Rasismens historia

advertisement
Rasismens historia
Till årskurs nio
Sommaren har bjudit på både vackert och lite mindre vackert väder. Solen har avlösts av regn
men jag hoppas att ni haft möjligheter att njuta av sol och bad på något sätt. Men nu är hösten
här och med den börjar även skolan igen, för sista gången på Kastanjen för er!
Nian är ett speciellt skolår som kommer att ge er utmaningar och möjligheter
som aldrig förr. Ni ska resa till den eviga staden Rom och ni ska göra era Jag– projekt. Men
redan nu i höst kommer ni att få en fantastisk möjlighet, ni ska få göra en egen utställning på
Mångkulturellt Centrum. Ni kommer att ägna stora delar av höstterminen åt att framställa en
utställning om rasismens historia. Vi kommer att göra studiebesök och få besök av intressanta
människor som kommer att föreläsa men även hjälpa er att göra en jättebra utställning.
Arbetet kommer även att innebära mer ”vanligt” skolarbete där ni kommer att få lyssna på
genomgångar, söka information, analysera och skriva texter.
Den text ni nu har i händerna är tänkt som en utgångspunkt för ert
informationssökande. Här finner ni en kort beskrivning av rasismens historia från antiken
fram till idag. Ni kommer inte vara tvungna att läsa hela texten om ni inte vill. Vissa delar
kommer alla att behöva läsa medan andra delar är tänkta som just en utgångspunkt för
informationssökning.
Patrik Norberg
Stockholm 19/8 2012
2
Innehåll
Rasismens historia ..................................................................................................................1
Till årskurs nio....................................................................................................................2
Del 1 Förrasismen från Antiken till Linné ...............................................................................5
Vi och dem .........................................................................................................................5
Vi- och dem-gruppen ......................................................................................................5
Antiken...............................................................................................................................6
Medeltiden: perspektiven krymper ......................................................................................7
Koloniseringen av Amerika och Afrika ...............................................................................8
Antropologi: att studera människan.....................................................................................9
Del 2 Vetenskaplig rasism: imperialism och folkmord .......................................................... 13
Gobineau och rasernas ojämlikhet..................................................................................... 14
Att mäta människan .......................................................................................................... 15
Evolutionen och kampen för tillvaron ............................................................................... 16
Svält och utrotning: den vetenskapliga rasismen i praktiken .............................................. 17
Sverige och Statens rasbiologiskainstitut........................................................................... 20
Del 3 Antisemitism ............................................................................................................... 21
Del 4. Nazismen och förintelsen ........................................................................................... 25
Nazismens ideologi........................................................................................................... 25
Arierna och det tyska folket .......................................................................................... 26
Nazismen och det judiska folket ....................................................................................... 27
Förintelsen ........................................................................................................................ 28
Del ett ........................................................................................................................... 29
Del två .......................................................................................................................... 30
Del tre........................................................................................................................... 31
Varför? ............................................................................................................................. 33
Del 5 Rasismen efter 1945: Kulturrasism .............................................................................. 36
3
Fallet USA........................................................................................................................ 36
Fallet Sydafrika ................................................................................................................ 39
Kulturrasism: rasismen idag .............................................................................................. 41
Måste man vara vit för att vara rasist? ............................................................................... 44
Källor ................................................................................................................................... 45
Film .............................................................................................................................. 45
4
Del 1 Förrasismen från Antiken till Linné
Vi och dem
Vi människor har ett psykologiskt behov av att skapa ordning i våra intryck av världen för att
vi ska kunna förstå vad som händer omkring oss. Tänk om du inte förstod vad som hände om
kring dig. Försök att föreställa dig att du inte känner igen något omkring dig, inget du ser, hör,
känner eller känner lukten av. Hur ska du då kunna veta vad som är farligt och inte?
Religionen och vetenskapen är båda sätt för oss att förklara det okända och på så sätt skapa
ordning i tillvaron. Men även kultur bidrar till att förklara vad vi ser och hör.
Man kan säga att vi människor är förprogrammerade för att sortera våra intryck
av världen i olika kategorier. Den kategoriserade informationen skapar en mall för sortering
av intryck som gör att vi automatiskt. Alltså utan att det varje gång är medvetet, sorteras våra
intryck i olika kategorier utifrån tidigare erfarenheter. Dessa kategorier använder vi för att
bestämma hur vi ska agera i olika situationer. För att uttrycka detta enkelt om du bara har
samkat sura apelsiner kommer du inte att välja att ta en apelsin ur fruktskålen eftersom du vet
att de kommer att vara sura. Men du kommer troligen inte heller att välja en grapefrukt eller
en klementin eftersom de liknar apelsinen och du kommer att anta att även de är sura. Denna
funktion hos oss mäninskor har varit till nytta på många sätt och skyddat oss från sådant som
är skadligt för oss. Men den har ett pris, fördomar och en önskan att dela upp oss i vi och dem.
Vi- och dem-gruppen
Liksom vi sorterar och kategoriserar vara intryck av världen så sorterar vi även andra
människor vissa tycker vi är snygga andra fula, vissa tycker vi verkar trevliga andra otrevliga.
Men viktigast av allt vissa tycker vi är mer lika oss själva än andra, det kan vara något så
enkelt som att man gillar samma fotbollslag eller att man
kommer från samma stad, detta skapar en känsla av
gemenskap. De personer som man uppfattar som lika en
själv kommer man att kategorisera som en vi-grupp. Men
varje gång vi skapar en vi-grupp kommer vi även att skapa
en dem-grupp, alltså de som inte tillhör vi-gruppen. I
dagens samhälle kan varje person sägas tillhöra flera vi-grupper familjen, klassen och
kompisgänget.
Vi-gruppen kommer alltid att uppfattas som det normala, det känns naturligt
eller normalt att exempelvis fira jul på just det sätt som ni gör i er familj och lite onaturligt
5
och konstigt att fira jul på något annat sätt. Alltså dem-gruppen är annorlunda än vi-gruppen
och deras beteende avviker från vi-gruppens beteende, vilket ses som det normala. Demgruppen ses alltså som onormal i förhållande till vi-gruppen och ju mer dem-gruppen avviker
från vi-gruppen ju mer onormala och konstiga upplevs dem-gruppen. För att återgå till vårt
exempel om jul firanden om dem-gruppen väljer att öppna sina julklappar före Kalle Anka
istället för som ni (vi-gruppen) gör efter Kalle Anka så är det en relativt liten avvikelse som
kanske kan uppfattas som lite konstig men fortfarande normal. Men om vi istället föreställer
oss att en familj inte ger några julklappar så blir avvikelsen betydligt större och risken för att
vi-gruppen (de som ger julklappar) kommer att uppfatta dem-gruppen (de som inte ger
julklappar) som mycket avvikande och där med onormala är stor. När denna skillnad mellan
vi-gruppen och dem-gruppen uppstått kommer personerna i vi-gruppen att ta avstånd från
dem-gruppen. Vilket kan leda till att olika attityder eller fördomar om dem-gruppen uppstår
till exempel att de är snåla och därför inte ger julklappar eller att de är kultursnobbar och inte
ger julklappar för att de vill visa att de inte bryr sig om prylar.
Antiken
Det som vi i dag kallar antiken är vanligen perioden mellan 700-talet före vår tiderräkning
(f.v.t.) till 300-talet f.v.t. det som ibland kallas den klassiska perioden i den grekriska
kulturen. Under denna period utvecklades den antika grekiska kulturen med författare som
Homeros och Aischylos och filosofer som Platon och
Aristoteles. Här lades stora delar av grunden till dagens
europeiska och svenska kultur. Till skillnad från dagens
stater utgjordes inte den grekiska vi-gruppen av de som de
som bodde i landet Grekland utan av de som talade grekiska
och delade den grekiska kulturen. Om de levde i Egypten,
Grekland eller i dagens Turkiet spelade igen roll de var
greker ändå. Men de som inte talade grekiska och inte delade
den grekiska kulturen betraktades som barbarer, ordet
kommer av att grekerna tyckte att alla andra språk lät som ”barr barr” när det talades.
Barbarerna betraktades av grekerna som ociviliserade och okunniga och de hade inte samma
rättigheter som grekerna själva. Grekerna tog aldrig greker som slavar bara barbarer.
Många av de antika författarna skrev om barbarernas konstiga seder och bruk
och dessa beskrivningar lästes av européer långt in på 1700-talet och betraktades som mer
eller mindre fakta. Även under den romerska perioden skrevs böcker om främmande folk och
6
deras kulturer men hur dessa påverkat rasismen kommer vi att återkomma till. Så här långt
räcker det med att veta att antika fördomar om de så kallade barbarerna levde kvar in på 1700talet.
Medeltiden: perspektiven krymper
Under medeltiden, mellan ca. år 500 vår tideräkning (v.t.) till ca. år 1500 v.t., kom Europa att
domineras av den katolska kyrkan och kulturen blev i stort sett det samma som den kristna
kyrkliga kulturen. Kristendomen var det enda som förenade européerna i en vi-grupp. Länder
eller stater som vi uppfattar dem idag fanns inte under medeltiden utan uppstod först under
1500-talet. I det vi idag kallar Sverige hade man till exempel olika landskapslagar vilka på ett
tydligt sätt visade vi- och dem-grupper utifrån var man bodde. Om man var från västra
Götaland ansågs det som ett betydligt allvarligare brott att döda en annan person från västra
Götaland än en person från östra Götaland. Uppenbart är
att vi-gruppen västgötar hade andra rättigheter och var lite
mer värdefulla än östgötar. Troligen förekom det även
olika fördomar om folk från andra landskap eller andra
byar av vilka en del kan leva kvar i talesätt som ”snåla
smålänningar” (även om vi inte kan vara säkra på att just
detta härstammar från medeltiden). Men vad vi kan vara
säkra på är att man under medeltiden skapade vi- och demgrupper men att de var betydligt mer lokala än under
antiken. Detta berodde på att Europa under medeltiden var
isolerat från omvärlden under långa perioder till skillnad från under antiken då kontakterna
mellan Europa och andra delar av världen varit vanliga.
När européerna kom i kontakt med omvärlden var det framför allt med de
muslimska Araberna som från 600-talet v.t. skapade ett stort välde i mellanöstern och norra
Afrika. Kontakterna var ofta våldsamma eftersom Araberna expanderade i riktning mot
Europa och uppfattades därför som ett hot mot olika europeiska kungadömen men även mot
den europeiska kristna kulturen. En kristen europeisk vi-grupp uppstod och därmed även en
muslimsk, Arabiska, icke europeisk dem-grupp. Inom den kristna vi-gruppen kände man ett
behov av att möta hotet från den muslimska dem-gruppen men för detta behövde man skapa
en gemenskap i vi-gruppen som var splittrad mellan olika kungariken och furstendömen. För
att skapa en gemenskap och samtidigt visa hur farlig dem-gruppen var spreds fördomar om
muslimer i Europa bland annat av kyrkan. Muslimerna beskrivs som grymma, de förtryckte
7
kristna i områden de erövrat, de dyrkade avgudar (kanske även djävulen själv) och de ville
erövra hela Europa och göra alla till muslimer. Dessa föreställningar kanske känns bekanta
och dagens islamofobi (rädslan för muslimer) är troligen ett arv från denna period.
Motsättningarna mellan kristna och muslimer kulminerade i korstågen under 1100- och 1200talet. Européerna lyckades aldrig upprätta ett bestående kristet rike i Palestina. Men de kristna
i dagens Spanien lyckades erövra Spanien från muslimerna eller återerövra som de själva
uppfattade det under 1400-talet, de kallade det för” reconquista”. Denna spanska expansion
utgör starten för nästa steg i utvecklingen av rasism.
Koloniseringen av Amerika och Afrika
När spanjorerna började erövra Sydamerika så betraktade de sig inte som spanjorer utan som
kristna, deras vi-grupp var de kristna som återerövrat Spanien. De kallas Conquistadorer eller
erövrare. Asien var relativt känt för Européerna under den senare delen av medeltiden även
om kunskapen idag skulle uppfattas som rena
fantasierna. Men man visste vilka varor som
kom från Indien och Kina och att dessa var
dyrbara. Det var för att förenkla importen av
dessa varor som man gav sig ut på de resor som
resulterade i att de första upptäkterna av
Sydamerika och södra Afrika gjordes.
De första upptäckterna förde med
sig naturresurser av stort värde men de förde även med sig information om möjligheterna i de
nya världsdelarna och information eller kanske snarare missinformation om de som leve i
dessa främmande länder. De tidiga reseskildringarna av folken i Sydamerika och Afrika söder
om Sahara är fyllda av missförstånd, fördomar, fantasier och skrönor. Men en sak var tydlig,
folken i de främmande länderna saknade européernas civilisation, teknik och kultur. Vissa
beskrivningar av dessa främmande folk är positiva och uppriktigt beundrande över hur dessa
folk som saknar den europeiska civilisationen och kulturen lyckats skapa sådana väl
fungerade samhällen. Men att beundra hur någon skapat ett fungerade samhälle utan att ha
den tradition av civilisation som man hade i Europa innebär att Europa och det samhälle som
fanns där utgjorde det normala och att det positiva ligger i att det främmande samhället
påminner om det europeiska. Även om det fanns exempel på ”positiva” beskrivningar så var
den övervägande bilden av de främmande folken att de saknade kultur, bildning, teknik och
ett fungerande samhälle. Européerna upplevde att de levde som nästan som djur.
8
Kort efter att de nya landområdena upptäcktes började européerna att
exploatera1 dessa områden. Man stal rikedomar från folken som levde där och när dessa var
slut tvingade man befolkningen att
utvinna
naturtillgångarna.
outnyttjade
ytorna
och
De
stora
det
ofta
gynnsamma klimatet gjorde att stora
plantager anlades för att odla värdefulla
grödor som kaffe, kakao, te och tobak.
Den
ursprungliga
befolkningen
förslavades och tvingades arbeta på
plantagen och när den inhemska
2
befolkningen inte räckte till importerades slavar från andra delar av världen, främst Afrika där
handeln med slavar hade en lång tradition. Motstånd mot européerna möttes med våld och i
värsta fall utrotning av hela folkgrupper.
Redan under tiden som detta pågick kände man i Europa att man var tvungna att
försvara sina handlingar och rättfärdiga dem, göra dem legitima, göra dem till moraliskt rätta
handlingar.3 Försöken att legitimera vad som hände i kolonierna (de främmande områden som
man erövrat) gick i två riktningar. Den ena var att försöka hävda att man hjälpte folken i
kolonierna genom att sprida kristendom, vilket naturligtvis sågs som positivt, och civilisation.
Lite förenklat kan vi förstå det som om man ansåg att man gav de främmande folken den
europeiska kulturen och civilisationen i utbyte mot att européerna fick råvaror. Den andra
riktningen var betydligt mörkare. Den gick ut på att få folken i kolonierna att verka
underlägsna och oförmögna att på egen hand skapa ett samhälle med eller utan europeisk
hjälp och att de européerna därför hade rätten och till och med plikten att härska över dem.
Antropologi: att studera människan
För att kunna legitimera vad som hände i kolonierna behövde man i Europa bevis för att
folken i kolonierna verkligen var underlägsna européerna. För att kunna bevisa att européerna
var bättre än andra folk krävdes fakta. De främmande kulturerna skulle studeras så att
skillnaderna mellan européerna (vi-gruppen) och de främmande folken (dem-gruppen) kunde
kartläggas. Nu kan man tänka sig att det skulle strömma ut forskare från Europa till
1
Utnyttja.
Den befolkning som lever på platsen eller i landet.
3
Inom etiken den dela av filosofin som studerar vad som är moraliskt rätt och fel diskuteras vilka handlingar
som i olika situationer kan anses rätt.
2
9
kolonierna men det gjorde det inte. Det fanns forskare som faktiskt besökte kolonierna men de
flesta nöjde sig med att studera information från antika författare och från skildringar av
främmande folk av européer som vistats i främmande länder. Denna information bestod
främst av anteckningar och reseskildringar från missionärer och personer som på ett eller
annat sätt arbetade i kolonierna antingen med att sköta själva kolonin eller plantage i kolonin
eller som handlade med varor från kolonierna. Dessa personer hade ett intresse av att
framställa ursprungsbefolkningen som underlägsen och i behov av europeisk hjälp eller
kontroll. Därför kom deras skildringar av mötet med de främmande folken att visa hur
annorlunda och primitivt de levde. Utifrån
denna information skrev forskarna sina
beskrivningar av främmande folk utan att
lämna sina hemländer i Europa. Deras
forskning, som sedan skulle bli en
vetenskap, kallades antropologi vilket
betyder studiet av människan. Mycket
snart
blev
det
uppenbart
för
antropologerna att folken utanför Europa saknade allt som man i Europa förknippade med
civilisation och kultur och att de därmed var underlägsna européerna. Men varför var det så?
Frågan fick olika svar vissa hävdade att det var en brist på kristendom och
bildning som gjorde de främmande folken underlägsna medan andra hävdade att det var
klimatet i de främmande länderna som gjorde att folken där inte var som européer. Snart kom
ett svar på frågan att dominera och det var idén om att mänskligheten bestod av olika raser
och att detta var förklaringen till olikheterna mellan folken. Om de främmande folkens
underlägsenhet berodde på att de saknade europeisk kultur och civilisation så skulle de med
utbildning och mission bli mer lika européerna och till slut sluta vara underlägsna. Men så
blev det inte. Mission och utbildning bland främmande folk i Afrika, Amerika och i andra
delar av världen gav inte de resultat som många i Europa hoppats på. De främmande folken
ville inte eller hade svårt att ta till sig kristendomen och den europeiska civilisationen
(eftersom de skiljde sig från den traditionella religionen och kulturen). Detta gav stöd åt de
som ansåg att skillnaderna mellan folken berodde på att de tillhörde olika raser. Om det var så
att olika folk tillhörde olika raser så kanske det var så att vissa folk helt enkelt var bättre än
andra och att det var därför folken i Europa hade utvecklat kultur och civiliserade samhällen.
Denna förklaring till olikheterna mellan européerna och de främmande folken i kolonierna
10
blev snabbt den dominerade förklaringen och följdes av en stor produktion av olika
beskrivningar av de olika mänskliga raserna.
Tanken om olika mänskliga raser var egentligen inte ny utan redan i Bibeln
berättas om Noas tre söner Sem, Ham och Jafet, vilka delade värden mellan sig. Men redan
här blir det tydligt att det finns en rangordning där ett folk är de andras slavar. Berättelsen
börjar kort efter det att Noa och hans ark nått land, Noa börjar med att anlägga en vinodling
och när vinet är klart dricker han lite för mycket. Ham, en av hans söner, hittar honom i sitt
tält naken och avsvimmad. När Noa får reda på detta dagen efter blir han rasande och
förbannar Ham och hans söner och säger att de ska vara sina bröders (Sem och Jafets) slavar.4
Denna berättelse användes redan under medeltiden för att rättfärdiga livegenskap och adelns
förtryck av bönder. Tanken att vissa folkgrupper eller raser kunde vara dömda till slaveri var
alltså inte ny i Europa och detta bidrog säker till populäriten i rastanken. Under medeltiden
hade denna berättelse legitimerat social ojämlikhet mellan européerna. Men denna nya tanke
på olika människoraser handlade inte om social ojämlikhet den kom allt mer att handla om
mänsklig ojämlikhet. Antropologerna observerade att
folken med mörk hudfärg verkade leva mer primitivt
än de med ljusare hy. Detta ledde till att människor i
Afrika men även Aboriginerna i Australien kom att
uppfattas som de lägsta raserna och att de nästan
kunde betraktas som djur
i jämförelse med
människor från Europa. Men detta återkommer vi till
senare, nu ska vi titta närmare på hur man valde att
skapa raser och hur de karaktäriserades.
Inom antropologin var det flera som jobbade med olika klassificeringar av
mänskliga raser men vi ska titta närmare på en forskare från ett helt annat ämne nämligen en
botaniker. En man som ägnat hela sin karriär åt att klassificera växter och djur, Carl von
Linné. Han var den stora organisatören av naturen inte bara i Sverige utan även i världen
(Europa), hans Systema natura var en av samtidens bästsäljare. Alla botaniker i Europa
använde och använder fortfarande med viss modifikation hans klassificeringssystem för
framför allt växter. Linné delade in mänskligheten i fyra huvudraser eller typer av människor5
en för varje världsdel, som han räknade Syd- och Nordamerika som en världsdel, med en lång
rad underraser inom varje huvudras. Hans beskrivningar av raserna är inte på något tydligt sätt
4
5
Första mosebok 9:20-29.
Linné använder inte ordet ras.
11
rangordnade men av beskrivningarna är det tydligt att vissa raser har mer positiv karaktär än
andra. Exempelvis är folken i norra Europa uppfinningsrika, känslomässigt balanserade och
styrda av lagar, han menar att deras samhällen styrs av lagar. Folken i Afrika däremot är lata,
opålitliga och känslostyrda. Även om Linné inte uttryckligen säger att det finns en
rangordning mellan raserna så kunde hans beskrivning av raserna användas för att skapa en
sådan. Vad Linné däremot gjorde var att för lång tid framöver förknippa tanken om mänskliga
raser med vetenskapen. 6 En koppling som vi kommer att se hade förödande konsekvenser.
6
Furuhagen, Björn (2006/2007) Den svenska rasbilogins idéhistorien, en inventering av forskningen. Forum för
levande historia, Stockholm. Sidan 19.
12
Del 2 Vetenskaplig rasism: imperialism och folkmord
Under det tidiga 1800-talet var rasismen en självklarhet i Europa. Alla ”visste” att det fanns
olika mäniskoraser och att de kunde rangordans utifrån utvecklingsnivå, där Européerna
ansågs vara de mest utvecklade. Men varför var det så och vad innebar detta egentligen?
Svaren på dessa frågor hänger samman på så sätt att svaret på den första avgör
svaret på den andra. Det fanns fortfarande de som ansåg att de utvecklade européerna hade en
plikt eller skyldighet att hjälpa de mindre utvecklade raserna. Författaren Rudyard Kippling
uttrycker detta som ”The White man´s burden”, den vite mannens börda, att lyfta de lägre
raserna ur misären genom mission och utbildning och om det misslyckades en mild och
välmenande kontroll.
7
Genom utbildning och
mission skulle de lägre raserna bli mer lika den vita
europeiska rasen. Vanliga föreställningar under
1700- och det tidiga 1800-talet var att européer
lyckats utvecklas längre på grund av ett mindre
gynnsamt klimat tvingat dem utvecklas snabbare
för att överleva eller på grund av lyckade historiska
tillfälligheter. En annan förklaring till raserans olikheter blev allt mer populär under 1800talet: kanske var det så att det så att de lägre raserna inte hade samma förutsättningar som
européerna. De lägre raserna kanske inte kunde utvecklas längre än de redan gjort? Om detta
var riktigt så var alla mission och alla försök att utbilda de främmande folken i kolonierna
dömda att misslyckas. Om de lägre raserna inte kunde utvecklas så var de kanske inte riktiga
människor och behövde inte behandlas som riktiga människor heller. De kunde behandlas
som något mellanting mellan djur och människa. Detta legitimerade (rättfärdigade) i ett slag
hela det koloniala systemet med alla sina grymheter.
Under det tidiga 1800-talet utvecklades flera teorier som skulle beskriva och
förklara rasernas ojämlikhet. Beskrivningarna blev många men förklaringarna till deras
uppkomst var inte lika många. Men två exempel är dels att man föreställde sig att rasernas
olikheter uppkommit genom att människor i Afrika skulle ha parat sig med Schimpanser och
dels att mäniskoraserna, liksom alla olika arter, hade olika ursprung i urtiden. För att visa på
hur beskrivningarna av de olika människoraserna och deras ojämlikhet såg ut kommer vi att
stifta närmare bekantskap med Arthur de Gobineau.
7
Sörlin, Sverker (2004) Mörkret i människan: Europas Idéhistoria 1492-1918. Natur och kultur, Stockholm.
Sidan 42.
13
Gobineau och rasernas ojämlikhet
Gobineau anses ofta vara rasismens fader. Om han kan sägas ha skapat rasismen är svårt att
svara på men hans skrifter om de olika mänskliga raserna fick stort betydelse i samtiden och
fortsatte att läsas i på 1900-talet. År 1853 gav hans skrift En uppsats om mäniskorasernas
ojämlikhet ut och blev omedelbart mycket populär. Han beskriver i målande språkbruk hur
annorlunda, avvikande, underlägsna och outvecklade alla andra raser är i jämförelse med
européerna. Gobineau föreställer sig tre mänskliga raser den svarta, den gula och den vita.
Nedan ska vi få ett smakprov på hur det kan låta när han beskriver de tre raserna:
Om den svarta rasen vilken är den lägsta:
Den djuriska karaktär som är inpräntad i dess bäckens form föreskriver dess öde från
befruktningsögonblicket. Den [svarta rasen] kommer aldrig att ta sig ur den mest trånga
intellektuella kretsen. Den är dock inte ett djur rätt och slätt, ty denna neger med en trång vikande
panna bär i sin skalles mittparti tecken på vissa grova men kraftiga energier. Om än hans
tankeförmögenheter är mediokra eller inte finns alls, besitter han i begäret, och alltså viljan, en
fruktansvärd intensitet.8
Gobineau fortsätter:
All föda duger åt honom, inget inger honom avsmak, inget stöter bort honom. […] Till dessa
huvudsakliga karaktärsdrag tillkommer ett ostadigt humör och en skiftande sinnesstämning […]
Slutligen aktar han sitt eget liv lika föga som andras – han dödar gärna för dödandets skull.9
Om den gula rasen:
De gula är praktiska människor i snäv bemärkelse. De drömmer inte, har ingen smak för teorier,
uppfinner föga, men är förmögna att uppskatta och att ta till sig det som är till nytta. Deras begär
inskränker sig till att leva så bekvämt som möjligt. Man inser att de är överlägsna negern.10
Om den vita rasen:
För att avsluta tabellen tillägger jag att de vitas ofattbara överlägsenhet inom intelligensens hela
område…11
Innan detta har han slagit fast att den vita rasen:
[Har] en energisk intelligens; känsla för det nyttiga… större fysisk styrka … instinkt för ordning
…smak för frihet.12
Här är rangordningen tydlig, den vita rasen, européerna (vi-guppen) är den överlägsna och
den svarta rasen är den lägsta, inte ett djur, men nästan. Mellan dessa finns den gula rasen
som inte kan uppfinna själva men kan lära sig och använda sig av de vitas uppfinningar. Vi
ser här hur fysiska karaktärsdrag som skallens form kopplas samman med psykologiska
8
De Gobineau, Arthur (1853-55) Människorasernas ojämlikhet ur Olaison, Niklas, red (1999) Axplock ur
idéhistorien : från Kant till Lyotard. Caudex, Stockholm. Sidan 79.
9
De Gobineau. Sidan 79.
10
De Gobineau. Sidan 80.
11
De Gobineau. Sidan 80.
12
De Gobineau. Sidan 80.
14
karaktärsdrag. Rasen är även något statiskt givet sedan ”befruktningsögonblicket”. Genom att
föra samman dessa tre idéer, att fysiska drag svarar mot psykologiska, att raserna kan
rangordans och är förutbestämda från födseln, tar Gobineau ett stor steg mot den vetenskaliga
rasismen. I hans skrifter finns även tankar som skulle få stor betydelse i framtiden. Tanken på
en kamp mellan raserna och farorna med blandningar mellan raserna.
Att mäta människan
Under 1800-talet utvecklades metoder för att kartlägga de mäskliga raserna och för att
klassificera individer som tillhörande den ena eller den andra rasen. Man utgick från att yttre
fysiska karaktärsdrag motsvarades av inre psykologiska karaktärsdrag. Man utgick från hud-,
ögon- och hårfärg men även från skallens form och storlek. Skallmätning blev en an tidens
stora och betydelsefulla vetenskapliga metoder.
Idén om att psykologiska karaktärsdrag motsvarades av fysiska karaktärsdrag
utvecklades först som ett led i att försöka förstå varför vissa blev kriminella i samhället.
Fängelser fångar studerades och mättes för att kriminella drag skulle kunna avslöjas. Men
dessa metoder kom snart att användas för att kartlägga människoraserna. Skallmätningen blev
den dominerade metoden. Tanken var att skallens storlek och form avslöjade individens
intelligens och rastillhörighet. Varje ras hade sina egna
fysiska kännetecken och med hjälp av dessa kunde folkslag
och individer klassificeras som tillhörande den ena eller den
andra rasen. Det fanns naturligtvis blandformer men de
innebar alltid en försämring av den högre rasen. Det vill säga
om den vita och den svarta rasen fick barn tillsammans
innebar det en försämring av den vita rasen. Denna föreställning ledde till att många länder
förbjöd giftermål mellan personer av olika ras. I vissa länder som exempelvis Sverige
tvångsteriliserade man personer som av rasmässiga eller andra skäl ansågs som olämpliga att
skaffa barn, ofta med en skallmätning som
en del av beslutsunderlaget.
15
Evolutionen och kampen för tillvaron
År 1859 hände något som kom att förändra vår förståelse av livet på jorden för all framtid,
Charles Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut. Darwin slog med ett stort bevismaterial
fast att alla djur och växter (människan inräknat) härstammade från en och samma
ursprungliga levande organism. Alla arter och raser hade sedan utvecklats genom vad han
kallade det naturliga urvalet där de bäst anpassade individerna inom en art lyckats föra sitt
arv vidare. Denna förädling av gynnsamma drag gör att varje art blir allt mer anpassad till en
speciell så kallad naturlig nisch. Enklare uttryckt kan man säga att varje djur och växt har
hittat sitt eget sätt och sin egen plats att leva på genom att de exemplar som inte anpassat sig
till denna utvecklig dött utan att föra sitt arv vidare. Darwin kallade denna anpassning för
kampen för tillvaron. Darwin själv klassificerade inte den moderna människan i olika raser
även om han menade att det tidigare funnits andra människoarter som utvecklats till dagens
människor. Men han menade att det på isolerade platser kunde finnas kvar grupper av tidigare
människoarter. Kampen för tillvaron var inte en kamp på liv och död mellan olika arter och
raser endast Darwins synsätt utan snarare en kamp mellan naturen och arten, djuret eller
växten.
Men kampen för tillvaron eller överlevnad som det ibland översatts som och en
annan av Darwins uttryck survival of the fittest kom ofta att missförstås som om det ständigt
pågick en kamp för överlevnad i naturen mellan olika arter och raser och att bara den starkaste
(the fittest) kunde överleva. För Darwin innebar ordet the fittest inte den starkaste utan den
bäst anpassade. Iden om kampen för överlevnad och survival of the fittest började användas i
synen på samhället och de mänskliga raserna. Detta kom att kallas socialdarwinism och
bidrog till att utveckla den vetenskapliga rasismen. I den socialdarwinistiska världsbilden
pågick en ständig kamp för överlevenad mellan raserna där de starkare ständigt expanderade
på de svagares bekostnad och detta var helt narturligt, normalt och i grunden något positivt
och bra. Med andra ord ansågs det vara naturligt och rätt för den starkare och överlägsna
rasen, européerna, att erövra, förslava och i slutändan utrota de svagare underlägsna raserna.
Detta bidrog till en ännu starkare legitimit för kolonialväldet som nu sågs som en naturlig
utveckling i människans historia. Två personer kan lyftas fram som de som främst bidrog till
att sprida socialdarwinismen Thomas Henry Huxley och Herbert Spencer.
Huxley forskade om raser och människans ursprung och utgick från Darwins
idéer om evolutionen och det naturliga urvalet. Han jämförde gärna nu levande folk med
utdöda arter av människor, så som Neandertalarna, för att visa på likheter i skallform och
16
vilken typ av redskap de använde. Skillnaden mellan människoraserna
berodde på att vissa raser, exempelvis den svarta, hade stannat på ett lägre
utvecklingsstadie och var egentligen bara en kvarleva av en tidigare del av
människosläktet. Att dessa levande ”kvarlevor” kunde finnas kvar berodde
enligt Huxley på att de inte utsatts för någon konkurrens från andra mer
utvecklade människor raser. Att Huxleys arbete med att sprida sina idéer
gjorde att Darwins evolutionslära blev den dominerade förklaringen till
livets uppkomst och att människans förflutna blev lite klarare genom hans
forskning om utdöda människoarter kan inte dölja hans roll i skapandet av den vetenskapliga
rasismen.
Herbert Spencer var ekonom och intresserade sig för hur Darwins idéer om det
naturliga urvalet kunde användas för att förstå sociala förhållanden i samhället. Vad han kom
fram till var att all form av socialhjälp till fattiga och obildade var meningslös, de skulle aldrig
lära sig något och bara bli flera. Inte nog med att det var meningslöst det stred även mot
naturen: ”Naturens främsta strävan är att göra sig av med de
undermåliga [the unfit] och skapa utrymme åt de bättre
rustade”13 Alltså, fattigdom och svält var ett sätt för naturen av
göra sig av med de som inte dög. De som inte klarade
konkurrensen slogs ut så var det i växtriket, i djurvärlden och i
de europeiska samhällena. För Spencer var det självklart på
samma sätt med de mänskliga raserna, de mer utvecklade
konkurrerade ut de mindre utvecklade och det var något helt
naturligt.
Svält och utrotning: den vetenskapliga rasismen i praktiken
Vi kommer här att titta närmare på hur den vetenskapliga rasismen tog sig uttryck i handling
men först ska jag ge en kort beskrivning av den vetenskapliga rasismen.
Historiskt har vi nu nått fram till 1800-talets slut och kolonialismens höjdpunkt,
alla europeiska stormakter deltog i den imperialistiska kampen. Målet var att kontrollera så
mycket av världens naturresurser som möjligt genom att erövra allt större landområden. Det
är ingen slump att det är just vid denna tid som den vetenskapliga rasismen utvecklas och
blomstrar. Rasimens och kolonialismens historia är nämligen två sidor av samma mynt. Man
13
Spencer, Herbert (1864) Principles of Biology. ur Larsmo, Ola (O)mänskligt, om rasbiologins historia. Forum
för Levandehistoria, Stockholm. Sidan 5.
17
kan se det som om européerna blev kolonisatörer och slavägare för att de var rasister men det
är att läsa historien från fel håll. En mer korrekt bild är att européerna blev rasister för att de
koloniserade främmande länder och tog slavar. Den vetenskapliga rasismen var en vetenskap
med ett enda syfte att legitimera kolonialismen. Man skulle vetenskapligt bevisa att
européerna hade rätt att behandla andra folk som mindre värda, ja nästan som djur. Denna
vetenskap fick namnet Rasbiologi. Denna nya vetenskap slog fast att det fanns olika
människoraser, vilka skiljde sig åt både fysiskt och psykiskt, att dessa skillnader hade
biologiska ärftliga orsaker och inte gick att förändra, att raserna utifrån detta kunde
rangordnas i en hierarki och att det därför var naturligt att vissa raser dominerade och
konkurrerade ut andra.
De imperialistiska nationerna i
Europa hade nu vetenskapliga bevis för att
de hade rätt att härska över andra folk. Vid
kolonialismens början hade européerna sett
sig själva som framför allt kristna men nu
vid kolonialismens höjdpunkt såg man sig
inte längre som kristna i första hand utan
som britter, fransmän eller tyskar. Det var
nationens intresse och framgång som var
drivkraften bakom kolonialismen. Denna
nationalism skulle snart leda de europeiska staterna till två världskrig. Vi kommer nu att skåda
två praktiska exempel på hur den nya vetenskapliga synen på de mänskliga raserna fick
praktiskt uttryck i kolonierna.
Vårt första exempel är hämtat från juvelen i det brittiska imperiets krona, Indien.
År 1877 utbröt en fruktansvärd svält
i
Indien.
Miljontals
människor
riskerade att svälta ihjäl om inte den
brittiska
förhindrade
kolonialregeringen
katastrofen.
Men
svältkatastrofen var inte intressant
för
kolonialregeringen
och
dess
Ledare Lord Lytton för man var fullt
upptagna med firandet av drottning
18
Victorias kröning till kejsarinna av Indien. Firandet kan troligen räknas till de största i
världshistorien. Festligheterna, med flera tusen inbjudna, pågick i en dryg vecka. Samtidigt
som miljontals människor svalt ihjäl roade sig kolonins elit med tillresta gäster. Lord Lytton
som var ledare för kolonialregimen motiverade sitt agerande eller snarare brist på agerade
med hjälp av socialdarwinismen. Han menade att svältkatastrofen skulle ses som att naturen
slog ut de som inte dög att leva, som var ”unfit”. Att ingripa och förhindra svälten var att
hindra det naturliga urvalet. Därför valde han att inte använda de stora mängder mat som
fanns tillgängligt för att undsätta de svältande utan han fortsatte att exportera maten till
Europa och USA. Detta är ett tydligt tecken på hur socialdarwinism och den vetenskapliga
rasismen användes för att legitimera ett idag fullständigt oacceptabelt och rent brottsligt
agerande.
Nästa händelse som vi kommer att studera skedde i det Tyska Västafrika dagens
Namibia. Här inträffade från 1904 och några år framåt något som kan ses som en förssmak på
vad som skulle hända i Polen 35 år senare. Den ursprungliga befolkningen gjorde uppror mot
den tyska kolonialmakten. Upproret slogs ned men det
startade igen och tyskarna kunde inte hitta alla rebellerna så
de bestämde sig för at fånga in och döda alla som tillhörde de
folkgrupper
som
gjorde
uppror.
De
upprättade
koncentrationsläger, något som britterna uppfunnit några år
tidigare under sitt krig med Boerna i Sydafrika, där de
spärrade in alla som på något sätt kunde ha med upproren att
göra. I lägren dog den ursprungliga befolkningen i miljontal av svält, hårt arbete, misshandel
och köld men många blev helt enkelt dödade av vakterna. Speciellt ett läger som fick namnet
Shark Island hade bara ett syfte att döda så snabbt och
effektivt som möjligt. Folkmord var inget nytt i kolonierna
britterna, fransmänen och spanjorerna hade alla begått
folkmord i sina kolonier. Det som var nytt med folkmordet
på Shark Island och Tyska Västafrika var att de utfördes med
en aldrig tidigare skådad effektivitet. Folkmordet var helt
igenom planerat och organiserat av kolonins administratörer
på samma sätt som förintelsen några tiotal år senare.
19
Sverige och Statens rasbiologiskainstitut
Sverige var ett av de första länderna i världen att skapa ett statligt institut för rasbiologi. På
det sättet kom Sverige att bli en av de ledande nationerna inom denna nya vetenskap. På
1930-talet kom tyska läkare hit för att lära sig om rasbiologi. Den svensaka rasbiologin var
främst inriktad på samerna men vi köpte även skallar och hela skelett från olika delar av
världen för att studera och mäta. Institutet grundes 1922 och ledes först av Herman Lundborg
och byggde vidare på traditionen från Ander och Gustaf Retzius verksamma under 1800-talet
med att kartlägga olika rasers geografiska spridning. Lundborg själv forskade på samer men
han bidrog även till instiftandet av steriliseringslagar för utvecklingsstörda och andra som
uppfattades som olämpliga att föra sina anlag vidare. Dessa åtgärder uppfattades som
nödvändiga för att hålla det svenska folket rent i rasbiologisk mening.
20
Del 3 Antisemitism
Antisemitismen påminner mycket om rasismen och under 1800- och 1900-talen kom de att
förenas i den vetenskapliga rasismen, där judarna uppfattades som en egen ras. Men
antisemitismen har ett annat ursprung än den rasism som riktades mot folk från främmande
länder. Den judiska befolkningen kunde oftast inte urskiljas genom det fysiska utseendet utan
genom kläder och kultur samt i vissa fall språk. För att förstå antisemitismens ursprung måste
vi först förstå den judiska kulturen och historien.
Vi måste gå tillbaka till 70-talet v.t. dagens Israel och Palestina var en romersk
provins med namnet Palestina och hade
varit det länge. Relationen mellan den
judiska befolkningen och den romerska
provinsregeringen
hade
blivit
allt
sämre med flera uppror som följd. Den
romerska
kejsaren
blev
allt
mer
irriterad över situationen och till slut
gav han order om att Jerusalem skulle
förstöras och det judiska folket fördirivas från Palestina. Detta tvingade det judiska folket att
flytta på sig och bosätta sig runt om i det romerska riket. Samtidigt förändrades den judiska
religionen som tidigare varit centrerad kring templet i Jerusalem och de offerriter som hölls
där vid speciella högtider. Denna förändring hade inletts århundradena innan Jerusalems
förstörelse men i och med detta blev förändringen total. Religionen förändrades från att ha
varit en offerreligion med offret till gud som den viktigaste delen av religionen till en
trosreligion med tron på gud som det viktigaste. Det judiska folket hade alltid sett sig som
Guds utvalda folk, vilkas uppgift i världen var att tjäna Gud och vara ett föredöme för andra
folk, vilka inte fått denna uppgift. Hur folket skulle tjäna gud stod i Guds lag Toran, judarnas
bibel (gamla testamentet). När templet förstördes och offret förlorade sin betydelse blev lagen
allt mer betydelsefull. Att leva efter lagen blev en del av den judiska kulturen och identiteten.
Vart än en judisk befolkning bosatte sig så skapade de en egen kultur och livsstil som ofta
avvek från hur andra levde. Den judiska befolkningen uppfattade sig själva främst som judar
och inte som invånare i Capua eller någon annan stad i det romerska riket till exempel.
Just detta att den judiska befolkningen, var den än bosatte sig, uppfattade sig
som främst judar är troligen orsaken till antisemitismen. Tidigare utgick man från att
antisemitismen hade sitt ursprung i de kristnas anklagelser om att hela det judiska folket på
21
något sätt var ansvariga för att Jesus korsfästs. Det skulle alltså vara så att de kristna i Europa
byggt upp ett starkt hat mot judarna för att de ansåg att det var deras fel att Jesus dog. Att
denna uppfattning fanns hos vissa kristna
grupper har säkert påverkat utvecklingen
av antisemitismen men det är troligen inte
huvudorsaken. Två saker talar för att detta
inte skulle vara den huvudsakliga orsaken.
Dels för att judarna redan under den
romerska perioden, innan Rom blev kristet,
blev diskriminerade och dels för att andra
grupper såsom Romerna, de som ibland
kallas Zigenare, utsatts för likande fördomar och förföljelser som det judiska folket. Den mest
troliga orsaken till antisemitismen är att den judiska befolkningen i Europa mycket sällan
anpassande sig till den kultur som fanns på de platser där de bosatte sig. I själva verket
påverkades den judiska befolkningen ganska mycket av den allmänna kulturen men de behöll
alltid en judisk identitet och en egen judisk kultur. För det judiska folket var detta nödvändigt
för att de skulle kunna fullgöra sin plikt mot Gud. Men för den övriga befolkningen
uppfattades detta som om den judiska befolkningen tog avstånd från samhället och att de inte
var helt pålitliga då de i första hand var judar och i andra hand medlemmar av den lokala
befolkningen. Därför var det alltid nära till hands att misstänka den judiska befolkningen för
olika saker. De blev i många fall syndabockar när någon olycka drabbade samhället så som
missväxt eller okända sjukdomar. Sådana situationer kunde leda till att den judiska
befolkningen utsattes för våld, så kallade pogromer. Den judiska befolkningen utsattes för
diskriminering i form av olika lagar som begränsade framför allt vilka yrken de kunde ha.
Kristendomen gav dock den judiska befolkningen ett alldeles eget yrke som bara de kunde ha,
penningutlånare. Kyrkan förbjöd sina medlemmar att ta ut ränta på utlånade pengar då kyrkan
ansåg att den som tog ränta tog betalt för tid och Gud ägde tiden så endast Gud kunde ta betalt
för tid. Men dessa regler gällde inte för den judiska befolkningen vilket mer eller mindre
tvingade in dessa i en mycket illa omtyckt men nödvändig bransch. Samtidigt som många
kristna utnyttjade möjligheten att låna pengar tyckte de att det var omoraliskt och fel att låna
ut pengar. Detta gjorde att den judiska befolkningen fick dåligt rykte.
22
Den judiska kulturen betonade vikten av att studera Toran och andra religiösa
texter vilket gjorde att framför allt de judiska männen ofta kunde läsa, skriva och räkna, något
som länge var ovanligt i Europa. Detta gjorde
att
de
blev
framgångsrika
inom
penningutlåning och andra verksamheter som
kräver kunskaper, exempelvis bankverksamhet.
Vilket ledde till att den judiska befolkningen
ofta
var
förmögna
något
som
skapade
avundsjuka hos andra grupper. Den judiska
befolkningens kunskaper om och intresse för
ekonomi skapade fördomar om att de skulle vara snåla och giriga men de var egentligen bara
bra på att hantera pengar och noga med att få tillbaka de pengar de lånat ut. Att få tillbaka de
utlånade pengarna var ofta det enda sättet för den judiska befolkningen att tjäna pengar. Den
judiska befolkningen tjänade pengar men de blev även illa omtyckta av andra grupper.
Under upplysningen på 1700-talet förändrades kyrkan och religionens roll i
samhället och den judiska befolkningen fick i stort sett samma rättigheter som alla andra
medborgare. Trots detta levde fördomarna kvar. Stora delar av den judiska befolkningen
fortsatte att leva enligt sin egen kultur och gärna i egna bostadsområden. Men långsamt
började den judiska befolkningen i den västra delen av Europa att anpassa sig till samhället
omkring dem även om de behöll delar av sin egen kultur. De utnyttjade sin tradition av att
värdera kunskaper och arbeta med ekonomi för att bli framgångrika inom vetenskap och
kultur samt inom handel och industri. Men i östra Europa
fortsatte den judiska befolkningen att leva isolerat och ägna sig
åt traditionella yrken som bankirer och guldsmeder även om de
även här kom att börja med handel. I öst fortsatte relationen till
andra grupper att vara färgad av misstänksamhet och fördomar
från båda sidor. I västeuropa blev relationen bättre även om det
fortfarande fanns ett problem och detta problem kom att bli ett
allt större problem under de kommande århundradena.
Under 1800 och det tidiga 1900-talet blev nationalismen en allt viktigare kraft i
de europeiska samhällena. Tanken på staten som den viktigaste politiska och ekonomiska
enheten i folks liv blev dominerande. Lojaliteten med det egna landet, nationen eller staten,
blev allt viktigare. Och detta innebar att den judiska befolkningen uppfattades som illojala och
opålitliga eftersom de levde efter sin egen kultur och att de identifierade sig främst som
23
judiska och därefter som till exempel britter eller tyskar. Under 1600- och 1700-talet hade
denna
kamp
om
naturtillgångar
och handel utkämpats
av de
olika
ländernas
handelskompanier, visserligen med stöd av ländernas militär men i grunden hade det varit
privata företag. Men under 1800-talet kom detta att förändras, nu tog den nya nationalstaten
över kolonier, naturtillgångar och handel. De europeiska nationerna tävlade om kontrollen
över världens naturtillgångar och handel med olika varor med kriget som ett alltid närvarande
hot. Om den judiska befolkningen uppfattade sig som medlemmar av det judiska folket istället
för medborgare i en nation så skulle de kanske inte se till nationens intresse i första hand. De
skulle kanske samarbeta med den judiska befolkningen i andra länder och på så sätt försvaga
den egna nationen. Om krig skulle bryta ut skulle den judiska befolkningen kanske inte följa
order om det innebar att de skulle skada den judiska befolkningen i andra länder. Alltså gick
det inte att lita på den judiska befolkningen för de var inte riktigt medborgare i nationen
eftersom de inte identifierade sig helt och hållet som medborgare i en nation. Detta gjorde att
gamla fördomar levde kvar i många länder men i Tyskland skulle denna föreställning om
judarnas opålitlighet och internationella samhörighet med andra judiska befolkningar i andra
länder få katastrofala följder.
24
Del 4. Nazismen och förintelsen
Vi kommer först att gå igenom grundtankarna i den nazistiska ideologin och sedan se hur
denna ideologi samverkat med andra faktorer i det värsta folkmordet i mänsklighetens
historia. I antal döda är inte förintelsen det värsta folkmordet men i dess syfte och metod är
det tveklöst de värsta.
Nazismens ideologi
Nazismen kan sägas vara en ideologi som skapats av
Adolf Hitler under hans fängelsevistelse under 1924
(kolla år). Även om ideologin förändrades efter hand
så var grunderna de samma som när Hitler skrev ned
dem i boken Main Kampf.
Nazismen kan ses som en förening av
fascism och rasism. Fascismen utvecklades i Italien
under det tidiga 1900-talet och utgick från att
nationerna är i en ständig kamp för överlevnad där
kriget är det yttersta uttrycket för denna kamp.
Denna idé kom från socialdarwinismen som menade
att kampen för överlevand även gällde de mänskliga samhällena. Enligt Fascismen var det
viktigt att hela folket i en stat eller en nation sammarbetade för nationens bästa, nationens
intressen måste gå före alla andra intressen. Idén om folket var central då det var folket som
utgjorde nationens kärna. Fascisterna talade om ett folk, ett land, en stat alltså att folket,
landet och staten var en enhet som inte gick att dela upp utan att alla tre skulle förintas. Folket
kunde inte klara sig utan landet och staten och staten kunde inte finnas utan landet och folket.
Hitler var fascist och utgick från fascismen när han skapade nazismen. Han delade
fascisternas tankar om ett folk, ett land, en stat men för Hitler hade begreppet folk en lite
annan innebörd än hos fascisterna. De såg folket som alla som levde i landet och identifierade
sig som medlemmar i staten. Men för Hitler och nazisterna blev folket en fråga om
rastillhörighet. Att tillhöra det tyska folket var inte en fråga om att identifiera sig som tysk och
leva som alla andra i Tyskland, som det var inom fasismen. För att man skulle kunna tillhöra
det tyska folket så måste man också till höra den ariska rasen. Detta innebar i praktiken att
man var tvungen att kunna bevisa att alla ens släktingar kommit från Tyskland eller norra
Europa. Eftersom all blandning mellan raserna var fel och försämrade en persons
25
rastillhörighet. Nazisterna förenade alltså fascismen med rasismen. De utgick i sin syn på
raserna från Gobineau och den vetenskapliga rasismen eller rasbiologin. Enligt nazisternas var
den ariska rasen den mest utvecklade och därför den ras som hade rätt att härska över andra
raser.
Just rätten att härska var det viktigaste i den nazistiska ideologin. Man kan till
och med säga att nazismen handlar om rätten att härska! Liksom inom fascismen uppfattar
nazisterna att det ständigt pågår en
kamp
mellan
tillgången
på
nationerna
naturtillgångar
om
och
Arierna och det tyska folket
Nazisterna var inte de första som använde begreppet arier, redan
markområden. Men kampen gäller
Gobineau talade om den ariska rasen som den högsta rasen.
även nationernas rätt att existera, om
Arierna nämns första gången i de indiska vedatexterna från
de förlorar kampen så kommer de att
5000-talet f.v.t som namnet på ett folkslag som invandrade till
erövras och uppslukas av de starkare
Indien från Centralasien. Under 1800-talet lyckades man bevisa
nationerna. Nazisterna såg inget fel i
att dessa arier talade ett språk som är besläktat med många språk
i dagens Europa, dessa språk kallas indoeuropeiska språk, därför
detta utan ansåg att detta var en
antog man att arierna och de moderna européerna var släkt med
naturlig utveckling och att det var den
varandra. Om arierna kunde ta sig från Centralasien till Indien
starkes rätt att erövra och härska över
så kunde de också ha kommit till Europa och därmed var det
den svage. Denna idé kom från
troligt att européerna ursprungligen varit arier. För nazisterna
socialdarwinismen, vilken menade att
Darwins
idéer
om
kampen
tillvaron
även
skulle
gälla
var folket och den ariska rasen en enhet. För att kunna vara
medlem av det tyska folket så måste man också vara av den
för
ariska rasen något som bara kunde fastställas genom en kontroll
de
av en persons släktskap, alltså vilka hans eller hennes förfäder
mänskliga samhällena.
Nazisterna ansåg att en
nation som erövrar andra nationer
genom hot eller krig bevisar att de är
var. Man var i praktiken tvungen att bevisa att alla ens släktingat
varit tyskar eller nordeuropéer, gärna skandinaver. Detta var
viktigt för att all blandning mellan raser ansågs fel och att
personer med föräldrar av olika ras alltid tillhörde den lägre
rasen enligt den vetenskapliga rasismen eller rasbiologin.
starkare och därmed har rätten att
erövra. Alltså beviset på att en nation har rätt att erövra är just att nationen erövrar andra
nationer. När en nation väl erövrat en annan nation har den rätt att utnyttja den erövrade
nationens naturtillgångar, mark och befolkning som de vill. Detta gäller även de individer som
lever i Tyskland men som inte kan anses vara medlemmar av det tyska folket exempelvis de
som inte tillhör den ariska rasen eller de som är allvarligt handikappade.
26
Nazismen och det judiska folket
Många av de ledande nazisterna var fanatiska antisemiter. Men att påstå att det tyska folket
skulle vara mer antisemitiskt än andra folk i Europa, och att detta var orsaken till förintelsen,
är att förenkla historien. Antisemitismen var vanlig i hela Europa under 1800-talet och början
av 1900-talet även om den mycket sällan kom till uttryck i någon form av våldshandlingar
mot den judiska befolkningen. Vad berodde då nazisternas extrema antisemitism på?
Nazisternas extrema antisemitism hänger samman med deras ideologi och
betydelsen av enheten mellan folket och staten. Som beskrivits ovan ansåg nazisterna att det
ständigt pågår en kamp mellan staterna och att de starka
staterna kommer att erövra de svagare. För att staten ska
bli stark måste hela folket jobba för statens bästa. Därför
var nazisterna emot allt som de ansåg splittrade staten
och folket,
demokrati,
internationell handel och
socialism. De här tre faktorerna hotade folkets och
statens enhet och därmed statens styrka. Demokrati
skapar enligt nazisterna splittringar inom folket.
Internationell handel leder enligt nazisterna till att tyskar
har ekonomiska intressen i andra länder, vilket i sin tur
leder till att de är intresserade av att det ska gå bra för
även det andra landet. Socialismen och kommunismen,
som är en form av socialism, är till sin natur internationell då det slutgiltiga målet är att hela
världen ska bli socialistisk eller kommunistisk. Allt detta var nazisterna emot för att det
skadade staten och allt detta ansåg nazisterna hade sitt ursprung hos det judiska folket. De
kunde till och med vara så att det judiska folket (Judarna som nazisterna uttryckte det)
uppfunnit alla dessa tre hot mot staten för att skada det tyska folket och den ariska rasen.
Enligt nazisterna pågick nämligen inte bara en kamp mellan staterna utan mellan raserna och
speciellt mellan den lägsta rasen, den semitiska eller judiska, och den högsta, den ariska
(tyskar och nord européer). Det är rimligt att anta att idéen om att det ”judiska hotet” var
internationellt på grund av att den judiska kulturen var internationell då den var den samma
hos judar i olika länder.
Om den judiska rasen var den lägsta och på alla sätt underlägsen den ariska
tyska rasen hur kunde den då anses vara ett hot? Även om den judiska rasen sågs som
underlägsen både i fråga om fysiska och psykologiska förutsättningar ansågs den intelligent
27
och listig. Därför blev det för nazisterna rimligt att anta att ”judarna” skulle komma att
angripa den ariska rasen genom en konspiration. För nazisterna blev demokrati, internationell
handel och socialism alla delar av en ”judisk konspiration” mot den ariska rasen och det tyska
folket. I nazisternas bild av det judiska folket levde de gamla stereotyperna (fördomsfulla
uppfattningar om till exempel hur judiska personer är) kvar men det blandades med och
förstärktes av nazisternas egna idéer. Som vi sett ovan ansågs den judiska befolkningen
opålitlig eftersom de ansågs ha mer gemensamt med judiska befolkningar i andra länder än
med befolkningen i det land där de bodde. Detta förstärktes av nazisternas idéer om att folket
och staten måste vara en enhet. Att en del av befolkningen hade mer gemensamt med folk i
andra länder än det egna folket var naturligtvis helt oacceptabelt
för nazisterna. Man kan säga att det judiska folket eller
”judarna” som grupp personifierade det internationella för
nazisterna, alltså ”judarna” stod för allt det som nazisterna var
emot. På så sett blev ”judarna” nazisternas och enligt dem den
ariska rasens totala motsats. Där arierna var blonda, ljushåriga,
vackra, starka och modiga var judarna mörkhåriga, brunögda,
fula, svaga och fega. Men som sagt ”judarna” var inte mer
underlägsna än att de kunde utgöra ett hot på samma sätt som
den judiska befolkningen under historien beskyllts för olyckor
som drabbat folk i Europa. ”Judarna” var alltså både underlägsna och hotfulla för nazisterna.
Redan innan nazisterna kom till makten spred de antijudisk propaganda men det
var framför allt efter att nazisterna tog makten i Tyskland (1933) och 1935 års antijudiska
lagar som förföljelserna av judarna började. Nazisternas mål var att göra Tyskland ”rasrent”
och viktigast var att göra sig av med det judiska folket.
Förintelsen
Begreppet förintelsen eller the holocaust är det namn som det nazistiska folkmordet fått. Även
om det judiska folket var den största gruppen bland offren så var de inte de enda som
mördades av nazisterna. Folkmordet innefattade fysiskt och mentalt handikappade tyskar,
politiska motståndare till nazisterna och Romer (det folk som ibland kallas zigenare) som
utgjorde den näst största gruppen offer. Antalet mördade judar är omkring 6 miljoner. I detta
stycke kommer vi att titta närmare på hur förintelsen gick till och försöka få en bild av hur det
var möjligt att detta kunde ske.
28
Förintelsen kan delas in i tre olika delar. Den första delen pågick mellan 1935
till 1938, den andra mellan 1938 och 1942 och den tredje mellan 1942 och 1945. Över 70% av
offren dödades under den tredje delen av förintelsen.
Del ett
Förintelens första del kännetecknas av kraftig antijudisk propaganda och diskriminerande
lagar mot den judiska befolkningen i Tyskland. Mycket talar för att målsättningen var att få så
stor del av den judiska befolkningen att flytta från landet som möjligt. Även när den judiska
befolkningen fråntogs sina ägodelar så erbjöd nazisterna dem att få resan till ett annat land
betald. Några exempel på lagar som den judiska befolkningen drabbades av är förbud mot att
gifta sig med tyskar (eftersom detta innebar rasblandning), förbud mot att ha statliga jobb och
förbud mot att äga företag. Propagandan spreds främst genom radion och via affischer som
den som ni kan se på sidan innan, där nazisterna spred stereotyper om det judiska folket. Den
judiska befolkningen framställdes som underlägsen men samtidigt farlig. De var smutsiga och
spred sjukdomar, de var opålitliga och giriga, den judiska befolkningen var helt enkelt inte
människor enligt nazisterna de var ohyra som man behövde
göra sig av med.
Samtidigt som nazisterna spred sin antijudiska
propaganda så spred de även propaganda om den tyska/ariska
rasens överlägsenhet och att folket måste vara en enhet för att
staten skulle vara stark. Nazisterna visade upp idealbilder av
det tyska folket. De visar lika tydligt hur nazisterna såg på ras
som bilden av ”juden” på sidan innan. På dessa bilder ser vi
hur den riktiga tysken skulle se ut.
Även de nazistiska ledarna avbildades
i
propagandasyfte
som
närmast
övernaturliga hjältar som skulle leda det tyska folket till ära.
Men redan nu pågick något i Tyskland som var än
hemskare, nazisterna hade redan när de tagit makten påbörjat ett
steriliseringsprogram riktat mot personer med allvarliga fysiska eller
mentala handikapp (utvecklingstörningar eller psyksiska sjukdomar).
Men mycket snart övergick detta i det så kallade eutanasiprogrammet.
Detta ”program” innebar att man mördade de grupper som man
steriliserat. Motivetingen för detta var troligen att om de inte kunde få fortplanta sig så var det
29
lika bra att göra sig av med dem på en gång. Dessa personer dödades på samma sätt som
många av de judiska offren i förintelsen, genom att gasas i speciella duschrum. Det var
samma personer som utförde eutanasimorden som sedan planerade förintelsens dödsläger.
Genom denna propaganda om ”judarna” och arierna (tyskarna) skapades ett
avstånd mellan den judiska befolkningen och den ”tyska”. Det blev allt svårare för ”tyskar”
och ”judar” att mötas eftersom den judiska befolkningen blev allt mer diskirminerad. Till slut
var det enda man såg och hörde om ”judarna” det som nazisterna sa i radion, skrev i tidningar
och visade på affischer. Den judiska befolkningen blev nazisternas ”Judarna”.
Del två
Förintelsens andra del kan sägas ha inletts i och med Kristallnatten 1938. Under en natt gick
nazisterna ut och krossade judiska skyltfönster och skrev hotfulla meddelanden på dörrar där
den judiska befolkningen bodde och arbetade. Flera judiska personer misshandlades till döds.
Namnet Kristallnatten har händelsen fått eftersom det på morgonen efter såg ut som om
gatorna var fyllda med kriskaller.
Efter den natten övergick nazisternas
förföljelser av det judiska folket från
diskriminering och propaganda till
att
den
spärrades
judiska
in
bostadsområden,
befolkningen
i
speciella
ghetton.
Den
judiska befolkningen i Tyskland
tvingades nu lämna sina bostäder och
flyttades till ghettona där de kunde
tvingas bo flera familjer i en liten lägenhet. Bostäderna som de tvingades lämna gavs till
tyskar. Att spärra in den judiska befolkningen i ghetton gjorde att de avskiljdes ytterligare från
den övriga befolkningen. Den judiska befolkningen mötte egentligen inte den övriga
befolkningen förutom de militärer och tjänstemän som jobbade med att hålla ordning i
ghettona.
Varför nazisterna förändrade sin politisk mot den judiska befolkningen kan man
inte veta. Målsättningen för nazisterna var att göra Tyskland rasrent så att bara äkta tyskar,
arier, skulle bo där. Kanske insåg man att det inte skulle vara möjligt att få hela den judiska
befolkningen att flytta frivilligt och därför var man tvungna att ändra sina planer. Detta kan ha
förstärkts av att man redan 1938 planerat att erövra flera länder och att man då skulle få en
30
betydligt större judisk befolkning. Eftersom frivillig utflyttning inte fungerade med hela den
judiska befolkning som redan bodde i Tyskland skulle det aldrig fungera efter att nya länder
erövrats.
Del tre
Vintern 1942 anordandes en konferens för höga nazistiska militärer och tjänstemän i en villa i
Wannsee utanför Berlin. Det fina villaområdet var insvept i ett täcke av gnistrande snö.
Himlen av blå och solen sken. Inne i villan satt deltagarna och diskuterade hur man skulle få
en slutgiltig lösning på den judiska frågan. Under mötet förde en sekreterare anteckningar för
att man sedan skulle kunna veta vad man bestämt. Dessa anteckningar finns fortfarande kvar,
därför vet vi idag vad som diskuterades under konferensen. Först diskuterade deltagarna vem
som skulle anses som ”jude”. Hur långt tillbaka i en persons släkt skulle man söka för att
kunna avgöra om personen var en ”jude” eller inte. Man bestämde sig för att gå tillbaka så
långt som möjligt. Det räckte med att en enda släkting oavsett hur avlägset, varit ”jude” för att
en person skulle klassas som ”jude”.
Efter detta började man diskutera vad man skulle göra med ”judarna”, hur skulle
man bli av med dem? Det framgår av anteckningarna att det fanns två huvudsakliga förslag.
Det första och det som troligen fram till konferensen uppfattats som det bästa. Det gick ut på
att ”judarna” skulle doproteras till områdena öster om Uralbergen, efter att Sovjetunionen
erövrats. Förslaget ansågs 1942 inte längre som ett fungerande alternativ då situationen i
ghettona blivit allt mer svår ohanterliga. En snabb lösning var nödvändigt. Eftersom om
problemen i ghettona blev allt för stora skulle den tyska allmänheten återigen intressera sig
för den judiska befolkningens situation.
Det andra förslaget framfördes av de tyska specialstyrkorna SS:s representanter.
SS hade redan begått massaker på
”judar”, politiska fiender, krigsfångar
och motståndsmän i närheten av fronten.
Nu föreslog man att den mest lämpliga
och den enda slutgiltiga lösningen på
problemet med ”judarna” var att döda
dem. Efter en längre diskussion var de
flesta av deltagarna överens om att SS
förslag var det bästa. I och med detta
var den slutgiltiga lösningen ett faktum!
31
Flera koncentrationsläger hade byggds i Tyskland och Polen där nazistregimen
höll både ”judar”, politiska fångar och krigsfångar inspärrade. De flesta lägren var arbetsläger
där fångarna tvingades arbeta. Förhållandena i lägren var fruktasvärda och fångarna fick
väldigt lite att äta. Arbetet var ofta väldigt tungt och många fångar dog av utmattning eller
svält. Nu byggde man upp nya läger i anslutning till de större koncentrationslägren. Dessa
läger hade bara ett syfte att
avliva fångarna i de större
lägren så snabbt och effektivt
som möjligt. Lägren innehöll
gaskammare
som
likande
duschar, precis som de som
användes
för
att
döda
handikappade i Tyskland, de
innehöll även krematorier för
att
bränna
kropparna.
Massmord och folkmord var
inget nytt, som vi sett tidigare
var det relativt vanligt i kolonierna och även på andra platser i världen. Det som gör
förintelsen till något helt nytt och unikt i världshistorien är inte mängden offer, då flera
folkmord skördat större antal offer, utan de sätt som den genomfördes på. När nazistregimen
väl bestämt sig för att döda ”judarna” och da andra fångarna så genomfördes morden med
industriella medel. Allt var planerat och organiserat. Lägren blev som ”fabriker” dit
”råvarorna”, fångarn, transporterades enligt exakt planerade tidtabeller och den slutgiltiga
”produkten” som producerades i ”fabrikerna” var lik. De tjänstemän som planerade
förintelsen utnyttjade alla kunskaper om industri, byråkrati, ekonomi och logistik för att
mördandet skulle bli så effektivt som möjligt. Och det är detta som gör förintelsen unik det är
det enda folkmord som genoförts på ett så genomplanerat sätt. Inget lämnades åt slumpen
eller gick till spillo. Alla offrens tillhörigheter samlades och sorterades så att de kunde
återanvändas på olika sätt men även offren återanvändes. Håret användes för att stoppa de
madrasser som fångarna sov på och det fett som fanns i de brända kropparna användes för att
göra tvålar som gavs till de nya offren innan de skulle ”duscha”. Att inget fick vara
slumpmässigt och inget fick ske spontant var en viktig del av förintelsen. Därför var man
noga med att välja ut personer som inte var fanatiska nazister eller antisemiter till lägervakter.
Detta minskade risken för att vakterna skulle ta egna initiativ och börja döda fångar på egen
32
hand, något som skulle störa den planerande verksamheten. Förintelsen var lika
väldokumenterad som den var välplanerad. Allt som skedde antecknades, registrerades och
arkiverades. Detta gör att vi idag kan följa förintelsen i hela dess grymhet.
Varför?14
Ända sedan förintelsen blev känd har forskare och andra försökt förklara varför det hände och
hur det var möjligt att få ”vanliga tyskar” att delta. Förklaringarna kan delas in i två
huvudsakliga kategorier, en tidig och en senare. Den första förklaringen som presenterades
var att förintelsen var ett resultat av att nazisterna hatade ”judarna” och att de redan från det
att de tog makten i Tyskland planerat att mörda den judiska befolkningen i Europa. Eftersom
det tyska folket enligt denna förklaring skulle vara mer lydiga än andra folk gjorde de bara
som ledarna ville. Något som talar emot denna förklaring är att förintelsens organiserade
mord inte började före 1942. Den andra förklaringen som presenterades var att förintelsen var
slutpunkten för den tyska antisemitismen som ansågs vara starkare än antisemitismen i andra
länder. Den största svagheten med denna teori är att nazisterna inför valet 1931 tonade ned
den antijudiska propagandan för att de ansåg att den skrämde bort väljare.
Båda dessa tidiga teorier har en gemensam brist och det är att de ger alldeles för
enkla svar på varför förintelsen kunde äga rum. Båda teorierna bygger på att tyskarna var på
ett visst sätt och att det var därför som förintelsen kunde inträffa. Antingen var tyskarna
fanatiska antisemiter eller så var de ett folk som var så lydiga att de gjorde precis vad som
helst som deras ledare sa åt dem. Det var alltså kombinationen av de nazistiska ledarna och
det tyska folket som gör förintelsen möjlig. Att de nazistiska ledarna, och deras antisemitism,
hade en avgörande betydelse för förintelsen är det ingen som tvivlar på. Men om man nöjer
sig med att mena att nazisterna var galna och det tyska folket lydigt så har man gjort det
mycket enkelt för sig. Skulden blir tydlig och risken för att det skulle kunna hända igen
obefintlig därför att nazister troligen inte kommer att få makten igen.
Enligt de nyare förklaringarna är förintelsen inte något som bara kunde hända i
Tyskland under andra världskriget. I de nyare förklaringarna blir förintelsen något som inte
enbart har med nazisterna och tyskarna att göra utan förklaringen har med det moderna
samhället att göra. Nazisterna och världskriget var bara den utlösande faktorn som fick
tendenser i det moderna samhället att urarta i massmord. Med det moderna samhället menar
man här de västeuropeiska samhällena från ca 1850-talet och framåt då industrin blivit en
14
Detta stycke bygger till stor del på Browning, R., Christopher (1992) Helt vanliga män: reservpolisbataljon
101 och den slutliga lösningen i Polen. Nordstedts, Stockholm. Och Bauman 1992.
33
viktig del av ekonomin. Det moderna samhället har även en stark stat som har stort inflytande
på samhället. Statens uppgift är att försöka förbättra samhället på olika sätt och detta innebär
att sådant som är negativt för samhället behöver åtgärdas eller tas bort. Ofta innebär detta
utbildningsreformer och sociala reformer men det kunde även innebära steriliseringar, förbud
för minoriteter att tala sina egna språk och att spärra in personer som ansågs vara avvikande
på mentalsjukhus (de här tre exemplen är hämtade från Sverige). Steget från att sterilisera en
människa (alltså göra så att han eller hon inte kan få barn) till att döda en människa är mindre
än man kan tro. Just dessa tendenser i det moderna samhället, viljan göra sig av med det som
anses skadligt för samhället, anser forskarna som utvecklat de nya förklaringarna till
förintelsen är den viktigaste faktorn till förintelsen.
Även i de nya förklaringarna får nazisternas ledare en avgörande betydelse men
det är inte tyskarnas antisemitism eller lydnad de utnyttjar för att genomföra förintelsen.
Nazistregimen tar makten i ett samhälle som enligt dessa förklaringar är förberett för
förintelsen, allt som behövs är en tillräckligt extrem regim med tillräckligt stor makt. Enligt
dessa förklaringar skulle det ha varit omöjligt för nazisterna att inleda förintelsen redan vid
maktövertagandet 1933. Då var inte det tyska samhället eller folket redo för förintelsen. För
att förintelsen skulle bli möjlig så måste det judiska folket först avskiljas från samhället i
övrigt och framställas som sämre än andra, ja som om de inte riktigt var människor. På det
sättet slutade den judiska befolkningen att vara medborgare och medmänniskor och blir
problem i tyskarnas ögon. Detta genomfördes genom att den judiska befolkningen i Tyskland
utsattes för diskriminerade lagar och propaganda. Till slut avskiljdes den judiska befolkningen
totalt genom att spärras in i ghetton. Den vanlige
tysken träffade inte längre någon judisk person
och hade inga relationer med dem. Nu var
samhället och befolkningen redo att acceptera
förintelsen av den judiska befolkningen, de sågs
inte längre som medeborgare och medmänniskor
utan de var ett problem som behövde en lösning.
Nu kunde det moderna samhällets alla resurser användas för att genomföra det industriella
massmordet, förintelsen. Tjänstemän planerade transporter, tekniker och läkare ordnade
gaskammare och militären ordnade lämpliga vakter och chefer. Varje person som på något
sätt deltog i förintelsen kunde hävda att han bara följde order och att han egentligen inte visste
vad som hände med fångarna eller att de inte kunde påverka vad som hände.
34
De nyare förklaringarna till förintelsen utgår från att det moderna samhället var
en avgörande faktor. Bara i ett modernt industrialiserat samhälle kunde förintelsen äga rum,
bara det moderna samhället har förmågan att genomföra ett industriellt massmord. Alltså blev
förintelsen möjlig på grund av tre faktorer, nazist regimen och dess totala makt, att den
judiska befolkningen avskiljdes och avhumaniserades
(gjordes till mindre än människor) och slutligen att det
moderna samhället erbjöd en förmåga att planera och
genomföra ett massmord med industriell effektivitet.
Bara vad gäller den totala makten som nazistregimen fick
kan det tyska samhället och den tyska befolkningen anses
vara en faktor då varken det tyska samhället eller
befolkningen under 1930-talet var intresserade av
demokrati och även villiga att låta sig ledas av en mäktig
ledare. Anledningen till detta är inte att tyskar är mindre
demokratiska av naturen utan det berodde på att de inte hade någon positiv erfarenhet av
demokrati. Under den tid Tyskland varit en demokrati hade samhället varit nära att kollapsa
på grund av dålig ekonomi och politisk oro. Att den tyska demokratin misslyckades under
1920-talet beror till stor del på det krigsskadestånd som Tyskland tvingades betala till framför
allt Frankrike efter det Första Världskriget (1914-1918). Ekonomiska kriser skapade ett
osäkert politiskt läge i landet.
Efter att förintelsen blivit känd så har den vetenskapliga rasismen, rasbilogin,
förkastats som vetenskap och den har inte längre någon politisk påverkan. Men det innebär
inte att fördomar och diskriminering försvunnit.
35
Del 5 Rasismen efter 1945: Kulturrasism
I detta avsnitt kommer vi att undersöka de former av rasism som överlevde Andra världskriget
och det vi idag kallar rasism. Den vetenskapliga rasismen som vetenskap och ideologi är idag
i stort sett död. Idag skulle nästan ingen politiker eller vetenskapsman hävda att det finns
biologiska skillnader mellan olika folkslag som påverkar deras intelligens. Jag skriver nästan
ingen därför att det faktiskt förekommer fall där sådana teorier framförs. Men detta
återkommer vi till.
Vi kommer att titta närmare på två fall där statlig rasism levt kvar efter Andra
världskriget, USA och Sydafrika. Sedan kommer vi att studera dagens kulturrasism. Vad har
den gemensamt med den vetenskapliga rasismen och vad är annorlunda. Vi kommer även att
titta på vilka uttryck som denna kulturrasism kan ta.
Fallet USA
Redan under tiden då USA var en brittisk koloni så utvecklades det två olika ekonomiska
system i de norra och södra delarna, det som sedan kom att bli de norra och södra delstaterna.
I norr blev handel och senare industriproduktion viktiga
delar av ekonomin vid sidan av jordbruket. Men i söder
blev jordbruket, framför allt produktionen av bomull,
helt avgörande för ekonomin. Bomullsproduktionen
krävde mycket arbetskraft som plockade bomullen från
buskarna, detta arbete utfördes av slavar. Plantageägarna
köpte slavar från slavhandlare som i sin tur köpte
slavarna i Afrika. Detta innebar att slaveriet också var en
viktig del av ekonomin för de södra delstaterna. Och det var
också därför som det var viktigt för de södra delstaterna att
behålla slaveriet och framställa det som något legitimt och
nödvändigt. Det är därför inte konstigt att rasismen som
politisk idé dyker upp i USA just när de norra delstaterna
började kräva att slaveriet skulle avskaffas under 1830-talet.
Man använde sig av de rasistiska teorier som fann i Europa,
framförallt tanken att de olika raserna skulle ha olika
ursprung. Denna rasism var inte förenlig med den starka
kristna tron hos många i sydstaterna men de fanns sin motivering för slaveriet i bibelns
36
berättelse om Sem, Ham och Jafet (som beskrivits ovan). Situationen var egentligen inte så
mycket bättre för de slavar som frigavs i nordstaterna efter frihetskriget. De var
diskriminerade och fattiga då de hade svårt att få jobb.
Efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) avskaffades slaveriet och
1868 infördes en lag som innebar att alla som var födda i USA var amerikanska medborgare.
Denna lag fick dock ingen effekt i sydstaterna där de nu frigivna slavarna i praktiken inte
hade något annat val än att fortsätta att arbeta åt de tidigare slavägarna eftersom de inte kunde
få några andra jobb. Nu hade även den vetenskapliga rasismen nått USA och den användes
som argument för att fortsätta att förtrycka de svarta före detta slavarna. Man menade att det
var viktigt att förhindra rasblandning eftersom det
var negativt för de bättre raserna, alltså de vita. De
södra delstaterna använde sitt självbestämmande
för att genomföra olika rasistiska lagar för att skilja
de svarta från de vita, detta kallas segregation.
Blandäktenskap var förbjudna men även i stort sett
alla kontakter mellan svarta och vita var reglerade i
lag. De svarta fick inte rösta i valen även om de
egentligen hade rätt till det. Detta system av
rassegregation kallades ”Jim Crow” efter en
underhållningsfigur som föreställde en svart person. De svarta som inte accepterade systemet
utsattes för mycket grovt våld, dessa angrepp kallades lynchningar. En lynchning kan närmast
beskrivas som en avrättning där offret torterades till döds och sedan hängdes.
För de svarta i nordstaterna innebar det första världskriget ett stort genombrott.
Under kriget var efterfrågan stor på arbetskraft i industrierna. Många svarta fick jobb och
visade på så sätt att de var goda arbetare. Vissa svarta amerikaner deltog även i kriget och när
de kom hem krävde de större inflytanden i politiken. Många svarta från sydstaterna flyttade
nu till norr för att ta jobb i industrierna vilket gjorde att de svartas politiska inflytande ökade. I
norr hade de svarta rösträtt på samma sätt som de vita. I sydstaterna förändrades inte mycket,
de svarta var fortfarande förtryckta. De svarta soldaterna som återvände från kriget till
sydstaterna möttes inte av några bättre förhållanden och respekt utan av lynchmobbar och
våld. Att skillnaderna kunde vara så stora i USA beror på det politiska systemet där
delstaterna har ett starkt självbestämmande gentemot den federala regeringen (presidenten).
På detta sätt fortsatte förtrycket av svarta i sydstaterna trots att de svarta i nordstaterna hade
samma rättigheter som vita.
37
Det som till slut innebar slutet för rasistiska lagar i USA var Andra världskriget
och det Kalla kriget. Efter att förintelsen blivit känd i USA och resten av världen var den
vetenskapliga rasismen inte längre en accepterad vetenskap. Det blev uppenbart för i stort sett
alla amerikanska politiker att sydstaternas behandling av svarta kunde jämföras med
nazisternas behandling av judarna innan förintelsen började. Förtrycket av svarta stämde inte
med de amerikanska värderingarna. Efter andra världskriget uppstod det starka motsättningar
mellan USA, Storbritannien och västländerna och Sovjetunionen. Denna konflikt kallas det
Kalla kriget eftersom det aldrig blev ett öppet krig mellan USA och Sovjet. I början av kalla
kriget utnyttjade Sovjet förtrycket av svarta i USA för att framställa motståndaren som
omoraliska. Behandlingen av svarta i sydstaterna
och diskriminering i andra delar av landet skapade
problem för USA i relationerna med länder i
Afrika. Flera forskare i USA presenterade forskning
som visade att det inte fanns några biologiska
skillnader mellan olika folkslag som påverkade
intelligens eller psykologi. Under 1950- och 1960talet pågick en kamp för svartas rättigheter i USA
som ledde till medborgarrättslagar som skulle skydda de svartas rättigheter. År 1967
ogiltigförklarades alla rasistiska lagar i USA.
Detta har dock inte inneburit att svarta i USA har samma möjligheter som vita
även om de formellt sett har samma rättigheter i hela landet. Svarta afroamerikaner är oftare
fattiga och har sämre utbildning än vita. Afroamerikanerna bor ofta i bostadsområden som är
segregerade där det bara bor svarta. Denna segregation beror inte på lagar utan på ekonomi,
afroamerikanerna har ofta inte råd att bo i andra områden. Det är även fler afroamerikaner
som blir kriminella och hamnar i fängelse eftersom det för många unga svarta inte verkar
finnas några andra möjligheter att skaffa pengar. En trolig orsak till att det hittills varit svårt
för afroamerikanerna som grupp att förbättra sin situation är att många fördommar mot svarta
fortfarande lever kvar. Detta leder till diskriminering vad gäller utbildning och på
arbetsmarknaden. Kanske är det för att det var relativt nyligen som afroamerikanerna fick
samma rättigheter som vita som så mycket fördomar lever kvar i USA. Dessa fördomar
kommer fortfarande till uttryck i forskning som påminner om den vetenskapliga rasismen
1994 presenterades en rapport som ansågs visa att svarta hade sämre intelligens än vita
studien hade namnet ”The Bell Curve”. Slutsatserna i rapporten har motbevisats eftersom
studien inte visar att svarta är mindre intelligenta utan att de får en sämre utbildning och
38
därför presterar sämre på de intelligenstest som studien bygger på. Men rapporten visar att
den vetenskapliga rasismen kanske inte är helt död än.
Som vi sett ovan var det framför allt Kalla kriget och avslöjandet av förintelsen
som förändrade förhållandena för de svarta i USA. Men nyare forskning visar även att det
finns ett samband mellan god ekonomisk utveckling och förbättringar för de svarta i USA.
Samma mönster kan man se i Sverige och andra länder att när ekonomin är dålig så ökar
fördomarna och diskrimineringen av svarta och andra grupper som inte anses tillhöra den
infödda befolkningen.
Fallet Sydafrika
Det område som idag är Sydafrika var länge en brittisk koloni men före dess hade området
koloniserats av holländare. Dessa kallade sig Afrikander och kämpade länge mot britterna om
kontrollen över landområdet. Till slut segrade britterna och bildade kolonin Sydafrika. Redan
under brittisk ledning påbörjades ett system för att skilja de vita, som kommit från Europa,
från
den
svarta
ursprungsbefolkningen.
Separata
bostadsområden
byggdes
och
ursprungsbefolkningen tvingades arbeta på stora plantager. Denna åtskillnad förstärktes när
britterna lämnade Sydafrika 1910. Under det tidiga 1900-talet flyttade stora grupper av
urbefolkningen in till städerna på jakt efter arbete. Denna utveckling påminner om den som
skedde i USA vid samma tid men fick helt andra effekter. I USA lede inflyttningen till
städerna till att de svarta fick mer inflytande över
politiken men i Sydafrika fick det motsatt effekt.
Myndigheterna försökte förhindra inflyttningen och
tvingade de som ändå flyttade till städerna att bo i
förorter med dåliga bostäder. Ursprungsbefolkningen
tvingades jobba med slitsamma arbeten mot låga löner
och ibland blev de tvingade till att arbeta utan någon lön
alls. Under 1920- och 30-talet fortsatte förtrycket och
ursprungsbefolkningen förlorade allt fler av sina rättigheter. År 1924 stiftades lagar som
innebar att vita hade förtur till alla arbeten och 1936 förlorade ursprungsbefolkningen sin
rösträtt och blandäktenskap förbjöds.
För USA:s afroamerikanska befolkning blev Andra världskriget startpunkten för
stora förbättringar som fortsatte under det Kalla kriget men så blev det inte i Sydafrika. År
1948 infördes ett system som kallades Apartheid av den nyvalda regeringen som dominerades
av Nationalistpartiet. En öppet rasistisk regim överlevde inte bara efter Andra världskriget i
39
Sydafrika utan den hårdnade ytterligare under efterkrigstiden. Det som förändrades var hur
systemet motiverades, vetenskapliga förklaringar ersattes med kulturella. Det var inte
biologiska skillnader som gjorde att de vita och de svarta måste leva åtskilda utan kulturella
skillnader. Apartheid byggde på en tanke om att varje folk skulle
utveckla egna kulturer och att de måste utvecklas avskilda från
andra folk. Detta kan ses som om den Sydafrikanska regimen
gick tillbaka till teorierna om de olika raserna som fanns innan
den vetenskapliga rasismen blev dominerande. Under den
perioden var kulturen och språket den viktiga skillnaden mellan
de olika raserna. Även kristendomens berättelse om Babels torn
användes för att motivera apartheid då man menade att Gud inte
ville att folken och språken skulle blandas. I teorin kunde
apartheid ses som ett jämlikt system där folken hölls åtskilda för
att de skulle kunna utvecklas på egen hand. Men den bilden
håller inte när man ser till hur landet delades upp. Den svarta urbefolkningen som utgjorde 70
procent av befolkningen fick leva i så kallade hemländer som utgjorde endast 13 procent av
landets yta. Under 1950-talet skapades på pappret självständiga regeringar i hemländerna men
egentligen var det den Sydafrikanska staten som hade makten även i hemländerna. Men det
såg bättre ut om det verkade som om ursprungsbefolkningen hade självstyre.
Det Kalla kriget bidrog i USA till att afroamerikanerna fick samma rättigheter
som andra medborgare. I Sydafrika bidrog det i stället till att stärka regimen eftersom den var
uttalat kapitalistisk och stödde västländerna mot Sovjetunionen och kommunismen. Många av
de stater som uppstod när kolonier frigavs efter Andra världskriget fick regeringar som var
påverkade av kommunismen. Därför blev Sydafrika viktigt som en motvikt mot det allt mer
Sovjetvänliga Afrika. Detta ledde till att USA och andra västländer länge låtsades som om de
inte såg hur ursprungsbefolkningen behandlades. Det var först i slutet av 1970-talet som
västländerna på allvar började att kritiskera den Sydafrikanska regimen och kritiken hårdnade
under 1980- och det tidiga 1990-talet. Sydafrika blev allt mer isolerat, många länder ville inte
handla med Sydafrikanska företag och landet fick inte ställa upp i stora idrottsmästerskap.
Samtidigt som väldens regeringar öppet stödde ANC (African National Congress) som ledde
motståndet mot apartheid i Sydafrika. Nelson Mandela som ledde ANC satt många år i
fängelse och släpptes inte ut förrän den Sydafrikanska regimen var beredd att förhandla med
ursprungsbefolkningen 1994. Regimen hade till slut inget annat val eftersom de var så
isolerade och ekonomin var i kris. Mandela hade ett utmärkt förhandlingsläge med stöd från
40
alla regeringar runt om i världen. I och med att
Sovjetunionen
upplösts
1989
hade
hotet
från
kommunismen upphört och USA och västvärlden hade
ingen anledning att stödja den Sydafrikanska regimen
längre. Även den vita befolkningen i Sydafrika var trött
på isoleringen och att utmålas som ”hela världens
skurkar”. Mandela lyckades förhandla fram att nyval
skulle hållas och att både vita och svarta skulle ha lika
rösträtt. ANC vann valet överlägset och en ny regering
bildades i Sydafrika.
Tyvärr lever mycket av ojämlikheten kvar i Sydafrika även i dag på grund av att
de flesta industrierna och den mesta av jordbruksmarken fortfarande ägs av den vita
minoriteten. Dessutom har den Sydafrikanska staten visat sig känslig för korruption vilket lett
till att stora företag kunnat köpa mark och resurser utan att detta skapat inkomster som gått till
folket. Det är fortfarande så att många i den svarta majoriteten lever i fattigdom och saknar
möjligheter att förbättra sin situation. De svarta har svårt att få en god utbildning vilket bidrar
till att hålla dem kvar i fattigdom.
Kulturrasism: rasismen idag
Det vi idag kallar rasism är inte det samma som grekernas föraktfulla inställning till folk som
talade andra språk, det är inte heller samma sak som 1800- och det tidiga 1900-talets
vetenskapliga rasism. Det vi idag kallar rasism är en mängd olika attityder och fördomar
riktade mot personer eller grupper som kommer från länder utanför Europa. Troligen grundar
sig inte dessa attityder och fördomar på en övertygelse om att det finns biologiska skillnader
mellan exempelvis svenskar och andra folk. De attityder och de fördomar som utgör dagens
rasism har snarare med kultur att göra, vissa svenskar kan ha svårt att
förstå exempelvis somalier och kan tycka att de är konstiga och kanske
lite farliga och därför ta avstånd från dem. På så sett uppstår två grupper
dels den egna gruppen, vi-gruppen, svenskar och dels den andra
gruppen, dem-gruppen, somalier och andra invandrare som man i vigruppen inte riktigt förstår.
Som diskuterats ovan i första kapitlet är det naturligt för
oss mäniskor att sortera våra intryck av världen omkring oss. Det är också naturligt för oss att
skapa vi- och dem-grupper där de som vi tycker verkar vara lika oss själva sorteras in i vi41
gruppen och de som vi tycker verkar annorlunda än oss själva sorteras in i dem-gruppen. Men
denna naturliga indelning är föränderlig. Om vi träffar en person som vi först inte tror att vi
har något gemensamt med så kan vi sedan upptäcka att vi har mycket gemensamt om vi är
beredda att ompröva vår sortering. En person kan alltså flytta från
dem-gruppen till vi-gruppen om vi lär känna personen. Men för
de personer som har kulturrasistiska åsikter blir en sådan
omprövning omöjlig eftersom de upplever de kulturella
skillnaderna som fullständiga och oföränderliga. På så sätt är
dagens kulturrasism väldigt lik den vetenskapliga rasismen då
skillnaderna mellan folken, kulturerna eller raserna uppfattas som
oföränderliga
och
all
blandning
som
negativ.
Även
kulturrasismen kopplar ofta samman hudfärg och andra fysiska
drag med kulturer vilket innebär att steget tillbaka till den
vetenskapliga rasismens idéer aldrig är särskilt långt inom vissa grupper.
Efter Andra världskriget och förintelsen har den vetenskapliga rasismen
avslöjats som en falsk vetenskap. Det finns idag ingen seriös forskare eller politiker som
hävdar att det finns olika mänskliga raser på det sätt som den vetenskapliga rasismen ansågs
bevisa. Och när det framträder forskare som hävdar något likande blir de alltid motbevisade.
Men föreställningen om att européerna och framför allt de vita amerikanerna är bättre än
andra lever kvar. Som vi sett ovan motiveras denna åsikt idag utifrån kulturella skillnader.
Etniskt ursprung (alltså vilket land eller vilken del av världen en person kommer
ifrån), språk, kultur, religion och fysiska drag anses vara oföränderliga även om de inte är
medfödda (biologiska). En person kan alltså inte helt överge en kultur för en annan även om
denna person flyttat till ett annat land och försökt anpassa sig, enligt denna nya form av
kulturrasism. Den etniska och kulturella bakgrunden blir en utgångspunkt för diskriminering
och i vissa fall våldshandlingar. En dem-grupp anses underlägsen på grund av dess kultur.
Den vetenskapliga rasismen var en falsk
vetenskap som politiker och vetenskapsmän
skapade för att rättfärdiga kolonialismen. Den
skapades alltså av samhällets elit. Den kulturella
rasismen däremot har sitt ursprung i ekonomiskt
och
socialt
utsatta
grupper
inom
majoritetsbefolkningen eller den etniska grupp
42
som historiskt sett haft makten i samhället. Alltså i Sverige är det vanligare att en person med
dålig ekonomi, låg utbildningsgrad och med sociala problem har kulturrasistiska åsikter än en
person med god ekonomi och en hög utbildningsgrad. Dessa gruppers missnöje kan utnyttjas
av politiska partier, som till exempel Sverigedemokraterna, som vinner röster genom att vara
öppet kritiska till invandring. Dessa partier finns i de flesta europeiska länder och kallas med
ett samlingsnamn för högerpopulistiska partier. De menar även att kostnader kopplade till
invandring är så stora att de skadar
ekonomin i länderna och på så sätt
försämrar för den inhemska befolkningen
(européerna).
Det
verkar
som
om
högerpopulistiska partier och kulturrasism
blir vanligare när ekonomin i landet är
sämre för att bli svagare när ekonomin är
bättre. Som vi sett ovan i avsnittet om
USA påverkas afroamerikanernas ställning
av ekonomin. Samma mönster kan man se
i Sverige och andra länder att när ekonomin är dålig så ökar fördomarna och diskrimineringen
av svarta och andra grupper som inte anses tillhöra den infödda befolkningen. Och detta är
naturligtvis ett problem om det är så att vi i Europa och USA behandlar svarta och andra
utomeuropéer olika beroende på den ekonomiska utvecklingen. För även om inte samhället i
sig är rasistiskt så kan kulturrasistiska idéer leda till diskriminering som visserligen inte stöds
av lagar men ändå stänger ute personer med invandrarbakgrund från arbetsmarknaden,
utbildning och politiskt inflytande.
Detta leder i sin tur till att dessa grupper blir allt mer socialt och ekonomiskt
utsatta i samhället. Vilket kan ”bevisa” de kulturrasistiska fördomarna mot dessa grupper. Allt
för många invandrare, speciellt unga killar, ser inga möjligheter att förverkliga sina drömmar i
samhället och söker därför andra vägar inte sällan utanför lagen. Detta har givetvis inget med
kultur att göra det har med ekonomiska och sociala problem att göra. Men det kan användas
av högerpopulistiska politiker och andra kulturrasister för att ”bevisa” att invandrare har en
kultur som uppmanar till kriminalitet. Om invandrare börjar uppfattas som kriminella så leder
detta till en rädsla som förstärker fördomarna och på så sett uppstår en ond cirkel.
Diskriminering, socialt och ekonomiskt utanförskap leder till att dessa grupper isoleras vilket
även det förstärker fördomar i samhället och därmed risken för diskriminering.
43
Kulturrasism kallas ibland främlingsfientlighet eftersom de som har sådana
åsikter ofta är fientligt inställda till främlingar från andra kulturer. En förklaring till att det är
just de som har det sämst ställt av majoritetsbefolkningen som uppvisar kulturrasistiska
åsikter kan vara att dessa upplever att de håller på att förlora sin traditionella maktposition i
samhället. Denna grupp svar på den hotande förändringen av deras position är fördomar, hat
och ibland våld, gärna riktat mot en ”yttre” fiende. Detta är i princip samma mekanismer som
skapar religiösa och politiska fanatiker.
Måste man vara vit för att vara rasist?
Denna text är en katalog över européernas förtryck av folk i andra delar av världen. Idag är
många av de tidigare koloniserade länderna så beroende av den tidigare kolonialmakten att de
inte har möjlighet att utvecklas varken politiskt eller ekonomiskt. Multinationella företag med
huvudkontor i Europa, USA eller allt oftare i Kina har ersatt kolonialväldena som exploatörer
av länderna i Sydamerika och Afrika. Men innebär detta att en person måste vara vit för att
kunna vara rasist?
Enligt den vetenskapliga rasismen var det så att de vita, européerna, tillhörde
den högsta rasen och därmed var rasismen framför allt något för européer. Men om vi istället
utgår från kulturrasismen så är det inte själv klart att bara vita kan vara rasister. Flera studier
visar att det i mångkulturella stadsdelar ofta finns en hierarki bland de olika etniska och
kulturella grupperingarna. Vi ser även att många krig och konflikter i Afrika och Sydostasien
ofta har inslag av kulturella och etniska motsättningar. Det är egentligen ekonomiska
svårigheter och svält som är de huvudsakliga orsakerna till konflikterna. Även Kina har en
lång historia av förtryck mot etniska minoriteter i landet. Att anta att bara vita kan vara
kulturrasister är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Vi behöver alla vara beredda att
acceptera våra fördomar för bara då har vi en chans att ompröva dem i möten med personer i
dem-gruppen.
44
Källor
Bauman, Zygmunt (upplaga 2, 1998) Auschwitz och det moderna samhället. Daidalos,
Göteborg.
Bibel 2000.
Browning, R., Christopher (1992) Helt vanliga män: reservpolisbataljon 101 och den slutliga
lösningen i Polen. Nordstedts, Stockholm.
Fredrickson, George, M. (2003) Rasism: en historisk översikt. Historisk Media, Lund.
Furuhagen, Björn (2006/2007) Den svenska rasbilogins idéhistoria, en inventering av
forskningen. Forum för levande historia, Stockholm.
Johansson, Alf, W. (5:e upplagan 2000) Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra
världskriget. Prisma, Stockholm.
Larsmo, Ola (O)mänskligt, om rasbiologins historia. Forum för Levande historia, Stockholm.
Liedman Sven – Eric (13:e upplagan 1998) Från Platon till kommunismens fall. Bonniers.
Stockholm.
Ofstad, Harald (1979) Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra
egna. Karneval förlag. Stockholm.
Olaison, Niklas, red (1999) Axplock ur idéhistorien: från Kant till Lyotard. Caudex,
Stockholm.
Skovdahl, Bernt (1996) Skeletten i garderoben: om rasismens idéhistoriska rötter.
Mångkulturellt Centrum. Tumba.
Sörlin, Sverker (2004) Mörkret i människan: Europas Idéhistoria 1492-1918. Natur och
kultur, Stockholm.
Film
BBC The history of raceism. Del 1 – 3.
45
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Fgf

5 Cards oauth2_google_07bf2a28-bcd3-42a3-9eef-1d63e3edcbe8

Create flashcards