Utmaningen – framtidens uppdrag
för kyrkan och EFS
missionsföreståndaren reflekterar
Anders Sjöberg
EFS | läser
EFS 751 70 Uppsala, tfn 018-16 98 00, Foto: Anders
Berg, Art nr 4333, www.efs.nu
Tillbaka till framtiden
Med historien och nuläget i färskt minne, kan vi nu se framåt.
Vilken roll kommer EFS att ha i framtiden? Och eftersom EFS är en rörelse
inom ett kyrkosamfund, måste vi börja med att se på vart detta kyrkosamfund,
Svenska kyrkan, är på väg.
EFS som fristående missionsorganisation inom Svenska kyrkan har under
hela sin existens betonat att rörelsen är en del ”av” eller ”i” Svenska kyrkan.
Samtidigt har man markerat att organisationen inte står ”under” Svenska
kyrkan utan är fri att ge sitt eget perspektiv och att ta sina egna beslut. Både
inomkyrkligheten och självständigheten har alltid varit viktiga för EFS identitet.
Och denna dubbla identitet, tror jag, är en grundförutsättning för att EFS
också i fortsättningen ska vara en positiv kraft inom Svenska kyrkan. Och som
sådan även få vara med att på en bredare bas samordna resurser inom svensk
kristenhet. För evangeliets skull.
För att förstå vart EFS är på väg om tio, tjugo eller trettio år, måste vi alltså
fundera över båda följande saker: vart är Svenska kyrkan på väg, och: vad ska EFS
betona för att vara den optimala kraft inom Svenska kyrkan, som vi önskar vara.
Grunduppdraget – håller oss samman
Både utmaningarna och förutsättningarna för Svenska kyrkan och EFS är förstås
mycket annorlunda nu jämfört med 1856. Alltså vet vi att vägvalen och formerna
kommer att bli annorlunda i framtiden. Fast formen har sällan varit problemet
för EFS, som ofta visat stor flexibilitet när det gäller att fungera på nya sätt i nya
situationer.
Formmässigt har nog den Svenskkyrkliga organisationen svårare att finna nya
strukturer att fungera i. Inte minst efter skiljandet mellan kyrka – stat. I nuläget
är det alltså inte främst flexibilitet och form som håller oss samman. Även
om jag tror att också inom detta område har EFS ett bidrag att ge in i Kyrkans
helhet, bara i Stockholm finns flera goda exempel på detta, ex v Klara kyrkas
vänner och fryshuskyrkan.
Det är i stället grunduppdraget som förenar: att EFS är en del i Svenska kyrkans
uppdrag att förmedla Guds evangelium genom ord och handling till de människor
som ännu inte hört, så att det leder till tro på Jesus och gemenskap i hans kropp
– den kristna församlingen. Ett uppdrag Svenska kyrkan delar med hela den
Kristna kyrkan och i sin kyrkoordning uttrycker med följande ord: Syftet med allt
församlingsarbete är:
“att Människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och
fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Allt annat som församlingen utför är ett stöd för och en konsekvens av detta. Med andra ord
är det i denna uppgift som den första grundstenen för uppdraget finns.”
Detta uppdrag önskar EFS få vara med och fullfölja. Genom att stå på samma
bekännelsegrund som kyrkan, och ha del i den gemensamma vigningstjänsten.
Och samtidigt sträva efter relation med andra sammanhang inom kyrkan för att
genom den gemenskapen få vara med och utveckla Svenska kyrkan.
Formulerat med ord från antagen programförklaring innebär denna uppgift för
EFS “att verka för Kristi rikes tillväxt genom att göra Jesus känd, trodd, älskad och
efterföljd”, genom att:
* Uppmuntra och stödja personlig kristen tro, med andra ord- vara en
väckelserörelse
* Inspirera till andligt samtal och bibelbruk, med andra ord - vara en bibelrörelse
* Skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt, med andra
ord - vara en missionsrörelse
* Betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag, - med andra ord
vara en lekmannarörelse
* vilja erbjuda strukturer och mötesplatser för detta, - med andra ord vara en
flexibel rörelse
Utifrån det ovan sagda kan vi med säkerhet säga att den missionsrörelse som EFS
är en del av kommer att leva vidare om än i nya former. Det handlar ju först och
främst inte om EFS utan om hela den kristna kyrkans missionsuppdrag. De nya
formerna kan dock innebära att EFS som rörelse, ja även Svenska kyrkan som
kyrkosamfund kan komma att se helt annorlunda ut, jämfört med tidigare.
Några utmaningar som Svenska kyrkan står inför - och
därmed även EFS
Utmaningar leder till vägval. Därför är det ofta utmaningarna som ger bakgrund
till svaret på frågan vart vägen leder framåt. De utmaningar jag här lyfter fram
har visat sig i flera olika forskningsrapporter de senaste åren. I Enköping har ett
stort projekt, det så kallade ”Enköpingsprojektet”, genomförts med syfte att ge
en bild av andlighet och religion i Sverige av idag. Inom SKR (Sveriges kristna
råd) har en arbetsgrupp tillsatts för att bearbeta frågan om ”mission i Sverige”
till följd av den avkristning som vårt land genomgått under de sista decennierna.
På Svenska kyrkans egen forskningsavdelning har Jonas Bromander genomfört
en studie kring ”medlem i Svenska kyrkan” och Libris förlag gav för ett par år
sedan ut boken ”Det religiösa Sverige”, med syfte att ge en bild av de aktuella
förhållandena i Sverige inom det religiösa området. Fler undersökningar finns
men de perspektiv som finns i de ovan nämnda räcker bra för att ge en skönjbar
bild av framtidens utmaningar för både kyrkan och EFS.
En överraskning i Enköpingsprojektets studie var att fler människor än väntat på
frågan om vilken av världsreligionerna man helst relaterar till, svarade Buddismen.
Men när frågorna om vilken Gudsbild den svarande hade svarade de som sagts
sig vilja relatera till buddismen ibland med ett motsägelsefullt svar, eftersom
de, i kontrast mot den buddistiska tron, sa sig tro på en personlig Gud. Och på
motsvarande sätt svarade några av enköpingsborna som sagts sig vilja relatera
till kristendomen motsägelsefullt när de på följande frågor markerade att de
inte trodde på en personlig Gud utan på en opersonlig makt eller energi. Detta
faktum pekar mot att människor i dagens Sverige relaterar tro och andlighet, inte
så mycket till innehållet i tron utan till andra faktorer ofta kopplade till känsla,
upplevelsen och socialt sammanhang. Vilket ofta, som vi såg i exemplet ovan, kan
leda till synkretism, religionssammanblandning.
Från de övriga undersökningarna går att läsa ut några tydliga skeenden som visar
ett par konkreta utmaningar för Kyrkan. Vi kan sätta upp dem i punktform för
tydlighetens skull:
* Den personligt troende gruppen inom Svenska kyrkan minskar, idag är den nere
på cirka 10 procent av de kyrkotillhöriga
* Den gudstjänstfirande församlingen minskar, dock inte om formerna i
gudstjänstutbudet är mångskiftande (ett tänkvärt faktum – som visar behovet
av flexibilitet och mångfald i uttryck). Men i ett nationellt perspektiv har
gudstjänstdeltagande mellan 1981 och 2000 minskat från 14, 5 till 6,2 procent av
befolkning. Det kan jämföras med Polen som har ett gudstjänstdeltagande på 40
procent av befolkningen.
* Medlemsstocken i Svenska kyrkan minskar, enbart mellan 2000 och 2004 har
Svenska kyrkan förlorat 250 000 medlemmar och den statistiska kurvan visar mot
att om 10 år kan mellan 1,5 och 2 miljoner människor ha lämnat kyrkan. Något
som kommer att leda till sämre ekonomi och färre anställda. Med andra ord, det
finns behov av frivilligkrafter.
* Svenska kyrkan formas fortfarande främst av ämbetsbärarna och de
förtroendevalda. De övriga medlemmarna, lekmännen – de frivilliga, lyser
fortfarande ofta med sin frånvaro, något som utifrån de tidigare punkterna både
är förståeligt och illavarslande.
Av detta kan konstateras att Svenska kyrkans tro och liv i mindre och mindre
grad präglar det svenska samhället. Detta konstaterande blir, för mig, en
varningsklocka när jag vid genomläsning av kyrkligt informationsmaterial och
kyrkliga utredningar, både från kyrka och EFS finner, att det här ofta talas om
ideologi och öppenhet, ibland om dop. Men sällan om tro. Är det så att den kristna
tron inte bara påverkar samhället mindre utan också utarmas och förtunnas inom
kyrkan? Det finns tecken som tyder på det.
Jonas Bromander delar i sin bok ”Medlem i Svenska kyrkan” (för den som vill
läsa mer om det jag här kort referera till rekommenderas denna bok varmt) in de
kyrkotillhöriga i 7 grupper:
Kyrkotroende – medlemmar med en personlig kristen tro;
Passivt gudstroende – medlemmar med en gudstro, som sällan besöker kyrkan;
Passivt privatreligiösa – medlemmar med otydlig tro, sporadiska kyrkobesökare;
Nyandliga – medlemmar med öppenhet för nyandlighet, sporadiska kyrkobesökare;
Agnostiker – medlemmar med en inställning av aktivt intellektuellt tvivel, eller
”ickevetande” avseende gudstro;
Immanecentstroende – medlemmar med en tro att ”Gud bor inom varje människa”;
Ateister – medlemmar med en aktiv övertygelse att det inte finns någon Gud.
Gruppen ”kyrkotroende” utgör ca 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar.
Denna grupp utgör kyrkans ”kärntrupp” Här hör också EFS:arna hemma. Denna
grupp minskar snabbast av de sju grupperna till följd av att medelåldern i den är
högst. I andra änden av medlemskåren finns ungefär lika många. Gruppen ateister,
de som alltså själva uttrycker att de inte i någon mening har tro på Gud är alltså
lika stor inom Svenska kyrkan som den grupp som har en personligt kristen tro.
Enbart utifrån ett sådant konstaterande blir behovet av “mission i Sverige” tydligt
– både inom kyrkan och utanför.
Bromander sammanfattar situationen med dessa ord: “ Därmed skulle man kunna
säga att en av utgångspunkterna för Svenska kyrkans hela existens, nämligen människors
enande kring en viss tro, är ett relativt svagt motiv för den kyrkliga tillhörigheten. För
många av kyrkans medlemmar är det alltså inte nödvändigt att enas i tron på det sätt som
det varit en gång i tiden”, sid 181
Om Svenska kyrkans uppdrag, i vilket EFS vill vara en del, är som vi såg ovan: “att
människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och
fördjupas” så står vi här inför ett faktum som tydligt utmanar till ett vägval.
Här kan det också vara på sin plats betona - till följd av att EFS per definition är en
missionsrörelse, att det mycket snart sänds fler missionärer från den sydliga delen
av världen till den nordliga än från den nordliga till den sydliga. En förändring
som ibland omtalas med orden att “kristendomen har flyttat söderut”. I Sverige
och västvärlden finns med andra ord inte längre samma övertygelse om att den
tro vi fått del av genom den bibliska uppenbarelsen är så unik, att den måste
bara bäras vidare till dem som inte hört detta budskap. Denna glöd finns hos våra
systerkyrkor i syd idag.
Vi behöver dem mer än de behöver oss idag. Jag konstaterar det vid flera tillfällen
under tillkomsten av denna text. Vissa delar är nämligen skrivna I Kunama i Eritrea,
där EFS yttre missionsarbete en gång började 1866. Jag var där i september 2005. En
annan del tillkom i Chhindwara i Indien en månad senare. Utifrån dessa konkreta
möten med syskonen i våra systerkyrkor, frågar jag mig själv varför glöden för
mission, med evangelisationen I centrum - med målet att vinna de som ännu inte
kommit till tro på Kristus, inte är lika varm hos oss som hos dem idag?
Ett förflutet, ett nu och en framtid
En rörelse har precis som enskilda individer både ett förflutet, ett nu och en
framtid. För att identiteten och integriteten ska bevaras är det viktigt att de tre
perspektiven hålls samman. När vi reflekterar kring EFS framtid är det därför
viktigt att låta alla de tre infallsvinklarna finnas med.
Vi har hittills sett på de programförklaringar som finns för Svenska kyrkan och
EFS i dag, samt reflekterat lite kring den utmaning som både Svenska kyrkan och
EFS står inför vad gäller framtiden. För att ge perspektiv till dessa infallsvinklar
och inspirera till ett tydligt vägval både för Svenska kyrkan och EFS – EFS önskar ju
vara med och forma kyrkan - vill jag därför slutligen betona det första perspektivet,
vårt förflutna, vår begynnelse och vår grund.
Med detta som bakgrund vill jag steg för steg ge min bild av vad jag tror EFS är och
har för uppgift i framtiden. Detta upplägg är också anledningen till att jag satt
den rubrik jag gjort på texten – ”Tillbaka till framtiden”.
Denna del har sin bakgrund i ett textmaterial som Agne Nordlander och jag själv
för ett par år sedan arbetade fram som ett samtalsunderlag för EFS styrelse. Efter
det har jag presenterat det i olika former i olika sammanhang.
En anledning att jag nu i bearbetad form låter det vara en del av min text är att
fler ska få chans att delta i samtalet.
Men det är samtidigt mitt inlägg i samtalet. Det visar de vägval jag är helt övertygad
om att EFS behöver ta om vi önskar vara en fortsatt del av den missionsrörelse som
jag är helt säker på kommer att leva vidare till den dag Jesus kommer igen.
Grunden – på vilken rörelsen byggts upp
Några citat ur den jubileumsskrift som kom till EFS 25:års jubileum får anslå
tonen.
• ”Fullkomligt fri är dess (EFS) uppkomst – fritt dess arbete – fri dess utveckling.
Men i ett stycke har den från början och alltigenom frivilligt pålagt sig ett
band, det nämligen att stå på en viss bekännelse och detta på Svenska kyrkans
lärogrund samt önskar blott verka för att denna kyrkas allt grundligare
genomsyrande av evangelii kunskap och trosliv…”
• ”Det har väl satts i fråga, att stiftelsen skulle så till vida ändra sitt första
program att den skulle förklara sig stå uteslutande på bibelns grund och
utan bekännelse i läran. Men som om detta berörde en av livsfrågorna i
vår grundlag, så kunde denna ändring icke medgivas. Alla partier som
kalla sig för kristna, åberopa sig på Bibeln, ja även sådana som icke vilja
erhålla Kristus som vår frälsare, anse sig stå på biblisk grund. Även djävulen
åberopade sig på bibeln, då han frestade vår frälsare. Något mera bestämd
bekännelseform har stiftelsen därför velat ha för att icke bortspilla dyrbar
arbets- och nådatid med ändlösa tvister om läran…”
• Detta har från början varit den fana, omkring vilken Evangeliska Fosterlands
Stiftelsen samlats, och vilka anmärkningar den även fått uppbära, och sådana
ofta med rätta, har dock ingen lyckats taga ifrån oss denna berömmelse.
• För dess fasthet i detta stycke har stiftelsen rönt, jag vågar säga, sina svåraste
prövningar, men skall fortfarande stå fast därvid och förr lägga ned sin
verksamhet än sin bekännelse.
EFS målparagraf
”EFS är en missionsorganisation med syfte att på den evangelisk-lutherska bekännelsens
grund främja Kristi rikes tillväxt”.
Denna paragraf visar att vi står ”inom” men inte ”under”, vi är en rörelse i ett
kyrkosamfund - inte en egen kyrka. Men paragrafen visar också att vi är en
självständig missionsorganisation inom denna kyrka, och om rörelsen ska leva
vidare och förvalta sitt uppdrag tror jag det är viktigt att vi också vågar fortsätta
att betona vår självständighet inom kyrkans helhet.
Målparagrafen betonar grunden för vårt missionsarbete - den evangelisk-lutherska
bekännelsen. För att finna vår väg framåt tror jag det är väsentligt att vi ser
tillbaka på vad denna bekännelse stod för när EFS startade. Inte minst till följd
av det faktum att det i samtal både inom Svenska kyrkan i sin helhet och inom
EFS, inte minst i Budbäraren, ofta blir otydligt vad vi egentligen bekänner i denna
bekännelse, för att uttrycka det klart.
Om vi som rörelse på ett aktivt sätt, tillsammans med andra rörelser, ska kunna
vara med och i framtiden påverka och forma vår Svenska kyrka, och bära vårt
missionsuppdrag vidare, tror jag detta perspektiv är väsentligt. Är vi otydliga
och spretiga på denna punkt är min mening att det är bättre om vi upphör och
försvinner i samma takt - eller gärna fortare, så något nytt kan formas - som hela
Svenska kyrkan förminskas och upphör som en del av det svenska samhället, vilket
vi ovan såg att det är stor fara att så sker.
Bibeln är grunden
Enligt evangelisk-luthersk bekännelse utgör Skriften allena ”den enda domaren,
regeln och rättesnöret” för kristen tro och liv.
Därför har EFS från sin början velat bygga allt sitt arbete på Bibeln och dess budskap
om Gud som Fader, Son och helig Ande. Det innebär, att Bibeln från begynnelsen
utgjort vår högsta auktoritet i fråga om allt som har med tro och liv att göra. Det är
inte kulturen, olika ”ismer”, förnuftet, traditionen, eller den religiösa erfarenheten
som ytterst bestämt vad vi ska tro på.
EFS har förutsatt i förkunnelse och själavård:
* Att den bibliska uppenbarelsen tillförlitligt återger Guds skapelse och
frälsningshandlingar och Guds uppenbarade vilja med mänskligheten och
universum.
* Att de bibliska texterna förmedlar en uppenbarelse från Gud genom både
handlingar - gjorda av Gud i historien, och ord - inspirerade av Gud, som ger
tolkning och förståelse av dessa handlingar. Därför har EFS alltid strävat efter att
ha bibeln i sin helhet som grund för sitt arbete
Evangelisk-luthersk teologi har sedan utifrån denna bibliska helhet utgått från ett
centrum från vilket alla bibelns utsagor ska förstås och struktureras. Ett centrum
som utgörs av Jesu död och uppståndelse. Två händelser som är grundförutsättning
för människans befrielse ur synden, döden och djävulens våld samt hennes
rättfärdiggörelse inför Gud, och till följd av detta även startpunkten för hela
skapelsens återupprättande. Ett evangeliskt-lutherskt tolkningscentrum som EFS
har anslutit sig till. Allt annat i Skriften står i organisk förbindelse med detta
centrum.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som bedriver sin verksamhet på biblisk grund
utifrån både bibelns helhet och centrum. En grund som exempelvis innebär – att vi – i och
med att Nya Testamentet tydligt talar om risken att gå förlorad, och att Jesus Kristus är Guds
son i absolut unik mening samt att han är enda vägen till frälsning, att han föddes av en
jungfru och uppstod kroppsligen från det döda, tror detta och utgår från att det är sant.
Utifrån tre huvudpunkter
EFS har sedan betonat att det finns tre huvudpunkter i bekännelsen som skall
värnas utifrån den ovan presenterade bibliska grundsynen. Det är tre grundfrågor
som alla blivit brytpunkter, inte minst i den aktuella teologiska debatten inom
Svenska kyrkan. Det är alltså grundfrågor som även ger några perspektiv på den
spretighet som idag är på väg att växa fram inom Svenska kyrkan.
Huvudpunkterna är frågan om gudsbild, människosyn och som följd av dessa två
även om människans frälsning.
1. Gudsbild
Det finns idag två skilda gudsbilder i bruk inom Svenska kyrkan som båda gör
anspråk på att vara evangelisk-lutherska.
Den ena renodlar Guds gemenskapsdimension, kärlek, godhet och värme och
utesluter eller tonar ned alla bibelpassager som talar om Guds reaktion på och
dom över vår synd.
Den andra försöker hålla ihop både Guds dömande helighet och Guds barmhärtiga
helighet. I sin dömande helighet reagerar Gud på vårt onda mörker och dömer oss.
I sin barmhärtiga helighet vill Gud sluta oss i sin famn och omge oss med allt slags
godhet och kärlek. Det finns ingen kristendomstolkning som så starkt lyfter fram
denna brottning inom Gud själv som klassisk evangelisk-luthersk teologi. Denna
spänning mellan Guds oförsonliga avståndstagande från allt som står Guds goda
vilja emot och hans vilja till gemenskap med människan blev den nyckel som
Luther fann i sin bibelläsning. Den blev de glasögon med vilka han sedan läste
Bibeln.
Inför varje passage i Bibeln har därför EFS förkunnaren frågat sig, utifrån den
lutherska tradition som rörelse står i, två saker:
- Vad säger den här texten om Guds heliga krav på oss
- Vad händer när vi inte uppfyller dem?
- Samt vad säger texten om vad Gud i sin kärlek har gjort och vill göra för att
upprätta och befria oss?
Med teologiska språk sammanfattas detta synsätt i formuleringen att Guds ord är
både lag och evangelium.
När enbart Guds kärlek betonas, vilket sker i det första synsättet, finns inte plats för
någon form av gudomlig makt och dom över mänsklig synd och överträdelse. Gud
är den kärleksfulle tröstaren och i viss begränsad mening befriaren. När domen
i gudsbilden tas bort får det dock konsekvenser även på det etiska planet. Lagen,
i luthersk mening, är nämligen borttagen och endast ett sorts hyperevangeliskt
evangelium finns kvar. Inför vilket de mänskliga handlingarna inte bedöms. Här
handlar det istället enbart om att människan bekräftas och upprättas.
Denna tendens är idag märkbar inte bara inom EFS och Svenska kyrkan utan i
alla kristna samfund i Sverige. Förkunnelsen av Guds heliga dömande vilja skjuts
åt sidan. Avsikten är god. Det gäller att vinna människor för Gud, att nå ut med
evangeliet. Därför låga trösklar och inga onödiga hinder. Det gäller att vara
själavårdande och inte dömande. Vem vill inte skriva under på dessa ”dogmer”
och söka leva efter dem.
Men något sker i vårt undermedvetna? Sakta men säkert skär vi bort de obehagliga
bitarna i den bibliska uppenbarelsen om Gud. Den dömande Guden utmönstras,
det som inte stämmer med våra innersta etiska värderingar förträngs först och
förnekas sedan. Det håller på att bli priset vi betalar för att vara ”evangeliska” och
”själavårdande” år 2006!
I valet mellan dessa båda synsätt bör istället frågan ställas: Hur gjorde Jesus? Han
borde väl kunna duga som förebild för oss när vi ska skilja på och hålla ihop lag och
evangelium! Och hur vi ska hålla samman både en etik och en själavård som bärs
av Guds vilja att sluta syndaren i sin famn. Jesus predikade och förkroppsligade
Guds villkorslösa, självutgivande kärlek som ingen annan. Men han kallade också
folket till omvändelse, bot och tro.
Kallelsen till omvändelse förutsätter att vi brutit mot Guds heliga vilja, att vi
syndat. Vi erkänner att vi är rättvist dömda brottslingar och ser Guds nåd och
förlåtelse som vår enda räddning. Jesus upprätthåller på detta sätt Guds lag, både
i sin utåtriktade evangelisation och när han undervisar sina lärjungar i Gudsrikets
livsstil.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som strävar efter att hålla samman dessa båda
sidor, som så tydligt syns i det bibliska materialet, och i Jesu verksamhet. Därför bär EFS, ett
uppdrag, att både förkunna om Gud dömande helighet och Guds barmhärtiga helighet.
2. Människosyn
På motsvarande sätt finns det idag två skilda människosyner och till dem kopplade
frälsningsläror i modern luthersk teologi och förkunnelse.
Det ena synsättet betonar mycket starkt att människan är skapad till Guds avbild
och behåller denna kapacitet trots alla negativa influenser från dålig miljö och
nedbrytande krafter i samhället. Kristi uppgift är att främja gudsbilden i människan
och få denna att växa och utvecklas. Syndafall och synd spelar en mycket liten roll
i detta tänkande. Skapelse och frälsning ses här tillsammans som ett handlande
av Gud. Och modern psykologi och sociologi står som den främsta kunskapskällan
om människan. Från Bibeln hämtas avbildstanken och kärleksidealet och de sätts
in i en psykologisk utvecklingsram..
Den andra uppfattningen följer en frälsningshistorisk linje utifrån det ovan
tecknade bibliska helhetsperspektivet. Denna uppfattning söker göra rättvisa
både åt människans arv-edel, att hon är skapad till Guds avbild, och människans
arv-synd, att människan gjort uppror mot Gud och är bortvänd från Gud. Sedan
betonas Bibelns centrala budskap att det finns en upprättelsens och restaurering
genom tron på Jesus Kristus.
Enligt detta synsätt kan den fallna människan göra mycket gott socialt, politiskt,
kulturellt, pedagogiskt men hon kan inte bidra till, och vill inte heller bidra till,
att det brutna gudsförhållandet återupprättas. I den relationen är hon helt fallen
i synd för att bruka klassisk evangelisk-luthersk terminologi. Endast Gud själv
kan göra något för att hela den relationen. Och det har Han gjort genom Jesus
Kristus.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som önskar sträva efter att förmedla en syn
på människan både utifrån hennes arv-edel och hennes arv-synd. Vilket innebär att utifrån
skapelsen bekräfta och ge varje människa hennes fulla människovärde och respekt, så att
hon får tillföra sin del i skapelsens helhet. Men utifrån det eviga perspektivet på människan
innebär dock denna grundsyn att också förmedla och förkunna det totala behovet för varje
människa av att ta emot det Gud gjort genom Jesus Kristus.
3. Frälsningsläran
Den lutherska distinktionen mellan människan inför Gud och hans rättfärdiga
dom, och människan inför mänsklig domstol och bedömning av ena eller andra
slaget, är oerhört grundläggande. Inför mänsklig domstol och bedömning kan
den fallna människan göra goda och rättfärdiga gärningar i ett inomvärldsligt
perspektiv. Inför Guds domstol står hon däremot helt utblottad och dömd, utan
några meriter eller positiva kvalifikationer. Olov Hartman har beskrivit dessa
skilda perspektiv på människan med följande ord.
”Inte som skulle vi sakna kraft att bygga ett rättvist samhälle och fostra goda
medborgare för detta samhälle. Och som vore vi sålda till att göra hor och stjäla
varandras pengar och skriva lögnaktiga brev. Med hjälp av Guds lag och sunt
förnuft kan vi göra livet drägligt även utanför paradiset”.
Men när det gäller att prestera en rättfärdighet som håller inför Gud på den stora
räkenskapens dag, då står människan där som ”fattig, syndig människa”. ”Nedanför
alltsammans (dvs. den borgerliga anständigheten) öppnar sig ensamheten, där
det mänskliga är slutet i sig självt och stängt för Gud…Och innerst i virveln av det
mänskliga, i centrum för alla tentakler och kontakter och estetiska krumbukter
stirrar det öppna ögat ur djupet av ett jag. Om man ber eller dansar, om man är
”profan” eller ”religiös” förändrar inte denna situation. Djävulen är också religiös.
Och vad man än vinner längs den väg som bär uppåt från lastbarhet till ädla
humanistiska dygder - inte vinner man frälsning. Här är ingen åtskillnad. Alla
hava ju syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud”.
Så viktig är denna distinktion mellan människan inför Guds dom och människan inför
medmänniskors dom att all dålig förkunnelse, teologi, själavård och verklighetstolkning
härrör från ett negligerande av denna åtskillnad och all god, sann och konstruktiv andlig
vägledning flyter fram ur rätt användning av denna distinktion.
Med hjälp av distinktionen mellan Guds skapelsehandlande och Guds
frälsningshandlande, en distinktion som varit väsentlig för EFS att upprätthålla,
kan vi förklara det goda utanför kyrkan.
Guds vänstra hand skapar och uppehåller ständigt hans skapelse. Gud tillför
oupphörligt sin skapelse livsbefrämjande och konstruktiva krafter. Gud samverkar
oavbrutet med den fallna människan, muslimer och buddister, animister och
ateister, kristna och judar. Alla fungerar vi som Guds medarbetare på skapelsens
plan, vare sig vi vet om det eller inte. I vår yrkesutövning, i våra äktenskap, i
politik och samhällsdebatt, i forskning och konstutövning, i lek och idrott är vi
medarbetare. Alla rör vi oss inom det som Luther kallar för vår ”kallelse”, vårt
arbete, som är den sanna gudstjänsten. Alla har vi samma människovärde och alla
bär vi på gudsavbildens tecken. Men den klyfta mellan oss och Gud som synden
åstadkommit kan bara överbryggas genom Guds frälsningshandling i Jesus Kristus.
Med sin högra hand har Gud radikalt tagit itu med synden, sonar den i Jesu Kristi
offerdöd och uppståndelse och gör en ny, rättfärdig människa, en ny rättfärdig
värld möjlig. I Jesu försoningsgärning lägger han grunden till det kommande
gudsriket, Kristi rike, som en dag skall omfatta tillvarons alla dimensioner.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som ständigt vill förkunna både ”kallelsen” för
alla oavsett tro att delta i Guds skaparverk och den unika kallelsen från Gud till alla att
”vända om” och ta emot det han i Kristus gjort. Det som en dag fullt ut ska bli synligt i det
eviga Gudsriket. För mig bär därför EFS på en kallelse att arbeta så att ett budskap blir sett
och hört både om vad det är att vara människa i denna värld, på sitt arbete, i sitt hem och
på sin fritid och om vad det är att vara kristen och ha del i församlingens uppdrag att föra
ut evangeliet om syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.
Förkunnar Kristus som unik och nödvändig
Enligt den ovanstående evangelisk-lutherska grundsyn som EFS från sin begynnelse
bekänt sig till är Kristus nödvändig för frälsningen av två skäl.
- Det första skälet handlar om att människan befinner sig i uppror mot Gud.
Något måste göras för att överbrygga denna klyfta. Försoningen mellan Gud och
människa, som är en reell förändring av relationen mellan Gud och människa,
äger rum i Jesu Kristi liv, lidande och död, som är ett historiskt faktum med eviga
konsekvenser. Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, har i sin korsdöd sonat
vår synd, betalat vår skuld, dött vår straffdöd, besegrat djävulen och döden, och
gjort ett evigt liv i gemenskap med Gud möjligt.
- Det andra skälet är att det inte räcker med Kristusgärningen i historien. Varje
människa måste komma i historisk, ”fysisk” direktkontakt med Kristus för att
kunna ta emot denna förändring i sitt eget liv. Kristus, och evangeliet om honom,
måste göras känt genom proklamation och vittnesbörd så att människan kan sätta
tro till det och bli räddad.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som bedriver mission både nationellt och
internationellt utifrån definitionen att mission djupast sett handlar om att göra Jesus känd,
trodd, älskad och lydd. Men att denna förmedling ska ske på ett sätt – genom ord och
handling, så hela människan blir sedd utifrån den situation hon lever. Det var så vår Herre
själv mötte människor.
Uppmanar till dop och omvändelse
Men hur kan då människan tillägna sig den räddning Jesus gjort möjlig genom
sin död och uppståndelse. Är det i dopet eller genom tron? Vad säger evangeliskluthersk teologi om det?
Även på denna punkt finns idag två olika svar inom Svenska kyrkan.
- Det första svaret hänvisar till dopet. Genom dopet blir vi kristna och Guds barn,
pånyttfödda och erhåller den helige Ande. Frågan om den personliga tron tas inte
upp eller skjuts åt sidan. Bakom denna nedtoning av tron ligger ibland en syn på
dopet som påminner om katolska kyrkans syn under medeltiden på dopet som
ett ex opere operato – ”verksamt av sig självt”, med andra ord om dopakten utförs
rätt verkar den frälsning. Eller så överbetonas det objektiva i Kristi försoning så
att enbart den erbjudna nåden presenteras på bekostnad av förkunnelse om att
nåden också aktivt kan få tas emot genom omvändelse och tro. Under ytan finns
ibland även en koppling till en universalistisk syn på Kristi frälsning. Det vill säga
att Kristi frälsning gäller alla och tas på något sätt emot av alla, så att alla till sist
blir frälsta oberoende av tro och dop. Ett exempel är detta uttalande av en präst
i svenska kyrkan: ”Vi ska inte förkunna tron på den treenige guden för dem som
inte tror eftersom den treenige guden redan bor i varje människa”
- Det andra svaret hänvisar till tron och dopet som de medel genom vilka vi räddas
från mörkrets välde och förs in i Kristi rike och får del av det eviga livet. Detta är
det klassiska evangelisk-lutherska svaret, det svar som EFS under hela sin historia
stått upp för. Det svaret för dock med sig en följdfråga om förhållandet mellan
den personliga omvändelsen och dopet eller mellan den erbjudna nåden och den
mottagna nåden.
EFS har från sin början framträtt som en lutherskt pietistisk missions – och
väckelserörelse. Lutherdomen betonade de objektiva frälsningshistoriska
Gudshandlingarna, Kristus för oss, under det att pietismen betonade den personliga
frälsningstillägnelsen, Kristus i oss. Både
”Kristus för oss” och ”Kristus i oss” utgör dock omistliga delar av biblisk tro. Men
dessa sanningar måste för varje ny tid avvägas, balanseras och integreras med
varandra.
Utifrån utmaningen vi såg ovan att det personliga trostillägnandet idag sjunker
inom kyrkan måste tror jag att vi som rörelse på nytt behöver vara med och
aktualisera omvändelsens nödvändighet och möjlighet. Detta därför att ”nu
är den rätta stunden, nu är frälsningens dag”, 2 Kor 6:1. Men även inåt mot de
troende riktar sig utmaningen ”Undersök själva” skriver Paulus i 2 Kor 13:5, ”om
ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?”
Hur kan då en luthersk dopteologi hållas samman med en radikal
omvändelseförkunnelse? Svaret kan ges i tre slutsatser:
* Dopet skall förkunnas som evangeliets löftesord för den som lever i sin barnatro
– genom dopet är denna människa inlemmad i det Jesus gjort, hans död och
uppståndelse.
* Dopet skall förkunnas som en kallelse till omvändelse för den andligt döde,
den otroende med utgångspunkt från förbundstanken i bibelns undervisning om
dopet. Om ett förbund är brutet gäller det inte. Föreställningen att en gång döpt
- alltid pånyttfödd och frälst - är alltså inte biblisk.
* Dopet skall förkunnas som en kallelse till daglig omvändelse. Omvändelsen är
både en engångshändelse och en kontinuerlig övergång från mörker till ljus. Precis
som dopet är en engångshändelse men förutsätter ”att den gamla människan i oss
skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och
onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå” som Luther
uttrycker det i Lilla katekesen.
Här kan även en varning ges angående missbruket av Lutherordet: ”Bli vad du är”,
som ofta riktas till alla döpta i folkkyrkan - utan åtskillnad. När Luther säger det
riktar han sig till den döpte - som tror. Om detta citat missbrukas trubbar det av
all omvändelseförkunnelse. För den döpte som inte tror är det i första hand inte
fråga om att bli det han/hon är, det vill säga stående under Guds dom, utan att bli
det Gud i dopet har ämnat honom/henne till. Nu är han en förlorad son, som skall
komma till besinning och vända om. Dopet talar om för honom att det finns ett
hem att återvända till och att hemmets dörr står öppen.
EFS i framtiden är därför för mig en rörelse som vill vara med och nyetablera, skapa
mötesplatser, gudstjänstfirande församlingar som i många former och på många sätt visar
på den öppna dörren hem. Detta ska ske i missionsarbete både nationellt och internationellt
och genom att ”alla lemmarna stöder och hjälper”. Det vill säga att varje troende får finna
sin del i detta missionsuppdrag. Må EFS få vara en gåvoupptäckande rörelse, en rörelse där
var och en av Jesu lärjungar får sättas fri att tjäna sina medmänniskor med evangeliet.
