Vad är egentligen en steelhead..? STEELHEAD FLUGOR En vild variant av den välbekanta regnbågen? Något man fångar i nordamerikanska och kanadensiska älvar och fiskas på samma sätt som atlantlaxar här hemma? En resa till British Colombia blev en ordentlig ögonöppnare som gav både svar på våra frågor och direktkontakt med arga, prickiga laxfiskar. ____text: Jan De La Porte ____foto: Jan De La Porte, Allan Overgaard, Adam Tavander & Jeroen Wohe 14 flugfiske_feber #6.2012 Steelhead Atlantlax SISTA SIDORNA! flugfiske_feber #6.2012 15 Steelhead Atlantlax det mesta känns bekant. träden, bergen, vattnet, stenarna... ...utrustningen och älven. Eller floden, som det heter, ”over here”. Alltsammans påminner om något jag gjort förut. Men vare sig jag eller Allan har varit här tidigare, i de nordliga regionerna av British Colombia. Och på så sätt blir egentligen allt nytt. Och annorlunda. Det skulle snart visa sig att också flugfisket efter steelhead på många sätt var olikt det fiske efter atlantlax vi var bekanta med hemifrån. Låt oss ta en närmare titt på några av olikheterna och likheterna beträffande det nordamerikanska och kanadensiska steelheadfisket och vårt eget, hett eftertraktade flugfiske efter atlantlax. Havsvandrande regnbåge med enormt livsrum Det engelska namnet, Steelhead, är förvisso mer välklingande än den svenska motsvarigheten, men det sistnämnda beskriver trots allt bättre vad det egentligen rör sig om; nämligen en regnbåge som migrerar till havs och som sedan återvänder till floden när det drar ihop sig för lek. Steelheadens latinska namn är något så exotiskt som Oncorhynchus mykiss, och fisken sorteras taxonomisk in tillsammans med stillahavslax. Kopplingen till vår atlantlax (och havsöring) är tydlig om man ser till dess livscykel; den föds i sötvatten, drar till havs för att äta sig tjock och fet och könsmogen, för att sedan simma tillbaka till samma flod som den en gång lämnade, med avsikten att föra arten vidare. Man skulle, lite pseudovetenskapligt, kunna säga att atlantlax, havsöring, stillahavslax och steelhead kommer från samma ”familj”. Men det finns förstås biologiska skillnader mellan en atlantlax och en steelhead, även 14 flugfiske_feber #6.2012 om de respektive arterna på avstånd kan uppfattas som en och samma fisk av oss flugfiskare. Utbredningsområdet är enormt. Det sträcker sig från centrala Kalifornien, norrut genom Alaska och ner längs den ryska stillahavskusten och korsar därmed mängder av jordklotets meridianer (nord/sydliga längdgrader). Atlantlaxen livsrum däremot återfinns tvärs över hela Atlanten. Det skapar skilda förutsättningar för de respektive arterna vad gäller lekvandringar. Steelheads lekvandrar under vitt skilda delar av året och när vandringen inträffar varierar mycket mellan olika floder. Vissa floder upplever stigningar av fisk under både vinter och sommar, andra har vår- och höststigande populationer och i ytterligare något annat vatten stiger fisken om sommaren och hösten. Atlantlaxen (härefter lax) har en något mer begränsad periodiciteten när det kommer till lekvandringar. Jo, visst kan det förekomma både vår- och höststigningar men dedikerade vinterstigningar för lax har i alla fall inte jag hört talas om. Steelheaden är en laxfisk som, likt havsöringen, lever relativt kustnära och blir därför inte heller lika stor som laxen. Trots det ligger IGFA’s officiella världsrekord på 19,14 kilo, och fisk över 10 kilo anses inte som alldeles extraordinära. Vänster: En ”chromer” erkänner sig besegrad och är färdig för posering. Silverblank och med havslus. genom snårig tallskog och björnmarker fyllda med omkullvälta trädstammar och jag är på näst intill både uttorkad och överhettad. Febrilt pumpar vi det bakteriefyllda flodvattnet genom vårt vattenreningsfilter. Det är den enda möjligheten att få några enstaka droppar läskande vätska i kroppen. Allan tycks vara av ett annat sorts virke än jag, för medan jag lägger mig raklång intill vattnet på avkylning, går han direkt ut i floden och börjar fiska av en giftig pool. Eller giftig kan nog uppfattas som en överdrift. Med en tropisk hetta och en flod som går med två meter över normalvattenstånd, på grund av den rasande avsmältningen från glaciärerna i de höglänta källflödena, känns inte förutsättningarna idealiska. Men Allan tar tjuren vid hornen. Full av optimism skickar han ut en överdimensionerad, sockvaddsliknande fluga som går i självlysande, röda toner i det snabba vattnet. Innan jag hinner somna, vilket för övrigt inte är alldeles enkelt när man har den frekventa förekomsten av grizzlybjörnar färskt i minnet, hör jag ett välbekant läte fortplanta sig genom den varma, friska luften. – Satans… Det råder inget tvivel om att Allan har varit i resans första fisk. Men den ville inte följa med hela vägen in. Något vi senare kommer underfund med, inte är helt ovanligt för steelheads. Trött reser jag mig och släntrar iväg som en annan Lawrence of Arabia, mot Allan för att få mig förlustens alla detaljer till livs. En stund senare är jag upplyst kring händelseförloppet och kan återgå jag till mitt horisontella utgångsläge vid vattenbrynet. Plötsligt hör jag ytterligare ett ylande till följd av en förlorad fisk. ”Nu får jag fan ta mig samman och fiska lite innan jag antingen dör av solsting eller blir uppäten av en björn”, tänker jag. Sagt och gjort, kort därefter fiskar min fluga förnämligt genom en fantastisk pool och längs en läcker strömkant. Siktdjupet är nästan obefintligt i det höga, färgade vattnet men jag tycker mig ändå se något som liknar en samling stenar under vattenytan och som borde hålla f… PANG! Fast fisk. Här stannar vi upp historieberättandet lite. Jag hade förstås hört alla historier om hur vilda steelheads är: Adrenalinstinna fighter, monsterhopp, rykande teflonbromsar och backing som rinner av rullen i rasande fart, djurisk urkraft och allt det där andra. Jag är vanligtvis inte den som tar ut svängarna, men för att göra en lång historia kort – allt det jag hade hört är sant. Det blev närmast en episk kamp. En ursinnig fisk som försöker spränga allt som går att spränga, men hur det nu är skiner lyckan som intensivast över mig och jag får den på land. Vågen är hemma, men måttbandet sträcks till 86 cm och kroppsformen kan närmast liknas vid en bulldoggs. Det gör att vi uppskattar fisken till runt nio kilo. En tvättäkta ”chromer” – blank som ett silvermynt och stark som ett lejon. Resans största fisk, skulle det visa sig. Lax kontra steelhead Jag har redan varit inne på några biologiska likheter och skillnader mellan lax och steelhead. Men finns det också likheter och skillnader i hur man flugfiskar efter dem? Svaret är ja. Likheterna är många, därför är det intressantare att titta närmare på skillnaderna. Låt En ursinnig steelhead är i full fart på väg mot ett stort bröte timmer mitt i floden – nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Steelheadfiske kan innebära många olika sorters utmaningar. Krom och grizzly Det är vår första fiskedag vid floden i British Colombia. En värmebölja har slagit till och temperaturen ligger över 30 grader. Allan och jag är i runda slängar fyra kilometer uppströms vårt läger. Vi har vandrat Amerikaner och kanadensare kallar den nystigna, silverblanka steelheaden för ”chromer”. flugfiske_feber #6.2012 15 Steelhead Atlantlax ”Men kilo för kilo tror jag inte laxen kan matcha steelheaden i vildsinthet och temperament...” oss dela upp frågan i tre delar: strategier, redskap samt påslag och fight. Vi börjar med det strategiska. När vi i laxfisket ofta försöker att fiska så lätt, snabbt och så nära vattenytan som förhållandena tillåter (det vill säga med stigande vattentemperatur) med motiveringen att det är bekvämast för oss fiskare och mest effektivt förhåller det sig lite annorlunda med steelheadfisket. Trots dess snabbhet och råstyrka under själva fighten kan man ändå säga att den är en ”långsammare” fisk än laxen. Under laxfiske brukar jag hävda att man inte kan fiska en fluga för fort när vattnet har kommit upp i 12-13 grader. Samma tvärsäkra uttalande törs jag dock inte göra vad gäller steelheads. De har nämligen en tendens att föredra en fluga som rör sig långsammare. Kanske är det biologin som spelar in? Laxen känner vi som en fisk som vandrar mycket långa sträckor till havs och jagar småfisk och andra bytesdjur på större djup, exempelvis utanför Grönland. Eftersom laxen befinner sig på öppet vatten blir den mer beroende av sin snabbhet och sitt explosiva angrepp, och är också kanske mer van vid byten som rör sig hastigt genom fria vattenmassor. En steelhead däremot, har ett födosök som mer kan liknas vid vår egen havsöring. Det vill säga mer kustnära. En steelhead är alltså en effektiv jägare på relativt grund vatten, där de ofta smyger sig på bytet i skydd av stenar och vattenvegetation. Faktum är, att vi vid ett flertal tillfällen upplevde att de föredrog att ta flugan när den hängde, utfiskad, rakt ner och hade lämnat det snabba vattnet i huvudströmmen. Och ibland tog de flugan först när den hade hängt i en evighet (en evighet som säker kunde vara i 30 sekunder). En förutsägbar fisk Här spelar ett antal mer förväntade faktorer in, och det handlar främst om att läsa vatten. Jag upplever laxen som lynnigare än steelheaden om man ser till var i strömmarna den ställer sig (eller var den oftast tar flugan) under olika förhållanden. Laxen är välkänd för att plötsligt bli ”omöjlig”. Ibland backar den ner i poolen och ställer sig på djupt vatten och tjurar, andra gånger trycker den uppströms och ställer sig under vitskummet, där forsen kommer ner. Många av dess irrfärder går sannolikt att relatera till temperaturskiftningar i vattnet. En steelhead är dock inte lika känslig som laxen när det kommer till temperaturförändringar. Tar vi återigen biologin i beaktning ser man att lax som lever på öppet hav är van vid en mer konstant temperatur (och en relativt låg sådan) än steelheads som lever på betydligt grundare områden där man kan anta att temperaturen påverkas mer direkt av väder och vind, vilket gör att vattnet snabbt kan skifta mellan varmt och kallt. Detta bekräftades under våra fiskedagar i British Colombia där vi upplevde att fisken var mer förutsägbar i var den tycktes uppehålla sig och var den högg än vad våra erfarenheter säger om laxfisket där man hela tiden måste anpassa sitt fiske efter rådande vatten- och temperaturförhållanden. Det gör det på sätt och vis lättare att läsa ett steelheadvatten än ett laxvatten. Du kan med rätt stor sannolikhet förvänta dig att hitta huggvillig fisk där strömmen erbjuder olika typer av skydd och viloplatser i form av större stenar, nedsjunkna stammar och så vidare. Och framför allt – där du kan fiska din fluga från den snabba huvudströmmen och in mot lugnare vatten på den egna sidan av floden. Då slår du nämligen två flugor i en smäll och presenterar flugan för såväl de fiskar som ställt sig under det snabba vattnet i huvudströmmen och de fiskar som simmar upp vid sidan av huvudfåran, för att undgå den snabba strömmen. I princip behöver man inte spilla så mycket tid på att läsa vattnet, om man kan koncentrar sitt fiske till dylika platser. Skagit Sättet man vill bedriva steelheadfiske på får antal konsekvenser vad beträffar utrustningen. Under normala förhållandena – alltså inte vid superlågt sommarvattenstånd med klart vatten, då steelheads liksom lax kan fångas på ytligt fiskade torrflugor och riffling hitch – tjänar det lite till att skicka en fluga strax under ytan genom en snabb ström där farten inte avtar förrän flugan har svingat tillbaka mot den egna stranden. I värsta fall registrerar en steelhead inte ens en snabbt och högt fiskad fluga när den helt enkelt inte känner igen formel1-betet som sin naturliga föda. Med det i bakhuvudet är det inte så konstigt att amerikaner och kanadensare gärna fiskar med tunga och mycket snabbsjunkande Skagit-spetsar och stora, förtyngda och voluminösa flugor. Spetsen på linsystemet tvingas tillsammans med flugan ner djupt under vattenytan vilket bromsar upp Rosa är en av favoritfärgerna för steelheadflugor. En modifierad Egg Sucking Leach med en enkelkrok på släp. Artikelförfattaren med en steelhead i mellanklassen. Fångad på ett 13 fots klass 8/9 spö, lina F/S5 och en förtyngd tubfluga. 14 flugfiske_feber #6.2012 De strutsliknande nandu (eller Rhea) har snabbt fått en växande fanskara. flugfiske_feber #6.2012 15 Varianter på den berömda Intruder-flugan, framtagen av steelheadlegenden Ed Ward. Ofta används Intruder i längder om 10-15 cm. ”Jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett någon lax dansa på stjärtfenan likt en marlin, men det har jag sett steelheads göra.” farten. Den flytande delen av en korrekt fiskad Skagitlina håller då upp flugan från botten och tillåter den att fiskas så långsamt som det krävs. Ja, den kan till och med få bli hängande rakt nedströms efter att kastet är utfiskat. Och det är inte så dumt, för det är ofta då hugget kommer. Detta ska dock inte förväxlas med vårt europeiska sätt att fiska sjunklinor (S5/6/7 osv). En metod som vi använder vid kallt och högt vatten, ofta tidigt på säsongen. Denna europeiska setup kommer obönhörligen riskera att gå i botten när flugan närmar sig den egna stranden och den börjar fiska attraktivt för en steelhead. Teori i praktiken I motsats till atlantlax är steelheads kända för att stiga mitt i vintern. Allan har redan tre återutsatta fiskar på meritlistan, medan jag har tappat den ena fisken efter den andra. Det betyder dock inte att fisket har varit händelsefattigt. Tvärtom, några tappade fiskar har varit Chinook-laxar (kungslax). Väldiga pjäser som bjudit på spektakulära hopp och avslitna tafsar. Men det känns att jag börjar sacka efter och jag bestämmer mig för att byta till en fluga med bättre krokningsegenskaper. Allan hjälper mig att knyta dit en kanadensiskt inköpt fluga med en specialknut som gömmer en ögla under zonkervingen. När flugan sitter på tafsen föreslår Allan att jag placerar den i vattnet alldeles bredvid oss för att ”se hur den rör sig i vattnet”. Jag gungar lite på spöet och vi står där som två turister och tittar på den rött, lysande flugan som rör sig så fint i det något grumliga vattnet, knappast mer än någon meter ut - när en steelhead kommer in underifrån och suger i sig flugan mitt framför ögonen på oss. – Vad i helve… I total överraskning tillika förvirring, river steelheaden runt i vattenmassorna. Vi är inte helt på det klara med vad som händer men till vilda vrål och skrik kommer fisken på land och vi kan inte annat än skratta galenskapen. Visst är det en extrem och helt unik upplevelse, men den säger också en hel del om deras sätt att ta flugorna på. Stora, pulserande flugor De amerikanska steelheadfiskarna förnekar sig inte när det kommer till flugor; de älskar dem stora och pråliga. På samma sätt som vi i laxälvar har förundrats över hur små flugor en stor lax faktiskt kan ta, på samma sätt slogs vi av hur gigantiska flugor som steelheads i alla storlekar kastade sig över. Några av flugorna vi använde skulle jag utan några betänkligheter kasta efter gädda här hemma. Avsmältningen färgade vattnet kraftigt vilket tillsammans med det höga vattenflödet gjorde det nödvändigt att fiska med riktigt stora och synliga flugor på grund av det ringa siktdjupet. Och vi fiskade med flugor som man vid försommarfiske i de norska älvarna riskerar att bli utskrattad för om man hänger dit på tafsen. En annan skillnad i ämnet flugor är valet av flugmaterial. Eftersom en steelhead ofta hugger i det ”mjuka” vattnet är användandet av marabou och nandu utbrett bland transatlantiska flugbindare. Material som pulserar utmärkt i 14 flugfiske_feber #6.2012 långsamt strömmande vatten, men som pressas ihop och kollapsar om man fiskare i snabbare vatten. Pass på i mothugget! En steelhead tar ofta flugan helt olikt en lax. Det hänger förstås samman med att den ofta tar flugan på sträckt lina, när den rör sig långsamt. När det händer kommer oftast angreppet bakifrån och fortsätter framöver. Och det säger sig självt, det är inte en optimal krokningssituation. Laxens karaktäristiska utfall från sidan och sedan baköver med en nedströms vändning upplevde vi aldrig på steelheadfiske. I praktiken betyder det att när man vid laxfiske långsamt kan lyfta spöet när man förnimmer ett hugg, bör man inte göra samma sak när en steelhead inhalerar flugan – man kan nästan se det framför sig, hur man fint lyfter spöet och därmed också drar flugan ur munnen på fisken i krokningsögonblicket. Om den inte redan har krokat sig själv, vill säga. Vid steelheadhugg behövs en annan taktik. Det tog oss lite tid och några tappade fiskar innan vi begrep att mothugget måste komma i sidled och in mot egen strand. Och ingen nätt, liten handledsrörelse utan ett ordentligt drag åt sidan och, för allt i världen, inte uppåt. På många platser i Nordamerika värnar man, med rätta, om sitt steelheadfiske och tillåter endast enkelkrok. Också här skiljer de respektive fiskena sig åt när trekrokar fortfarande är tillåta vid laxfiske vid flertalet laxälvar. Fighten och uttröttningen har jag redan berört, och hos mig finns det ingen tvekan: Det spelar liten roll vad du gör eller hur du gör det, du kommer att mista fler steelheads än laxar, just på grund av de fantastiska fightingegenskaperna. Jag vill inte nedvärdera lax i något avseende – jag älskar laxen. Laxen är och förbli fiskarnas konung, och en storlax är alltid kraftfull och oförutsägbar. Men kilo för kilo tror jag inte laxen kan matcha steelheaden i vildsinthet och temperament. En laxfight är ofta tyngre och mer utdragen medan en holmgång med en steelhead upplevs brutalare och mer hetsig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någon gång har sett lax dansa på stjärtfenan likt en marlin, men det har jag upplevt steelheads göra. Med det i åtanke finns det egentligen inte så många goda råd att komma med, men tänk på att kraftig sidpress in mot eget land ofta gör att fisken kommer ur balans och tvingas lägga sin energi också på att stå upprätt. Men detsamma gäller ju också för lax. Så egentligen finns det inte så mycket mer att säga. Det är bara att hålla i hatten och njuta av den galenskap som kallas steelheadfiske – om nerverna tillåter vill säga… < flugfiske_feber #6.2012 15