Maritim etnologi: Bidrag och forskningsperspektiv i svensk historia

Hemskrivning på kursen ”Svensk historia från
sjösidan, ca år 1000-2000” - HT24
Jan Steineck
30/10 2024
Vad är maritim etnologi? – vad bidrar denna akademiska
disciplin med?
Ett försök att utröna och beskriva ett forskningsperspektiv.
1
”Så länge man har ögonen på horisonten trillar
man inte omkull”
Med just ögonen riktade mot horisonten vid ett cafébord vid Côte Vermeille (den
franska sydliga ostkusten) söker jag utröna min och mina bordskamraters relation till
havet. Vi kan ju börja med att notera att vi, i likhet med så gott som alla vid de olika
serveringarna omkring oss sitter vända ut mot havet, även fast också motsatt sida
med den dramatiska Pyreneiska bergskedjan erbjuder ett fint sceneri, så är
uppenbart den ganska odramatiska vyn ut över havet mot horisonten ett helt
dominerande val av utsikt. Varför då, kan man väl fråga sig, varför är vi människor så
ofta så attraherade av havet, hur har det fått denna laddning, vad symboliserar det,
vilken betydelse ger vi havet i vårt inre, hur påverkas vi av dess närhet, eller
frånvaro. Jag tänker att frågeställningar av denna typ är det som den maritimt
inriktade etnologin undersöker.
Så jag låter denna essä ta sin avstamp här, i mitt försök att förstå min och mina
bordskamraters relation till vår kustmiljö, vår förståelse av vår relation till havet och
hur det kommer till uttryck i våra liv. Förutom vårt samtal vid cafébordet söker jag
starta ett samtal mellan vår nära verklighet och den litteratur i ämnet jag tillägnat
mig.
K, uppvuxen invid en havsvik vid Helsingfors stirrar alltmer stint ut mot havet då han i
sitt inre söker efter svaret på vad havet egentligen betyder för honom, varför
uppehåller han sig nästan alltid i närheten av havet, 3 av hans fyra bostäder ligger
alldeles vid havet varav ett långt ute på ett ensligt skär i Ålands skärgård. Han är
väldigt nöjd då han någonstans inom sig finner formuleringen som fått utgöra
rubriken för denna text. Efter att ha börjat sin vandring inåt med att förklara att havet
alltid utgjort någon form av sysselsättning, från ungdomsårens intensiva seglande
och meckande med båtar av alla typer, till det fiske som stor tid ägnas åt under
skärgårdsboendet sommartid och som det transportmedium som han som
kustboende alltid varit hänvisad till för att tillgodose vardagens olika behov för att
komma till skolan, till affären, till vännerna osv. Han konstaterar torrt att havet alltid
varit tydligt närvarande i hans vardag och i hans intressen.
2
Min andra bordsgranne R är visserligen
uppvuxen vid en sjö men långt ifrån
havet. Även för henne har dock alltid
kontakten med vattnet varit viktig, och
hon konstaterar nu att hon inte kan
tänka sig att bosätta sig någon
annanstans än invid havet. Hon vill
gärna bada, gärna varje dag, och sitta
så här, avstressad och titta ut över
vågorna som fridfullt rullar in över
stranden.
Åter till rubriken; Den ytliga förståelsen
av yttrandet är att K då han runt vår by,
upp i bergen, ger sig ut på sina vilda
cykelstrapatser så kan han alltid hålla
en viss kontroll över hur lutningarna är
då han någonstans i blickfånget alltid
har en horisontlinje. Men jag tror att vi
också skall förstå en lite djupare innebörd, där havet blir något att mentalt hålla sig i,
en följeslagare genom livet som ger känslan av en kontinuitet, ger minnen och
påminnelser om ens identitet och historia. Havet i sig får en central funktion i
berättelsen om ens identitet.
Att välja sin historia
Havets centrala funktion i uppbyggandet av ett narrativ, en berättelse, en beskrivning
av en byggds och dess människors kultur och identitet är ett centralt tema i Jan
Gernarts studie av människorna i Marum, på Björkö som numera utgör Väddös
östraste del. Han finner att byns nya innevånare fokuserar på den extremt korta tid i
bygdens historia då skeppsfarten var den dominerande verksamheten och den
viktigaste inkomstkällan. Det narrativ nykomlingarna skapar menar Garnert är en
vald historia. (Garnert 1996 s. 15)
För att inse sanningen i detta måste jag kort rekapitulera Marums historia såsom den
förmedlas av Garnert:
I Marum har människorna i historisk tid försörjt sig som jordbrukare på det
diversifierade sätt som är allmänt i skärgården lantbrukets intäkter har kompletterats
med de möjligheter havet kunde ge, i form av fiske, jakt och även som möjlighet att
nå avsättningsmarknader för det överskott som gården gav. Härmed byggdes ju
även en kompetens inom skeppsfart och båtkonstruktion upp, något som byns
innevånare kunde få tillfälle att dra nytta av då efterfrågan på transporttjänster
drastiskt ökade i samband med industrins tillväxt under senare halvan av 1800-talet.
Så denna period fram till 1800-talets senare decennium innebär ett enormt
ekonomiskt uppsving för byn och medför bland annat att ett antal ståtliga bostäder
3
kallade skeppargårdar uppförs under denna period, byns storhetstid. Förändrade
konjunkturer gjorde dock att denna glansperiod fick ett abrupt slut efter ett par
decennium med flera konkurser som följd och även att byn förlorade stora delar av
sin befolkning.
Gården Marum 2:5, Björkö-Arholma hembygdsförening
Garnerts studie baseras på den fältstudie han på Sjöhistoriskas uppdrag utförde
under ett antal besök i byn under 90-talets tidiga år. Sedan 70-talet har byn till stora
delar befolkats med nya innevånare utan tidigare relation till bygden, och då studien
genomförs har många av de stora skeppsgårdarna övertagits av dessa nya
innevånare. Garnert visar i sin artikel hur vården av dessa byggnader och de
artefakter från epoken som har bevarats får en central funktion i den konstruktion av
en historia och därmed ett sammanhang, en identitet, som de nyanlända bygger
upp. Historien har en betydelsefull roll, innan större reparationer skall utföras på de
gamla byggnaderna känner innehavarna in huruvida ingreppen harmonierar med
”husets själ” eller ej. Gamla tapetbitar bevaras som vittnesbörder av gamla tider, som
bevarade fragment av en forntid man vill länka sig samman med.
4
Identitet
Gartner visar att en del av funktionen med att vårda och tillägna sig och utveckla ett
historiskt sammanhang som man kan tillhöra, ingå i, är att skapa sig själv en
identitet. En tillhörighet som skiljer de som har kunskaper om traditionen från ”de
andra”, de som inte har kunskapen om det historiska sammanhang där man befinner
sig. Gartner kallar denna kunskap för kulturell kompetens. Alltså en kompetens om
den kultur i vilken man befinner sig. Så skapas band mellan människorna på orten.
Med gemensamma referenser kan företeelser och situationer i dagens verklighet
knytas samman med historiska skeenden och förhållanden och känslan av identitet,
av tillhörighet i ett sammanhang förstärks. Uppenbarligen passar havet mycket väl in
i denna diskurs. Havet tycks ha den mytiska laddning som underlättar konstruktionen
av denna väv.
Ett annat sätt att benämna denna strävan att finna ett sammanhang är att ”söka sina
rötter”. Detta, att söka sin historiska förankring är närmast ett universellt fenomen
menar exempelvis John Berger (Berger 1991), välvilligt citerad av Garnert. Berger
menar att behovet av att söka sina rötter, att söka en förankring i sin bygd aldrig varit
så stor som nu, då så många människor världen över som en följd av industrialismen
och av andra orsaker rycks upp från sin hembygd och tvingas söka finna en identitet
i ett nytt sammanhang, i en annorlunda byggd. Personligen tycker jag mig notera en
förändring i hur begreppet ”rötter” nyttjas i detta sammanhang. I den postagrara värld
vi nu bebor har få kvar familjemässiga band till sin aktuella hembygd. Att såsom
befolkningen i Marum skapa sig ett sammanhang, pietetsfullt renovera byggnader,
spara, vårda och uppvisa gamla artefakter från tidigare epoker och produktionsformer blir ett sätt att skapa sina rötter trots att man är relativt nyligt anländ.
Artefakternas betydelse
Tillbaka vid mitt kafébord, reflekterande över havets roll i vårt inre och hur havets
laddning får komma till uttryck i olika beteenden och ritualer och konkretiseras i olika
typer av föremål, knutna till havet och aktiviteter i dess närhet. Min blick fastnar så
på kanonen man valt att ställa upp vid den lilla byns strandpromenad. Ett lite märkligt
inslag. Så ensam i den i övrigt fredliga omgivningen, här passerar befolkningen på
vägen mellan badet och strandserveringen eller då man bara flanerar utefter
kustlinjen. Vad gör den här? Visserligen har borgen i grannbyn gamla anor och
nuvarande slottsbyggnad från 1200-talet har naturligtvis varit rikt bestyckad med
kanoner, men här, i denna gamla fiske- och vinby?
Här har väl inte funnits några äldre försvarsanläggningar? Men på något sätt vill man
ju ändå ge den känslan. Den mur som i övrigt på ett naturligt sätt följer strandlinjen
får här en utbuktning indikerandes en rundel eller postej, vars syfte naturligtvis är att
5
ge kanonen ett sammanhang. Allt är ju dock bara ett hittepå, det finns ingen faktisk
koppling till något krigiskt förflutet.
Byn har visserligen varit utrustad med en kanon, under II:a världskriget, men det var
på andra sidan stranden uppe på en höjd, ditsatt av nazisterna för att hejda de
allierades väntade anfall. Den historien är man dock inte lika mån att berätta,
hjältedådet där lär vara att då nazisterna försvunnit tog byns män och störtade ned
kanonen i havet. Denna historia får man sig dock serverad i en lätt viskad ton, ingen
plakett eller minnestavla pekar ut byns mer tveksamma roll under Vichy-regimens
styre. Jag tänker att den uppställda kanonen kan vara ett försök att minska fokus på
den tidigare faktiskt existerande kanonen. Den ”ställföreträdande” kanonen i dess
låtsasredutt blir i stället något helt ofarligt. Av naturliga skäl finns det ju inte heller
något skylt vid denna kanon som förklarar dess existens. Jag tänker att detta är ett
utmärkt exempel på vad Simon Ekström benämner en museal kanon där man tagit
6
döden ur föremålet (Ekström 2023, sid 33 ff). Kanon har kvar sin laddning (!) men
har slutat vara ett dödande vapen. Den har snarare förvandlats till en utsmyckning
som understryker platsens maritima karaktär och kanske också försöker påskina en
tillhörighet till en större maktsfär och historiska band till en svunnen period av glans
och storhet.
Ekström visar i sin essä hur man redan från början i det mycket mediemedvetna
projektet vid Vasaskeppets bärgning och skapande av dess museum, nyttjade
möjligheterna att exploatera det allmänna och mediala intresse som antika kanoner
kan ge. Man lyckades skapa ett stort globalt medialt intresse vid bärgningen av
dessa kanoner från 1600-talet. Kanonerna fick även fortsatt representera Vasaskeppet i olika mediala event. Ekström menar att kanonerna i sig själva blev som ett
slags kändisar som sin rundresa i världen skjutandes saluter här och var jobbade
som framgångsrika ambassadörer för att sprida kunskap och intresse för Vasaprojektet. (Ekström 2023, sid 40 ff)
Kanonen har ett långt förflutet som en symbol för en förankring i en maritim värld, en
marin styrka, kanonen var ju under lång tid de allra kraftfullaste vapen mänskligheten
kände och utgjorde samma high-tech som våra dagars JAS-plan eller ballistiska
robotar. I förlängningen naturligtvis en symbol för makt. Så när svenska marinen
under världsutställningen 1897 skulle påvisa sin tekniska förslagenhet och även
betona sin ärevördiga historia som en viktig del av Sveriges storslagna historia blev
kanonen en central del av deras utställningspaviljong på Djurgården. Utgående från
den förankringen kunde de sedan visa slagkraften i de moderna vapnen som den
svenska krigsindustrin tillverkade, att ”svenska marinen befann sig i den tekniska
utvecklingens framkant” (Ekström 2023, sid 36)
Kanonens dubbla roll, som ett musealt föremål och som ett faktiskt dödande vapen
är ett av huvudtemana i Ekströms artikel. Kanhända upprätthålls kanonens starka
attraktionskraft just av denna dubbla identitet. Museibesökare och allmänhet
påminns vid olika utställningar eller mediala händelser om vapnens förödande kraft.
Men i nästa stund kan vi leka med, rida på, eller klappa den taktilt behagliga
imposanta pjäsen. Som att vi behärskar detta tämjda exemplar vi har framför oss.
Fyrtorn är en annan artefakt med särpräglad stark maritim laddning. Fyrens ensliga
miljö är ju starkt fantasieggande i sig och fyren utgör miljön i många thrillers och
deckarhistorier. Kanske mer än i något annat sammanhang får fyren också
symbolisera människans förmåga at skapa ett bålverk, en försvarslinje mot de
livshotande väldeliga naturkrafterna som kommer till uttryck i ett vrålande hav med
piskande stormvindar.
7
Lindesnes fyr (https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Lindesnes_Fyr_HDR.jpg)
Sara Kjaer undersöker i sin artikel ”Kystturisme, fyrtårne og romantisk
oplevelsedesign. It’s Lovely Here!” bland annat hur turism knuten till fyrar
marknadsförs och upplevs. Hon menar att en stark tendens inom turistnäringen (och
också till en del inom museernas verksamhet) är att lansera ett koncept, en
fördefinierad bild av vilken upplevelse ett besök på en plats kan ge. ”Kystlandskabet
som medium for emotionalitet var ikke fuldt konceptualiseret pa Lindesnes fyr, men
kapitaliseres pa og customises allerede i den skandinaviske turistbranches
fyrturism… ’Finn roen i havgapet’. ’Opplev stormene pa fyret’ "
Här ser vi alltså exempel på hur den starka position havets artefakter har i det
mänskliga medvetandet och hur det får ett kommersiellt uttryck.
Fritidsbåtar
Andra föremål med en stark maritim anknytning och en känslomässigt väl förankrad
position hos de kustboende är naturligtvis båten i sig. Båtar finns av olika slag, men
den typ som den största delen av befolkningen stiftar bekantskap med, och som man
då får en direkt fysisk relation till, är fritidsbåten. Den fysiska aspekten är tydlig, och
viktig. Båtarna skrapas och målas, fernissas eller skrubbas. Små blessyrer lagas,
springor tätas osv. Sedan kliver man in i dess (hennes) inre där man kan
tillfredsställa sina fysiska behov såsom värme, mat eller sömn. Båten och dess
skeppare lever i ett ömsesidigt beroende. Tillsammans ger man sig ut på äventyr på
okända vatten, unvikandes hotande grynnor och skär och hoppas så småningom
kunna manövrera sig hem till hemmahamnen igen. Båten blir en symbol för den
frihet både havet erbjuder och också möjligheten att kunna utnyttja denna med den
8
successivt utbyggda sommarsemestern. Med tiden har många av dessa gamla
träbåtar övergivits och långsamt förvandlats till mer eller mindre obrukbara vrak.
Dessa gamla övergivna båtar, och deras funktion som “det individuella minnets
rockhängare” är föremålet för Mattias Frihammars essä ”Vrak och övergivna båtar.
En armada i minnets marginaler”. Han fokuserar bland annat på de gamla båtarnas
förmåga att locka fram minnen och de känslor de är förbundna med. ”De är några av
modernitetens materiella lämningar vilket länkar dem till frågor om individuella och
kollektiva minnen” (Frihammar sid 2). Om Garnert berörde frågor kring skapade
narrativ och medvetna val bland annat genom att vårda och bevara gamla lämningar
från en svunnen kultur, så intresserar sig Frihammar mer för vad som händer då
artefakterna inte har vårdats utan lämnats att återgå till den natur från vilken de en
gång har skapats: “Båtar som fått förfalla kan ses som en slags ruiner, och liksom
ruiner efter byggnader erbjuder de relativt okodat spatialt utrymme…Vraken berättar
om förändring, att det är annorlunda nu och ger oss möjlighet att reflektera över
tidens gång, livets förändringar och existensens förgänglighet. De är I fritt förfall och
aktiverar både minnen och fantasier.” (Frihammar sid 7).
9
Havet som en gränsöverskridare
Men jag sitter kvar vid mitt bord, stadigt med ögonen mot horisonten, vad är det jag
ser? Oändligheten? Vägen mot Fjärran länder? Territorialgränsen, eller kanske bara
mitt badvatten?
Barnbarnet, nyss nedflugen från Sverige kommer fram och frågar vilket land tillhör
de enorma vattenmassorna som han kunde studera uppifrån luften, mitt svar att de
inte ligger i något land alls låter märkligt i hans öron. Det nationella perspektivet i
skolundervisningen tycks ännu vara starkt, tänker jag. Det är ju anledningen till att
havets historia så lite behandlats i den traditionella historieskrivningen, ”denna
svårighet att placera hav inom statens intressesfär … gjorde det svårt för historiker
att skriva maritim historia” (Müller sid 2)
Men havet har ju sedan tidens begynnelse varit det som fört människor samman,
gett oss möjligheten att fara iväg och möta nya kulturer, och därmed tagit intryck från
varandra och vidareutvecklat våra samhällen, havets roll blr tydligare och alltmer
väsentlig I vår alltmer globala värld. Kanske det är det jag ser när jag kisar lite.
Referenser
skriftliga
Berger, John 1991 (1984). And Our Faces, My Heart, Brief as Photos. New York:
Vintage Books.
Ekström, Simon, “Kanonerna på Vasa: om mediering och musealisering av ett
tragiskt kulturarv”. Budkavlen 2023, vol. 102. s. 31-62
Frihammar, Mattias. ”Vrak och övergivna båtar. En armada i minnets marginaler”, i I
utkanter och marginaler. En vänbok till professor Birgitta Svensson. Helena
Hörnfeldt, Lars-Eric Jönsson, Marianne Larsson och Anneli Palmsköld (red.).
Garnert, Jan-Olov, ”Rooting in History. Local Identity in a Swedish Maritime
Community”, i Making Europe in Nordic contexts. Red. Pertti J. Anttonen, Turku: NIF,
1996,s. 137–169 (refereras som sid 1-32 )
Kjaer, Sara Holst 2011. ”Kystturisme, fyrtårne og romantisk oplevelsedesign. It’s
Lovely Here!” i Kulturella perspektiv, nr 2, 2011, s. 21–32.
Müller, Leos, Svensk Handelssjöfart. Historisk översikt c. 1500-2000, s. 1-27
Muntliga
Intervju 2024-10-16 med Regina Lawniczak och Kari Mikkonen Banyuls-sur-Mer
10