Den sköra tråden – mellan fred och krig

advertisement
Den sköra tråden –
mellan fred och krig
•
•
•
•
•
Inbunden hård pärm
252 sidor
31 foton
6 kartor
Mått 14,8 x 21 cm
Innehåll
Första delen: 1890 – 1905
Kapitel 1. Det militärpolitiska läget i norra Europa������������������������� 9
Kung Oscars utrikespolitik - ”Intet skall kunna skilja Tyskland och
mig” - Brittiska sonderingar - Rysk expansion och revolution
Andra delen: 1905 JUNI - SEPTEMBER
Kapitel 2. Förberedelserna ������������������������������������������������������������� 25
Venstre rustar upp i Norge – Rustningsläget – Norska krigsförberedelser – Det svenska Alternativ D – Förberedelserna - Alternativ D
– Uppmarsch- och anfallsplan
Kapitel 3. Unionskrisen ����������������������������������������������������������������� 55
Prövad lojalitet och brutna eder – Svensk patriotism och strategisk
planläggning – Krigsförberedelser och gränsskydd – Bedömningar
och missbedömningar om stormakterna
Kapitel 4. Mot kriget����������������������������������������������������������������������� 84
”… en sådan förödmjukelse som att riva gränsfästningarna.” –
Norska ledningskriser – ”… gå till krig på Kongsvinger?” – Norge
mobiliserar – Ska Sverige mobilisera – Militär avspänning – nöjda,
missnöjda och misstankar – Kampen mellan nationalister och realister
Tredje delen: 1906 – 1914
Kapitel 5. Brickor i alliansernas maktspel ������������������������������������� 129
Hoten mot självständighet – Fredskonferenser – .. ”konsekvenser även
för oss av ödesdiger art.” – Kursändring i London och St. Petersburg
– En svensk-tysk allians? –”Det började kännas kusligt.” – En allvarlig europeisk kris
Fjärde delen: 1914 JULI – AUGUSTI
Kapitel 6. Vägen mot kriget��������������������������������������������������������� 154
”… bland svenska folket en dold ovilja mot allt ryskt.” – Franska krav
och ryska bekymmer – Stridskrafterna i Östersjöområdet – Oroande
signaler från St. Petersburg – Krigsfall R – Företaget X – Den ryska
krigsplanen – Krig i Östersjön?
Kapitel 7. Krigsutbrottet��������������������������������������������������������������� 186
En distraherande bankett – Det farliga telegrammet – Ryssland mobiliserar – Krig mot kriget – Wallenberg manövrerar – Nervositet på
Stockholms slott
Kapitel 8. Sverige i krig? ������������������������������������������������������������� 218
Amiralens ultimatum – Östersjöflottan löper ut – Storfursten ingriper
– Flottan som försvann – En osannolik kedja av händelser
Tabeller ������������������������������������������������������������������������������������� 234
1. Uppmarschen 1905 enligt svensk anfallsplan och norsk försvarsplan.
2. 2a. Norska och svenska flottornas tillväxt Januari 1901 – Juni 1905.
2b. Jämförelse pansarskeppens huvudartilleri i Norge och Sverige 1905.
3. De norska och svenska flottornas indelning september 1905.
4. Styrkeförhållandena mellan berörda Östersjöländer 30 juli 1914.
Krigsberedda fartyg.
5a. Den ryska slagskeppsbrigaden och kustflottans del vid Gotland aug
1914.
5b. Ryska och svenska huvudartilleriet
Litteratur och källor ������������������������������������������������������������������� 242
Bilder��������������������������������������������������������������������������������������������� 250
Kartor ������������������������������������������������������������������������������������������� 252
57
lands heliga märke på detta sätt” också i framtiden skulle få behålla en
ansvarsfull plats i fosterlandets här.
Venstretidningen Bergens Tidende anklagade i en artikel höga militärer för bristande fosterlandskänsla. Dessa framhävde inte fosterlandet
tillräckligt starkt och ofta. De använde däremot varje anledning till att
hylla kungen. En kapten som ofta användes som agitator för försvarsrörelsen, förde däremot i slutet av 1890- talet en propaganda som var
tydligt antisvensk och militaristisk. I hans skrift ”Nationen och Armén”
framgick bl.a. att kriget var en indirekt källa till framgång för nationer.
Under unionens sista tio år fanns i Norge flera exempel på en ultranationalism bland de yngre officerarna som sympatiserade med Venstre.
Fosterlandet uppfattades som det högsta goda och dess intressen skulle
man sätta högre än gängse moralnormer. Den radikala stortingsmannen
Castberg noterade i dagboken två veckor efter kungens avsättning att
Norsk patriotism – Jörgen Lövland hyllas efter att ha sagt upp unionen
(Norsk Teknisk Museum, foto Severin Worm-Petersen. CCBY 4.0)
© Claes Isander 2017
69
Krigsförberedelser och gränsskydd
I slutet av juni ökade norrmännens vaksamhet i gränstrakterna. Man
övervakade svenska resanden på vägar över gränsen, och hämtade in underrättelser om verksamhet vid broar, tunnlar och järnvägar i Dalsland,
Värmland och Jämtland. Svenskar som reste in i Norge avvisades ibland.
På järnvägarna övervakade norsk järnvägspersonal noga alla svenska resande samt meddelade i förväg till den norska bevakningen om deras avstigningsstation. Mot slutet av beredskapen uttogs av landstormen polisoch tullfolk som civilklädda fick följa med tåg och båtar som detektiver.
Tillsammans med bevakning av hotellen i Norge skaffade man sig på så
sätt en bra kontroll över svenskarna i gränstrakterna.
Då den svenska riksdagen sammanträdde ökades beredskapen på den
norska flottan. Pansarskeppen lastades med stridsammunition och det
meddelades nu att en svensk eskader var på väg till Göteborg med order
om att kryssa på Västkusten. Pansarskeppsavdelningen hade emellertid
till Börresens irritation inte fått någon order från amiral Sparre om hur
den skulle uppträda om de mötte svenskarna på öppet hav. Den 1 juli
meddelades att svenska flottan passerat Öresund på väg norrut och nu
gjorde flottan brådskande förberedelser för att evakuera Horten. Flera
fartyg placerades för att bevaka fjordmynningarna och mineringar lades
ut, bland annat vid inloppen till flottbasen Melsomvik. Vid ett tillfälle
var det nära att ett av de norska pansarskeppen skadats eller sänkts av en
egen mina, som lyckligtvis inte detonerade då den träffade fartygssidan.
På svensk sida var generalstaben i slutet av juni oroad över risken för
att eventuell mobilisering och uppmarsch skulle störas genom djärva
framstötar av ”mycket obetydliga truppstyrkor” mot vissa järnvägslinjer, broar eller tunnlar, vilket var precis vad de norska raidstyrkorna hade
i uppgift att göra. Efter begäran av general Rappe kom redan samma
dag ett beslut av krigsministern om att tre regementen skulle avsända
sammanlagt åtta fältstarka kompanier med hemlig order om att bevaka
järnvägarna mot gränsen. Förbanden skulle för alla eventualiteter vara
försedda med skarp ammunition. Den sista veckan i juni grupperades
kompanierna med omkring 1 200 rekryter under utbildning för bevakning av broar och järnvägar vilken i början av juli utökades till bevakning av alla förråd med vapen, ammunition och fordon. Generalstaben
upprättade också nu en särskild underrättelsetjänst och personer började
rekryteras för spionage mot Norge. Andra veckan i juli godtog regering© Claes Isander 2017
71
till Göteborg föreslog, att om kriget bröt ut, så borde de norska pansarskeppen tillsammans med torpedbåtar anfalla Göteborg. Därigenom
skulle svenskarna tvingas att skydda sin egen kust och norrmännen kunde sedan möta dem på öppet hav.
Börresen ville öka fartygens stridsvärde. De intensiva norska övningarna fortsatte i början av juli med manövrering, skjutning med kanoner
och torpeder och inövning av taktik från tidig morgon till sen kväll. Den
svenska flottan var samtidigt till sjöss under fem dygn mellan den 4 och
19 juli för stridsskjutningar och eskaderövningar. I slutet av juli var det
sålunda två välövade flottor som stod rustade mot varandra. Börresen
började emellertid nu få problem med disciplinen. Efter nästan tre månader till sjöss visade sig ett missnöje bland de norska besättningarna. En
ansökan om landpermission lämnades in från samtliga meniga på pansarskeppet Eidsvold. Om dessa avslogs ville de bli informerade om ”den
politiska situationen”. Underofficerarna bad om landpermission varje
kväll till kl. 6 nästa morgon. Börresen blev upprörd. ”Och detta i en tid
då vi ligger med ångan uppe, med bevakning ute vid Faerder och med
skarp ammunition på eskadern.” Han skrev i dagboken att han inte hade
särskilt höga tankar om underofficerskåren och trodde inte att de med
glädje skulle offra sig för fosterlandet. ”Deras högsta mål är den äkta
sängen och barnvagn...”
I mitten av juli blev det tydligt att regeringen i Stockholm skulle falla.
Men vilka skulle de nya statsråden bli? Det hemliga utskottet började
närma sig ett beslut, samtidigt som sonderingar gjordes om vem som
skulle bli ny statsminister. Det lutade nu mot, att riksdagen skulle ställa
villkor för att upplösa unionen och vissa riksdagsmän menade, att man
skulle ställa makt bakom kraven. En riksdagsman formulerade det så, att:
”För att visa att vi menade allvar, skulle jag önska, att svenska armén
helt eller delvis mobiliserades. En sådan mobilisering skulle helt säkert
vara nyttig och verka väckande på hela (folket).”
Parallellt med den politiska utvecklingen skedde en militär upptrappning, som med de dåtida militära systemens egen logik riskerade, att
krisen utvecklades utom politisk kontroll. Då den svenska underrättelsetjänsten förmedlade uppgifter om de norska åtgärderna i slutet av juni
började den svenska generalstaben frukta ett norskt försprång i mobilisering och uppmarsch. Oxenstierna slog larm till generalstabschefen och
© Claes Isander 2017
153
Fjärde delen: 1914 JULI – AUGUSTI
- 1911 fanns vid Petersburgs militärdistrikt ”… den här ganska allmänt
utbredda meningen att vårt land skulle vara bundet vid Tyskland medelst
någon hemlig överenskommelse.”
Ur Militärattachén kapten af Kleen till Chefen för Generalstabens Utrikes­
avdelning, april 1911.
- ”Nu kastas när som helst trupper från hjärtat av Ryssland raka vägen
upp till Torneå, utan en enda omlastning. Finlands järnvägar är icke
avsedda för handeln och den fredliga odlingen, de är byggda för krig.
Krig med vem!”
Ur Hedin, Sven. Ett varningsord, 1912.
- ”Den ryska regeringen bortser inte från det faktum att ett avsett hemligt avtal existerar mellan Tyskland och Sverige.”
Ur den franska ambassadören Beaucairés yttrande till president Poincaré
i Köpenhamn 1912.
- ”Min bestämda övertygelse, … att Ryssland förbereder ett anfall mot
vårt land.”
Ur depesch den 9 januari 1914 till regeringen från den svenska ambassadören i
S:t Petersburg
- ”Det blir således svenskarna som, om de deltaga komma att försö-
ka landsätta sin armé på en del punkter av kusten för besättande av en
delav det mot oss fientliga Finland”. ”Men, detta kan naturligtvis först
ske efter det farvattnen definitivt övergått i den tysk-svenska flottans disposition.”
Ur General Danilovs mobiliseringsplan mars 1914.
© Claes Isander 2017
184
Kronstadt och Sveaborg skall vara tillflyktsort för minflottan.” I princip
förväntades Östersjöflottan möta en överlägsen förenad tysk-svensk flotta. Den ryska flottan skulle med stöd av befästningarna i Helsingfors
och Reval utlägga minspärrar, och skydda dessa i en bevakningslinje
tvärs över Finska vikens mynning. Hela planen var inriktad på att med
en defensiv skydda huvudstaden, men samtidigt försöka kasta i sjön en
landstigen fiende på Finska vikens norra kust. Hela norra Finland var
man beredd att uppge om svenskarna angrep från Norrbotten. Man räknade i så fall uppenbarligen med ett långsamt framträngande genom den
besvärliga terrängen. Gott om tid skulle då finnas att kasta fram reserver
från det inre av Ryssland och gå till motanfall i norr.
Mobiliseringsplan 19 - Försvaret av Sankt Petersburg.
Bedömd svensk- tysk invasion och den ryska försvarsplanen
© Claes Isander 2017
188
beroende på att de stod relativt långt ifrån varandra i försvarsfrågan. Då
riksdagen återsamlades i maj 1914 kom debatten i första kammaren att
röra sig om utrikespolitiken med anledning av uttalanden av bland andra Sven Hedin, som verkade kräva en allians med Tyskland. Det hade
uppstått rykten, att sådana tankar också fanns inom högern och officerskretsar. Den nya utrikesministern Knut Wallenberg deklarerade då på
en fråga från en liberal riksdagsman att, ”Stärkandet av vårt försvar har
intet annat mål än att betrygga vår neutralitet och vår självständighet.
Föremålet för vår utrikespolitik är upprätthållandet av vår neutralitet
och vår självständighet.”
Trots att Wallenberg redan i februari försäkrade den ryska ambassadören att regeringen skulle hålla fast vid Sveriges traditionella neutralitetspolitik och bevara vänskap med Ryssland cirkulerade rykten om att
Sverige var på väg att alliera sig med Tyskland. De ryska farhågorna
om Sverige oroade fransmännen, som till varje pris ville säkerställa att
Ryssland satsade allt på en offensiv mot Tyskland. Den franska ambassadören i Stockholm kläckte då på våren 1914 idén att den franska regeringen borde dämpa svenskarnas oro för Ryssland och övertyga dem om
att inget hotade från detta håll. Det bästa var, om det gavs så stor tyngd
som möjligt, d.v.s., om president Poincaré själv besökte Stockholm på
återvägen från det planerade statsbesöket i Petersburg. Både franska och
ryska regeringarna accepterade idén och det beslöts att Poincaré skulle
besöka alla de tre nordiska huvudstäderna på återvägen från Ryssland.
Följaktligen var presidenten och Viviani på natten till den 24 juli på väg
till Stockholm över Östersjön för att framföra lugnade budskap till den
svenska regeringen. På morgonen klockan sju väcktes den franska ambassadören i St. Petersburg med meddelandet att Österrike kvällen innan
översänt ett ultimatum till Serbien. Den Österrikiska utrikesministern
Berchtold hade redan den 15 juli berättat för den otåliga generalstabschefen, Conrad, att man måste dröja med sitt ultimatum till den 23 juli, så
att den blev känd i St. Petersburg först då den franska presidenten hade
avrest mot Stockholm.
President Poincaré hade lämnat den franska eskadern med slagskeppen
France och Jean Bart och två jagare i Trälhavet utanför Vaxholm och tog
ett mindre fartyg in mot Stockholm. En svensk iakttagare tyckte att han
såg bekymrad och trött ut. Det visade sig att han ombord på slagskeppet
suttit vid sitt skrivbord en stor del av natten och arbetat med bordet överlastat av skrivelser medan han läste och avsände telegram. Meddelandet
© Claes Isander 2017
189
President Poincaré anländer till Logårdstrappan för att lugna
­svenskarna (källa: Hvar 8 dag)
om Österrikes ultimatum hade på natten nått den franska eskadern.
Fransmännen togs emot på Logårdstrappen nedanför Stockholms slott
av den svenska kungen på förmiddagen den 24 juli.
Förutom de tyska och österrikiska statsledningarna togs Europas folk
på sängen av nyheten och regeringarna blev plötsligt på det klara med
att en allvarlig kris stod för dörren. I England var kabinettet samma dag
samlat i en lång och tröttsam diskussion om det hotande inbördeskriget
i Irland mellan katoliker och protestanter. Utrikesminister Grey tog därefter upp, att han fått en not från Foreign Office, som var från Österrike
till Serbien. Churchill, som nu var marinmister i den liberala regeringen
skrev senare sitt intryck. ”Han hade talat i flera minuter innan ... började
ett intryck av ett helt annat slag att ta gestalt i min hjärna. Denna not var
uppenbarligen ett ultimatum. Den var ett ultimatum sådant som aldrig
tidigare formulerats i vår tid.” Då den svenska regeringen på förmiddagen fick beskedet, yttrade statsminister Hammarskjöld helt överraskad:
”Sådana här utsikter hade jag ej förutsett. Jag skulle göra Sverige större
tjänster, om jag avgick och reste utomlands för att vårda min hälsa.”
Bara tre dagar tidigare hade den liberala ledaren i andra kammaren, professor Edén uttalat sitt starka tvivel på möjligheten av ett krig. ”Ännu
för några år sedan, var just motsatsen mellan Tyskland och England
© Claes Isander 2017
208
de från svensk sida skulle vara av oerhörd moralisk verkan och för all
framtid skänka Sverige den tyska nationens trofasta tacksamhet. ”Det
psykologiska ögonblicket därför just nu. Eders excellens meddelande till
tyske ministern i Stockholm måste väl betyda att så nu kommer att ske?”
Wallenberg blev alarmerad och svarade samma dag i ett skarpt telegram.
”Uppfattningen att vi skulle frångå vår neutralitet fullkomligt felaktig,
den kommer att till det yttersta upprätthållas.” Han beordrade Taube att
inte göra några som helst uttalanden i annan riktning än att neutraliteten
till det yttersta skulle upprätthållas. Han motiverade också varför han
sagt som han gjorde till den engelska ambassadören. Han uttalande avsåg endast att ”tillbakahålla England”. Fortfarande orolig skickade han
den 10 augusti ett brev till Taube där han menade att denne inte verkade
förstå att ledningen av utrikespolitiken måste ligga i utrikesministerns
hand enligt regeringens beslut. Varken utrikesministern eller något sändebud hade rätt att på något sätt försöka påverka enligt sina personliga
sympatier.
Nervositet på Stockholms slott
Från den 31 juli blev nyheterna från Europa allt mer hotfulla. Det blev
då känt att Ryssland mobiliserade. Den svenska generalstaben inriktade sig vid månadsskiftet juli/augusti på att avgöra om ryssarna visade
några tecken på att koncentrera truppmassor i norra Finland mot svenska gränsen. Man ville också veta om ryssarna samlade transporttonnage
och framgrupperade Östersjöflottan mot Hangö och Åbo för ett möjligt
invasionsföretag. Förutom vad man kunde få reda på av militärattachén
i St. Petersburg var det främst resande från Ryssland, finska järnvägsoch tulltjänstemän och svenskar vid vid gränsen i norr som bidrog med
information till pusslet om vad som hände på andra sidan Östersjön.
Händelser på havet hade man dåligt grepp om. De få flygbåtar som hörde till marinen var alla ur funktion efter motorhaverier och förslitning.
Flottan höll sig i beredskap inomskärs. Det blev därför i huvudsak kustsignalstationernas folk som spanade ut från land, vilket ju gav en mycket begränsad information till marinstaben. Viss information kunde man
också få från befälhavare på fartyg som var på väg till eller ifrån den
finska västkusten eller Finska viken.
Vid tretiden på eftermiddagen den 31 juli meddelade Brändström från St.
© Claes Isander 2017
209
Petersburg att allmän mobilisering i Ryssland utfärdats under natten. På
eftermiddagen och kvällen den 31 juli kom ett par mycket oroande telegram från stadsfiskalen och kronofogden i Haparanda. Alla tullkammare
i Finland fick förbud att låta finska och ryska fartyg gå till sjöss. Alla
järnvägar och tåg disponerades för statens behov och all järnvägstrafik
på kustbanan mellan Helsingfors och Torneå blev inställd. Man visste
inte om det fanns fler trupper än vanligt i Finland, men ett rykte gick att
200 000 man var på marsch mot finska kusten. Tåg med soldater väntades till Torneå senare samma kväll.
Den 1 augusti fortsatte de illavarslande nyheterna att strömma in. I
Berlin beordrades allmän mobilisering. Ambassaden i St. Petersburg
rapporterade att myndigheterna lejde arbetare för att mot rejäl betalning
bygga fältbefästningar kring Petersburg. Redan den 29 juli skulle enligt
ett bärgningsbolag med agent i Finland ”3 trupptåg vardera om 40 vagnar avgått från Gamlakarleby norrut.” Finska viken hade stängts för
trafik och på kvällen den 30 lättade pansarfartyg ankar från Helsingfors,
troligen slagskeppsbrigaden med fyra slagskepp, och styrde ut i Finska
viken. Marinstaben rapporterade att mineringar lagts ut vid alla större
städer i södra Finland och Balticum och vid Åbo. Man hade inga säkra
uppgifter om trupptransporter i Finland men såg det som säkert att reservister från Ryssland sänts till Finland och att ett regemente förlagts till
Torneå. På kvällen kom ett meddelande om att St. Petersburg förklarades
i krigstillstånd samtidigt som det blev känt från Paris att Frankrike mobiliserade. På kvällen den 1 augusti nådde nyheten om Tysklands krigsförklaring Stockholm. Plötsligt revs de stora nyhetsplakaten i tidningsredaktionernas fönster ned och en kompakt folksamling kunde läsa plakat
med jättebokstäver: Krig! Tyskland har förklarat Ryssland krig! Det gick
ett sorl genom mängden och livliga diskussioner utbröt. Några ansatser
till hurrarop hördes men dog snart ut.
På kvällen var mycket folk ute i Stockholm och bland annat diskuterades kriget, om Sverige skulle mobilisera och när man själv skulle bli
inkallad. På Gustaf Adolfs torg samlades täta folkmassor som högläste
telegram och diskuterade till långt efter midnatt. Dagen därpå var allt
som vanligt i Kungsträdgården, ”Flottisterna glamma med flickorna och
paren på sofforna låta inte störa sig… Lika lugn är stämningen överallt…”. På kvällen den 2 augusti var restaurangerna överfulla och det
talades om kriget men ”allvarstiderna hade lagt en stark sordin på den
annars så gemytliga, offentliga umgängestonen.” På flera restauranger
© Claes Isander 2017
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Svenska

105 Cards Anton Piter

Create flashcards