Möte med det okända

advertisement
MÖTE MED DET OKÄNDA..
Tänk så korkad jag är. Det kan inte nog upprepas. Är det någon som
hamnar i konstiga situationer så är det jag.
Idag skulle jag iväg till Hofors och tävla agility. Upp klockan 5.00.
Packa Carmen, registreringsbevis och matsäck i bilen.
Klockan 6 var jag på vägen.
Ungefär 6.50 var jag på riksväg 80 mellan Rättvik och Falun. Plötsligt
ser jag något mörkt som rör sig på höger sida av vägen.
Jaha, en älg, tänkte jag och saktade ner farten. När jag kommer
fram ser jag på vägen något som jag uppfattar som en hund. Inte
vilken hund som hest utan en fruktansvärt sliten hund som vinglade
mot mig. Pälsen verkade genomblöt trots att det inte regnade, full
med tovor. Hela hunden såg sliten ut, som om den hade sprungit ute i
vildmarken i flera veckor. Den vinglade och verkade helt utmärglad.
Herregud, tänkte jag. Jag måste försöka fånga in stackarn. Ägarna
måste vara fruktansvärt oroliga.
Jag stannade bilen. Carmen hade jag i en bur i baksätet och i bagaget
hade jag en stor tom hundbur med plats för flera hundar.
Jag gick ur bilen, öppnade bakluckan och öppnade hundburen. Att jag
skulle försöka fånga hunden i koppel hade jag inte en tanke på, min
tanke var att försöka locka in den i buren.
Hunden hade stannat bakom bilen och stod med långsidan mot mig,
ungefär 15 meter bakom bilen.
Jag försökte med låg röst locka mig till den, för att sedan försöka få
in den i hundburen… Min dumme jävel…
Hunden vände sig om och tittade på mig.
ÖGONEN. Vilka ögon. Det var dom hemskaste ögon jag någonsin sett.
Jag tänkte ”sjuk hund”, och jag stängde försiktigt hundburen. Lika
försiktigt stängde jag sedan bakluckan på bilen. Hunden stod
fortfarande och tittade på mig med sina ”sjuka” ögon.
Jag backade tillbaka till bilen, satte mig och stängde dörren.
Gud vad skönt att sitta säkert i sin bil… Jag var mitt ute i ödemarken
och inte en bil i sikte. Jag tittade i backspegel och hunden hade nu
gått över till andra sidan vägen, men fortfarande tittade den på mig
med ögon som gjorde att jag nästan frös till is.
Jag ringde 3 gånger till Trafikradion för att dom skulle gå ut och
varna för en lösspringande hund på vägen, varje gång blev jag av
någon anledning bortkopplad och samtalet bröts. Varför? Vet inte.
(Jag brukar med en dåres envishet alltid hävda att ”det finns en
mening med allt”, även om jag just i det läget inte kan förklara vilken
mening det var med just detta.)
Jag ringde då till polisen och meddelade att det fanns ett hunddjur
på vägen. Dom verkade inte ett dugg intresserade av att åka ut och
undersöka saken.
Hur som helst så åkte jag vidare. Jag mådde inte bra av att lämna
den stackars hunden på vägen men samtidigt sa något i mig att jag
inte skulle försöka få in hunden i bilburen. Tro mig, ögonen var inte
friska, dom var hemska, det värsta jag sett…
Efter ett par kilometer kom jag till en by som heter Bjursås.
DÅ förstod jag.
Det var ingen utmärglad hund jag mötte. Det var den berömda
Bjursåsvargen. En varg som visat sig väldigt oskygg och som dödat
många tamdjur. Länsstyrelsen har t o m hemställt om skyddsjakt för
just den vargen p g a dess beteende.
Jag har skrattat många gånger åt detta efteråt. Tänk om jag på
något sätt fått in djuret i buren och sedan åkt iväg till en
agilitytävling och där öppnat bakluckan och sagt ”titta vad jag
fångade på vägen”.
Ännu roligare blir det hela med tanken att jag hade åkt till polisen
och lämnat över den ”lille vovven”, eller kommit hem med hunden och
sagt ”finns det ingen ägare som ger sig till känna vill jag behålla den”.
Nu är jag ju inte helt säker på att det var en varg jag försökte locka
in i min bil. Men med tanke på dom hemska gula ögonen som glodde på
mig så…
Jag lyckades inte få in djuret i bilen. Jag säger ju det, ”det finns en
mening med allt”.
Download
Random flashcards
Create flashcards