Expressen 11 februari 2013
Publiken nappar ju
TEATER
FLICKAN OCH HAVSSKÖLDPADDAN
AV ROBERT JAKOBSSON
Teater Albatross, Teater Påfågeln
Spelas på beställning för låg- och mellanstadiet
GUNILLA BRODREJ om en föreställning med allt i nätet
Man slungas tillbaka till 70-talet, om någon ännu minns program som
”Pellepennan och Suddagumman”, med resor till fattiga länder. Jag brukade
romantisera om de där smutsiga floderna där barnen badade. Jag ville slita av
mig kläderna och springa barfota i stället för att ha strumpbyxor som hasade ner
i grenen.
Teater Albatross börjar sin föreställning med att visa en film från en fiskeby i
Kamerun. Där möter vi en pojke som heter Dieux Merci. Här är huset där han
bor, hans mamma och pappa och hans bror. Här är några kompisar som har
byggt bilar som de kör med pinnar. Men här finns också oron över att behöva
flytta för att fisken håller på att ta slut. Det fortsätter med en dansant, musikalisk
och scenografiskt fantasifull föreställning om en flickas (Annika Vestel) vänskap
med en havssköldpadda. Ämnena omfattar jämställdhet, miljö, fattigdom, livets
utveckling, ensamhet och död. Det låter kanske präktigt, eller till och med tråkigt.
Tvärtom. Med en publik som består av barn med rötter i många länder och en
judisk överlevare från andra världskriget som gäst på första bänk fylls rummet
på Påfågelteatern av en särskild sorts stämning. Kanske finns det här någon som
också varit tvungen att flytta för att fisken tog slut. Den första frågan från
publiken är vad som hände sedan. Hur gick det? Fick flickan och
havssköldpaddan någon respons för sin bön i FN om att fiskebåtarna från de rika
länderna måste sluta att fiska ut vattnen utanför deras lilla by?
Robert Jakobsson berättar då om Isabella Lövin och att hennes fiskerireform
faktiskt just nu har röstats igenom i EU. Budskapet blir: Förändring är möjlig. Det
kan låta outhärdligt PK. Men vem hittade egentligen på det dumma uttrycket
som underkänner allt som känns angeläget och viktigt?
Gunilla Brodrej
