socialdemokratin, samförståndets diskurs och det kollektiva våldets

advertisement
Centrum för arbetarhistoria
Nordiskt arbetarhistorikermöte 2007
Stefan Nyzell
SOCIALDEMOKRATIN, SAMFÖRSTÅNDETS DISKURS OCH
DET KOLLEKTIVA VÅLDETS POLITIK
”DEN SVENSKA MODELLEN”
”’Den svenska modellen’”, skriver Per Thullberg och Kjell Östberg i inledningen till
antologin med samma namn, ”är ett begrepp som ofta använts både i Sverige och utomlands
när det gäller att fånga det specifikt svenska i samhällsutvecklingen under 1900-talet. Såväl
utländska som svenska samhällsforskare utnyttjar begreppet.”1 Det kan också hävdas att den
historievetenskapliga diskursen kring begreppet ”den svenska modellen” har haft en
betydande inverkan på forskningen kring våldsamma sociala konfrontationer i den svenska
historien. ”Sverige uppfattas som unikt i sin fredliga utveckling från ett fattigt agrarsamhälle
till en avancerad industristat med en av världens högsta levnadsstandard”, fortsätter Thullberg
och Östberg. ”Utvecklingen har varit snabb men lugn – revolutioner har lyst med sin frånvaro
– och den politiska samdräkten har – i varje fall ifrån ett utländskt perspektiv – varit
påfallande.”2 Det finns med andra ord en både nationell som internationell uppfattning där
sociala konfrontationer och kollektivt våld på det hela taget lyser med sin frånvaro i 1900talets Sverige. Det senare inte minst under de årtionden kring århundradets mitt som ofta
beskrivs som ”skördetiden” för ”den svenska modellen”, 1940- och 50-talen, innan
folkhemstanken och ”den svenska modellens” samförståndsanda sakta men säkert började
spricka under tryck av 1960- och 70-talens ökande sociala, ekonomiska, kulturella och
politiska spänningar. Men det senare även i ett betydligt längre perspektiv, som åtminstone
sträcker sig från 1840-tal till 1960-tal, och som ibland även kan sägas sträcka sig tillbaka till
1540-tal och fram till 2000-tal.3
Men om enighet råder kring begreppets mera övergripande betydelse är detsamma inte fallet
vad anbelangar dess mera konkreta betydelse. ”Den svenska modellen” är nämligen ett
1
Per Thullberg & Kjell Östberg, ”Introduktion”, i Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen,
Lund 1994, s 5.
2
Thullberg & Östberg, 1994, s 5.
3
Thullberg & Östberg, 1994, s 5f.
begrepp med flera distinkta om än närliggande betydelser. I en första betydelse används
begreppet för att beskriva det socialdemokratiskt folkhemska välfärdssamhället såsom det
kom att växa fram under 1900-talet. I en andra betydelse används begreppet för att beskriva
det institutionaliserade förhandlingssystem, präglat av samförstånd, konsensus och
kompromisser, som växte fram mellan arbetare, arbetsgivare och statsmakt under 1900-talets
första decennier, med Decemberkompromissen 1906 och Saltsjöbadsavtalet 1938, det senare
följt av Saltsjöbadsandans årtionden av arbetsfred, som några av de viktigaste hörnstenarna. I
en tredje betydelse används begreppet för att beskriva formerna för det politiska
beslutsfattandet, med den samförståndsanda, konsensusinriktning och kompromissvilja som
på det hela taget tycks ha präglat den svenska politiken under en stor del av 1900-talet.4 Och
så finns det en fjärde betydelse av begreppet. Där står ”den svenska modellen” för ett svenskt
samförstånd med rötter tillbaka till 1540-talet, med den starka statsmakt som då växte fram
vilket
ska ha skapat
institutionella förutsättningar
för
politisk
interaktion
utan
våldsanvändning, på såväl lokal som regional och nationell nivå i Sverige. Enligt denna
forskningstradition
var
1900-talets
samförståndsanda,
konsensusinriktning
och
kompromissvilja endast en modern fortsättning på en mycket lång historisk utveckling – ett
uttryck för svensk mentalitet – därav talet om ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter.5
Det som knyter samman de tre förstnämnda betydelserna av begreppet ”den svenska
modellen” tycks, dels vara samförståndet, konsensusen och kompromisserna i det svenska
samhället under 1900-talets inledande decennier, dels vara den svenska fackliga och politiska
socialdemokratiska arbetarrörelsens växande styrka vid samma tid, vilket efter den
socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen (den så kallade kohandeln) med
Bondeförbundet 1933 ledde fram till en politik präglad av klassamarbete i form av det
socialdemokratiska folkhemsbygget, och den svenska välfärdsstatens uppbyggnad under de
efterföljande årtiondena fram till dess att bygget började spricka i fogarna på 1960- och 704
Thullberg & Östberg, 1994, s 5; Lars Berggren, ”Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?”, Historisk
tidskrift, 2003:2, s 195.
5
För en historievetenskaplig diskussion om ”den svenska modellens tidigmoderna rötter se bland annat: Eva
Österberg, ”Bönder och centralmakt i det tidigmoderna Sverige: Konflikt – kompromiss – politisk kultur”,
Scandia 1989:1; Eva Österberg, ”Vardagens sträva samförstånd: Bondepolitik i den svenska modellen från
vasatid till frihetstid”, i Tänka, tycka, tro: Svensk historia underifrån, Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas
Åmark (red), Norge 1994; Eva Österberg, ”Stark stat och starkt folk: En svensk modell med långa rötter?, i Kjell
Haarstad, Anders Kirkhusmo, Dagfinn Slettan & Steinar Supphellen (red), Insikt og utsyn: Festskrift till Jørn
Sandnäs, Trondheim 1996; Peter Aronsson, Bönder gör politik: Det lokala självstyret som social arena i tre
Smålandssocknar, 1680-1850, Lund 1992; Börje Harnesk, ”Den svenska modellens tidigmoderna rötter?”,
Historisk tidskrift, 2002:1; Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?, Falun 2002, s 280f; Jens
Lerbom, Mellan två riken: Integration, politisk kultur och förnationella identiteter på Gotland 1500-1700, Lund
2003.
talen. Inte minst 1920- och 30-talen framstår på många sätt som de två avgörande decennierna
för modern svensk politisk historia.6 På många sätt har Sveriges moderna historia kommit att
bli detsamma som berättelsen om ”den svenska modellen”, vilket inte minst är mycket tydligt
i både svensk och internationell litteratur om den svenska 1900-talshistorien.7 I den
sistnämnda betydelse, tanken på ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter, har Sverige
kommit att betraktas som ett undantag i jämförelse med det övriga Europa. Det har framhållits
att när länder som Tyskland, Frankrike och England, från tidigmodern tid och framåt präglats
av våldsamma sociala konfrontationer, så har Sverige vid samma tid i historien varit
förhållandevis förskonat från liknande händelser.8 De sociala konfrontationer och kollektiva
våld som trots allt ägt rum i Sverige har utifrån detta perspektiv snarast setts som undantagen
som bekräftar regeln. Så har exempelvis Klubbekriget 1596-97 förklarats av Lars-Olof
Larsson och Dalaupproret 1743 samt Frälsebonderörelsen i Halland 1772 av Eva Österberg.9
Den allmänt vedertagna diskursen om svensk historia har med andra ord kommit att bli den
om samförståndets Sverige från 1540-tal till 2000-tal.10
Det har under senare år vuxit fram en allt starkare inomvetenskaplig kritik bland historiker
gentemot ”samförståndsdiskursen” och dess uttryck i ”den svenska modellen”.11 Det har
påpekats att det är en diskurs som kritiskt måste problematiseras i betydligt högre grad än vad
hittills har gjorts. Det har i denna kritik framhållits att den historieskrivning som diskuterat
”den svenska modellen” konsekvent tenderat att överbetona samförstånd samtidigt som den
lika konsekvent underbetonat konflikter i den svenska historien. Det skulle alltså vara frågan
om en tendensiös eller teleologisk historieskrivning vars ändamål har varit att framställa
Sveriges historia på ett sådant sätt att samförstånd, konsensus och kompromisser framstått
som ett givet historiskt vägval. Det skulle vara ett vägval vars bakgrund står att finna i den
6
Thullberg & Östberg, 1994, s 5f; Walter Korpi, ”Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier”, i
Per Thullberg & Kjell Östberg (red), Den svenska modellen, Lund 1994, s 11-26; Åsa Lindeborg,
Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, Finland 2001, s ;
Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till
sekelskifte, Falun 2001, s .
7
Thullberg & Östberg, 1994, s 5.
8
Österberg, 1989; Österberg, 1994; Österberg, 1996; Larsson, 2002, s 280f.
9
Larsson, 2002, s 281; Österberg, 1994, s 129.
10
Thullberg & Östberg, 1994, s 5; Österberg, 1994, s; Linderborg, 2001, s ; Zander, 2001, s .
11
Alf Johansson & Lars Ekdahl, ”Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians: Perspektiv på
arbetarrörelsens kris”, Häften för kritiska studier 1996:2; Linderborg, 2001; Zander, 2001; Roger Johansson,
Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, Lund
2001; Mary Hilson, ”Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona, Sweden, c 1880-1925”,
International Review of Social History, 2001:3; Berggren, 2002; Victor Lundberg, ”’Den siste af de typiske 1848
års män i Sverige’: Anteckningar om Julius Mankell och den svenska socialdemokratins förhistoria”, Historisk
tidskrift, 2005:3.
socialdemokratiska politikens kursändring under 1920- och 30-talet, en kursändring med
syftet att framställa SAP som ett ”folkligt” parti i snarare än ett utpräglat ”arbetarparti”. Det
handlar om den socialdemokratiska folkhemspolitiken, uttryckt i Per-Albin Hanssons
berömda folkhemstal från 1928, och i förlängningen byggandet av det socialdemokratiskt
folkhemska välfärdssamhället. Frågan är vad som händer när man börjar skrapa på ytan på
och blottlägga samförståndsdiskursen bakom begrepp som ”folkhemmet” och ”den svenska
modellen”? Vad en kulturanalytisk och mikrohistorisk studie av socialdemokratin,
samförståndets diskurs och det kollektiva våldets politik i 1920- och 1930-talets Sverige kan
ge är bland annat att visa på sprickorna i den svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens
omsorgsfullt uppbyggda ”samförståndsdiskurs”, och därmed även i för svensk historia
avgörande begrepp som ”folkhemmet” och ”den svenska modellen”.
EN TELEOLOGISK HISTORIA?
I artikeln ”Går det att skriva arbetarhistoriska synteser”, från 2003, skriver historikern Lars
Berggren att det finns ett grundläggande problem med de tolkningar och underliggande
förutsättningar som denna svenska arbetarhistoriska forskning till stor del byggt på. Berggren
menar att den arbetarhistoriska forskningen haft en teleologisk tendens att skriva historien sett
i ett efterhandsperspektiv, i detta fall utifrån den socialdemokratiska fackliga och politiska
arbetarrörelsens historia. En hel del historiskt inriktad forskning, och då inte enbart
arbetarhistorisk, menar Berggren, har varit inriktad på att förklara ”den svenska modellen”,
med dess anda av samförstånd och kompromissvilja, och på att förklara dess historiska rötter.
Denna forskning har haft en tendens att överbetona samförstånd och underbetona konflikter,
menar Berggren vidare, och konstaterar att denna forskning varit både viktig och nödvändig,
men samtidigt medfört att den svenska forskningen därmed inte varit lika fokuserad på att
diskutera motsättningar och konflikter i det svenska 1900-talet. 12 Berggrens kritiska
ställningstagande innebär för studiet av sociala konfrontationer och kollektivt våld att det rent
konkret finns en uppenbar risk för att episoder av konflikter och våld konsekvent har tonats
ned, medan tillfällen av samförstånd och frånvaro av våld har lyfts fram och betonats i den
svenska historieskrivningen. Det är en tanke som att tankvärd bära med i den fortsatta
diskussionen eftersom den utan tvekan får direkta konsekvenser på den historiskt inriktade
forskningen, och till viss del frånvaron av sådan forskning, kring sociala konfrontationer och
kollektivt våld i Sverige med avseende på hela perioden 1540-tal till 2000-tal.
12
Berggren, 2003, s 190, 193, 195f.
Berggren
lyfter
i
artikeln
fram
tre
avhandlingar
i
historia,
Åsa
Linderborgs
Socialdemokraterna skriver historia, Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider, och Roger
Johanssons Kampen om historien – Ådalen 1931, alla från 2001, där författarna diskuterar den
svenska socialdemokratiska arbetarrörelsens förhållande till historien och historieskrivningen.
Linderborg i en avhandling helt fokuserad på socialdemokratin, Zander i en avhandling där
detta endast utgör en del av ett större historiografiskt sammanhang, och Johansson som med
utgångspunkt i de våldsamma konfrontationerna i Ådalen 1931 analyserar kampen om
tolkningsföreträdet över händelserna, och där den socialdemokratiska arbetarrörelsen utgör en
nyckelaktör. I artikeln konstaterar Berggren att författarna i sina respektive avhandlingar alla
tre på ett mycket konkret sätt har ”pekat på det nära förhållandet mellan tolkningen av det
förflutna och kampen om framtiden”, och dess koppling till den svenska socialdemokratins
intresse för och inflytande över den svenska historieskrivningen.13 Det handlar i detta
sammanhang om hur en dominerande diskurs, där arbetarrörelsens tolkning av historien
utgjort utgångspunkten, har konstruerats och rekonstruerats under 1900-talet. Det handlar om
en diskurs som började ta form redan på 1920-talet, som förstärktes efter den
socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen (den så kallade kohandeln) med
bondeförbundet 1933, och som på många sätt fortfarande kan sägas göra sig gällande för
historiesynen med avseende på den svenska historien.14
I Åsa Linderborgs Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk
maktresurs 1892-2000, från 2001, blir kopplingen mellan socialdemokratins stora intresse för
den svenska historien och historieskrivningen och betydelsen av detta intresse för den
historievetenskapliga forskningen mycket tydligt åskådliggjord. Linderborg menar att det
finns en historisk självbild i Sverige om ett land som historiskt varit mycket framgångsrikt,
något som inte minst kommer till uttryck i den svenska historieskrivningen, om vägen från det
fattiga agrara till den välmående industriella Sverige. I denna självbild, menar Lindeborg,
finns tanken på förekomsten av ett historiskt uppkommet samförstånd mellan ”härskare” och
”undersåtar” i Sverige från vikingatid till nutid. I denna självbild finns också tanken om att
våldsamma konflikter historiskt aldrig varit ”den svenska vägen”. De två viktigaste samlande
begreppen för denna självbild menar Linderborg vara ”folkhemmet” och ”den svenska
modellen”. Detta är, menar Linderborg, ett resultat av att socialdemokraterna varit
13
14
Berggren 2001, s 196.
Berggren 2001, s 195f.
synnerligen framgångsrika i att använda historien och historieskrivningen som en ideologisk
maktresurs. Den tidiga forskningen kring SAP i Sverige var i hög grad präglat av att forskarna
inom historievetenskapen själva var aktiva socialdemokrater. Även om detta inte är i lika hög
grad fallet idag, menar Linderborg, så har mycket av den konkreta forskningen kring det
socialdemokratiska folkhemmets Sverige, i åtminstone det stora flertalet av fallen, tenderat att
vara mycket sympatiskt inställd till socialdemokratin och den socialdemokratiska
historiesynen. Detta har följaktligen kommit att avspegla sig, inte bara inom arbetarrörelsens
egen historieskrivning, utan även inom den akademiska historievetenskapliga forskningen.15
I Fornstora dagar, moderna tider: Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte
till sekelskifte, från 2001, skriver Ulf Zander i likhet med Linderborg om den svenska
socialdemokratins ideologiska historiebruk och dess mycket påtagliga betydelse för den
historievetenskapliga forskningen. Zander menar att det delvis var en omsvängning i
socialdemokratins inställning till nationalstaten Sverige som föranledde ”folkhemstanken”
och dess ”samförståndsmodell”. Det var vid tiden kring 1920-talets mitt som den svenska
socialdemokratin, vilken fram till dess utifrån den socialistiska internationalismen varit
motståndare till alla former av svenska nationalistiska tongångar, nu försiktigt började tala
utifrån alltmer nationalistiska utgångspunkter. Vid den socialdemokratiska kongressen 1924,
framhåller Zander, höll exempelvis Per Albin Hansson ett tal till ”fosterlandet” Sverige, och
delegaterna hade under kongressen om vartannat sjungit sånger som ”Du gamla du fria”,
”Sverige”, ”Arbetets söner”, och ”Internationalen”. 1926 talade Hansson under rubriken
Sverige åt Svenskarna – svenskarna åt Sverige! om nödvändigheten att utjämna de stora
klasskillnaderna, och på så sätt göra Sverige till det ”goda hemmet” för alla svenskar. Två år
senare, 1928, höll sedan Per Albin Hansson sitt berömda folkhemstal i riksdagens andra
kammare. De nationalistiska tongångarna vann under 1920- och 1930-talen, menar Zander, ett
allt större gensvar inom SAP. Detta var, menar Zander vidare, ett led i den svenska
socialdemokratins övergångs från ”arbetarparti” till ”folkparti”, där de politiska ambitionerna
kom att rikta sig mot ”bondeklassen” och ”medelklassen” i lika hög utsträckning som
”arbetarklassen”. Denna ideologiska förskjutning skedde förvisso inte utan mer eller mindre
hårda interna stridigheter inom SAP, men kom inte desto mindre att slå igenom med full kraft
efter den socialdemokratiska valsegern 1932 och krisuppgörelsen med bondeförbundet 1933,
den så kallade ”kohandeln”.16
15
16
Linderborg, 2001, s
Zander, 2001, s 206-239.
Denna ideologiska förskjutning inom SAP fick betydelse för den svenska historieskrivningen,
menar Zander, som under mellankrigstiden kom att domineras av ett socialdemokratiskt
ideologiskt historiebruk. Den socialdemokratiska historieskrivningen kom att knytas till de
stora ledargestalterna som Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson samt deras framsynta
ledning av socialdemokratin i dess vandring från ”mörker till ljus”, från ”utmanare till
makthavare”, och från ”klassparti till folkparti”. I denna historieskrivning kom
”folkhemstanken” och ”samförståndstanken” således att knytas till de stora ledargestalterna
Branting och Hansson. Inte minst Per Albin Hansson landsfadersgestalt kom att knytas till
folkhemsideologin, menar Zander. ”I efterhand framtår det socialdemokratiska skiftet från
klass- till folkparti som en av de mest avgörande faktorerna bakom utvecklandet av
socialdemokraternas ideologiska historiebruk”, skriver Zander. En viktig utgångspunkt i detta
pragmatiska strategiskifte var socialdemokratins tydliga brytning med den socialistiska
vänstern. Folkhemsbegreppets anda av klassamarbete och samförstånd kom från och med
kampanjen för en ”folkpolitik”, vilken iscensattes av socialdemokraterna 1929, att knytas till
den uttalade antikommunismen i den socialdemokratiska politiken. Detta var bland annat
tydligt i Per Albin Hanssons inställning till händelserna i Ådalen 1931, där händelserna av
Hansson och pariledningen för SAP tolkades som ett resultat av de svenska arbetsgivarnas
och kommunisternas försök att skapa sociala konfrontationer, snarare än en våldsam konflikt
orsakad av konkreta klassmotsättningar i det svenska samhället.17
Denna socialdemokratiska politik kan i sin tur knytas till historieskrivningen under
mellankrigstiden, menar Zander. Socialdemokraterna medverkade i ökad utsträckning i
historieproduktionen under 1920- och 1930-talet. Den socialdemokratiska synen på det
förflutna under 1930-talet påverkades märkbart av omsvängningen från klass- till folkparti,
och av positionen som statsbärande parti efter 1932, och detta i en parlamentarisk miljö som
var betydligt mer stabil än under 1920-talet. Socialdemokratin hade på några korta årtionden
gått från att vara det svenska samhällets främsta politiska utmanare, till att som innehavare av
den politiska makten bli den svenska statsmaktens allra ivrigaste försvarare, vilket med största
sannolikhet även kom att påverka deras syn på sådant som strejker och demonstrationer. Det
kraftfulla avståndstagandet vänsterut, menar Zander, kom att innebära att arbetarrörelsen blev
synonym med SAP i partiets historieskrivning, medan kommunister och syndikalister tvärtom
17
Zander, 2001, s 206-239.
kom att framställas som utpräglade hot mot folkhemsbygget. ”I backspegeln framstår
folkhemmet som den politiska metafor som dominerat 1900-talets offentliga debatt i Sverige”,
menar Zander, ”[…] folkhemsbegreppet är delvis ett resultat av den historieskrivning, främst
företrädd av socialdemokraterna, där folkhemmet ställts – och ställs – i skarp kontrast mot det
gamla, omoderna Sverige.”18 Det har alltså funnits ett ideologiskt bruk av historieskrivningen
inom socialdemokratin. Dessutom har SAP varit mycket framgångsrik i att använda historien
som ideologisk maktresurs i den historieskrivning, där det varit socialdemokratin som genom
folkhemstanken och samförståndstanken fört Sverige från ett äldre klassamhälle till ett
modernt välfärdssamhälle.19
I Kampen om historien – Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och
historiebruk 1931-2000, från 2001, har Roger Johansson studerat hur socialdemokratin
förhållit sig till Ådalshändelserna 1931, den kanske mest dramatiska episoden av social
konfrontation kopplat till kollektivt våld i 1900-talets Sverige, då fyra män och en kvinna
sköts till döds av svensk militär under ett demonstrationståg mot strejkbrytare i Ådalen.
Johansson konstaterar att kretsen kring partiledningen i SAP vid tiden för skotten i Ådalen
tolkade händelserna som orsakade av ”olyckliga omständigheter”, med den hårda tonen
mellan kommunisterna och högern inom svensk politik samt de hårda ekonomiska tiderna i
den världsomspännande depressionens spår, som den våldsamma Ådalshändelsens viktigaste
utlösande faktorer. Ansvaret för händelserna låg enligt denna socialdemokratiska tolkning av
händelserna alltså först och främst på den politiska högerns ofördragsamhet och på
kommunisternas våldsagitation, samt på arbetsgivarorganisationerna som valt den provokativa
vägen att använda strejkbrytare i Ådalen. Våldet i Ådalen kom därmed att bli ett viktigt
politiskt argument för samförståndstanken av den socialdemokratiska partiledningen i
Stockholm. På längre sikt kom Ådalshändelserna att bli en del en del av den
socialdemokratiska historien om folkhemsbygget, vändpunkten mellan det gamla och det nya
Sverige, menar Johansson. Men vid tiden för Ådalshändelserna, menar Johansson vidare,
fanns en rad diametralt motsatta tolkningar kring det inträffade, från kommunisterna, högern
och arbetsgivarorganisationerna, men även från socialdemokratiskt håll, utanför kretsen kring
partiledningen i Stockholm. Den socialdemokratiska tolkning av händelserna som gick emot
partiledningens, och som bland annat vann anslutning inom den fackliga rörelsen och i
arbetarkommunerna i Stockholm och Göteborg, talade istället om ”massmord” på ”fredliga
18
19
Zander, 2001, s 220.
Zander, 2001, s 206-239.
arbetare”, och anklagade SAF för att medvetet ha provocerat fram händelserna i ett försök att
komma åt den fackliga rörelsen. 20
Det uppstod alltså redan direkt efter att skotten fallit i Ådalen en kamp om tolkningsföreträdet
kring vad Ådalshändelserna handlade om där socialdemokratiska tolkningar stod mot
arbetsgivarnas och kommunisternas, men där även olika socialdemokratiska tolkningar
ställdes mot varandra. Men det var den socialdemokratiska partiledningens tolkning av
Ådalshändelserna som med tiden kom att dominera det historiska tolkningsföreträdet, menar
Johansson. Detta i sin tur kom att sätta prägel på bilden av Ådalshändelserna i den svenska
historieskrivningen i ett mycket mera långsiktigt historiskt perspektiv, något som inte endast
kom att gälla inte den socialdemokratiska arbetarrörelsens egen historieskrivning i sådant som
fackliga och politiska historiker, utan även historieskrivningen i läroböcker för grundskola,
gymnasieskola och universitet, samt i hög grad även den historievetenskapliga forskningen. I
kampen om det historiska tolkningsföreträdet kring Ådalshändelserna visar Johansson med
andra ord på hur den socialdemokratiska historiesynen med utgångspunkt i tanken på ”den
svenska modellen” kom att segra, med den konkreta konsekvensen att Ådalshändelserna trots
det i sammanhanget mycket påtagliga kollektiva våldet, i ett historiskt perspektiv ofta har
setts som en viktig del i vägen mot det trygga ”folkhemmets” Sverige. Detta innebär samtidigt
att de motstridiga tolkningarna kring Ådalen 1931, de som lyft fram de våldsamma sociala
konfrontationerna i samband med Ådalshändelserna, över tid har fått ge vika i den svenska
historieskrivningen och historieforskningen för den tolkning som lyft fram och lagt tonvikten
på samförståndet i det svenska samhället.21
SAMFÖRSTÅNDETS DISKURS
Den teleologiska tendens i svensk historievetenskaplig forskning som träder fram i Roger
Johanssons, Åsa Linderborgs och Ulf Zanders texter, en tendens som betonar ”samförstånd”,
”konsensus” och ”kompromisser” på bekostnad av ”konflikter”, ”motsättningar” och ”våld”,
har med största säkerhet fått betydande konsekvenser för den svenska historievetenskapliga
forskningen kring sociala konfrontationer och kollektivt våld.
Den klassiska studien av sociala konfrontationer och kollektivt våld i Sverige är Rolf
Karlboms avhandling, Hungerupplopp och strejker 1793-1867: En studie i den svenska
20
21
Johansson, 2001.
Johansson, 2001.
arbetarrörelsens uppkomst, från 1967. Karlbom gör i studien en mycket gedigen översiktlig
genomgång av sociala konfrontationer och kollektivt våld i svenska städer och orter, mellan
1793 och 1867. Karlboms syfte är att visa på den påtagliga mängd av sociala konfrontationer
och kollektivt våld som utspelades i Sverige under denna tidsperiod. Karlboms syfte är vidare
också att visa på betydelsen av våldsamma sociala konfrontationer för det tidiga stadiet i
formerandet av den framväxande svenska arbetarrörelsen. Karlbom menar att det i de
våldsamma sociala konfrontationerna under tidsperioden går att påvisa förekomsten av en
svensk arbetarrörelse långt innan de av arbetarhistoriker vanligen angivna genombrottsåren
för den fackliga och politiska arbetarrörelsen på 1880-talet.22 Det är en intressant tanke
eftersom den kritiskt belyser den svenska arbetarhistoriska utgångspunkten att 1880- och 90talen är de årtionden som den fackliga och politiska arbetarrörelsen formeras i Sverige.23 Det
stämmer visserligen att 1880- och 90-talen var viktiga formerande årtionden för den svenska
socialdemokratin. Men det ska i sammanhanget inte glömmas bort att socialistiskt tankegods,
såväl som överhetens rädsla för ett sådant, åtminstone fanns i Sverige så tidigt som på 1840talet. Det Karlbom gör i Hungerupplopp och strejker är att visa på vikten av att se framväxten
av en svensk arbetarrörelse redan många årtionden innan det socialdemokratiskt präglade
fackliga och politiska genombrottet på 1880- och 90-talen.
Vidare visar på Karlbom de sociala konfrontationernas förändrade former och uttryck, vad
som kan kallas för konfrontationens performativitet, från en repertoar karaktäriserad av
våldsamma hungerupplopp och beslagsupplopp under tidigt 1800-tal, till en repertoar präglad
av strejker vid 1860-talets slutskede.24 Med hungerupplopp menar Karlbom sociala
konfrontationer i tider av livsmedelsbrist. Ofta var dessa våldsamma konfrontationer riktade
mot spannmålshandlare, mjölnare, bränneriägare, och andra grupper som handhade spannmål
och andra grödor, och som av de protesterande aktörerna ansågs ha förbrutit sig mot de av
hävd vunna lagarna. Bland annat sågs de vanligt förekommande förköpen av spannmål av
spannmålshandlare och bränneriägare, det vill säga att den bästa spannmålen köptes upp
utanför den lagstadgade markanden innanför stadens murar, inte med blida ögon av
gemenheten i städerna, vilket bland annat kom till uttryck i de båda orosåren 1855 och 1867. I
22
Rolf Karlbom, Hungerupplopp och strejker 1793-1867: En studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst,
Lund, 1967. Se även förordet i Bunny, Ragnerstam, Arbetare i rörelse, Första bandet, Södertälje 1986.
23
Karlbom, 1967, s 139; Mats Greiff, Kvinnorna marscherade demonstrativt iväg: Strejker och facklig
organisering bland kvinnliga textilarbetare i Ulster 1870-1914, se fotnot 209.
24
För en diskussion om vad som kan kallas den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets
performativitet se: Johnston & Klandermans, 2004 (1995), s 3-24; McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s
124-190; Tilly & Tarrow, 2006, s 11-23.
bland annat Jönköping 1855 ledde detta till våldsamma sociala konfrontationer och mellan
hantverksarbetare och industriarbetare och ordningsmakten, den senare understödd av stadens
borgerliga överhet, och dessa upphörde inte förrän militära styrkor inkallats för att återställa
ordningen med vapenmakt.25 Med beslagsupplopp menar Karlbom sociala konfrontationer i
svenska
kuststäder
mellan
kustbefolkningen
och
den
statliga
tullverksamhetens
representanter. De statliga tullmyndigheterna ingripanden mot smuggling och avyttring av
smuggelgods ledde vid upprepade tillfällen till våldsamma konfrontationer mellan
kustbefolkning och ordningsmakten under 1800-talets första hälft. Brytpunkten för den
sociala konfrontationens förändrade former och uttryck lägger Karlbom till det sena 1850talet och det tidiga 1860-talet. Med den begynnande industrialiseringen av Sverige ser
Karlbom hur den sociala konfrontationens repertoar övergår alltmer till strejker vilket sedan
kom att bli en av arbetarrörelsens viktigaste former för kollektiv politisk kamp, vid sidan av
massmöten och demonstrationer.26
Karlboms Hungerupplopp och strejker 1793-1867 kommer med största sannolikhet att för
överskådlig framtid förbli det klassiska standardverket angående sociala konfrontationer och
kollektivt våld i 1800-talets Sverige. Karlboms avhandling är fortfarande i allra högsta grad
intressant ur flera perspektiv, även om den utpräglat empiriska ansatsen i avhandlingen gör att
det idag finns ett tydligt behov av en mer teoretiskt hållen studie. Inte minst är Karlboms
avhandling intressant utifrån den internationella forskning som bedrivits kring den sociala
konfrontationens och det kollektiva våldets förändrade performativitet från 1700-tal till tidigt
2000-tal. I den internationella litteraturen framhålls betydelsen av strukturella historiska
förändringar som industrialisering, urbanisering och demokratisering, som viktiga
förklaringar till förändringar av den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets
performativitet.27 De förändringar från hungerupplopp till strejker som Karlbom identifierar
följer det internationella, eller åtminstone det västeuropeiska och nordamerikanska, mönstret
på ett i stort sett identiskt sätt. Det som särpräglar Sverige i jämförelse med länder som
England, Tyskland, Frankrike och USA är snarast det faktum att denna förändring av den
sociala konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet är jämförelsevis sen för
25
Karlbom, 1967; Stefan Nyzell, Dina potäter ska doppas i blod: En kulturhistorisk analys av den folkliga
protestkulturen i 1850-talets Sverige, opublicerad d-uppsats, historiska institutionen Lunds universitet, 2001.
26
Karlbom, 1967.
27
Se exempelvis: Charles Tilly, Louise Tilly & Richard Tilly; The Rebellious Century: 1830-1930, Englewood
Cliffs, 1975;Charles Tilly, From Mobilization to Revolution, New York & Toronto 1978; Flemming Mikkelsen,
Arbejdkonflikter i Skandinavien 1848-1980, Odense 1992; Charles Tilly, Popular Contention in Great Britain
1758-1834, USA 1995; Sidney Tarrow, Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, USA
2002 (1998).
svensk del. Något som sannolikt kan förklaras med den i jämförelse med dessa länder
förhållandevis sena svenska industrialiseringen och urbaniseringen. I det perspektivet är
Karlboms iakttagelser intressanta eftersom dessa förlägger förändringen av den sociala
konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet redan på 1850-talet medan det
industriella genombrottet för svensk del inte sker förrän ett par årtionden senare. Ifall detta
stämmer är förändringen av den sociala konfrontationen och det kollektiva våldets former och
uttryck är tidigare än det industriella genombrottet i Sverige, vilket i sin tur tyder på intryck i
detta avseende ifrån det övriga Europa och USA.
Det är således inte i den historievetenskapligt diskuterade förändringen av den sociala
konfrontationens och det kollektiva våldets former och uttryck, i vad som Karlbom kallat för
förändringen från hungerupplopp till strejker, som den diskursiva tråden i den svenska
samförståndsdiskursen står att finna. Det är snarare i hur denna förändring av den sociala
konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet i den svenska historieskrivningen
och historievetenskapliga forskningen på har kommit att kopplas till den svenska
socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring ”från mörkret stiga vi mot ljuset” som den
huvudsakliga problematiken kopplat till den svenska samförståndsdiskursen återfinns.
Kopplat till denna problematik är det faktum att det finns försvinnande lite svensk
historievetenskaplig forskning som i likhet med Karlbom tagit utgångspunkten i sociala
konfrontationer och/eller kollektivt våld. Till stor del är mycket av den historievetenskapliga
forskning som bedrivits en sidoprodukt av närliggande forskningsfält. Inte minst är detta fallet
det arbetarhistoriska men till viss del även det folkrörelsehistoriska forskningsfältet. I dessa
båda forskningsfält är det sällan de sociala konfrontationerna och det kollektiva våldet i sig
som studeras. Istället utgör de sociala konfrontationerna och det kollektivt våld snarast en
bakomliggande kuliss mot vilken folkrörelserna eller arbetarrörelsen målas upp. Inte sällan i
just perspektivet från ett 1800-talets Sverige präglat av ”konflikter”, ”motsättningar” och
”våld” i motsats till ett 1900-talets Sverige karaktäriserat av ”samförstånd”, ”konsensus” och
”kompromisser”.
I de fall den sociala konfrontationen och det sociala våldet inte utgör en bakomliggande kuliss
är det istället ofta som en illustration av förändringen av performativiteten från våldsamma
hungerupplopp i det agrara 1800-talets till fredliga strejker och demonstrationer i det
industriella 1900-talets Sverige. Och inte sällan målas folkrörelserna och arbetarrörelsen ut
som den bakomliggande drivkraften i denna förändring av de sociala konfrontationernas och
det kollektiva våldets performativitet. Den svenska arbetarhistoriska forskningsdebatten om
arbetarkulturens förändring från ”egensinne” till ”skötsamhet” är ett exempel på det senare.
Björn Horgby använder exempelvis i Egensinne och skötsamhet våldsamma sociala
konfrontationer för att illustrera ”egensinnet” som livsstil och strategi i det sena 1800-talets
och det tidiga 1900-talets Sverige.28 Men samtidigt med detta finns också en motsägelsefull
bild av ett Sverige som historiskt sett alltid varit präglat av samförstånd, konsensus och
kompromisser, det vill säga historieskrivningen och historieforskningen som lyft fram tanken
om den svenska samförståndsmentaliteten i ett betydligt längre historiskt perspektiv. Här
återfinns till exempel forskningsdebatten om ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter.
Vidare är det inte sällan så att dessa båda sinsemellan tillsynes mycket motsägelsefulla bilder
av svensk historia lever sida vid sida, det senare i både den folkrörelsehistoriska och den
arbetarhistoriska historieskrivningen och historieforskningen.
Carl Göran Andræs Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918,
från 1998, är ett exempel på folkrörelsehistorisk forskning med utgångspunkt i sociala
konfrontationer och kollektivt våld, där samförståndets diskurs framstår som mycket tydlig i
den historievetenskapliga forskningen. Andræs studie över händelserna i Sverige under 1917
och 1918 är ett resultat av det forskningsprojekt kring de svenska folkrörelserna som
initierades av Statens humanistiska forskningsråd 1965. Studien kan ses som ett inlägg i
forskningen kring vad som kan betraktas som det långa 1800-talet med startpunkt i 1789 och
slutpunkt 1918, då de revolutionära rörelserna leder fram till politiska reformer och
genombrottet för den parlamentariska demokratin, samt i förlängningen av detta den
socialdemokratiska samförståndsmodellens folkhemska välfärdsstat. Andræs studie är
intressant i den bemärkelse att den närmast sluter an till den svenska forskningstradition som
talar om ”den svenska modellens” långa historiska rötter. Andræ menar att det i de
skandinaviska länderna – Danmark, Norge och Sverige – fanns en historiskt förankrad
mentalitet av samförstånd och samverkan över klassgränserna. Visserligen fanns våldet alltid
hotande nära 1917 och 1918, menar Andræ, men ”en mycket gammal politisk tradition av
samverkan över klassgränserna” i dessa länder vilket ledde till att våld i någon mer
omfattande mening kunde undvikas.29 Det råder ”ingen tvekan om att vi 1917-1918 hade en
revolutionär situation i vårt land”, skriver Andræ, ”men det blev, om man så vill, en
28
29
Andræ, 1998, s 312.
revolution
på
svenska”.30
Enligt
Andræ
var
orsaken
till
detta
den
svenska
samförståndsmodell, med historiska rötter tillbaka till medeltiden, som präglade det politiska
livet i Sverige, och som från 1880-talet och framåt, genom den svenska reformistiskt
socialdemokratiska arbetarrörelsens försorg, ledde till parlamentarism, demokrati, folkhem
och välfärdsstat.31
Ifall denna folkrörelseinriktade historieskrivning och historieforskning som varit inriktad på
tanken om en svensk samförståndsmentalitet med djupt liggande historiska rötter måste sägas
vara mycket problematisk gäller detsamma i allra högsta grad även det arbetarhistoriska
forskningsfältet. Det fanns inom den arbetarhistoriska forskningen på 1970- och 80-talen en
uttalad kritik gentemot den folkrörelsehistoriska historieskrivning och historieforskning som
dessförinnan hade bedrivits i Sverige. Medan det folkrörelsehistoriska forskningsfältet ofta
arbetade utifrån ett konsensusperspektiv arbetade det arbetarhistoriska forskningsfältet utifrån
ett tydligt konfliktperspektiv. Det är med detta konfliktperspektiv i åtanke inte särskilt
förvånande att det arbetarhistoriker ofta kom att bedriva forskning i nära anslutning till
forskningsfältet sociala konfrontationer och kollektivt våld. Inte minst kom det brittiska
historiematerialistiska skolbildningen, med förgrundsfigurer som Eric Hobsbawm, George
Rudé, och Edward Thompson, att vara inflytelserik inspirationskälla för den svenska
socialhistoriskt inriktade arbetarhistorien. I sin forskning hade Hobsbawm, Rudé och
Thompson inte minst ett intresse för sociala konfrontationer och kollektivt våld, med för
forskningsfältet klassiska studier som Hobsbawms Primitive Rebels, från 1959, Thompsons
The Making of the English Working Class, från 1963, Rudés The Crowd in History, från 1964,
Hobsbawms och Rudés Captain Swing, från 1968.32 Det är mot bakgrund av detta
forskningsintresse och det inflytande den brittiska historiematerialismen trots allt kom att få
inom svensk arbetarhistorisk forskning, inte minst på 1980-talet, minst sagt förvånande hur
lite forskning med utgångspunkt i sociala konfrontationer och kollektivt våld som detta
resulterade i för svenskt vidkommande. I den svenska arbetarhistoriska historieskrivningen
och historieforskningen utgör de sociala konfrontationerna och det kollektiva våldet inte, som
de i den brittiska historiematerialismen ofta utgjorde, den analytiska utgångspunkten, utan blir
30
Andræ, 1998, s 313.
Andræ, 1998. För en kritisk läsning av Andræs historieskrivning , se: Linderborg, 2001, s 385.
32
Mycket inflytelserika på forskningsfältet sociala konfrontationer och kollektivt våld är även Thompsons
klassiska socialhistoriska artiklar, de två viktigaste av dessa i ett historiografiskt perspektiv är sannolikt: ”The
Moral Economy of the English Crowd in the Eighteenth Century”, från 1971, och ”The Patricians and the
Plebs”, från 1974. Båda dessa artiklar finns återutgivna, på svenska i Edward P Thompson, Herremakt och
folklig kultur: Socialhistoriska uppsatser, Malmö 1983, och på engelska i Edward P Thompson, Customs in
Common: Studies in Traditional Popular Culture, Canada 1993.
31
istället den bakomliggande kulissen mot vilken dramat om den svenska arbetarklassens
historia spelas upp. Än mer problematiskt är att en stor del av denna arbetarhistoriska
forskning mer eller mindre ofelbart faller in i den mycket problematiska teleologin om den
socialdemokratiska arbetarrörelsens vandring från mörker till ljus.33
I svensk historieskrivning och historieforskning finns en ofta en bild av ett 1800-tal präglat av
”konflikter”, ”motsättningar” och ”våld” kontrasterat med och ett 1900-tal karaktäriserat av
”samförstånd”, ”konsensus” och ”kompromisser” i det svenska samhället. En inflytelserik
historisk forskningsstudie som lagt tyngdpunkten på denna förändring ”från konflikt till
kompromiss” är Walter Korpis Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, från 1978. Denne utgår
från ett maktresursperspektiv där Korpi ser arbete och kapital är de två viktigaste
maktresurserna i det industrialiserade och demokratiserade västerländska samhället. Denne
menar att SAPs valseger 1932 och den efterföljande krisuppgörelsen med Bondeförbundet
1933 var den viktigaste brytpunkten i Sveriges moderna historia, det senare eftersom det
ledde fram till vad Korpi kallar för ”den historiska kompromissen”. Med detta begrepp menar
Korpi den anda av samförstånd, inriktning mot konsensus och vilja till kompromisser som
denne menar kom att karaktärisera det inrikespolitiska svenska samhällsklimatet från 1930-tal
till 70-tal. Korpis ”historiska kompromiss” är med andra ord den historiska brytpunkt som
utgör startpunkten för det som kommit att kallas ”den svenska modellen”.34 Det finns både
styrkor och svagheter med Korpis maktresursanalys. Till styrkorna hör att det onekligen är så
att arbete och kapital är två avgörande maktresurser i den svenska mellankrigstiden liksom att
krisuppgörelsen mellan SAP och Bondeförbundet 1933 tveklöst var en avgörande brytpunkt i
modern svensk inrikespolitisk historia. Till svagheterna är att Korpi inte i tillräckligt hög grad
beaktar den historiska bakgrunden under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet och på
så sätt skriver in sig i den socialdemokratiska samförståndsdiskursen. På många sätt utgör
Korpis analys av ”den historiska kompromissen”, inte minst dennes förlängning av denna från
1930- till 70-tal, en viktig pusselbit i den historievetenskapliga (re)konstruktionen av
samförståndets diskurs. Det finns också all anledning att vara kritiskt till Korpis resonemang
kring våldsmedel som maktresurs. Inte minst då denne alltför oreflekterat menar att
33
Det är visserligen sant att den brittiska historiematerialismen fick sitt riktigt stora genombrott i den svenska
arbetarhistoriska forskningen först i slutet av 1980-talet. Men det fanns inspirationen från den brittiska
historiematerialismen betydligt tidigare än så: Thompsons artiklar fanns översatta till svenska, med ett efterord
av Lars Magnusson, så tidigt som 1983, och Karlbom hänvisar exempelvis i Hungerupplopp och strejker både
till Rudés The Crowd in the French revolution och The Crowd in History.
34
Walter Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen: Arbete, fackförening och politik i Sverige, Kristianstad
1978.
våldsmedel som maktresurs inte är av någon större betydelse i en västerländsk demokrati som
Sverige.
I artikeln ”Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier”, från 1994, menar
Korpi att det i de västerländska samhällena finns tre grundläggande typer av maktresurser –
våldsmedel, arbetskraft och kapital. Våldsmedel, menar Korpi, var innan det demokratiska
genombrottet en viktig maktresurs vid inrikespolitiska motsättningar, men har därefter
kommit att få en mycket mer begränsad betydelse som maktresurs i västerländska samhällen
som Sverige. Detta innebär, menar Korpi, att arbetskraft och kapital från och med det
demokratiska genombrottet i det tidiga 1920-talet kommit att bli de två på det hela taget
avgörande maktresurserna i Sverige. Den enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan i det
demokratiska samhället, menar Korpi, är kampen om maktresurserna arbete och kapital. Det
vill säga frågan om vilka aktörerna är som kontrollerar dessa i samhälleliga grundläggande
maktresurser. Detta har i sin tur haft en avgörande betydelse för den svenska inrikespolitiken,
menar Korpi, och i detta finns förklaringen till den socialdemokratiska arbetarrörelsens
maktinnehav inom svensk politik sedan början av 1930-talet. Fram till början av 1930-talet,
skriver Korpi, var den svenska arbetarrörelsen ”hänvisad till att främst slåss på
arbetsmarknaden genom strejker, för högre löner, mot lönesänkningar”.35 Det fanns, menar
Korpi, inga alternativ, vilket i sin tur medförde att Sverige var ledande när det gäller strejker
och lockouter bland västerländerna. Inte minst kom det inrikespolitiskt instabila
minoritetsparlamentarismens Sverige på 1920-talet att än tydligare visa på arbetskonflikten
som den avgörande arenan för politisk kamp. Men i det tidiga 1930-talet kom detta att ta en
annan vändning. Det avgörande för denna vändning var att SAP, i och med valsegern 1932
och krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933, lyckades bryta 1920-talets bekymmersamma
minoritetsparlamentarism och därigenom skapa de inrikespolitiska förutsättningarna för vad
Korpi kallar ”den historiska kompromissen”.36
I en artikel i Häften för kritiska studier, ”Den historiska kompromissen som tillfällig
maktallians”, från 1996, skriver Alf Johansson och Lars Ekdahl angående Korpis antaganden
om ”den historiska kompromissen” att:
35
36
Korpi, 1994, s 20.
Korpi, 1994, s 11-26.
En central tanke hos Korpi är, att industrins företagare och arbetarrörelsen på 1930talet ingick en kompromiss av avgörande betydelse för hela samhällsutvecklingen.
Med socialdemokratins erövring av regeringsmakten insåg företagarna att dess
inflytande skulle förbli starkt under kommande år. Man accepterade att
arbetarrörelsen använde staten för att införa grundläggande välfärdssystem.
Arbetarrörelsen accepterade å sin sida att beslut om produktion och anställning och
avsked om arbetskraft förblev i kapitalägarnas händer. Kompromissen innebar att
arbetarrörelsen kunde utöva den politiska makten på villkor att den inte undergrävde
industriföretagarnas ställning. De senare fortsatte att bestämma inom industrin på
villkor att de accepterade fackföreningarnas rätt att förhandla om löner och
anställningsvillkor. Denna kompromiss om samhällsmakten uttrycktes i en rad
politiska och fackliga uppgörelser under 1930-talet. Den nya maktfördelningen i
samhället kom att hålla i flera decennier. Korpi talar därför om ”den historiska
kompromissen”.37
Detta sagt är Johansson och Ekdahl mycket kritiska till hur Korpi i Arbetarklassen i
välfärdskapitalismen drar fram ”den historiska kompromissens” konsekvenser från 1930-tal
till 1970-tal. Det Johansson och Ekdahl i första han är kritiska till är att Korpi i sin analys av
såväl 1930-talets kompromiss som utvecklingen därefter i alltför hög grad är präglad av den
socialdemokratiska arbetarrörelsens egen självförståelse på det sätt som den framträder SAPs
egen historieskrivning.38
I detta maktresursperspektiv saknas en analys av de verkliga intressefrågor som styrt
organisationers och gruppers ställningstaganden och relationer till varandra under
den
historiska kompromissen. Grunden
för
den
under
decennier
stärkta
maktpositionen för arbetarrörelsen låg inte bara i antalet fackföreningar och
medlemmar. Den låg i arbetarrörelsens förmåga att mobilisera så många som möjligt
kring gemensamma mål och i förmågan att både neutralisera och samverka med
politiska motståndare. Liknande resonemang gäller också arbetsgivarsidan. Korpis
maktresursperspektiv måste alltså kompletteras med en analys av de på kort sikt
skiftande intressena och strävandena hos viktiga grupper bland såväl anställda som
arbetsgivare. Själva ramen inom vilken aktörerna rörde sig skulle kunna kallas en
kompromiss. Men en sådan ordning måste ju vila på eller åtminstone vara förenlig
med olika gruppers specifika intressen och strävanden på kort och medellång sikt.39
37
Johansson & Ekdahl, 1996, s 4.
Johansson & Ekdahl, 1996, s 4.
39
Johansson & Ekdahl, 1996, s 5.
38
Medan Korpis analys av ”den historiska kompromissen” och ”den svenska modellen” bygger
på ett makrohistoriskt perspektiv, där samförståndsandan, konsensusinriktningen och
kompromissviljan lyser tillsynes klart, påpekar Johansson och Ekdahl att en delvis helt annan
bild träder fram i ljuset då den analytiska strålkastaren istället riktas mot ett mesohistoriskt
eller mikrohistoriskt perspektiv. I det medellånga eller korta perspektivet framstår nämligen
”den historiska kompromissen” inte alls som någonting historiskt självklart, menar Johansson
och Ekdahl, utan snarare som en mängd mer eller mindre tillfälliga maktallianser utifrån
mycket skiftande intressen hos olika grupperingar inom såväl arbetarrörelsens som
arbetsgivarnas organisationer. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har alltför ofta setts
som en enhetlig aktör, menar Johansson och Ekdahl vidare, medan konflikter mellan
fackföreningar, fackföreningar och partiorganisationer, eller partiorganisationer, har setts som
någonting
särskilt
betydelsefullt
i
historieskrivningen om
den
socialdemokratiska
arbetarrörelsen. Mot denna bild är det viktigt att lyfta fram den forskning som trots allt finns
och som visat på de motstridiga intressen som från en tid till en annan varit närvarande mellan
olika grupperingar inom såväl arbetarrörelse som arbetsgivarorganisationer. Det är också av
vikt att i sammanhanget påpeka att nyare forskning visat att liknande kompromisser på det
lokala planet tycks ha funnits så tidigt som 1890-talet och i allt högre utsträckning i det tidiga
1900-talet. 1930-talets kompromissvilja mellan arbetarrörelse och arbetsgivare på det
nationella planet har med andra ord en historisk bakgrund som Johansson och Ekdahl menar
att Korpi inte har tagit hänsyn till i tillräcklig stor utsträckning.40
Visserligen är det så att Korpi i mer samtida artiklar, som ”Den svenska arbetarrörelsens
förutsättningar och strategier”, från 1994, är betydligt mer nyanserad i analysen av ”den
historiska kompromissen” än i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, från 1978. I denna
artikel lyfter Korpi fram att kompromissen på 1930-talet långtifrån var någon smärtfri
process. ”Den föregicks av starka interna diskussioner, inte bara inom arbetarrörelsen utan
också bland arbetsgivarna, där hökar och duvor uppträdde.”41 Korpi lyfter här fram att
hökarna inom exportindustrin var emot några som helst kompromisser med den
socialdemokratiska arbetarrörelsen. Korpi lyfter även fram syndikalismen i det tidiga 1900talet och kommunismen på 1920- och 30-talet och så långt fram som mot slutet av 1940-talet
som inflytelserika alternativ till den reformistiskt socialdemokratiska arbetarrörelsen.42 Men
40
Johansson & Ekdahl, 1996, s 4-7.
Korpi, 1994, s 20.
42
Korpi, 1994, s 18-23.
41
det finns fortfarande svagheter i Korpis maktresursanalys. Korpis egen mer nyanserade
diskussion i ”Den svenska arbetarrörelsens förutsättningar och strategier” visar nämligen
tydligt på vikten av att analysera ”den historiska kompromissen” utifrån olika grupper och i
det medellånga och korta perspektivet. Det är framför allt i det makrohistoriska perspektivet
som tanken på ”den svenska modellen”, med dess ”samförståndsanda”, ”konsensusinriktning”
och ”kompromissvilja”, framtår som någonting mer eller mindre historiskt givet för svenskt
vidkommande. Det är vidare i makroperspektivet som ”samförståndet”, ”konsensusen” och
”kompromisserna” har betonats på bekostnad av ”konflikterna”, ”motsättningarna” och
”våldet”. Det är utifrån detta perspektiv, vilket Johansson och Ekdahl tydligt visat i sin artikel
från 1996, oerhört viktigt med historievetenskaplig forskning på meso- och mikronivå som
kritiskt
kan
utmana
kan
det
makrohistoriskt
präglade
historieskrivningen
och
historieforskningen om ”den historiska kompromissen” och ”den svenska modellen”.43
Den historievetenskapliga forskning, som i likhet med Carl Göran Andræ i Revolt eller
reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918, från 1998, förlagt betydelsen av
den svenska modellens samförståndskultur i det tidigmoderna Sverige, är i högsta grad
problematisk. Enligt denna forskningsinriktning har begreppet ”den svenska modellen”
betydelsen av en svensk mentalitet, karaktäriserad av samarbete, samförstånd, konsensus, och
kompromiss, med en mycket lång historisk utvecklingslinje. Denna är i sin tur kopplad till
utvecklingen av en tidig svensk statsmakt, som garanterade att konflikter i det svenska
samhället kunde lösas inom institutionella politiska ramar, på såväl, lokal, regional, som
nationell nivå, vilket lett till ett Sverige som historiskt präglats av förhållandevis liten grad av
politiskt våld. Enligt denna tolkning av begreppet anslöt den svenska socialdemokratiska
arbetarrörelsen till en redan befintlig samförståndskultur, till vilken den svenska modellen i
dess 1900-talsform kom att fångas upp i och bli en del av. En av dem som på gott och ont fått
stå som företrädare för tanken om en mycket lång historisk utvecklingslinje av svenskt
samförstånd är historikern Eva Österberg. På gott och ont eftersom kritiken som riktas mot
hennes tankar om ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter inte alltid är helt rättvis. När
Österberg lyfte tanken i en artikel i Scandia 1989 var det som en tankeväckande
forskningshypotes i ett på det hela taget outforskat forskningsfält. På ont eftersom denna
kritik i och för sig samtidigt har fog för sig och blir allt mer befogat i de senare artiklarna
angående ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter som Österberg författat där den
43
Johansson & Ekdahl, 1996, s 3-25.
inledande arbetshypotesen sakta och säkert har glidit över till den vedertagna sanningen. Det
ska dock tilläggas att Österbergs senare artiklar har varit mer populärvetenskapligt hållna men
det har inte desto mindre skett en sådan glidning. Inte heller har Österberg svarat på den kritik
av detta som riktats mot henne, framför allt av historikern Börje Harnesk i en kritisk artikel i
Historisk tidskrift, från 2002. Och vidare eftersom denna arbetshypotes som Österberg skriver
om i sin mycket intressanta artikel från 1989 på många sätt har blivet en allmänt vedertagen
sanning i bland annat den populärvetenskapliga litteraturen.
Med utgångspunkt i resonemanget från Linderborgs, Zanders och Johanssons avhandlingar
blir denna tolknings av ”den svenska modellens” mycket långa historiska rötter faktiskt
mycket problematisk. Detta eftersom den i värsta fall kan ses som en historisk hypotes,
grundad i ett forskningsläge, som präglats av en historieskrivning vilken på ett mycket
påtagligt sätt har influerats av den svenska socialdemokratins intresse att skriva en svensk
historia präglad av ”den svenska modellen”. I en artikel i Historisk tidskrift, från 2002, gör
historikern Börje Harnesk en mycket kritisk läsning av Eva Österbergs argument kring tanken
om ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter:
Tolkningen är […] logisk och enkel. Den erbjuder en helhetsbild av ett långt
historiskt skede, en syntes av det slag som så sällan förekommer i svensk
historieskrivning. Syntesen ger en sorts aha-upplevelse, en känsla av att en befintlig
med osystematiserad kunskap om den tidigmoderna tiden fått ett mönster som
placerar vårt samhälle i ett historiskt sammanhang: här kan vi förstå folkhemmet,
Saltsjöbadsandan, välfärdsreformerna, och den svenska plikttrogenheten har sitt
ursprung. Men det är vid närmare reflektion svårt att veta om aha-upplevelsen
grundar sig på bitar som faller på plats eller på att vi projicerar vår (förmodat) intima
kännedom om dagens Sverige på äldre tider.44
Börje Harnesk argumenterar att det är ytterst svårt utifrån det mycket bristfälliga svenska
forskningsläget med avseende på sociala konfrontationer och kollektivt våld i äldre historisk
tid, att överhuvudtaget uttala sig om huruvida Sverige i ett längre historiskt perspektiv har haft
en förhållandevis liten mängd våldsamma sociala konfrontationer eller inte, i jämförelse andra
länder i Europa som Tyskland eller Frankrike. Harnesk menar att tanken om den
”tidigmoderna svenska modellen” visserligen är en intressant arbetshypotes, men att
forskningen med utgångspunkt i detta, utifrån det nuvarande forskningsläget, är alldeles för
44
Harnesk, 2002, s 79f.
svagt underbyggt för att kunna hävda någonting sådant med någon sorts säkerhet. Harnesk
menar att det är svårt att komparativt sätta ett område som Sverige, som kring år 1600 hade
1,2 miljoner invånare, mot ett område som Tyskland, med många statsbildningar och stor
befolkning, Tyskland hade år 1600 enbart inom 1914 års tyska gränser, omkring 16 miljoner
invånare. Det är knappast förvånande om det förekommer fler händelser av sociala
konfrontationer och kollektivt våld i det betydligt större Tyskland. Harnesk påpekar vidare att
det även i Tysk forskning har påpekats att det utvecklats en kultur präglat av förhandling
istället för konfrontation vid samma tid som i Sverige, samt att många av de episoder som
benämnts uppror i den tyska forskningen och som svenska historiker har använt som bevis på
det unikt svenska utvecklingen, helt enkelt är händelser som i svensk forskning inte skulle ha
benämnts som uppror utan tvärtom skulle ha tagits upp som bevis för ett tidigmodern
samförstånd eftersom dessa tyska konflikter i hög grad präglades av en pragmatisk dialog
mellan undersåtar och överhet. Det finns med andra ord skäl att fråga sig vad som egentligen
är så svenskt med den tidigmoderna svenska modellen.45
I bästa fall är tanken på ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter en intressant
arbetshypotes som initierar välbehövlig forskning kring politiska konfrontationer i Sverige
sett ur ett mycket långt historiskt tidsperspektiv. I värsta fall kan tanken på ”den svenska
modellens” tidigmoderna rötter ses som en historisk hypotes, grundad i ett forskningsläge,
som präglats av en historieskrivning vilken på ett mycket påtagligt sätt har influerats av den
svenska socialdemokratins intresse att använda historia som en diskursiv ideologisk
maktresurs. Det finns alltså en uppenbar risk att tanken på en tidigmodern ”svensk modell” är
ett utslag av en teleologisk historieskrivning. Denna tendens blir inte minst tydlig i det att
förespråkarna för ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter tenderar att se de exempel på
sociala konfrontationer och kollektivt våld som faktiskt förekommer i den svenska historien
efter 1540-talet, i äldrehistorisk tid exempelvis Klubbekriget i den svenska Finland på 159697, Dalaupproret på 1743, och revolten i Malmöhus län 1811, som undantagen som bekräftar
regeln om den svenska samförståndsmodellen. Det måste med andra ord sättas rejäla
frågetecken kring ”den svenska modellens tidigmoderna rötter”. Inte minst behövs forskning i
betydligt högre uträckning än idag om sociala konfrontationer och kollektivt våld i det
tidigmoderna Sverige och i svensk historia överhuvudtaget. Inte minst, menar Harnesk,
eftersom tanken om ”den svenska modellens” tidigmoderna rötter än så länge är en
45
Harnesk, 2002, s 78-90.
forskningshypotes som inte varit utsatt för någon egentlig empirisk eller teoretisk prövning i
form av historieforskning.46
En viktig motvikt härvidlag är Rolf Karlboms Hungerupplopp och strejker. Det är visserligen
viktigt att påpeka att Karlboms källmaterial i inte täcker in oroligheter på den svenska
landsbygden. Således finns t ex inte revolten i Skånska Klågerup 1811 med Karlboms
avhandling och det finns all anledning att misstänka att antalet våldsamma sociala
konfrontationer skulle visa sig betydligt större än vad som hittills antagits om en studie skulle
ta sig an att undersöka förekomsten av sociala konfrontationer och kollektivt våld på den
svenska landsbygden under 1800- och det tidiga 1900-talet. Det är naturligtvis inte sannolikt
att en sådan studie kommer att finna många våldsamma sociala konfrontationer av
storleksordningen som de i Skånska Klågerup 1811. Men som Magnus Olofsson visat med sitt
avhandlingsarbete om den så kallade Tullbergska rörelsen under 1800-talets andra hälft finns
det också sociala konfrontationer av betydande omfattning på den svenska landsbygden vid
denna tid som hittills knappast rönt något intresse alls ifrån den historievetenskapliga
forskningen. Och dessa var delvis våldsamma till sin karaktär. Olofsson har visat att det
förekom såväl bomber som skjutvapen mellan kontrahenterna i samband med sociala
konfrontationer med koppling till den Tullbergska rörelsen.47 Men det som Karlbom visar i
Hungerupplopp och strejker är att 1800-talets Sverige snarast präglades av en mängd
småskaliga men våldsamma sociala konfrontationer i lokalsamhället, ett sorts småskalighetens
kollektiva politiska våld.
Den lokala karaktären och småskaligheten i de sociala konfrontationerna är en sannolikt en
viktig delförklaring till att sådana händelser har sällan lyfts fram i den historievetenskapliga
svenska forskningen. Argumentationen för tanken på samförståndets Sverige och ”den
Svenska modellens” tidigmoderna rötter bygger som redan diskuterats till stor del på
frånvaron av storskaliga våldsamma sociala konfrontationer, även om sådana trots allt
förekommer i Sverige 1696-97, 1743, 1772, 1811, 1848, 1855, 1867 och 1917. Det man
framför allt slås av när Karlboms undersökta sociala konfrontationer plottas ut på en
Sverigekarta är hur stor mängd lokala och småskaliga våldsamma konfrontationer som det i
realiteten handlar om i det tidiga 1800-talets Sverige.48 Det var endast vid ett fåtal tillfällen
46
Harnesk, 2002, s 78-90.
Magnus Olofsson,
48
Karlbom, 1867, s 225.
47
som sociala konfrontationer kom att spridas och bli till i landsomfattande sociala rörelser,
även om sådana åtminstone förekommer i Sverige 1855, 1867, och 1917.49 Om inte annat så
borde Karlboms kartläggande undersökning och den mängd lokala och småskaliga
konfrontationer som denna visar på i det svenska 1800-talet ge tanken på det svenska
samförståndets långa historiska rötter en välbehövlig törn och leda till ökad forskning kring
sociala konfrontationer och kollektivt våld i Sverige över hela perioden 1540-2001.
MAKROHISTORIA, MESOHISTORIA, MIKROHISTORIA
Det finns med andra ord all anledning till att vara kritisk i förhållande till den forskning kring
sociala konfrontationer och kollektivt våld som utgör dagens svenska forskningsläge. Men
det handlar samtidigt inte, vilket redan klargjorts, om att ersätta föreställningen om
”samförståndets” med den om ett om ett ”konflikternas” Sverige, utan om att problematisera
och nyansera de förra föreställningarna. Roger Johanssons avhandling Kampen om historien
Ådalen 1931: Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, från 2001,
och artikeln ”Folkhemmets tröskel – Ådalen 1931” är exempel på historisk forskning som på
allvar problematiserat såväl kampen om tolkningsföreträdet i historieskrivningen som
förändringen av den sociala konfrontationens performativitet och samtidigt kopplat detta till
den framväxande socialdemokratiska arbetarrörelsen. Avhandlingen är utan tvekan en mest
intressanta studie av den sociala konfrontationen och det kollektiva våldet för svensk del
överhuvudtaget. Visserligen är Johanssons avhandling fokuserad mer på bilden av i Ådalen
1931 än på händelserna som sådana, men är studien utgör samtidigt en mycket viktig historisk
forskning eftersom Johansson bland annat ställer frågor kring den svenska arbetarrörelsens
hållning i samband med sociala konfrontationer och kollektivt våld. Det är mot denna
bakgrund inte förvånande att, som redan framhållits, Johansson skrivit den i dagsläget klart
bästa översikten över sociala konfrontationer och kollektivt våld i det sena 1800- och det
tidiga 1900-talets Sverige, detta i den ovan nämnda artikeln ”Folkhemmets tröskel – Ådalen
1931”, publicerad i antologin Socialt och politiskt våld: perspektiv på svensk historia, från
2002.50 Det Johansson i realiteten gör i denna artikel (och som medförfattare i introduktionen
till antologin med titeln ”Fredliga Moder Svea? – socio-politiskt våld och den svenska
modellen”) är att på ett mycket handfast sätt ta fasta på Lars Ekdahls och Alf W Johanssons
tankar om vikten att se det som händer i Sverige under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal med
49
50
Karlbom, 1867; Rangerstam, 1986; Rangerstam, 1987; Nyström, 1994; Andræ, 1998; Johansson, 2002.
Johansson, 2002, s 103-141; Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, 28ff.
avseende på sociala konfrontationer och kollektivt våld, inte bara utifrån ett makroperspektiv,
utifrån även ifrån mesohistoriska och mikrohistoriska perspektiv.
Roger Johanssons mesohistoriska ansatser i artiklarna från ovan är synnerligen viktiga för det
annars tämligen svaga forskningsläget kring den sociala konfrontationen och det kollektiva
våldet i det tidiga svenska 1900-talet. Johansson menar att konflikterna mellan överhet och
folk kom att ta nya former under denna tid i och med arbetarrörelsens organisering. ”Man kan
i Sveriges historia se perioden 1880-1905 som ett uppbyggnadsskede, och hela perioden
1880-1932 (38) som ett anmärkningsvärt pendlande mellan samarbete och konflikt arbetarearbetsgivare”, skriver Johansson.51 Denne menar att det under 1900-talets första hälft fanns
två identifierbara perioder med intensifierade konflikter, en som inträffade åren 1908-1917,
och en annan i 1920-talets slutskede och 1930-talets inledning. Under den första perioden
användes exempelvis kollektivt våld vid sprängningen av Amalthea i Malmö hamn. 1909
genomfördes storstrejken med över 330 000 arbetare ute i strejk och som ledde fram till ett
mycket stort bakslag för arbetarrörelsen. Dock utan att det kollektiva våldet i samband med
konfrontationerna ledde till några dödsfall. Under det oroliga 1917 uppstod omfattande
soldat-, hunger- och rösträttsdemonstrationer, vilka genomfördes under mer eller mindre
förtäckta hot om revolution, inte heller de ledde dock fram till några dödsfall. Under den
andra perioden hade Sverige den högsta strejkfrekvensen i Europa. ”Konflikter mellan
strejkande arbetare och strejkbrytare, med dödlig utgång eller skottlossning”, skriver
Johansson, ”ägde rum t.ex. i Malmö 1926 [och 1927, min anm.], Halmstad 1931, Ådalen
1931, Sandarne 1932 och Clemensnäs 1932.”52 Johansson konstaterar, efter att ha lyft fram de
två konfliktperioderna ovan, att Sverige hade de mest organiserade arbetarna och
arbetsgivarna i Europa, vilket enligt denne sannolikt var något som bidrog till att konflikterna
visserligen var många men i regel utan dödsbringande våld.
Det faktum att det knappast finns någon forskning kring sociala konfrontationer och kollektivt
våld i Sverige på perioden efter det socialdemokratiska maktövertagande 1932, är minst sagt
problematiskt. Det verkar bekräfta de senare årens varningar från historiker, som Lars
Berggren, Roger Johansson, Åsa Linderborg, Ulf Zander, och Mary Hilson, att det finns en
teleologisk tendens i den svenska historiska forskningen att betona harmoni, samförstånd och
konsensus, på bekostnad av disharmoni, konflikter, och våld, samt att detta i sin tur kan ses
51
52
Österberg, Andersson, Hultman, Johansson, & Johansson, 2002, s 28.
Johansson, 2002, s 29.
som
ett
resultat
av
socialdemokratins
mycket
framgångsrika
utnyttjande
av
historieskrivningen som diskursiv ideologisk maktresurs, vilket inte minst bli tydligt i den
arbetarhistoriska debatten kring de idealtypiska begreppen ”egensinne” och ”skötsamhet” och
deras
koppling
till
den
svenska
reformistiskt
socialdemokratiska
arbetarrörelsens
”samförståndsdiskurs”. Det finns med utgångspunkt i ett sådant forskningsläge ett mycket
påtagligt historievetenskapligt intresse att studera förhållandet mellan socialdemokratin,
samförståndets diskurs och det kollektiva våldets politik i ett svenskt historiskt perspektiv,
och då inte minst med tonvikt på åren under mellankrigstiden. Det handlar alltså återigen inte
om att ersätta föreställningen om det ”harmoniska” Sverige med bilden av ett ”konfliktfyllt”
sådant, utan snarare om att problematisera och nyansera den förra föreställningen. Den
forskning som bedrivits har både varit viktig och nödvändig och det finns utan tvekan en
viktig förklaringsgrund i denna forsknings betoning på den framväxande fackliga och
politiska arbetarrörelsens betydelse för den politiska utvecklingen i Sverige under 1900-talet.
Det tycks definitivt finnas en mycket intressant koppling mellan den förändring av de sociala
konfrontationerna och det kollektiva våldets performativitet, som sker i Sverige i slutet av
1800-talet och början av 1900-talet, och den fackliga och politiska socialdemokratiska
arbetarrörelsen. Detta i sin tur kopplat till den samförståndsdiskurs som redan från 1890-talet
tycks ha gjort sig gällande inom den reformistiska socialdemokratiska arbetarrörelsen, och
som kommit att utgöra en viktig del av denna rörelses kollektiva identitet, ideologiskt utryckt
i den politiska tanken om ”folkhemmet” och ”den svenska modellen”. Det är inte minst är
viktigt att studera politik, kultur och våld under de två mycket betydelsefulla årtiondena under
mellankrigstiden. Dels därför att 1920- talet och 1930-talet sammanfaller med den senare av
de två perioder av synbart intensiva konflikter i det svenska samhället som Roger Johannson
har identifierat i det tidiga 1900-talets Sverige. Dels därför att det var då det
socialdemokratiska partiet gick från att vara ett ”arbetarparti” till ett ”folkparti”, då det
socialdemokratiska partiet gick från att vara den politiska utmanaren till det statsbärande
partiet, och då både folkhemstanken och samförståndstanken kom att utgöra viktiga
hörnstenar i den socialdemokratiska politiken. Det vore naturligtvis möjligt att problematisera
föreställningen om det folkhemska samförståndets Sverige genom att lyfta fram och studera
alla de episoder av sociala konfrontationer och kollektivt våld som kan tänkas ha ägt rum
under 1920- och 1930-talet utifrån ett makrohistoriskt perspektiv, men sådan utgångspunkt
skulle inte mer än skrapa på ytan av forskningsuppgiften. Visserligen är det av
forskningsmässigt intresse att få en översikt över de episoder av sociala konfrontationer och
kollektivt våld som kan tänkas ha ägt rum vid denna tid, men i det nuvarande forskningsläget
skulle en sådan ansats utan att på allvar kunna närma sig frågan om den svenska
socialdemokratins motsägelsefulla förhållande till det kollektiva våldets politik. Den svenska
socialdemokratins förhållande till sociala konfrontationer och kollektivt var nämligen på
många sätt påtagligt motsägelsefull, vilket inte minst blir tydlig vid en betraktelse av SAP
under de två åren 1917 och 1918.
Det var utan tvekan så att SAP, och då inte minst partiets ledning kring Hjalmar Branting,
stod för en reformistisk politisk linje åren 1917 och 1918. Men det socialdemokratiska partiet
splittrades 1917 i en reformistisk och revolutionär del, där den ur partiet uteslutna
revolutionära delen bildade det socialdemokratiska vänsterpartiet, och även inom den
reformistiska fackliga och politiska arbetarrörelsen fanns det utan tvekan kvar dem som stod
för en betydligt mer radikal linje än den som bedrevs av den fackliga och politiska ledningen
inom socialdemokratin. Det var även så att SAP mycket skickligt kunde utnyttja den våg av
sociala konfrontationer och kollektiva våld till följd av livsmedelskrisen, som mot bakgrund
av den revolutionära utvecklingen i Ryssland, Tyskland och Finland, svepte över Sverige
våren och sommaren 1917. I den svenska riksdagen hotade socialdemokrater med revolution
om inte högern accepterade den allmänna och lika rösträtten. Medan ledande
socialdemokrater som Hjalmar Branting talade i riksdagen om reformer under förtäckta
revolutionshot, hade andra socialdemokrater som Per Albin Hansson och Gustav Möller
partiets uppdrag att med alla tänkbara medel underblåsa de sociala konfrontationerna, med
målet att understryka för högern om allvaret i situationen och att den svenska arbetarklassen
var i rörelse. Detta samtidigt som socialdemokrater påpekade för högern att det var de
revolutionära syndikalisterna och vänstersocialisterna som skulle vinna den svenska
arbetarklassens stöd om inte en uppgörelse nåddes mellan socialdemokrater, liberaler, och
högern, i frågan om politiska reformer mot allmän och lika rösträtt.53 Det går heller inte att
komma ifrån att det 1920-tal och 1930-tal som följde kom att präglas av mycket intensiva
konflikter i det svenska samhället, inte minst inom arbetsamarkadens område, där Sverige
under 1920-talet hade världsrekord vad gällde strejker och lockouter, och där sociala
konfrontationer påfallande ofta tog formen av kollektivt våld mellan strejkande arbetare och
strejkbrytare, och där Ådalshändelserna 1931, vilket Johansson visat, endast var toppen på ett
isberg av det kollektiva våldets politik. Det var samhällskonflikter där den svenska fackliga
53
Andræ, 1998.
och politiska socialdemokratiska arbetarrörelsen var en synnerligen aktiva med viktiga
intressen på bordet.
Den makrohistoriskt präglade historieskrivningen och historieforskningen om ”den historiska
kompromissen” och ”den svenska modellen” har med största säkerhet fått betydande
konsekvenser för den historievetenskapliga forskningen kring sociala konfrontationer och
kollektivt våld i Sverige. Inte minst är detta tydligt i Walter Korpis mycket snabba avfärdande
av våldsmedlen som maktresurs i det demokratiska västerländska samhället. Det är visserligen
mycket sannolikt så att det finns en koppling mellan förändringen den sociala
konfrontationens och det kollektiva våldets performativitet och demokratiseringen av det
svenska samhället under perioden 1840-1940. Det internationella forskningsläget visar
mycket tydligt på att det finns ett sådant sammanhang.54 Men det ska inte glömmas bort att
demokratiseringen av det svenska samhället var en långsam utveckling kantat av såväl
”konflikter”,
”motsättningar”
och
”våld”
som
”samförstånd”,
”konsensus”
och
”kompromisser”. Någonting som mycket tydligt understryks i den internationella litteraturen
kring förehållandet mellan demokratisering, sociala konfrontationer och kollektivt våld är det
faktum att demokratiseringsprocesser historiskt sätt har varit både konfliktfyllda och
våldsamma.55 Vidare finns det inte minst mängder av exempel på våldsamma sociala
konfrontationer i det demokratiserade västerländska samhället vilket i sig torde kunna visa på
problematiken med att inte i tillräckligt hög grad ta hänsyn det kollektiva våldets politik i den
historievetenskapliga analysen. 56
54
För en diskussion om vad som kan kallas den sociala konfrontationens och det kollektiva våldets
performativitet se: Hank Johnston & Bert Klandermans, “The Cultural Analysis of Social Movements”, Hank
Johnston & Bert Klandermans (eds), Social Movements and Culture, Social Movements, Protest and Contention,
Volume 4, USA 2004 (1995), s 3-24; Doug McAdam, Sidney Tarrow & Charles Tilly, Dynamics of Contention,
Cambridge University Press, USA 2003 (2001), s 124-190; Charles Tilly & Sidney Tarrow, Contentious Politics,
USA 2006, s 11-23.
55
McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 264-304; Tilly & Tarrow, 2006, s 45-67.
56
Se exempelvis: Sidney Tarrow, Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, USA 2002
(1998), s 1. För en diskussion om den sociala konfrontationen och det kollektiva våldet i det demokratiska
samhället, se: McAdam, Tarrow & Tilly, 2003 (2001), s 264-304; Tilly, The Politics of Collective Violence,
2003, s 44-53; Tilly & Tarrow, 2006, s 45-67; Donatella Della Porta & Mario Diani, Social Movements: An
Introduction, Padstow 2006, s 223-249. Bara några få exempel som tar upp sociala konfrontationer och
kollektivt våld i det demokratiska 1900-talets Västeuropa och USA är: Paul A Gilje, Rioting in America, USA
1999 (1996); Nick Thomas, Protest Movements in 1960s West Germany: A Social history of Dissent and
Democracy, Guildford and King’s Lynn 2003; Mark Kurlansky, 1968: De gränslösa drömmarnas år, Falun
2005. För svensk del har de så kallade Göteborgskravallerna resulterat i en hel del såväl svensk som
internationell forskning, se exempelvis: Abby Peterson & Mikael Oskarsson, ”The Police Riots in Gothenburg:
The European Union Summit in Gothenburg, June 2001”, Micael Björk & Abby Peterson (eds), Policing
Contentious Politics in Sweden and Denmark, The Netherlands 2006; Andrew Vandenberg: ”Social-movment
Unionism in Theory and in Sweden”, Social Movement Studies, 2006:2; s 184-187.
Men för svensk del har den socialdemokratiskt präglade samförståndsdiskursen i
historieskrivning
och
historieforskning
demokratiseringsprocessen
framstått
som
inte
en
minst
mer
medfört
eller
att
mindre
den
historiskt
fredliga
given
samhällsutveckling. I en kritisk artikel i Historisk tidskrift, från 2005, skriver Victor Lundberg
att:
Den svenska demokratins förhistoria hävdas ofta vara präglad av en unikt fredlig
utveckling. Utan revolutioner, våldsamheter eller hot om våld förändrades riket
snabbt från ett fattigt agrarsamhälle till en modern industristat, en utveckling som
flera forskare finner rötter till i en specifikt svensk politisk kultur med gamla
demokratiska anor. Denna konservativt anstrukna historiesyn har under 1900-talet
starkt färgat den generella föreställningen om Sveriges historia. Perspektivet har
följaktligen blivit centralt i Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis historiesyn.
SAP presenterar sig under 1900-talet som den självklare förvaltaren av denna
samförståndsanda och ser ”folkhemmet”, ”den svenska modellen” och välfärdsstaten
som exklusivt svenska fenomen inom ramen för denna förhandlingskultur.57
I artikeln skriver Lundberg om den svenska demokratins förhistoria med utgångspunkt i den
ståtliga närmast statsliknande begravningen av den vänsterradikale militären och politikern
Julius Mankell i februari 1897. Genom en analys av Mankells delaktighet i två av det sena
1800-talets sociala rörelser i Sverige, skarpskytterörelsen och rösträttsrörelsen, samt de
nationalistiskt vänsterradikala kretsar i vilka Mankell rörde sig, kan Lundberg visa på att det
finns en delvis annan bild av det svenska 1800-talet där det kollektiva våldet i allra högsta
grad var en del den politiska dagordningen. Mankells förespråkande av folkbeväpning och
storstrejker möttes visserligen med skepsis inom exempelvis rösträttsrörelsen vid tiden för
hans död på 1890-talet. Lundberg menar att det redan vid begravningen och i den
socialdemokratiske ledaren Hjalmar Brantings minnesteckning över Mankell fanns en ansats
att inordna den vänsterradikala nationalisten och liberalen ”i en socialdemokratisk tradition av
demokratiskt reformarbete och samförståndsanda.”58 I ett efterhandsperspektiv är det den
socialdemokratiska arbetarrörelsens historia som lyser klar trots sin teleologi medan de
politiska alternativen, inte minst de radikala eller våldsamt revolutionära sådana, lyser med
sin frånvaro.
57
58
Lundberg, 2005, s 425.
Lundberg, 2005, s 425.
I artikeln menar Lundberg menar att det kanske inte är något stort problem att den
vänsterradikale liberalen Mankell ”stöps om till socialdemokrat eller hamnar i skymundan när
Sveriges fredliga samförståndskultur betonas”. 59 I det senare är jag inte alls säker på om jag
håller med. Problematiskt är också att socialdemokratin i Lundbergs artikel framstår som
endimensionellt konsensusbetonat när det i själva verket fanns betydande krafter inom SAP
som stod för en betydligt mer radikal uttolkning av socialismen. Partisprängningen mellan
reformistiska socialdemokrater i och revolutionära vänstersocialister skedde trots allt inte
förrän 1917. Därtill menar jag att även den reformistiska socialdemokratin hade ett
ambivalent förhållande till det kollektiva våldets politik. Det ska inte glömmas bort att hotet
om våldsamma revolutionära rörelser var avgörande för den demokratiska processen i
Sverige. Inte minst var det senare tydligt under för det demokratiska Sverige så betydelsefulla
år som 1866 och 1918. Inte minst är det tydligt under orosåren 1917 och 1918, alltså även
efter det att vänstersocialisterna lämnat SAP, att det även inom den reformistiska
socialdemokratins led fanns ett visst mått av utrymme för det kollektiva våldets politik.
Däremot har Lundberg helt rätt när han lyfter fram det problematiska med att ”den, tidvis
inflytelserika, tradition av politisk radikalism och konfliktsyn som han företrädde riskerar att
undervärderas i forskningen eller sidsteppas av nutidens moderna och snäva politiska
kategorier.”60 På samma sätt är det problematiskt att med utgångspunkt i det teleologiska
samförståndets diskurs analytiskt konstatera att våldsmedel som maktresurs saknar betydelse i
det moderna 1900-talets demokratiska och socialdemokratiskt folkhemska Sverige.
59
Lundberg, 2005, s 437.
Lundberg, 2005, s 438. Se även den kommande antologin: Lars Edgren, Victor Lundberg, Magnus Olofsson &
Stefan Nyzell (red), Political Outsiders in Swedish History, 1848-1932.
60
Download
Random flashcards
Svenska

105 Cards Anton Piter

Create flashcards