Upprop om IT-historia
Från:
Bengt Kynning
Gjutargatan 6
112 48 Stockholm
Tel: 08-653 66 16
Bakgrund
Född 1936 i Stockholm. Slutade formella studier efter andra latinringen i Kungsholms Läroverk. Diverse jobb fram till 1961 då jag började som vaktmästare på
IBMs utbildningsavdelning. Sedan gick karriären snabbt och redan hösten 1961 höll
jag min första programmeringskurs för kunder. Jobbade som instruktör (hålkortsmaskiner, 1401, 1440, System/360 etc.) till 1967, då jag blev systemspecialist på ett
försäljningskontor för att hjälpa kunder att komma igång med sina IT-projekt. Växlade sedan mellan olika stabsjobb, produktlanseringar och fältarbete som projektledare fram till 1982, då jag var med och lanserade IBMs första persondator, som jag
också blev svensk produktchef för. 1984 trappade jag ner arbetet på IBM och gick
ner till halvtid för att få tid att skriva läroböcker om PC-datorer. (12 böcker blev
det.) 1997 gick jag i pension för att helt ägna mig åt en gammal kär hobby att göra
dokumentärfilmer. Märkligt nog hamnade jag precis rätt i tiden både när jag startade
och avslutade min IT-karriär. Utan moderna och billiga hemdatorer med enorma
hårddiskar och avancerade videoredigeringsprogram skulle jag idag aldrig kunnat
förverkliga mitt intresse för film som pensionär på gamla dar.
Kunskaper och iårdigheter
Jag hade som sagt en enorm tur som hamnade på IBM på 60-talet. Det fanns inga
formella regler för vilken skolutbildning och vilka akademiska meriter som krävdes
för att arbeta med datorer på den tiden. IBM blev mitt universitet och så här retrospektivt tror jag fortfarande att akademiska studier aldrig kan ersätta den praktiska
utbildningen inom datorindustrin. Mina första sju år som lärare på IBM gick som på
räls eftersom det var jag som hittade på övningsexemplen och hade facit i min hand.
Det blev betydligt jobbigare, när jag kastades ut på fältet för att möta livs levande
kunder och riktiga företagsproblem. Mina kunskaper i bokföring var näst intill obefintliga för att inte tala om mer avancerad företagsekonomi. Jag trodde att "fakturor
i ändlös bana" var ett citat ur Harry Martinsons Aniara. Men jag löste problemet
genom att låta kunderna lära mig hur ett företag fungerar. Jag sa till kunden: "J ag vet
hur IBMs datorer fungerar och det ska jag lära dig. Jag vet däremot inte hur ditt
företag fungerar och det måste du lära mig!"
Maskiner och tekniker
Jag skulle kunna skriva en hel bok under den här rubriken men jag får väl börja med
några smakprov från sextiotalet då hålkorten fortfarande användes.
Som instruktör på IBMs utbildningsavdelning, fick jag börja med att lära ut hur
olika hålkortsmaskiner fungerade. Programmeringen gick till så att man kopplade
sladdar i en box ungefär som i gamla tiders telefonväxlar. Maskinerna använde sig
av elektromagnetiska reläer för att utföra logiska val och gjorde beräkningar med
hjälp av hundratals kugghjul. Det fanns en maskin som hette 602 Calculator som
kunde utföra additioner, subtraktioner, multiplikationer och divisioner förutom att
läsa ingångsdata från hålkort och stansa ut resultaten i nya hålkort. För att lära ut hur
man programmerade maskinen höll jag en kurs som varade i två veckor. Hela sista
veckan gick åt till att förklara hur division fungerade. Eftersom man inte kunde lita
på att maskinen räknade rätt, var man tvungen att komplettera programmet med en
slinga som testade divisionen. Genom att multiplicera divisorn med kvoten, addera
resten och jämföra med dividenden fick man en hyfsad kontroll. Decimalkommats
placering och noggrannheten i kvoten fick programmeraren själv räkna ut och logiken påminde om gamla tiders räknesnurror som användes på kontoren i början av
nittonhundratalet - sk Odhnersnurror. När allting till sist fungerade tog det ungefär
tio sekunder för maskinen att utföra varje division!
Innan datorer med magnetband och skivminnen tog över all databehandling, lagrades all information i hålkort som rymde 80 tecken. Ett färdigt system för löner, bokföring eller fakturering involverade ett halvt dussin olika hålkortsmaskiner, där varje
maskin hade sin speciella uppgift. Det fanns sorterare, kollatorer som samsorterade
hålkort mellan olika register, gruppstansar och reproducerare som kopierade information mellan hålkorten, kalkylatorer och till sist tabulatorer som både kunde räkna
och skriva ut rapporter på papper i ändlös bana.
Vi är nog inte många kvar som kommer ihåg hur IT fungerade för femtio-sextio år
sedan, så på nästa sida visar jag ett exempel på hur fakturering kunde gå till med
hålkortsmetoden.
"
,
Ii~~.
.. ~
.
2
Fakturering med hjälp av hålkortsmaskiner
(något fOrenklat)
Ordertransaktioner med ordernummer,
artikelnummer, antal och kundnummer stansas manuellt i hålkort.
Order
Orderkorten sorteras fOrst på artikelnummer i
en sorteringsmaskin.
I en kollator samsorteras orderkorten med ett
artikelregister.
Artiklar
Med hjälp aven sk gruppstans överfOrs
artikelbenämning, a-pris och moms från
artikelkorten till orderkorten.
Grupp stans
I en sorterare särsorteras orderkorten från
artikelkorten.
~
Antal gånger a-pris plus moms beräknas i en
kalkylator och stansas i orderkorten.
Kalkylator
Orderkorten sorteras sedan på kundnummer i
en sorteringsmaskin.
I en kollator samsorteras orderkorten med ett
~
l
I.
Tabulator
/
Kunder
'zbJ
~.
Summakort
8
D
.
kundregister.
I en tabulator skrivs fakturorna ut. Tabulatorn
beräknar fakturabelopp och hämtar kundernas
namn och adresser från kundkorten.
I en ansluten hålkortsstans produceras samtidigt summakort för vidare bearbetning i
kundreskontran.
I en sorterare särsorteras till sist orderkorten
från kundkorten.
Kunder
J
Order
3
Våren 1968 skickades jag till USA för att arbeta med ett hemligt projekt, lanseringen
av System/3 som var den första sk minidatorn för små och medelstora företag. Den
första modellen var helt baserad på ett nytt hålkort och kodnamnet för projektet var
3.7 vilket var avståndet i tum mellan kortets två hörn diagonalt räknat. Det nya hålkortet var bara en tredjedel så stort som det gamla kortet och rymde 96 tecken. IBM
har alltid varit en tungrodd organisation och så här i efterhand kan man tro att IBM
gjorde sig av med en gammal teknik genom att gradvis göra korten allt mindre för att
till sist låta dem försvinna. Filosofin bakom System/3 byggde till en början helt och
hållet på den gamla hålkortstekniken. Programmeringsspråket var RPG (Report Program Generator) där logiken var hämtad från kopplingsboxen på hålkortstabulatorer.
Datorn bestod till en början av fyra delar: en centralenhet med upp till 16 KB minne
(den var stor som ett klädskåp - det här var före mikrochipsens tid), en multifunktionsenhet som kunde läsa, samsortera och reproducera hålkort (se kollatorer och gruppstansar på föregående sida) samt en sorterare och en skrivare.
Projektet var så hemligt när jag åkte, att jag inte visste var i USA jag skulle jobba,
förrän jag kom till New York och anmälde mig på IBM World Trade Corporations
huvudkontor på 42:a gatan. Där fick jag veta att jag skulle åka vidare till Chicago
och anmäla mig på ett kontor som hette Science Research Associations, ett dotterföretag till IBM, och där fick jag äntligen bekanta mig med mina kollegor och arbetsuppgifter. Hälften av oss kom från länder utanför USA: England, Tyskland, Spanien,
Frankrike, Japan, Schweiz, Brasilien och Kanada. Själv var jag den enda representanten från Skandivanien. Vår uppgift var att utveckla internkurser för att utbilda
säljare och systemmän i våra hemländer strax innan den stora lanseringen som först
var planerad att äga rum i slutet av 1968. Som tur var insåg IBM i sista stund att
hålkort kanske inte var framtidens teknik. Lanseringen sköts upp ett år och en ny
modell med hårddisk (lO MB om jag minns rätt) blev huvudnumret när System/3
äntligen presenterades hösten 1969. Ett år senare lanserades en modell med disketter
och därmed gick hålkortstekniken snart i graven.
För mig blev de två åren i Chicago en viktig milstolpe i min egen personliga utveckling. Jag fick många nya vänner utanför den svenska ankdammen och jag lärde mig
att de flesta problem som uppstår, när man försöker samarbeta i en internationell
miljö, mest beror på triviala missförstånd pga brister i våra språkkunskaper. Kan vi
bara överbrygga språkbarriärerna, och det tar lite tid, kommer vi varandra mycket
närmare över nationsgränserna.
4
