ReferatLagrummet

advertisement
Regeringsrätten
RÅ 1999 ref. 47
Målnummer:
957-97
Avdelning:
1
Avgörandedatum:
1999-07-08
Rubrik:
Ett beslut av en försäkringskassa om godkännande av en
arbetsskada i samband med prövning av arbetsskadeersättning
har inte ansetts bindande vid en senare prövning avseende rätt
till livränta.
Lagrum:
 2 kap. 1 och 2 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i
deras lydelse före den 1 januari 1993
Rättsfall:
 FÖD 1981:8
 RÅ 1997 not. 105
REFERAT
K.E.-F., som arbetade som mekaniker hos Volvo Personvagnar AB i Göteborg,
sjukskrevs den 14 april 1982 av företagsläkaren för konjunktivit i vänster öga.
Den 16 april 1982 remitterades han till ögonkliniken på Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg. I remissen angavs att han hade en ilsken vänstersidig ögoninfektion
sedan ett par dagar och att han hade kontaktlinser. I remissvaret samma dag
angavs att K.E.-F. var en kontaktlinsbärare som två dagar tidigare fått besvär i
vänster öga i form av skavkänsla samt att det tycktes röra sig om en
keratokonjunktivit. Han fick instruktioner om att inte använda linserna i något
öga förrän han varit bra i en vecka. Enligt en anteckning den 19 april 1982 i
journal förd vid Sahlgrenska sjukhuset hade ögonbesvären avsevärt försämrats
och tolkades som en herpeskeratit. Han var fortsatt sjukskriven t.o.m. den 31
maj 1982. - I en anmälan om arbetsskada som kom in till Göteborgs allmänna
försäkringskassa den 10 april 1990 uppgav K.E.-F. att han hade drabbats av en
arbetsskada den 13 april 1982, då han i sitt arbete som mekaniker hos Volvo
Personvagnar AB i Göteborg vid borrning hade fått ett splitter i vänster öga.
Han hade vid tillfället inte använt skyddsglasögon. - K.E.-F. var därefter
sjukskriven under perioden den 3-26 augusti 1990 för herpesinfektion i vänster
öga. - Specialisten i ögonsjukdomar B.A.., Sahlgrenska sjukhuset, uppgav i ett
intyg utfärdat den 8 april 1991 att K.E.-F. för sjukhusets kurator uppgivit att
han varit utsatt för ett olycksfall i arbetet och att han sedan april 1982 hade
behandlats vid ett flertal tillfällen på ögonkliniken. I journalhandlingarna fanns
inget omnämnt om någon arbetsskada, utan endast ett flertal anteckningar
gällande behandling av hornhinneinflammation på grund av herpesvirus. I
intyget sägs vidare att det i litteraturen rapporteras att bl.a. traumatisk
ögonskada kan vara en utlösande faktor till denna sjukdom. Ett eventuellt
samband mellan K.E.-F:s upprepade recidiv av herpesvirusinfektion i ögat och
en tidigare skada kunde med hänsyn härtill inte uteslutas. - Enligt ett
beslutsmeddelande den 3 maj 1991 benämnt "Beslut om godkänd arbetsskada"
godkände Göteborgs allmänna försäkringskassa K.E.-F:s ögonbesvär under
diagnos "Ögonsjukdom vänster öga" som en arbetsskada enligt lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) med visandedag den 14 april
1982. Han förklarades vidare berättigad till arbetsskadeersättning med
anledning av sjukperioden den 3-26 augusti 1990. - K.E.-F. slutade sin
anställning på Volvo den 10 maj 1991 och påbörjade den 13 maj samma år en
anställning vid Långshyttans Trävaru AB med en inkomstminskning som följd.
Han begärde i december 1991 hos försäkringskassan att frågan om hans rätt
till livränta skulle prövas. - Försäkringskassans förtroendeläkare S.B. uppgav i
ett yttrande den 13 februari 1994 att K.E.-F. hade en recidiverande
virusinfektion i ena ögat som, såvitt han kunde förstå, på något lösa grunder
hade godkänts som en arbetsskada. Den första läkardiagnosen talade om
keratoconjunctivit hos linsbärare och inte om ett olycksfall i arbetet i form av
skräp i ögat. Av S.B:s yttrande framgick vidare att viruskeratiter är mycket
svårläkta och att de lätt recidiverar i samband med irritation av olika slag. K.E.F. bedömdes inte vara berättigad till livränta.
Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa beslutade den 16 maj 1994 att
inte tillerkänna K.E.-F. arbetsskadelivränta.
I överklagande yrkade K.E.-F. livränta för sin arbetsskada. Till stöd för sin talan
framhöll han att hans ögonsjukdom hade godkänts som en arbetsskada.
Skadan medförde att han inte kunde fortsätta i sitt tidigare arbete på Volvo
Personvagnar AB. Han erhöll efter flyttning ett nytt arbete. Sammanfattningsvis
anförde K.E.-F. att han hade ådragit sig en ögonsjukdom som lätt recidiverade i
sådan arbetsmiljö som han tidigare hade arbetat i. Behovet av arbetsbyte torde
därmed vara uppenbart och sådant arbetsbyte hade också skett. Arbetsbytet
hade emellertid medfört en inkomstminskning, men han hade efter arbetsbytet
sluppit fortsatta besvär från sitt öga. Den inkomstförlust som således hade
uppkommit måste rimligen hänföras till arbetsskadan och därmed ersättas
enligt LAF.
Länsrätten i Kopparbergs län (1995-02-02, ordförande Lundborg) yttrade: I 4
kap. 1 § LAF stadgas bl.a. följande. Försäkrad som till följd av arbetsskada har
fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en
femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört,
rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. - I
4 kap. 3 § LAF stadgas att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst
genom arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras
av honom med hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana
omständigheter. - Länsrättens bedömning. - Utredningen i målet visar att K.E.F. slutade sitt arbete i Göteborg den 10 maj 1991 och började som reparatör
vid Långshyttans Trävaru AB den 13 i samma månad. Han är fortfarande kvar i
detta arbete. - Länsrätten anser väl att den som arbetsskada godkända
ögonsjukdomen är samma sjukdom som föranleder K.E.-F. att ansöka om
livränta. Han bör därför i princip vara berättigad till sökt ersättning. - När K.E.F. slutade sitt arbete i Göteborg hade han inte varit föremål för något
omplaceringsförsök vid företaget. Inte heller hade han enligt utredningen varit i
kontakt med arbetsförmedlingen eller försäkringskassan för att få hjälp till ett
nytt arbete, direktplacering eller efter kompletterande utbildning. Det kan
därför inte utredas om K.E.-F. har drabbats av sådan inkomstförlust som avses
i 4 kap. 1 § LAF och hur stor inkomstförlusten till följd av arbetsskadan hade
blivit efter stöd från arbetsmarknadsmyndigheterna. Länsrätten delar därför det
slut som försäkringskassan har kommit till. K.E.-F:s yrkande skall således
avslås. - Länsrätten avslår yrkandet.
I överklagande fullföljde K.E.-F. sin talan. Han åberopade utöver vad han hade
anfört i länsrätten bl.a. följande.
Av försäkringskassans föredragningspromemoria framgick att kassan gjort en
relativt omfattande utredning om möjligheterna för honom att omplaceras på
den tidigare arbetsplatsen. Resultatet av denna utredning visade klart att man
på Volvo inte hade kunnat erbjuda honom arbetsuppgifter som han hade
kunnat klara med hänsyn till sin arbetsskada. Frågan uppkom då om
arbetsförmedlingen hade kunnat åstadkomma en annan placering för honom
med inkomster motsvarande de han tidigare hade som reparatör på Volvo.
Dessa reparationsarbeten utfördes på lackeringsugnar och innebar svetsarbeten
och dessutom förekom en hel del klättring och höjdarbete. På grund av
ögonskadan kunde han inte fortsätta med dessa arbeten. Eftersom han var
utlärd svetsare och utförde kvalificerat svetsarbete på Volvo, måste man fråga
sig om han hade kunnat få annan anställning via arbetsförmedlingen med de
relativt höga inkomster han uppbar som svetsare, trots att han nu inte längre
kunde utföra svetsarbeten för ögonskadans skull. Han hade själv upplyst att
han med all sannolikhet inte hade kunnat erbjudas andra arbetsuppgifter med
motsvarande inkomster i Göteborgsområdet. I den situation han befann sig i
var det därför naturligt att söka sig till andra arbetsområden och eftersom han
ursprungligen kom från Dalarna sökte han kontakt med olika arbetsgivare i
Borlängeområdet. Till en början erbjöds han också möjlighet till en anställning
vid SSAB, men detta arbete kom aldrig till stånd. Emellertid erbjöds han ett
annat arbete som reparatör vid Långshyttans Trävaru AB. Han kunde åta sig
detta arbete på grund av att han slapp svetsarbeten. Företaget hade
expanderat på grund av efterfrågan inom trävarubranschen och mot bakgrund
av den kärva arbetsmarknad som rådde, kunde man på goda grunder förmoda
att han knappast hade kunnat erbjudas bättre arbete med bättre lön i
Göteborgsområdet. Sammanfattningsvis hade han alltså på grund av sin
arbetsskada tvingats sluta hos sin tidigare arbetsgivare, Volvo, och på eget
initiativ sökt arbete och erhållit sådant inom trävaruindustrin. Arbetet hade
fungerat bra och då företaget var inne i en expansionsperiod skulle han med all
sannolikhet komma att kunna fortsätta arbetet som reparatör hos företaget.
Mot denna bakgrund måste ifrågasättas om försäkringskassan i samråd med
arbetsgivaren hade kunnat åstadkomma en bättre lösning för honom i
Göteborgsområdet. Länsrätten hade bl.a. påpekat att kompletterande
utbildning hade kunnat komma ifråga inför eventuell omplacering hos annan
arbetsgivare. Emellertid föreföll det mest troligt att hans arbetsskada i ett
sådant läge hade vållat högre kostnader för försäkringen och han hade med all
sannolikhet inte heller kunnat få ett arbete med inkomster motsvarande de han
hade tidigare.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till K.E.-F:s talan. Enligt verkets bedömning
gav utredningen i målet inte något stöd för att de ögonbesvär vilka hade
angetts som orsak till att han bytt arbete i sin tur skulle ha orsakats av något
olycksfall i arbetet. Han var därför inte berättigad till livränta enligt LAF.
K.E.-F. genmälde bl.a. följande. Av beslutsunderlaget framgick att han hade
drabbats av recidiverande virusinfektioner i ena ögat. Försäkringskassans
förtroendeläkare hade i yttrande den 13 februari 1994 konstaterat att dessa
infektioner godkänts som arbetsskada på "lösa grunder". Förtroendeläkaren var
tveksam till om ögonsjukdomen uppkommit på grund av ett olycksfall i arbete
och hans slutsats blev därför att livränta inte borde utgå. Försäkringskassan
hade emellertid genom tidigare beslut faktiskt godtagit de recidiverande
virusinfektionerna som följd av tidigare uppgivet olycksfall och orsaken härtill
torde vara intyg från behandlande läkaren B.A.. Behandlande läkaren R.J. hade
dessutom i ett intyg påpekat att arbetsbyte var motiverat med hänsyn till
ögonbesvären. Försäkringskassan hade således genom tidigare
ställningstagande accepterat att ögonbesvären hos honom var orsakade av ett
olycksfall i arbetet och eftersom ögonbesvären motiverat ett arbetsbyte torde
yrkandet om livränta vara motiverat med hänsyn till den inkomstförlust som
hade uppkommit. Försäkringskassans beslut att godkänna sjukdomsbesvären
som arbetsskada hade också accepterats av AMF, som hade fastställt en
kvarstående medicinsk invaliditet for ögonbesvären på grund av olycksfallet
motsvarande tjugo procent. Även om läkarna var oense i frågan om hans
ögonbesvär var orsakade av ett olycksfall i arbetet, hade försäkringskassan
dock tidigare godtagit dessa som en arbetsskada och AMF hade också fastställt
en invaliditet på grund av sjukdomsbesvären, varför Riksförsäkringsverkets inte
närmare motiverade ståndpunkt framstod som felaktig.
Kammarrätten i Sundsvall (1996-12-30, Ekman, Larsson, Helin, referent samt
nämndemännen Linden och Östberg) yttrade: Kammarrätten instämmer i
länsrättens bedömningar att den som arbetsskada godkända ögonsjukdomen är
samma sjukdom som föranledde K.E.-F. att ansöka om livränta samt att han i
princip är berättigad till sökt ersättning på den grunden. - Kammarrätten finner
det av utredningen framgå att K.E.-F. haft fog för att anse det nödvändigt att
byta arbete med hänsyn till sin godkända arbetsskada. Omplacering till ett
annat arbete hos den tidigare arbetsgivaren har inte varit möjlig eftersom det
inte funnits några arbetsuppgifter som varit lämpliga för honom. K.E.-F kunnat
avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan. Några
rehabiliteringsåtgärder har inte heller initierats från försäkringskassans sida.
Mot bakgrund av nämnda omständigheter, som för övrigt inte ens
kommenterats av Riksförsäkringsverket, får den inkomstförlust som arbetsbytet
har medfört för K.E.-F. godtas som föranledd av arbetsskadan. Härigenom
framgår också att K.E.-F. fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete
nedsatt med minst en femtondel till följd av arbetsskadan. Inkomstförlusten
understiger inte en fjärdedel av basbeloppet för 1991. Livränta skall således
utgå till honom från den tidpunkt då han fick vidkännas en inkomstminskning
på grund av arbetsskadan. Det ankommer på försäkringskassan att närmare
bestämma storleken av livräntan och från vilken tidpunkt livränta skall utgå. Kammarrätten ändrar länsrättens dom och förklarar K.E.-F. berättigad till
livränta. Målet visas åter till Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa för
bestämmande av livräntans storlek och den tidpunkt från vilken livränta skall
utgå.
Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle
upphäva kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Enligt verkets
bedömning utgjorde försäkringskassans beslut att godkänna vissa ögonbesvär
som en arbetsskada inte ett bindande förhandsbesked inför kommande anspråk
på ersättning med anledning av ögonbesvären, utan endast en grund för
beslutet om arbetsskadeersättning för tiden den 3-26 augusti 1990. Det
förhållandet att en försäkringskassas beslut om godkännande av arbetsskada i
praxis hade ansetts ha haft sådan betydelse för den enskilde, att beslutet
kunnat överklagas, oavsett om det hade inneburit något beslut om ersättning
enligt LAF eller inte (jfr FÖD 1981:8), ledde, enligt verkets mening, inte till
någon annan bedömning. Med hänvisning till det anförda ansåg verket att det
inte förelåg något hinder mot att vid bedömningen av frågan om K.E.-F:s rätt
till livränta pröva huruvida de ögonbesvär som hade angetts som orsak till att
han bytt arbete hade orsakats av något olycksfall i arbete. Enligt verkets
mening saknades stöd för ett sådant antagande.
Prövningstillstånd meddelades.
K.E.-F. yrkade att Regeringsrätten skulle avslå överklagandet. Han anförde
följande. Inom förvaltningsprocessrätten fanns flera exempel på att gynnande
beslut hade positiv rättskraft. Det fanns starka skäl för att ett tidigare
lagakraftvunnet positivt beslut om arbetsskada skulle få bindande verkan även
med avseende på prövningen av den försäkrades fortsatta rätt till
arbetsskadeersättning. Ett arbetsskadebeslut ledde inte sällan till att olika
rehabiliterande åtgärder skulle vidtas i form av omskolningar eller
omplaceringar. För den försäkrade tedde det sig då naturligt och skäligt att det
tidigare beslutet också skulle ha rättsverkan med avseende på kompletterande
ersättningar på grund av rehabiliteringsåtgärderna. - Två läkare hade påpekat
att trauma kunde utgöra en orsak till herpesvirusinfektion på hornhinnan. Med
hänsyn till att bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF innebar presumtion för ett
orsakssamband, kunde man knappast hävda att betydligt starkare skäl förelåg
som talade mot ett samband mellan olycksfallet och skadan.
Regeringsrätten (1999-07-08, Werner, Billum, Eliason, Nilsson) yttrade: Skälen
för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 1 § LAF förstås med arbetsskada,
skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Enligt 2 kap. 2 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1993 skulle, om försäkrad
varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skada som han
ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt
starkare skäl talade mot det.
Enligt 4 kap. 1 § första stycket LAF har en försäkrad som till följd av
arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt
med minst en femtondel, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan
har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som
uppkommer. Livränta utgår dock ej, om förlusten för år räknat understiger en
fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle
börja utgå.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Frågan i målet är i första hand om försäkringskassans beslut år 1991 att
godkänna K.E.-F:s besvär som arbetsskada är bindande vid en ny prövning
avseende hans rätt till livränta avseende inkomstförlust som uppkommit för tid
efter beslutet. Inom arbetsskadeförsäkringen har i förarbeten uttalats att en ny
arbetsskaderättslig prövning skall göras vid prövning av fråga om recidiv
föreligger och om rätt till fortsatt livränta föreligger efter det att en
tidsbegränsad livränta löpt ut (se uttalanden i prop. 1975/76:197 s. 75 och
prop. 1992/93:30 s. 28). En sådan ordning tillämpas också i praxis. Ett beslut
om godkännande av en arbetsskada kan därför inte anses vara bindande vid
prövning med avseende på en senare ersättningsperiod än den som varit
föremål för försäkringskassans prövning då arbetsskadan godkändes. I nu
förevarande fall inkom K.E.-F. med anmälan om arbetsskada år 1990. I
beslutet den 3 maj 1991 togs endast ställning till frågan om
arbetsskadeersättning med anledning av hans tidigare sjukperioder. Frågan om
livränta hade då ännu ej aktualiserats. Han ansökte om sådan ersättning i
december 1991. Inte heller i ett sådant fall bör enligt Regeringsrättens mening
ett tidigare beslut om godkännande av arbetsskadan vara bindande.
En fullständig sakprövning skall således göras av frågan om K.E.-F:s rätt till
livränta. Vid denna prövning noterar Regeringsrätten att det aktuella
olycksfallet över huvud taget inte finns dokumenterat i de medicinska
journalhandlingarna. Det har därför inte gått att medicinskt verifiera om detta
till sin art och omfattning varit sådant att det har kunnat orsaka K.E.-F:s
ögonbesvär. Vid en samlad bedömning finner Regeringsrätten att betydligt
starkare skäl talar mot än för ett orsakssamband mellan det nämnda
olycksfallet och K.E.-F:s ögonbesvär vid tidpunkten för arbetsbytet. K.E.-F. är
därför inte berättigad till livränta.
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer, med ändring av
kammarrättens dom, det slut som länsrättens dom innehåller.
Föredraget 1999-06-17, föredragande Levin, målnummer 957-1997
Sökord:
Förvaltningsprocess; Arbetsskadeförsäkring; Livränta
Litteratur:
prop. 1975/76:197, s. 75; prop. 1977/78:20, s. 83-85; prop. 1992/93:30,
s. 28; Grönwall Hessmark, Arbetsskadeförsäkring och statligt
personskadeskydd, 5:e rev. uppl. 1990, s. 147-148; Westerberg, Allmän
förvaltningsrätt, 3:e uppl. 1977, s. 76-78, 81; Juridisk Tidskrift 1989-90,
Lavin, Civilprocessen och förvaltningsprocessen - en jämförelse, s. 80-82;
Lavin, Gäst hos Försäkringsöverdomstolen, 1991, s. 79, 86, 92; JO:s
ämbetsberättelse 1996/97:JO1, s. 318-319.
Download
Random flashcards
Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards