The Swedish rescue expedition in Germany in 1945 A literature review of one of the most talked about events in Swedish history – the white buses DELKURS: C-uppsats KURS: Historia 61-90 hp FÖRFATTARE: Elin Gunnarsson EXAMINATOR: Brita Planck TERMIN: HT -2015 JÖNKÖPING UNIVERSITY School of Education and Communication C-uppsats 15 hp Historia 61-90 hp Ämneslärarprogrammet HT -2015 SAMMANFATTNING Elin Gunnarsson Den svenska räddningsexpeditionen i Tyskland 1945 En litteraturstudie om en av de mest omtalade händelserna i svensk historia - de vita bussarna Antal sidor: 44 Sökord: de vita bussarna, Sveriges historia, 1945, andra världskriget, Röda Korset, Innehållsförteckning Inledning 1 Problemdiskussion 1 Syfte och frågeställningar 2 Material Avgränsningar 2 3 Metod 4 Forskningsläge 5 Teorianknytning 7 Bakgrund Svenska Röda Korset (SRK) Folke Bernadotte 9 9 11 Resultat Författarna om räddningsexpeditionens möjliggörande och bakomliggande orsaker Författarna om rödakorsexpeditionens hinder och svårigheter Författarna om huruvida rödakorsexpeditionen följde Röda Korsets grundprinciper eller inte 12 12 19 29 Slutdiskussion 34 Avslutning 38 Käll- och litteraturförteckning Källor Litteratur Elektronisk litteratur Radioklipp Webbsidor/Internetkällor 40 40 40 41 41 41 Bilaga 1 Materialbeskrivning 42 42 Bilaga 2 Svenska Röda Korsets sju grundprinciper 44 44 Inledning I år är det sjuttio år sedan de vita bussarna lämnade Sverige i Röda Korsets namn för att rädda skandinaver i det sönderbombade Tyskland. Ingen visste då hur Förintelsen och andra världskriget skulle sätta spår på omvärlden. Ingen visste heller vilken debatt räddningsexpeditionen skulle komma att väcka. De frivilliga rödakorsarbetarna visste endast att de skulle genomföra expeditionen och rädda så många skandinaver som möjligt. Uppdragets beskrivning var enkel, utan några konstigheter. Det var i alla fall vad rödakorspersonalen som skulle komma att genomföra expeditionen trodde. Att de skulle stöta på olika problem och hot, ingick inte i planen. Beredskapen för att möta dessa hot och svårigheter var få. Utan utbildning gav sig svenskarna iväg på deras livs största och farligaste äventyr. Något de sent skulle komma att glömma. Det handlade om att rädda människor och det gavs bara en enda chans. Den här uppsatsen handlar om Folke Bernadotte och de vita bussarna som lämnade Sverige i mars 1945. Samma år skrev Folke Bernadotte följande anteckning i sin kalender: ”Konfucius: Bättre tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret.”1 Detta förklarar hela räddningsexpeditionen. Viljan, lusten och öppenheten att hjälpa till, oavsett vilket pris som skulle få betalas. Det är precis det här modet och civilkuraget som gjorde expeditionen möjlig och det är också enligt denna grundprincip Röda Korset verkar. Problemdiskussion Anledningen till att ämnet är intressant att undersöka ur en samhällsproblematisk synpunkt är för att de vita bussarna fått en stor historisk betydelse. Historien kring Folke Bernadotte och de vita bussarna har med tiden kommit att skildras på många olika sätt. Historiker har fritt fått möjligheten att tolka räddningsexpeditionen och skapa egna perspektiv. Detta har i sin tur skapat kritik och motstridiga uppgifter. Problemet med de vita bussarna är just att det skapats så många tolkningar. Svenskarna hade en uppgift. Att rädda liv. Att ge lägerfångarna en möjlighet till en ny chans i livet. En hjälteinsats har det kommit att kallas. Än idag är historikerna inte ense om räddningsexpeditionens utgång. Detta är ett problem som är högst intressant att undersöka. Vem bär Sveriges moraliska skuld eller förtjänsten av de goda insatserna? Den nuvarande situationen i världen är minst lika spänd och komplicerad som den var under andra världskriget. Det fullständiga kaos som uppstod har aldrig riktigt lagt sig. Med hjälp av humanitär verksamhet kan situationer som uppstår på grund av krig och andra stridigheter underlättas. Verksamheter som bygger på hjälpsamhet och kärlek har stor chans att övervinna det hat som råder i skuggan av oenigheternas krig. 1 Sune Persson, ”Vi åker till Sverige”: De vita bussarna 1945, Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co, 2003, s.129. 1 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att visa hur några olika författare har tolkat räddningsexpeditionen som Röda Korset fick i uppdrag att genomföra i mars 1945. Samt hur dessa olika perspektiv spelar roll för händelsen i den nutida historien, utifrån valda frågeställningar. Undersökningen skall dessutom redogöra för hur och varför en och samma händelse kan tolkas utifrån olika perspektiv. De frågeställningar undersökningen bygger på är: • Hur tolkas och beskrivs möjliggörandet av räddningsexpeditionen enligt författarna? Vilka är de främsta orsakerna till genomförandet? • Stötte expeditionen på några hinder och svårigheter? I så fall vilka och hur förklaras de av författarna? • Hur förhöll sig expeditionen enlig författarna till Röda Korsets grundprinciper? Följdes dem eller förekom det brott mot dem? I så fall vilka? Material De källor som utgör grunden till undersökningen består av tio stycken böcker skrivna av olika författare under olika årtionden. Detta ger ett brett historiskt perspektiv och tydliggör hur en och samma händelse skildras utifrån sin tidsanda. En bok som skrevs under mitten av 1900-talet redogör troligtvis inte för liknande skeenden som en bok från 2000-talet gör. Beroende på under vilket årtionde boken skrevs, läggs olika vikt vid den samhälleliga påverkan. För att hitta materialet till undersökningen gjordes en sökprocess via LIBRIS på litteratur som hade koppling till de vita bussarna. Det gick snabbt att skönja vilken litteratur och vilka författare som återkom ofta och som därmed hade en stor betydelse för händelsen. Efter att ha fått en tydligare bild av både författarna och verken, beställdes litteraturen för att kunna studera böckerna närmare och få en bild av dess omfattning. Utifrån läsning i böckernas källförteckning gavs det en ännu tydligare bild av verkens betydelse, då många av böckerna återgav varandra. I bilaga 1 återfinns de källor som har använts som grund till undersökningen. De källor som utgör den största och viktigaste delen i uppsatsen är följande: Boken Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 (2005) har skrivits av Ingrid Lomfors och handlar om baksidan av den historiska händelsen våren 1945. Boken tillägnas de fångar som dog för skandinavernas skull och beskriver en 2 hjältebild som Lomfors inte anser höra hemma i historieskrivningen.2 Anledningen till att det är en viktig källa för uppsatsen är för att den problematiserar rödakorsexpeditionen ur ett perspektiv som inte återfunnits i många svenska källor. Lomfors lyfter en problematik som skildrar den svenska hjälpinsatsen ur ett annorlunda perspektiv och förklarar händelsen som en blind fläck i historieskrivningen.3 Att minnas det goda och hedersamma anser Lomfors ligga närmare det svenska hjärtat, än att påminnas om den förödande humanitära insatsen svenskarna genomförde i mars 1945. Lomfors skriver om att det finns en blind fläck i historien som ingen talar om. Denna blinda fläck handlar om de vita bussarna.4 Författaren Sune Persson har skrivit boken ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2003). Boken förklarar hela räddningsexpeditionens början till slut. Den förklarar det historiska skede som satte Sverige och Röda Korset på kartan. Persson redogör i boken för rödakorspersonalens livsfarliga arbete, expeditionens möjliggörande och de svårigheter Röda Korset stötte på.5 ”Vi åker till Sverige” är en viktig källa för uppsatsen eftersom den innehåller en noggrann redogörelse för hur expeditionen kunde möjliggöras, samt alla delar och människor som kan tänkas vara en del av räddningsexpeditionen.6 Den tredje boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget (1997) är skriven av Lennart Lundberg. Boken handlar om hela räddningsexpeditionens förlopp och viktiga personers insatser som varit av betydelse för expeditionen. Lundberg skildrar de människor som riskerade sina liv för andras liv.7 Anledningen till att detta är en viktig källa för uppsatsen är för att Lundberg beskriver ett antal svenskar som glömts bort i skuggan av annan historia. Lundberg lyfter den problematik i Sveriges historia som inte uppmärksammar svenska hjältar. En av de hjältar som Lundberg skriver om är Folke Bernadotte. Den insats Bernadotte gjorde för Röda Korset och de skandinaver som räddades ur lägren, är enligt Lundberg enastående.8 Avgränsningar De avgränsningar som gjorts till undersökning är mestadels med materialet. För att göra uppsatsen snävare och mer fokuserad har det gjorts ett specifikt urval av källor. Fördelen med att ha få böcker är att resultatet blir snävare och analysen blir djupare. Om fler böcker hade använts hade varje bok fått mindre utrymme och det hade gjort analysen platt och ytlig. Vid urvalet av källor under sökprocessen togs hänsyn till ett antal inklusions- och exlutionskriterier. Dessa innebar att källorna som skulle användas var tvunget att vara på svenska 2 Ingrid Lomfors, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945, Stockholm: Atlantis, 2005. 3 Lomfors. 4 Ibid. 5 Persson. 6 Ibid. 7 Lennart Lundberg, Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget, Göteborg: Tre Böcker Förlag AB, 1997. 8 Lundberg. 3 för att underlätta inläsningen och analysen av materialet. Dessutom skulle materialet bestå av både primär- och sekundärkällor för att kunna lyfta olika perspektiv. De olika källorna bekräftar således varandra eftersom svaren belyser samma händelse på olika sätt. Publiceringsdatum var därför inte ett avgörande kriterium. Detta gör i sin tur att resultatet inte blir beroende av hur händelsen exempelvis skildrats under 1900-talet. Det handlar snarare om hur historien skildrat händelsen överlag och vilken koppling den har till den nutida historien. Ytterligare ett kriterium var att källorna skulle skilja sig åt och inte ha samma typ av inriktning. Dock skulle huvudfokus vara på de vita bussarna och räddningsexpeditionen. Vidare skulle materialet i någon mån kunna svara på uppsatsens frågeställningar och syfte, med fokus på att kunna skapa en ny helhet. Metod För att kunna besvara frågorna till undersökningen har en integrativ litteraturstudie använts som metodologiskt tillvägagångssätt. Det är en vetenskaplig metod som ger forskaren möjlighet att få en större förståelse för det valda ämnet. Enligt forskarna Andrew Boot, Diana Papaioannou och Anthea Sutton är en litteraturstudie konsekvent, tydlig och systematisk.9 Vid studerandet av texter menar historieprofessorn Maria Ågren, att det är viktigt att ta hänsyn till vad som blir synligt vid inläsningen av texter och varför. Enligt Ågren speglar resultatet av en undersökning den information som blivit synlig vid inläsningen. Materialet vid en litteraturstudie väljs ut efter vad forskaren själv finner intressant och som stödjer det egna ställningstagandet. Studien blir således beroende av den enskilde forskarens åsikter och slutsatser. Eftersom slutsatserna grundas på forskarens utvalda material finns det en risk att undersökningen inte blir övergripande över ett helt område, utan endast förhåller sig till det utvalda materialet.10 Detta kan i sin tur leda till att olika forskare som är verksamma inom ett och samma område, inte kommer fram till en och samma slutsats. Det beror på att olika personer hämtar upp olika information vid inläsning av ett material.11 Med anledning av detta kan det vara problematiskt att genomföra en litteraturstudie eftersom felaktiga slutsatser kan dras. Resultatet av en forskares egen studie, stödjer endast den egna studien.12 Litteraturstudier kan variera i arbetssätt och inriktning beroende på vilket sätt forskaren väljer att gå till väga.13 Denna undersökning tillämpas av en integrativ litteraturstudie. Den integrativa litteraturstudiens syfte är att syntetisera ett utvalt material för att kunna gå ett steg vidare och 9 Andrew Boot, Diana Papaioannou & Anthea Sutton, Systematic Approaches to a Successful Literature Review, SAGE Publications Lt, 2012, s.1ff. 10 Maria Ågren, Historisk tidskrift, Synlighet, vikt och trovärdighet – och självkritik: Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning, utgiven: 2005:2, hämtad: 2015-11-18. 11 Ågren. 12 Christina Forsberg & Yvonne Wengström, Att göra systematiska litteraturstudier, Stockholm: Natur & Kultur, 2013, s.26. 13 Forsberg & Wengström, s.26. 4 skapa en ny helhet inom ett område. Forskaren Jill K. Jesson beskriver vetenskapliga studier som att fylla tomma hål i den befintliga vetenskapen som i sin tur skapar en ny helhet.14 När en forskare använder sig av en integrativ litteraturstudie dras slutsatser som verifieras för att förstå sammanhang i det utvalda materialet. För att nå fram till ett slutgiltigt resultat analyseras och tolkas materialet som enligt Febe Friberg, oftast bygger på ett underliggande mönster.15 Materialet är särskilt utvalt och lämpat till undersökningen syfte och frågeställningar och ligger till grund för den jämförande analysen och verifieringen som skall nå fram till en slutsats.16 Anledningen till att den integrativa litteraturstudien är mest lämplig för denna undersökning beror på att den möjliggör för att hitta underliggande mönster i materialet i större utsträckning än annars. Dessutom blir materialet en grund för att bekräfta någon sorts sanning utifrån de tolkningar som görs. På så sätt skapas en ny helhet. För att systematisera det valda materialet har arbetssättet valts ut utifrån Jill K. Jessons bearbetningsmetod som gick ut på att: läsa in det valda materialet och göra en analyserande sammanfattning av källornas viktiga bärande delar.17 Efter noggrann läsning syntetiserades och analyseras materialet för att få en överskådlig bild av författarnas olika perspektiv. Resultatet av analysen på böckerna är inte heltäckande då meningar och stycken valts ut för att passa studiens syfte, därför presenteras endast källornas huvuddrag. Som nämnts tidigare är presentationen aningen subjektiv eftersom informationen väljs ut av forskaren själv. Därför finns det en påtaglig risk att detaljer faller bort som annars hade varit viktiga för undersökningen. Nackdelen med detta tillvägagångssätt är just att det kan bli bortfall av vissa aspekter och detaljer. Den här studien avses lägga en grund för framtida forskning. Huvudfokus ligger på att systematisera, analysera, verifiera, samt hitta ett underliggande mönster i det valda materialet, för att komma fram till ett resultat. Studien skall dels reda ut olika perspektiv och tolkningar som anlagts på räddningsaktionen, samt varför expeditionen tolkas på så olika sätt, och reda ut vilken roll dessa perspektiv spelar för den nutida historien. Forskningsläge Historikern Ingrid Lomfors skrev 2005 boken Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945.18 Ingrid Lomfors skildrar den svenska humanitära insatsen i förhållande till de politiska fångar som offrades för att expeditionen skulle kunna genomföras. Lomfors skriver om den blinda fläck som fallit ur historieskrivningen för den 14 Jill K. Jesson, Doing your literature review – traditional and systematic techniques. London: Sage, 2011. Febe Friberg, Dags för uppsats: vägledning för litteraturbaserade examensarbeten, Lund: Studentlitteratur AB, 2012, s.141. 16 Friberg, s.141 17 K. Jesson. 18 Lomfors. 15 5 svenska identitetens skull. Den svenska berömda hjälpinsatsen får genom Lomfors skildring en ny baksida, som lyfter fram den humanitära katastrof hjälpinsatsen slutade i.19 Ingrid Lomfors studie har resulterat i en ny historia många svenskar helst vill förbise och glömma. Det är som att en del av den svenska historieskrivningen glömts bort, menar Lomfors. Det faktum att boken bidrar till en ny historieskrivning, skapar en del frågetecken kring hjälpexpeditionen. Det finns få historiker som har skildrat historien på detta sätt och lyft fram Sveriges skuld och skam framför hjälteidealet. Den svenska historien har enligt Lomfors förskönats för att dölja den verkliga sanningen.20 Många av de böcker som har skrivits om hjälpexpeditionen 1945 handlar om Sveriges flyktingpolitik under andra världskriget och åren efter krigets slut. Det finns också en hel del böcker som skildrar Förintelsens och nazismens offer som svenskarna hjälpte vid räddningsexpeditionen. Många gånger skildras svenskarna likt hjältar för sina insatser. En av de författare som skrivit om olika människor som liknas vid hjältar för sina insatser är Lena Einhorn. År 1999 skrev Lena Einhorn boken Handelsresande i liv: Om vilja och vankelmod i krigets skugga,21 som handlar om alla de offer som under Förintelsen räddats av enskilda hjältar, så som Folke Bernadotte och Raul Wallenberg. Lena Einhorn har utifrån sina studier kring Sveriges försök att skapa en värdig historia kommit fram till att historieskrivningen bör skrivas om. Einhorn menar att det finns en bakomliggande orsak som inte talas om kring varför fångarna kunde friges ur koncentrationslägren. Svaret är inte så enkelt som många tror. Dessutom lyfter Einhorn frågan varför de svenska enskilda hjältarna inte lyckades bättre än de gjorde. Lena Einhorn beskriver problematiken i boken Handelsresande i liv, med en viss kluvenhet och försummelse gentemot de svenska myndigheterna.22 En sorts förtvivlan som kan liknas likt den Ingrid Lomfors beskriver om den svenska historiens blinda fläck. Ytterligare en författare som skildrat svenska hjältar under andra världskriget är Lennart Lundberg som 1997 skrev boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget.23 Medan Lena Einhorn menar att Sverige lyfter fram hjältar som egentligen inte bör ta en så stor plats i historien, menar Lennart Lundberg snarare att andra världskrigets svenska hjältar glömts bort, däribland Folke Bernadotte. Lundberg har med sin studie kommit fram till att räddningsexpeditionen blev mer framgångsrik än svenskarna trott. Det blev en enastående räddningsbragd, menar Lundberg.24 Folke Bernadottes insats för Röda Korset är hedervärd och imponerande enligt Lundberg. Utan Bernadotte hade expeditionen aldrig varit möjlig. Lundberg skriver också att svenskarna bör vara stolta över den insats Röda Korset gjorde i Tyskland för 19 Lomfors. Ibid. 21 Lena Einhorn, Handelsresande i liv: Om vilja och vankelmod i krigets skugga, Stockholm: Prisma, 1999. 22 Einhorn. 23 Lundberg. 24 Ibid. 20 6 lägerfångarna. Lundberg skriver att det är en av de största humanitära handlingar svenskar någonsin gjort under 1900-talet.25 Det är en avsevärd skillnad i historieskrivningen mellan Ingrid Lomfors, Lena Einhorn och Lennart Lundberg. Precis såhär fortsätter den efterforskning som gjorts kring hjälpexpeditionen 1945. Rösterna är många och olika. Det som är särskilt intressant med den tidigare forskningen inom ämnet är just denna åtskillnad. Det är intressant hur en och samma händelse kan skapa så många perspektiv, fastän historieskrivningen endast nämner ett perspektiv. Det har ännu inte fastställts vilken roll de olika perspektiven spelar för den nutida historien. Med anledning av det syftar denna undersökning till att redogöra för hur några olika författare har tolkat räddningsaktionen våren 1945, då de vita bussarna lämnade Sverige. Dessutom skall undersökningen redogöra för hur och varför en och samma händelse kan tolkas utifrån olika perspektiv. Uppsatsen strävar efter att skapa en ny helhet inom området utifrån det valda materialet och jämföra och analysera dessa emellan. Teorianknytning Precis som med all historieskrivning är den svenska hjälpinsatsen ett resultat av det människor minns eller glömt. Utifrån det människor väljer att berätta om görs ett urval, en selektion av förflutenheten. Det är i princip omöjligt att återberätta den exakta historiska verkligheten eftersom det inte går att minnas allt som hänt. Våra föreställningar om det förflutna förändras beroende på ”val av perspektiv, källmaterial och vilka frågor vi väljer att ställa till dåtiden.”26 Det förflutna påverkas därför av olika saker för olika människor, eftersom urvalet varierar. Den norske historikern Ottar Dahl, menar att historia är en process mellan historiemedvetenhet och synen på oss själva. Vi talar om en allmän historiemedvetenhet, knuten till ett individuellt och kollektivt minne, som formas i en kontinuerlig och spontan process allteftersom aktuella upplevelser ’blir historia’. I denna process sker nödvändigtvis ett urval av beståndsdelar från hela verklighetsförloppet. En del försvinner i glömska, några tas tillvara och byggs in i våra föreställningar om världen och oss själva.27 Utifrån detta menar Dahl att en nation, en individ eller ett kollektiv kan spegla sig själva utifrån dåtidens händelser. Historien blir således meningsbärande referenser för det kollektiva minnet i samhället och varje människas identitet. Dessa meningsbärande referenser menar Dahl kan leda till att människor skapar kulturella värderingar som sedan förmedlas vidare för att minnas eller 25 Lundberg. Lomfors, s.42. 27 Ibid. 26 7 glömma det förflutna.28 Historieskrivningen brukar tala om tre olika sätt att minnas eller glömma det förflutna; det historievetenskapliga minnet, det kulturella minnet och det sociala minnet. Dessa tre minnen finns i alla samhällen och präglar varandra. Det historievetenskapliga minnet redogör för den historiska verkligheten. Det handlar om att källkritiskt skildra förfluten tid. Oftast sker detta genom att jämföra olika urkunder emellan för att sedan komma fram till en slutsats. Historikern Ingrid Lomfors menar att det inte har ägnats så mycket tid åt vetenskaplig forskning gällande rödakorsexpeditionen 1945.29 Lomfors skriver också att minnet av de vita bussarna levt vidare hos den svenska befolkningen, trots att det inte finns några vetenskapliga bevis för händelsen.30 För att minnas det förflutna behöver människor således inte någon vetenskaplig sanning, enligt Lomfors. Minnet byggs upp av andra företeelser som präglar historien. En av dessa företeelser är det kulturella minnet som är beroende av historiens personliga berättelser och föreställningar.31 Alla de människor som medverkade i expeditionen eller togs omhand om av Röda Korset bär på minnen som tillsammans beskriver en och samma händelse. Många av dessa minnen bekräftar den humanitära verksamhetens betydelse för människors överlevnad.32 Den norske folklivsforskaren Anne Eriksen har studerat hur människors olika hågkomster formar en gemensam föreställning om en företeelse. Eriksen menar att olika minnen suddas ut och glöms bort för att domineras av det kollektiva hedersamma minnet. ”Eriksen betecknar denna minnesprocess som ett uttryck för en ’samkörd kulturell meningsproduktion’.”33 Det kan alltså vara lättare för ett samhälle att minnas och hålla fast vid en och samma berättelse för att stärka nationens identitet. Eftersom det kulturella minnet är beroende av olika personers egna berättelser, blir dessa minnen inte ett uttryck för den verkliga sanningen. Det är snarare ett kulturuttryck som baseras på en allmän tolkning av det förflutna, oberoende av sanningshalten.34 Människor kan alltså utifrån det kulturella minnet skapa sin egen historia, oavsett om den är sann eller inte. Det betyder i sin tur att historien kan präglas av vetskap som inte är sanningsenlig eftersom den byggs upp av olika människors hågkomster. Som nämnts tidigare finns det en problematik med denna typ av historieskrivning eftersom det är i princip omöjligt att minnas den exakta historien. Minnet utgörs av en selektion av det förflutna. Det innebär att människor väljer vad som skall lyftas fram i historien eller inte. Information som är känslig för nationen eller för inblandade människor kan därför refuseras, för att istället lyfta fram det goda och hedersamma. Det sociala minnet är till skillnad från det kulturella och historievetenskapliga, ett sätt för ett samhälle att minnas det förflutna. Historien om de vita bussarna har blivit oförändrad utan att 28 Lomfors, s.43. Lomfors, s.43f. 30 Lomfors, s.44. 31 Ibid. 32 Lomfors, s.44. 33 Lomfors, s.45. 34 Ibid. 29 8 kritiskt granskas.35 En av anledningarna till att historien blivit oförändrad är för att det förflutna behöver vissa egenskaper för att minnet skall leva vidare. En av dessa egenskaper är enligt socialantropologen Paul Connerton en fysisk gestalt som det sociala minnet kan påminnas om. Denna egenskap behövs både för den enskilde individen, men även för samhället i stort.36 Den svenska räddningsexpeditionen skapade ganska snabbt en fysisk gestalt som det sociala minnet kunde vila på. Denne gestalt har kommit att ligga till grund för räddningsexpeditionens genomförande och varande. Huruvida det överensstämmer med sanningen eller inte är i det sociala minnet högst ointressant. När människor idag hör talas om de vita bussarna eller den svenska räddningsexpeditionen dyker genast ett namn upp i huvudet – Folke Bernadotte. Bernadotte har ända sedan expeditionens slut varit den person människor minns och talar om. Anledningen till att människor väljer att lyfta fram Bernadotte på detta sätt beror på att samhället hellre vill ha en enskild individ som hjälte framför en grupp hjältar. Enskilda individer som utför hjältedåd har alltid funnits i historien och det dröjer inte länge tills samhället lyfter fram hjälten framför den verkliga händelsen. På det här sättet har historien om de vita bussarna tillkännagivits. Samhället talar om Folke Bernadotte och det vita bussarna, framför räddningsexpeditionens verkliga historia. Dessa tre minnen förklarar på olika sätt varför historien faller i glömska. Det förklarar det Ingrid Lomfors menar är historieskrivningens blinda fläck. Denna blinda fläck göms även i historien kring de vita bussarna. Bakgrund Svenska Röda Korset (SRK) Idén till Röda Korset skapades 1859 av den schweiziske bankiren Henry Dunant. På slagfältet i Solferino, under det andra italienska frihetskriget, låg människor sårande och dödade. Dunant som vid detta tillfälle var på resa genom Italien bevittnade det totala kaos som rådde efter slaget. ”Henry Dunant stod inte ut med denna syn. Han kavlade upp ärmarna och började tillsammans med frivilliga kvinnor från bygden att organisera hjälpen till alla de tusentals som sårats och lemlästats.”37 Dunant sa till kvinnorna att de allesammans var bröder och det skulle inte göras någon åtskillnad på vilken sida de sårade hade stridit på. Alla tillhör de samma skikt. Dunants upplevelser på slagfältet resulterade boken Europas glömda blodbad – Minnen från Solferino. Boken innehåller två delar i form av ett manifest som beskriver stridigheterna och vad 35 Lomfors, s.45. Lomfors, s.47. 37 Röda Korset. Idén till röda korset föddes på slagfältet: Röda korsets historia. Hämtad: 2015-11-06. 36 9 som kan göras för att minska de skadliga effekterna av kriget. Det som skulle komma att bli startskottet för Röda Korset var den fråga som Dunant ställde sig själv: ”Skulle man inte under fredstid kunna bilda hjälporganisationer, med syfte att i krigstid skaffa de sårade vård av frivilliga personer som vore intresserade och kompetenta för sin uppgift?”38 Idag ställer sig upp emot 97 miljoner människor bakom Henry Dunants idé om att ingen ska behöva lämnas ensam vid en katastrof.39 Efter att Henry Dunant 1863 bildat kommittén ”International Committee for Relief to the Wounded”, lades grunden för Röda Korset. År 1876 bytte de namn till ”International Committee of the Red Cross” (som hädanefter omnämns ICRC), som de heter än idag. Tillsammans kom kommittén överens om att organisera en internationell konferens år 1864. Vid konferensen fastslogs några olika förslag. Bland annat att organisationen skulle få verka fritt på slagfältet och ta hand om sårade soldater, samt att organisationen skulle skyddas genom att bära den symbol som de kom att bli kända för, ett rött kors på en vit botten.40 Sverige var ett av de länder som sände delegater till den internationella konferensen år 1864. Året därpå, 1865 grundades Svenska Röda Korset (som hädanefter omnämns SRK). Röda Korset i Sverige arbetade med att förbereda humanitära insatser vid ett eventuellt krig.41 Röda Korset står idag för sju stycken grundprinciper; humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och universalitet (se bilaga 2). Dessa sju grundprinciper utgör idag hela Röda Korsets arbete världen över. Röda Korset finns i över 189 länder.42 Det är en vänorganisation som hjälper till vid behov när olika sorts katastrofer sker. ”Kärnan i Röda Korset är frivillighet och det är frivilliga som är på plats för att hjälpa.”43 SRK arbetar dels genom att direkt hjälpa människor i behov och dels genom att påverka beslutsfattare av olika slag.44 Att Röda Korset är en organisation i syfte att hjälpa andra människor går inte att sätta sig emot. Redan under organisationens start har ändamålet varit att hjälpa människor i behov. Detta märktes tydligt under andra världskriget och hjälpaktionen med de vita bussarna. Efter andra världskrigets början väcktes protester och reaktioner i Sverige kring nazisternas koncentrationsläger. Regimen i Tyskland väckte stor debatt om sin inställning till oliktänkare. De bröt mot medborgarnas fri- och rättigheter.45 Från Sveriges håll vädjade Röda Korset och dess ordförande prins Carl till Tyska Röda Korset om att närmare få undersöka nazismens grymheter gentemot människor. SRK erbjöd sig dessutom att själva besöka lägren som oberoende part.46 Via 38 Röda Korset. Idén till röda korset föddes på slagfältet: Röda korsets historia. Hämtad: 2015-11-06.. Ibid. 40 Ibid. 41 Ibid. 42 Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09. 43 Röda Korset. Såhär arbetar vi. Hämtad: 2015-11-09. 44 Ibid. 45 Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget, Stockholm: Svenska röda korset, 2000, hämtad: 2015-11-09. 46 Ibid. 39 10 den kontakt SRK hade med tyskarna beslutades det om att kontakta ICRC. ICRC gav svenskarna ett godkännande på att besöka lägren ur humanitär synpunkt.47 Folke Bernadotte En av anledningarna till att hjälpexpeditionen 1945 kunde genomföras var tack vare Folke Bernadotte. Greve Folke Bernadotte af Wisberg föddes år 1895. Folke Bernadotte var barnbarn till kung Oscar II som regerade i Sverige mellan 1872-1907.48 Folke Bernadotte hade under hela skoltiden svårigheter med inlärning på grund av sin dyslexi, men lyckades tillslut ges en studentexamen. Bernadotte hade lätt för språk och lärde sig flytande engelska, tyska och franska, som skulle komma till stor användning senare i livet. Efter sin examen blev Bernadotte officier och en uttalad duktig ryttare och organisatör. Dock drabbades Bernadotte av ohälsa och tvingades 1930 lämna den svenska armén. Två år tidigare, 1928, gifte sig Bernadotte med Estelle Manville som var dotter till en rik amerikansk affärsman. Hustrun Estelle kom att betyda mycket för Bernadottes kommande karriär. ”Genom sin maka fick Folke Bernadotte tillträde till ledande industri- och bankkretsar i New York.”49 Bernadotte gjorde ett försök att bli en ledande affärsmän, men misslyckades ett antal gånger. Efter att Bernadotte suttit i ett flertal styrelser för svenska företag växte intresset för internationella frågor.50 Vid andra världskrigets utbrytande utsågs Bernadotte av ”ledande svenskar att i USA organisera och finansiera en frivilligkår för att hjälpa Finland i kriget mot Sovjetunionen.”51 Projektet misslyckades dock när Finland i mars 1940 ingick vapenstillestånd. Istället inkallades Bernadotte med en majorstitel till den svenska armén efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Bernadotte gavs även ”ansvaret för utväxlingen av krigsfångar, brittisk-amerikanska mot tyska, åren 1943 och 1944 i Göteborg.”52 Folke Bernadotte uttalade sig vid ett tillfälle om att vi inte är kallade till jorden för att själva vara lyckliga, utan för att göra andra lyckliga. Bernadotte insåg ganska snart efter sin tid i den svenska armén att humanitärt arbete låg närmast hjärtat och blev därefter vice ordförande för SRK 1943.53 Ordförande för SRK var Bernadottes farbror prins Carl. Prins Carl var vid denna tidpunkt över 80 år gammal, så mycket av ansvaret lades på Folke som fick en viktig roll för Europas humanitära verksamhet i kriget.54 47 Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget, Stockholm: Svenska röda korset, 2000, hämtad: 2015-11-09.. 48 Persson, s.130. 49 Ibid. 50 Persson, s.131. 51 Ibid. 52 Ibid. 53 Persson, s.132. 54 Ibid. 11 Resultat I denna del redogörs resultatet av undersökningen utifrån valda frågeställningar med en analyserande presentation. Källorna kommer att tillämpas och presenteras utifrån författarnas egna ståndpunkter eftersom undersökningen delvis bygger på hur och varför en och samma händelse kan tolkas på så olika sätt, samt vilken betydelse dessa har för dagens historia. Resultatdelen följs av en slutdiskussion där syfte och frågeställningar diskuteras närmare. Författarna om räddningsexpeditionens möjliggörande och bakomliggande orsaker Det finns flera olika händelser i svensk historia, framförallt under andra världskriget där Sverige kan ”framhållas som ett föredöme och dessutom räddare av ett stort antal människor, som annars skulle ha förlorat livet.”55 Författaren Lennart Lundberg skriver i sin bok Under kriget att ”den svenska hjälpexpeditionen till Tyskland blev en enastående räddningsbragd och långt mer framgångsrik än man från början hade räknat med. Den svenska rödakorspersonalens insats är värd stor beundran och har knappast fått det eftermäle den är värd.”56 Resultatet av räddningsexpeditionen kom att bli en av de största humanitära insatser som genomförts av svenskar under 1900-talet.57 Räddningsexpeditionen ägde rum under andra världskriget då Sverige stod för en undfallenhetspolitik gentemot Tyskland. Detta ledde till starka reaktioner i de ockuperade grannländerna Norge och Danmark. När Tyskland den 9 april 1940 anföll Danmark och Norge, förklarade den svenska regeringen att Sverige skulle bedriva en strikt neutralitetspolitik.58 Norge som tidigare stått i union med Sverige kände en besvikelse över det svenska beslutet. Norrmännen ansåg att svenskarna kunde agerat annorlunda och hjälpt sitt grannland vid anfallet. Beslutet som togs av svenska regeringen att tillåta tyska järnvägstransporter på svensk mark, gjorde att besvikelsen växte ytterligare. Norrmännen ansåg att det var en ”onödig svensk dolkstöt i ryggen på de dittills framgångsrika brittisk-fransk-norska militära operationerna i Nordnorge.”59 Redan här märks ett visst förkastande gentemot den svenska politiken och det svenska agerandet under andra världskriget. Sune Persson skriver vidare i boken ”Vi åker till Sverige” – De vita bussarna 1945, att Sverige i juni 1940 godkände det tyska kravet på att transportera krigsmateriel och tyska soldater på svenska järnvägar. Detta ledde till stora protester runt om i Europa, framförallt i norden. Anledningen var att Sverige ansågs bryta mot neutralitetspolitiken som de några månader 55 Lundberg, s.8. Lundberg, s.105. 57 Lundberg, s.110. 58 Persson, s.395. 59 Ibid. 56 12 tidigare förespråkat.60 Först 1943 kom den så kallade permittenttrafiken att sägas upp. Den svenska neutralitetspolitiken svängde snabbt från en protysk till en proallierad riktning, enligt Persson. Därför kom det från 1943 att bli allt viktigare för Sverige att bistå de nordiska grannländerna, utan att riskera dras med i kriget. Persson menar att det främst handlade om att få ett lyckosamt slut och bereda marken för ett vidare nordiskt samarbete efter andra världskrigets slut.61 Men svenskarna var förutom detta angelägna om att ”visa sina nordiska grannar att den svenska neutraliteten kunde tjäna deras intressen i krigets slutfas.”62 På så sätt var svenska myndigheter väl medvetna om deras agerande under kriget och den svenska överträdelsen mot neutralitetspolitiken. Sveriges rykte under världskriget var inte det bästa, skriver Lundberg. Omvärlden saknade respekt för Sverige och såg på undfallenhetspolitiken med en viss skepsis.63 Svenskarna var rädda för den situation som de skulle kunna utsättas för. Sverige hade haft svårt att kunna hjälpa sina grannländer i kriget. Dels eftersom Finland var i konflikt med Sovjetunionen och Tyskland, och dels för att Danmark och Norge var ockuperade av tyskarna. Steven Koblik skriver i ”Om vi teg skulle stenarna ropa”, att det fanns en rädsla i Sverige för att de krigförande länderna skulle försöka sig på en landstigning och äventyra Sveriges neutralitet. På grund av den uppkomna situationen var svenskarna, enligt Lundberg, länge beredda på att få kritik gentemot den undfallenhetspolitik som regeringen sysslat med. Som motpol för denna kritik skulle Röda Korsets räddningsaktion för humanitet och mänskligt värde komma att användas. Lundberg menar att expeditionen aldrig skulle vara möjlig utan Folke Bernadotte, som senare skulle bli den store symbolen för hjälpaktionen.64 Bernadottes insats beskrivs av Lundberg som ”imponerande och hedervärd…”65 Bernadotte beskrivs ofta i den svenska historien som möjliggörare av hela expeditionen. Dock menar inte alla författare i undersökningen att insatserna är värd en hjältetitel, likt historieskrivningen anser. Folke Bernadottes memoar Slutet, återger de diplomatiska möten och förhandlingar som gjordes för att möjliggöra hjälpaktionen. Boken inleds med det möte som hölls i Paris i november 1944. Vid mötet diskuterade västmakterna hur återuppbyggnadsarbetet och efterkrigshjälpen skulle samverkas mellan länderna.66 Bernadotte hade innan mötet i Paris träffat representanter för UNRRA67 samt svenska myndigheter och SRK. Tillsammans hade de diskuterat möjligheterna för svensk hjälp i det krigsdrabbade Europa. Slutet återger även när Bernadotte träffade generalkonsuln Raul Nordling vid mötet i Paris. Nordling hade vid ett tillfälle lyckats befria franska kvinnor och barn från tyska koncentrationsläger. Bernadotte som fascinerades av 60 Persson, s.396. Persson, s.397f. 62 Koblik, s.124. 63 Lundberg, s.110. 64 Lundberg, s.17. 65 Lundberg, s.106. 66 Bernadotte, s.7fff. 67 United Nations Relief and Rehabilitation Administration. De Allierades Administration för Hjälp och Återuppbyggnad efter krigets slut. En internationell hjälporganisation som grundades 1943. Organisationen blev 1945 en del av FN. 61 13 Nordlings räddningsinsatser ställde sig frågande till huruvida en liknande insats skulle kunna vara möjlig att genomföra i Sverige. Bernadotte skriver i sin bok att ”det såddes ett frö hos mig, och ur detta frö skulle Svenska Röda Korsets expedition till Tyskland våren 1945 utvecklas.”68 Här återges Bernadotte återigen som den store hjälten bakom hjälpaktionen. Denna gång är det Bernadotte själv som lyfter upp sin insats till höjderna. Vid hemkomsten till Sverige mötte Bernadotte den norska yrkesdiplomaten Niels Christian Ditleff, som vid denna tid var knuten till den svenska legationen. Ditleff kom att bli eldsjälen i det norska hjälparbetet för sin drivande kraft i frågan. Ditleff hade lagt fram ett förslag för Bernadotte att ”man i främsta rummet borde inrikta sig på att utveckla tillstånd för de norska civilfångarna i de tyska lägren att överföras till Sverige.”69 Samtidigt som Ditleff utformade planer för ett befriande av norska fångar, började också likande planer utvecklas i Danmark. Den danske amiralen Carl Hammerich var drivande i frågan att ta hem danska fångar från koncentrationslägren. Hammerich utarbetade en plan med kodnamn Jyllandskorps.70 Under ett flertal tillfällen reste Hammerich till Stockholm för att utarbeta sina planer tillsammans med Ditleff. Planen utgick från att rädda skandinaviska fångar och om möjligt andra nationaliteter.71 De dansk-norska diskussionerna avslutades med ett avtal, där förslaget om att hämta hem de internerade skandinaverna godkändes av den danska och norska regeringen. Dock skulle det dansk-norska projektet aldrig komma att genomföras av Danmark och Norge.72 Bernadotte diskuterade de utarbetade dansk-norska planerna tillsammans med yrkesdiplomaten Ditleff. Sune Persson skriver att den planering som Ditleff och Hammerich gjort skulle komma att betyda mycket för den svenska hjälpexpeditionen som drog igång i mars 1945.73 Bernadotte beslutade sig för att gå vidare med Ditleffs och Hammerichs förslag då det påminde om Raul Nordlings insats för Frankrike. Det betyder alltså enligt Persson, att Bernadotte planerade den svenska räddningsaktionen utifrån Hammerichs och Ditleffs redan utarbetade plan. I Bernadottes bok Slutet nämns aldrig något om denna redan utarbetade plan, utan Bernadotte utnämner hellre sig själv som den store hjälten. Bernadotte skriver att Ditleff kom fram till att ”om något positivt skulle kunna uppnås och upprättas, var det nödvändigt att söka kontakt med SS-chefen, riksminister Heinrich Himmler.”74 Himmler var den person som tog beslut i avgörandet av dessa frågor och svenskarna såg en rimlig chans till ett godkännande.75 Sune Persson menar liksom Bernadotte, att det är bekant att Heinrich Himmler hade en viss svaghet för Sverige som skulle förenkla förhandlingarna avsevärt. 68 Bernadotte, s.15. Bernadotte, s.18. 70 Persson, s.91. 71 Persson, s.92. 72 Persson, s.93. 73 Persson, s.94. 74 Bernadotte, s.19. 75 Ibid. 69 14 Anledningen till detta tros ha vart ”hans allmänna svärmeri för de gamla germanerna och för skandinaverna som de renaste ’arierna’.”76 Folke Bernadottes nästa steg i förhandlingarna skulle komma att förändra Sveriges historia för gott. Med hjälp av de förslag Bernadotte och Ditleff utarbetat, enades svenska myndigheter med den svenske ministern i Berlin, Arvid Richert om att försöka komma åt Himmler för ett medgivande.77 Dock skulle en plan behövas för att kunna kontakta Himmler. Till det skulle Arvid Richets hjälp behövas. Bernadotte skriver att det i februari 1945 skickades en provisorisk rödakorsexpedition från Sverige till Tyskland, på uppmaning av Richert. Planen var att personalen ur Röda Korset skulle ”ta reda på och hemtransportera de många svenskfödda kvinnor, som gift sig i Tyskland och som nu stodo utan hem och utan nära anförvanter.”78 I planen ingick Bernadotte som skulle inspektera rödakorspersonalen och undersöka huruvida det behövdes förstärkning eller inte. Dock var det inte den egentliga anledningen till Bernadottes medverkan i uppdraget, enligt Bernadotte själv. Bernadotte skulle ”försöka få kontakt med Himmler för att av honom utverka tillstånd till att överföra inte bara de norska utan även de danska fångarna till Sverige, där de enligt förslaget skulle interneras till kriget slut.”79 Planen gick alltså ut på att lura de tyska myndigheterna för att kunna förhandla sig till ett medgivande från de högre makterna. Åke Svensson skriver i sin bok De vita bussarna, att Himmler vid tidpunkten var negativ till ett medgivande av den högst oväntade begäran. Dock skulle Bernadotte så småningom få sin önskan igenom. Bernadotte skulle till en början få samla alla skandinaviska fångar i de tyska lägren till ett gemensamt läger. Till hjälp för att samla ihop fångarna skulle Bernadotte få ha SRK.80 Efter samtalet återvände Bernadotte med ett lättat sinne till Sverige. Greve Folke Bernadotte hade lyckats genomdriva förslaget om en svensk räddningsexpedition till Tyskland, med Heinrich Himmlers samtycke. Ingen visste då vilken roll andra aktörer skulle komma att betyda för genomförandet av expeditionen. Utan föraningen godkände svenska regeringen de överenskommelser som gjorts mellan Bernadotte och Himmler. Det beslutades om att ”ett svenskt Röda Kors-detachement skulle skickas ut på statens bekostnad med bestånd av de militära myndigheterna, som skulle ställa utrusningen till förfogande.”81 Lennart Lundberg skriver om att Bernadotte genom de tidigare utväxlingarna av krigsfångar, visat sig vara en erkänd skicklig förhandlare som Himmler snabbt fick förtroende för. Samarbetet mellan Bernadotte och Himmler menar Lundberg ”utgjorde en viktig förutsättning för att kunna verkställa hjälpaktionens alla komplicerade faser.”82 Därmed styrker Lundberg Bernadottes stora betydelse för räddningsexpeditionens genomförande. Det är något som inte alla författare i 76 Persson, s.111. Bernadotte, s.20. 78 Ibid. 79 Bernadotte, s.21. 80 Svensson, s.21. 81 Bernadotte, s.66. 82 Lundberg, s.106. 77 15 undersökningen bekräftar. Sune Persson menar till skillnad från Lundberg att det inte råder några som helst tvivel om att Bernadottes insatser i hjälpexpeditionen är överdrivna. Förutom de förhandlingar Bernadotte gjorde var det många andra personer som planerade och drev fram genomförandet av expeditionen, menar Persson. Parallellt med Bernadotte skedde ett flertal förhandlingar med de tyska myndigheterna.83 Perssons och Lundbergs argumentation går därmed isär gällande Bernadottes betydelse och insats för de vita bussarna. Däremot bekräftar Åke Svensson i De vita bussarna Lundbergs argument om att de förhandlingar som gjordes i denna fråga endast kunde möjliggöras tack vare Folke Bernadotte.84 Å andra sidan tycker Persson även att den nedsvärtnings-kampanj som bedrivits mot Bernadotte är skamlig och orättfärdig. Därmed visar Persson två olika sidor av Bernadottes hjälpinsatser. Persson menar att ”det var Folke Bernadotte personligen som var den obestridde ledaren för hela expeditionen…”85 Persson, Lundberg och Svensson beskriver i sina böcker Bernadotte som en hjälte. De insatser Bernadotte gjort för Sverige och de offer som satt i koncentrationslägren var hjältemodiga. Till skillnad från Persson, Lundberg och Svensson skriver Ingrid Lomfors i boken Blind fläck om hur män ofta blir större efter sin död. Detta menar Lomfors har hänt just med Folke Bernadotte. Efter hemkomsten till Sverige i maj 1945 stötte Bernadotte på en hel del kritik för sin täta kontakt med nazistiska ledare och tysk överklass.86 Lomfors skriver också att svensk press höll sig kritiska till Bernadottes insatser. Detta gällde inte insatserna med de vita bussarna, utan samröret med nazistiska ledare. Ingrid Lomfors skriver att den svenska regeringen ständigt har stått till svars för den kritik som riktats mot Bernadottes hjälpinsatser. Lomfors menar även att det stod klart under perioden 1945-1948 att ”Folke Bernadotte inte ensam kunde tillmätas äran för Bernadotteexpeditionens framgång.”87 Därmed skiljer sig Lomfors åsikter jämfört med Persson, Lundberg och Svensson som menar att räddningsexpeditionen aldrig skulle kunna genomföras utan Bernadottes förhandlingar och ledarskap. Vid en intervju mellan Ingrid Lomfors och mekanikern Stig Hjalmarsson som medverkade i rödakorsexpeditionen ges en personlig förklaring kring Bernadottes medverkan. Stig Hjalmarsson menar att ”man har överskattat Folke Bernadottes och den svenska hjälpstyrkans betydelse genom att negligera händelser och företeelser som varit mindre hedervärda.”88 Hjalmarsson tror att historien hade skildrats annorlunda om andra aktörer fått skriva historien, exempelvis chaufförerna som fick göra grovjobbet.89 Lomfors skriver även att den internationella judiska hjälporganisationen förstod att räddningsexpeditionen inte enbart var ett resultat av en enskild persons framgångar. De menar 83 Persson, s.522. Svensson, s.19. 85 Persson, s.523. 86 Lomfors, s.29. 87 Lomfors, s.30. 88 Lomfors, s.52. 89 Ibid. 84 16 att räddningen av de judiska fångarna är ansträngningar av flera samverkande parter. Detta har dessutom kunnat styrkas av självbiografin En jude talar med Himmler (1945) skriven av Norbert Masur. Dock menar Lomfors att även detta glömdes bort med tiden.90 ”I historieböckerna och i det offentliga minnet framställs berättelsen om Bernadotte och de vita bussarna som en svensk hjältesaga. Och det är utan tvivel fråga om en av andra världskrigets mest framgångsrika hjälpinsatser.”91 Den nationella symbolen för den hjältemodiga insatsen har kommit att prägla individer och samhället, menar Lomfors. Men hjälpinsatsen hade en baksida som sällan talas om. Svenskarna tvingades transportera krigsfångar som nazisterna på begäran skulle avrätta.92 Dessa transporter förekom under tiden Folke Bernadotte och personalen från SRK befriade skandinaver som satt i fångläger. Lomfors menar att de beslut Bernadotte och hans medarbetare fattade fick förödande konsekvenser för andra människors lidande.93 Det har funnits, och finns än idag, en angelägenhet om att hålla hjältebilden av Bernadotte vid liv, enligt Lomfors. ”Det ansågs bra för Sverige.”94 Lomfors tror att bevarandet av hjältebilden beror på att samhället väljer vad som skall minnas och inte. I detta fall har svenskarna valt att minnas det goda och hedersamma.95 Efter andra världskrigets slut visade omvärlden trots detta en stor uppskattning gentemot Bernadotte insatser i Tyskland. Bernadotte mottog flera utmärkelser, medaljer och hederspromoveringar. Stolta svenskar kallade Bernadotte för ’Fredens Prins’ och fick äran för att ha avslutat kriget. Lundberg skriver att en del talade om att ”han ensam hade stått öga mot öga med odjuret Himmler och genom sin personlighet och sitt mod räddat judar såväl som kristna från en kvalfull död i koncentrationslägren.”96 Återigen talas det om Bernadotte som en hjälte, som ensam lyfts fram för sina hedersamma insatser i Tyskland.97 Samtidigt hålls Felix Kerstens98 roll för de svenska insatserna i skymundan.99 Felix Kersten som var läkare i naturläkekonst och utövade fysioterapi kom att få en stor betydelse för Himmler som led av magkrampsanfall. Himmler fick kontakt med Kersten som md tiden kom att bli Himmlers personliga livläkare.100 Att Felix Kersten sammanlänkats med Heinrich Himmler, en av världshistoriens grymmaste massmördare, har i historien varit aningen vilseledande.101 Heinrich Himmler hade under andra världskriget total makt över SSorganisationen, Gestapo, säkerhetstjänsten, ordnings- och kriminalpolisen samt koncentrationslägren. Himmler fick med tiden en oinskränkt makt i Tyskland.102 Utan Felix 90 Lomfors, s.31. Lomfors, s.23. 92 Ibid. 93 Lomfors, s.24f. 94 Lomfors, s.32. 95 Lomfors, s.42. 96 Lundberg, s.17. 97 Ibid. 98 Felix Kersten föddes i Estland 1898. Kersten var en estländsk-tysk naturläkare och Himmlers personliga massör. Kersten dog 1960. 99 Lundberg, s.17. 100 Lundberg, s.21. 101 Lundberg, s.17. 102 Lundberg, s.37f. 91 17 Kerstens kontakt med Himmler hade många tusentals människor aldrig kunnat räddas. Kersten ”fungerade som hemlig kontaktman mellan svenska regeringen och Himmler.”103 Vidden av Kerstens insatser klargjordes först efter krigets slut. Dock nedvärderades insatserna av många svenskar och kom att kritiseras.104 Felix Kerstens humanitära insatser under andra världskriget var enligt Lundberg på många olika sätt enastående. Kersten har på senare tid kommit att jämföras med Raul Wallenbergs insats i Ungern 1945. Lennart Lundberg som skrivit introduktionen till Kerstens nytryckta bok Samtal med Himmler, skriver att Kerstens förmåga att lindra Himmlers kroniska magkrampsanfall gjorde underverk för både Himmler själv och Sveriges historia. Himmler kom att bli beroende av Kerstens behandlingar, något Kersten själv kunde utnyttja.105 När Sveriges utrikesminister Christian Günther fick reda på Kerstens och Himmlers kontakt, utnyttjade Günther Kersten vid ett flertal tillfällen för att få ut hemlig information. Ingen av Günthers närmsta medarbetare visste vem Kersten var eller vilken roll Kersten spelade för Sverige under denna tid. Det var ett enda stort hemlighetsmakeri.106 Christian Günther menar att ”det var tack vare [Kerstens] förmedling som den stora räddningsaktionen under Bernadottes ledning kunde komma till stånd.”107 Kerstens arbete tydliggjordes först efter andra världskrigets slut då det omnämndes i ett stort antal akter om Sveriges humanitära insatser. Trots att Kersten blev engagerad i den svenska räddningsexpeditionen och frivilligt samarbetade med Sveriges utrikesminister Christian Günther, kom Kersten att kritiseras för sina insatser av många människor i Sverige. ”Att behandla Förintelsens administratör för kroniska magsmärtor och som arvode begära frigivandet av fängslade, förehöll för många efterkrigsmänniskor vara på gränsen till ofattbart…”108 När Felix Kersten bosatt sig i Stockholm 1943, anlitade den svenska regeringen Kerstens humanitära tjänster. Det var ett hemligt räddningsuppdrag. Kersten skriver i sin bok att: ”Det året gav mig den svenska regeringen i uppdrag att förhandla med Himmler beträffande frigivandet av ett antal svenska, danska, norska, franska, belgiska och polska medborgare, som voro internerade i Tyskland.”109 Kersten lyckades vid ett flertal tillfällen övertala Himmler om ett medgivande för den humanitära hjälpen Sverige gjorde i Tyskland. Tack vare Kersten lovade Himmler till en början att frita ett tusental fångar på villkor att den Svenska regeringen skötte transport och omhändertagandet av dem. Efter många om och men, lyckades Kersten övertala Himmler att frivilligt frige Tysklands internerade norska och danska kvinnor och barn.110 Felix 103 Lundberg, s.17. Ibid. 105 Kersten, s.1f. 106 Lundberg, s.24. 107 Persson, s.509. 108 Kersten, s.2f. 109 Kersten, s.267. 110 Kersten, s.277. 104 18 Kerstens förhandlingar med Heinrich Himmler överträffade alla förväntningar. Kersten skrev följande i ett brev till Himmler: Särskilt gladde jag mig Edert löfte att välvilligt taga saken under övervägande. Och jag hoppas att Ni friger alla holländska, danska och norska fångar när jag nästa gång kommer för att behandla Eder. Jag är övertygad om att Sverige kommer att mottaga dem alla. Och historien skall icke glömma Eder storsinnade gärning.111 Sune Persson skriver att den nya svenska strategin visade sig vara bättre än regeringen från en början trott. Med hjälp av Kersten hade Sverige lyckats frita skandinaviska fångar. Detta var tack vare den övertygelse som gjorts gentemot Himmler. Med tanke på att kriget gick allt sämre för tyskarna, fick UD upp hoppet för att lyckas med ytterligare tyska eftergifter.112 Det finns dock en avvikelse med uppgifterna om Felix Kerstens humanitära insatser i Folke Bernadottes bok Slutet. Bernadotte nämner inte dessa insatser överhuvudtaget. Det är högst intressant med tanke på de röster som framhåller Kerstens insatser som avgörande för expeditionens genomförande och varande. Svenskarna var, liksom norrmännen och danskarna väl medvetna om ländernas egna insatser och betydelse för expeditionen. Norge och Danmark hade tillsammans satt igång hjälpaktionen och fått Sverige att hjälpa till. Dessutom bidrog Danska Röda Korset med personer och danska vita bussar. Lomfors skriver att det är först på senare år som den danska personalen erkänt sin medverkan i räddningsexpeditionen. Anledningen till att de tonat ner sin roll är av hänsyn till Sverige. Lomfors refererar till Johannes Holms bok Sandheden om de hvite busser (1984): Det stod klar för oss att svenskarna och särskilt Bernadotte personligen, var angelägen att ta åt sig äran för att fångtransporterna lyckats så väl […]. Vi var eniga om att svenskarna i hög grad behövde den ”good-will” som befrielsen av fångarna kunde ge bilden av Sverige i Norge och i Danmark. Vi lovade därför varandra att ingen av oss, för lång tid framöver, skulle berätta om ”hjælpekorsets” insatser. Och det är ett löfte vi alla har hållit.113 Dessa personer och händelser utgör tillsammans grunden för rödakorsexpeditionen, de vita bussarna i mars 1945. Det var tillsammans många olika orsaker som spelade in för att göra expeditionen möjlig. Det går klart och tydlig att framhålla de olika parternas betydelse för möjliggörandet. Författarna om rödakorsexpeditionens hinder och svårigheter Simon Moser berättar i P3:s dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna, att det fanns flera olika hot riktade mot expeditionen redan vid avresan från Hässleholm. Ett första sådant gjorde att hela expeditionen blev försenad. Anledningen till förseningen var att svenska myndigheter försökte utverka fri lejd från de västallierade genom Tyskland. De allierade 111 Kersten, s.277. Persson, s.116. 113 Lomfors, s.31. 112 19 flygmakterna hade sedan en tid tillbaka börjat genomföra låganfall mot Tysklands vägar och de västallierade kunde därför inte garantera rödakorsexpeditionens säkerhet.114 Sedan de västallierade fått total behärskning över Tysklands luftrum var vägarna allt farligare att åka på. Basområdet där den svenska expeditionen skulle verka låg inom den brittiska operationszonen som vid denna tid var utsatt för intensiva flygattacker.115 Det enda de västallierade kunde lova svenskarna var att göra sitt yttersta för att inte luftvapnet skulle beskjuta de till en början militärgråa bussarna.116 Svenska UD hade vid expeditionens början tagit kontakt med USA, Storbritannien och Sovjetunionen för att informera dem om den svenska räddningsexpeditionen som började ta form. UD ville i möjligaste mån utverka någon form av fri lejd. Dock lovades inga garantier från länderna. Några invändningar gjordes inte heller. Det beslutades om att Svenska UD skulle hålla kontakt med de allierade och uppdatera dem om de svenska kolonnernas rutter och tidtabeller under räddningsarbetet i Tyskland.117 Det brittiska och amerikanska flygvapnet var allt annat än samarbetsvilliga för svensk räkning. Brittiska myndigheter meddelade att den svenska räddningsexpeditionen skulle få ge sig in i Tyskland på egen risk. De meddelade att de var ”unable to give a safe-conduct.”118 Åke Svensson skriver i De vita bussarna att det svenska rödakorsdetachementet mottog en order sent på kvällen när de kommit fram till Hässleholm. På morgonen skulle detachementet resa över med Köpenhamnsfärjan till Danmark och sedan vidare mot Tyskland. Ordern detachementet fick tvingade de frivilliga att måla om bussarna som, ”dittills varit försedda med den vanliga camouflagemålningen och skilde sig från ordinära arméfordon endast genom de röda kors och svenska flaggor, som målats på sidor och tak.”119 Anledningen till att de tvingades måla om bussarna var för att de allierade endast lovade respektera rödakorsfordonen ifall de målades vita.120 Dessutom skulle det vara lättare att se de vitmålade bussarna ifrån luften.121 Avfärden från Hässleholm hade beslutats ske i två olika omgångar, eftersom alla fordon inte skulle få plats på Köpenhamnsfärjan. När ordern kom om att måla om bussarna, hade redan den första transportenheten lastats på färjan. För att kunna lyda ordern skedde en stor mobilisering av hela Malmös målarkår ”som fick gör en brandkårsutryckning med pytsar och penslar och sedan hela natten stryka för brinnande livet.”122 Bussarna målades vita och markeras med ett svart kors och en röd cirkel. På sidan målas svenska flaggor. Alla bussar hann aldrig målas om under natten. Därför fick målarna åka med färjan över till Danmark och avsluta arbetet vid överfarten. De bussar som skulle åka med Köpenhamnsfärjan under den andra omgången hann 114 Koblik, s.132. Persson, s.180. 116 SR, P3 dokumentär, Simon Moser, Folke Bernadotte och de vita bussarna, sändes 2013-10-20. 117 Persson, s.180. 118 Persson, s.181. 119 Svensson, s.32. 120 Ibid. 121 Koblik, s.132. 122 Svensson, s.32f. 115 20 få bussarna sprutlackerade över natten rödakorsexpeditionen att få namnet ”de vita på olika verkstäder. På det viset kom bussarna”.123 Simon Moser berättar vidare i dokumentären att hotet från de västallierade flygen var det minsta hotet expeditionen skulle komma att möta. Heinrich Himmlers godkännande att släppa in SRK i Tyskland, var aldrig förankrad hos Adolf Hitler. Skulle Hitler få reda på expeditionen skulle den förmodligen stoppas, menar Moser. Därför förbjöds svenska tidningar att skriva om rödakorsexpeditionen.124 Författaren Sune Persson intervjuas i dokumentären och berättar om att Sverige under denna tid var ett annorlunda land. Sverige hade på grund av krigsläget i Europa inrättat inofficiell censur. Anledningen till detta var att särskilt viktiga hemliga uppgifter inte skulle läcka ut i samhället. Den svenska säkerhetstjänsten inrättade grå lappar som delades ut till chefredaktörer för olika tidningar. På de grå lapparna stod det information till tidningarna om att inte skriva en enda rad om de hemliga uppgifterna. Något som faktiskt fungerade, menar Persson.125 Den nionde och tionde mars reser expeditionen från Sverige genom Danmark vidare till Tyskland och slottet Friedrichsruh strax utanför Hamburg. Slottet ägdes av familjen von Bismarck och lånades ut till förmån för räddningsexpeditionen.126 Folke Bernadotte hade god kontakt med familjen Bismarck och det var tack vare dessa personliga kontakter slottet kunde lånas ut. Friedrichsruh kom att bli expeditionens basläger under de cirka sex veckorna expeditionen pågick.127 Slottet Friedrichsruh låg inte långt ifrån koncentrationslägret Neuengamme som skulle komma att få en stor betydelse för räddningsexpeditionen.128 Åke Svensson berättar om den rädsla som infann sig i det Svenska Röda Kors-detachementet när de vid landstigningen i Köpenhamn skulle tvingas köra högertrafik. Fram till år 1967 hade Sverige vänstertrafik och många av soldaterna som körde de vita bussarna hade aldrig tidigare kört högertrafik.129 Endast ett fåtal hade internationellt körkort. Soldaterna ”hyste på förhand rätt stora farhågor för de svårigheter som detta kunde medföra.”130 Svensson skriver att räddningsexpeditionen, trots oroligheterna klarade sig undan trafikolyckor i både Danmark och Tyskland.131 Resan genom Tyskland skulle dessutom komma att ta länge tid än detachementet räknat med. Detta berodde på att expeditionen stötte på olika hinder som försvårade resan.132 Moser berättar att tyskarna vid denna tid var medvetna om att det enda sättet att ta sig ur kriget och Förintelsen, var genom att fly västerut. Därför var det enligt Moser fullständigt proppat med flyktingar på vägarna som rödakorsexpeditionen tvingades ta hänsyn till. Ytterligare en orsak till att det gick långsamt var de västallierade bombplanen som expeditionen tvingades stanna och söka skydd 123 Svensson, s.32. P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna. 125 Ibid. 126 Lomfors, s.55. 127 Lomfors, s.55. 128 Koblik, s.134. 129 Svensson, s.34. 130 Ibid. 131 Ibid. 132 P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna. 124 21 ifrån. Moser berättar att expeditionen senare förstod att bombplanen inte var ute efter dem, utan åkte vidare mot andra länder för att bomba.133 Beslutet om att SRK skulle arrangera hjälpexpeditionen mötte enligt Svensson stora svårigheter. Röda Korset hade inte de resurser som krävdes för uppdraget och behövde därför samhällets hjälp för att fullfölja uppdraget. Expeditionen behövde förstklassig utrustning i form av fordon, officierade och soldater i olika befattning. Svenska regeringen gick in med hjälp och ställde upp med försvarsmaktens personal och materiel. ”Personalen uttogs på frivillighetens väg och bereddes tjänstledigt från sina befattningar vid krigsmakten.”134 För att kunna organisera och få personal att ställa upp, beordrade chefen för den svenska armén att vissa regementen och kårer skulle upprustas för expeditionen. Enligt Svensson var det främst trängregementen som tillförordnades expeditionen. Tillsammans skapades det gemensamma förbandet Svenska Röda Kors-detachementet som skulle utgöra grunden för räddningsexpeditionen.135 Den svenska rödakorsexpeditionen skulle komma att möta många hinder på vägen. När de allierade inte kunde lova fri lejd uppstod även problem för det fartyg Lille Matthiessen, som skulle resa från Malmö till Lübeck med 350 000 liter drivmedel. Fartygets avgång var en förutsättning för att expeditionen skulle kunna genomföras i Tyskland. Utan drivmedel skulle de svenska fordonen inte komma särskilt långt, menar Persson.136 Avgången för fartyget fördröjdes dag efter dag på grund av de allierades beslut. En av anledningarna till att de allierade inte ville lova fri lejd var på grund av den svenska byråkratin.137 Sven Frykman skriver i sin bok Röda Korsexpeditionen till Tyskland att fartyget Lille Matthiessen tillslut skulle avgå utan amerikanskt och brittiskt godkännande. Frykman skriver att svenskarna förmodligen lät fartyget lämna hamnen utan några som helst garantier från de allierade. De 350 000 liter drivmedel som fartyget lastats med var en livsfarlig last i det krigshärjade Europa. Frykman skriver dock att Lille Matthiessen kom fram utan några som helst problem till Lübecks hamn.138 Danmark som under en lång tid planerat en egen expedition, Jyllandskorps, visade snabbt intresse för att hjälpa till i räddningsarbetet. Förfrågan till svenskarna kom redan i februari 1945. Dock togs det ett beslut om att räddningsexpeditionen skulle vara helsvensk i inledningsskedet.139 Sune Persson skriver att det riktats kritik mot Folke Bernadotte för detta beslut. Från dansk sida har det påståtts att svenskarna själva ville ha äran och prestigen i genomförandet av expeditionen. ”För Sverige skulle detta också ha varit ett sätt att förbättra sitt anseende som under kriget blivit skamfilat i de andra skandinaviska länderna.”140 Persson skriver att Folke Bernadotte var positiv till en svensk-dansk räddningsexpedition. Anledningen till att det inte 133 P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna. Svensson, s.22. 135 Svensson, s.22f. 136 Persson, s.181. 137 Persson, s.182. 138 Frykman, s.44ff. 139 Persson, s.164. 140 Ibid. 134 22 kunde genomföras berodde på de tyska kraven som begränsade expeditionen avsevärt. Även om danskarna accepterade beslutet fanns en ihängande irritation kring danskarnas iver i att hjälpa till.141 Dock skulle inställningen till danskarnas hjälp komma att ändras med tiden. Expeditionen skulle komma att ställas inför ytterligare svårigheter. Uppdraget hos det svenska rödakorsdetachementet skulle vara i en månad. Vid mars månads slut hade svenskarna ännu inte hunnit hämtat alla skandinaviska fångar de var beordrade att transportera hem. Soldaterna hade endast fått permission i en månad, men de skulle behövas längre än så. Persson skriver att Bernadotte utverkade en fördubbling av soldaternas löner för att kunna fortsätta expeditionen och undvika att soldaterna skulle resa hem till Sverige. Dessutom lovades att ”ingen skulle förlora sina arbeten hemma i Sverige och att tiden i Tyskland skulle räknas som fullgjord beredskapstjänstgöring i Sverige.”142 Farhågan för att svenskarna inte skulle hinna hämta ut alla fångar i tid, växte dessutom hos den danska regeringen, skriver Persson. Därför skickade Danska Röda Korset ytterligare en förfrågan om att få medverka i den svenska rödakorsexpeditionen. Denna gång till tyska myndigheter som i sin tur skickade förfrågan vidare till Bernadotte. Folke Bernadotte var denna gång positiv till förfrågan och accepterade tillsammans med tyska myndigheter det danska erbjudandet. Behovet av den danska hjälpen var nu akut.143 Det svenska detachementet ersattes i början av april av en stor dansk kolonn med över 30 danska bussar.144 Från och med nu ”var de vita bussarna och hela rödakorsexpeditionen i praktiken en svensk-dansk aktion, till ungefär hälften dansk, men under svenskt befäl.”145 Sune Persson skriver att det från svenska källor inte skrivits särskilt mycket om den danska hjälpen. Däremot menar Persson att det finns ett flertal förargade berättelser från dansk sida om ett missnöje gentemot svenskarna och den svenska historien.146 Danska Röda Korset ville till en början leda expeditionen själva och hämta hem de danska fångarna under eget bevåg. Detta var något Bernadotte och de tyska myndigheterna ogärna accepterade, skriver Persson. De danska fordonen och den danska hjälpen skulle stå i förfogande till Bernadotte själv under svensk ledning.147 Den danska ministern i Berlin, Otto Carl Mohr, var oense med Bernadotte kring huruvida expeditionen skulle genomföras. Detta resulterade i ett stabsmöte där villkoret för den danska hjälpen åtstramades ytterligare. 141 Persson, s.164. Persson, s.230. 143 Ibid. 144 Persson, s.264. 145 Persson, s.265. 146 Persson, s.266. 147 Persson, s.268. 142 23 Fångtransporterna förblev en svensk aktivitet om än med danskt deltagande: alla danska transporter skulle ha en svensk befälhavare, alla förhandlingar om utlämning ur fängelser och läger skulle genomföras av svenskarna...148 Persson skriver att transporten av lägerfångar hade kunnat ske snabbare och mer effektivt ifall svenskarna tidigare hade accepterat den danska hjälpen. Räddningsarbetet hade således troligtvis kunnat genomföras på mindre än halva tiden än beräknat, menar Persson.149 De tyska myndigheterna ville inte att svenskarna skulle ha en allt för stor insyn i koncentrationslägren. Men allt eftersom situationen ändrades fick svenskarna en större förståelse för lägrens helvete. Detta ledde enligt Sune Persson till spänningar mellan det svenska manskapet och Gestapo-tyskarna. Sådana oväntade händelser hade enligt Persson kunnat äventyra expeditionen och stoppats från tysk sida. ”Den svenska aktionen var ju hela tiden beroende av olika tillstånd från den tyska byråkratin… […] I sista hand var det alltid tyskarna som bestämde bussarnas resor.”150 Folke Bernadotte skriver i Slutet att det inte är så konstigt att tyskarna inte var villiga till att släppa in svenskarna i koncentrationslägren. På så vis skulle deras största och längsta bevarade hemlighet kunna avslöjas och deras prestige försvinna.151 Expeditionen inriktades till en början på att få de skandinaviska fångarna till koncentrationslägret Neuengamme, för vidare transport mot Sverige. Lomfors skriver att Neuengamme valdes på grund av sitt militärstrategiska och geografiska bra läge.152 Koncentrationslägret Neuengamme tillhörde ”andra klassens läger” och var ett av Tysklands värsta läger, bortsett från förintelselägren.153 Eftersom de skandinaviska fångarna var utspridda över stora delar i Tyskland tvingades de vita bussarna resa långa vägar för att hämta upp dem. Det allra första lägret expeditionen uppsökte var Sachsenhausen i närheten av Berlin. Ytterligare koncentrationsläger som uppsöktes var enligt Steven Koblik; Dachau, Mauthausen, Theresienstadt, Ravensbrück och Braunschweig.154 När skandinaverna transporterades till Neuengamme uppstod ett missnöje bland fångarna och Folke Bernadotte skulle snabbt få ta ställning till de katastrofala humanitära och sanitära förhållandena i lägret. Lägret rymde cirka hundratusen fångar som var sjuka, döende och svårt medtagna, skriver Ingrid Lomfors.155 Skandinaverna hade förhållandevis haft bättre behandling där de var innan transporteringen. Ledningen för SRK och de svenska myndigheterna hade fått vetskap om de skandalösa förhållandena.156 Med anledning av detta ville svenskarna ha ett 148 Persson, s.269. Persson, s.180. 150 Persson, s.177. 151 Bernadotte, s.69. 152 Lomfors, s.48. 153 Persson, s.221. 154 Koblik, s.134. 155 Lomfors, s.48. 156 Lomfors, s.60. 149 24 ”särskilt inrättat ’skandinaviskt läger’ intill eller i Neuengamme, och att rödakorspersonalen skulle ha full rörelsefrihet i det lägret.”157 Överläggning med tyska myndigheter gick långsamt men resulterade tillslut i ett löfte att särskilja skandinaverna från de sjuka fångarna.158 En särskild byggnad iordningställdes och utrymdes för att skandinaverna skulle få en bättre och mer hälsosam miljö. Lomfors skriver att ”denna avgränsande del skulle ’uppsnyggas och inredas’.”159 Byggnaden som kallades Schonungsblock var belägen vid infarten till Neuengamme och verkade som transithall, skriver Lomfors. Dock skulle detta få förödande konsekvenser för andra fångar.160 Under två dygn, 27-29 mars 1945, tvingades cirka 2000 fångar lämna denna byggnad för att ge plats åt de skandinaver som Svenska Röda Korset hade kommit för att hjälpa. Räddningspersonalen ställdes därmed inför den motsägelsefulla uppgiften att transportera bort människor – flertalet i akut behov av hjälp – till förmån för danskar och norrmän.161 De fångar som fick föras bort för att ge plats åt skandinaverna var inte judar eller etniskt förföljda. Samtliga var politiska fångar från Polen, Frankrike, Sovjetunionen, Belgien och Holland. Dessa fångar kallades för muselmaner. De var de allra ”svagaste och mest värnlösa av alla fångar och var följaktligen i störst behov av omedelbar humanitär hjälp…”162 Muselmaner fanns i alla nazityska koncentrationsläger och förvarades på ett och samma ställe i lägret i väntan på döden. Anledningen till att de avskildes från andra lägerfångar var för att hindra spridningen av sjukdomar muselmanerna bar på.163 Muselmanerna förvarades i den byggnad i Neuengamme som skandinaverna skulle vistas i, Schonungsblock.164 För att skandinaverna skulle få plats, var dessa fångar tvungna att flyttas på eftersom det inte längre fanns plats för dem.165 Dessutom var muselmanerna oanvändbara för slavarbete eftersom de var så sjuka och var därmed en belastning för lägret.166 Villkoret för att skandinavernas skulle få vistas i Neuengamme innebar att SRK skulle hjälpa till att förflytta muselmanerna till andra koncentrationsläger.167 Ett nej ifrån svenskarna skulle ha kunnat äventyra expeditionen. Därför tvingades SRK genomföra ordern, enligt Lomfors.168 Stig Hjalmarsson som medverkat i räddningsexpeditionen, intervjuades av Ingrid Lomfors till boken Blind fläck. Hjalmarsson berättar för Lomfors att förflyttningen av lägerfångar från Neuengamme är ett av de mörkaste kapitlen i svensk historia. De har kommit att kallas för 157 Koblik, s.134. Lomfors, s.60. 159 Ibid. 160 Lomfors, s.48. 161 Lomfors, s.48f. 162 Lomfors, s.77. 163 Ibid. 164 Lomfors, s.78. 165 Lomfors, s.62. 166 Lomfors, s.78. 167 Lomfors, s.62. 168 Ibid. 158 25 liktransporter eftersom många av de personer som förflyttades var så sjuka att de dog. Hjalmarsson var en av de chaufförer som körde de vita bussarna. Hjalmarsson berättar om att rödakorspersonalen utsattes för många svårigheter i och med förflyttningen av fångar.169 Rödakorspersonalen som körde bussarna och hjälpte till att hämta de sjuka fångarna bar alltid rödakorsbindlar som signalerar att hjälpen har kommit. I detta fall trodde fångarna likaså, att hjälpen hade kommit och att de skulle befrias. Men så skulle det inte bli.170 För att kunna utföra uppdraget skulle svenskarna enligt Hjalmarsson bli tvungna att utsätta andra fångar för lidande.171 Ingrid Lomfors skriver att det inte krävs ”mycket fantasi för att förstå att de favoriserade skandinaverna fick hjälp på bekostnad av andra människors liv.”172 Svenska fordon körde bort cirka 2000 döende lägerfångar från Neuengamme till okända koncentrationsläger. Det är enligt Lomfors bekräftade uppgifter.173 Huruvida Folke Bernadotte visste om dessa uppgifter om liktransporterna menar Lomfors är oklart. Bernadotte har inte kommenterat händelsen i några efterlämnade skrifter. Lomfors menar därför att det är svårt att veta hur ledningen i SRK och svenska myndigheter såg på händelsen.174 Däremot skriver Åke Svensson i boken De vita bussarna att det var nödvändigt att genomföra transporten av internerade lägerfångar till andra läger. Svensson skriver att tyskarna skyllde på att de hade fordon som var odugliga och därför inte kunde genomföra transporten själva. Svensson skriver även att de vita bussarna inte kommit till Tyskland för att köra runt på sjuka fångar till dödsdömda läger. Därför menar Svensson att dilemmat huruvida de skulle acceptera ordern eller inte var obehaglig och tveksam.175 SRK lämnade den 27:e mars ett PM till svenska myndigheter om deras pågående uppdrag. Lomfors skriver att expeditionsledningen meddelade Stockholm om att transporten av de 2000 sjuka fångarna gick från Neuengamme till Braunschweig.176 ”Därmed var regeringen underrättad.”177 Lomfors skildrar i boken Blind fläck om när liktransporterna lastades i de vita bussarna i Neuengamme för transport mot Braunschweig. Koncentrationslägret i Braunschweig var en underavdelning till Neuengamme krigsindustrin.178Braunschweig som bedrevs av slavarbetskraft till den tyska var vid denna tid en totalt sönderbombad spöklik stad. 169 Lomfors, s.51. Lomfors, s.66. 171 Lomfors, s.51. 172 Lomfors, s.49. 173 Lomfors, s.51. 174 Lomfors, s.64. 175 Svensson, s.55. 176 Lomfors, s.65. 177 Ibid. 178 Lomfors, s.68. 170 26 Chaufförerna Stig Hjalmarsson berättar om hur de kände en stickande liklukt i när de lastade ut fångarna ur bussarna vid Braunschweig.179 På förmiddagen den 27:e mars fick svenskarna för första gången åka in till det ordinarie lägret för att hämta upp de sjuka fångarna. Tidigare hade chaufförerna endast fått parkera utanför lägret.180 Anledningen till att svenskarna fått köra in i det ordinarie denna gång var för att fångarna var så sjuka att de inte kunde gå längre sträckor. Stig Hjalmarsson berättar om hur de omänskliga varelserna knuffades och föstes ur barackerna. Fångarna var så utmärglades att de inte kunde stå på sina egna ben. De stapplade och kröp in i de vita bussarna. ”Där fanns fullvuxna män av medellängd eller mer, som vägde trettio kilo. Där fanns individer, som var så kraftlösa att de inte hade nog styrka att hålla fast i en brödkant.”181 Hjalmarsson berättar att de flesta fångarna vid liktransporten inte hade den kraft som behövdes för att kunna sitta upp i bussen. Hjalmarsson berättar vidare att fångarna låg på bussens kalla plåtgolv ”mellan sätena, döende och oförmögna att röra sig.”182 De olika fångtransporterna som SRK genomförde hade enligt Lomfors olika karaktär och syften. Medan chaufförerna körde bussar fulla med sjuka och döende fångar till ett ovisst öde, räddades i samma vita bussar skandinaver på väg till friheten i Sverige.183 Lomfors skriver även att fångtransporterna vid genomförandet inte uppfattades som ett brott. För att kunna fullgöra det egentliga syftet med räddningsexpeditionen var liktransporterna tvungna att genomföras.184Sune Persson skriver också att historien om de svenska busstransporterna till andra läger är dyster och omtvistad. Persson fortsätter: ”det går inte från svenska primärkällor i efterhand exakt rekonstruera de förhandlingar som ledde fram till denna svenska eftergift.”185 Krigshändelserna i Tyskland ändrade snabbt villkoren för rödakorsexpeditionens arbete. När räddningsarbetet pågått några veckor upptäcker rödakorspersonalen flera tyska armébilar lastade med tyska officerare som bar röda kors på vita kläder. Persson skriver att ”förutom det faktum att detta stred mot folkrätten ingav det också svenskarna onda föraningar.”186 Rödakorspersonalen förstod snart att detta skulle kunna få förödande konsekvenser för expeditionen.187 Flygplan ifrån det brittiska och amerikanska luftvapnet hade vid ett flertal tillfällen flugit på hotande lågt höjd över bussarna. Dock hade de vid igenkännande av de vita bussarna vippat på vingarna och fredligt flugit vidare.188 Missbruket av Röda Korset skulle dels kunna leda till att transporterna 179 Lomfors, s.73. Lomfors, s.66. 181 Ibid. 182 Lomfors, s.68. 183 Lomfors, s.72. 184 Lomfors, s.75. 185 Persson, s.224. 186 Persson, s.338. 187 Ibid. 188 Ibid. 180 27 skulle bli allt mer farliga att genomföra och dels skulle symbolen med de vita bussarna förlora sitt syfte.189 Allt eftersom krigsläget förvärras skulle det allierade luftvapnet komma att bli till allt mer besvär för de vita bussarna. Det brittiska luftvapnet utsatte Röda Korsets basläger i Friedrichsruh för ett antal bombanfall där människor som tillhörde expeditionen sårades och dödades. De brittiska myndigheterna hävdade efter anfallen mot Friedrichsruh att de trodde SS upprättat ett nytt högkvarter vid slottet och därför medvetet fällt bomber däröver.190 De vita bussarna utsattes också för bombanfall när de var ute på de tyska vägarna.191 Frågan för expeditionens varande gällde inte lägre endast vad Himmler skulle gå med på och inte, utan även vad som var utförbart under de rådande förhållandena. De vita bussarna hade ända sedan början varit hotade av det allierade luftvapnet. Det ökade trycket på fronten gjorde att rödakorspersonalen ville avsluta expeditionen och resa hemåt.192 I slutet av mars beräknades sammanlagt 4800 skandinaviska fångar lyckats fritas och transporterats till Neuengamme.193 Det enda återstående problemet var dock inte att få loss de sista fångarna som satt kvar i koncentrationslägren. Rödakorsexpeditionen skulle komma att möta fler problem. Himmler vägrade godkänna expeditionens huvudsakliga syfte; att transportera skandinaverna till Sverige.194 Både Felix Kersten och Folke Bernadotte gjorde allt de kunde för att få ett godkännande från Himmler. Med anledning av detta reste Kersten och Bernadotte i slutet av mars till Stockholm för att tillsammans med svenska myndigheter lägga fram en taktik för de närmsta veckorna. Den 26:e mars fastställdes ett utvidgat aktionsprogram för expeditionen.195 Det var dock inte säkert att förslaget om ett utvidgat aktionsprogram skulle kunna förverkligas, menar Koblik. Promemorian skulle snarare på nytt bekräfta expeditionens syfte för tyska myndigheter.196 Under ett sista möte mellan Himmler och Bernadotte natten mellan 23:e och 24:e april gavs tillstånd till svenskarna att transportera vem de ville ut ur lägren till Sverige. Himmlers medgivande ”berodde på de alltmer frenetiska försöken att öppna underhandlingar med västmakterna. Han gav Sverige carte blanche.”197 På bara några dygn var alla skandinaver befriade från lägren och transporterade till Sverige.198 Steven Koblik skriver att svenskarna lyckades frita långt med fångar än någon förväntat sig. De överträffade allas förväntningar. Trots de förhållanden expeditionen arbetade under, lyckades 189 Persson, s.338.. Persson, s.338f. 191 Persson, s.338. 192 Koblik, s.139. 193 Koblik, s.134. 194 Koblik, s.135. 195 Ibid. 196 Koblik, s.138. 197 Koblik, s.140. 198 Koblik, s.138. 190 28 otaliga liv räddas. Koblik ställer sig dock frågande till hur räddningsantalet hade sett ut ifall fler demokratiska länder gått i bräschen för de utsatta fångarna. Kanske skulle då, enligt Koblik, ännu fler liv räddats och ännu fler sluppit lida för nazisternas grymhet.199 Författarna om huruvida rödakorsexpeditionen följde Röda Korsets grundprinciper eller inte Röda Korset bygger på sju olika grundprinciper som används i alla Röda Korsets organisationer världen över. Grundprinciperna ska kunna hjälpa personalen att agera i olika situationer som uppstår, oavsett om det gäller en världskatastrof eller en mindre lokal katastrof. De sju grundprinciperna är: humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och universalitet (se bilaga 2).200 Ända sedan Röda Korset skapades har den humanitära viljan att hjälpa andra genomsyrat organisationen. Målet är att ”skydda liv och hälsa och värna respekten för människovärdet.”201 Röda Korset ”främjar ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla folk.”202 Det är ett internationellt och nationellt arbete som skall bistå och förhindra lidande bland människor. Organisationen är världsomfattande och ”har samma skyldigheter och rättigheter att bistå varandra.”203 Syftet med organisationen är att i första hand hjälpa de människor som är i störst behov. Eftersom Röda Korset är en neutral självständig organisation görs ingen skillnad mellan människor, oavsett religion, politisk åsikt, nationalitet eller etnisk tillhörighet. Allas lika värde är en viktig inställning för att ”bevara människors förtroende.”204 Röda Korset verkar för att finnas till hands för statliga myndigheter. De är politiskt oberoende och jobbar efter sina egna grundprinciper. Den hjälp Röda Korset ger är frivillig och osjälvisk, vilket innebär att personalen inte kan frånsäga sig hjälp eller ha ”några egna intressen att tillgodose.”205 Dessa grundprinciper har varit hjärtat i organisationen ända sedan grundandet 1859. De föreföll vara verksamma även under rödakorsexpeditionen 1945 med de vita bussarna. Ingrid Lomfors ställer sig frågande till huruvida Röda Korsets sju grundprinciper följdes under hjälpinsatsen eller inte. Under vilka förutsättningar arbetade rödakorspersonalen i så fall? Lomfors är kritisk till att den svenska räddningsexpeditionen arbetade under Röda Korset eftersom de insatser som gjordes, inte alltid följde regelverket. Den bakomliggande orsaken till att personalen bröt mot grundprinciperna är enligt Lomfors svårt att svara på. Det enda forskningen vet idag är att expeditionen lämnade Sverige i mars 1945, i Röda Korsets namn. 199 Koblik, s.140. Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09. 201 Ibid. 202 Ibid. 203 Ibid. 204 Ibid. 205 Ibid. 200 29 Röda Korsets hjälpaktion kan enligt Ingrid Lomfors ses ur två olika handlingslinjer. ”Å ena sidan verka för humanitet och människors lika värde, å andra sidan att tillvarata Sveriges nationella intresse och politiska rykte.”206 Att Sverige därför valde att genomföra expeditionen var av hög vikt. Eftersom Sverige fick ett dåligt rykte under andra världskriget, ansåg myndigheterna att det var viktigt att gottgöra svensk befolkning och utomstående, utan att förlora makt och uppbyggd identitet. Därför blev räddningsexpeditionen en storts bekräftelse på Sveriges neutralitetspolitik och humana inställning. Skulle Sverige valt att inte genomföra expeditionen, hade samhället förmodligen sett annorlunda ut idag. Vidare skriver Lomfors att samhället idag anser det inte var omöjligt att ha kunnat förenat dessa strävanden. Något som bör tilläggas aldrig gjordes. Dock stod den svenska regeringen för omständigheter som försvårade arbetet för SRK. Lomfors skriver att regeringen uttryckte särbehandling av de skandinaver som satt i koncentrationslägren i Nazityskland.207 Detta stod i motsats till en av Röda Korsets grundprincip – allas lika värde. Det ansågs alltså viktigare för den svenska regeringen att omhändertaga den nordiska nationaliteten framför andra. Detta skedde trots att svenska myndigheter samarbetade med ledningen i SRK. Ingrid Lomfors ställer sig själv frågan kring vilka mänskliga urval regeringen stod för och hur den svenska hjälpen till Nazityskland var beroende av nationalitet hos fångarna. Vilka fångar i de tyska koncentrationslägren fick komma i åtnjutande av den svenska hjälpen – de som var mest nödställda och i störst behov av humanitär hjälp eller de med ett efterfrågat medborgarskap, en viss ålder, social ställning eller kulturellt ursprung? Det fanns en prioriteringslista över vilka kategorier som skulle omfattas av hjälpinsatsen […]. I den tidens kulturella och politiska klimat var denna rangordning rationell och följdriktig.208 Denna prioriteringslista som svenska myndigheter och rödakorspersonalen arbetade efter värnade om den nordiska nationaliteten. Danskar, norrmän och svenskar var de första som skulle räddas. Vid expeditionens början fanns det ingen avsikt med att ändra planen för arbetet. Rödakorspersonalen skulle rädda de skandinaver expeditionen var ämnad för. Något annat ansågs inte finnas utrymme för. Om detta skriver både Ingrid Lomfors, Sune Persson och Steven Koblik. Att den svenska ledningen för rödakorsexpeditionen tog ställning i nationalitetsfrågan, som under denna tid var så angelägen, är något historien valt att glömma. Sverige var neuralt och kunde därför inte ta ställning i frågan. Det är i alla fall vad Ingrid Lomfors, Sune Persson och Steven Koblik menar. Lomfors skriver vidare om när rödakorspersonalen gav sig ut i det sönderbombade Tyskland för att rädda livet på tusentals människor. Personalen offrade sina liv för rättvisan, allas lika värde och kärleken till andra människor.209 Det skulle inte dröja länge innan personalen i Röda Korset fick upp ögonen för den orättvisa och hänsynslösa värld de anlänt till. Vid slottet i Friedrichsruh 206 Lomfors, s.26. Ibid. 208 Ibid. 209 Lomfors, s.56. 207 30 mötte personalen för första gången Tysklands krigsfångar. Det var krigsfångar som under uppsikt av SS-soldater, arbetade åt familjen Bismarck som ägde slottet.210 De fångar som vistades i Friedrichsruh var mestadels ryska krigsfångar. Krigsfångarna utnyttjades till slavarbete och plågades av SS-soldater. Lomfors avslöjar att ”Svenska Röda Korset fick möjlighet att utnyttja dessa fångar för arbete som räddningsstyrkan inte ville utföra.”211 Detta är inte förenligt med att rödakorspersonalen åkte ner till Tyskland för att kämpa för rättvisan, allas lika värde och kärleken till andra människor. Lomfors skriver vidare att det inte var personalen själva som behövde kommendera krigsfångarna, det skötte SS-soldaterna om.212 Sven Frykman skriver att arbetet krigsfångarna gjorde åt svenskarna var bland annat att ”gräva och tömma avträden”.213 Återigen, stod detta i motsats till en av Röda Korsets grundprincip – allas lika värde. Sven Frykman liksom Ingrid Lomfors skriver om hur svenskarna utnyttjade dessa krigsfångar. Frykman skriver att det egentligen inte handlade om utnyttjandet i sig, utan snarare att svensk rödakorspersonal drog nytta av slavarbetskraft. Enligt Frykman blev svenskarna således en del av förnedringen mot krigsfångarna.214 Sven Frykman skriver också att de krigsfångar som vistades i Friedrichsruh var de som levde under de bästa villkoren, utifrån vad de själva fick se under räddningsexpeditionen. Otto von Bismarcks fru var svenskfödd och bodde också på Friedrichsruh. Frykman skriver om svårigheterna att förlika sig hur en svenskfödd individ kan ”ha samma kulturella värderingar eller bete sig på samma sätt som tyska nazister.”215 Men den svenska rödakorspersonalen var inte mycket bättre själva. De utnyttjade dessa krigsfångar på samma sätt under samma omständigheter. Skillnaden är dock att svenskarna tillhörde och arbetade under Röda Korsets grundprinciper. Något som verkar glömts bort på vägen till Tyskland. Både Frykman och Bernadotte värnar om den svenska känslan för goda gärningar och goda ideal. Det är något som den svenska normen vilar på. Därför stämmer inte missbruket av krigsfångar överens med rödakorspersonalens värderingar. Precis det här skriver Ingrid Lomfors också om i Blind fläck. Röda Korsets utnyttjande av krigsfångar under räddningsaktionen motsvarar inte organisationens värderingar och grundprinciper. Alla människors lika värde är inte förenligt med deras agerande. Ingrid Lomfors skriver även att de liktransporter svenskarna tvingades genomföra bryter mot ”de humanitära ideal och människorättsliga principer som är grundläggande för Röda Korset.”216 Alla människor är lika värda och hjälp ska ges till dem som är i störts behov utav det, så skriver Röda Korset om organisationens grundvärderingar.217 De krigsfångar som transporterades från lägret i Neuengamme till andra koncentrationsläger var de allra sjukaste. Dessa fångar kallades 210 Lomfors, s.56. Lomfors, s.57. 212 Ibid. 213 Frykman, s.33. 214 Ibid. 215 Ibid. 216 Lomfors, s.74. 217 Röda Korset. Våra grundprinciper. 211 31 för muselmaner och var utsvultna, sjuka och dödsdömda och därmed i störst behov av humanitär hjälp. Svenskarna tvingades se på när muselmanerna plågades och utsattes för våld av SSsoldater.218 Det var dessa fångar SRK skulle transportera till andra dödsdömda läger för att ge plats åt och rädda skandinaver.219 Lomfors skriver om hur den svenska hjälpen ändrades från att bringa fri medkänsla till att döma fångar till döden.220 Liktransporterna bröt därmed mot de humanitära värderingar organisationen bygger på. Professor Gerhard Rundberg skriver i Rapport från Neuengamme att hjälpaktionen till en början var syftade till att hjälpa de nordiska fångarna ut ur koncentrationslägren. Dock skulle räddningsaktionen komma att ändras med tiden ”som mot slutet kom att omfatta nödlidande av snart sagt alla nationaliteter såsom fransyskor, holländskor, polskor, ryskor m.fl.”221 Redan 1942 blev det allmänt känt i Europa om tyskarnas förintelsepolitik gentemot judarna. Sune Persson skriver att vetskapen om att tyskarna utrotade judar aldrig påverkade västmakterna USA och Storbritannien. Persson skriver vidare att ”den allierade blockade av de tyskockuperade områdena hade förhindrat hjälp till judarna. I Sverige var denna allierade blockad fram till krigsslutet 1945 ett hinder för utvidgad svensk hjälp både till Norge och lägren i Tyskland.” 222 Detta innebär alltså att flera länder runtom i Europa var medvetna om vad som försiggick i koncentrationslägren utan att göra någonting åt det. De västallierade ansåg att det var av större vikt att krossa den tyska krigsmakten i Europa framför att rädda judar undan döden. Några förhandlingar försöktes heller aldrig göras med Nazityskland. Planen var att först låta Tyskland kapitulera och sedan hjälpa judarna ur koncentrationslägren, skriver Persson.223 Svenskarna var också väl medvetna om Tysklands förintelsepolitik. Att svenska regeringen aktivt skulle försöka rädda judar blev allt mer påträngande 1942. I samband med massarresteringarna och deportationen av de norska judarna blev det i Sverige en viktig policyfråga. Innan dess hade ingen till förmån för judarna gripit in i frågan för att hjälpa. Svenska regeringen hade inte heller visat belägg för att planera en sådan hjälp. Dock ändrades detta efter 1942, då det både inom och utom landet började växa fram förslag om räddningsaktioner. Steven Koblik skriver att dessa förslag aldrig kom ifrån regeringen. ”Ibland förkastades förslag som ogenomförbara och vid andra tillfällen som icke önskvärda medan åter andra prövades halvhjärtat eller med föga hopp om lycklig utgång.”224 Detta överensstämmer med det Lomfors skriver om. Svenska regeringen stod för en politik som försvårade Röda Korsets arbete, eftersom grundprinciperna aldrig kunde följas. ”I Sveriges kamp för nationell överlevnad under andra världskriget hade den så kallade ’judefrågan’ låg prioritet för de svenska beslutsfattarna.”225 Persson skriver liksom Koblik, att 218 Lomfors, s.77f. Lomfors, s.77. 220 Lomfors, s.96. 221 Rundberg och Meyer, s.6. 222 Persson, s.38. 223 Persson, s.39. 224 Koblik, s.123. 225 Persson, s.117. 219 32 svenskarna fram till 1942 inte var särskilt intresserade av judarnas öde i koncentrationslägren. Sverige hade dessutom vägrat judarna inresetillstånd, vilket kan ses som ett direkt hindrande för räddningen av judar.226 Dock skulle Sverige komma att ändra sin politik 1943, till förmån för judarna. Anledningen till att Sverige ändrade politiken var för att de allierade fick en alltmer fördelaktig roll i världskriget i och med Tysklands växande nederlag. UD visste mycket väl vad judarna utsattes för i Tyskland och ville därför hjälpa de judar som ännu inte dödats.227 Ytterligare en anledning till att svenskarna beslöt sig för att hjälpa judarna i koncentrationslägren, var för att judiska organisationer i Sverige bönade och bad svenska myndigheter om hjälp. Det togs därför beslut om att genom den nya svenska judepolitiken, tillåta norska- och danska judar inresetillstånd till Sverige.228 1944 lyckades Sverige tillsammans med Raul Wallenberg rädda tiotusentals judar från Ungern och sovjetarmén. Detta lyckades tack vare svenska skyddspass.229 I och med att svenskarna lyckades frita judarna från Ungen, väcktes tillslut frågan om att rädda de judar som satt i de tyska koncentrationslägren. Dock skulle detta komma att bli svårare. Dels med anledning av att Adolf Hitler hotade om att förinta judarna totalt och dels för att de allierade fronterna trängde allt längre in i Tyskland.230 World Jewish Congress vädjade om hjälp och uppmanade svenskarna om att förhandla med tyskarna om att upphöra utrotningen av judar. Persson skriver att World Jewish Congress även försökte övertala Richert om att inrätta skyddspass till judarna i Tyskland.231 Svenska UD skickade en förfrågande till Richert om hur Sverige skulle agera i frågan. Arvid Richert avrådde en svensk aktion med anledning av att skillnaden mellan Ungern och Tyskland är avsevärda och att tyskarna aldrig skulle gå med på en sådan förfrågan.232 Sune Persson skriver om att Bernadotte deltog i ett möte med svenska myndigheter den 27:e mars. Vid mötet beslutades det om att Bernadotte tillsammans med Himmler skulle diskutera Röda Korsets möjlighet till överförandet av ett antal judar till Sverige. Persson skriver att Himmler var mest inställsam till att endast låta norrmän och danskar överföras eftersom de tillhörde den bättre rasen.233 Den judiska frågan kom så småningom att få en framträdande plats i räddningsexpeditionen 1945. Svenska UD skulle tillsammans med tyskarna tillslut lyckas med förhandlingarna. Den svenska regeringen meddelade tyska myndigheter att Sverige var villiga att mottaga alla judar som satt i de tyska lägren.234 Den judiska frågan i räddningsexpeditionen kom att behandlas allra sist, skriver Steven Koblik. Trots att World Jewish Congress gav sitt fulla stöd och bistod svenska myndigheter med de medel som skulle behövas för förverkligandet, togs inte räddningen på fullaste allvar, menar Koblik. 226 Persson, s.117. Persson, s.118. 228 Persson, s.118f. 229 Persson, s.119. 230 Ibid. 231 Persson, s.120. 232 Koblik, s.129. 233 Persson, s.256. 234 Persson, s.121. 227 33 Koblik skriver också att ”UD var alltjämt skeptiskt då det gällde möjligheterna att genomföra en direkt insats för judar, men man var inte ovillig att göra ett försök.”235 De judar som fanns i Sverige under andra världskriget ansåg att deras önskemål om att rädda judarna i koncentrationslägren kommit i bakgrunden av räddningsaktionen. De fann en besvikelse över att av judarna inte fanns med i planen från första början. Trots att de var nordiska judar.236 Persson skriver att historien aldrig kommer att få reda på varför Bernadotte beordrades att utöver expeditionens egentliga syfte, rädda ett antal judar.237 Huruvida den svenska rödakorsexpeditionen bröt mot Röda Korsets grundprinciper gällande frågan om judarna och andra krigsfångar går att diskutera. Efter många om och men lyckades de till och med frita judarna från lägren. Något svenskarna aldrig trodde att de skulle lyckas med. Dock går det inte att undvika den problematik som fanns där innan. Det fanns någon sorts ovilja att hjälpa judarna undan döden. Det var aldrig helt självklart att tillsätta resurser för att utvidga den redan fastställda planen. Dessutom går det att fråga sig varför svenskarna inte redan ifrån början räknade in judarna i räddningsexpeditionen. Röda Korset är som nämnt tidigare en neutral organisation och verkar oavsett nationalitet, etnicitet, politisk åsikt eller religion. Men var det verkligen så under räddningsexpeditionen? Stämmer Ingrid Lomfors teori om att det finns en blind fläck i historien som ingen talar om och som heller inte bör talas om? Slutdiskussion Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur några olika författare har tolkat den svenska räddningsexpeditionen till Tyskland 1945. Undersökningen skulle också svara på hur författarnas perspektiv spelar roll för händelsen i den nutida historien. I det här diskussionsavsnittet relateras de slutsatser som presenterats i resultatet, tillsammans med de resonemang som förts tidigare i uppsatsen. De källor som undersökts till studien skildrar olika perspektiv på den svenska räddningsexpeditionen. Några författare framhåller Sverige som den stora hjälten, medan andra skäms för den svenska stoltheten. Det har minst sagt varit intressant att undersöka hur en och samma händelse kan skildras på så olika sätt och tillsammans skapa en likvärdig historia. Resultatet av undersökningen visar tydligt att räddningsexpeditionen till Tyskland aldrig hade kunnat genomföras endast av svenskarna och Folke Bernadotte. Det var många olika orsaker och kontakter som möjliggjorde expeditionen. De kanske allra viktigaste kontakterna för de svenska myndigheterna och ledningen i SRK var Felix Kersten och Heinrich Himmler, samt myndigheterna i USA och Storbritannien. 235 Koblik, s.129. Persson, s.261. 237 Ibid. 236 34 Alla författare i undersökningen, förutom Folke Bernadotte, framhåller på något sätt Felix Kerstens och Heinrich Himmlers betydelse för expeditionen. Lennart Lundberg och Sune Persson framhåller Kerstens stora insatser som en länk mellan svenska myndigheter, Heinrich Himmler och Folke Bernadotte. De humanitära insatser Kersten gjorde för fångarna i koncentrationslägren hamnade i skymundan av Bernadottes insatser. Bernadotte har enligt författarna fått den stora äran att utnämnas till hjälte för expeditionen. Att Folke Bernadotte inte nämner ett enda ord om Felix Kerstens insatser i Slutet är högst intressant. Ingrid Lomfors framhåller att det förmodligen är Bernadotte själv som utnämnt sig till hjälte och att människor sedan tagit efter. Precis som det kulturella minnet beskriver, där olika människors minnen skapar en och samma sanning. Lomfors menar att det finns en angelägenhet om att hålla hjältebilden av Bernadotte vid liv. Bevarandet av hjältebilden beror på att samhället väljer vad som skall minnas och inte. I detta fall har svenskarna valt att minnas det goda och hedersamma. Stolta svenskar har dessutom enligt Lundberg, sedan långt tid tillbaks kallat Bernadotte för ”Fredens Prins”. Men varför omnämns inte Felix Kersten likt en ”Fredens Prins”? Kunde det möjligtvis vara så att Folke Bernadottes kungliga status hade en större betydelse eftersom han var av kunglig börd? En avgörande kontakt för räddningsexpeditionen var även mellan de svenska myndigheterna och USA och Storbritannien. Svenska UD hade vid expeditionens början tagit kontakt med USA och Storbritannien för att informera dem om den svenska räddningsexpeditionen som började ta form. Eftersom de allierade skickade flyganfall mot tyska konvojer under denna tid försökte UD utverka fri lejd genom Tyskland. Den svenska räddningsexpeditionen skulle arbeta i de områden där flyganfallen var som mest intensiva. Därför fanns en rädsla för vad expeditionen skulle kunna utsättas för. USA och Storbritannien var allt annat än samarbetsvilliga och lovade aldrig några garantier för svenskarna. Men trots detta beslut beordrade brittiska myndigheter att expeditionens bussar var tvungna att målas om till vita innan genomfart till Danmark. Anledningen var att de allierade lovade att respektera expeditionen om bussarna var vita. Dessutom skulle det vara lättare att se de vitmålade bussarna ifrån luften. Med anledning av detta kom USA och Storbritannien att betyda mycket för svenskarna eftersom de trots allt hjälpte expeditionen. Hade UD aldrig lyckats få kontakt med USA eller Storbritannien hade det funnits en stor risk att svenskarna aldrig kommit hem igen. Ommålningen av bussarna var helt och hållet britternas idé. Det var något svenskarna aldrig tänkt på. De hade inte heller tänkt på att tyskarna skulle kunna utnyttja symbolen med de röda korsen. De vita bussarna var ett gott signalement för det allierade flygvapnet som kände igen expeditionen genom den vita färgen och de röda korsen. Men signalementet var inte en hemlighet. Tyskarna förstod att de allierade gjort ett hemligt avtal med svenskarna om att inte släppa bomber över expeditionen. Tyskarna som under en tid tillbaks utsatts för flygbomber från det allierade flygvapnet kan ha sett en chans i att undvika bomberna genom att kamouflera sig i vita kläder med röda kors på. En möjlig förklaring till att de allierade ifrån början inte ville acceptera fri lejd genom Tyskland, kan ha varit en rädsla för att tyskarna skulle kunna utnyttja 35 taktiken. Om expeditionen aldrig hade genomförts hade tyskarna aldrig kunnat kamouflera sig på det här sättet. Det allierade flygvapnet visste under expeditionen vilka fordon på de tyska vägarna som tillhörde hjälpaktionen. Därför var svenskarna under ett någorlunda skydd, så länge inget oväntat skulle drabba samman. Det var just ett sådant här utnyttjande som skulle kunna äventyra hjälpaktionen. Detta skulle i sin tur kunna betyda att svenskarna genom de vita bussarna undermedvetet hjälpte tyskarna att kamouflera sig. Den svenska hjälpaktionen försvårade för det allierade flygvapnet att anpassa sig till det hemliga avtalet. Anledningen är att flygvapnet genom de vita bussarna visste vilka fordon de skulle fälla bomber över och inte. Men i och med att tyskarna utnyttjade taktiken skapades förmodligen en förvirring hos de allierade. Det som egentligen skulle vara något positivt blev plötsligt negativt. Ytterligare en konsekvens som väckte stor missbelåtenhet med de svenska och tyska förhandlingarna var de påtvingade liktransporterna. För att svenskarna skulle kunna utföra expeditionens egentliga syfte, tvingades de av tyskarna att genomföra liktransporter av muselmaner. Hade svenskarna aldrig accepterat liktransporterna hade skandinaverna aldrig fått godkännande att förflyttas till Sverige. Ur moralisk och etisk synpunkt är liktransporterna fruktansvärda. Även om liktransporterna var för en god sak, eftersom de i sin tur skulle rädda skandinaver till friheten, gjordes de på bekostnad av andras liv. Detta är ett av de mörkaste kapitlen i svensk historia som aldrig talas om. Precis det här skriver historikern Ingrid Lomfors om i tidigare forskning. Lomfors har studerat den svenska hjälpinsatsen i förhållande till de fångar som offrades för att skandinaverna skulle kunna räddas. Enligt Lomfors handlar detta om den svenska historieskrivningens blinda fläck som svenskar idag vill förbise och glömma. Den svenska historien har enligt Lomfors förskönats för att dölja den verkliga sanningen. Tyskarna skyllde på att deras fordon var odugliga och inte kunde transportera fångarna själva. Det är tydligt hur tyskarna gång på gång utnyttjade den svenska räddningsexpeditionen för att skydda sig själva. Hade tyskarna genomfört liktransporterna hade de långa kolonnerna förmodligen blivit bombarderade av det allierade flygvapnet. Därför var det en lätt utväg för tyskarna att utnyttja de vita bussarna. Heinrich Himmler hade dessutom godkänt hjälpaktionen utan Adolf Hitlers kännedom. Ifall Hitler hade fått vetskap om expeditionen, hade Himmler kunnat använda hjälpaktionen som en täckmantel. Himmler hade kunnat förklara för Hitler att svenskarna kommit för att förflytta krigsfångar till andra dödsdömda läger. Kanske skulle det vara ett enkelt sätt för Himmler att dölja expeditionens egentliga syfte. Bakom hela räddningsexpeditionen döljer sig förmodligen ett stort politiskt spel som aldrig någonsin kommer att framkomma. På något sätt måste det funnits bakomliggande relationer mellan Sverige och Tyskland. Sverige tillät den tyska permittenttrafiken mellan 1940-1943. I gengäld accepterade tyskarna den svenska hjälpaktionen i mars 1945. Om Sverige aldrig hade 36 tillåtit tyskarna att transportera soldater på de svenska järnvägarna, hade Himmler förmodligen aldrig godkänt expeditionen. Det handlar i stort om tjänster och gentjänster. Hade hjälpaktionen däremot genomförts av Norge eller Danmark, hade tyskarna förmodligen aldrig accepterat den. Antagligen finns det politiska kopplingar som inte syns eller talas om. Det räcker inte med att Himmler ansågs uppskatta svenskarnas renhet för att godkänna de svenska kraven. Hela Norden tillhörde den germanska ariska rasen, trots det anföll tyskarna Norge och Danmark. Sverige låg geografiskt bättre till för en ockupation, men ändå undvek tyskarna det. Redan ifrån början planerades expeditionen för att rättfärdiga de misstag svenskarna gjort med undfallenhetspolitiken. Detta handlar också om ett politiskt spel. Genom undersökningen är det tydligt att Folke Bernadotte endast är ansvarig för hjälteinsatserna Sverige genomförde och allt det goda historien kan berätta om expeditionen. Men frågan återstår fortfarande, vem är ansvarig för de hinder och prövningar expeditionen fick utstå? Det finns nog inget bra svar på den frågan. Trots att hjälpexpeditionen är en av de största humanitära insatserna under 1900-talet, går det att konstatera att allting inte alltid är som det ser ut. Sanningen är inte så fyrkantig som den kan verka. Att svenska myndigheter valt att hemlighetshålla de vita bussarnas mörka kapitel, beror förmodligen på att Sverige uttalat sig vara ett neutralt land. Sverige har själva velat utstå som den store hjälten i den omtalade historien om de vita bussarna. Den svenska räddningsexpeditionen till Tyskland är en av de mest omtalade händelserna i svensk historia. Fokus har ständigt legat på Sveriges hjälteinsatser framför vad som egentligen hände. Historien har således valt att skildra det goda, framför det onda. Det sägs att vinnaren skriver historien. Så är det även i detta fall. Vinnaren i denna historia är Sverige som fick äran för hela räddningsexpeditionen. Människor har länge fått förklarat för sig vilken enorm bedrift svenskarna gjorde för fångarna i koncentrationslägren. Allt tack vare hjälten Folke Bernadotte. Utifrån detta har svenskar byggt sin identitet. För det är så samhället har byggt historien om de vita bussarna. Att rubba den identiteten är lättare sagt än gjort. Den svenska känslan för goda gärningar och gott ideal speglar än idag den svenska normen. Dock är inte sanningen svart eller vit. Folke Bernadotte och svenskarna kan inte ensamma ta åt sig äran för räddningsexpeditionen. Historien består aldrig av en sida. Det var många olika parter som tillsammans gjorde expeditionen möjlig. Hela räddningsexpeditionen genomfördes under Röda Korsets namn. Såhär i efterhand går det att se hur expeditionen gång på gång bröt mot Röda Korsets grundprinciper. Andra världskriget var en tid då hjälpbehovet var avsevärt större än tillgången på humanitärt bistånd. Det går inte att frånse de moraliska kompromisser SRK fick ta ställning till. Vad som var etiskt rätt eller fel i förhållande till de moraliska kraven, förbisågs för att kunna utföra räddningsarbetet. I inledningen beskrivs hur den frivilliga rödakorspersonalen reste till det sönderbombade Tyskland utan utbildning, för att rädda liv. Att ge lägerfångarna en möjlighet till en ny chans i livet. 37 Denna undersökning har ställt ett antal verk mot varandra, som tillsammans har fastställt hur de olika författarnas perspektiv spelar roll för räddningsexpeditionens betydelse i den nutida historien. Resultatet av undersökningen har belyst att samhället väljer vad historien skall berätta om och inte. De olika författarna som ingått i undersökningen har redogjort för olika perspektiv och tolkningar på den svenska rödakorsexpeditionen. Anledningen till att de anammat olika perspektiv beror på att materialet är skrivet under olika årtionden, där samhället påverkar utfallet på olika sätt. Författarna har dessutom anlagt olika minnen på historieskrivningen som gör att materialet pekar i olika riktningar. I historieskrivningen är det främst det sociala minnet som präglar den svenska räddningsexpeditionen. För att historien skall leva vidare behövs vissa egenskaper som stödjer minnet. En av dessa egenskaper är att ha en fysisk gestalt som människor kan påminnas om. I historien om de vita bussarna har Folke Bernadotte framträtt som den store hjälten för expeditionens genomförande. Anledningen till att människor väljer att lyfta fram Bernadotte på detta sätt beror på att samhället vill ha en enskild individ som hjälte. Folke Bernadottes bok Slutet har legat till grund för de slutsatser som tagits gällande räddningsexpeditionen. Detta beror på att människor tiden efter hjälpaktionen inte kunde ta reda på vad som hände på något annat sätt än att läsa boken. De enda som egentligen visste vad som hände under expeditionen var de som medverkade. Historien kring de vita bussarna skapades genom de första böckerna som skrevs efter räddningsexpeditionen, däribland Slutet. Hade Folke Bernadotte som enskild hjälte skildrat händelsen ur ett annat perspektiv eller framhållit hela sanningen, utan blinda fläckar, hade händelsen fått en annan historia. Historien skapades tidigt efter expeditionens hemkomst och har kommit att ligga till grund för den nutida historien. Därför är det inte konstigt att de vita bussarna fått sina blinda fläckar. På det här sättet har historien om de vita bussarna tillkännagivits. Samhället talar om Folke Bernadotte och de vita bussarna, framför räddningsexpeditionens verkliga historia. Avslutning Joseph Brodsky har skrivit dikten: ”Minns: det förflutna sjunker inte spårlöst undan i minnet; det har behov av framtid.”238 Är detta en möjlig förklaring till varför det är så viktigt att minnas historien och vårt förflutna? Det förflutna försvinner inte ur våra minnen, eftersom de präglar människors sätt att leva och skapa historia. Det beror helt enkelt på att det förflutna behöver återberättas för att få en framtid. Trots att historien är så viktig att minnas faller den ibland i glömska. Ingrid Lomfors förklarar denna glömska som historieskrivningen blinda fläck. 238 Joseph Brodsky, Historien, som nedan skall berättas och andra minnen, Stockholm, 1984, s.51. 38 Den svenska räddningsexpeditionen är i historieskrivningen ett resultat av det människor minns eller glömt. Det är i princip omöjligt att återberätta den exakta historien eftersom vi människor glömmer detaljer med tiden. Därför utgörs historieskrivningen av ett urval av förflutenheten. Våra föreställningar om det förflutna präglas av val av perspektiv, källmaterial och våra frågor till dåtiden. Människor skapar kulturella värderingar utifrån det förflutna, som sedan förmedlas vidare för att minnas eller glömma historia. Författare väljer att antingen minnas den verkliga historien eller att glömma den och därmed vinkla historien utifrån olika perspektiv. En av de mest omtalade händelserna i svensk historia är inte så skimrande som historieskrivningen beskriver. Bakom all historia finns förmodligen något som väljs att inte minnas eller talas om. I många fall läggs fokus på en enskild individ för att historien skall framstå bättre än den egentligen är. Så är det gällande historien om de vita bussarna. Folke Bernadotte används som en skyddsmantel för att dölja den verkliga sanningen bakom den svenska humanitära expeditionen. Människor talar aldrig om de liktransporter svenskarna tvingades utföra för att rädda skandinaver. Ingen talar heller om alla de hot och hinder expeditionen stötte på. Ingen talar heller om den stora bedrift de frivilliga rödakorsarbetarna gjorde för att förverkliga expeditionen. Historieskrivningen döljer sanningen för att minnas det goda och hedersamma. Trots att det har gått sjuttio år sedan räddningsexpeditionen lämnade Sverige har historien om de vita bussarna fortfarande inte ändrats. Det är en av de mest omtalade händelserna i svensk historia och än idag är historikerna inte ense om räddningsexpeditionens utgång. Historieskrivningen har valt att lyfta fram minnena efter expeditionen framför den verkliga sanningen. Frågan om vem som bär ansvaret för det lidande människor utsattes för under hjälpaktionen står fortfarande obesvarad. Vem bär ansvaret för Sveriges moraliska skuld? Förtjänsten av de goda insatserna vet vi idag bärs av Folke Bernadotte, fastän många historiker menar att det inte är en rättvis sanning. När beslutet togs om att en svensk räddningsexpedition skulle sändas till Tyskland 1945, visste ingen hur den skulle komma att påverka historien. 39 Käll- och litteraturförteckning Källor Bernadotte, Folke. (1945). Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Sjunde upplagan. Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners Förlag. Frykman, Sven. (1945). Röda korsexpeditionen till Tyskland. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Kersten, Felix. (2010). Samtal med Himmler. Tredje upplagan. Stockholm: CKM Förlag. Koblik, Steven. (1987). ”Om vi teg skulle stenarna ropa” – Om Sverige och judeproblemet 19331945. Stockholm: Nordstedts Förlag. Lomfors, Ingrid. (2005). Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945. Stockholm: Atlantis. Lundberg, Lennart. (1997). Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget. Göteborg: Tre böcker Förlag AB. Persson, Sune. (2002). ”Vi åker till Sverige” – De vita bussarna 1945. Rimbo: Fischer & Co. Rundberg, Gerhard. & Meyer, Henry. (1945). Rapport från Neuengamme: Svenska Röda korsets hjälpaktion bland koncentrationslägerfångar i Tyskland tiden den 7 mars – 5 maj 1945. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Svensson, Åke. (2007). De vita bussarna. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Göteborg: Quarnberget Förlag. Litteratur Booth, Andrew., Papaioannou, Diana. & Sutton, Anthea. (2012). Systematic Approaches to a Successful Literature Review. SAGE Publications Ltd. Einhorn, Lena. (1999). Om vilja och vankelmod i krigets skugga. Stockholm: Prisma. Forsberg, Christina. & Wengström, Yvonne. (2013). Att göra systematiska litteraturstudier: värdering, analys och presentation av omvårdnadsforskning. Stockholm: Natur & Kultur. Friberg, Febe. (2012). Dags för uppsats: vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Uppl.2. Lund: Studentlitteratur AB. Jesson, Jill. K. (2011). Doing your literature review: traditional and systematic techniques. London: Sage. 40 Rienecker, Lottie. & Stray Joergensen, Peter. (2014). Att skriva en bra uppsats. Uppl.3. Stockholm: Liber AB. Elektronisk litteratur Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget. (2000). http://www.redcross.se/Documents/Vitabuss%5b1%5d.pdf. Stockholm: Svenska Röda Korset. Radioklipp Sveriges radio. SR. P3 dokumentär: Folke Bernadotte och de vita bussarna. Sändes: söndag 20 oktober 2013 kl. 14.03. Producent: Simon Moser. Webbsidor/Internetkällor Röda Korset. Om oss. Såhär arbetar vi. http://www.redcross.se/om-oss/sa-har-arbetar-vi/. Hämtad: 2015-11-06. Röda Korset. Om oss. Våra grundprinciper. http://www.redcross.se/om-oss/sa-har-arbetarvi/grundprinciper/. Hämtad: 2015-11-06. Röda Korset. Vår historia. Idén till röda korset föddes på slagfältet. http://www.redcross.se/omoss/historik/. Hämtad: 2015-11-06. Ågren, Maria. Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens roll i dagens historieforskning. Historisk tidskrift. Publicerad: 2005:2. Hämtad: 2015-11-18. 41 Bilaga 1 Materialbeskrivning Följande böcker har använts som grund för undersökningen: Den första boken Slutet (1945) skrevs av Folke Bernadotte. Boken beskriver och skildrar författarens egna erfarenheter från den Svenska Rödakorsexpeditionen utifrån de anteckningar och rapporter författaren skrev våren 1945.239 Den andra boken är en nytryckning av originalutgåvan som skrevs av Felix Kersten 1947. Boken heter Samtal med Himmler (2010) och redogör för doktor Felix Kerstens humanitära insatser under andra världskriget. Kersten uppskattats bland annat för att ha gjort hjälpinsatsen möjlig för svenskarna.240 Den tredje boken, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 (2005) har skrivits av Ingrid Lomfors och handlar om baksidan av den historiska händelsen. Lomfors menar att det finns en blind fläck i historien ingen talar om. Boken tillägnas de fångar som dog för skandinavernas skull och beskriver en hjältebild som inte anses höra hemma i historien.241 Författaren Sune Persson har skrivit boken ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2003). Boken förklarar hela räddningsexpeditionens livsfarliga förlopp. Den förklarar det historiska skedet som satte Sverige och Röda Korset på kartan. Persson redogör i boken för rödakorspersonalens arbete, expeditionens möjliggörande och de svårigheter Röda Korset stötte på.242 Den femte boken De vita bussarna (2002) är skriven av Åke Svensson. Boken är liksom Sune Perssons, en redogörelse för den svenska rödakorspersonalets insats i Tyskland 1945. Åke Svensson var reservofficer under expeditionen och skrev boken direkt efter hemkomsten i maj 1945.243 Den sjätte boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget (1997) skriven av Lennart Lundberg, handlar om hela räddningsexpeditionens förlopp, de 239 Folke Bernadotte, Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, sjunde upplagan, Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners Förlag, 1945. 240 Felix Kersten, Samtal med Himmler, tredje upplagan, Stockholm: CKM Förlag, 2010. 241 Ingrid Lomfors, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945, Stockholm: Atlantis, 2005. 242 Sune Persson, ”Vi åker till Sverige”: De vita bussarna 1945, Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co, 2003, s.129 243 Åke Svensson, De vita bussarna, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Göteborg: Quarnberget Förlag, 2007. 42 koncentrationsläger som besöktes samt viktiga personers insatser som hade betydelse för expeditionen, som riskerade sina liv för andras liv.244 Sven Frykman som skrivit boken Röda korsexpeditionen till Tyskland (1945), skildrar den svenska rödakorspersonalens arbete i Tyskland och i Danmark. Boken tillkom på uppmaning av den danska regeringen. Sven Frykmans bok innehåller ett unikt källmaterial med personliga nedskrivna berättelser.245 Näst sista boken Rapport från Neuengamme (1945) skrevs av Gerhard Rundberg och Henry Meyer. Boken innehåller en saklig redogörelse för koncentrationslägerlivet som Gerhard Rundberg fick uppleva under tiden som läkare i Svenska Röda Korset. Dessutom skriver den danske läkaren Henry Meyer om de medicinska experiment som utfördes på fångarna, samt ödet personalen i Röda Korset gick till möte.246 Den sista boken som används till undersökningen är ”Om vi teg skulle stenarna ropa” – Om Sverige och judeproblemet 1933-1945 (1987) skriven av Steven Koblik. Boken handlar om svenska myndigheters och politikers agerade och inställning till Europas judeförföljelser under andra världskriget. Boken skildrar också de skandinaviska judar som kom till Sverige med de vita bussarna, samt den undsättningspolitik som bedrevs i Sverige under andra världskriget.247 Ytterligare en källa som använts till undersökningen är en dokumentär från Sveriges Radio P3. Dokumentären Folke Bernadotte och de vita bussarna sändes söndagen den 20 oktober 2013. Producent för dokumentären var Simon Moser.248 244 Lennart Lundberg, Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget, Göteborg: Tre Böcker Förlag AB, 1997. 245 Sven Frykman, Röda Korsexpeditionen till Tyskland, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1945. 246 Gerhard Rundberg & Henry Meyer, Rapport från Neuengamme: Svenska Röda korsets hjälpaktion bland koncentrationslägerfångar i Tyskland tiden den 7 mars – 5 maj 1945, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1945. 247 Steven Koblik, ”Om vi teg skulle stenarna ropa”: Om Sverige och judeproblemet 1933-1945, Stockholm: Nordstedts Förlag, 1987. 248 SR, P3 dokumentär, Simon Moser, Folke Bernadotte och de vita bussarna, sändes 2013-10-20. 43 Bilaga 2 Svenska Röda Korsets sju grundprinciper Humanitet: Röda Korset skapades ur viljan att utan åtskillnad bistå dem som sårats på slagfältet. Vi arbetar internationellt och nationellt för att förhindra och lindra mänskligt lidande. Målet är att skydda liv och hälsa och att värna respekten för människovärdet. Vi främjar ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla folk. Opartiskhet: Röda Korset gör ingen åtskillnad mellan nationalitet, etnisk tillhörighet, religion, samhällsställning eller politisk åsikt. Vi arbetar uteslutande för att lindra människors lidande och att i första hand hjälpa de mest nödställda. Neutralitet: Röda Korset tar inte ställning i fråga om politik, etnisk tillhörighet, religion eller ideologi. Vi är neutrala för att bevara människors förtroende. Självständighet: Röda Korset är en självständig förening. Som nationell rödakorsförening hjälper vi staten på det humanitära området. Men vi ska behålla ett oberoende som gör att vi alltid kan handla i enlighet med Röda Korsets principer. Frivillighet: Röda Korset ger hjälp frivilligt och osjälviskt. Frivillighet gäller både givare och mottagare. Den frivilliga hjälpen får inte innebära att man ger avkall på kvaliteten. Med osjälvisk hjälp menas att vi inte har några egna intressen att tillgodose. Enhet: I varje land får endast finnas en rödakors- eller rödahalvmåneförening. Den ska vara öppen för alla och den humanitära verksamheten ska omfatta hela landet. Universalitet: Röda Korset är en världsomfattande organisation inom vilken alla nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningar har samma skyldigheter och rättigheter att bistå varandra.249 249 Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09. 44