersökning om gymnasieungdomars upplevda frihet att själva bestämma över sina liv. (Artikelnr 2007-131-27). Starrin, B & Renck, B (1996) Den kvalitativa intervjun. I: Svensson, P-G & Starrin, B (Red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur, s 52-78. Svensson, P-G (1996) Förståelse, trovärdighet eller validitet? I Svensson, P-G & Starrin, B (Red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur, s 209-227. Wikan, U (2004) En fråga om heder. Stockholm: Ordfront förlag. Organisationen ”Tänk Om!:s” hemsida: www.tankom.net Statens Folkhälsoinstituts hemsida: http://www.fhi.nu/sv/Handbocker/Uppslagsverk-barn-och-unga/Psykisk-ohalsa--50 avgransning-/ hämtad 2009-03-30. 51 BILAGOR Intervjuguide 1 Intervjufrågor socialsekreteraren 1) Skulle du vilja berätta om dina arbetsuppgifter? 2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld? 3) Skulle du vilja berätta om hur du i ditt arbete kan komma i kontakt med personer som du misstänker eller vet är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck? 4) Vad kan anledningen vara till att du kommer i kontakt med dessa personer? 5) Hur vanligt är det att du kommer i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld eller förtryck? 6) Hur kan dessa personers problematik se ut? 7) Har ni några allmänna riktlinjer för hur ni hanterar denna problematik? 8) Har du varit i kontakt med personer som är eller har varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck som också har haft annan problematik? Skulle du i så fall vilja beskriva sådana situationer? 9) Har denna andra problematik någon gång handlat om missbruk eller psykisk ohälsa, såsom ångest, depression och självskadebeteende? 10) Vet du om andra på din arbetsplats har kommit i kontakt med personer som har varit utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck som har utvecklat en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa? 11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor? Intervjuguide 2 Intervjufrågor till frivilligorganisationen ”Tänk Om!” 1) Skulle du vilja berätta om Tänk Om? 2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld? 3) Hur kom det sig att ni startade organisationen? 4) Hur många tjejer/kvinnor har ni kommit i kontakt med? 5) Kommer ni i kontakt med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och även utvecklar en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa (t ex ångest, depression, självskadebeteende)? 6) Hur vanligt anser ni i så fall att detta är? 7) I vilka situationer ser ni i så fall att detta förekommer? 8) Vänder ni er endast till tjejer/kvinnor eller även till pojkar/män? Hur kommer det sig i så fall? 9) Hur jobbar ni? 10) Vad har ni för syn på den hjälp som finns att få för tjejer/kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld och har en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa? 11) Vad anser ni är viktigt i arbetet med tjejer/kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld och har en missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa? 12) Ni skriver på er hemsida att mörkertalet är stort när det gäller den 52 problematik ni inriktar er på. Vet ni om det finns några undersökningar eller kartläggningar angående detta? 13) Kan vi återkomma om vi har fler frågor? Intervjuguide 3 Intervjufrågor till det skyddade boendet 1) Skulle ni vilja berätta om era arbetsuppgifter? 2) Vad lägger ni i begreppet hedersrelaterat våld? 3) Skulle ni vilja beskriva hur det kan gå till när en person kommer till er? Hur kan personens problematik se ut? 4) Vad ser ni att flickor som kommer hit är i behov av för stöd, förutom skyddsbehovet? 5) Hur brukar beläggningen se ut hos er? 6) Hur länge brukar man bo hos er? 7) Hur ser utslussningsprocessen ut? 8) Har ni fortsatt kontakt med flickorna efter att de har flyttat ifrån er? Hur ser denna kontakt i så fall ut? 9) Har ni sett att psykisk ohälsa såsom ångest, depression och självskadebeteende är något som förekommer bland flickorna som kommer till er? Hur hanteras det i så fall? 10) Har ni sett att de flickor som kommer till er har haft eller har utvecklat en missbruksproblematik där man använt tabletter, alkohol eller droger (t ex i självmedicinerande syfte)? 11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor? Intervjuguide 4 Intervjufrågor till frivilligorganisationen Skulle du vilja berätta om organisationen och om hur ni jobbar? Vad har du för arbetsuppgifter? Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld? Hur ser problematiken ut för de personer ni kommer i kontakt med? Hur kommer man i kontakt med er och hur länge brukar kontakten vara? Hur många personer har ni kommit i kontakt med hittills? Vad anser du är viktigt i arbetet med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld? 8) Har ni sett att de personer som kontaktar er på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld även har annan problematik? Skulle du i så fall vilja beskriva sådana situationer? 9) Har denna andra problematik någon gång handlat om psykisk ohälsa, såsom ångest, depressioner och självskadebeteende? Hur hanteras detta i så fall? 10) Har ni sett att de personer som kontaktar er på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld även har haft eller har utvecklat en missbruksproblematik, där man använt tabletter, alkohol eller droger (t ex i självmedicinerande syfte)? Hur hanteras detta i så fall? 11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor? 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 53 Intervjuguide 5 Intervjufrågor till kuratorn 1) Skulle du vilja berätta om dina arbetsuppgifter? 2) Vad lägger du i begreppet hedersrelaterat våld? 3) Hur kommer du i kontakt med personer som du vet eller misstänker är utsatta för hedersrelaterat våld? Hur ofta händer detta? 4) Hur ser dessa personers problematik ut? 5) Hur jobbar du med personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och hur länge brukar ni ha kontakt? 6) Vad anser du att de personer som du kommer i kontakt med, som är utsatta för hedersrelaterat våld, är i behov av för stöd och hjälp? 7) Hur bedömer du att deras psykiska hälsa ser ut? 8) Om du upplever att dessa personer mår psykiskt dåligt, hur hanteras detta i så fall? 9) Har du sett att personer som är utsatta för hedersrelaterat våld också har använt alkohol, droger eller tabletter (t ex i självmedicinerande syfte)? Har det någon gång rört sig om ett missbruk? Hur hanteras detta i så fall? 10) Hur ser du på möjligheten för personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och även har psykisk ohälsa och/eller utvecklat en missbruksproblematik att få den hjälp de behöver? 11) Kan vi återkomma om vi har fler frågor? 54