Stefan Nylander
Av ryssen bortförda
läggningar, läger och patruller. Följande exempel är
hämtade ur domböckerna och landshövdingens rapporter från åren 1721-1724 och representerar endast
ett litet urval av alla de tragedier som drabbade den
västnyländska bygden.
U
nder stora ofreden, som inföll åren
1713-1721 bortfördes av ryssarna drygt
tvåhundra civilpersoner från de västnyländska socknarna. Många civila fördes bort till
slaveri i Ryssland och såldes på slavmarknaderna som livegna. Västnyland kom relativt
lätt undan, enbart i Borgå bortfördes ca 130
personer. De bortförda blev satta i hårt arbete, barn användes som betjänter och upppassare, unga män som soldater, kvinnor
som konkubiner eller tvångsdöptes till den
ortodoxa tron och giftes bort. Adel, städernas borgare och förmögnare bönder kunde
fly till Sverige. Ekenäs stad tömdes nästan
helt våren 1713. Den möjligheten hade inte
fattigt folk. De blev tvungna att uthärda
ockupanternas godtycke. Förteckningarna
av de bortförda, som strax efter ofärdsåren
uppgjordes av landshövdingarna, visar att de
flesta civilpersonerna togs av ryska patruller strax efter fälttåget åren 1713-1714. En
annan större avtappning skedde åren 17191720 i form av utskrivning av soldater, s.k.
mantalskarlar. Utöver detta flyttade några civilpersoner frivilligt till Ryssland under krigsåren. I några enstaka fall har man ännu på
1730-talet kunnat identifiera tidigare fångar i
den svensk-finska församlingens kyrkböcker
i S:t Petersburg. Några västnylänningar har
emellertid inte påträffats i dessa.
Män togs som soldater och arbetare
I Ryssland var byggandet av den nya huvudstaden i
full gång vid denna tid. Förutom arbetskarlar behövde
man yrkeskunnigt folk såsom timmerkarlar och byggmästare. Från Svartå bruk blev byggmästaren Jöran
Sigfridsson, född i Sysmä, bortförd år 1715. Efter
fredsslutet uppgavs han vara mjölnare någonstans i
Ryssland. Drängen Lars Gustafsson, nitton år, född i
Kisko, blev tagen i Vichtis av kapten Lossakoffs dragoner då han forslade ett lass mjöl till Helsingfors.
Bonden på Elsjö Mellangård i Ingå ”fördes alldeles
bort av fienden och kom aldrig igen, blivandes änkan
kvar i största elände”. På samma sätt gick det med
bonden på Torbacka Påls i samma socken, som tillsammans med en piga och en flicka släpades i fångenskap och därefter aldrig hördes av. Tullnären vid
Hangöudd Lars Erling, blev år 1714 haffad av ryska
flottan utanför Bredvik i Tenala, där slaget stod med
”swenska blockhuuset”, som kommenderades af
scoutbynachten (sjöofficeren) Nils Ehrenskjöld.
En ryttare från Strömsö, som kom hem våren 1722,
kunde berätta för änkan Kristin Isaksdotter i Snappertuna Söderby, att hennes son levde, men om de
övriga mantalskarlarna sade han att ”det inte voro
många i livet mera”. Av de arton unga män som bortfördes som mantalskarlar från Tenala och Kisko hade
ingen återvänt ännu i augusti 1723.
Sjöryssar och en ”italienare”
I Sjundeå försökte sextonåriga Kristin Henriksdotter
våren 1713 gömma sig i skogen, men blev upptäckt
och fängslad. Från Frillans i Kyrkslätt togs Erik Tomassons hustru Kristin tillsammans med två av sina
barn. I Starkom i Karis blev pigan Maria Jöransdotter,
tretton år, samma sommar bortrövad tillsammans med
boskapen hon gick och vallade. Från Ingarskila bortfördes i september samma år bonden Michel Timanssons åttaårige son Timan Michelsson av en hop kosacker, tillsammans med den tjugutvååriga pigan
Karin Eriksdotter från Lill-Hofgård. Pojken Timan
hörde till dem som återvände, eftersom han år 1726
återfinns i husförhörslängden. Gamla ryttaren Anders
Larsson från Willholmen i Ingå, sedermera krögare
på Bollsta gård, blev en söndag i augusti 1714, då han
tillsammans med sönerna Henrik och Erik, fyra resp.
fjorton år gamla, befann sig på Bergskär, bortförda
av ”ryssen, som kommit ifrån Åbo med en skäribåt”.
Drängen Johan Johansson från Ekenäs, född i Pojo,
blev tagen till mantalskarl år 1720 liksom drängen Tomas Hindersson från Ekerö. Drängen Petter Michelsson från Finnpada i Ingå blev tagen till mantalskarl
då han transporterade ett lass ved till Helsingfors.
Sammanlagt bortfördes, mer eller mindre med våld,
åtminstone åttiotre män, förmodligen fler, som
mantalskarlar från Västnyland. De flesta av dessa fördes till södra Ryssland, där man behövde soldater i
kriget mot Persien. En av dess var Johan Henriksson
Mygg från Fagervik, som blev uttagen till mantalskarl
år 1720 och sänd till Astrakan. Han återvände fem år
senare. I Sjundeå sände länsman Nils Berg ut sina betjänter för att skaffa mantalskarlar. Två av dem, Jakob
Jöransson från Backa och Henrik Eriksson från Klevbacka, begav sig till Lempans i syfte att fängsla drängen Johan Sigfridsson. Denne gjorde häftigt motstånd
och rev den ena betjänten i håret, men blev trots detta
grovt misshandlad och överlämnad till ryssen.
Enligt Lindeqvist bortfördes från hela landet
ca 12600 personer, av dessa ungefär en tredjedel från Österbotten. Från Nyland bortfördes ca 1200 och från Åbo och Björneborgs
län ca 1600. Lindeqvist har beräknat Finlands
befolkning till ca 326000 strax efter freden i
Nystad 1721. Det främsta skälet till den större andelen österbottningar var det motstånd
bönderna bjöd ryssen. Förstörelsen och människoroven var till stor del en hämnd för de
attacker bönderna gjorde mot ryssarnas för-
18
”Dragonhustrun Anna Reinholdsdotter från Jakova i Lojo följde år
1720 godvilligt till Ryssland med en löjtnant, Dionysis Lensa, som
påstod sig vara italienare. Två av hennes barn följde med, Johan 10
år och Henrik 8 år, vilket hennes man lät berätta när han kom hem
från fält.”
19
Gossen Henrik Hansson från Mörby i Pojo var tolv
år då han år 1715 blev tagen av en rysk korpral tillhörande överste Stocks ryska regemente. Bröderna
Samuel och Isak Jöransson från Tenala, tio och fyra
år gamla, blev bortrövade år 1713 fastän de gömt sig i
skogen. I Karislojo bortfördes flickan Karin Henriksdotter, tretton år, av en hop kosacker och skall sedan
ha tjänat som barnflicka hos en överste.
fogden förbarmade sig över Maria och lyckades med
övertalning och ”en summa penningar” få henne fri,
varefter dessa gifte sig. Då Maria inte hade hört av sin
förre man på flere år trodde hon att han var död. Efter fredsslutet förklarade sig Henrik Eriksson ”nöjd
att skiljas från henne och efter Guds försyn gifta sig
med en annan”. På liknande sätt gick det med soldaten Jakob Olsson från Ingå Halfdels och Kristin Eriksdotter från Prålsbacka i samma socken. Hon hade
under fångenskapen fött fyra barn med Jakob, som
inte visste att hans egentliga hustru Maria Henriksdotter levde, och att även hon ”sig uti Ryssland med
lägersmål försett”.
”Svårt fängelse, uselt tillstånd”
Pigan Maria Tomasdotter från Skarpkulla i Pojo
var tjugu år då hon år 1719 blev gripen av en kock,
som tillhörde ett ryskt artilleriregemente. Pigan Brita
Olofsdotter, tjugufem år, från Krämars i Ingå blev
år 1713 ”då ryssen kom i landet bortförd”, och vid
samma tid blev Erik Jakobssons piga i Torbacka ”av
ryssen till sjöss tagen och bortförd”. Samtidigt hade
den också tolvåriga flickan Maria Mårtensdotter, som
tjänat i Lågnäs, blivit bortrövad ”av sjöryssarna”. Pigan Karin vid Karislojo prästgård blev ”vid ryska arméns intågande i landet, tagen och förd till Ryssland”.
Karin Clemensdotter från Peldonkylä i samma socken
blev år 1713 ”av ryska kosacker och dragoner tagen,
förmäles nuförtiden vara i Petersburg”. En del kvinnor valde att visa vänlighet mot ryssarna, för att på så
sätt bli bättre behandlade. En av dessa var Anna Persdotter från Sand i Bromarf. Hon misstänktes efter kriget för att ha ”haft olovligt umgänge med ryssarna”.
Anna påstod sig kunna bevisa att hon tjänat enbart
som piga hos den ryske löjtnanten Gregori, som hon
följt först till Åbo och vidare till S:t Petersburg, varifrån hon återkom efter fredsslutet.
Härjningarna sågs som straff för begångna synder
Fredsavtalet år 1721 fastställde att de soldater som
tagits tillfånga i strid och de ”trälar” som bortförts
av ryssen under ofredsåren fritt fick återvända till sin
hemort, eller stanna kvar på den ort dit de blivit förda
- undantaget dem som låtit döpa sig till den ortodoxa
tron eller gift sig i Ryssland. En av dessa var pigan
Anna Hindersdotter Järp, född i Pojo, Sonabacka,
som år 1713 blev tagen ”av sjöfolket”, och som efter
kriget sades vara gift i S:t Petersburg.
Tragedierna var många och för dagens människor
ofattbara i sin grymhet, men man skall akta sig för att
hemfalla till anakronism och bedöma rysshärjningarna utifrån dagens värderingar. Människan i början av
1700-talet hade en annan världsbild och såg ofta sina
motgångar som vedergällning för begångna synder.
Fiendens krigsfolk var redskap i den straffande Guds
händer. Rysshärjningarna 1713-1721 hörde retoriskt
hemma i en treenighet med analoga egenskaper: krig,
pest och hunger. Acceptansen av straffet, som skulle
bäras kollektivt, stärktes av den kristna tanken att varje människa är en syndare, som endast kunde frälsas
genom Herrens nåd. Prästerskapet manade den utsatta befolkningen till botgöring och bön, inte till kamp.
Målet var fred, inte seger. Fienden var inte ond, utan
enbart Guds redskap. Kriget var i sig inte syndigt,
utan ett uttryck för Herrens vilja. Denna uppfattning,
Bonden Henrik Eriksson från Strömsö i Snappertuna
försökte i augusti år 1713 fly ”undan fienden på sjön”
tillsammans med sin hustru Maria Larsdotter, men
de blev tagna till fånga och ”förda till Ryssland i träldom”. Henrik blev satt som tjänare till en sjöofficer
medan Maria först fick arbeta för en general Isakoff
i S:t Petersburg. Efter fem år fann brofogden Erik
Eriksson Backman, även han bortförd till Ryssland,
henne ”uti svårt fängelse och uselt tillstånd”. Bro-
20
där det individuella och det kollektiva ansvaret sammanflätades, var vanlig bland lutheraner under den tidigmoderna tiden. Dessutom levde man i ett samhälle
där döden alltid var nära, och för att överleva psykiskt
måste människor rimligen ha haft ett mindre anspänt
förhållande till den än vi har idag.
De flesta av de bortförda försvann i okända öden. År
1723 sades exempelvis tjugufyra tenalabor och fyra
kiskobor alltjämt befinna sig i Ryssland. Hur många
som slutligen återkom, och hur många som stupade
i fält finns det inga uppgifter om. De få lyckliga som
återvände har inte efterlämnat några berättelser om
sina vedermödor, de var vanliga människor, de kom
från enkla förhållanden, de kunde inte skriva.
Källor:
Riksarkivet: Landshövdingens i Nyland och T:hus
län skrivelser till Kongl. Maj:t, 2 maj o. 12 aug. 1723,
FR18: 483-489
Domböcker 1722-1725 ur berörda socknars tingslag
RA II KO a:23-26
Litteratur:
Engman, Max: S:t Petersburg och Finland. Migration
och influens 1703-1917. 1983.
Kuvaja, Christer: Karolinska krigare 1660-172. 2008.
Lindeqvist, K.O: Isonvihan aika Suomessa. 1919.
Vilkuna, Kustaa H.J: Viha. Perikato, katkeruus ja
kertomus isostavihasta. 2006.
Helsingfors
gf Dagblad
gb 23 maj
aj 1875
21
