Vad är egentligen en steelhead..?

Vad är egentligen en steelhead..?
STEELHEAD
FLUGOR
En vild variant av den välbekanta regnbågen? Något man fångar i nordamerikanska
och kanadensiska älvar och fiskas på samma sätt som atlantlaxar här hemma?
En resa till British Colombia blev en ordentlig ögonöppnare som gav både svar på
våra frågor och direktkontakt med arga, prickiga laxfiskar.
____text: Jan De La Porte ____foto: Jan De La Porte, Allan Overgaard, Adam Tavander & Jeroen Wohe
14
flugfiske_feber #6.2012
Steelhead
Atlantlax
SISTA
SIDORNA!
flugfiske_feber #6.2012
15
Steelhead
Atlantlax
det mesta känns bekant. träden,
bergen, vattnet, stenarna...
...utrustningen och älven. Eller floden, som det heter,
”over here”. Alltsammans påminner om något jag gjort
förut. Men vare sig jag eller Allan har varit här tidigare,
i de nordliga regionerna av British Colombia. Och på
så sätt blir egentligen allt nytt. Och annorlunda. Det
skulle snart visa sig att också flugfisket efter steelhead
på många sätt var olikt det fiske efter atlantlax vi var
bekanta med hemifrån. Låt oss ta en närmare titt på
några av olikheterna och likheterna beträffande det
nordamerikanska och kanadensiska steelheadfisket och
vårt eget, hett eftertraktade flugfiske efter atlantlax.
Havsvandrande regnbåge med enormt livsrum
Det engelska namnet, Steelhead, är förvisso mer
välklingande än den svenska motsvarigheten, men det
sistnämnda beskriver trots allt bättre vad det egentligen rör sig om; nämligen en regnbåge som migrerar
till havs och som sedan återvänder till floden när det
drar ihop sig för lek. Steelheadens latinska namn är
något så exotiskt som Oncorhynchus mykiss, och fisken
sorteras taxonomisk in tillsammans med stillahavslax.
Kopplingen till vår atlantlax (och havsöring) är tydlig
om man ser till dess livscykel; den föds i sötvatten, drar
till havs för att äta sig tjock och fet och könsmogen,
för att sedan simma tillbaka till samma flod som den
en gång lämnade, med avsikten att föra arten vidare.
Man skulle, lite pseudovetenskapligt, kunna säga att atlantlax, havsöring, stillahavslax och steelhead kommer
från samma ”familj”. Men det finns förstås biologiska
skillnader mellan en atlantlax och en steelhead, även
14
flugfiske_feber #6.2012
om de respektive arterna på avstånd kan uppfattas som
en och samma fisk av oss flugfiskare.
Utbredningsområdet är enormt. Det sträcker sig
från centrala Kalifornien, norrut genom Alaska och ner
längs den ryska stillahavskusten och korsar därmed
mängder av jordklotets meridianer (nord/sydliga längdgrader). Atlantlaxen livsrum däremot återfinns tvärs
över hela Atlanten. Det skapar skilda förutsättningar för
de respektive arterna vad gäller lekvandringar. Steelheads lekvandrar under vitt skilda delar av året och när
vandringen inträffar varierar mycket mellan olika floder. Vissa floder upplever stigningar av fisk under både
vinter och sommar, andra har vår- och höststigande
populationer och i ytterligare något annat vatten stiger
fisken om sommaren och hösten. Atlantlaxen (härefter
lax) har en något mer begränsad periodiciteten när det
kommer till lekvandringar. Jo, visst kan det förekomma
både vår- och höststigningar men dedikerade vinterstigningar för lax har i alla fall inte jag hört talas om.
Steelheaden är en laxfisk som, likt havsöringen, lever
relativt kustnära och blir därför inte heller lika stor som
laxen. Trots det ligger IGFA’s officiella världsrekord på
19,14 kilo, och fisk över 10 kilo anses inte som alldeles
extraordinära.
Vänster:
En ”chromer”
erkänner sig
besegrad och är
färdig för posering.
Silverblank och
med havslus.
genom snårig tallskog och björnmarker fyllda med
omkullvälta trädstammar och jag är på näst intill
både uttorkad och överhettad. Febrilt pumpar vi det
bakteriefyllda flodvattnet genom vårt vattenreningsfilter. Det är den enda möjligheten att få några enstaka
droppar läskande vätska i kroppen. Allan tycks vara av
ett annat sorts virke än jag, för medan jag lägger mig
raklång intill vattnet på avkylning, går han direkt ut
i floden och börjar fiska av en giftig pool. Eller giftig
kan nog uppfattas som en överdrift. Med en tropisk
hetta och en flod som går med två meter över normalvattenstånd, på grund av den rasande avsmältningen
från glaciärerna i de höglänta källflödena, känns inte
förutsättningarna idealiska. Men Allan tar tjuren vid
hornen. Full av optimism skickar han ut en överdimensionerad, sockvaddsliknande fluga som går i självlysande, röda toner i det snabba vattnet. Innan jag hinner
somna, vilket för övrigt inte är alldeles enkelt när man
har den frekventa förekomsten av grizzlybjörnar färskt
i minnet, hör jag ett välbekant läte fortplanta sig
genom den varma, friska luften.
– Satans…
Det råder inget tvivel om att Allan har varit i resans
första fisk. Men den ville inte följa med hela vägen in.
Något vi senare kommer underfund med, inte är helt
ovanligt för steelheads. Trött reser jag mig och släntrar
iväg som en annan Lawrence of Arabia, mot Allan för
att få mig förlustens alla detaljer till livs. En stund
senare är jag upplyst kring händelseförloppet och kan
återgå jag till mitt horisontella utgångsläge vid vattenbrynet. Plötsligt hör jag ytterligare ett ylande till följd
av en förlorad fisk.
”Nu får jag fan ta mig samman och fiska lite innan
jag antingen dör av solsting eller blir uppäten av en
björn”, tänker jag.
Sagt och gjort, kort därefter fiskar min fluga förnämligt genom en fantastisk pool och längs en läcker
strömkant. Siktdjupet är nästan obefintligt i det höga,
färgade vattnet men jag tycker mig ändå se något som
liknar en samling stenar under vattenytan och som
borde hålla f… PANG!
Fast fisk. Här stannar vi upp historieberättandet lite.
Jag hade förstås hört alla historier om hur vilda steelheads är: Adrenalinstinna fighter, monsterhopp, rykande teflonbromsar och backing som rinner av rullen
i rasande fart, djurisk urkraft och allt det där andra.
Jag är vanligtvis inte den som tar ut svängarna, men
för att göra en lång historia kort – allt det jag hade
hört är sant. Det blev närmast en episk kamp. En ursinnig fisk som försöker spränga allt som går att spränga,
men hur det nu är skiner lyckan som intensivast över
mig och jag får den på land. Vågen är hemma, men
måttbandet sträcks till 86 cm och kroppsformen kan
närmast liknas vid en bulldoggs. Det gör att vi uppskattar fisken till runt nio kilo. En tvättäkta ”chromer”
– blank som ett silvermynt och stark som ett lejon.
Resans största fisk, skulle det visa sig.
Lax kontra steelhead
Jag har redan varit inne på några biologiska likheter
och skillnader mellan lax och steelhead. Men finns
det också likheter och skillnader i hur man flugfiskar
efter dem? Svaret är ja. Likheterna är många, därför är
det intressantare att titta närmare på skillnaderna. Låt
En ursinnig steelhead är i full fart på väg mot ett stort bröte
timmer mitt i floden – nu gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Steelheadfiske
kan innebära
många olika sorters utmaningar.
Krom och grizzly
Det är vår första fiskedag vid floden i British Colombia. En värmebölja har slagit till och temperaturen
ligger över 30 grader. Allan och jag är i runda slängar
fyra kilometer uppströms vårt läger. Vi har vandrat
Amerikaner och kanadensare kallar den nystigna,
silverblanka steelheaden för ”chromer”.
flugfiske_feber #6.2012
15
Steelhead
Atlantlax
”Men kilo för kilo tror
jag inte laxen kan
matcha steelheaden
i vildsinthet och
temperament...”
oss dela upp frågan i tre delar: strategier, redskap samt
påslag och fight. Vi börjar med det strategiska.
När vi i laxfisket ofta försöker att fiska så lätt, snabbt
och så nära vattenytan som förhållandena tillåter (det
vill säga med stigande vattentemperatur) med motiveringen att det är bekvämast för oss fiskare och mest
effektivt förhåller det sig lite annorlunda med steelheadfisket. Trots dess snabbhet och råstyrka under själva
fighten kan man ändå säga att den är en ”långsammare”
fisk än laxen. Under laxfiske brukar jag hävda att man
inte kan fiska en fluga för fort när vattnet har kommit
upp i 12-13 grader. Samma tvärsäkra uttalande törs jag
dock inte göra vad gäller steelheads. De har nämligen en
tendens att föredra en fluga som rör sig långsammare.
Kanske är det biologin som spelar in? Laxen känner vi
som en fisk som vandrar mycket långa sträckor till havs
och jagar småfisk och andra bytesdjur på större djup,
exempelvis utanför Grönland. Eftersom laxen befinner
sig på öppet vatten blir den mer beroende av sin snabbhet och sitt explosiva angrepp, och är också kanske mer
van vid byten som rör sig hastigt genom fria vattenmassor. En steelhead däremot, har ett födosök som mer kan
liknas vid vår egen havsöring. Det vill säga mer kustnära.
En steelhead är alltså en effektiv jägare på relativt grund
vatten, där de ofta smyger sig på bytet i skydd av stenar
och vattenvegetation. Faktum är, att vi vid ett flertal
tillfällen upplevde att de föredrog att ta flugan när den
hängde, utfiskad, rakt ner och hade lämnat det snabba
vattnet i huvudströmmen. Och ibland tog de flugan
först när den hade hängt i en evighet (en evighet som
säker kunde vara i 30 sekunder).
En förutsägbar fisk
Här spelar ett antal mer förväntade faktorer in, och
det handlar främst om att läsa vatten. Jag upplever
laxen som lynnigare än steelheaden om man ser till var
i strömmarna den ställer sig (eller var den oftast tar
flugan) under olika förhållanden. Laxen är välkänd för
att plötsligt bli ”omöjlig”. Ibland backar den ner i poolen
och ställer sig på djupt vatten och tjurar, andra gånger
trycker den uppströms och ställer sig under vitskummet,
där forsen kommer ner. Många av dess irrfärder går sannolikt att relatera till temperaturskiftningar i vattnet.
En steelhead är dock inte lika känslig som laxen när det
kommer till temperaturförändringar. Tar vi återigen biologin i beaktning ser man att lax som lever på öppet hav
är van vid en mer konstant temperatur (och en relativt
låg sådan) än steelheads som lever på betydligt grundare
områden där man kan anta att temperaturen påverkas
mer direkt av väder och vind, vilket gör att vattnet
snabbt kan skifta mellan varmt och kallt. Detta bekräftades under våra fiskedagar i British Colombia där vi
upplevde att fisken var mer förutsägbar i var den tycktes
uppehålla sig och var den högg än vad våra erfarenheter
säger om laxfisket där man hela tiden måste anpassa sitt
fiske efter rådande vatten- och temperaturförhållanden.
Det gör det på sätt och vis lättare att läsa ett steelheadvatten än ett laxvatten. Du kan med rätt stor sannolikhet förvänta dig att hitta huggvillig fisk där strömmen erbjuder olika typer av skydd och viloplatser i form
av större stenar, nedsjunkna stammar och så vidare.
Och framför allt – där du kan fiska din fluga från den
snabba huvudströmmen och in mot lugnare vatten på
den egna sidan av floden. Då slår du nämligen två flugor
i en smäll och presenterar flugan för såväl de fiskar som
ställt sig under det snabba vattnet i huvudströmmen
och de fiskar som simmar upp vid sidan av huvudfåran,
för att undgå den snabba strömmen. I princip behöver
man inte spilla så mycket tid på att läsa vattnet, om
man kan koncentrar sitt fiske till dylika platser.
Skagit
Sättet man vill bedriva steelheadfiske på får antal konsekvenser vad beträffar utrustningen. Under normala
förhållandena – alltså inte vid superlågt sommarvattenstånd med klart vatten, då steelheads liksom lax
kan fångas på ytligt fiskade torrflugor och riffling hitch
– tjänar det lite till att skicka en fluga strax under ytan
genom en snabb ström där farten inte avtar förrän flugan har svingat tillbaka mot den egna stranden. I värsta
fall registrerar en steelhead inte ens en snabbt och högt
fiskad fluga när den helt enkelt inte känner igen formel1-betet som sin naturliga föda. Med det i bakhuvudet
är det inte så konstigt att amerikaner och kanadensare
gärna fiskar med tunga och mycket snabbsjunkande
Skagit-spetsar och stora, förtyngda och voluminösa
flugor. Spetsen på linsystemet tvingas tillsammans med
flugan ner djupt under vattenytan vilket bromsar upp
Rosa är en av
favoritfärgerna för
steelheadflugor.
En modifierad Egg Sucking Leach
med en enkelkrok på släp.
Artikelförfattaren med en steelhead i mellanklassen. Fångad på
ett 13 fots klass 8/9 spö, lina F/S5 och en förtyngd tubfluga.
14
flugfiske_feber #6.2012
De strutsliknande nandu (eller Rhea) har snabbt fått en växande fanskara.
flugfiske_feber #6.2012
15
Varianter på den berömda Intruder-flugan,
framtagen av steelheadlegenden Ed Ward.
Ofta används Intruder i längder om 10-15 cm.
”Jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett
någon lax dansa på stjärtfenan likt en marlin,
men det har jag sett steelheads göra.”
farten. Den flytande delen av en korrekt fiskad Skagitlina
håller då upp flugan från botten och tillåter den att fiskas
så långsamt som det krävs. Ja, den kan till och med få bli
hängande rakt nedströms efter att kastet är utfiskat. Och
det är inte så dumt, för det är ofta då hugget kommer.
Detta ska dock inte förväxlas med vårt europeiska sätt att
fiska sjunklinor (S5/6/7 osv). En metod som vi använder
vid kallt och högt vatten, ofta tidigt på säsongen. Denna
europeiska setup kommer obönhörligen riskera att gå i
botten när flugan närmar sig den egna stranden och den
börjar fiska attraktivt för en steelhead.
Teori i praktiken
I motsats till atlantlax är steelheads
kända för att stiga mitt i vintern.
Allan har redan tre återutsatta fiskar på meritlistan,
medan jag har tappat den ena fisken efter den andra.
Det betyder dock inte att fisket har varit händelsefattigt.
Tvärtom, några tappade fiskar har varit Chinook-laxar
(kungslax). Väldiga pjäser som bjudit på spektakulära
hopp och avslitna tafsar. Men det känns att jag börjar
sacka efter och jag bestämmer mig för att byta till en
fluga med bättre krokningsegenskaper. Allan hjälper
mig att knyta dit en kanadensiskt inköpt fluga med en
specialknut som gömmer en ögla under zonkervingen.
När flugan sitter på tafsen föreslår Allan att jag placerar
den i vattnet alldeles bredvid oss för att ”se hur den rör
sig i vattnet”. Jag gungar lite på spöet och vi står där som
två turister och tittar på den rött, lysande flugan som rör
sig så fint i det något grumliga vattnet, knappast mer än
någon meter ut - när en steelhead kommer in underifrån
och suger i sig flugan mitt framför ögonen på oss.
– Vad i helve…
I total överraskning tillika förvirring, river steelheaden
runt i vattenmassorna. Vi är inte helt på det klara med
vad som händer men till vilda vrål och skrik kommer fisken på land och vi kan inte annat än skratta galenskapen.
Visst är det en extrem och helt unik upplevelse, men den
säger också en hel del om deras sätt att ta flugorna på.
Stora, pulserande flugor
De amerikanska steelheadfiskarna förnekar sig inte när
det kommer till flugor; de älskar dem stora och pråliga.
På samma sätt som vi i laxälvar har förundrats över hur
små flugor en stor lax faktiskt kan ta, på samma sätt slogs
vi av hur gigantiska flugor som steelheads i alla storlekar
kastade sig över. Några av flugorna vi använde skulle jag
utan några betänkligheter kasta efter gädda här hemma.
Avsmältningen färgade vattnet kraftigt vilket tillsammans med det höga vattenflödet gjorde det nödvändigt
att fiska med riktigt stora och synliga flugor på grund av
det ringa siktdjupet. Och vi fiskade med flugor som man
vid försommarfiske i de norska älvarna riskerar att bli
utskrattad för om man hänger dit på tafsen. En annan
skillnad i ämnet flugor är valet av flugmaterial. Eftersom en steelhead ofta hugger i det ”mjuka” vattnet är
användandet av marabou och nandu utbrett bland transatlantiska flugbindare. Material som pulserar utmärkt i
14
flugfiske_feber #6.2012
långsamt strömmande vatten, men som pressas ihop
och kollapsar om man fiskare i snabbare vatten.
Pass på i mothugget!
En steelhead tar ofta flugan helt olikt en lax. Det
hänger förstås samman med att den ofta tar flugan på
sträckt lina, när den rör sig långsamt. När det händer
kommer oftast angreppet bakifrån och fortsätter framöver. Och det säger sig självt, det är inte en optimal
krokningssituation. Laxens karaktäristiska utfall från
sidan och sedan baköver med en nedströms vändning
upplevde vi aldrig på steelheadfiske. I praktiken
betyder det att när man vid laxfiske långsamt kan lyfta
spöet när man förnimmer ett hugg, bör man inte göra
samma sak när en steelhead inhalerar flugan – man
kan nästan se det framför sig, hur man fint lyfter spöet
och därmed också drar flugan ur munnen på fisken i
krokningsögonblicket. Om den inte redan har krokat
sig själv, vill säga. Vid steelheadhugg behövs en annan
taktik. Det tog oss lite tid och några tappade fiskar
innan vi begrep att mothugget måste komma i sidled
och in mot egen strand. Och ingen nätt, liten handledsrörelse utan ett ordentligt drag åt sidan och, för allt i
världen, inte uppåt. På många platser i Nordamerika
värnar man, med rätta, om sitt steelheadfiske och tillåter endast enkelkrok. Också här skiljer de respektive
fiskena sig åt när trekrokar fortfarande är tillåta vid
laxfiske vid flertalet laxälvar.
Fighten och uttröttningen har jag redan berört, och
hos mig finns det ingen tvekan: Det spelar liten roll
vad du gör eller hur du gör det, du kommer att mista
fler steelheads än laxar, just på grund av de fantastiska
fightingegenskaperna. Jag vill inte nedvärdera lax i
något avseende – jag älskar laxen. Laxen är och förbli
fiskarnas konung, och en storlax är alltid kraftfull och
oförutsägbar. Men kilo för kilo tror jag inte laxen kan
matcha steelheaden i vildsinthet och temperament.
En laxfight är ofta tyngre och mer utdragen medan en
holmgång med en steelhead upplevs brutalare och mer
hetsig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någon
gång har sett lax dansa på stjärtfenan likt en marlin,
men det har jag upplevt steelheads göra. Med det i
åtanke finns det egentligen inte så många goda råd att
komma med, men tänk på att kraftig sidpress in mot
eget land ofta gör att fisken kommer ur balans och
tvingas lägga sin energi också på att stå upprätt. Men
detsamma gäller ju också för lax. Så egentligen finns
det inte så mycket mer att säga. Det är bara att hålla i
hatten och njuta av den galenskap som kallas steelheadfiske – om nerverna tillåter vill säga…
<
flugfiske_feber #6.2012
15