MÖTE MED DET OKÄNDA.. Tänk så korkad jag är. Det kan inte nog upprepas. Är det någon som hamnar i konstiga situationer så är det jag. Idag skulle jag iväg till Hofors och tävla agility. Upp klockan 5.00. Packa Carmen, registreringsbevis och matsäck i bilen. Klockan 6 var jag på vägen. Ungefär 6.50 var jag på riksväg 80 mellan Rättvik och Falun. Plötsligt ser jag något mörkt som rör sig på höger sida av vägen. Jaha, en älg, tänkte jag och saktade ner farten. När jag kommer fram ser jag på vägen något som jag uppfattar som en hund. Inte vilken hund som hest utan en fruktansvärt sliten hund som vinglade mot mig. Pälsen verkade genomblöt trots att det inte regnade, full med tovor. Hela hunden såg sliten ut, som om den hade sprungit ute i vildmarken i flera veckor. Den vinglade och verkade helt utmärglad. Herregud, tänkte jag. Jag måste försöka fånga in stackarn. Ägarna måste vara fruktansvärt oroliga. Jag stannade bilen. Carmen hade jag i en bur i baksätet och i bagaget hade jag en stor tom hundbur med plats för flera hundar. Jag gick ur bilen, öppnade bakluckan och öppnade hundburen. Att jag skulle försöka fånga hunden i koppel hade jag inte en tanke på, min tanke var att försöka locka in den i buren. Hunden hade stannat bakom bilen och stod med långsidan mot mig, ungefär 15 meter bakom bilen. Jag försökte med låg röst locka mig till den, för att sedan försöka få in den i hundburen… Min dumme jävel… Hunden vände sig om och tittade på mig. ÖGONEN. Vilka ögon. Det var dom hemskaste ögon jag någonsin sett. Jag tänkte ”sjuk hund”, och jag stängde försiktigt hundburen. Lika försiktigt stängde jag sedan bakluckan på bilen. Hunden stod fortfarande och tittade på mig med sina ”sjuka” ögon. Jag backade tillbaka till bilen, satte mig och stängde dörren. Gud vad skönt att sitta säkert i sin bil… Jag var mitt ute i ödemarken och inte en bil i sikte. Jag tittade i backspegel och hunden hade nu gått över till andra sidan vägen, men fortfarande tittade den på mig med ögon som gjorde att jag nästan frös till is. Jag ringde 3 gånger till Trafikradion för att dom skulle gå ut och varna för en lösspringande hund på vägen, varje gång blev jag av någon anledning bortkopplad och samtalet bröts. Varför? Vet inte. (Jag brukar med en dåres envishet alltid hävda att ”det finns en mening med allt”, även om jag just i det läget inte kan förklara vilken mening det var med just detta.) Jag ringde då till polisen och meddelade att det fanns ett hunddjur på vägen. Dom verkade inte ett dugg intresserade av att åka ut och undersöka saken. Hur som helst så åkte jag vidare. Jag mådde inte bra av att lämna den stackars hunden på vägen men samtidigt sa något i mig att jag inte skulle försöka få in hunden i bilburen. Tro mig, ögonen var inte friska, dom var hemska, det värsta jag sett… Efter ett par kilometer kom jag till en by som heter Bjursås. DÅ förstod jag. Det var ingen utmärglad hund jag mötte. Det var den berömda Bjursåsvargen. En varg som visat sig väldigt oskygg och som dödat många tamdjur. Länsstyrelsen har t o m hemställt om skyddsjakt för just den vargen p g a dess beteende. Jag har skrattat många gånger åt detta efteråt. Tänk om jag på något sätt fått in djuret i buren och sedan åkt iväg till en agilitytävling och där öppnat bakluckan och sagt ”titta vad jag fångade på vägen”. Ännu roligare blir det hela med tanken att jag hade åkt till polisen och lämnat över den ”lille vovven”, eller kommit hem med hunden och sagt ”finns det ingen ägare som ger sig till känna vill jag behålla den”. Nu är jag ju inte helt säker på att det var en varg jag försökte locka in i min bil. Men med tanke på dom hemska gula ögonen som glodde på mig så… Jag lyckades inte få in djuret i bilen. Jag säger ju det, ”det finns en mening med allt”.