The Swedish rescue expedition in Germany in 1945

 The Swedish
rescue expedition
in Germany in
1945
A literature review of one of the most talked about
events in Swedish history – the white buses
DELKURS: C-uppsats
KURS: Historia 61-90 hp FÖRFATTARE: Elin Gunnarsson
EXAMINATOR: Brita Planck TERMIN: HT -2015 JÖNKÖPING UNIVERSITY
School of Education and Communication
C-uppsats 15 hp Historia 61-90 hp
Ämneslärarprogrammet
HT -2015
SAMMANFATTNING
Elin Gunnarsson
Den svenska räddningsexpeditionen i Tyskland 1945
En litteraturstudie om en av de mest omtalade händelserna i svensk historia - de vita bussarna
Antal sidor: 44
Sökord: de vita bussarna, Sveriges historia, 1945, andra världskriget, Röda Korset,
Innehållsförteckning
Inledning
1
Problemdiskussion
1
Syfte och frågeställningar
2
Material
Avgränsningar
2
3
Metod
4
Forskningsläge
5
Teorianknytning
7
Bakgrund
Svenska Röda Korset (SRK)
Folke Bernadotte
9
9
11
Resultat
Författarna om räddningsexpeditionens möjliggörande och bakomliggande orsaker
Författarna om rödakorsexpeditionens hinder och svårigheter
Författarna om huruvida rödakorsexpeditionen följde Röda Korsets grundprinciper eller inte
12
12
19
29
Slutdiskussion
34
Avslutning
38
Käll- och litteraturförteckning
Källor
Litteratur
Elektronisk litteratur
Radioklipp
Webbsidor/Internetkällor
40
40
40
41
41
41
Bilaga 1
Materialbeskrivning
42
42
Bilaga 2
Svenska Röda Korsets sju grundprinciper
44
44
Inledning
I år är det sjuttio år sedan de vita bussarna lämnade Sverige i Röda Korsets namn för att rädda
skandinaver i det sönderbombade Tyskland. Ingen visste då hur Förintelsen och andra
världskriget
skulle
sätta
spår
på
omvärlden.
Ingen
visste
heller
vilken
debatt
räddningsexpeditionen skulle komma att väcka. De frivilliga rödakorsarbetarna visste endast att
de skulle genomföra expeditionen och rädda så många skandinaver som möjligt. Uppdragets
beskrivning var enkel, utan några konstigheter. Det var i alla fall vad rödakorspersonalen som
skulle komma att genomföra expeditionen trodde. Att de skulle stöta på olika problem och hot,
ingick inte i planen. Beredskapen för att möta dessa hot och svårigheter var få. Utan utbildning
gav sig svenskarna iväg på deras livs största och farligaste äventyr. Något de sent skulle komma
att glömma. Det handlade om att rädda människor och det gavs bara en enda chans.
Den här uppsatsen handlar om Folke Bernadotte och de vita bussarna som lämnade Sverige i
mars 1945. Samma år skrev Folke Bernadotte följande anteckning i sin kalender: ”Konfucius:
Bättre tända ett ljus, om än aldrig så litet, än att förbanna mörkret.”1 Detta förklarar hela
räddningsexpeditionen. Viljan, lusten och öppenheten att hjälpa till, oavsett vilket pris som skulle
få betalas. Det är precis det här modet och civilkuraget som gjorde expeditionen möjlig och det är
också enligt denna grundprincip Röda Korset verkar.
Problemdiskussion
Anledningen till att ämnet är intressant att undersöka ur en samhällsproblematisk synpunkt är
för att de vita bussarna fått en stor historisk betydelse. Historien kring Folke Bernadotte och de
vita bussarna har med tiden kommit att skildras på många olika sätt. Historiker har fritt fått
möjligheten att tolka räddningsexpeditionen och skapa egna perspektiv. Detta har i sin tur skapat
kritik och motstridiga uppgifter. Problemet med de vita bussarna är just att det skapats så många
tolkningar. Svenskarna hade en uppgift. Att rädda liv. Att ge lägerfångarna en möjlighet till en ny
chans i livet. En hjälteinsats har det kommit att kallas. Än idag är historikerna inte ense om
räddningsexpeditionens utgång. Detta är ett problem som är högst intressant att undersöka. Vem
bär Sveriges moraliska skuld eller förtjänsten av de goda insatserna? Den nuvarande situationen i
världen är minst lika spänd och komplicerad som den var under andra världskriget. Det
fullständiga kaos som uppstod har aldrig riktigt lagt sig. Med hjälp av humanitär verksamhet kan
situationer som uppstår på grund av krig och andra stridigheter underlättas. Verksamheter som
bygger på hjälpsamhet och kärlek har stor chans att övervinna det hat som råder i skuggan av
oenigheternas krig.
1
Sune Persson, ”Vi åker till Sverige”: De vita bussarna 1945, Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co, 2003, s.129.
1 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att visa hur några olika författare har tolkat räddningsexpeditionen som
Röda Korset fick i uppdrag att genomföra i mars 1945. Samt hur dessa olika perspektiv spelar roll
för händelsen i den nutida historien, utifrån valda frågeställningar. Undersökningen skall
dessutom redogöra för hur och varför en och samma händelse kan tolkas utifrån olika perspektiv.
De frågeställningar undersökningen bygger på är:
•
Hur tolkas och beskrivs möjliggörandet av räddningsexpeditionen enligt författarna?
Vilka är de främsta orsakerna till genomförandet?
•
Stötte expeditionen på några hinder och svårigheter? I så fall vilka och hur förklaras de
av författarna?
•
Hur förhöll sig expeditionen enlig författarna till Röda Korsets grundprinciper? Följdes
dem eller förekom det brott mot dem? I så fall vilka?
Material
De källor som utgör grunden till undersökningen består av tio stycken böcker skrivna av olika
författare under olika årtionden. Detta ger ett brett historiskt perspektiv och tydliggör hur en och
samma händelse skildras utifrån sin tidsanda. En bok som skrevs under mitten av 1900-talet
redogör troligtvis inte för liknande skeenden som en bok från 2000-talet gör. Beroende på under
vilket årtionde boken skrevs, läggs olika vikt vid den samhälleliga påverkan.
För att hitta materialet till undersökningen gjordes en sökprocess via LIBRIS på litteratur som
hade koppling till de vita bussarna. Det gick snabbt att skönja vilken litteratur och vilka författare
som återkom ofta och som därmed hade en stor betydelse för händelsen. Efter att ha fått en
tydligare bild av både författarna och verken, beställdes litteraturen för att kunna studera
böckerna närmare och få en bild av dess omfattning. Utifrån läsning i böckernas källförteckning
gavs det en ännu tydligare bild av verkens betydelse, då många av böckerna återgav varandra.
I bilaga 1 återfinns de källor som har använts som grund till undersökningen. De
källor som utgör den största och viktigaste delen i uppsatsen är följande:
Boken Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland
1945 (2005) har skrivits av Ingrid Lomfors och handlar om baksidan av den historiska händelsen
våren 1945. Boken tillägnas de fångar som dog för skandinavernas skull och beskriver en
2 hjältebild som Lomfors inte anser höra hemma i historieskrivningen.2 Anledningen till att det är
en viktig källa för uppsatsen är för att den problematiserar rödakorsexpeditionen ur ett
perspektiv som inte återfunnits i många svenska källor. Lomfors lyfter en problematik som
skildrar den svenska hjälpinsatsen ur ett annorlunda perspektiv och förklarar händelsen som en
blind fläck i historieskrivningen.3 Att minnas det goda och hedersamma anser Lomfors ligga
närmare det svenska hjärtat, än att påminnas om den förödande humanitära insatsen svenskarna
genomförde i mars 1945. Lomfors skriver om att det finns en blind fläck i historien som ingen
talar om. Denna blinda fläck handlar om de vita bussarna.4
Författaren Sune Persson har skrivit boken ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2003).
Boken förklarar hela räddningsexpeditionens början till slut. Den förklarar det historiska skede
som satte Sverige och Röda Korset på kartan. Persson redogör i boken för rödakorspersonalens
livsfarliga arbete, expeditionens möjliggörande och de svårigheter Röda Korset stötte på.5 ”Vi
åker till Sverige” är en viktig källa för uppsatsen eftersom den innehåller en noggrann
redogörelse för hur expeditionen kunde möjliggöras, samt alla delar och människor som kan
tänkas vara en del av räddningsexpeditionen.6
Den tredje boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget
(1997) är skriven av Lennart Lundberg. Boken handlar om hela räddningsexpeditionens förlopp
och viktiga personers insatser som varit av betydelse för expeditionen. Lundberg skildrar de
människor som riskerade sina liv för andras liv.7 Anledningen till att detta är en viktig källa för
uppsatsen är för att Lundberg beskriver ett antal svenskar som glömts bort i skuggan av annan
historia. Lundberg lyfter den problematik i Sveriges historia som inte uppmärksammar svenska
hjältar. En av de hjältar som Lundberg skriver om är Folke Bernadotte. Den insats Bernadotte
gjorde för Röda Korset och de skandinaver som räddades ur lägren, är enligt Lundberg
enastående.8
Avgränsningar
De avgränsningar som gjorts till undersökning är mestadels med materialet. För att göra
uppsatsen snävare och mer fokuserad har det gjorts ett specifikt urval av källor. Fördelen med att
ha få böcker är att resultatet blir snävare och analysen blir djupare. Om fler böcker hade använts
hade varje bok fått mindre utrymme och det hade gjort analysen platt och ytlig.
Vid urvalet av källor under sökprocessen togs hänsyn till ett antal inklusions- och
exlutionskriterier. Dessa innebar att källorna som skulle användas var tvunget att vara på svenska
2
Ingrid Lomfors, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945,
Stockholm: Atlantis, 2005.
3
Lomfors.
4
Ibid.
5
Persson.
6
Ibid.
7
Lennart Lundberg, Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget, Göteborg: Tre Böcker
Förlag AB, 1997.
8
Lundberg.
3 för att underlätta inläsningen och analysen av materialet. Dessutom skulle materialet bestå av
både primär- och sekundärkällor för att kunna lyfta olika perspektiv. De olika källorna bekräftar
således varandra eftersom svaren belyser samma händelse på olika sätt. Publiceringsdatum var
därför inte ett avgörande kriterium. Detta gör i sin tur att resultatet inte blir beroende av hur
händelsen exempelvis skildrats under 1900-talet. Det handlar snarare om hur historien skildrat
händelsen överlag och vilken koppling den har till den nutida historien. Ytterligare ett kriterium
var att källorna skulle skilja sig åt och inte ha samma typ av inriktning. Dock skulle huvudfokus
vara på de vita bussarna och räddningsexpeditionen. Vidare skulle materialet i någon mån kunna
svara på uppsatsens frågeställningar och syfte, med fokus på att kunna skapa en ny helhet.
Metod
För att kunna besvara frågorna till undersökningen har en integrativ litteraturstudie använts som
metodologiskt tillvägagångssätt. Det är en vetenskaplig metod som ger forskaren möjlighet att få
en större förståelse för det valda ämnet. Enligt forskarna Andrew Boot, Diana Papaioannou och
Anthea Sutton är en litteraturstudie konsekvent, tydlig och systematisk.9
Vid studerandet av texter menar historieprofessorn Maria Ågren, att det är viktigt att ta hänsyn
till vad som blir synligt vid inläsningen av texter och varför. Enligt Ågren speglar resultatet av en
undersökning den information som blivit synlig vid inläsningen. Materialet vid en litteraturstudie
väljs ut efter vad forskaren själv finner intressant och som stödjer det egna ställningstagandet.
Studien blir således beroende av den enskilde forskarens åsikter och slutsatser. Eftersom
slutsatserna grundas på forskarens utvalda material finns det en risk att undersökningen inte blir
övergripande över ett helt område, utan endast förhåller sig till det utvalda materialet.10 Detta
kan i sin tur leda till att olika forskare som är verksamma inom ett och samma område, inte
kommer fram till en och samma slutsats. Det beror på att olika personer hämtar upp olika
information vid inläsning av ett material.11 Med anledning av detta kan det vara problematiskt att
genomföra en litteraturstudie eftersom felaktiga slutsatser kan dras. Resultatet av en forskares
egen studie, stödjer endast den egna studien.12
Litteraturstudier kan variera i arbetssätt och inriktning beroende på vilket sätt forskaren väljer
att gå till väga.13 Denna undersökning tillämpas av en integrativ litteraturstudie. Den integrativa
litteraturstudiens syfte är att syntetisera ett utvalt material för att kunna gå ett steg vidare och
9
Andrew Boot, Diana Papaioannou & Anthea Sutton, Systematic Approaches to a Successful Literature Review, SAGE
Publications Lt, 2012, s.1ff.
10
Maria Ågren, Historisk tidskrift, Synlighet, vikt och trovärdighet – och självkritik: Några synpunkter på källkritikens
roll i dagens historieforskning, utgiven: 2005:2, hämtad: 2015-11-18.
11
Ågren.
12
Christina Forsberg & Yvonne Wengström, Att göra systematiska litteraturstudier, Stockholm: Natur & Kultur, 2013,
s.26.
13
Forsberg & Wengström, s.26.
4 skapa en ny helhet inom ett område. Forskaren Jill K. Jesson beskriver vetenskapliga studier som
att fylla tomma hål i den befintliga vetenskapen som i sin tur skapar en ny helhet.14
När en forskare använder sig av en integrativ litteraturstudie dras slutsatser som verifieras för att
förstå sammanhang i det utvalda materialet. För att nå fram till ett slutgiltigt resultat analyseras
och tolkas materialet som enligt Febe Friberg, oftast bygger på ett underliggande mönster.15
Materialet är särskilt utvalt och lämpat till undersökningen syfte och frågeställningar och ligger
till grund för den jämförande analysen och verifieringen som skall nå fram till en slutsats.16
Anledningen till att den integrativa litteraturstudien är mest lämplig för denna undersökning
beror på att den möjliggör för att hitta underliggande mönster i materialet i större utsträckning
än annars. Dessutom blir materialet en grund för att bekräfta någon sorts sanning utifrån de
tolkningar som görs. På så sätt skapas en ny helhet.
För att systematisera det valda materialet har arbetssättet valts ut utifrån Jill K. Jessons
bearbetningsmetod som gick ut på att: läsa in det valda materialet och göra en analyserande
sammanfattning av källornas viktiga bärande delar.17 Efter noggrann läsning syntetiserades och
analyseras materialet för att få en överskådlig bild av författarnas olika perspektiv. Resultatet av
analysen på böckerna är inte heltäckande då meningar och stycken valts ut för att passa studiens
syfte, därför presenteras endast källornas huvuddrag. Som nämnts tidigare är presentationen
aningen subjektiv eftersom informationen väljs ut av forskaren själv. Därför finns det en påtaglig
risk att detaljer faller bort som annars hade varit viktiga för undersökningen. Nackdelen med
detta tillvägagångssätt är just att det kan bli bortfall av vissa aspekter och detaljer.
Den här studien avses lägga en grund för framtida forskning. Huvudfokus ligger på att
systematisera, analysera, verifiera, samt hitta ett underliggande mönster i det valda materialet,
för att komma fram till ett resultat. Studien skall dels reda ut olika perspektiv och tolkningar som
anlagts på räddningsaktionen, samt varför expeditionen tolkas på så olika sätt, och reda ut vilken
roll dessa perspektiv spelar för den nutida historien.
Forskningsläge
Historikern Ingrid Lomfors skrev 2005 boken Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska
Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945.18 Ingrid Lomfors skildrar den svenska humanitära
insatsen i förhållande till de politiska fångar som offrades för att expeditionen skulle kunna
genomföras. Lomfors skriver om den blinda fläck som fallit ur historieskrivningen för den
14
Jill K. Jesson, Doing your literature review – traditional and systematic techniques. London: Sage, 2011.
Febe Friberg, Dags för uppsats: vägledning för litteraturbaserade examensarbeten, Lund: Studentlitteratur AB,
2012, s.141.
16
Friberg, s.141
17
K. Jesson.
18
Lomfors.
15
5 svenska identitetens skull. Den svenska berömda hjälpinsatsen får genom Lomfors skildring en
ny baksida, som lyfter fram den humanitära katastrof hjälpinsatsen slutade i.19
Ingrid Lomfors studie har resulterat i en ny historia många svenskar helst vill förbise och
glömma. Det är som att en del av den svenska historieskrivningen glömts bort, menar Lomfors.
Det faktum att boken bidrar till en ny historieskrivning, skapar en del frågetecken kring
hjälpexpeditionen. Det finns få historiker som har skildrat historien på detta sätt och lyft fram
Sveriges skuld och skam framför hjälteidealet. Den svenska historien har enligt Lomfors
förskönats för att dölja den verkliga sanningen.20
Många av de böcker som har skrivits om hjälpexpeditionen 1945 handlar om Sveriges
flyktingpolitik under andra världskriget och åren efter krigets slut. Det finns också en hel del
böcker som
skildrar Förintelsens och
nazismens offer som
svenskarna
hjälpte
vid
räddningsexpeditionen. Många gånger skildras svenskarna likt hjältar för sina insatser.
En av de författare som skrivit om olika människor som liknas vid hjältar för sina insatser är Lena
Einhorn. År 1999 skrev Lena Einhorn boken Handelsresande i liv: Om vilja och vankelmod i
krigets skugga,21 som handlar om alla de offer som under Förintelsen räddats av enskilda hjältar,
så som Folke Bernadotte och Raul Wallenberg.
Lena Einhorn har utifrån sina studier kring Sveriges försök att skapa en värdig historia kommit
fram till att historieskrivningen bör skrivas om. Einhorn menar att det finns en bakomliggande
orsak som inte talas om kring varför fångarna kunde friges ur koncentrationslägren. Svaret är
inte så enkelt som många tror. Dessutom lyfter Einhorn frågan varför de svenska enskilda
hjältarna inte lyckades bättre än de gjorde. Lena Einhorn beskriver problematiken i boken
Handelsresande i liv, med en viss kluvenhet och försummelse gentemot de svenska
myndigheterna.22 En sorts förtvivlan som kan liknas likt den Ingrid Lomfors beskriver om den
svenska historiens blinda fläck.
Ytterligare en författare som skildrat svenska hjältar under andra världskriget är Lennart
Lundberg som 1997 skrev boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra
världskriget.23 Medan Lena Einhorn menar att Sverige lyfter fram hjältar som egentligen inte bör
ta en så stor plats i historien, menar Lennart Lundberg snarare att andra världskrigets svenska
hjältar glömts bort, däribland Folke Bernadotte. Lundberg har med sin studie kommit fram till
att räddningsexpeditionen blev mer framgångsrik än svenskarna trott. Det blev en enastående
räddningsbragd, menar Lundberg.24 Folke Bernadottes insats för Röda Korset är hedervärd och
imponerande enligt Lundberg. Utan Bernadotte hade expeditionen aldrig varit möjlig. Lundberg
skriver också att svenskarna bör vara stolta över den insats Röda Korset gjorde i Tyskland för
19
Lomfors.
Ibid.
21
Lena Einhorn, Handelsresande i liv: Om vilja och vankelmod i krigets skugga, Stockholm: Prisma, 1999.
22
Einhorn.
23
Lundberg.
24
Ibid.
20
6 lägerfångarna. Lundberg skriver att det är en av de största humanitära handlingar svenskar
någonsin gjort under 1900-talet.25
Det är en avsevärd skillnad i historieskrivningen mellan Ingrid Lomfors, Lena Einhorn och
Lennart Lundberg. Precis såhär fortsätter den efterforskning som gjorts kring hjälpexpeditionen
1945. Rösterna är många och olika. Det som är särskilt intressant med den tidigare forskningen
inom ämnet är just denna åtskillnad. Det är intressant hur en och samma händelse kan skapa så
många perspektiv, fastän historieskrivningen endast nämner ett perspektiv.
Det har ännu inte fastställts vilken roll de olika perspektiven spelar för den nutida historien. Med
anledning av det syftar denna undersökning till att redogöra för hur några olika författare har
tolkat räddningsaktionen våren 1945, då de vita bussarna lämnade Sverige. Dessutom skall
undersökningen redogöra för hur och varför en och samma händelse kan tolkas utifrån olika
perspektiv. Uppsatsen strävar efter att skapa en ny helhet inom området utifrån det valda
materialet och jämföra och analysera dessa emellan.
Teorianknytning
Precis som med all historieskrivning är den svenska hjälpinsatsen ett resultat av det människor
minns eller glömt. Utifrån det människor väljer att berätta om görs ett urval, en selektion av
förflutenheten. Det är i princip omöjligt att återberätta den exakta historiska verkligheten
eftersom det inte går att minnas allt som hänt. Våra föreställningar om det förflutna förändras
beroende på ”val av perspektiv, källmaterial och vilka frågor vi väljer att ställa till dåtiden.”26 Det
förflutna påverkas därför av olika saker för olika människor, eftersom urvalet varierar.
Den norske historikern Ottar Dahl, menar att historia är en process mellan historiemedvetenhet
och synen på oss själva.
Vi talar om en allmän historiemedvetenhet, knuten till ett individuellt och kollektivt
minne, som formas i en kontinuerlig och spontan process allteftersom aktuella
upplevelser ’blir historia’. I denna process sker nödvändigtvis ett urval av
beståndsdelar från hela verklighetsförloppet. En del försvinner i glömska, några tas
tillvara och byggs in i våra föreställningar om världen och oss själva.27
Utifrån detta menar Dahl att en nation, en individ eller ett kollektiv kan spegla sig själva utifrån
dåtidens händelser. Historien blir således meningsbärande referenser för det kollektiva minnet i
samhället och varje människas identitet. Dessa meningsbärande referenser menar Dahl kan leda
till att människor skapar kulturella värderingar som sedan förmedlas vidare för att minnas eller
25
Lundberg.
Lomfors, s.42.
27
Ibid.
26
7 glömma det förflutna.28 Historieskrivningen brukar tala om tre olika sätt att minnas eller glömma
det förflutna; det historievetenskapliga minnet, det kulturella minnet och det sociala minnet.
Dessa tre minnen finns i alla samhällen och präglar varandra.
Det historievetenskapliga minnet redogör för den historiska verkligheten. Det handlar om att
källkritiskt skildra förfluten tid. Oftast sker detta genom att jämföra olika urkunder emellan för
att sedan komma fram till en slutsats. Historikern Ingrid Lomfors menar att det inte har ägnats
så mycket tid åt vetenskaplig forskning gällande rödakorsexpeditionen 1945.29 Lomfors skriver
också att minnet av de vita bussarna levt vidare hos den svenska befolkningen, trots att det inte
finns några vetenskapliga bevis för händelsen.30
För att minnas det förflutna behöver människor således inte någon vetenskaplig sanning, enligt
Lomfors. Minnet byggs upp av andra företeelser som präglar historien. En av dessa företeelser är
det kulturella minnet som är beroende av historiens personliga berättelser och föreställningar.31
Alla de människor som medverkade i expeditionen eller togs omhand om av Röda Korset bär på
minnen som tillsammans beskriver en och samma händelse. Många av dessa minnen bekräftar
den humanitära verksamhetens betydelse för människors överlevnad.32
Den norske folklivsforskaren Anne Eriksen har studerat hur människors olika hågkomster formar
en gemensam föreställning om en företeelse. Eriksen menar att olika minnen suddas ut och
glöms bort för att domineras av det kollektiva hedersamma minnet. ”Eriksen betecknar denna
minnesprocess som ett uttryck för en ’samkörd kulturell meningsproduktion’.”33 Det kan alltså
vara lättare för ett samhälle att minnas och hålla fast vid en och samma berättelse för att stärka
nationens identitet. Eftersom det kulturella minnet är beroende av olika personers egna
berättelser, blir dessa minnen inte ett uttryck för den verkliga sanningen. Det är snarare ett
kulturuttryck som baseras på en allmän tolkning av det förflutna, oberoende av sanningshalten.34
Människor kan alltså utifrån det kulturella minnet skapa sin egen historia, oavsett om den är
sann eller inte. Det betyder i sin tur att historien kan präglas av vetskap som inte är sanningsenlig
eftersom den byggs upp av olika människors hågkomster. Som nämnts tidigare finns det en
problematik med denna typ av historieskrivning eftersom det är i princip omöjligt att minnas den
exakta historien. Minnet utgörs av en selektion av det förflutna. Det innebär att människor väljer
vad som skall lyftas fram i historien eller inte. Information som är känslig för nationen eller för
inblandade människor kan därför refuseras, för att istället lyfta fram det goda och hedersamma.
Det sociala minnet är till skillnad från det kulturella och historievetenskapliga, ett sätt för ett
samhälle att minnas det förflutna. Historien om de vita bussarna har blivit oförändrad utan att
28
Lomfors, s.43.
Lomfors, s.43f.
30
Lomfors, s.44.
31
Ibid.
32
Lomfors, s.44.
33
Lomfors, s.45.
34
Ibid.
29
8 kritiskt granskas.35 En av anledningarna till att historien blivit oförändrad är för att det förflutna
behöver vissa egenskaper för att minnet skall leva vidare. En av dessa egenskaper är enligt
socialantropologen Paul Connerton en fysisk gestalt som det sociala minnet kan påminnas om.
Denna egenskap behövs både för den enskilde individen, men även för samhället i stort.36
Den svenska räddningsexpeditionen skapade ganska snabbt en fysisk gestalt som det sociala
minnet kunde vila på. Denne gestalt har kommit att ligga till grund för räddningsexpeditionens
genomförande och varande. Huruvida det överensstämmer med sanningen eller inte är i det
sociala minnet högst ointressant. När människor idag hör talas om de vita bussarna eller den
svenska räddningsexpeditionen dyker genast ett namn upp i huvudet – Folke Bernadotte.
Bernadotte har ända sedan expeditionens slut varit den person människor minns och talar om.
Anledningen till att människor väljer att lyfta fram Bernadotte på detta sätt beror på att samhället
hellre vill ha en enskild individ som hjälte framför en grupp hjältar. Enskilda individer som utför
hjältedåd har alltid funnits i historien och det dröjer inte länge tills samhället lyfter fram hjälten
framför den verkliga händelsen. På det här sättet har historien om de vita bussarna
tillkännagivits. Samhället talar om Folke Bernadotte och det vita bussarna, framför
räddningsexpeditionens verkliga historia.
Dessa tre minnen förklarar på olika sätt varför historien faller i glömska. Det förklarar det Ingrid
Lomfors menar är historieskrivningens blinda fläck. Denna blinda fläck göms även i historien
kring de vita bussarna.
Bakgrund
Svenska Röda Korset (SRK)
Idén till Röda Korset skapades 1859 av den schweiziske bankiren Henry Dunant. På slagfältet i
Solferino, under det andra italienska frihetskriget, låg människor sårande och dödade. Dunant
som vid detta tillfälle var på resa genom Italien bevittnade det totala kaos som rådde efter slaget.
”Henry Dunant stod inte ut med denna syn. Han kavlade upp ärmarna och började tillsammans
med frivilliga kvinnor från bygden att organisera hjälpen till alla de tusentals som sårats och
lemlästats.”37 Dunant sa till kvinnorna att de allesammans var bröder och det skulle inte göras
någon åtskillnad på vilken sida de sårade hade stridit på. Alla tillhör de samma skikt.
Dunants upplevelser på slagfältet resulterade boken Europas glömda blodbad – Minnen från
Solferino. Boken innehåller två delar i form av ett manifest som beskriver stridigheterna och vad
35
Lomfors, s.45.
Lomfors, s.47.
37
Röda Korset. Idén till röda korset föddes på slagfältet: Röda korsets historia. Hämtad: 2015-11-06.
36
9 som kan göras för att minska de skadliga effekterna av kriget. Det som skulle komma att bli
startskottet för Röda Korset var den fråga som Dunant ställde sig själv: ”Skulle man inte under
fredstid kunna bilda hjälporganisationer, med syfte att i krigstid skaffa de sårade vård av frivilliga
personer som vore intresserade och kompetenta för sin uppgift?”38 Idag ställer sig upp emot 97
miljoner människor bakom Henry Dunants idé om att ingen ska behöva lämnas ensam vid en
katastrof.39
Efter att Henry Dunant 1863 bildat kommittén ”International Committee for Relief to the
Wounded”, lades grunden för Röda Korset. År 1876 bytte de namn till ”International Committee
of the Red Cross” (som hädanefter omnämns ICRC), som de heter än idag. Tillsammans kom
kommittén överens om att organisera en internationell konferens år 1864. Vid konferensen
fastslogs några olika förslag. Bland annat att organisationen skulle få verka fritt på slagfältet och
ta hand om sårade soldater, samt att organisationen skulle skyddas genom att bära den symbol
som de kom att bli kända för, ett rött kors på en vit botten.40
Sverige var ett av de länder som sände delegater till den internationella konferensen år 1864. Året
därpå, 1865 grundades Svenska Röda Korset (som hädanefter omnämns SRK). Röda Korset i
Sverige arbetade med att förbereda humanitära insatser vid ett eventuellt krig.41
Röda Korset står idag för sju stycken grundprinciper; humanitet, opartiskhet, neutralitet,
självständighet, frivillighet, enhet och universalitet (se bilaga 2). Dessa sju grundprinciper utgör
idag hela Röda Korsets arbete världen över. Röda Korset finns i över 189 länder.42 Det är en vänorganisation som hjälper till vid behov när olika sorts katastrofer sker. ”Kärnan i Röda Korset är
frivillighet och det är frivilliga som är på plats för att hjälpa.”43 SRK arbetar dels genom att direkt
hjälpa människor i behov och dels genom att påverka beslutsfattare av olika slag.44
Att Röda Korset är en organisation i syfte att hjälpa andra människor går inte att sätta sig emot.
Redan under organisationens start har ändamålet varit att hjälpa människor i behov. Detta
märktes tydligt under andra världskriget och hjälpaktionen med de vita bussarna. Efter andra
världskrigets
början
väcktes
protester
och
reaktioner
i
Sverige
kring
nazisternas
koncentrationsläger. Regimen i Tyskland väckte stor debatt om sin inställning till oliktänkare. De
bröt mot medborgarnas fri- och rättigheter.45 Från Sveriges håll vädjade Röda Korset och dess
ordförande prins Carl till Tyska Röda Korset om att närmare få undersöka nazismens grymheter
gentemot människor. SRK erbjöd sig dessutom att själva besöka lägren som oberoende part.46 Via
38
Röda Korset. Idén till röda korset föddes på slagfältet: Röda korsets historia. Hämtad: 2015-11-06..
Ibid.
40
Ibid.
41
Ibid.
42
Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09.
43
Röda Korset. Såhär arbetar vi. Hämtad: 2015-11-09.
44
Ibid.
45
Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget, Stockholm: Svenska
röda korset, 2000, hämtad: 2015-11-09.
46
Ibid.
39
10 den kontakt SRK hade med tyskarna beslutades det om att kontakta ICRC. ICRC gav svenskarna
ett godkännande på att besöka lägren ur humanitär synpunkt.47
Folke Bernadotte
En av anledningarna till att hjälpexpeditionen 1945 kunde genomföras var tack vare Folke
Bernadotte. Greve Folke Bernadotte af Wisberg föddes år 1895. Folke Bernadotte var barnbarn
till kung Oscar II som regerade i Sverige mellan 1872-1907.48
Folke Bernadotte hade under hela skoltiden svårigheter med inlärning på grund av sin dyslexi,
men lyckades tillslut ges en studentexamen. Bernadotte hade lätt för språk och lärde sig flytande
engelska, tyska och franska, som skulle komma till stor användning senare i livet. Efter sin
examen blev Bernadotte officier och en uttalad duktig ryttare och organisatör. Dock drabbades
Bernadotte av ohälsa och tvingades 1930 lämna den svenska armén. Två år tidigare, 1928, gifte
sig Bernadotte med Estelle Manville som var dotter till en rik amerikansk affärsman. Hustrun
Estelle kom att betyda mycket för Bernadottes kommande karriär. ”Genom sin maka fick Folke
Bernadotte tillträde till ledande industri- och bankkretsar i New York.”49 Bernadotte gjorde ett
försök att bli en ledande affärsmän, men misslyckades ett antal gånger. Efter att Bernadotte suttit
i ett flertal styrelser för svenska företag växte intresset för internationella frågor.50
Vid andra världskrigets utbrytande utsågs Bernadotte av ”ledande svenskar att i USA organisera
och finansiera en frivilligkår för att hjälpa Finland i kriget mot Sovjetunionen.”51 Projektet
misslyckades dock när Finland i mars 1940 ingick vapenstillestånd. Istället inkallades Bernadotte
med en majorstitel till den svenska armén efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge.
Bernadotte gavs även ”ansvaret för utväxlingen av krigsfångar, brittisk-amerikanska mot tyska,
åren 1943 och 1944 i Göteborg.”52
Folke Bernadotte uttalade sig vid ett tillfälle om att vi inte är kallade till jorden för att själva vara
lyckliga, utan för att göra andra lyckliga. Bernadotte insåg ganska snart efter sin tid i den svenska
armén att humanitärt arbete låg närmast hjärtat och blev därefter vice ordförande för SRK
1943.53 Ordförande för SRK var Bernadottes farbror prins Carl. Prins Carl var vid denna tidpunkt
över 80 år gammal, så mycket av ansvaret lades på Folke som fick en viktig roll för Europas
humanitära verksamhet i kriget.54
47
Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget, Stockholm: Svenska
röda korset, 2000, hämtad: 2015-11-09..
48
Persson, s.130.
49
Ibid.
50
Persson, s.131.
51
Ibid.
52
Ibid.
53
Persson, s.132.
54
Ibid.
11 Resultat
I denna del redogörs resultatet av undersökningen utifrån valda frågeställningar med en
analyserande presentation. Källorna kommer att tillämpas och presenteras utifrån författarnas
egna ståndpunkter eftersom undersökningen delvis bygger på hur och varför en och samma
händelse kan tolkas på så olika sätt, samt vilken betydelse dessa har för dagens historia.
Resultatdelen följs av en slutdiskussion där syfte och frågeställningar diskuteras närmare.
Författarna om räddningsexpeditionens möjliggörande och bakomliggande
orsaker
Det finns flera olika händelser i svensk historia, framförallt under andra världskriget där Sverige
kan ”framhållas som ett föredöme och dessutom räddare av ett stort antal människor, som annars
skulle ha förlorat livet.”55 Författaren Lennart Lundberg skriver i sin bok Under kriget att ”den
svenska hjälpexpeditionen till Tyskland blev en enastående räddningsbragd och långt mer
framgångsrik än man från början hade räknat med. Den svenska rödakorspersonalens insats är
värd stor beundran och har knappast fått det eftermäle den är värd.”56 Resultatet av
räddningsexpeditionen kom att bli en av de största humanitära insatser som genomförts av
svenskar under 1900-talet.57
Räddningsexpeditionen ägde rum under andra världskriget då Sverige stod för en
undfallenhetspolitik gentemot Tyskland. Detta ledde till starka reaktioner i de ockuperade
grannländerna Norge och Danmark. När Tyskland den 9 april 1940 anföll Danmark och Norge,
förklarade den svenska regeringen att Sverige skulle bedriva en strikt neutralitetspolitik.58 Norge
som tidigare stått i union med Sverige kände en besvikelse över det svenska beslutet.
Norrmännen ansåg att svenskarna kunde agerat annorlunda och hjälpt sitt grannland vid
anfallet. Beslutet som togs av svenska regeringen att tillåta tyska järnvägstransporter på svensk
mark, gjorde att besvikelsen växte ytterligare. Norrmännen ansåg att det var en ”onödig svensk
dolkstöt i ryggen på de dittills framgångsrika brittisk-fransk-norska militära operationerna i
Nordnorge.”59 Redan här märks ett visst förkastande gentemot den svenska politiken och det
svenska agerandet under andra världskriget.
Sune Persson skriver vidare i boken ”Vi åker till Sverige” – De vita bussarna 1945, att Sverige i
juni 1940 godkände det tyska kravet på att transportera krigsmateriel och tyska soldater på
svenska järnvägar. Detta ledde till stora protester runt om i Europa, framförallt i norden.
Anledningen var att Sverige ansågs bryta mot neutralitetspolitiken som de några månader
55
Lundberg, s.8.
Lundberg, s.105.
57
Lundberg, s.110.
58
Persson, s.395.
59
Ibid.
56
12 tidigare förespråkat.60 Först 1943 kom den så kallade permittenttrafiken att sägas upp. Den
svenska neutralitetspolitiken svängde snabbt från en protysk till en proallierad riktning, enligt
Persson. Därför kom det från 1943 att bli allt viktigare för Sverige att bistå de nordiska
grannländerna, utan att riskera dras med i kriget. Persson menar att det främst handlade om att
få ett lyckosamt slut och bereda marken för ett vidare nordiskt samarbete efter andra
världskrigets slut.61 Men svenskarna var förutom detta angelägna om att ”visa sina nordiska
grannar att den svenska neutraliteten kunde tjäna deras intressen i krigets slutfas.”62 På så sätt
var svenska myndigheter väl medvetna om deras agerande under kriget och den svenska
överträdelsen mot neutralitetspolitiken. Sveriges rykte under världskriget var inte det bästa,
skriver Lundberg. Omvärlden saknade respekt för Sverige och såg på undfallenhetspolitiken med
en viss skepsis.63
Svenskarna var rädda för den situation som de skulle kunna utsättas för. Sverige hade haft svårt
att kunna hjälpa sina grannländer i kriget. Dels eftersom Finland var i konflikt med
Sovjetunionen och Tyskland, och dels för att Danmark och Norge var ockuperade av tyskarna.
Steven Koblik skriver i ”Om vi teg skulle stenarna ropa”, att det fanns en rädsla i Sverige för att
de krigförande länderna skulle försöka sig på en landstigning och äventyra Sveriges neutralitet.
På grund av den uppkomna situationen var svenskarna, enligt Lundberg, länge beredda på att få
kritik gentemot den undfallenhetspolitik som regeringen sysslat med. Som motpol för denna
kritik skulle Röda Korsets räddningsaktion för humanitet och mänskligt värde komma att
användas. Lundberg menar att expeditionen aldrig skulle vara möjlig utan Folke Bernadotte, som
senare skulle bli den store symbolen för hjälpaktionen.64 Bernadottes insats beskrivs av Lundberg
som ”imponerande och hedervärd…”65 Bernadotte beskrivs ofta i den svenska historien som
möjliggörare av hela expeditionen. Dock menar inte alla författare i undersökningen att
insatserna är värd en hjältetitel, likt historieskrivningen anser.
Folke Bernadottes memoar Slutet, återger de diplomatiska möten och förhandlingar som gjordes
för att möjliggöra hjälpaktionen. Boken inleds med det möte som hölls i Paris i november 1944.
Vid mötet diskuterade västmakterna hur återuppbyggnadsarbetet och efterkrigshjälpen skulle
samverkas mellan länderna.66 Bernadotte hade innan mötet i Paris träffat representanter för
UNRRA67 samt svenska myndigheter och SRK. Tillsammans hade de diskuterat möjligheterna för
svensk hjälp i det krigsdrabbade Europa. Slutet återger även när Bernadotte träffade
generalkonsuln Raul Nordling vid mötet i Paris. Nordling hade vid ett tillfälle lyckats befria
franska kvinnor och barn från tyska koncentrationsläger. Bernadotte som fascinerades av
60
Persson, s.396.
Persson, s.397f.
62
Koblik, s.124.
63
Lundberg, s.110.
64
Lundberg, s.17.
65
Lundberg, s.106.
66
Bernadotte, s.7fff.
67
United Nations Relief and Rehabilitation Administration. De Allierades Administration för Hjälp och
Återuppbyggnad efter krigets slut. En internationell hjälporganisation som grundades 1943. Organisationen blev 1945
en del av FN.
61
13 Nordlings räddningsinsatser ställde sig frågande till huruvida en liknande insats skulle kunna
vara möjlig att genomföra i Sverige. Bernadotte skriver i sin bok att ”det såddes ett frö hos mig,
och ur detta frö skulle Svenska Röda Korsets expedition till Tyskland våren 1945 utvecklas.”68 Här
återges Bernadotte återigen som den store hjälten bakom hjälpaktionen. Denna gång är det
Bernadotte själv som lyfter upp sin insats till höjderna.
Vid hemkomsten till Sverige mötte Bernadotte den norska yrkesdiplomaten Niels Christian
Ditleff, som vid denna tid var knuten till den svenska legationen. Ditleff kom att bli eldsjälen i det
norska hjälparbetet för sin drivande kraft i frågan. Ditleff hade lagt fram ett förslag för
Bernadotte att ”man i främsta rummet borde inrikta sig på att utveckla tillstånd för de norska
civilfångarna i de tyska lägren att överföras till Sverige.”69 Samtidigt som Ditleff utformade planer
för ett befriande av norska fångar, började också likande planer utvecklas i Danmark. Den danske
amiralen
Carl Hammerich
var drivande
i frågan
att ta
hem
danska
fångar från
koncentrationslägren. Hammerich utarbetade en plan med kodnamn Jyllandskorps.70 Under ett
flertal tillfällen reste Hammerich till Stockholm för att utarbeta sina planer tillsammans med
Ditleff. Planen utgick från att rädda skandinaviska fångar och om möjligt andra nationaliteter.71
De dansk-norska diskussionerna avslutades med ett avtal, där förslaget om att hämta hem de
internerade skandinaverna godkändes av den danska och norska regeringen. Dock skulle det
dansk-norska projektet aldrig komma att genomföras av Danmark och Norge.72
Bernadotte diskuterade de utarbetade dansk-norska planerna tillsammans med yrkesdiplomaten
Ditleff. Sune Persson skriver att den planering som Ditleff och Hammerich gjort skulle komma att
betyda mycket för den svenska hjälpexpeditionen som drog igång i mars 1945.73 Bernadotte
beslutade sig för att gå vidare med Ditleffs och Hammerichs förslag då det påminde om Raul
Nordlings insats för Frankrike. Det betyder alltså enligt Persson, att Bernadotte planerade den
svenska räddningsaktionen utifrån Hammerichs och Ditleffs redan utarbetade plan. I
Bernadottes bok Slutet nämns aldrig något om denna redan utarbetade plan, utan Bernadotte
utnämner hellre sig själv som den store hjälten.
Bernadotte skriver att Ditleff kom fram till att ”om något positivt skulle kunna uppnås och
upprättas, var det nödvändigt att söka kontakt med SS-chefen, riksminister Heinrich Himmler.”74
Himmler var den person som tog beslut i avgörandet av dessa frågor och svenskarna såg en rimlig
chans till ett godkännande.75 Sune Persson menar liksom Bernadotte, att det är bekant att
Heinrich Himmler hade en viss svaghet för Sverige som skulle förenkla förhandlingarna avsevärt.
68
Bernadotte, s.15.
Bernadotte, s.18.
70
Persson, s.91.
71
Persson, s.92.
72
Persson, s.93.
73
Persson, s.94.
74
Bernadotte, s.19.
75
Ibid.
69
14 Anledningen till detta tros ha vart ”hans allmänna svärmeri för de gamla germanerna och för
skandinaverna som de renaste ’arierna’.”76
Folke Bernadottes nästa steg i förhandlingarna skulle komma att förändra Sveriges historia för
gott. Med hjälp av de förslag Bernadotte och Ditleff utarbetat, enades svenska myndigheter med
den svenske ministern i Berlin, Arvid Richert om att försöka komma åt Himmler för ett
medgivande.77 Dock skulle en plan behövas för att kunna kontakta Himmler. Till det skulle Arvid
Richets hjälp behövas. Bernadotte skriver att det i februari 1945 skickades en provisorisk
rödakorsexpedition från Sverige till Tyskland, på uppmaning av Richert. Planen var att
personalen ur Röda Korset skulle ”ta reda på och hemtransportera de många svenskfödda
kvinnor, som gift sig i Tyskland och som nu stodo utan hem och utan nära anförvanter.”78
I planen ingick Bernadotte som skulle inspektera rödakorspersonalen och undersöka huruvida
det behövdes förstärkning eller inte. Dock var det inte den egentliga anledningen till Bernadottes
medverkan i uppdraget, enligt Bernadotte själv. Bernadotte skulle ”försöka få kontakt med
Himmler för att av honom utverka tillstånd till att överföra inte bara de norska utan även de
danska fångarna till Sverige, där de enligt förslaget skulle interneras till kriget slut.”79 Planen gick
alltså ut på att lura de tyska myndigheterna för att kunna förhandla sig till ett medgivande från de
högre makterna. Åke Svensson skriver i sin bok De vita bussarna, att Himmler vid tidpunkten
var negativ till ett medgivande av den högst oväntade begäran. Dock skulle Bernadotte så
småningom få sin önskan igenom. Bernadotte skulle till en början få samla alla skandinaviska
fångar i de tyska lägren till ett gemensamt läger. Till hjälp för att samla ihop fångarna skulle
Bernadotte få ha SRK.80
Efter samtalet återvände Bernadotte med ett lättat sinne till Sverige. Greve Folke Bernadotte
hade lyckats genomdriva förslaget om en svensk räddningsexpedition till Tyskland, med Heinrich
Himmlers samtycke. Ingen visste då vilken roll andra aktörer skulle komma att betyda för
genomförandet
av
expeditionen.
Utan
föraningen
godkände
svenska
regeringen
de
överenskommelser som gjorts mellan Bernadotte och Himmler. Det beslutades om att ”ett
svenskt Röda Kors-detachement skulle skickas ut på statens bekostnad med bestånd av de
militära myndigheterna, som skulle ställa utrusningen till förfogande.”81
Lennart Lundberg skriver om att Bernadotte genom de tidigare utväxlingarna av krigsfångar,
visat sig vara en erkänd skicklig förhandlare som Himmler snabbt fick förtroende för. Samarbetet
mellan Bernadotte och Himmler menar Lundberg ”utgjorde en viktig förutsättning för att kunna
verkställa hjälpaktionens alla komplicerade faser.”82 Därmed styrker Lundberg Bernadottes stora
betydelse för räddningsexpeditionens genomförande. Det är något som inte alla författare i
76
Persson, s.111.
Bernadotte, s.20.
78
Ibid.
79
Bernadotte, s.21.
80
Svensson, s.21.
81
Bernadotte, s.66.
82
Lundberg, s.106.
77
15 undersökningen bekräftar. Sune Persson menar till skillnad från Lundberg att det inte råder
några som helst tvivel om att Bernadottes insatser i hjälpexpeditionen är överdrivna. Förutom de
förhandlingar Bernadotte gjorde var det många andra personer som planerade och drev fram
genomförandet av expeditionen, menar Persson. Parallellt med Bernadotte skedde ett flertal
förhandlingar med de tyska myndigheterna.83 Perssons och Lundbergs argumentation går
därmed isär gällande Bernadottes betydelse och insats för de vita bussarna. Däremot bekräftar
Åke Svensson i De vita bussarna Lundbergs argument om att de förhandlingar som gjordes i
denna fråga endast kunde möjliggöras tack vare Folke Bernadotte.84
Å andra sidan tycker Persson även att den nedsvärtnings-kampanj som bedrivits mot Bernadotte
är skamlig och orättfärdig. Därmed visar Persson två olika sidor av Bernadottes hjälpinsatser.
Persson menar att ”det var Folke Bernadotte personligen som var den obestridde ledaren för hela
expeditionen…”85 Persson, Lundberg och Svensson beskriver i sina böcker Bernadotte som en
hjälte. De insatser Bernadotte gjort för Sverige och de offer som satt i koncentrationslägren var
hjältemodiga.
Till skillnad från Persson, Lundberg och Svensson skriver Ingrid Lomfors i boken Blind fläck om
hur män ofta blir större efter sin död. Detta menar Lomfors har hänt just med Folke Bernadotte.
Efter hemkomsten till Sverige i maj 1945 stötte Bernadotte på en hel del kritik för sin täta kontakt
med nazistiska ledare och tysk överklass.86 Lomfors skriver också att svensk press höll sig kritiska
till Bernadottes insatser. Detta gällde inte insatserna med de vita bussarna, utan samröret med
nazistiska ledare. Ingrid Lomfors skriver att den svenska regeringen ständigt har stått till svars
för den kritik som riktats mot Bernadottes hjälpinsatser. Lomfors menar även att det stod klart
under perioden 1945-1948 att ”Folke Bernadotte inte ensam kunde tillmätas äran för Bernadotteexpeditionens framgång.”87 Därmed skiljer sig Lomfors åsikter jämfört med Persson, Lundberg
och Svensson som menar att räddningsexpeditionen aldrig skulle kunna genomföras utan
Bernadottes förhandlingar och ledarskap.
Vid en intervju mellan Ingrid Lomfors och mekanikern Stig Hjalmarsson som medverkade i
rödakorsexpeditionen ges en personlig förklaring kring Bernadottes medverkan. Stig
Hjalmarsson menar att ”man har överskattat Folke Bernadottes och den svenska hjälpstyrkans
betydelse genom att negligera händelser och företeelser som varit mindre hedervärda.”88
Hjalmarsson tror att historien hade skildrats annorlunda om andra aktörer fått skriva historien,
exempelvis chaufförerna som fick göra grovjobbet.89
Lomfors skriver även att den internationella judiska hjälporganisationen förstod att
räddningsexpeditionen inte enbart var ett resultat av en enskild persons framgångar. De menar
83
Persson, s.522.
Svensson, s.19.
85
Persson, s.523.
86
Lomfors, s.29.
87
Lomfors, s.30.
88
Lomfors, s.52.
89
Ibid.
84
16 att räddningen av de judiska fångarna är ansträngningar av flera samverkande parter. Detta har
dessutom kunnat styrkas av självbiografin En jude talar med Himmler (1945) skriven av Norbert
Masur. Dock menar Lomfors att även detta glömdes bort med tiden.90
”I historieböckerna och i det offentliga minnet framställs berättelsen om Bernadotte och de vita
bussarna som en svensk hjältesaga. Och det är utan tvivel fråga om en av andra världskrigets
mest framgångsrika hjälpinsatser.”91 Den nationella symbolen för den hjältemodiga insatsen har
kommit att prägla individer och samhället, menar Lomfors. Men hjälpinsatsen hade en baksida
som sällan talas om. Svenskarna tvingades transportera krigsfångar som nazisterna på begäran
skulle avrätta.92 Dessa transporter förekom under tiden Folke Bernadotte och personalen från
SRK befriade skandinaver som satt i fångläger. Lomfors menar att de beslut Bernadotte och hans
medarbetare fattade fick förödande konsekvenser för andra människors lidande.93
Det har funnits, och finns än idag, en angelägenhet om att hålla hjältebilden av Bernadotte vid liv,
enligt Lomfors. ”Det ansågs bra för Sverige.”94 Lomfors tror att bevarandet av hjältebilden beror
på att samhället väljer vad som skall minnas och inte. I detta fall har svenskarna valt att minnas
det goda och hedersamma.95 Efter andra världskrigets slut visade omvärlden trots detta en stor
uppskattning gentemot Bernadotte insatser i Tyskland. Bernadotte mottog flera utmärkelser,
medaljer och hederspromoveringar. Stolta svenskar kallade Bernadotte för ’Fredens Prins’ och
fick äran för att ha avslutat kriget. Lundberg skriver att en del talade om att ”han ensam hade
stått öga mot öga med odjuret Himmler och genom sin personlighet och sitt mod räddat judar
såväl som kristna från en kvalfull död i koncentrationslägren.”96
Återigen talas det om Bernadotte som en hjälte, som ensam lyfts fram för sina hedersamma
insatser i Tyskland.97 Samtidigt hålls Felix Kerstens98 roll för de svenska insatserna i
skymundan.99 Felix Kersten som var läkare i naturläkekonst och utövade fysioterapi kom att få en
stor betydelse för Himmler som led av magkrampsanfall. Himmler fick kontakt med Kersten som
md tiden kom att bli Himmlers personliga livläkare.100 Att Felix Kersten sammanlänkats med
Heinrich Himmler, en av världshistoriens grymmaste massmördare, har i historien varit aningen
vilseledande.101 Heinrich Himmler hade under andra världskriget total makt över SSorganisationen,
Gestapo,
säkerhetstjänsten,
ordnings-
och
kriminalpolisen
samt
koncentrationslägren. Himmler fick med tiden en oinskränkt makt i Tyskland.102 Utan Felix
90
Lomfors, s.31.
Lomfors, s.23.
92
Ibid.
93
Lomfors, s.24f.
94
Lomfors, s.32.
95
Lomfors, s.42.
96
Lundberg, s.17.
97
Ibid.
98
Felix Kersten föddes i Estland 1898. Kersten var en estländsk-tysk naturläkare och Himmlers personliga massör.
Kersten dog 1960.
99
Lundberg, s.17.
100
Lundberg, s.21.
101
Lundberg, s.17.
102
Lundberg, s.37f.
91
17 Kerstens kontakt med Himmler hade många tusentals människor aldrig kunnat räddas. Kersten
”fungerade som hemlig kontaktman mellan svenska regeringen och Himmler.”103 Vidden av
Kerstens insatser klargjordes först efter krigets slut. Dock nedvärderades insatserna av många
svenskar och kom att kritiseras.104
Felix Kerstens humanitära insatser under andra världskriget var enligt Lundberg på många olika
sätt enastående. Kersten har på senare tid kommit att jämföras med Raul Wallenbergs insats i
Ungern 1945. Lennart Lundberg som skrivit introduktionen till Kerstens nytryckta bok Samtal
med Himmler, skriver att Kerstens förmåga att lindra Himmlers kroniska magkrampsanfall
gjorde underverk för både Himmler själv och Sveriges historia. Himmler kom att bli beroende av
Kerstens behandlingar, något Kersten själv kunde utnyttja.105
När Sveriges utrikesminister Christian Günther fick reda på Kerstens och Himmlers kontakt,
utnyttjade Günther Kersten vid ett flertal tillfällen för att få ut hemlig information. Ingen av
Günthers närmsta medarbetare visste vem Kersten var eller vilken roll Kersten spelade för
Sverige under denna tid. Det var ett enda stort hemlighetsmakeri.106 Christian Günther menar att
”det var tack vare [Kerstens] förmedling som den stora räddningsaktionen under Bernadottes
ledning kunde komma till stånd.”107
Kerstens arbete tydliggjordes först efter andra världskrigets slut då det omnämndes i ett stort
antal akter om Sveriges humanitära insatser. Trots att Kersten blev engagerad i den svenska
räddningsexpeditionen och frivilligt samarbetade med Sveriges utrikesminister Christian
Günther, kom Kersten att kritiseras för sina insatser av många människor i Sverige. ”Att behandla
Förintelsens administratör för kroniska magsmärtor och som arvode begära frigivandet av
fängslade, förehöll för många efterkrigsmänniskor vara på gränsen till ofattbart…”108
När Felix Kersten bosatt sig i Stockholm 1943, anlitade den svenska regeringen Kerstens
humanitära tjänster. Det var ett hemligt räddningsuppdrag. Kersten skriver i sin bok att: ”Det
året gav mig den svenska regeringen i uppdrag att förhandla med Himmler beträffande
frigivandet av ett antal svenska, danska, norska, franska, belgiska och polska medborgare, som
voro internerade i Tyskland.”109 Kersten lyckades vid ett flertal tillfällen övertala Himmler om ett
medgivande för den humanitära hjälpen Sverige gjorde i Tyskland. Tack vare Kersten lovade
Himmler till en början att frita ett tusental fångar på villkor att den Svenska regeringen skötte
transport och omhändertagandet av dem. Efter många om och men, lyckades Kersten övertala
Himmler att frivilligt frige Tysklands internerade norska och danska kvinnor och barn.110 Felix
103
Lundberg, s.17.
Ibid.
105
Kersten, s.1f.
106
Lundberg, s.24.
107
Persson, s.509.
108
Kersten, s.2f.
109
Kersten, s.267.
110
Kersten, s.277.
104
18 Kerstens förhandlingar med Heinrich Himmler överträffade alla förväntningar. Kersten skrev
följande i ett brev till Himmler:
Särskilt gladde jag mig Edert löfte att välvilligt taga saken under övervägande. Och jag
hoppas att Ni friger alla holländska, danska och norska fångar när jag nästa gång kommer
för att behandla Eder. Jag är övertygad om att Sverige kommer att mottaga dem alla. Och
historien skall icke glömma Eder storsinnade gärning.111
Sune Persson skriver att den nya svenska strategin visade sig vara bättre än regeringen från en
början trott. Med hjälp av Kersten hade Sverige lyckats frita skandinaviska fångar. Detta var tack
vare den övertygelse som gjorts gentemot Himmler. Med tanke på att kriget gick allt sämre för
tyskarna, fick UD upp hoppet för att lyckas med ytterligare tyska eftergifter.112 Det finns dock en
avvikelse med uppgifterna om Felix Kerstens humanitära insatser i Folke Bernadottes bok Slutet.
Bernadotte nämner inte dessa insatser överhuvudtaget. Det är högst intressant med tanke på de
röster som framhåller Kerstens insatser som avgörande för expeditionens genomförande och
varande.
Svenskarna var, liksom norrmännen och danskarna väl medvetna om ländernas egna insatser och
betydelse för expeditionen. Norge och Danmark hade tillsammans satt igång hjälpaktionen och
fått Sverige att hjälpa till. Dessutom bidrog Danska Röda Korset med personer och danska vita
bussar. Lomfors skriver att det är först på senare år som den danska personalen erkänt sin
medverkan i räddningsexpeditionen. Anledningen till att de tonat ner sin roll är av hänsyn till
Sverige. Lomfors refererar till Johannes Holms bok Sandheden om de hvite busser (1984):
Det stod klar för oss att svenskarna och särskilt Bernadotte personligen, var angelägen att
ta åt sig äran för att fångtransporterna lyckats så väl […]. Vi var eniga om att svenskarna i
hög grad behövde den ”good-will” som befrielsen av fångarna kunde ge bilden av Sverige i
Norge och i Danmark. Vi lovade därför varandra att ingen av oss, för lång tid framöver,
skulle berätta om ”hjælpekorsets” insatser. Och det är ett löfte vi alla har hållit.113
Dessa personer och händelser utgör tillsammans grunden för rödakorsexpeditionen, de vita
bussarna i mars 1945. Det var tillsammans många olika orsaker som spelade in för att göra
expeditionen möjlig. Det går klart och tydlig att framhålla de olika parternas betydelse för
möjliggörandet.
Författarna om rödakorsexpeditionens hinder och svårigheter
Simon Moser berättar i P3:s dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna, att det fanns
flera olika hot riktade mot expeditionen redan vid avresan från Hässleholm. Ett första sådant
gjorde att hela expeditionen blev försenad. Anledningen till förseningen var att svenska
myndigheter försökte utverka fri lejd från de västallierade genom Tyskland. De allierade
111
Kersten, s.277.
Persson, s.116.
113
Lomfors, s.31.
112
19 flygmakterna hade sedan en tid tillbaka börjat genomföra låganfall mot Tysklands vägar och de
västallierade kunde därför inte garantera rödakorsexpeditionens säkerhet.114
Sedan de
västallierade fått total behärskning över Tysklands luftrum var vägarna allt farligare att åka på.
Basområdet där den svenska expeditionen skulle verka låg inom den brittiska operationszonen
som vid denna tid var utsatt för intensiva flygattacker.115 Det enda de västallierade kunde lova
svenskarna var att göra sitt yttersta för att inte luftvapnet skulle beskjuta de till en början
militärgråa bussarna.116
Svenska UD hade vid expeditionens början tagit kontakt med USA, Storbritannien och
Sovjetunionen för att informera dem om den svenska räddningsexpeditionen som började ta
form. UD ville i möjligaste mån utverka någon form av fri lejd. Dock lovades inga garantier från
länderna. Några invändningar gjordes inte heller. Det beslutades om att Svenska UD skulle hålla
kontakt med de allierade och uppdatera dem om de svenska kolonnernas rutter och tidtabeller
under räddningsarbetet i Tyskland.117 Det brittiska och amerikanska flygvapnet var allt annat än
samarbetsvilliga för svensk räkning. Brittiska myndigheter meddelade att den svenska
räddningsexpeditionen skulle få ge sig in i Tyskland på egen risk. De meddelade att de var
”unable to give a safe-conduct.”118
Åke Svensson skriver i De vita bussarna att det svenska rödakorsdetachementet mottog en order
sent på kvällen när de kommit fram till Hässleholm. På morgonen skulle detachementet resa över
med Köpenhamnsfärjan till Danmark och sedan vidare mot Tyskland. Ordern detachementet fick
tvingade de frivilliga att måla om bussarna som, ”dittills varit försedda med den vanliga
camouflagemålningen och skilde sig från ordinära arméfordon endast genom de röda kors och
svenska flaggor, som målats på sidor och tak.”119 Anledningen till att de tvingades måla om
bussarna var för att de allierade endast lovade respektera rödakorsfordonen ifall de målades
vita.120 Dessutom skulle det vara lättare att se de vitmålade bussarna ifrån luften.121
Avfärden från Hässleholm hade beslutats ske i två olika omgångar, eftersom alla fordon inte
skulle få plats på Köpenhamnsfärjan. När ordern kom om att måla om bussarna, hade redan den
första transportenheten lastats på färjan. För att kunna lyda ordern skedde en stor mobilisering
av hela Malmös målarkår ”som fick gör en brandkårsutryckning med pytsar och penslar och
sedan hela natten stryka för brinnande livet.”122 Bussarna målades vita och markeras med ett
svart kors och en röd cirkel. På sidan målas svenska flaggor. Alla bussar hann aldrig målas om
under natten. Därför fick målarna åka med färjan över till Danmark och avsluta arbetet vid
överfarten. De bussar som skulle åka med Köpenhamnsfärjan under den andra omgången hann
114
Koblik, s.132.
Persson, s.180.
116
SR, P3 dokumentär, Simon Moser, Folke Bernadotte och de vita bussarna, sändes 2013-10-20.
117
Persson, s.180.
118
Persson, s.181.
119
Svensson, s.32.
120
Ibid.
121
Koblik, s.132.
122
Svensson, s.32f.
115
20 få
bussarna
sprutlackerade
över
natten
rödakorsexpeditionen att få namnet ”de vita
på
olika
verkstäder.
På
det
viset
kom
bussarna”.123
Simon Moser berättar vidare i dokumentären att hotet från de västallierade flygen var det minsta
hotet expeditionen skulle komma att möta. Heinrich Himmlers godkännande att släppa in SRK i
Tyskland, var aldrig förankrad hos Adolf Hitler. Skulle Hitler få reda på expeditionen skulle den
förmodligen stoppas, menar Moser. Därför förbjöds svenska tidningar att skriva om
rödakorsexpeditionen.124 Författaren Sune Persson intervjuas i dokumentären och berättar om
att Sverige under denna tid var ett annorlunda land. Sverige hade på grund av krigsläget i Europa
inrättat inofficiell censur. Anledningen till detta var att särskilt viktiga hemliga uppgifter inte
skulle läcka ut i samhället. Den svenska säkerhetstjänsten inrättade grå lappar som delades ut till
chefredaktörer för olika tidningar. På de grå lapparna stod det information till tidningarna om att
inte skriva en enda rad om de hemliga uppgifterna. Något som faktiskt fungerade, menar
Persson.125
Den nionde och tionde mars reser expeditionen från Sverige genom Danmark vidare till Tyskland
och slottet Friedrichsruh strax utanför Hamburg. Slottet ägdes av familjen von Bismarck och
lånades ut till förmån för räddningsexpeditionen.126 Folke Bernadotte hade god kontakt med
familjen Bismarck och det var tack vare dessa personliga kontakter slottet kunde lånas ut.
Friedrichsruh kom att bli expeditionens basläger under de cirka sex veckorna expeditionen
pågick.127 Slottet Friedrichsruh låg inte långt ifrån koncentrationslägret Neuengamme som skulle
komma att få en stor betydelse för räddningsexpeditionen.128 Åke Svensson berättar om den
rädsla som infann sig i det Svenska Röda Kors-detachementet när de vid landstigningen i
Köpenhamn skulle tvingas köra högertrafik. Fram till år 1967 hade Sverige vänstertrafik och
många av soldaterna som körde de vita bussarna hade aldrig tidigare kört högertrafik.129 Endast
ett fåtal hade internationellt körkort. Soldaterna ”hyste på förhand rätt stora farhågor för de
svårigheter som detta kunde medföra.”130 Svensson skriver att räddningsexpeditionen, trots
oroligheterna klarade sig undan trafikolyckor i både Danmark och Tyskland.131
Resan genom Tyskland skulle dessutom komma att ta länge tid än detachementet räknat med.
Detta berodde på att expeditionen stötte på olika hinder som försvårade resan.132 Moser berättar
att tyskarna vid denna tid var medvetna om att det enda sättet att ta sig ur kriget och Förintelsen,
var genom att fly västerut. Därför var det enligt Moser fullständigt proppat med flyktingar på
vägarna som rödakorsexpeditionen tvingades ta hänsyn till. Ytterligare en orsak till att det gick
långsamt var de västallierade bombplanen som expeditionen tvingades stanna och söka skydd
123
Svensson, s.32.
P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna.
125
Ibid.
126
Lomfors, s.55.
127
Lomfors, s.55.
128
Koblik, s.134.
129
Svensson, s.34.
130
Ibid.
131
Ibid.
132
P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna.
124
21 ifrån. Moser berättar att expeditionen senare förstod att bombplanen inte var ute efter dem, utan
åkte vidare mot andra länder för att bomba.133
Beslutet om att SRK skulle arrangera hjälpexpeditionen mötte enligt Svensson stora svårigheter.
Röda Korset hade inte de resurser som krävdes för uppdraget och behövde därför samhällets
hjälp för att fullfölja uppdraget. Expeditionen behövde förstklassig utrustning i form av fordon,
officierade och soldater i olika befattning. Svenska regeringen gick in med hjälp och ställde upp
med försvarsmaktens personal och materiel. ”Personalen uttogs på frivillighetens väg och
bereddes tjänstledigt från sina befattningar vid krigsmakten.”134 För att kunna organisera och få
personal att ställa upp, beordrade chefen för den svenska armén att vissa regementen och kårer
skulle upprustas för expeditionen. Enligt Svensson var det främst trängregementen som
tillförordnades expeditionen. Tillsammans skapades det gemensamma förbandet Svenska Röda
Kors-detachementet som skulle utgöra grunden för räddningsexpeditionen.135
Den svenska rödakorsexpeditionen skulle komma att möta många hinder på vägen. När de
allierade inte kunde lova fri lejd uppstod även problem för det fartyg Lille Matthiessen, som
skulle resa från Malmö till Lübeck med 350 000 liter drivmedel. Fartygets avgång var en
förutsättning för att expeditionen skulle kunna genomföras i Tyskland. Utan drivmedel skulle de
svenska fordonen inte komma särskilt långt, menar Persson.136 Avgången för fartyget fördröjdes
dag efter dag på grund av de allierades beslut. En av anledningarna till att de allierade inte ville
lova fri lejd var på grund av den svenska byråkratin.137
Sven Frykman skriver i sin bok Röda Korsexpeditionen till Tyskland att fartyget Lille
Matthiessen tillslut skulle avgå utan amerikanskt och brittiskt godkännande. Frykman skriver att
svenskarna förmodligen lät fartyget lämna hamnen utan några som helst garantier från de
allierade. De 350 000 liter drivmedel som fartyget lastats med var en livsfarlig last i det
krigshärjade Europa. Frykman skriver dock att Lille Matthiessen kom fram utan några som helst
problem till Lübecks hamn.138
Danmark som under en lång tid planerat en egen expedition, Jyllandskorps, visade snabbt
intresse för att hjälpa till i räddningsarbetet. Förfrågan till svenskarna kom redan i februari 1945.
Dock togs det ett beslut om att räddningsexpeditionen skulle vara helsvensk i inledningsskedet.139
Sune Persson skriver att det riktats kritik mot Folke Bernadotte för detta beslut. Från dansk sida
har det påståtts att svenskarna själva ville ha äran och prestigen i genomförandet av
expeditionen. ”För Sverige skulle detta också ha varit ett sätt att förbättra sitt anseende som
under kriget blivit skamfilat i de andra skandinaviska länderna.”140 Persson skriver att Folke
Bernadotte var positiv till en svensk-dansk räddningsexpedition. Anledningen till att det inte
133
P3 dokumentär, Folke Bernadotte och de vita bussarna.
Svensson, s.22.
135
Svensson, s.22f.
136
Persson, s.181.
137
Persson, s.182.
138
Frykman, s.44ff.
139
Persson, s.164.
140
Ibid.
134
22 kunde genomföras berodde på de tyska kraven som begränsade expeditionen avsevärt. Även om
danskarna accepterade beslutet fanns en ihängande irritation kring danskarnas iver i att hjälpa
till.141 Dock skulle inställningen till danskarnas hjälp komma att ändras med tiden.
Expeditionen skulle komma att ställas inför ytterligare svårigheter. Uppdraget hos det svenska
rödakorsdetachementet skulle vara i en månad. Vid mars månads slut hade svenskarna ännu inte
hunnit hämtat alla skandinaviska fångar de var beordrade att transportera hem. Soldaterna hade
endast fått permission i en månad, men de skulle behövas längre än så. Persson skriver att
Bernadotte utverkade en fördubbling av soldaternas löner för att kunna fortsätta expeditionen
och undvika att soldaterna skulle resa hem till Sverige. Dessutom lovades att ”ingen skulle förlora
sina arbeten hemma i Sverige och att tiden i Tyskland skulle räknas som fullgjord
beredskapstjänstgöring i Sverige.”142
Farhågan för att svenskarna inte skulle hinna hämta ut alla fångar i tid, växte dessutom hos den
danska regeringen, skriver Persson. Därför skickade Danska Röda Korset ytterligare en förfrågan
om att få medverka i den svenska rödakorsexpeditionen. Denna gång till tyska myndigheter som i
sin tur skickade förfrågan vidare till Bernadotte. Folke Bernadotte var denna gång positiv till
förfrågan och accepterade tillsammans med tyska myndigheter det danska erbjudandet. Behovet
av den danska hjälpen var nu akut.143 Det svenska detachementet ersattes i början av april av en
stor dansk kolonn med över 30 danska bussar.144 Från och med nu ”var de vita bussarna och hela
rödakorsexpeditionen i praktiken en svensk-dansk aktion, till ungefär hälften dansk, men under
svenskt befäl.”145
Sune Persson skriver att det från svenska källor inte skrivits särskilt mycket om den danska
hjälpen. Däremot menar Persson att det finns ett flertal förargade berättelser från dansk sida om
ett missnöje gentemot svenskarna och den svenska historien.146
Danska Röda Korset ville till en början leda expeditionen själva och hämta hem de danska
fångarna under eget bevåg. Detta var något Bernadotte och de tyska myndigheterna ogärna
accepterade, skriver Persson. De danska fordonen och den danska hjälpen skulle stå i förfogande
till Bernadotte själv under svensk ledning.147 Den danska ministern i Berlin, Otto Carl Mohr, var
oense med Bernadotte kring huruvida expeditionen skulle genomföras. Detta resulterade i ett
stabsmöte där villkoret för den danska hjälpen åtstramades ytterligare.
141
Persson, s.164.
Persson, s.230.
143
Ibid.
144
Persson, s.264.
145
Persson, s.265.
146
Persson, s.266.
147
Persson, s.268.
142
23 Fångtransporterna förblev en svensk aktivitet om än med danskt deltagande: alla danska
transporter skulle ha en svensk befälhavare, alla förhandlingar om utlämning ur fängelser
och läger skulle genomföras av svenskarna...148
Persson skriver att transporten av lägerfångar hade kunnat ske snabbare och mer effektivt ifall
svenskarna tidigare hade accepterat den danska hjälpen. Räddningsarbetet hade således troligtvis
kunnat genomföras på mindre än halva tiden än beräknat, menar Persson.149
De tyska myndigheterna ville inte att svenskarna skulle ha en allt för stor insyn i
koncentrationslägren. Men allt eftersom situationen ändrades fick svenskarna en större förståelse
för lägrens helvete. Detta ledde enligt Sune Persson till spänningar mellan det svenska manskapet
och Gestapo-tyskarna. Sådana oväntade händelser hade enligt Persson kunnat äventyra
expeditionen och stoppats från tysk sida. ”Den svenska aktionen var ju hela tiden beroende av
olika tillstånd från den tyska byråkratin… […] I sista hand var det alltid tyskarna som bestämde
bussarnas resor.”150 Folke Bernadotte skriver i Slutet att det inte är så konstigt att tyskarna inte
var villiga till att släppa in svenskarna i koncentrationslägren. På så vis skulle deras största och
längsta bevarade hemlighet kunna avslöjas och deras prestige försvinna.151
Expeditionen
inriktades
till
en
början
på
att
få
de
skandinaviska
fångarna
till
koncentrationslägret Neuengamme, för vidare transport mot Sverige. Lomfors skriver att
Neuengamme valdes på grund av sitt militärstrategiska och geografiska bra läge.152
Koncentrationslägret Neuengamme tillhörde ”andra klassens läger” och var ett av Tysklands
värsta läger, bortsett från förintelselägren.153
Eftersom de skandinaviska fångarna var utspridda över stora delar i Tyskland tvingades de vita
bussarna resa långa vägar för att hämta upp dem. Det allra första lägret expeditionen uppsökte
var Sachsenhausen i närheten av Berlin. Ytterligare koncentrationsläger som uppsöktes var enligt
Steven Koblik; Dachau, Mauthausen, Theresienstadt, Ravensbrück och Braunschweig.154
När skandinaverna transporterades till Neuengamme uppstod ett missnöje bland fångarna och
Folke Bernadotte skulle snabbt få ta ställning till de katastrofala humanitära och sanitära
förhållandena i lägret. Lägret rymde cirka hundratusen fångar som var sjuka, döende och svårt
medtagna, skriver Ingrid Lomfors.155 Skandinaverna hade förhållandevis haft bättre behandling
där de var innan transporteringen. Ledningen för SRK och de svenska myndigheterna hade fått
vetskap om de skandalösa förhållandena.156 Med anledning av detta ville svenskarna ha ett
148
Persson, s.269.
Persson, s.180.
150
Persson, s.177.
151
Bernadotte, s.69.
152
Lomfors, s.48.
153
Persson, s.221.
154
Koblik, s.134.
155
Lomfors, s.48.
156
Lomfors, s.60.
149
24 ”särskilt inrättat ’skandinaviskt läger’ intill eller i Neuengamme, och att rödakorspersonalen
skulle ha full rörelsefrihet i det lägret.”157
Överläggning med tyska myndigheter gick långsamt men resulterade tillslut i ett löfte att särskilja
skandinaverna från de sjuka fångarna.158 En särskild byggnad iordningställdes och utrymdes för
att skandinaverna skulle få en bättre och mer hälsosam miljö. Lomfors skriver att ”denna
avgränsande del skulle ’uppsnyggas och inredas’.”159 Byggnaden som kallades Schonungsblock
var belägen vid infarten till Neuengamme och verkade som transithall, skriver Lomfors. Dock
skulle detta få förödande konsekvenser för andra fångar.160
Under två dygn, 27-29 mars 1945, tvingades cirka 2000 fångar lämna denna byggnad för
att ge plats åt de skandinaver som Svenska Röda Korset hade kommit för att hjälpa.
Räddningspersonalen
ställdes
därmed
inför
den
motsägelsefulla
uppgiften
att
transportera bort människor – flertalet i akut behov av hjälp – till förmån för danskar och
norrmän.161
De fångar som fick föras bort för att ge plats åt skandinaverna var inte judar eller etniskt
förföljda. Samtliga var politiska fångar från Polen, Frankrike, Sovjetunionen, Belgien och
Holland. Dessa fångar kallades för muselmaner. De var de allra ”svagaste och mest värnlösa av
alla fångar och var följaktligen i störst behov av omedelbar humanitär hjälp…”162 Muselmaner
fanns i alla nazityska koncentrationsläger och förvarades på ett och samma ställe i lägret i väntan
på döden. Anledningen till att de avskildes från andra lägerfångar var för att hindra spridningen
av sjukdomar muselmanerna bar på.163 Muselmanerna förvarades i den byggnad i Neuengamme
som skandinaverna skulle vistas i, Schonungsblock.164 För att skandinaverna skulle få plats, var
dessa fångar tvungna att flyttas på eftersom det inte längre fanns plats för dem.165 Dessutom var
muselmanerna oanvändbara för slavarbete eftersom de var så sjuka och var därmed en belastning
för lägret.166 Villkoret för att skandinavernas skulle få vistas i Neuengamme innebar att SRK
skulle hjälpa till att förflytta muselmanerna till andra koncentrationsläger.167 Ett nej ifrån
svenskarna skulle ha kunnat äventyra expeditionen. Därför tvingades SRK genomföra ordern,
enligt Lomfors.168
Stig Hjalmarsson som medverkat i räddningsexpeditionen, intervjuades av Ingrid Lomfors till
boken Blind fläck. Hjalmarsson berättar för Lomfors att förflyttningen av lägerfångar från
Neuengamme är ett av de mörkaste kapitlen i svensk historia. De har kommit att kallas för
157
Koblik, s.134.
Lomfors, s.60.
159
Ibid.
160
Lomfors, s.48.
161
Lomfors, s.48f.
162
Lomfors, s.77.
163
Ibid.
164
Lomfors, s.78.
165
Lomfors, s.62.
166
Lomfors, s.78.
167
Lomfors, s.62.
168
Ibid.
158
25 liktransporter eftersom många av de personer som förflyttades var så sjuka att de dog.
Hjalmarsson var en av de chaufförer som körde de vita bussarna. Hjalmarsson berättar om att
rödakorspersonalen utsattes för många svårigheter i och med förflyttningen av fångar.169
Rödakorspersonalen som körde bussarna och hjälpte till att hämta de sjuka fångarna bar alltid
rödakorsbindlar som signalerar att hjälpen har kommit. I detta fall trodde fångarna likaså, att
hjälpen hade kommit och att de skulle befrias. Men så skulle det inte bli.170 För att kunna utföra
uppdraget skulle svenskarna enligt Hjalmarsson bli tvungna att utsätta andra fångar för
lidande.171 Ingrid Lomfors skriver att det inte krävs ”mycket fantasi för att förstå att de
favoriserade skandinaverna fick hjälp på bekostnad av andra människors liv.”172 Svenska fordon
körde bort cirka 2000 döende lägerfångar från Neuengamme till okända koncentrationsläger. Det
är enligt Lomfors bekräftade uppgifter.173
Huruvida Folke Bernadotte visste om dessa uppgifter om liktransporterna menar Lomfors är
oklart. Bernadotte har inte kommenterat händelsen i några efterlämnade skrifter. Lomfors menar
därför att det är svårt att veta hur ledningen i SRK och svenska myndigheter såg på händelsen.174
Däremot skriver Åke Svensson i boken De vita bussarna att det var nödvändigt att genomföra
transporten av internerade lägerfångar till andra läger. Svensson skriver att tyskarna skyllde på
att de hade fordon som var odugliga och därför inte kunde genomföra transporten själva.
Svensson skriver även att de vita bussarna inte kommit till Tyskland för att köra runt på sjuka
fångar till dödsdömda läger. Därför menar Svensson att dilemmat huruvida de skulle acceptera
ordern eller inte var obehaglig och tveksam.175
SRK lämnade den 27:e mars ett PM till svenska myndigheter om deras pågående uppdrag.
Lomfors skriver att expeditionsledningen meddelade Stockholm om att transporten av de 2000
sjuka fångarna gick från Neuengamme till Braunschweig.176 ”Därmed var regeringen
underrättad.”177
Lomfors skildrar i boken Blind fläck om när liktransporterna lastades i de vita bussarna i
Neuengamme för transport mot Braunschweig. Koncentrationslägret i Braunschweig var en
underavdelning
till
Neuengamme
krigsindustrin.178Braunschweig
som
bedrevs
av
slavarbetskraft
till
den
tyska
var vid denna tid en totalt sönderbombad spöklik stad.
169
Lomfors, s.51.
Lomfors, s.66.
171
Lomfors, s.51.
172
Lomfors, s.49.
173
Lomfors, s.51.
174
Lomfors, s.64.
175
Svensson, s.55.
176
Lomfors, s.65.
177
Ibid.
178
Lomfors, s.68.
170
26 Chaufförerna Stig Hjalmarsson berättar om hur de kände en stickande liklukt i när de lastade ut
fångarna ur bussarna vid Braunschweig.179
På förmiddagen den 27:e mars fick svenskarna för första gången åka in till det ordinarie lägret för
att hämta upp de sjuka fångarna. Tidigare hade chaufförerna endast fått parkera utanför lägret.180
Anledningen till att svenskarna fått köra in i det ordinarie denna gång var för att fångarna var så
sjuka att de inte kunde gå längre sträckor. Stig Hjalmarsson berättar om hur de omänskliga
varelserna knuffades och föstes ur barackerna. Fångarna var så utmärglades att de inte kunde stå
på sina egna ben. De stapplade och kröp in i de vita bussarna. ”Där fanns fullvuxna män av
medellängd eller mer, som vägde trettio kilo. Där fanns individer, som var så kraftlösa att de inte
hade nog styrka att hålla fast i en brödkant.”181 Hjalmarsson berättar att de flesta fångarna vid
liktransporten inte hade den kraft som behövdes för att kunna sitta upp i bussen. Hjalmarsson
berättar vidare att fångarna låg på bussens kalla plåtgolv ”mellan sätena, döende och oförmögna
att röra sig.”182
De olika fångtransporterna som SRK genomförde hade enligt Lomfors olika karaktär och syften.
Medan chaufförerna körde bussar fulla med sjuka och döende fångar till ett ovisst öde, räddades i
samma vita bussar skandinaver på väg till friheten i Sverige.183 Lomfors skriver även att
fångtransporterna vid genomförandet inte uppfattades som ett brott. För att kunna fullgöra det
egentliga syftet med räddningsexpeditionen var liktransporterna tvungna att genomföras.184Sune
Persson skriver också att historien om de svenska busstransporterna till andra läger är dyster och
omtvistad. Persson fortsätter: ”det går inte från svenska primärkällor i efterhand exakt
rekonstruera de förhandlingar som ledde fram till denna svenska eftergift.”185
Krigshändelserna i Tyskland ändrade snabbt villkoren för rödakorsexpeditionens arbete. När
räddningsarbetet pågått några veckor upptäcker rödakorspersonalen flera tyska armébilar lastade
med tyska officerare som bar röda kors på vita kläder. Persson skriver att ”förutom det faktum att
detta stred mot folkrätten ingav det också svenskarna onda föraningar.”186 Rödakorspersonalen
förstod snart att detta skulle kunna få förödande konsekvenser för expeditionen.187 Flygplan ifrån
det brittiska och amerikanska luftvapnet hade vid ett flertal tillfällen flugit på hotande lågt höjd
över bussarna. Dock hade de vid igenkännande av de vita bussarna vippat på vingarna och
fredligt flugit vidare.188 Missbruket av Röda Korset skulle dels kunna leda till att transporterna
179
Lomfors, s.73.
Lomfors, s.66.
181
Ibid.
182
Lomfors, s.68.
183
Lomfors, s.72.
184
Lomfors, s.75.
185
Persson, s.224.
186
Persson, s.338.
187
Ibid.
188
Ibid.
180
27 skulle bli allt mer farliga att genomföra och dels skulle symbolen med de vita bussarna förlora sitt
syfte.189
Allt eftersom krigsläget förvärras skulle det allierade luftvapnet komma att bli till allt mer besvär
för de vita bussarna. Det brittiska luftvapnet utsatte Röda Korsets basläger i Friedrichsruh för ett
antal bombanfall där människor som tillhörde expeditionen sårades och dödades. De brittiska
myndigheterna hävdade efter anfallen mot Friedrichsruh att de trodde SS upprättat ett nytt
högkvarter vid slottet och därför medvetet fällt bomber däröver.190 De vita bussarna utsattes
också för bombanfall när de var ute på de tyska vägarna.191
Frågan för expeditionens varande gällde inte lägre endast vad Himmler skulle gå med på och inte,
utan även vad som var utförbart under de rådande förhållandena. De vita bussarna hade ända
sedan början varit hotade av det allierade luftvapnet. Det ökade trycket på fronten gjorde att
rödakorspersonalen ville avsluta expeditionen och resa hemåt.192
I slutet av mars beräknades sammanlagt 4800 skandinaviska fångar lyckats fritas och
transporterats till Neuengamme.193 Det enda återstående problemet var dock inte att få loss de
sista fångarna som satt kvar i koncentrationslägren. Rödakorsexpeditionen skulle komma att
möta fler problem. Himmler vägrade godkänna expeditionens huvudsakliga syfte; att
transportera skandinaverna till Sverige.194 Både Felix Kersten och Folke Bernadotte gjorde allt de
kunde för att få ett godkännande från Himmler. Med anledning av detta reste Kersten och
Bernadotte i slutet av mars till Stockholm för att tillsammans med svenska myndigheter lägga
fram en taktik för de närmsta veckorna. Den 26:e mars fastställdes ett utvidgat aktionsprogram
för expeditionen.195 Det var dock inte säkert att förslaget om ett utvidgat aktionsprogram skulle
kunna förverkligas, menar Koblik. Promemorian skulle snarare på nytt bekräfta expeditionens
syfte för tyska myndigheter.196
Under ett sista möte mellan Himmler och Bernadotte natten mellan 23:e och 24:e april gavs
tillstånd till svenskarna att transportera vem de ville ut ur lägren till Sverige. Himmlers
medgivande ”berodde på de alltmer frenetiska försöken att öppna underhandlingar med
västmakterna. Han gav Sverige carte blanche.”197 På bara några dygn var alla skandinaver
befriade från lägren och transporterade till Sverige.198
Steven Koblik skriver att svenskarna lyckades frita långt med fångar än någon förväntat sig. De
överträffade allas förväntningar. Trots de förhållanden expeditionen arbetade under, lyckades
189
Persson, s.338..
Persson, s.338f.
191
Persson, s.338.
192
Koblik, s.139.
193
Koblik, s.134.
194
Koblik, s.135.
195
Ibid.
196
Koblik, s.138.
197
Koblik, s.140.
198
Koblik, s.138.
190
28 otaliga liv räddas. Koblik ställer sig dock frågande till hur räddningsantalet hade sett ut ifall fler
demokratiska länder gått i bräschen för de utsatta fångarna. Kanske skulle då, enligt Koblik, ännu
fler liv räddats och ännu fler sluppit lida för nazisternas grymhet.199
Författarna
om
huruvida
rödakorsexpeditionen
följde
Röda
Korsets
grundprinciper eller inte
Röda Korset bygger på sju olika grundprinciper som används i alla Röda Korsets organisationer
världen över. Grundprinciperna ska kunna hjälpa personalen att agera i olika situationer som
uppstår, oavsett om det gäller en världskatastrof eller en mindre lokal katastrof. De sju
grundprinciperna är: humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och
universalitet (se bilaga 2).200
Ända sedan Röda Korset skapades har den humanitära viljan att hjälpa andra genomsyrat
organisationen. Målet är att ”skydda liv och hälsa och värna respekten för människovärdet.”201
Röda Korset ”främjar ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla
folk.”202 Det är ett internationellt och nationellt arbete som skall bistå och förhindra lidande
bland människor. Organisationen är världsomfattande och ”har samma skyldigheter och
rättigheter att bistå varandra.”203 Syftet med organisationen är att i första hand hjälpa de
människor som är i störst behov.
Eftersom Röda Korset är en neutral självständig organisation görs ingen skillnad mellan
människor, oavsett religion, politisk åsikt, nationalitet eller etnisk tillhörighet. Allas lika värde är
en viktig inställning för att ”bevara människors förtroende.”204 Röda Korset verkar för att finnas
till hands för statliga myndigheter. De är politiskt oberoende och jobbar efter sina egna
grundprinciper. Den hjälp Röda Korset ger är frivillig och osjälvisk, vilket innebär att personalen
inte kan frånsäga sig hjälp eller ha ”några egna intressen att tillgodose.”205
Dessa grundprinciper har varit hjärtat i organisationen ända sedan grundandet 1859. De föreföll
vara verksamma även under rödakorsexpeditionen 1945 med de vita bussarna. Ingrid Lomfors
ställer sig frågande till huruvida Röda Korsets sju grundprinciper följdes under hjälpinsatsen
eller inte. Under vilka förutsättningar arbetade rödakorspersonalen i så fall? Lomfors är kritisk
till att den svenska räddningsexpeditionen arbetade under Röda Korset eftersom de insatser som
gjordes, inte alltid följde regelverket. Den bakomliggande orsaken till att personalen bröt mot
grundprinciperna är enligt Lomfors svårt att svara på. Det enda forskningen vet idag är att
expeditionen lämnade Sverige i mars 1945, i Röda Korsets namn.
199
Koblik, s.140.
Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09.
201
Ibid.
202
Ibid.
203
Ibid.
204
Ibid.
205
Ibid.
200
29 Röda Korsets hjälpaktion kan enligt Ingrid Lomfors ses ur två olika handlingslinjer. ”Å ena sidan
verka för humanitet och människors lika värde, å andra sidan att tillvarata Sveriges nationella
intresse och politiska rykte.”206 Att Sverige därför valde att genomföra expeditionen var av hög
vikt. Eftersom Sverige fick ett dåligt rykte under andra världskriget, ansåg myndigheterna att det
var viktigt att gottgöra svensk befolkning och utomstående, utan att förlora makt och uppbyggd
identitet. Därför blev räddningsexpeditionen en storts bekräftelse på Sveriges neutralitetspolitik
och humana inställning. Skulle Sverige valt att inte genomföra expeditionen, hade samhället
förmodligen sett annorlunda ut idag. Vidare skriver Lomfors att samhället idag anser det inte var
omöjligt att ha kunnat förenat dessa strävanden. Något som bör tilläggas aldrig gjordes. Dock
stod den svenska regeringen för omständigheter som försvårade arbetet för SRK. Lomfors skriver
att regeringen uttryckte särbehandling av de skandinaver som satt i koncentrationslägren i
Nazityskland.207 Detta stod i motsats till en av Röda Korsets grundprincip – allas lika värde. Det
ansågs alltså viktigare för den svenska regeringen att omhändertaga den nordiska nationaliteten
framför andra. Detta skedde trots att svenska myndigheter samarbetade med ledningen i SRK.
Ingrid Lomfors ställer sig själv frågan kring vilka mänskliga urval regeringen stod för och hur den
svenska hjälpen till Nazityskland var beroende av nationalitet hos fångarna.
Vilka fångar i de tyska koncentrationslägren fick komma i åtnjutande av den svenska
hjälpen – de som var mest nödställda och i störst behov av humanitär hjälp eller de med
ett efterfrågat medborgarskap, en viss ålder, social ställning eller kulturellt ursprung? Det
fanns en prioriteringslista över vilka kategorier som skulle omfattas av hjälpinsatsen […].
I den tidens kulturella och politiska klimat var denna rangordning rationell och
följdriktig.208
Denna prioriteringslista som svenska myndigheter och rödakorspersonalen arbetade efter
värnade om den nordiska nationaliteten. Danskar, norrmän och svenskar var de första som skulle
räddas. Vid expeditionens början fanns det ingen avsikt med att ändra planen för arbetet.
Rödakorspersonalen skulle rädda de skandinaver expeditionen var ämnad för. Något annat
ansågs inte finnas utrymme för. Om detta skriver både Ingrid Lomfors, Sune Persson och Steven
Koblik. Att den svenska ledningen för rödakorsexpeditionen tog ställning i nationalitetsfrågan,
som under denna tid var så angelägen, är något historien valt att glömma. Sverige var neuralt och
kunde därför inte ta ställning i frågan. Det är i alla fall vad Ingrid Lomfors, Sune Persson och
Steven Koblik menar.
Lomfors skriver vidare om när rödakorspersonalen gav sig ut i det sönderbombade Tyskland för
att rädda livet på tusentals människor. Personalen offrade sina liv för rättvisan, allas lika värde
och kärleken till andra människor.209 Det skulle inte dröja länge innan personalen i Röda Korset
fick upp ögonen för den orättvisa och hänsynslösa värld de anlänt till. Vid slottet i Friedrichsruh
206
Lomfors, s.26.
Ibid.
208
Ibid.
209
Lomfors, s.56.
207
30 mötte personalen för första gången Tysklands krigsfångar. Det var krigsfångar som under uppsikt
av SS-soldater, arbetade åt familjen Bismarck som ägde slottet.210 De fångar som vistades i
Friedrichsruh var mestadels ryska krigsfångar. Krigsfångarna utnyttjades till slavarbete och
plågades av SS-soldater. Lomfors avslöjar att ”Svenska Röda Korset fick möjlighet att utnyttja
dessa fångar för arbete som räddningsstyrkan inte ville utföra.”211 Detta är inte förenligt med att
rödakorspersonalen åkte ner till Tyskland för att kämpa för rättvisan, allas lika värde och
kärleken till andra människor. Lomfors skriver vidare att det inte var personalen själva som
behövde kommendera krigsfångarna, det skötte SS-soldaterna om.212 Sven Frykman skriver att
arbetet krigsfångarna gjorde åt svenskarna var bland annat att ”gräva och tömma avträden”.213
Återigen, stod detta i motsats till en av Röda Korsets grundprincip – allas lika värde.
Sven Frykman liksom Ingrid Lomfors skriver om hur svenskarna utnyttjade dessa krigsfångar.
Frykman skriver att det egentligen inte handlade om utnyttjandet i sig, utan snarare att svensk
rödakorspersonal drog nytta av slavarbetskraft. Enligt Frykman blev svenskarna således en del av
förnedringen mot krigsfångarna.214 Sven Frykman skriver också att de krigsfångar som vistades i
Friedrichsruh var de som levde under de bästa villkoren, utifrån vad de själva fick se under
räddningsexpeditionen. Otto von Bismarcks fru var svenskfödd och bodde också på
Friedrichsruh. Frykman skriver om svårigheterna att förlika sig hur en svenskfödd individ kan
”ha samma kulturella värderingar eller bete sig på samma sätt som tyska nazister.”215 Men den
svenska rödakorspersonalen var inte mycket bättre själva. De utnyttjade dessa krigsfångar på
samma sätt under samma omständigheter. Skillnaden är dock att svenskarna tillhörde och
arbetade under Röda Korsets grundprinciper. Något som verkar glömts bort på vägen till
Tyskland.
Både Frykman och Bernadotte värnar om den svenska känslan för goda gärningar och goda ideal.
Det är något som den svenska normen vilar på. Därför stämmer inte missbruket av krigsfångar
överens med rödakorspersonalens värderingar. Precis det här skriver Ingrid Lomfors också om i
Blind fläck. Röda Korsets utnyttjande av krigsfångar under räddningsaktionen motsvarar inte
organisationens värderingar och grundprinciper. Alla människors lika värde är inte förenligt med
deras agerande. Ingrid Lomfors skriver även att de liktransporter svenskarna tvingades
genomföra bryter mot ”de humanitära ideal och människorättsliga principer som är
grundläggande för Röda Korset.”216
Alla människor är lika värda och hjälp ska ges till dem som är i störts behov utav det, så skriver
Röda Korset om organisationens grundvärderingar.217 De krigsfångar som transporterades från
lägret i Neuengamme till andra koncentrationsläger var de allra sjukaste. Dessa fångar kallades
210
Lomfors, s.56.
Lomfors, s.57.
212
Ibid.
213
Frykman, s.33.
214
Ibid.
215
Ibid.
216
Lomfors, s.74.
217
Röda Korset. Våra grundprinciper.
211
31 för muselmaner och var utsvultna, sjuka och dödsdömda och därmed i störst behov av humanitär
hjälp. Svenskarna tvingades se på när muselmanerna plågades och utsattes för våld av SSsoldater.218 Det var dessa fångar SRK skulle transportera till andra dödsdömda läger för att ge
plats åt och rädda skandinaver.219 Lomfors skriver om hur den svenska hjälpen ändrades från att
bringa fri medkänsla till att döma fångar till döden.220 Liktransporterna bröt därmed mot de
humanitära värderingar organisationen bygger på.
Professor Gerhard Rundberg skriver i Rapport från Neuengamme att hjälpaktionen till en början
var syftade till att hjälpa de nordiska fångarna ut ur koncentrationslägren. Dock skulle
räddningsaktionen komma att ändras med tiden ”som mot slutet kom att omfatta nödlidande av
snart sagt alla nationaliteter såsom fransyskor, holländskor, polskor, ryskor m.fl.”221
Redan 1942 blev det allmänt känt i Europa om tyskarnas förintelsepolitik gentemot judarna. Sune
Persson skriver att vetskapen om att tyskarna utrotade judar aldrig påverkade västmakterna USA
och Storbritannien. Persson skriver vidare att ”den allierade blockade av de tyskockuperade
områdena hade förhindrat hjälp till judarna. I Sverige var denna allierade blockad fram till
krigsslutet 1945 ett hinder för utvidgad svensk hjälp både till Norge och lägren i Tyskland.”
222
Detta innebär alltså att flera länder runtom i Europa var medvetna om vad som försiggick i
koncentrationslägren utan att göra någonting åt det. De västallierade ansåg att det var av större
vikt att krossa den tyska krigsmakten i Europa framför att rädda judar undan döden. Några
förhandlingar försöktes heller aldrig göras med Nazityskland. Planen var att först låta Tyskland
kapitulera och sedan hjälpa judarna ur koncentrationslägren, skriver Persson.223
Svenskarna var också väl medvetna om Tysklands förintelsepolitik. Att svenska regeringen aktivt
skulle försöka rädda judar blev allt mer påträngande 1942. I samband med massarresteringarna
och deportationen av de norska judarna blev det i Sverige en viktig policyfråga. Innan dess hade
ingen till förmån för judarna gripit in i frågan för att hjälpa. Svenska regeringen hade inte heller
visat belägg för att planera en sådan hjälp. Dock ändrades detta efter 1942, då det både inom och
utom landet började växa fram förslag om räddningsaktioner. Steven Koblik skriver att dessa
förslag aldrig kom ifrån regeringen. ”Ibland förkastades förslag som ogenomförbara och vid
andra tillfällen som icke önskvärda medan åter andra prövades halvhjärtat eller med föga hopp
om lycklig utgång.”224 Detta överensstämmer med det Lomfors skriver om. Svenska regeringen
stod för en politik som försvårade Röda Korsets arbete, eftersom grundprinciperna aldrig kunde
följas.
”I Sveriges kamp för nationell överlevnad under andra världskriget hade den så kallade
’judefrågan’ låg prioritet för de svenska beslutsfattarna.”225 Persson skriver liksom Koblik, att
218
Lomfors, s.77f.
Lomfors, s.77.
220
Lomfors, s.96.
221
Rundberg och Meyer, s.6.
222
Persson, s.38.
223
Persson, s.39.
224
Koblik, s.123.
225
Persson, s.117.
219
32 svenskarna fram till 1942 inte var särskilt intresserade av judarnas öde i koncentrationslägren.
Sverige hade dessutom vägrat judarna inresetillstånd, vilket kan ses som ett direkt hindrande för
räddningen av judar.226
Dock skulle Sverige komma att ändra sin politik 1943, till förmån för judarna. Anledningen till att
Sverige ändrade politiken var för att de allierade fick en alltmer fördelaktig roll i världskriget i och
med Tysklands växande nederlag. UD visste mycket väl vad judarna utsattes för i Tyskland och
ville därför hjälpa de judar som ännu inte dödats.227 Ytterligare en anledning till att svenskarna
beslöt sig för att hjälpa judarna i koncentrationslägren, var för att judiska organisationer i Sverige
bönade och bad svenska myndigheter om hjälp. Det togs därför beslut om att genom den nya
svenska judepolitiken, tillåta norska- och danska judar inresetillstånd till Sverige.228
1944 lyckades Sverige tillsammans med Raul Wallenberg rädda tiotusentals judar från Ungern
och sovjetarmén. Detta lyckades tack vare svenska skyddspass.229 I och med att svenskarna
lyckades frita judarna från Ungen, väcktes tillslut frågan om att rädda de judar som satt i de tyska
koncentrationslägren. Dock skulle detta komma att bli svårare. Dels med anledning av att Adolf
Hitler hotade om att förinta judarna totalt och dels för att de allierade fronterna trängde allt
längre in i Tyskland.230 World Jewish Congress vädjade om hjälp och uppmanade svenskarna om
att förhandla med tyskarna om att upphöra utrotningen av judar. Persson skriver att World
Jewish Congress även försökte övertala Richert om att inrätta skyddspass till judarna i
Tyskland.231 Svenska UD skickade en förfrågande till Richert om hur Sverige skulle agera i frågan.
Arvid Richert avrådde en svensk aktion med anledning av att skillnaden mellan Ungern och
Tyskland är avsevärda och att tyskarna aldrig skulle gå med på en sådan förfrågan.232
Sune Persson skriver om att Bernadotte deltog i ett möte med svenska myndigheter den 27:e
mars. Vid mötet beslutades det om att Bernadotte tillsammans med Himmler skulle diskutera
Röda Korsets möjlighet till överförandet av ett antal judar till Sverige. Persson skriver att
Himmler var mest inställsam till att endast låta norrmän och danskar överföras eftersom de
tillhörde den bättre rasen.233 Den judiska frågan kom så småningom att få en framträdande plats
i räddningsexpeditionen 1945. Svenska UD skulle tillsammans med tyskarna tillslut lyckas med
förhandlingarna. Den svenska regeringen meddelade tyska myndigheter att Sverige var villiga att
mottaga alla judar som satt i de tyska lägren.234
Den judiska frågan i räddningsexpeditionen kom att behandlas allra sist, skriver Steven Koblik.
Trots att World Jewish Congress gav sitt fulla stöd och bistod svenska myndigheter med de medel
som skulle behövas för förverkligandet, togs inte räddningen på fullaste allvar, menar Koblik.
226
Persson, s.117.
Persson, s.118.
228
Persson, s.118f.
229
Persson, s.119.
230
Ibid.
231
Persson, s.120.
232
Koblik, s.129.
233
Persson, s.256.
234
Persson, s.121.
227
33 Koblik skriver också att ”UD var alltjämt skeptiskt då det gällde möjligheterna att genomföra en
direkt insats för judar, men man var inte ovillig att göra ett försök.”235
De judar som fanns i Sverige under andra världskriget ansåg att deras önskemål om att rädda
judarna i koncentrationslägren kommit i bakgrunden av räddningsaktionen. De fann en
besvikelse över att av judarna inte fanns med i planen från första början. Trots att de var nordiska
judar.236 Persson skriver att historien aldrig kommer att få reda på varför Bernadotte beordrades
att utöver expeditionens egentliga syfte, rädda ett antal judar.237
Huruvida den svenska rödakorsexpeditionen bröt mot Röda Korsets grundprinciper gällande
frågan om judarna och andra krigsfångar går att diskutera. Efter många om och men lyckades de
till och med frita judarna från lägren. Något svenskarna aldrig trodde att de skulle lyckas med.
Dock går det inte att undvika den problematik som fanns där innan. Det fanns någon sorts ovilja
att hjälpa judarna undan döden. Det var aldrig helt självklart att tillsätta resurser för att utvidga
den redan fastställda planen. Dessutom går det att fråga sig varför svenskarna inte redan ifrån
början räknade in judarna i räddningsexpeditionen. Röda Korset är som nämnt tidigare en
neutral organisation och verkar oavsett nationalitet, etnicitet, politisk åsikt eller religion. Men var
det verkligen så under räddningsexpeditionen? Stämmer Ingrid Lomfors teori om att det finns en
blind fläck i historien som ingen talar om och som heller inte bör talas om?
Slutdiskussion
Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur några olika författare har tolkat den svenska
räddningsexpeditionen till Tyskland 1945. Undersökningen skulle också svara på hur författarnas
perspektiv spelar roll för händelsen i den nutida historien. I det här diskussionsavsnittet relateras
de slutsatser som presenterats i resultatet, tillsammans med de resonemang som förts tidigare i
uppsatsen.
De
källor
som
undersökts
till
studien
skildrar
olika
perspektiv
på
den
svenska
räddningsexpeditionen. Några författare framhåller Sverige som den stora hjälten, medan andra
skäms för den svenska stoltheten. Det har minst sagt varit intressant att undersöka hur en och
samma händelse kan skildras på så olika sätt och tillsammans skapa en likvärdig historia.
Resultatet av undersökningen visar tydligt att räddningsexpeditionen till Tyskland aldrig hade
kunnat genomföras endast av svenskarna och Folke Bernadotte. Det var många olika orsaker och
kontakter som möjliggjorde expeditionen. De kanske allra viktigaste kontakterna för de svenska
myndigheterna och ledningen i SRK var Felix Kersten och Heinrich Himmler, samt
myndigheterna i USA och Storbritannien.
235
Koblik, s.129.
Persson, s.261.
237
Ibid.
236
34 Alla författare i undersökningen, förutom Folke Bernadotte, framhåller på något sätt Felix
Kerstens och Heinrich Himmlers betydelse för expeditionen. Lennart Lundberg och Sune Persson
framhåller Kerstens stora insatser som en länk mellan svenska myndigheter, Heinrich Himmler
och Folke Bernadotte. De humanitära insatser Kersten gjorde för fångarna i koncentrationslägren
hamnade i skymundan av Bernadottes insatser. Bernadotte har enligt författarna fått den stora
äran att utnämnas till hjälte för expeditionen.
Att Folke Bernadotte inte nämner ett enda ord om Felix Kerstens insatser i Slutet är högst
intressant. Ingrid Lomfors framhåller att det förmodligen är Bernadotte själv som utnämnt sig till
hjälte och att människor sedan tagit efter. Precis som det kulturella minnet beskriver, där olika
människors minnen skapar en och samma sanning. Lomfors menar att det finns en angelägenhet
om att hålla hjältebilden av Bernadotte vid liv. Bevarandet av hjältebilden beror på att samhället
väljer vad som skall minnas och inte. I detta fall har svenskarna valt att minnas det goda och
hedersamma. Stolta svenskar har dessutom enligt Lundberg, sedan långt tid tillbaks kallat
Bernadotte för ”Fredens Prins”. Men varför omnämns inte Felix Kersten likt en ”Fredens Prins”?
Kunde det möjligtvis vara så att Folke Bernadottes kungliga status hade en större betydelse
eftersom han var av kunglig börd?
En avgörande kontakt för räddningsexpeditionen var även mellan de svenska myndigheterna och
USA och Storbritannien. Svenska UD hade vid expeditionens början tagit kontakt med USA och
Storbritannien för att informera dem om den svenska räddningsexpeditionen som började ta
form. Eftersom de allierade skickade flyganfall mot tyska konvojer under denna tid försökte UD
utverka fri lejd genom Tyskland. Den svenska räddningsexpeditionen skulle arbeta i de områden
där flyganfallen var som mest intensiva. Därför fanns en rädsla för vad expeditionen skulle kunna
utsättas för. USA och Storbritannien var allt annat än samarbetsvilliga och lovade aldrig några
garantier för svenskarna. Men trots detta beslut beordrade brittiska myndigheter att
expeditionens bussar var tvungna att målas om till vita innan genomfart till Danmark.
Anledningen var att de allierade lovade att respektera expeditionen om bussarna var vita.
Dessutom skulle det vara lättare att se de vitmålade bussarna ifrån luften. Med anledning av detta
kom USA och Storbritannien att betyda mycket för svenskarna eftersom de trots allt hjälpte
expeditionen. Hade UD aldrig lyckats få kontakt med USA eller Storbritannien hade det funnits
en stor risk att svenskarna aldrig kommit hem igen. Ommålningen av bussarna var helt och hållet
britternas idé. Det var något svenskarna aldrig tänkt på. De hade inte heller tänkt på att tyskarna
skulle kunna utnyttja symbolen med de röda korsen.
De vita bussarna var ett gott signalement för det allierade flygvapnet som kände igen
expeditionen genom den vita färgen och de röda korsen. Men signalementet var inte en
hemlighet. Tyskarna förstod att de allierade gjort ett hemligt avtal med svenskarna om att inte
släppa bomber över expeditionen. Tyskarna som under en tid tillbaks utsatts för flygbomber från
det allierade flygvapnet kan ha sett en chans i att undvika bomberna genom att kamouflera sig i
vita kläder med röda kors på. En möjlig förklaring till att de allierade ifrån början inte ville
acceptera fri lejd genom Tyskland, kan ha varit en rädsla för att tyskarna skulle kunna utnyttja
35 taktiken. Om expeditionen aldrig hade genomförts hade tyskarna aldrig kunnat kamouflera sig på
det här sättet. Det allierade flygvapnet visste under expeditionen vilka fordon på de tyska vägarna
som tillhörde hjälpaktionen. Därför var svenskarna under ett någorlunda skydd, så länge inget
oväntat skulle drabba samman. Det var just ett sådant här utnyttjande som skulle kunna äventyra
hjälpaktionen.
Detta skulle i sin tur kunna betyda att svenskarna genom de vita bussarna undermedvetet hjälpte
tyskarna att kamouflera sig. Den svenska hjälpaktionen försvårade för det allierade flygvapnet att
anpassa sig till det hemliga avtalet. Anledningen är att flygvapnet genom de vita bussarna visste
vilka fordon de skulle fälla bomber över och inte. Men i och med att tyskarna utnyttjade taktiken
skapades förmodligen en förvirring hos de allierade. Det som egentligen skulle vara något positivt
blev plötsligt negativt.
Ytterligare en konsekvens som väckte stor missbelåtenhet med de svenska och tyska
förhandlingarna var de påtvingade liktransporterna. För att svenskarna skulle kunna utföra
expeditionens egentliga syfte, tvingades de av tyskarna att genomföra liktransporter av
muselmaner. Hade svenskarna aldrig accepterat liktransporterna hade skandinaverna aldrig fått
godkännande att förflyttas till Sverige. Ur moralisk och etisk synpunkt är liktransporterna
fruktansvärda. Även om liktransporterna var för en god sak, eftersom de i sin tur skulle rädda
skandinaver till friheten, gjordes de på bekostnad av andras liv. Detta är ett av de mörkaste
kapitlen i svensk historia som aldrig talas om. Precis det här skriver historikern Ingrid Lomfors
om i tidigare forskning. Lomfors har studerat den svenska hjälpinsatsen i förhållande till de
fångar som offrades för att skandinaverna skulle kunna räddas. Enligt Lomfors handlar detta om
den svenska historieskrivningens blinda fläck som svenskar idag vill förbise och glömma. Den
svenska historien har enligt Lomfors förskönats för att dölja den verkliga sanningen.
Tyskarna skyllde på att deras fordon var odugliga och inte kunde transportera fångarna själva.
Det är tydligt hur tyskarna gång på gång utnyttjade den svenska räddningsexpeditionen för att
skydda sig själva. Hade tyskarna genomfört liktransporterna hade de långa kolonnerna
förmodligen blivit bombarderade av det allierade flygvapnet. Därför var det en lätt utväg för
tyskarna att utnyttja de vita bussarna. Heinrich Himmler hade dessutom godkänt hjälpaktionen
utan Adolf Hitlers kännedom. Ifall Hitler hade fått vetskap om expeditionen, hade Himmler
kunnat använda hjälpaktionen som en täckmantel. Himmler hade kunnat förklara för Hitler att
svenskarna kommit för att förflytta krigsfångar till andra dödsdömda läger. Kanske skulle det
vara ett enkelt sätt för Himmler att dölja expeditionens egentliga syfte.
Bakom hela räddningsexpeditionen döljer sig förmodligen ett stort politiskt spel som aldrig
någonsin kommer att framkomma. På något sätt måste det funnits bakomliggande relationer
mellan Sverige och Tyskland. Sverige tillät den tyska permittenttrafiken mellan 1940-1943. I
gengäld accepterade tyskarna den svenska hjälpaktionen i mars 1945. Om Sverige aldrig hade
36 tillåtit tyskarna att transportera soldater på de svenska järnvägarna, hade Himmler förmodligen
aldrig godkänt expeditionen. Det handlar i stort om tjänster och gentjänster.
Hade hjälpaktionen däremot genomförts av Norge eller Danmark, hade tyskarna förmodligen
aldrig accepterat den. Antagligen finns det politiska kopplingar som inte syns eller talas om. Det
räcker inte med att Himmler ansågs uppskatta svenskarnas renhet för att godkänna de svenska
kraven. Hela Norden tillhörde den germanska ariska rasen, trots det anföll tyskarna Norge och
Danmark. Sverige låg geografiskt bättre till för en ockupation, men ändå undvek tyskarna det.
Redan ifrån början planerades expeditionen för att rättfärdiga de misstag svenskarna gjort med
undfallenhetspolitiken. Detta handlar också om ett politiskt spel.
Genom undersökningen är det tydligt att Folke Bernadotte endast är ansvarig för hjälteinsatserna
Sverige genomförde och allt det goda historien kan berätta om expeditionen. Men frågan återstår
fortfarande, vem är ansvarig för de hinder och prövningar expeditionen fick utstå? Det finns nog
inget bra svar på den frågan. Trots att hjälpexpeditionen är en av de största humanitära
insatserna under 1900-talet, går det att konstatera att allting inte alltid är som det ser ut.
Sanningen är inte så fyrkantig som den kan verka. Att svenska myndigheter valt att
hemlighetshålla de vita bussarnas mörka kapitel, beror förmodligen på att Sverige uttalat sig vara
ett neutralt land. Sverige har själva velat utstå som den store hjälten i den omtalade historien om
de vita bussarna.
Den svenska räddningsexpeditionen till Tyskland är en av de mest omtalade händelserna i svensk
historia. Fokus har ständigt legat på Sveriges hjälteinsatser framför vad som egentligen hände.
Historien har således valt att skildra det goda, framför det onda. Det sägs att vinnaren skriver
historien. Så är det även i detta fall. Vinnaren i denna historia är Sverige som fick äran för hela
räddningsexpeditionen. Människor har länge fått förklarat för sig vilken enorm bedrift
svenskarna gjorde för fångarna i koncentrationslägren. Allt tack vare hjälten Folke Bernadotte.
Utifrån detta har svenskar byggt sin identitet. För det är så samhället har byggt historien om de
vita bussarna. Att rubba den identiteten är lättare sagt än gjort. Den svenska känslan för goda
gärningar och gott ideal speglar än idag den svenska normen. Dock är inte sanningen svart eller
vit. Folke Bernadotte och svenskarna kan inte ensamma ta åt sig äran för räddningsexpeditionen.
Historien består aldrig av en sida. Det var många olika parter som tillsammans gjorde
expeditionen möjlig.
Hela räddningsexpeditionen genomfördes under Röda Korsets namn. Såhär i efterhand går det
att se hur expeditionen gång på gång bröt mot Röda Korsets grundprinciper. Andra världskriget
var en tid då hjälpbehovet var avsevärt större än tillgången på humanitärt bistånd. Det går inte
att frånse de moraliska kompromisser SRK fick ta ställning till. Vad som var etiskt rätt eller fel i
förhållande till de moraliska kraven, förbisågs för att kunna utföra räddningsarbetet. I
inledningen beskrivs hur den frivilliga rödakorspersonalen reste till det sönderbombade Tyskland
utan utbildning, för att rädda liv. Att ge lägerfångarna en möjlighet till en ny chans i livet.
37 Denna undersökning har ställt ett antal verk mot varandra, som tillsammans har fastställt hur de
olika författarnas perspektiv spelar roll för räddningsexpeditionens betydelse i den nutida
historien. Resultatet av undersökningen har belyst att samhället väljer vad historien skall berätta
om och inte. De olika författarna som ingått i undersökningen har redogjort för olika perspektiv
och tolkningar på den svenska rödakorsexpeditionen. Anledningen till att de anammat olika
perspektiv beror på att materialet är skrivet under olika årtionden, där samhället påverkar
utfallet på olika sätt. Författarna har dessutom anlagt olika minnen på historieskrivningen som
gör att materialet pekar i olika riktningar.
I
historieskrivningen
är
det
främst
det
sociala
minnet
som
präglar
den
svenska
räddningsexpeditionen. För att historien skall leva vidare behövs vissa egenskaper som stödjer
minnet. En av dessa egenskaper är att ha en fysisk gestalt som människor kan påminnas om. I
historien om de vita bussarna har Folke Bernadotte framträtt som den store hjälten för
expeditionens genomförande. Anledningen till att människor väljer att lyfta fram Bernadotte på
detta sätt beror på att samhället vill ha en enskild individ som hjälte.
Folke Bernadottes bok Slutet har legat till grund för de slutsatser som tagits gällande
räddningsexpeditionen. Detta beror på att människor tiden efter hjälpaktionen inte kunde ta reda
på vad som hände på något annat sätt än att läsa boken. De enda som egentligen visste vad som
hände under expeditionen var de som medverkade. Historien kring de vita bussarna skapades
genom de första böckerna som skrevs efter räddningsexpeditionen, däribland Slutet. Hade Folke
Bernadotte som enskild hjälte skildrat händelsen ur ett annat perspektiv eller framhållit hela
sanningen, utan blinda fläckar, hade händelsen fått en annan historia. Historien skapades tidigt
efter expeditionens hemkomst och har kommit att ligga till grund för den nutida historien. Därför
är det inte konstigt att de vita bussarna fått sina blinda fläckar.
På det här sättet har historien om de vita bussarna tillkännagivits. Samhället talar om Folke
Bernadotte och de vita bussarna, framför räddningsexpeditionens verkliga historia.
Avslutning
Joseph Brodsky har skrivit dikten: ”Minns: det förflutna sjunker inte spårlöst undan i minnet; det
har behov av framtid.”238 Är detta en möjlig förklaring till varför det är så viktigt att minnas
historien och vårt förflutna? Det förflutna försvinner inte ur våra minnen, eftersom de präglar
människors sätt att leva och skapa historia. Det beror helt enkelt på att det förflutna behöver
återberättas för att få en framtid. Trots att historien är så viktig att minnas faller den ibland i
glömska. Ingrid Lomfors förklarar denna glömska som historieskrivningen blinda fläck.
238
Joseph Brodsky, Historien, som nedan skall berättas och andra minnen, Stockholm, 1984, s.51.
38 Den svenska räddningsexpeditionen är i historieskrivningen ett resultat av det människor minns
eller glömt. Det är i princip omöjligt att återberätta den exakta historien eftersom vi människor
glömmer detaljer med tiden. Därför utgörs historieskrivningen av ett urval av förflutenheten.
Våra föreställningar om det förflutna präglas av val av perspektiv, källmaterial och våra frågor till
dåtiden. Människor skapar kulturella värderingar utifrån det förflutna, som sedan förmedlas
vidare för att minnas eller glömma historia. Författare väljer att antingen minnas den verkliga
historien eller att glömma den och därmed vinkla historien utifrån olika perspektiv.
En av de mest omtalade händelserna i svensk historia är inte så skimrande som
historieskrivningen beskriver. Bakom all historia finns förmodligen något som väljs att inte
minnas eller talas om. I många fall läggs fokus på en enskild individ för att historien skall framstå
bättre än den egentligen är. Så är det gällande historien om de vita bussarna. Folke Bernadotte
används som en skyddsmantel för att dölja den verkliga sanningen bakom den svenska
humanitära expeditionen. Människor talar aldrig om de liktransporter svenskarna tvingades
utföra för att rädda skandinaver. Ingen talar heller om alla de hot och hinder expeditionen stötte
på. Ingen talar heller om den stora bedrift de frivilliga rödakorsarbetarna gjorde för att
förverkliga expeditionen. Historieskrivningen döljer sanningen för att minnas det goda och
hedersamma.
Trots att det har gått sjuttio år sedan räddningsexpeditionen lämnade Sverige har historien om de
vita bussarna fortfarande inte ändrats. Det är en av de mest omtalade händelserna i svensk
historia och än idag är historikerna inte ense om
räddningsexpeditionens utgång.
Historieskrivningen har valt att lyfta fram minnena efter expeditionen framför den verkliga
sanningen. Frågan om vem som bär ansvaret för det lidande människor utsattes för under
hjälpaktionen står fortfarande obesvarad. Vem bär ansvaret för Sveriges moraliska skuld?
Förtjänsten av de goda insatserna vet vi idag bärs av Folke Bernadotte, fastän många historiker
menar att det inte är en rättvis sanning. När beslutet togs om att en svensk räddningsexpedition
skulle sändas till Tyskland 1945, visste ingen hur den skulle komma att påverka historien.
39 Käll- och litteraturförteckning
Källor
Bernadotte, Folke. (1945). Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och
deras politiska följder. Sjunde upplagan. Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners Förlag.
Frykman, Sven. (1945). Röda korsexpeditionen till Tyskland. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Kersten, Felix. (2010). Samtal med Himmler. Tredje upplagan. Stockholm: CKM Förlag.
Koblik, Steven. (1987). ”Om vi teg skulle stenarna ropa” – Om Sverige och judeproblemet 19331945. Stockholm: Nordstedts Förlag.
Lomfors, Ingrid. (2005). Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets
hjälpinsats i Nazityskland 1945. Stockholm: Atlantis.
Lundberg, Lennart. (1997). Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra
världskriget. Göteborg: Tre böcker Förlag AB.
Persson, Sune. (2002). ”Vi åker till Sverige” – De vita bussarna 1945. Rimbo: Fischer & Co.
Rundberg, Gerhard. & Meyer, Henry. (1945). Rapport från Neuengamme: Svenska Röda korsets
hjälpaktion bland koncentrationslägerfångar i Tyskland tiden den 7 mars – 5 maj 1945.
Stockholm: Albert Bonniers förlag.
Svensson, Åke. (2007). De vita bussarna. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Göteborg:
Quarnberget Förlag.
Litteratur
Booth, Andrew., Papaioannou, Diana. & Sutton, Anthea. (2012). Systematic Approaches to a
Successful Literature Review. SAGE Publications Ltd.
Einhorn, Lena. (1999). Om vilja och vankelmod i krigets skugga. Stockholm: Prisma.
Forsberg, Christina. & Wengström, Yvonne. (2013). Att göra systematiska litteraturstudier:
värdering, analys och presentation av omvårdnadsforskning. Stockholm: Natur & Kultur.
Friberg, Febe. (2012). Dags för uppsats: vägledning för litteraturbaserade examensarbeten.
Uppl.2. Lund: Studentlitteratur AB.
Jesson, Jill. K. (2011). Doing your literature review: traditional and systematic techniques.
London: Sage.
40 Rienecker, Lottie. & Stray Joergensen, Peter. (2014). Att skriva en bra uppsats. Uppl.3.
Stockholm: Liber AB.
Elektronisk litteratur
Vita bussarna: Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra Världskriget.
(2000). http://www.redcross.se/Documents/Vitabuss%5b1%5d.pdf. Stockholm: Svenska Röda
Korset.
Radioklipp
Sveriges radio. SR. P3 dokumentär: Folke Bernadotte och de vita bussarna. Sändes: söndag 20
oktober 2013 kl. 14.03. Producent: Simon Moser.
Webbsidor/Internetkällor
Röda Korset. Om oss. Såhär arbetar vi. http://www.redcross.se/om-oss/sa-har-arbetar-vi/.
Hämtad: 2015-11-06.
Röda Korset. Om oss. Våra grundprinciper. http://www.redcross.se/om-oss/sa-har-arbetarvi/grundprinciper/. Hämtad: 2015-11-06.
Röda Korset. Vår historia. Idén till röda korset föddes på slagfältet. http://www.redcross.se/omoss/historik/. Hämtad: 2015-11-06.
Ågren, Maria. Synlighet, vikt, trovärdighet – och självkritik. Några synpunkter på källkritikens
roll i dagens historieforskning. Historisk tidskrift. Publicerad: 2005:2. Hämtad: 2015-11-18.
41 Bilaga 1
Materialbeskrivning
Följande böcker har använts som grund för undersökningen:
Den första boken Slutet (1945) skrevs av Folke Bernadotte. Boken beskriver och skildrar
författarens egna erfarenheter från den Svenska Rödakorsexpeditionen utifrån de anteckningar
och rapporter författaren skrev våren 1945.239
Den andra boken är en nytryckning av originalutgåvan som skrevs av Felix Kersten 1947. Boken
heter Samtal med Himmler (2010) och redogör för doktor Felix Kerstens humanitära insatser
under andra världskriget. Kersten uppskattats bland annat för att ha gjort hjälpinsatsen möjlig
för svenskarna.240
Den tredje boken, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i
Nazityskland 1945 (2005) har skrivits av Ingrid Lomfors och handlar om baksidan av den
historiska händelsen. Lomfors menar att det finns en blind fläck i historien ingen talar om. Boken
tillägnas de fångar som dog för skandinavernas skull och beskriver en hjältebild som inte anses
höra hemma i historien.241
Författaren Sune Persson har skrivit boken ”Vi åker till Sverige”: de vita bussarna 1945 (2003).
Boken förklarar hela räddningsexpeditionens livsfarliga förlopp. Den förklarar det historiska
skedet som satte Sverige och Röda Korset på kartan. Persson redogör i boken för
rödakorspersonalens arbete, expeditionens möjliggörande och de svårigheter Röda Korset stötte
på.242
Den femte boken De vita bussarna (2002) är skriven av Åke Svensson. Boken är liksom Sune
Perssons, en redogörelse för den svenska rödakorspersonalets insats i Tyskland 1945. Åke
Svensson var reservofficer under expeditionen och skrev boken direkt efter hemkomsten i maj
1945.243
Den sjätte boken Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget
(1997) skriven av Lennart Lundberg, handlar om hela räddningsexpeditionens förlopp, de
239
Folke Bernadotte, Slutet: Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, sjunde
upplagan, Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners Förlag, 1945.
240
Felix Kersten, Samtal med Himmler, tredje upplagan, Stockholm: CKM Förlag, 2010.
241
Ingrid Lomfors, Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945,
Stockholm: Atlantis, 2005.
242
Sune Persson, ”Vi åker till Sverige”: De vita bussarna 1945, Rimbo: Bokförlaget Fischer & Co, 2003, s.129
243
Åke Svensson, De vita bussarna, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Göteborg: Quarnberget Förlag, 2007.
42 koncentrationsläger som besöktes samt viktiga personers insatser som hade betydelse för
expeditionen, som riskerade sina liv för andras liv.244
Sven Frykman som skrivit boken Röda korsexpeditionen till Tyskland (1945), skildrar den
svenska rödakorspersonalens arbete i Tyskland och i Danmark. Boken tillkom på uppmaning av
den danska regeringen. Sven Frykmans bok innehåller ett unikt källmaterial med personliga
nedskrivna berättelser.245
Näst sista boken Rapport från Neuengamme (1945) skrevs av Gerhard Rundberg och Henry
Meyer. Boken innehåller en saklig redogörelse för koncentrationslägerlivet som Gerhard
Rundberg fick uppleva under tiden som läkare i Svenska Röda Korset. Dessutom skriver den
danske läkaren Henry Meyer om de medicinska experiment som utfördes på fångarna, samt ödet
personalen i Röda Korset gick till möte.246
Den sista boken som används till undersökningen är ”Om vi teg skulle stenarna ropa” – Om
Sverige och judeproblemet 1933-1945 (1987) skriven av Steven Koblik. Boken handlar om
svenska myndigheters och politikers agerade och inställning till Europas judeförföljelser under
andra världskriget. Boken skildrar också de skandinaviska judar som kom till Sverige med de vita
bussarna, samt den undsättningspolitik som bedrevs i Sverige under andra världskriget.247
Ytterligare en källa som använts till undersökningen är en dokumentär från Sveriges Radio P3.
Dokumentären Folke Bernadotte och de vita bussarna sändes söndagen den 20 oktober 2013.
Producent för dokumentären var Simon Moser.248
244
Lennart Lundberg, Under kriget: svenska spioner och hjältar i skuggan av andra världskriget, Göteborg: Tre
Böcker Förlag AB, 1997.
245
Sven Frykman, Röda Korsexpeditionen till Tyskland, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1945.
246
Gerhard Rundberg & Henry Meyer, Rapport från Neuengamme: Svenska Röda korsets hjälpaktion bland
koncentrationslägerfångar i Tyskland tiden den 7 mars – 5 maj 1945, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1945.
247
Steven Koblik, ”Om vi teg skulle stenarna ropa”: Om Sverige och judeproblemet 1933-1945, Stockholm:
Nordstedts Förlag, 1987.
248
SR, P3 dokumentär, Simon Moser, Folke Bernadotte och de vita bussarna, sändes 2013-10-20.
43 Bilaga 2
Svenska Röda Korsets sju grundprinciper
Humanitet: Röda Korset skapades ur viljan att utan åtskillnad bistå dem som sårats på
slagfältet. Vi arbetar internationellt och nationellt för att förhindra och lindra mänskligt
lidande. Målet är att skydda liv och hälsa och att värna respekten för människovärdet. Vi
främjar ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla folk.
Opartiskhet: Röda Korset gör ingen åtskillnad mellan nationalitet, etnisk tillhörighet,
religion, samhällsställning eller politisk åsikt. Vi arbetar uteslutande för att lindra människors
lidande och att i första hand hjälpa de mest nödställda.
Neutralitet: Röda Korset tar inte ställning i fråga om politik, etnisk tillhörighet, religion eller
ideologi. Vi är neutrala för att bevara människors förtroende.
Självständighet: Röda Korset är en självständig förening. Som nationell rödakorsförening
hjälper vi staten på det humanitära området. Men vi ska behålla ett oberoende som gör att vi
alltid kan handla i enlighet med Röda Korsets principer.
Frivillighet: Röda Korset ger hjälp frivilligt och osjälviskt. Frivillighet gäller både givare och
mottagare. Den frivilliga hjälpen får inte innebära att man ger avkall på kvaliteten. Med
osjälvisk hjälp menas att vi inte har några egna intressen att tillgodose.
Enhet: I varje land får endast finnas en rödakors- eller rödahalvmåneförening. Den ska vara
öppen för alla och den humanitära verksamheten ska omfatta hela landet.
Universalitet: Röda Korset är en världsomfattande organisation inom vilken alla nationella
rödakors- och rödahalvmåneföreningar har samma skyldigheter och rättigheter att bistå
varandra.249
249
Röda Korset. Våra grundprinciper. Hämtad: 2015-11-09.
44