TRIBUS Xylotini SLäKTE Blera – stubblomflugor

advertisement
syrphidae: blera •
tribus
Xylotini
stam
Thompson & Rotheray (1998) införde namnet Milesiini för det tribus som tidigare kallats Xylotini, men
numera är det åter namnet Xylotini som används.
Tribuset omfattar långsträckta arter av varierande
storlek som liknar bin, getingar och andra steklar.
Det består av släktena Blera, Brachypalpoides, Brachy­
palpus, Caliprobola, Chalcosyrphus, Criorhina, Lejota, Poc­
ota, Psarus, Sphecomyia, Spilomyia, Syritta, Temnostoma,
Tropidia och Xylota. Placeringen av släktet Psilota är
osäker. För närvarande förs det till tribus Eumerini,
men det har ibland placerats i antingen Xylotini,
Chrysogastrini eller ett eget tribus.
släkte
1
Hos fleralet arter utvecklas larverna i död, blöt ved
under nedbrytning – i liggande eller stående döda
träd, under bark med blött kambium, i stamhåligheter eller långt ner i rötterna av stubbar. Larverna i
släktet Temnostoma kräver dock hårt kärnvirke, i vilket
de ”borrar” en tunnel som de sedan vidgar allteftersom de växer till. Syritta pipiens avviker från de övriga
arterna genom att larverna lever i bl.a. kompost, och
larverna i släktet Tropidia lever akvatiskt i anslutning
till bl.a. vass och kaveldun.
understam
ordning
överfamilj
familj
underfamilj
Arthropoda
Hexapoda
Diptera
Syrphoidea
Syrphidae
Eristalinae
tribus
släkte
Blera – stubblomflugor
stam
Arterna i detta släkte är minst 9 mm långa, de flesta
omkring 12 mm. Huvudet är lika brett som ryggskölden. Ansiktet har en mer eller mindre utpräglad
ansiktsbuckla. Antennerna är placerade på en framträdande antennsockel. Deras tredje segment är oftast bredare än långt, och antennborstet är naket.
Hela ansiktet utom kinderna är svagt pudrat i gråvitt.
Hanens ögon är sammanstötande (ibland endast i
en punkt). Ryggskölden och bakkroppen har oftast
ganska lång behåring. Vingens främre bakkantribba
möter framförvarande ribba i spetsig vinkel nära
vingkanten. Hanens bakkropp är oftast avlångt oval,
medan honans är något bredare.
Arterna i släktet Blera förekommer i skogar i den
norra temperade zonen. Larverna utvecklas i blött,
multnande kärnvirke i röthål och rötter av framför
allt tall och gran, men också lövträd.
En revision av släktet (Barkalov & Mutin 1991)
visade att det omfattar elva arter i Palearktis samt ytterligare 15 i Nordamerika. År 2000 tillkom dessutom
en nybeskriven orientalisk art. I Norden förekommer
två arter. Ytterligare en art, B. nitens, som har svart
mittstrimma i ansiktet, når in i Europa vid Sverdlovsk
i Ural.
understam
ordning
överfamilj
familj
underfamilj
tribus
Arthropoda
Hexapoda
Diptera
Syrphoidea
Syrphidae
Eristalinae
Xylotini
släkte
n a m n g i v n i n g Blera Billberg, 1820. Enumeratio Insectorum:
118. Synonymer: Cynorhina Williston, 1887, Cynorrhina
Verrall, 1901.
Etymologi: Blera = oklar etymologi, möjligen efter en liten
stad med namnet Blera norr om Rom i Italien. Möjligen
hade Billberg med sig ett exemplar hem från en resa till
denna stad.
l i t t e r at u r Barkalov & Mutin 1991a, 1991b, Dusek & Laska
1961, Pettersson & Bartsch 2001, Rotheray & MacGowan
2000, Rotheray & Stuke 1998.
Bilden visar en hane av röd stubblomfluga
Blera fallax. Arten är lätt att känna igen genom att bakkroppens bakre del är rödaktig,
medan resten av kroppen är svart. Den förekommer i äldre barrskogsområden över
hela landet. Larven utvecklas i rötad kärnved i stubbar och rötter av framför allt tall.
Hos stubblomflugor (släktet Blera) är antennerna fästade på en framträdande antennsockel. De har en ganska lång kroppsbehåring och vingens främre bakkantribba
möter den framförvarande ribban i spetsig
vinkel nära vingkanten.
FOTO: KRISTER HALL
cellen spetsig
mot vingkanten
Vingspets
Download
Random flashcards
Create flashcards