Hemlösa har rätt till existensminimum!
"Är hemlösa ett bevis på en havererad socialpolitik?" frågar Niclas Nilsson i Skatter & Välfärd 1-99. Frågan kan
tyckas retorisk, men svaret som antyds i Nilssons artikel är faktiskt nej; den som inte uppfyller kraven för att få
socialbidrag, ska heller inget bidrag ha. Är detta rimligt?
För att besvara den frågan måste vi först veta hur dagens socialbidragssystem fungerar, både i teorin och i praktiken.
I kraven för att överhuvudtaget kunna få stöd ingår bland annat att vara arbetssökande och skyldighet att delta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Givet att detta krav uppfylls kan den sökande få 2884 kronor att disponera efter
eget huvud. Utöver denna norm, kan bidragstagaren få ytterligare stöd under förutsättning att pengarna används i
enlighet med socialtjänstlagens paragrafer. Nilsson visar hur hyra, SL-kort och el med mera medför att en
ensamtående i Stockholm kan få en bra bit över 7000 kronor i socialbidrag varje månad (men det är alltså fortfarande
bara 2884 kronor som kan disponeras fritt).
Antag nu att socialbidragstagaren blir erbjuden ett jobb, men tackar nej. Då ska i teorin bidraget dras in. I praktiken
kan socialbidragstagaren emellertid spekulera i handläggarens godtycke, för godtycke är tyvärr vad det handlar om i
dessa situationer. Sannolikt dras bidraget in en månad eller två, men lika sannolikt kommer bidraget tillbaks när vår
arbetsovilliga exempelperson dyker upp på socialkontoret tio kilo magrare.
För den som vet hur myndigheter ska tacklas är det således fullt möjligt att inhysta tillräckligt med bidrag för att
slippa svälta. Detta förutsätter dock att den bidragstörstande är beredd att åtminstone låtsas anpassa sig efter
systemets alla regler och krav; svara på platsannonser, "misslyckas" vid anställningsintervjuer, gå kurser trots att de
upplevs som meningslösa o s v. Det finns således ett slags de facto-existensminimum som bygger på att man till viss
del anpassar sig till regelverket. Villkoret för att få socialbidrag är helt enkelt att man inte vill ha det! Den som
erkänner att hon föredrar socialbidrag framför exempelvis en konstruerad arbetsmarknadspolitisk åtgärd, ska i
princip inte ha något bidrag enligt gällande regler.
Det finns nu två huvudalternativ för den som vill lösa problemen med det svenska socialbidraget. Jag väljer att kalla
dessa alternativ regelalternativet och incitamentsalternativet. Regelalternativet innebär att vi ytterligare skärper
reglerna för att få bidrag, och att vi lägger ner ännu mer resurser på att göra en individuell prövning i syfte att
förhindra att folk låtsas vara arbetssökande trots att de inte är det. Enligt detta alternativ ska man vara hårdare mot
den som tackar nej till ett erbjudande om jobb; socialbidraget bör dras in ovillkorligen och omedelbart.
Incitamentsalternativet, som också med visst fog kan kallas det liberala alternativet, innebär att vi ger bidragstagaren
ekonomiska incitament att öka sin självförsörjning. Några sådana incitament finns inte i dagens system; en
socialbidragstagare som genom exempelvis ett tillfälligt arbete tjänar tusen kronor i månaden, får sitt bidrag minskat
med exakt lika mycket.
Den principiella skillnaden mellan de två alternativen illustreras i figuren nedan.
Regelalternativet
(socialbidrag med full avtrappning)
Incitamentsalternativet
(konstant marginaleffekt)
Disponibel inkomst
Disponibel inkomst
A
Bruttoinkomst
Bruttoinkomst
Hela det platta segmentet i det vänstra diagrammet motsvarar en situation där bidragstagaren möter 100
procentsmarginaleffekt och således sitter fast i en fattigdomsfälla. En följd av systemets konstruktion är att ju mer
bidrag någon får, desto längre är det platta segmentet och desto svårare är det således att ta sig ur bidragsberoendet.
Jag har valt att kalla punkten A i det högra diagrammet för existensminimum. Som synes ligger denna punkt en bit
under dagens socialbidragsnivå. Detta kan förvisso motiveras av att ett existensminimum rimligen måste ligga en bit
under vad studerande eller låginkomsttagare har att leva på. Huvudargumentet är dock att ett existensminimum på
kanske 4 000 att disponera fritt utan krav på att uppfylla vissa kriterier, ur ett individperspektiv kan vara ekvivalent
eller till och med att föredra framför 7 000 som till huvuddelen är låsta till viss konsumtion och som är villkorade
enligt arbetskraven. Den lägre grundnivån skapar ett ekonomiskt utrymme för att trappa av bidraget i en takt som
inte skapar de fattigdomsfällor som finns i dagens socialbidrag.
I regelalternativet (eller om man så vill, det paternalistiska alternativet) har individen inget ekonomiskt utbyte av att
arbeta, men styrs ändå mot arbete genom de regler och krav som byråkratin förmedlar till honom. I
incitamentsalternativet styrs individen mot arbete av det enkla faktum att hon får mer pengar att röra sig med om
hon på något sätt bidrar till sin egen försörjning. Detta alternativ har de uppenbara fördelarna att kräva mindre
rotande i människors privatliv och kräver därmed mindre byråkrati för den individuella behovsprövningen, samtidigt
som avsaknaden av fattigdomsfällor torde göra det enklare att bryta fattigdom och bidragsberoende.
Låt mig avslutningsvis återgå till frågan om uteliggare. Jag är ingen förespråkare av en frikostig medborgarlön.
Däremot anser jag att rätten till liv omfattar alla människor, alldeles oavsett deras inställning till att "arbeta och göra
rätt för sig" som det brukar heta. Således bör exempelvis uteliggare ha rätt till ett existensminimum som garanterar
deras överlevnad - om än icke deras vällevnad. Denna rättighet gäller alldeles oavsett om de är aktivt arbetssökande
eller ej.
Andreas Bergh
