Vart tog den rationelle brottslingen vägen?

advertisement
Kriminologiska institutionen
Vart tog den rationella brottslingen vägen?
- en analys av kriminalpolitiska motioner
C-uppsats i kriminologi
Höstterminen 2006
Maria Lind
Abstrakt
Denna C-uppsats baseras på en kvalitativ innehållsanalys av kriminalpolitiska motioner med grund i
vad som orsakar brottsligheten, hur detta brottsproblem bäst löses och vilken typ av straffande som
förespråkas. Syftet med uppsatsen är att skapa en bild av hur riksdagsledamöterna vill forma
kriminalpolitiken. Detta görs utifrån en teoretisk grund om hur kriminalpolitiken formats sedan
behandlingstankens fall under 1970-talet. Vikt läggs på begrepp som rationalitet, risk och offer. Till
grund för analysen ligger även fyra olika synsätt på gärningsmannen och vad som anses orsaka
brottsligheten, individ aktiv, social passiv, social aktiv och individ passiv. Dessa synsätt baserar sig
på välkända kriminologiska teorier och begrepp så som rutinaktivitetsteorin, strain, stämplingsteori,
rationalitet och determinism. Analysen baseras även på tre tankar om straffandet: prevention,
vedergällning och restitution.
Resultaten visar att en orsaksförklaring till brottsligheten är ovanlig, och då den framhävs kan
den kategoriseras som social passiv, vilken kan likställas med till exempel de socialekologiska
teorierna och strain-teorin. Detta går i motsatt riktning mot tankarna om den rationella
gärningsmannen som vuxit sig stark inom kriminalpolitiken sedan behandlingstankens fall.
Preventionen är den typ av straffande som oftast förespråkas och då framförallt via
avskräckning och individualprevention. Den situationella preventionen, som kopplas samman med
moderna kriminalpolitiska åtgärder får förvånande litet stöd.
Vidare så motiveras ungefär en tredjedel av förslagen med ett straffande som kan kopplas till
en vedergällningstanke. Detta är framför allt kopplat till hårdare tag och upprättelse för brottsoffret.
Av de tre typerna av straffande som analysen baseras sig på får restitutionen minimalt stöd, då
endast en motion stödjer denna.
Slutligen visar resultaten att stort fokus läggs på brottsoffret och risken med den höga
brottsligheten och det lidande som detta skapar. Det skapas även en ny risk i motionerna, risken att
staten inte tar sitt ansvar. I motionerna framträder även ett specifikt offer, nämligen kvinnan.
Mannen som offer förekommer i huvudtaget inte i motionerna.
Då dessa delar, orsak, straffande, offer och risk kopplas till varandra skapas en något
motsägelsefull bild av kriminalpoltiken. En politik som inte helt och hållet kan sättas samman med
det som kan anses vara den moderna kriminalpoltiken. Med andra ord skulle det kunna sägas att den
typ av politik som framställs i motionerna snarare fokuserar på en risk- och offerpolitik än en
fullständig kriminalpolitik.
1. BAKGRUND ................................................................................................................................................ 2
1.1 INLEDNING ............................................................................................................................................... 2
1.2 SYFTE ...................................................................................................................................................... 3
1.3 FRÅGESTÄLLNINGAR ............................................................................................................................... 3
1.4 DEFINITIONER .......................................................................................................................................... 3
1.4.1 Kriminalpolitik ................................................................................................................................. 3
1.4.2 Straff ................................................................................................................................................ 4
1.5 BEGRÄNSNINGAR .................................................................................................................................... 5
2. TEORI .......................................................................................................................................................... 6
2.1 INLEDNING ............................................................................................................................................... 6
2.2 KORT KRIMINALPOLITISK HISTORIA ........................................................................................................ 6
2.3 RISK ......................................................................................................................................................... 8
2.4 OFFRET .................................................................................................................................................... 9
2.5 GÄRNINGSMANNEN ............................................................................................................................... 11
2.6 STRAFFET............................................................................................................................................... 13
2.6.1 Prevention ...................................................................................................................................... 13
2.6.2 Vedergällning................................................................................................................................. 15
2.6.3 Restitution ...................................................................................................................................... 16
3. METOD OCH MATERIAL ..................................................................................................................... 17
3.1 MATERIAL ............................................................................................................................................. 17
3.2 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT........................................................................................................................... 17
3.2.1 Innehållsanalys .............................................................................................................................. 17
3.2.2 Urval .............................................................................................................................................. 18
3.2.3 Analysverktyg ................................................................................................................................. 19
3.3 METODKRITIK........................................................................................................................................ 20
4. RESULTAT................................................................................................................................................ 22
4.1 INLEDNING ............................................................................................................................................. 22
4.2 RESULTATREDOVISNING ....................................................................................................................... 22
4.2.1 Generella resultat .......................................................................................................................... 22
4.2.2 Gärningsmannen............................................................................................................................ 22
4.2.3 Risk ................................................................................................................................................ 23
4.2.4 Offret .............................................................................................................................................. 24
4.2.5 Straffet............................................................................................................................................ 24
5.1 INLEDNING ............................................................................................................................................. 32
5.2 STRAFFET............................................................................................................................................... 32
5.3 ORSAK ................................................................................................................................................... 33
5.4 HOTBILD ................................................................................................................................................ 34
5.5 OFFRET .................................................................................................................................................. 35
6. AVSLUTANDE DISKUSSION ................................................................................................................ 37
6.1 SAMMANFATTNING ............................................................................................................................... 37
6.2 REFLEKTION .......................................................................................................................................... 37
7. REFERENSER .......................................................................................................................................... 39
7.1 LITTERATUR .......................................................................................................................................... 39
7.2 MOTIONER ............................................................................................................................................. 40
1. Bakgrund
1.1 Inledning
Föreställ dig en varm sommarnatt. Klockan är strax efter halv tre på morgonen och du och din vän
har spenderat kvällen på den lokala nattklubben. Ni har vansinnigt roligt när ni sakta går genom
staden. Ni skrattar, pratar och du stöttar bitvis din vän som druckit en aning mer än vad balansen
mår bra av. Fullt upptagna med att diskutera kvällen som varit tar ni inte mycket notis av vad som
händer runt omkring er (hade ni gjort det hade ni till exempel sett polisbilen som smyger efter er
längre ner på gatan). Efter några kvarter viker ni in på en smal väg som leder till parkeringen där ni
ställt bilen. Du kliver in på förarplatsen och din vän vinglar in och sätter sig på passagerarsätet
bredvid. Du startar bilen och börjar backa ut från parkeringsfickan då en bil dyker upp i
backspegeln. Du kör tillbaka in i fickan för att lämna plats åt bilen som du tror vill köra förbi er på
den trånga parkeringen. Du har fel. Bilen kör upp och stannar bakom er och blockerar er utfart.
Dörrarna öppnas och ut kliver två poliser. Du får lämna ett utandningsprov och helt plötsligt har du
och din vän klivit rakt in i det svenska rättsväsendet.
Denna gång kan du andas ut. Du har inte druckit en droppe. Men vad hade hänt om mätaren
stannat på över 0,2 promille? Och var det egentligen i det ögonblick som du såg poliserna kliva ut
ur sin bil som du mötte rättsväsendet eller råkades ni vid redan tidigare under kvällen då du bestämt
tackade nej till alkohol för att du åtagit dig att köra din vän hem då krogen stängde? Om du istället,
i det läget, valt att ta dig en sup eller två, var det då ett aktivt val och skulle du då ha blivit straffad
för att du valde fel. Eller var det, som vid första anblicken såg ut som ett aktivt val, i verkligheten
styrt av något annat, något du inte direkt kan påverka, och blir då ditt straff anpassat efter detta? Om
du nu hade kört full och orsakat en dödsolycka, ska du då straffas för att avskräcka andra, eller ska
du straffas för att du har orsakat någon oskyldig ett lidande?
Alla dessa frågor tar oss rakt in i kärnan av kriminalpolitiken. Vad orsaken till brottsligheten
anses vara, varför vi ska straffa, vilka handlingar som ska vara straffbara och hur vi straffar dessa
handlingar på mest lämpliga sätt. Robert Andersson (2002) skriver att kriminalpolitikens
sanningsdiskurs innebär att ”framställningar om brottslighetens orsaker; brottsproblemets lösning
och brottsproblemets utseende omfattas av, vid en viss tidpunkt, generellt accepterande
sanningsanspråk gällande varför brott begås, hur man ska komma till rätta med brottsligheten och
hur stort problem brottsligheten är.” (Andersson, 2002:49). ”Utgångspunkten är att brott och
‘brottsproblem’ är problem som måste lösas, vilket också utgör grunden för att driva något som
kallas kriminalpolitik” (Andersson, 2002:50).
Denna uppsats består av en analys av dagens kriminalpolitik som den kommer till uttryck i de
kriminalpolitiska motionerna. Utgångspunkten är att se hur orsakerna till brottsligheten beskrivs och
vilken typ av straffande som via åtgärderna föreslås och hur dessa motiveras.
2
1.2 Syfte
Syftet med denna uppsats är att undersöka den moderna kriminalpolitiken så som den uttrycks i de
kriminalpolitiska motionerna lagda riksmötet 2005/06 och behandlade i Justitieutskottet. Avsikten
är att skapa en bild av hur riksdagsledamöterna vill forma kriminalpolitiken med betoning på
brottslighetens orsaker och lösningar och hur man vill straffa. Analysen kommer att utgå från olika
välkända teorier om brottslighetens orsaker och straffandet, detta med bakgrund i den
kriminalpolitiska utveckling som skett i Västeuropa och Amerika under framförallt slutet på 1900talet.
1.3 Frågeställningar
Vilka orsaker anses ligga bakom det avvikande/brottsliga beteendet och brottsligheten i stort?
Vilka typer av åtgärder föreslås och hur motiveras dessa?
Vilka typer av straffande innebär dessa åtgärder?
1.4 Definitioner
I denna uppsats förekommer två begrepp, kriminalpolitik och straff, som för förståelsens skull
måste definieras, både utifrån vad de innebär och hur de används i denna uppsats.
1.4.1 Kriminalpolitik
Kriminalpolitik är, enkelt utryckt, den politik som definierar vad som ska vara straffbart och
därigenom vilka beteenden som anses vara avvikande (Ekbom, Engström & Göransson, 1999:74).
Kriminalpolitiken förs även i syfte att förebygga brottslighet, och innefattar delar som hur
rättsväsendet ska byggas upp och hur de som bryter mot lagen ska tas om hand om (Ekbom et al.,
1999:74). Med andra ord, kriminalpolitiken formar det regelsystem (lagar) som pekar ut
avvikande/brottsligt beteende och styr den kontrollapparat som ska övervaka att medborgarna följer
de uppsatta reglerna (Ekbom et al. 1999:75).
Är det då den styrande makten som ensam avgör hur kriminalpolitiken ska formas? Nej,
kriminalpolitiken kan sägas styras av den sanningsdiskurs som definierar vad som ska anses vara
straffbart och vilka åtgärder som anses lämpliga (Andersson, 2002:49). Kriminalpolitiken är därmed
konstruerad på så sätt att den oftare baseras på hur förändringar i samhället tolkas än hur de
egentligen är (Sarnecki, sid 55). Exempelvis kan ökningar eller minskningar av brottslighet påverka
politiken olika, beroende på om denna förändrig uppfattas som relevant eller inte.
Kriminalpolitiken som förs skapas, med andra ord, inte enbart hos den styrande makten utan
påverkas av områden så som övriga politiska områden, massmedia, domstolsväsende, polis,
allmänheten, företag (exempelvis försäkringsbolag), myndigheter, ideologier, forskning, ekonomi
och så vidare (Ekbom et al., 1999:74-75). Denna påverkan sker i båda riktningarna (Sarnecki,
3
1990:61). Detta skapar en bred diskurs som kan brytas ned i flera mindre beståndsdelar, som
exempelvis risk, offer och trygghet.
I denna uppsats kommer begreppet kriminalpolitik användas med två betydelser. Den första
innebär den ovan nämnda breda diskursen, som innefattar hur kriminalpolitiken skapats och formats
genom olika politiska beslut, och det är denna kriminalpolitik som beskrivs i teoriavsnittet. Det är
även denna kriminalpolitik som innehållet i motionerna ställs emot.
Den andra betydelsen av kriminalpolitiken i denna uppsats består utav en begränsad del av
kriminalpolitiken, nämligen den som kommer till uttryck i motionerna. Denna kriminalpolitik är, på
samma sätt som den bredare, påverkad från flera håll, men kan även betraktas som mindre färdig än
den bredare, eftersom den baseras på idéer och förslag som inte nödvändigtvis behöver leda till
beslut och ny eller ändrad lagstiftning (Noreen, 2002:10-11).
1.4.2 Straff
Straff är ett knepigt begrepp i denna uppsats. Det används som ett samlingsbegrepp för flera olika
företeelser som alla i sig faktisk inte innebär straffande i ren juridisk bemärkelse.
Vad är då ett straff? Den juridiska definitionen av straff är den påföljd som en gärningsman
får då denne döms för ett brott (Nationalencyklopedin, 1995:321). Ett sådant straff kan till exempel
vara fängelse eller böter. Men straff kan även definieras rent straffteoretiskt och då skiljer man
vanligtvis på absoluta och relativa straffteorier. Ett exempel på en absolut straffteori är
vedergällningsteorin. Den relativa straffteorin kan till exempel innebära prevention. Kortfattat
påverkar dessa uppfattningar om straffets ändamål och utformning kriminalpoltikens utformning.
I denna uppsatts används begreppet straff med den bredare straffteoretiska betydelsen.
Begreppet kopplas därmed till kriminalpolitikens syfte att definiera brott och avvikande beteende,
definiera straff och förebygga brott. Ordet har med andra ord valts som samlingsnamn på åtgärder
och påföljder som syftar till att förändra det mänskliga beteendet inom prevention, vedergällning
och restitution.
4
1.5 Begränsningar
Kriminalpolitik spänner, som i ovanstående avsnitt nämnts, över ett brett område. För att
begränsa uppsatsens storlek grundar sig analysen på motioner behandlade av justitieutskottet. En
del av de motioner som behandlar kriminalpolitik hamnar, på grund av kriminalpolitikens vida
omfång, hos andra utskott än justitieutskottet. Exempelvis kan delar av miljö-, social- och
trafikpolitiken beröra det kriminalpolitiska området. Dessa utskott behandlar dock även motioner
som inte berör kriminalpolitiken och eftersom justitieutskottet enbart behandlar motioner av
kriminalpolitiks karaktär, är det mest logiskt att fördjupa sig de motionerna.
Vidare har begränsningar gjorts genom att propositioner och reservationer uteslutits ur
analysen. Propositionerna utesluts automatiskt då syftet begränsats till att analysera motioner, och
reservationerna utesluts då dessa kan anses som svar på propositionerna.
Med andra ord är det långt ifrån en fullständig kriminalpolitik som har analyserats, utan
snarare en del utav den. Dock kommer förslagen i dessa motioner gå under samlingsnamnet
kriminalpolitik i resultat och analys.
5
2. Teori
2.1 Inledning
Syftet med detta teoriavsnitt är att presentera på vilken grund analysen av de kriminalpolitiska
motionerna gjorts. Avsnittet kommer att visa att forskningen om brottsligheten, synen på avvikande
eller kriminellt beteende, hur och varför vi straffar och hur kriminalitet bäst bekämpas inte alltid
följer en rak och enkel väg. Med andra ord, synen på brottslighet och straffande är något
föränderligt som tar sig olika uttryck beroende på tidsandan.
2.2 Kort kriminalpolitisk historia
Den som bryter mot lagen, eller den som avviker mot normen, har länge setts som ett problem i
samhället och speciellt av den styrande makten. Vad som ansetts vara avvikande och vad som
klassas som ett brott har dock förändrats över tid och har varit beroende av tidens syn på människan
(Victor, 1995:5). Innan upplysningen så var straffandet byggt på godtycke, kroppsstraff och
vedergällning. Det var först under upplysningen som kritiken växte sig stark mot detta och tankar
om proportionalitet, förutsägbarhet och allas likhet inför lagen föddes i det som vi numera kallar för
klassicismen (Sarnecki, 20003:30-31). Även om grundtanken i det moderna straffandet finns i
klassicismen har den förändrats en del. Till exempel hävdade förespråkarna att brott utan uppsåt
skulle straffas lika som brott med uppsåt, vilket fallet inte är idag.
Under början på 1900-talet växte behandlingstanken fram. En utav utgångspunkterna i detta
tänkande var att avvikande beteende var psykologiskt eller biologiskt betingat. I detta skapades
tanken om att behandla människan, att omforma laglös till laglydig. Centralt i kriminalpolitiken
blev därmed rättspsykiatrin och möjligheten att vårda avvikaren istället för att straffa den, men även
samhällsstrukturen sattes i fokus (Lahti, 2000:179-181). Därmed skulle det arbetas förebyggande
och politiken skulle inriktas mot att minska snedfördelning av resurser i samhället, skapa skyddsnät
som hjälpte utslagna tillbaka in i samhället via behandling och rehabilitering. Tankar framställdes
om att det var bättre att hjälpa människor innan problemen uppstod än att försöka bota dem då
problemet redan uppstått (Sahlin, 2000:14).
När brottsligheten eskalerade i slutet på 60-talet och in på 70-talet höjdes röster, både i
Sverige och andra länder i västvärlden så som USA och Storbritannien, att kriminalpolitiken och
behandlingen av kriminella inte fungerade. Kritiker anklagade den rådande politiska makten för att
se för slappt på brottsligheten och att synen på brottslingen som en sjuk individ var felaktig
(Garland, 2001:61-63).
Robert Andersson beskriver i sin avhandling Kriminalpolitikens väsen (2002) att i Sverige
innebar denna behandlingskritik bland annat en misstro mot de lösningar som då existerade
(Andersson, 2002:60-65). Nya tankar om att alla kan begå brott, och att det dessutom var ganska
6
vanligt, innebar att behandlingstanken förkastades som felaktig (Andersson, 2002:64). En central
kritik mot behandlingstanken var att folk låstes in för vad de kan tänkas göra, inte för vad de gjort.
Samtidigt skedde en omvandling i politiken, som gick från välfärdstänkandet till en mer
marknadsinriktad politik (Garland, 2001:130-131). De tidigare kriminologiska idéerna byttes ut mot
idéer baserade på rational choice och tillfällighetsstrukturer. Detta innebar att kriminalpolitiken
gick från ett gärningsmannatänkande till ett offertänkande. Istället för att dömas till vård skulle
avvikaren dömas till fängelse. Istället för återanpassning till samhället fokuserades det på
allmänprevention, vilket ledde till att straffen blev hårdare och längre.
I detta nya marknadstänkande skapades ett nytt sätt att se på brottslighet, via risken (Nilsson,
2003:167). Det som tidigare beskrivits som problem beskrevs nu som risker. Därmed kom
farligheten i fokus. I detta framställs framtiden och brottsligheten som något svårkontrollerat och
skrämmande. Det skapades även en tudelning av brottproblemet, ansvarsgörandet och förnekelsen
(Andersson, 2002:177-180). Brottsligheten delades upp i två delar; i ansvarsgörandet skapades
egenansvaret där individen själv skulle ta ansvar för sitt liv, sina ägodelar och sitt beteende; i
förnekelsen skapades den grova brottsligheten som låg på statens ansvar. Ansvarsgörandet ledde till
en osäkerhet som gör att människor i större utsträckning ansåg sig ha ett behov att skydda sig mot
riskerna i samhället med hjälp av larm på bil och bostad och genom att försäkra sig och sin
egendom (Nilsson, 2003:170-171). I detta skapades en ny typ av moral. En moral kopplad till ett
tänkande som baseras på försiktighet, självbehärskning och ansvarsfullt beteende.
En annan viktigt punkt för svensk kriminalpolitik var kalla krigets slut och inträdet i EU.
Kalla krigets slut innebar att den tidigare hotbilden från bland annat Sovjetunionen försvann och
ersattes av någonting som skulle komma att framställas som mycket värre (Abiri, 2003:135). Det
diffusa, mörka, hemliga och svåråtkomliga hotet som kunde slå till när som helst, var som helst och
hur som helst. Ett synsätt som indirekt ledde till en rad skärpningar i flyktingpolitiken. När sedan
terrorattacken i New York inträffade den 11 september 2002 kastades ljuset på terrorismen. Detta
tillsammans med de nya öppnare gränserna mot framförallt öst, som EU-medlemskapet har
inneburit, har tjänat som legitimering för fler tvångsmedel, striktare flyktingpolitik och en hårdare
syn på avvikaren.
Sammanfattningsvis har utvecklingen därmed lett till att vi har fått en kriminalpolitik baserad
på ökad kriminalisering, hårdare straff, fokus på brottsoffret, allmänprevention och alarmism med
en retorik baserad på att brottsligheten alltid är för hög och att den är ett allvarligt hot mot
mänskligheten (Nilsson, 2003:165-167). Det är nu, precis som med behandlingstanken, inte längre
frågan om vad man har gjort, utan vad man kan tänkas göra (Garland, 2001:198). Med andra ord en
tendens till inriktning på att enbart handskas med brottsligheten och inte att lösa den.
7
2.3 Risk
Risk är inget nytt (Nilsson, 2003:160)1. Människan har förmodligen alltid upplevt världen eller
delar av världen som hotfull eller riskfylld och på olika sätt försökt förstå och anpassa sig till risken.
Risken är dock inte objektiv utan snarare konstruerad på så sätt att de risker en person upplever inte
behöver ha någon förankring i verkliga risker (Brink, Halldén, Maurin & Persson, 2005:10-13). Ett
och samma objekt kan väcka olika frågor och uppfattas och hanteras olika. Risksamhället beskrivs
av Bo Nilsson (2003) som ”en vändpunkt i det moderna, där det klassiska industrisamhället
(rikedomsproduktion) ersätts av ett samhälle styrt av risker (riskproduktion)” (Nilsson, 2003:162).
Inom politiken innebär detta att det föds ett växande behov av åtgärder för att öka tryggheten
(Nilsson, 2003:163). Risken ersätter på så sätt den plats som ras och klass och andra orättvisor haft
som legitimering för bland annat kriminalpolitik., välfärd byts med andra ord ut mot risk.
Vidare finns det en spänning mellan rätten till trygghet och rätten till frihet och hur dessa ska
förhålla sig till varandra (Sahlin, 2000:143). I en demokratisk stat måste invånarna garanteras
rättsäkerhet och samtidigt måste hänsyn tas till de mänskliga fri- och rättigheterna (Flyghed
2000:11-12). Dock innebär de gemensamma lagarna och upprätthållandet av staten en viss
inskränkning i personliga friheter, med andra ord är rätten till frihet och möjligheten till frihet inte
samma sak. Hotbilder är av stor betydelse för legitimeringen av brottsbekämpningsmetoder. Då det
är lättare att få legitimitet för åtgärder som innebär inskränkningar i den personliga integriteten om
det finns ett hot, framställs hotet inte sällan som diffust, extremt grovt, organiserat och tekniskt
utvecklat. Hotets mål är att störta de rådande samhällsnormerna (Bruun, & Christie, 1985:62-65).
Inte sällan framställs dessa hot som så allvarliga att den enda och effektivaste lösningen är krig, till
exempel war on crime, vilket legitimerar en slags undantagstillståndstänkande där normala
värderingar sätts åt sidan (Flyghed 2000:17).
I detta ingår även det som beskrivs som alarmism. Detta begrepp innebär att framförallt
politiken, men även medias framställning av brottslighet, baserar sig på alarmerande siffror på den
stigande, eller på tok för höga eller extremt farliga brottsligheten (Garland, 2001:66 & 153). Detta
kopplas ihop med att risken att bli utsatt för brottsligheten är stor och detta skapar ökande krav på
snabba och kraftfulla åtgärder eller en nytänkande politik. Stiltypiskt för denna alarmism är en
retorik som baserar sig på starka ord och utlämnande offerberättelser.
I och med att risken har kommit i fokus skapas en möjlighet att expandera brottsbegreppet till
att innefatta fler och fler beteenden (Hörnqvist, 2003:99-105). Här finns länken till den ökade
uppmärksamheten kring olika ordningstörningar och att fler och fler beteenden anses vara
avvikande utan att de för den saken skull är kriminaliserade, men risken genererar i en möjlighet att
använda till exempel polis för att stävja dessa beteenden. I brottsförebyggande syfte ska
8
ordningstörningar prioriteras både för att minska brottslighet och för att öka tryggheten. Här finns
även kopplingen till nolltolerans. Genom att reagera snabbt på småbrott och andra oönskade
beteenden undviker man att oordningen sprider sig i samhället. Därigenom minskar risken att
småbrottsligheten ska leda till grövre brottslighet (Kelling, 1997:2ff.). I och med den tekniska
utvecklingen som skett de sista årtiondena av 1900-talet har man även fått möjligheter att använda
sig utav teknisk utrustning för att kontrollera brottsligheten, utan att behöva använda sig av
närvarande vakter, och därigenom kan kostnaderna minskas (Garland, 2001:106).
I risken finns även kopplingen till marknadstänkandet. På den kriminalpolitiska arenan avser
detta ett slags ekonomiskt tänkande utifrån kropp och handlande (Andersson, 2004:391). Vi ska
anpassa oss och våra kroppar och vara kostnadseffektiva och kalkylera våra risker. En kropp, en
själ, en individ som inte är kostnadseffektiv i sig själv blir genast en belastning och en kostnad för
samhället. Detta står därmed i direkt kontrast mot det gamla välfärdstänkandet, där varje individ var
en del av en större massa (Garland, 2001:15-16). Detta får sitt uttryck genom effektivitets- och
resurstänkandet (Garland, 2001:189). I utvärderingar ska det bevisas att verksamheten fungerar
korrekt och är kostnadseffektiv, vilket i sin tur har lett till att utvärderingar görs på områden som är
enklare
att
utvärdera,
till
exempel personalens effektivitet,
istället
för till
exempel
ökning/minskning av återfall i brott (Andersson, 2004:394-395).
2.4 Offret
Brottsoffret har, som tidigare nämnts, fått en central roll i kriminalpolitiken. Garland (2001:144)
beskriver hur denna grupp har format om kriminalpolitiken och att brottsoffret ofta används i
legitimeringen av nya åtgärder. Tidigare, innan 70-talet, handlade debatten oftast om brottsoffrets
egen delaktighet i brottet eller rättare sagt det avgörande förhållandet mellan offer och gärningsman,
särskilt i brott mot person (Tham, 2000:28). Med andra ord var brottsoffret under
behandlingstanken en lågt prioriterad grupp. Staten prioriterade andra grupper som de ansåg var
mer utsatta, nämligen fattiga och sjuka (Lindgren, 2004:305).
Brottsoffrets ökade status kan förklaras på flera olika sätt, dels via kvinnans ökade status i
samhället och hennes frigörelse från den stereotypa bild av hennes sexualitet och hennes intåg på
arbetsmarknaden, dels via våldsbrottens ökning i statistiken från 70-talet och framåt och dels via det
fokus som FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och barnkonventionen gav (Tham, 2000:2933). I Sverige var sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9) en viktig punkt i utvecklingen av
brottsoffrets status. I denna uttrycktes idéer om att kvinnan fick skylla sig själv vid våldtäkt, vilket
ledde till stor debatt och så småningom även en ny politik.
1
Denna rubrik används endast som ett samlingsnamn för en rad olika företeelser inom kriminalpolitiken, men innebär inte i sig själv att alla
företeelser direkt kan kopplas till det som i forskningen kallas risktänkande, även om de kan anses hänga tätt samman.
9
Det är dock inte samma typ av brottsoffer vi ser genom historien. Om kvinnan, och även
barnen, lyftes fram på slutet av 70-talet, var det offer för vardagsbrott som fick uppmärksamhet
under 80-talet. Under 90-talet och 2000-talet har offer för hatbrott, misshandel i hemmet, traffiking,
hedersbrott men även barn som bevittnar våld hamnat i rampljuset (Lindgren, 2004:306).
Även om offret har ändrat skepnad genom åren genererar offret en politik där man för fram
utsattheten i förhållande till brottslighetens alarmerande ökning (Lindgren, 2004:307). Offret
framställs som den vanliga människan som lider av den ständiga brottsökningen, men även som
gärningsmannens motpol och när gärningsmannen straffas får brottsoffret sin upprättelse (Tham,
2000:33-34). I och med det vidgande brottsproblemet, där fler och fler beteenden ses som
kriminella, skapas även nya offer som till exempel samhället, som ska räddas med hårdare tag och
nolltolerans (Tham, 2006:157).
Den ökade uppmärksamheten på brottsoffret har många fördelar, exempelvis genom att den
kastar ljus på tidigare negligerade eller bortglömda grupper i samhället, men det finns en rad
nackdelar med denna fokus (Nilsson, 2003:116). Ett brottsoffer måste exempelvis passa in i den
mallen som är vedertagen för ett offer. Denne måste agera på ett visst sätt och visa att denne har
förstått konsekvenserna av brottet, att brottet satt spår. Nilsson (2003) hävdar att:
”Viktimiseringsideologin begår sålunda övergrepp på människor, i den meningen att den
skuldbelägger drabbade och begränsar deras handlingsutrymme.” (Nilsson, 2003:117). I denna
problematik uppdagas även att olika brottsoffer har olika status. Medan ett inbrottsoffer sällan
ifrågasätts får ett offer för misshandel eller sexualbrott ofta överbevisa att brottet har begåtts för att
bli trodd (Nilsson, 2003:32).
Uppmärksamheten kan även innebära nackdelar för hela samhället. Tham (2000) hävdar att
bilden av brottsoffret är baserade på ”(o)msorg, återupprättelse, vedergällning och abolitionism. I
dessa fyra ideologier ryms strategier som offerstöd, skadestånd och annan kompensation, hårdare
straff och straffrättens avskaffande. Att alla dessa olika synsätt i längden får problem att samsas är
knappast svårt att föreställa sig.” (Tham, 2000:37-38).
En ytterligare nackdel drabbar offrets motpol, gärningsmannen, men även kriminalpolitiken.
Att framhäva offret innebär nämligen att offret ställs mot den onda, grymma och hänsynslösa
gärningsmannen. När brottslingen framställs på detta sätt blir offrets oskuld tydligare (Nilsson,
2003:93). Beskrivningar av gärningsmannens värld som svart och uppväxten som trasig och fylld
av trauman, som en individ drabbad av biologiska defekter eller psykopati, framhäver att denne inte
är av samma värld som offret, utan någon som står utanför världen, offret och dess vanlighet
(Nilsson, 2003:112). I och med att kvinnan och brott mot henne uppmärksammas mer och mer i
jämnställdhetsdebatten förändras bilden av gärningsmannen ytterligare, från att ha varit ett offer,
blir denne en man som både vill och kan och som kommer att utöva våld mot kvinnan, eller som
10
Tham (2006) uttrycker det: han ”gör en vinst på offrets bekostnad/…/män slår kvinnor för att de i
allmänhet vill behålla sin makt över kvinnor…” (Tham, 2006:150)
Slutligen kan den stereotypa bilden av kvinnan som offer ge en övertro på lagarna och
”kvinnors rättighet att inte utsättas för våld blir en ursäkt för hårdare disciplinerande och
kontrollerade rätt.” (Lander, Petterson & Tiby, 2003:15). Detta är även den största risken med att
tilldela offret för hög status och straffa hårt för att rättfärdiga denna, eftersom detta, i långa loppet,
kan leda till ett oproportionerligt straffande, som i sin tur leder till en form av maktmissbruk över de
som klassas som avvikare (Christie, 1981:81).
2.5 Gärningsmannen
Den kriminologiska forskningen har genom tiderna fullkomligt spottat fram teorier för att förklara
varför brott begås, vad som driver gärningsmannen och vad som skapar en avvikare. Alla teorier har
sin egen lösning, sin egen orsak och sin egen lilla twist. Hur olika dessa teorier än må vara kan de
flesta kategoriseras i fyra olika grupper efter synen på människan och hennes handlande.
Indelningen är hämtad från Henry och Milovanovics bok Constitutive Criminology (1996). De delar
in de kriminologiska teorierna i kategorierna individ passiv, social passiv, social aktiv och individ
aktiv. Här redovisas inte enbart uppdelningen utan detta knyts även samman med den historik som
tidigare presenterats.
Den första typen, individ passiv, gjorde sitt intåg i kriminalpolitiken tillsammans med den
tidiga behandlingstanken och baserade sig på Cesare Lombrosos teorier om den födda brottslingen
(Sarnecki,
2003:128-129). En brottsling,
som
via sitt
specifika
utseende och vissa
personlighetsdrag, lätt kunde identifieras som avvikare. Människan är i detta sätt att tänka
determinerad, antingen biologiskt eller psykologiskt eller genom en kombination av de båda (Henry
& Milovanovic, 1996:17). Henry och Milovanovic (1996) skriver att skillnader i beteende mellan
individer avspeglar skillnader i gener, personligheter och hur dessa fungerar i den miljö de befinner
sig (1996:19-20). I modern forskning så innebär denna inriktning att man fokuserar på
neuropsykologiska effekter (Sarnecki, 2003:136-138). Forskningen utgår från sårbarheten i det
komplicerade sambandet mellan arv och miljö och då framförallt betydelsen av signalsubstansen
serotonin och dess betydelse för aggressivt och impulsivt beteende. I behandlingstanken resulterade
detta synsätt i tankar om att individen kunde behandlas för sina tillkortakommanden, alternativt, för
de individer som ansågs så sjuka att behandling inte var möjligt, legitimerade detta synsätt en
livslång inkapacitering av avvikare (Lahti, 2000:180).
Behandlingstanken baserade sig inte enbart på tanken om en helt determinerad människa, utan
även på den lite mer fria typen, nämligen social passiv och social aktiv. I den förstnämnda gruppen,
social passiv, ses människan och hennes beteende som en konsekvens av miljö, kultur och
samhällstruktur (Henry & Milovanovic, 1996:17). Detta med en viss determinism som innebär att
11
möjligheten att påverka dessa yttre faktorer, och därigenom sitt eget beteende, minskar drastiskt.
Centralt i dessa förklaringar är inlärningen (Henry & Milovanovic, 1996:21-22). Det handlar om
lärandet om den sociala verkligheten och accepterat beteendet. Resultatet av inlärningsprocessen
varierar, men inte på grund av individuella skillnader hos människan utan snarare på grund av
skillnader i typ av lärande och kvaliteten på det. Med andra ord, människor formas olika i olika
miljöer.
Basen är de socialekologiska teorierna (Sarnecki, 2003:152). Dessa utgår från samhällets
fysiska struktur. Där de sämsta områdena ofta saknar viktiga sociala inrättningar och där länkarna
mellan människor är svaga vilket leder till en social desorganisation. I dessa områden finns även
andra normer än i övriga delar av samhället och dessa normer förvaltas mellan människor och
värderingarna är ofta mer positiva till brottslighet, vilket leder till att en individ vallas in i ett
tänkande där brottslighet är en väg ut ur misären.2
Den tredje orsaksvarianten som kan länkas till behandlingstanken representeras av en socialt
aktiv människa, framförallt genom den så kallade stämplingsteorin (Sarnecki, 2003:181-182). Inom
denna teori ligger fokus på att orsakerna till brott är definierade av sociala förhållanden och dess
krav på individen med fokus på hur omgivningen reagerar på ens beteende. Om en individ bemöts
av samhället som dålig kommer det till slut leda till att individen ser sig själv som sådan. Därav
följer att om en individ stämplas som kriminell förstärks det kriminella beteendet. Människor med
negativ stämpel får således sämre livsmöjligheter än en människa med positiv stämpel. Grunden
ligger med andra ord i att samhället och människan konstrueras genom ständig interaktion (Henry &
Milovanovic, 1996:17), med betoning på hur ett beteende kriminaliseras och vem som har makten
att göra så (Sarnecki, 2003:184). Att sociala problem skulle vara någonting objektivt och något
förutbestämt anses vara felaktigt. ”Istället anser man att det rör sig om sociala konstruktioner, vilka
endast existerar i sitt eget specifika sammanhang – sin kontext.” (Sarnecki, 2003:183).3
Dessa två sätt att se på avvikandet, social passiv och social aktiv, avspeglade sig i den
svenska politiken under behandlingstanken på så sätt att man ”genom hälsovård, gratis sjukvård,
goda bostäder, subventioner för barnfamiljer och full syselsättning förebyggde fysisk och psykisk
ohälsa och social missanpassning.” (Sahlin, 2000:14).
När behandlingskritiken klingat av förflyttas fokus från en individ passiv, social passiv och
social aktiv individ till en individ aktiv människa. Med fokus på allmänprevention och
2
Edwin Sutherland formulerade i denna anda en teori om differentiella associationer. Hans teorier baserar sig på att inlärning inte innefattar enbart
normer och värderingar utan även olika tekniker för hur man begår specifika typer av brott och även hur man väljer brottslighet utifrån hur man
definierar lagarna (Sarnecki, 2003:153-156). Robert Merton som grundade Strain-teorin inspirerades av Sutherlands teori och såg även han
samhällsstrukturen som grund till brottsligheten (Sarnecki, 2003:159-164). Merton ansåg att det finns en obalans i samhället mellan mål och medel
och att denna obalans kan leda till vad han kallar strain. Sutherlands och Mertons idéer har i olika utsträckning inspirerat andra teorier inom detta
område, till exempel olika subkultur teorier (Sarnecki, 2003:164-166).
3
Denna typ av syn och forskning har fått sin rennäsans på senare år framförallt via genusforskningen. Denna utgår från att könen är konstruerade och
i denna konstruktion, som inte har något med de biologiska könen att göra, finns männens makt över kvinnan. Denna maktobalans är grunden till
kvinnans underlägsenhet och detta kan endast förändras genom att fokus läggs på kvinnors och mäns likheter istället för att framställa dess olikheter
(Sarnecki, 2003:201-210).
12
avskräckning, (Tham, 1995:103) växer således en ny inriktning fram, inriktad på rational choice,
kontrollteorier, situationell brottsprevention och hur samhället på ytan ska formas så att det blir
lättare att välja en laglig livsstil än en olaglig (Andersson, 2002:91-92). Gärningsmannen ses som
en kalkylerande parasit som ”om han väljer brott får han vad han förtjänar” (Tham, 1995:102).
Denna politik innefattar med andra ord teorier som utgår ifrån en människosyn baserat på Jeremy
Benthams homo economicus vilket innebär att alla människor är kapabla att avgöra vad som gynnar
och missgynnar dem och göra sina val efter dessa premisser (Sarnecki, 2003:32). Det som ger en
människa fördelar eller positiva upplevelser kommer hon att sträva efter (pleasure/belöning). Som
motvikt ligger de negativa effekterna eller straffet (pain/bestraffning). Här anses även låg
självkontroll vara en av orsakerna till att en individ väljer att begå brott, därmed genererar även
denna syn tankar om beteendeterapi som lösning på brottsligheten (Sarnecki, 2003:220).
Idag anses, med andra ord, individ aktiv vara den syn på brottslingen som är den mest
dominanta och även om de andra delarna inte är helt borta, står de lite mer i skymundan än tidigare
(Andersson, 2002:91-92).
2.6 Straffet
Detta avsnitt avser att presentera tre delar av det som kan kallas för grundtankarna inom straffandet:
prevention, vedergällning och restitution (kompensation).4 Det är naturligtvis inte enkelt att dra
exakta linjer mellan vad som är det ena och vad som är det andra utan delarna överlappar varandra.
Det är även viktigt att komma ihåg att de olika typerna av straffande som redovisas inte existerar i
sin rena form. Behandlingstanken kan till exempel inte sägas var helt ren från tankar om prevention,
även om behandling främst förespråkades för att bota sjuka individer. Precis lika svårt är det att
säga att vi nu straffar fullt ut efter vedergällnings- eller preventionstanken. Med andra ord, skulle vi
gå över till något annat blir det aldrig i dess rena form.
2.6.1 Prevention
Preventionen består av flera delar. Vad dessa delar innebär är helt beroende på vem som definierar
dem, men de kan alla sägas ha en sak gemensamt, de utgår alla från att brott ska förebyggas
(Sarnecki, 2003:388-390). Oftast talas det om allmänprevention, som innebär avskräckning av en
generell befolkning och avskräckning av potentiella brottslingar. Individualprevention är en annan
typ av prevention som innebär inkapacitering, avskräckning och behandling av de som redan är
kriminella (Tamburrini, 1993:5). Nedan redogörs kortfattat för dessa begrepp plus att ett tredje
begrepp läggs till, nämligen social och situationell prevention
4
Naturligtvis är det så att grundtanken i dessa förändras över tid, till exempel så var den klassiska vedergällningen baserad på ett öga för öga tänkande, vilket den inte är idag. Dock kan det sägas att alla typerna har en modern grundtanke som är baserad på hur dagens samhälle är konstruerat.
Dessutom finns fler uppdelningar och fler grenar inom de olika områdena, vilka inte redogörs för här (se bland annat Lab, 2004; Sarnecki, 2003;
Tamburrini, 1993).
13
2.6.1.1 Allmänprevention
Allmänpreventionen består av flera olika delar, däribland avskräckning (Sarnecki, 2003:378).
Tanken bakom denna typ av prevention är att förebygga brott i hela samhället genom moralbildning
och genom att avskräcka allmänheten från att välja en brottslig bana. Utgångstanken är att
brottslingen styrs av pleasure och pain, med andra ord, brott kan motverkas om det kostar mer än
det smakar (Lab, 2004:37). Främsta sättet att avskräcka från brott anses vara att ha ett straffande
som baseras på att straffet är proportionerligt med brottet, att det tillförs snabbt efter handlingen och
att sannolikheten att en individ blir straffad är hög5 (Lab, 2004:127-131).
2.6.1.2 Individualprevention
Inom individualpreventionen finns, förutom ovannämnda avskräckning även behandling (Sarnecki,
2003:378). Syftet med avskräckningen är att där syftet är att avskräcka redan kriminella individer
från att fortsätta med brottslighet. Syftet med behandlingen är att ta bort orsakerna till det brottsliga
beteendet. Behandlingen kan delas in i två delar (Tamburrini, 1993:1). Den ena går ut på att göra
det moraliskt förkastligt att bryta mot lagen och att få avvikande individer att leva upp till denna
moral via vägledning eller terapi.6 Den andra delen går ut på att med medicin eller psykiatri
behandla och hela den kriminelle.
Detta sätt att se på brottsligheten och dess lösning innebär att man koncentrerar sig på
brottslingen och inte handlingen. Handlingen är inte något som begåtts av en ansvarsfull och
rationell individ utan något som begåtts av en sjuk, rubbad människa, och eftersom sjukdom
knappast går att straffa bort använder man sig utav botandet. Därmed skiljer sig denna tanke från till
exempel allmänprevention och situationell prevention där handlingen är det viktiga och inte själva
gärningsmannen (Tamburrini, 1993:45). Inom den psykiatriska och medicinska delen har det dock
ingen betydelse om straffet och behandlingen har en moralgivande eller en generellt avskräckande
effekt på en hel befolkning utan den riktar sig enbart mot enskilda individer (Tamburrini, 1993:4546). Däremot kan det vara så att en befolknings åsikter om brottslighetens orsaker påverkas via
detta sätt att straffa.
Inkapaciteringen är även den en del av individualpreventionen och baseras på idéer om
brottsförebyggande åtgärder där kriminalitet ska göras så fysiskt omöjligt som det går. Dessa
åtgärder kan utformas på en mängd olika sätt: från fängelse och dödstraff till strikt övervakning
såsom hemarrest, fotboja eller via medicinsk inkapacitering7 (Tamburrini, 1993:65). Det ökade
tekniska kunnandet har utvecklat metoderna för inkapacitering under det senaste århundradet, och
kommer förmodligen att fortsätta att göra så. Dock kommer grundtanken, att fysiskt förhindra
5
Att, som vi kan se tendensen till idag, enbart tillföra hårare straff har enligt detta sätt att tänka endast effekt om risken att åka fast ökar
proportionerligt (Tamburrini, 1993:11).
6
Till exempel för att öka självförtroende, utbilda, förändra attityder med mera (Sarnecki., 2003:381).
7
Som till exempel kastrering
14
brott, alltid att vara den samma. En poäng här är att brottsligheten inte försvinner helt vid
individualprevention, då vissa individer fortsätter med brott under sin inkapacitering8 (Sarnecki,
2003:371).
2.6.1.3 Social och situationell prevention
Preventionen kan även delas upp i två andra delar, social och situationell. De sociala åtgärderna
anses i detta tankesätt vara de som är utformade för att ändra strukturen eller samhället (Sahlin,
2000:86-87). Dessa kan exempelvis vara inriktade på att öka den formella och informella kontrollen
i samhället, för att på så sätt förebygga brottslighet. Inom detta talas det även om utveckling och
välfärd och att långsiktigt minska individers benägenhet till brott via välfärdspolitik,
fördelningspolitik och reformering av miljöer som individer kommer i kontakt med till exempel
skola och bostadsområden. Detta tankesätt resulterar vanligtvis i åtgärder så som effektivisering av
polisens organisation, förbättrad lagstiftning och effektivare straffande. Den situationsinriktade
preventionen är precis som det låter fokuserad på att avskräcka brottslighet i specifika situationer,
genom till exempel ökad bevakning, antingen via tekniska lösningar eller genom väktare eller polis.
I denna uppdelning kan man enligt Sahlin se en intressant skillnad i synen på brottsligheten
”(n)är syftet är att minska brottslighet genom en förändring av samhällets sociala och ekonomiska
strukturer är utgångspunkten att individer normalt inte har en vilja till brott. Kriminalitet betraktas
som ett symptom på brister i individens situation eller uppväxtvillkor.” (Sahlin, 2000:86). Sahlin
skriver vidare: ”När det brottsförebyggande arbetet är inriktat på att bevaka platser och personer för
att omedelbart förhindra brott är utgångspunkten den motsatta, nämligen att det är normalt att begå
brott, om man har möjligheten och inte förlorar på det.” (Sahlin, 2000:87).
2.6.2 Vedergällning
Vedergällningen bottnar i moralen och vad som enligt lagen är omoraliskt och därmed straffbart.
Att inte straffa blir därmed moraliskt oförsvarbart (Tamburrini, 1993:84-85). Brottslingen har ställt
sig emot samhället via sitt brott och orsakat skada, denna skada måste repareras och det rätta sättet
att göra detta är att via hårt straffande slå tillbaka (Tamburrini, 1993:81). Därmed är ett straffande
som leder till att brottslingen lider bättre än ett straffande där brottslingen inte gör det (Tamburrini,
1993:95). Straffet är tänkt att, förutom att skydda moralen, även skydda medborgarnas rättigheter
(Tamburrini, 1993:87), och om rättigheterna kränks via den brottsliga handlingen måste staten
straffa gärningsmannen för att kunna upprätthålla offrets rättigheter, och på så sätt ska ett välordnat
samhälle skapas och upprätthållas (Tamburrini, 1993:91). Staten agerar därmed fel då den
misslyckas med att straffa en brottsling (Tamburrini, 1993:94). Detta misslyckande ses som en
dubbel viktimisering av offret (Nilsson, 2003:177).
8
Gäller framförallt under fängelsestraff och övervakning, men givetvis inte vid dödsstraff.
15
Vedergällningen kräver i modern tid inte uteslutande kännbara straff utan även upprättelse för
brottsoffret (Nilsson, 2003:87). Därmed ska offret inte enbart få den moraliska upprättelse som
denne via straffandet är berättigad till, utan även få en möjlighet att påverka rättsprocessen, en
utveckling som syns mer och mer i västvärldens straffrätt (Nilsson, 2003:87; Garland, 2001:169).
2.6.3 Restitution
Denna form går ut på, precis som i vedergällningen, att brottslingen har orsakat offret skada och ska
kompensera och ställa till rätta, men inte mot samhället, utan mot det specifika brottsoffret
(Tamburrini, 1993:81). Upprättelsen här ligger dock inte som i vedergällningen, att genom straffet
hämnas på brottslingen, utan i att brottslingen ska ersätta offret personligen.
Tanken är enkel, gärningsmannen har, via sitt brott, kränkt en annan persons rättigheter
(Tamburrini, 1993:141-142). Offret har förlorat något vilket innebär att gärningsmannen måste
gottgöra detta. Tanken är att brottsoffret inte ska straffas eller skadas flera gånger av brottet, till
exempel genom att denne via skatten betalar för gärningsmannens skador eller inkapacitering.
Denna form ska därför inte blandas ihop med de skadestånd som en förövare kan åläggas att betala i
dagens rättsprocess i kombination med fängelsestraff. I denna form handlar kompensationen eller
ersättningen enbart om att gärningsmannen personligen ska ge brottsoffret upprättelse för förlorad
egendom eller uppstådd skada, antigen via ekonomisk kompensation, straffarbete eller medling.
Viktigt här är att se skillnaden mellan dagens medling och restitutionens medling. I dagens medling
innebär det inte att gärningsmannen slipper annat straff. I restitutionen anses kompensationen
tillräcklig som straff och därmed utesluts tanken om fängelse eller böter. Det enda tillfälle då
brottslingen kommer att sändas till fängelse är om denne vägrar gå med på den kompensatoriska
uppgörelsen eller om denne anses vara så farlig för samhället att det är olämpligt att inte
inkapacitera (Tamburrini, 1993:141-142).
16
3. Metod och material
3.1 Material
Under en treveckorsperiod varje år lämnar riksdagsledamöterna in sina förslag till riksdagen
(Riksdagen.se, 2006b). En motion kan antingen vara skriven av en enskild ledamot, en konstellation
av ledamöter, antingen från ett parti eller från flera olika, eller av ett helt politiskt parti 9. Beroende
på innehåll i dessa motioner tas de upp för behandling i olika utskott. Efter att utskotten har
behandlat förslagen kan eventuellt beslut tas i riksdagen. Det är dock få motioner som kommer så
långt som till en lagändring eller stiftande av en ny lag, de flesta beslut avslås.10
Justitieutskottet har hand om de motioner som behandlar hela rättsväsendet, vilket exempelvis
innefattar, polis, kriminalvård och domstolsväsende, och är ett av de utskotten som behandlar flest
antal motioner varje år (Riksdagen.se, 2006b). Då syftet är att se till den moderna kriminalpolitiken
har motioner från det senaste riksmötet, 2005/06 valts ut.11
3.2 Tillvägagångssätt
3.2.1 Innehållsanalys
I analyserandet av text kan en rad olika metoder användas. Den analys som görs i denna uppsats är
en kvalitativ innehållsanalys. Det finns två olika typer av innehållsanalys, kvantitativ och kvalitativ
(Bergström & Boréus, 2005:43-44). Den förstnämnda kännetecknas framför allt av att något
kvantifieras, med andra ord att något mäts eller räknas, medan den sistnämnda mer systematiskt
analyserar en text. Systematiseringen kan ske på olika sätt, antingen genom att man klargör
tankestrukturer, ordnar delar logiskt eller genom klassifikation av olika teman (Esaiasson, Gilljam,
Oscarsson & Wängnerud, 2005:235). Exempelvis kan användandet av vissa begrepp räknas,
uppmärksamheten av något kan undersökas eller så kan man undersöka hur något värderas, finna
mönster av olika slag i texter från samma tidpunkt eller i ett tidsperspektiv eller om något är
objektivt framställt (Bergström & Boréus, 2005:45-47). Med andra ord tas textens helhet eller
viktiga delar fram med hjälp av noggrann läsning, och sedan ställs dessa mot kontexten (Esaiasson
et al., 2005:233). Den vanligaste formen är att undersöka vad texten säger, det som uttrycks explicit,
men även det outsagda kan kommas åt till exempel vid analys av metaforer (Bergström & Boréus,
2005:44-45). Det finns flera fördelar med att använda sig av innehållsanalys, en utav dem är att en
stor mängd text kan analyseras på relativt kort tid.
9
Av ett oppositionsparti, undertecknat av partiledaren.
Oppositionspartierna lämnar även in reservationer på regeringens propositioner. Dessa kommer inte att ingå i min analys då det är brukligt att
partier lämnar en partigemensam reservation mot regeringens proposition för att markera sitt avståndstagande mot regeringens politik (Riksdagen.se,
2006c).
11
Denna uppsats påbörjades våren 2006.
10
17
För att genomföra analysen måste ett kodschema konstrueras. Detta används som mall för vad
som är viktigt i texten (Bergström & Boréus, 2005:49-50). Viktigt är att först läsa igenom materialet
sedan konstruera sitt schema och testa det på en del av materialet och sedan modifiera det för att
sedan koda om hela materialet. För att uppnå högre validitet och reliabilitet kan med fördel en
pilotstudie göras innan.12 Denna studie kan sedan ingå i huvudanalysen.
En utav de viktigaste aspekterna med innehållsanalys är att verktyget används konsekvent.
Verktyget kan således inte ändras under pågående analys utan att analysen måste göras om på nytt
(Bergström & Boréus, 2005:50). Detta på grund av att om verktyget inte används konsekvent på ett
helt material, till exempel på två texter som ska jämföras med varandra, speglar resultatet inte
skillnaden i texterna utan skillnader i hur dessa texter har bedömts. Dock är det upp till forskaren att
avgöra hur stor vikt de olika texterna ska få i själva analysen, utifrån hur frågan är ställd (Esaiasson
et al., 2005:225).
3.2.2 Urval
Urvalet av motioner har gjorts i flera steg. I första steget hämtades motionerna från riksdagens
hemsida (Riksdagen.se, 2006a), och urvalet är därmed baserat på de motioner som fanns upplagda
där under motioner i justitieutskottet för givet riksmöte.13 Redan här uteslöts motioner som bestod
av reservationer mot regeringens propositioner. Bland de motioner som återstod togs inte någon
hänsyn till vilket parti som lagt förslaget,14 eller om det var flera ledamöter, hela partier eller om det
var ledamöter från flera partier. Urvalet i detta läge bestod av 358 motioner.
För att begränsa urvalet ytterligare, uteslöts de som inte innehöll förslag till åtgärder på
konkret brottslighet. Vissa motioner behandlar nämligen inte detta, eftersom justitieutskottet
behandlar motioner som tar upp förslag gällande hela rättsväsendet. Motioner innehållande till
exempel förslag på hur budgeten bör se ut, hur mycket ersättning en nämndeman ska ha och var en
ny polishögskola ska placeras uteslöts därmed. Med andra ord så har 164 motioner uteslutits ur
urvalet vid detta steg. Naturligtvis är inte dessa motioner ointressanta vid en analys av
kriminalpolitik, men urvalet har begränsats för att de motioner som berör konkret brottslighet är de
mest centrala i förhållande till syfte och frågeställningar. Dessutom var det inte möjligt rent
tidsmässigt att innefatta alla motioner i analysen eftersom det hade gjort en noggrann läsning
omöjlig. Outtalad brottslighet kategoriseras därmed inte in bland de som ingick i urvalet. Däremot
fanns det obestämd brottslighet som med grund i teorin är intressanta nog att ha med i en analys och
det är de motioner som inte tar upp typ av brottslighet men där det ändå föreslås en rad orsaker,
problem eller lösningar. Dessa motioner baserar sina förslag på en rad begrepp som brottsoffer,
12
I detta uppsatsarbete har ingen tid funnits till att göra en pilotstudie.
Enligt riksdagens informationsavdelning fanns alla lagda motioner vid riksmötet 05/06 tillgängliga på hemsidan vid datumet för inhämtandet.
14
Vilket parti som lagt förslaget är givetvis inte helt ointressant, men är intressantare i en ideologianalys av kriminalpolitiken än vid en
innehållsanalys.
13
18
vardagsbrottslighet, ungdomsbrott och grov brottslighet utan att närmare gå in på vad detta innebär
rent
konkret.
I
urvalet
ingick
även
motioner
som
föreslår
nykriminaliseringar
och
avkriminaliseringar. I det sista urvalssteget, bestående av 194 motioner, valdes var tredje motion ut.
Detta skedde efter den numrering som motionerna har. Det slutgiltiga urvalet består således av 65
stycken motioner.
3.2.3 Analysverktyg
Analysen gjordes på så sätt att olika teman skapades för att därigenom kunna kategorisera in
motionerna. De första temana består av orsaker till brottsligheten och brottsproblemet. Motionerna
kategoriserades efter konkreta påståenden om vad som ansågs vara orsaken till den brottslighet som
togs upp. I de fall då ingen orsak nämndes låg fokus på varför det anses vara viktigt att en typ av
brottslighet, eller brottslighet generellt bekämpas med åtgärderna som föreslås. Vidare skapades
även teman vad gäller åtgärderna och lösningen på brottsligheten och av vilken anledning dessa
förespråkas eller vilket syfte de anses ha. Dessa teman baseras på ett antal olika kriterier som ställts
upp i teoriavsnittet.
De olika temana följer nedan.
För brottslighetens orsaker och varför åtgärden behövs gäller följande kriterier.
Individ passiv: Styrs av sitt arv och psykologiska svagheter.
Social passiv:
Uppväxtmiljö, segregation och nedgångna bostadsområden
skapar kriminalitet.
Social aktiv:
Stukturen och maktfördelningen i samhället och vår
reaktion på beteende skapar brottslighet.
Individ aktiv:
Individen väljer brottslighet och väljer därmed sin egen
situation.
Risk:
Statistiken visar att brottsligheten är alarmerande hög eller
stigit markant.
Politiken som förs är felaktig eller nuvarande lagar är
verkningslösa.
Rättsäkerheten eller det allmänna rättsmedvetandet hotas.
Offer:
Ytterligare kränkningar efter brottet.
Behöver upprättelse.
Har via brottet kränkts och orsakats lidande.
19
För de olika typer av åtgärder som föreslås har dessa kriterier ställts upp i förhållande till
grundtanke inom straffandet.
Prevention:
För att minska brottsligheten.
För att förebygga brottslighet med utbildning och moral.
För att avskräcka individer.
För att fysiskt förhindra brott.
För att genom rehabilitering förändra beteende.
Vedergällning: För att straffa den som gjort fel.
För att brottslingen förtjänar att lida.
För att statuera exempel.
För att rättfärdiga offret via hårdare straff.
Kompensation: För att rättfärdiga offret via kompensation.
Ekonomisk kompensation och straffarbete framför fängelse.
För att utbilda gärningsmannen i moral och respekt.
3.3 Metodkritik
Precis som i annan forskning är god validitet och reliabilitet viktigt vid en textanalys. God validitet
innebär att metoden som används för att besvara frågeställningen verkligen kan göra detta
(Bergström & Boréus, 2005:34). Enligt Bergström och Boréus (2005:34f) innebär en
konstruktivistisk syn på samhället att validiteten förändras, inte enbart via den valda metoden, utan
även utav vem som tolkar och vilkar erfarenheter och vilken förståelse denna har. Här kommer även
reliabiliteten in i bilden. Denna handlar om noggrannhet via intersubjektivitet och intrasubjektivitet.
God intersubjektivitet innebär att olika forskare kommer fram till samma resultat med samma
analysverktyg. I ett konstruktivistiskt synsätt är detta dock orimligt det bör istället strävas efter
”genomskinlighet och välgrundad argumentation.” (Bergström & Boréus, 2005:36). God
intrasubjektivitet innebär att samma forskare får samma resultat, med samma verktyg, vid olika
tillfällen.
Vad gäller denna analys bedöms validitet och reliabilitet som god, men inte maximal. I
skapandet av verktygen har noggrannhet eftersträvats och klara kriterier har satts upp för hur texten
ska analyseras och dessa har inte frångåtts vid något tillfälle, inte heller har kriterierna ändrats under
arbetets gång. I detta läge är det svårt att förutspå hur god intrasubjektiviteten är, eftersom det inte
finns någon möjlighet att, inom tidsramen för denna uppsats, gå tillbaka till analysen vid ett senare
tillfälle och se om samma verktyg genererar samma resultat. För att göra det möjligt att testa
intersubjektiviteten har urval och verktyg redovisats. Det är, trots detta, svårt att avgöra om en
annan forskare skulle komma fram till liknande resultat. Dock finns en ökad möjlighet till detta då
20
analysverktyget presenterats. Om utgångspunkten är konstruktivistisk innebär det dock att
fullständig objektivitet inte kan uppnås vilket även omöjliggör att två forskare når samma resultat
per automatik enbart för att analysverktygen är desamma, men det utesluter inte att slutsatsen blir
liknande.
Det finns dock några problem med urvalet. Det mest övergripande problemet är att syftet går
ut på att analysera kriminalpolitik. Urvalet är dock starkt begränsat till ett fåtal politiska motioner
som därigenom inte kan ge den övergripande bilden av politiken som efterfrågas. Urvalet är inte
heller viktat vare sig för längd på motioner, antal förslag i motionerna var för sig eller politisk
tillhörighet. Detta innebär att vissa partier och vissa typer av brottslighet eller syn på denna kan ha
fått överdriven styrka i resultatet. Något som inte hade varit fallet om alla motioner inkluderats.
Vidare får det inte glömmas bort att vissa partier förespråkar viss typ av politik och i och med detta
kan vissa typer av förslag ha blivit mer dominerande än andra om deras motioner blivit
överrepresenterade i urvalet.
Det finns ytterligare ett problem med urvalet. Då detta baseras på motioner, och de flesta
motioner läggs av de partier som inte sitter i regeringen, eller av regeringspartimedlemmar som inte
fullt stödjer regeringspolitiken, finns en risk att motionerna framhäver kritik mot politiken som förs,
just för att politiken inte är deras egen.
Även teoridelen kan ifrågasättas något. En del av den litteratur som används i denna uppsats
är baserad på utländska förhållanden. Att dra spikraka paralleller mellan Sveriges och till exempel
USA:s kriminalpolitik är givetvis inte fullt möjligt. De delar av denna litteratur som använts har
dock knutits till svenska förhållanden och svensk forskning, vilket gör att de kan anses
representativa.
Slutligen kan uppdelningen av de olika typerna av straffande kritiseras framför allt då de
kopplas till en analys av till exempel kriminalpolitiska motioner. Ingen utav de tre typerna,
restitution, prevention eller vedergällning, kan sägas vara helt befriade från tankar som länkar ihop
dem. Exempelvis ligger restitutionen i sin optimalaste form nära preventionen då gärningsmannen
antas minska sin brottslighet då denne får betala hela rättsprocessen, det vill säga exempelvis vad de
kostar att anlita en polis att ta fast brottslingen eller att anlita en domstol som fastställer
kompensationsnivån. Kostnaden för brottet anses helt enkelt bli en avskräckande faktor, vilket
gränsar in i preventionen (Bedkober & Billante, 2004:60).
21
4. Resultat
4.1 Inledning
Resultatet kommer här delas upp i fem delar. Den första delen, generella resultat, går kortfattat
genom motionerna generellt. De följande fyra delarna redovisar resultat gällande delarna
gärningsman, offer, risk och straffet. Under rubrikerna kompensation, prevention, vedergällning och
hantering av brottsproblemet redovisas resultaten för kategorin straffet. Preventionen delas upp i
underkategorierna: avskräckning, individualprevention och social och situationell prevention.
Viktigt att anmärka här är att avsikten inte är att redogöra för alla motioner en och en,
eftersom det skulle ta allt för mycket plats i anspråk, utan denna resultatdel har byggts upp så att
den framhäver de framställningar och beskrivningar som framkommit i analysen och vissa motioner
kommer att citeras då de innehåller uttryck som är representativa för respektive framställning.
4.2 Resultatredovisning
4.2.1 Generella resultat
Innehållet i de 65 motionerna som urvalet består av varierar ganska kraftigt, både vad gäller antal
författare, antal åtgärdsförslag, typ av brottslighet som tas upp och längd på själva motionen. De
flesta, 62 stycken, är skrivna enskilda riksdagsledamöter eller av konstellationer av
riksdagsledamöter från samma parti och endast tre stycken är skrivna av ledamöter som tillhör olika
partier. 35 motioner är skrivna av en enda författare eller förslagsgivare och 30 av flera. En motion
är skriven av en så kallad politisk vilde.15 Åtgärdsförlagen varierar i antal. Det vanligaste är att en
motion innehåller endast en förslagspunkt,16 men flertalet motioner innehåller även fler
åtgärdspunkter eller förslag till riksdagsbeslut.
4.2.2 Gärningsmannen
Om den kriminologiska forskningen om brottslighetens orsaker och lösningar är massiv, är
omnämnandet av gärningsmannen och orsaker till dennes brottslighet det motsatta i de
kriminalpolitiska motionerna. I endast 15 utav motionerna omnämns någon form av orsak till
brottsligheten. Majoriteten av de förslag som lämnas in är därmed inte baserade på en
orsaksförklaring eller lösningar som direkt kan kopplas till orsaken. Då vissa längre motioner
innehåller flera olika orsaksförklaringar så är antal motioner färre än antal omnämningar om orsaker
till brott. Antal omnämningar är därmed 18 stycken.
I det fall där en orsak nämns skulle det vara enkelt att dra slutsatsen att kategorin individ aktiv
skulle vara den mest förekommande, på grund av den uppmärksamhet som den rationella individen
15
En riksdagsledamot som av en eller annan anledning inte tillhör något av de politiska partierna som finns representerade i riksdagen.
22
fått i politiken under de senaste två decennierna. Så är dock inte fallet. Den mest vanliga
orsaksförklaringen ligger på en social passiv avvikare. Orsaksförklaringar av denna typ omnämns i
12 fall av de sammanlagda 18. I de övriga sex fallen utgörs två av dem av individ aktiv och två utav
social aktiv och två motioner berör en gärningsman eller orsak som kan kategoriseras som individ
passiv.
Social passiv beskrivs bland annat som att ”människor slutar bry sig” i en förfulad och sliten
bostadsmiljö (Motion 2005/06:Ju 364). ”(o)trygga uppväxtförhållanden”, ”bristfälliga skolor” leder
till uppbyggnad av ”subkulturer med kriminalitet i fokus” (Motion 2005/06:Ju 381). Slutligen hur
frodas kriminaliteten ”då människor isolerar sig från varandra.” (Motion 2005/06:Ju 490).
I de motioner där orsaken kan kategoriseras som individ aktiv beskrivs gärningsmannen som
någon som väljer sina handlingar och sin brottsliga karriär, exempelvis talar motion 484 om ”inre
kontroll” som är avgörande för en individs beteende och att tillfällena måste bli färre så individen
väljer rätt (Motion 2005/06:Ju 484).
Social aktiv representeras här av ”maktojämlikheten mellan könen och dess uttryck existerar
och återskapas överallt i vårt samhälle” och brottsligheten ses ”som en del i en patriarkal
samhällstruktur” (Motion 2005/06:Ju 378).
Slutligen beskrivs brottslingar i kategorin individ passiv som till exempel en person som
”lider av psykiska störningar” (Motion 2005/06:Ju 381).
4.2.3 Risk
Under denna rubrik samlas ett antal olika motiveringar till varför åtgärder ska genomföras. Dels
handlar det om den stigande, alternativt för höga, brottsligheten, med andra ord den alarmerande
brottsutvecklingen i samhället. Till exempel kan polisen enbart koppla 16 procent av alla brott till
en gärningsman (Motion 2005/06:Ju 314): ”anmälningar av mäns våld mot kvinnor har ökat med
20% de senaste tio åren.” Vilket är ”oerhört skrämmande siffror” (Motion 2005/06:Ju 378). Det
används även motiveringar i stil med att det finns risk att rättssäkerheten äventyras, dels för att
lagen är otydlig på något vis eller rent utav felaktig. Exempelvis att lagen måste vara transparent för
att uppnå ”rättsäkerhet” (Motion 2005/06:Ju 227). Alternativt så kan det handla om att den politik
som förs är felaktig och sänder ut fel signaler som inte stämmer överens med det allmänna
rättsmedvetandet. Lagen ”strider mot allmän rättsuppfattning” (Motion 2005/06:Ju 216), det
”försvårar för de rättsvårdande myndigheternas arbete” (Motion 2005/06:Ju 223), eller ”regeringens
inställning till brottslingar är alltför daltande och dumsnäll” (Motion 2005/06:Ju 251). Sammanlagt
framställer 49 motioner motiveringar via risk.
Dock kan det inom motiveringen i motionen finnas påpekande om hur regeringen bör föra sin politik, utan att detta tas upp som ett ”förslag till
riksdagsbeslut”.
16
23
4.2.4 Offret
Att brottsoffret fått ökad uppmärksamhet och har stor betydelse i kriminalpolitiken märks
tydligt vid denna analys. Då få motioner talar om varför brott begås, talar betydligt fler om
brottsoffret och dess utsatthet och lidande. I sammanlagt 31 av motionerna motiveras åtgärder med
offrets lidande. ”Det handlar om människor som främst är offer för en annan individs missdåd”
(Motion 2005/06:Ju381). Det ”kan bli traumatiskt för offren” (Motion 2005/06:Ju 429) och ”om
brott förhindras undviks mycket lidande” (Motion 2005/06:Ju 484).
Då brottoffret specificeras i motionerna är det mest förekommande offret kvinnan, men även
barn förekommer. Kvinnan som offer beskrivs i motionerna som individer som är begränsade av
”vardagsrädslan” och som ”tvingas leva med ett underliggande hot mot sin kroppsliga integritet och
självbestämmanderätt” (Motion 2005/06:Ju 378), och hemmet är för kvinnan ”en plats för våld,
sexuella övergrepp och psykisk tortyr” (Motion 2005/06:Ju 422). Men vuxna kan även göra våra
barn till brottsoffer när de ”dag och natt, ägnar sig åt att kränka våra barn.” (Motion 2005/06:Ju
425),
4.2.5 Straffet
Vid en granskning av på vilket sätt politikerna vill straffa förespråkas det brottspreventiva i första
hand, nämligen i 46 fall. Vedergällningen är den näst mest förekommande och representeras i 20
fall. Den sista typen, restitution, kan sägas finnas representerad i ett enda fall. En kvicktänkt person
uppmärksammar förmodligen ganska snart att summan av dessa tre överskrider antalet motioner i
urvalet. Anledningen till detta är att preventionen och vedergällningen förespråkas tillsammans
inom två motioner, och därmed överskrider summan antalet motioner.
I nedanstående avsnitt, som går in på de tre delarna prevention, vedergällning och restitution,
kommer de fyra orsakskategorierna individ aktiv, social passiv, social aktiv eller individ passiv
endast kopplas till straffet när detta tjänar något syfte. De flesta motioner föreslår nämligen samma
åtgärder oavsett vilken orsak som anses ligga bakom brottet. Som exempel förespråkar både motion
474, motion 422 och motion 378 i stort sett samma lösningar eller åtgärder trots att den första inte
går in på någon orsak alls och orsakssynen i motion 422 kan kategoriseras som social passiv och i
378 som social aktiv.17 Då orsakskategoriseringen är av intresse för analysen kommer dessa
presenteras med sin orsakssyn kopplat till typ av åtgärd och straffande.
4.2.5.1 Restitution
Då restitutionen endast förespråkas i en enda motion, en motion som dessutom inte nämner någon
specifik orsak till brottsligheten, blir denna analys knappast djupgående. Att motionen är ensam i
sitt slag innebär även att den får överdrivet fokus i detta resultat, på ett sätt som de andra
17
Åtgärderna som föreslås är bland annat ökat stöd åt kvinnojourer, inskränkningar i mannens fri- och rättigheter (exempelvis hårdare straff eller
bevakning) och ökade rättigheter åt våldsutsatta kvinnor.
24
motionerna inte får. Med detta i åtanke redovisas delar av innehållet för att ytterligare belysa
tankarna bakom restitutionen och hur den avspeglas i kriminalpolitiken.
Motionen i fråga förespråkar i första hand medling men även möjligheten att gärningsmannen
ska kunna ”göra rätt för sig och arbeta av eventuellt skadestånd.” (Motion 2005/06:Ju284). Det som
skiljer detta från medlingsprojekt inom de övriga två typerna av straffande är som tidigare nämnts
att denna form går ut på att gärningsmannen inte straffas i övrigt utan straffet ligger just i att inse
vad man gjort, kompensera och ge möjlighet att ”ställa till rätta så långt det går” (Motion
2005/06:Ju284).
I detta enda fall är dock restitutionstanken begränsad till ett enda område, ungdomar som
begått brott mot andra ungdomar, och därför blir det även problematiskt att påstå att restitutionen
förespråkas generellt vid olika typer av brott. Syftet med medlingen i detta fall är att rädda
ungdomarna ”från ett liv i kriminalitet och drogmissbruk” (Motion 2005/06:Ju284).
4.2.5.2 Prevention
Preventionen skiljer sig inte från nästföljande kategori, vedergällningen, på grund av de åtgärder
som föreslås utan varför åtgärderna anses nödvändiga. I detta fall handlar det om att åtgärderna
förespråkas för att de av en eller flera anledningar anses verka brottsförebyggande och
avskräckande, både allmänt och individuellt. Motionerna i denna grupp tar upp alla fyra sätten att se
på brottslingen eller orsaken till brott, nämligen individ aktiv, social passiv, social aktiv och individ
passiv.
4.2.5.2.1 Avskräckning
I denna grupp kommer ingen skillnad göras mellan allmän avskräckning och individuell
avskräckning. Detta på grund av att det i motionerna inte framgår om det är tidigare kriminella man
avser att avskräcka eller om det är allmänheten generellt. De flesta förslagen motiveras med någon
form av det som i teorin kallas för risk, men även offret får stor uppmärksamhet. Risk och offret är
även kopplade till varandra genom att offret lider av den höga brottsligheten, men offret kan även
stå ensamt som motivering till åtgärder.
I de motioner som förespråkar åtgärder kopplade till avskräckning handlar det om att genom
att ge polisen ökade befogenheter för att öka upptäcktsrisken eller att skärpa straffen och därigenom
uppnå avskräckning. När detta kopplas till risk handlar de flesta motiveringarna om hur lagföringar
har ökat, hur alarmerande hög brottsligheten är eller hur få lagförningarna är jämfört med antal
anmälningar. Som i motion 274 där man vill tillföra ökade polisbefogenheter för att ”i
brottsförebyggande syfte söka efter vapen och andra farliga föremål.” (Motion 2005/06:Ju274). I
denna motion vill man även ta bort den ”rabatt” på straffet som en åtalad kan få och därigenom
skärpa straffen. Detta motiveras med den ökade brottsligheten och det stora mörkertalet (Motion
25
2005/06:Ju 274). Samma tendens finns om man ser till brott i trafiken där ”alla trafikanter som
överträder lagen skall uppfatta att de får en kännbar påföljd” (Motion 2005/06:Ju401). Med detta
syfte vill man, för att avskräcka den potentielle brottslingen, höja bötesstraffet.
Polisens ökade befogenheter förespråkas på flera olika sätt med en rad åtgärder som ökad,
kameraövervakning eller möjlighet att använda sig av störningsutrustning för mobiltelefoni,
buggning, infiltration och brottsprovokation, och gäller framför allt brottslighet som berör rikets
säkerhet. Motiveringarna görs i dessa fall både utifrån risken och utifrån offret. ”Den svenska
inställningen har länge varit naiv” hävdar motion 480 (Motion 2005/06:Ju480) och brottsligheten
slår till där det ”för tillfället är mest lönsamt till lägsta möjliga risk” (Motion 2005/06:Ju480). I
motion 532 motiveras åtgärderna med att polisen behöver dessa utökade tvångsmedel för att ”hålla
jämna steg med de kriminella” (Motion 2005/06:Ju532).
I vissa fall ska dock tvångsmedlena begränsas med ökad kontroll på polis och domarväsende
som i motion 419. Utmärkande i denna grupp är motion 384 som motsätter sig ökade tvångsmedel
och även situationell prevention då man anser att dessa åtgärder är verkningslösa. Istället vill man
öka bevakning på dem som bevakar (exempelvis polisen och SÄPO) genom tillsättandet
kontrollerande instanser.
Avskräckningen kan dock motiveras med andra begrepp än brottstatistik och risk, nämligen
offret. Här hittar vi brott mot rikets säkerhet och framförallt djurrättsaktivister som ska avskräckas
från brottslighet genom ökade straff (Motion 2005/06:Ju412). Vidare finns brott mot barn
representerat i denna kategori, till exempel hur barn drabbas av pedofili över Internet. Internet utgör
en arena där denna typ av beteende ”florerar” utan att någon gör något. Barnen anses ”rättslösa
gentemot vuxnas perversioner” (Motion 2005/06:Ju425).
I denna grupp motioner hittas även ett fåtal ny- och avkriminaliseringar. En nykriminalisering
som föreslås är kriminalisering av prostitution (Motion 2005/06:Ju394). Detta för att sexköpslagen
anses vara en ”halvmesyr” som ger ”underliga signaler om vår lagstiftning” (Motion
2005/06:Ju394). De som antas hamna i prostitution ska, via lagen, avskräckas att ta till prostitution
som lösning på en hård vardag, men det anses även att gärningsmannen (sexköparen) behöver
rehabiliteras under straffets gång.
I preventionen hittas de enda fallen av avkriminalisering som föreslås. Detta rör ett och
samma typ av brott, nämligen brott mot vapenlagen. I dessa fall (Motion 2005/06:Ju269, Motion
2005/06:Ju546) anses förbudet mot ljuddämpare och licenstvånget när det gäller jaktgevär vara
onödiga. Varför? Jo, för att det anses att lagen inte har den avskräckande preventiva effekt som var
tänkt, nämligen att minska tjuvskytte och att vapnen missbrukas i andra kriminella syften. Det är
med andra ord viktigare att värna om jägarens hälsa och hörsel. Jägaren är med andra ord ett offer
för felaktig lagstiftning.
26
4.2.5.2.2 Individualprevention
I detta avsnitt redogörs först för behandlingen och sedan för inkapaciteringen. Den behandling som
förekommer i motionerna är strakt begränsad till vissa områden, nämligen till brott som
skadegörelse och olika vålds- och sexualbrott. I vissa fall förespråkas behandlingen som ett
komplement till övrigt straffande men det finns även ett fåtal fall där gärningsmannen enbart ska
vårdas och inte traditionellt straffas via fängelse.
Inom behandlingen finns några fall där orsaken till brott presenteras. I det första fallet
representeras orsaken genom synen på individen som kan kategoriseras som social passiv. I detta
fall berör motionen klottrare och i det fall där personen redan fastnat en kriminell klottermiljö ska
denne hjälpas rätt via behandling eller avprogrammering. Man skriver att ”(m)ånga beskriver
kulturen och livet som klottare som en sorts beroende. Det går inte att sluta, ‘kicken är för stor’.”
(Motion 2005/06:Ju364).
Det finns dock ett annat fall där orsaken kan kategoriseras som social passiv som inte går in
på vilken typ av brott gärningsmannen har begått, men konstaterar att ”det finns brott som är så
grymma, omänskliga och fruktansvärda att gärningsmannen av såväl individualpreventiva som
allmänpreventiva skäl måste hållas helt avskild från det övriga samhället” (Motion 2005/06:Ju 384).
Denne individ ska dock inte inkapaciteras för evigt utan det är viktigt att man försöker ”omvända
den dömde” med hjälp av behandling av olika slag (Motion 2005/06:Ju 384).
Vidare finns ett fåtal fall där brottslingen framställs på ett sätt som kan kategoriseras som
individ passiv. Den första motionen i fråga fokuserar på personer med neuropsykiatriska
funktionshinder. Förslagsgivarna anser att det finns en uppenbar ”risk” med dessa individer och ett
ökat behov att upptäcka dessa personer i riskzonen i ett tidigt skede för att behandla dem (Motion
2005/06:Ju484). Men inte heller i detta fall avslöjas vilken typ av brott en sådan gärningsman kan
tänkas begå.
Det andra fallet av orsakstypen individ passiv finns i motion 381 (Motion 2005/06:Ju381).
Där vill förslagsgivarna stifta lagar mot ”stalking” och i detta avseende förutsätts att individen som
systematiskt förföljer en annan person gör det på grund utav att denne är psykiskt sjuk och i behov
av vård. Anledningen till varför den nya lagen behövs i detta fall är att ”det handlar om att
samhället ger sitt fulla stöd till den som utsätts för brott.” (Motion 2005/06:Ju381).
I och med ovanstående motion 381 kommer vi rakt in i kärnan i hela denna kategori, både
behandling och inkapacitering inkluderade. Förslag i dessa kategorier fokuserar nämligen i första
hand på sexualbrott och våld i hemmet. I motion 297 handlar detta om att redan dömda
sexualbrottslingar ska få inskränkningar i sin tillgång till pornografisk litteratur eftersom de behöver
”en verksamhet som förändra attityder och som genom studier eller på annat sätt förbereder dem för
en väl fungerande tillvaro i frihet i framtiden” (Motion 2005/06:Ju297). Förslaget som sådant ger
27
därmed ingen indikation om att brottslingarna är i behov av behandling för att de anses sjuka, vilket
gör det problematiskt att påstå att dessa motioner, till skillnad från den ovan presenterade fallet med
stalking, kan klassas som en individ passiv syn.
Inkapaciteringen täcker några få typer av brott som alla drabbar kvinnan, däribland våld och
förföljelse. Förslagen som läggs består av ökad inkapacitering, antingen via fängelse men även via
hård bevakning som fotboja, eller som i motion 314 med att gärningsmannen får en GPS-sändare
kopplad till sig. Offret kan sedan följa förövarens minsta rörelse. Detta motiveras genom att peka på
olika statistiska siffror som talar om den höga brottsligheten men det motiveras även med
”brottsoffrens otrygghet” (Motion 2005/06:Ju314). Både otryggheten och brottsnivån hävdas ska
minska om offret kan följa sin gärningsman.
4.2.5.2.3 Social och situationell prevention
Inom kategorin situationell prevention finns ett intressant undantag. Det som är speciellt med detta
är att motionerna i denna grupp är ensamma om att ta upp problemet med skadegörelse och klotter
och gör det dessutom med en förklaring till vad som anses vara orsaken till uppkomsten av
företeelsen. De motioner som tillhör detta undantag pratar om vad som kan kategoriseras som en
social passiv individ och tar upp problem med klotter och skadegörelse och hur detta förfular vår
miljö och leder till att normer och moral försämras och leder därmed till ökad brottslighet och en
ökad otrygghet. Lösningarna som ska verka preventivt, med andra ord en minskning av både klotter
och klottrare, innebär att en åldersgräns på 18 år ska införas för köp av sprayfärg (Motion
2005/06:Ju355; Motion 2005/06:Ju364)18.
Vidare uttrycks denna typ av prevention via följande tankar och idéer i motionerna: för att öka
tryggheten och minska brottsoffrets utsatthet vill motion 484 införa en rad olika åtgärder.
Brottsutsatta geografiska områden ska belysas, tjejer ska få egna parkeringsplatser i garage med
extra belysning och nära till utgången och områden ska byggas om så de blir mer överskådliga. Man
menar att det är viktigt att ”ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, och hur
det görs möjligt för människor att se och synas i trygga miljöer” (Motion 2005/06:Ju484).
En slags motståndare till den tekniska övervakningen är motion 419, där man förespråkar fler
människor istället för mer teknik i form av förbud mot ensamarbete i nattöppna butiker och
trafikvärdar istället för kameror i kollektivtrafiken.
Vad gäller den andra delen av denna kategori, den sociala preventionen, representeras den i de
flesta fall av ungdomsbrottsligheten och hur skolan ska ges resurser för att fånga upp ungdomar
som riskerar att hamna snett (Motion 2005/06:Ju 510) och hur man med ett väl uppbyggt samarbete
mellan ”föräldrar, barnomsorg, skola och närpolisen/…/kan förhindra allt från mobbning till
kriminalitet bland barn och ungdomar” (Motion 2005/06:Ju 409).
28
4.2.5.3 Vedergällning
Åtgärderna som kan kopplas till ett vedergällningstänkande utmärker sig på så sätt att de alla
motiveras av antingen offrets lidande eller den eskalerande brottsligheten och otryggheten. I ett
första skede kan det konstateras att den enda typ av människosyn som framhävs i dessa motioner är
en social passiv individ. I övrigt finns ingen orsaksförklaring till brottsligheten. Vidare skiljer sig
inte motionerna i denna grupp speciellt mycket från den nyss nämnda preventionen, skillnaden
ligger i hur motiveringen framställs. Om åtgärderna i den förra gruppen motiverats med att de
fungerar preventivt, saknas här en sådan motivering. Det handlar uteslutande om att värna om och
skydda offret och om att straffa för att statuera exempel via hämnd.
Motiveringarna fördelar sig jämnt mellan det som här kallas risken och offret, som ofta
framställs tillsammans för att ge motiv till straffandet. Vad gäller åtgärderna har de det gemensamt
att de alla förespråkar exempelvis lagskärpningar, ökade polisbefogenheter eller hårdare straff. Det
intressanta med dessa åtgärder är att de alla kan nämnas i en och samma motion utan att motionen i
fråga ens nämner vilken typ av brottslighet det gäller. Det förespråkas helt enkelt enbart mer av det
ovanstående med motiveringen att brottsoffret måste stå i centrum av kriminalpolitiken (Motion
2005/06:Ju344), och att ”upprättelse för brottsoffret eller brottsoffrets anhöriga, är att brottet
verkligen utreds och att gärningsmannen åtalas för brottet.” (Motion 2005/06:Ju381), vilket
framhålls som det ”viktigaste” i kriminalpolitiken (Motion 2005/06:Ju381).
Vid fokus på typer av brottslighet finns förslag gällande trafikbrott och droger representerade.
Dessa två är kopplade till varandra då det till viss del anses att det senare är orsaken till det första. I
det första fallet; trafikbrott, vill man ge poliser ökade befogenheter vid brott som enligt lag är ringa,
för att skydda eventuella offer (Motion 2005/06:Ju243). I den senare gruppen handlar det även här
om ökade polisbefogenheter då det förespråkas möjligheter att drogtesta barn från 12 års ålder.
Detta för att minska skadan på samhället och för att minska det mänskliga lidandet (Motion
2005/06:Ju484). Men vissa vill även likställa att köra påverkad och orsaka en dödsolycka med dråp,
som är ett uppsåtligt brott, istället för nuvarande vållande till annans död (Motion 2005/06:Ju532).
I övrigt förespråkas vedergällningen, så som den beskrivs i teorin, endast vid våldsbrott och
sexualbrott av olika typer. Inom barnpornografibrott måste det bli lättare att döma någon för brottet
(Motion 2005/06:Ju223). Här innebär även Internet ett hot eftersom det är ”ett smörgåsbord av barn
möjliga att utnyttja” (Motion 2005/06:Ju429). Detta är ”traumatiskt för offren” och ”en kränkning”
och därför vill man förbjuda pedofiler att ta kontakt med barn under 15 år över Internet. (Motion
2005/06:Ju429)
Lättare att döma måste det även bli i våldtäktsmål, där lagen måste ändras så att kvinnans
rättigheter tas tillvara på och gärningsmannen kan straffas för sitt brott. Längst går här motion 532
18
Motion 364 förespråkar även behandling som en del lösning på problemet, se under avsnitt individualprevention.
29
som för fram att även en medhjälpare till våldtäkt ska dömas för våldtäkt, då detta ”moraliskt sett”
är ett lika allvarligt brott som våldtäkten i sig (Motion 2005/06:Ju 532).
Vad gäller våld tas endast våld mot kvinnor och våld inom hemmets gränser upp och fokus
ligger på att ”våld mot kvinnor är ett särskilt allvarligt våldsbrott” (Motion 2005/06:Ju232). Den
skrämmande statistiken visar att ”vår/lagstiftarens fantasi inte räcker till för att förstå vilka
lagändringar som är nödvändiga” lagen måste kunna skydda kvinnan och barnen från både hot,
trakasserier och ekonomiska förluster, därför måste straffen bli hårdare” (Motion 2005/06:Ju232).
Kvinnans situation måste tas på allvar. Det räcker inte enbart med besöksförbud utan
gärningsmannen måste bevakas hårdare med fotboja (Motion 2005/06:Ju474), och om ett
”besöksförbud kränks så borde personen i fråga omedelbart anhållas och sättas i fängsligt förvar”
(Motion 2005/06:Ju 325). En annan utrycker det så här: ”Det är viktigt att skyddsåtgärder i fall av
misshandel i hemmet tar sikte på att begränsa förövarens rörelsefrihet, snarare än att inskränka den
drabbades livsutrymme.” (Motion 2005/06:Ju532). Därför måste man ha ”hårda och skyndsamma
åtgärder” (Motion 2005/06:Ju532). Det anses även viktigt att kvinnan får den ekonomiska
kompensation hon förtjänar (Motion 2005/06:Ju532).
Inom området våld mot kvinnor finns även en andra gärningsman, nämligen staten eller
rättsväsendet. Ett stort hot mot kvinnan är nämligen de ytterligare kränkningarna som kvinnan
utsätts för i rättsprocessen. Detta vill man stävja genom att utbilda personer inom rättsväsendet i
exempelvis genusteori för att ta vara på kvinnans rättigheter (Motion 2005/06:Ju422). Rättsväsendet
kan även vara gärningsman på ett annat sätt, genom att själv begå brott. När detta är fallet ska
poliser eller övriga tjänstemän inom rättsväsendet dömas hårdare när dessa begår brott för att
upprätthålla förtroendet för rättsväsendet och för att inte kränka offret. Kränkningen anses extra stor
om offret får möta en tjänsteman som en gång blivit dömd för samma brott som offret blivit utsatt
för (Motion 2005/06:Ju325).
Vad gäller nykriminaliseringar är den mest utmärkande här motion 448 som, om man
hårddrar det, sägs vilja kriminalisera feghet. Förslaget går ut på att kriminalisera underlåtenhet att
anmäla ett pågående brott. Man ska med andra ord inte enbart straffas för att man har begått ett
brott utan även för att man har bevittnat ett men inte vågat anmäla.
4.2.5.4 Hantering av brottsproblemet
Under rubriken risk samlas i denna uppsats flera olika delar som alla anses att på ett eller annat sätt
påverka kriminalpolitiken. I detta avsnitt presenteras två av dem lite närmare, nämligen
marknadstänkande och hantering av brottsproblemet.
I de motioner som tar upp förslag till åtgärder vad dessa typer, utmärker sig åtgärderna
speciellt genom att alla gå ut på en och samma sak, de erbjuder ingen orsaksförklaring, eller någon
30
ambition att minska brottsligheten,19 utan de förespråkar utvärdering och utredning av både lag och
myndigheter och övriga samarbetspartners inom det kriminalpolitiska området. Åtgärderna kan inte
direkt kopplas till någon utav sätten att se på straffandet helt enkelt för att de uppträder inom både
preventionen och vedergällningen.20 Med andra ord kan det sägas handla om en hantering av
problemet, istället för en lösning av det. Nedan förklaras hur detta framträder i motionerna.
De flesta åtgärderna fokuserar på brottslighet som speciellt rör kvinnan, nämligen våld i
hemmet och sexualbrott. Det handlar om att man vill utreda lagens effektivitet (Motion
2005/06:Ju232), utreda vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället och utreda hur staten ska
finansiera tillsynsfunktioner som ska se över att länsstyrelsen arbetar effektivt tillsammans med
kvinnojourerna
(Motion
2005/06:Ju378).
Vidare
förespråkas
även
en
översyn
av
skadeståndssystemet (Motion 2005/06:Ju381), och att ”utföra årlig redovisning av samhällets
åtgärder mot våld mot kvinnor” (Motion 2005/06:Ju 537). Det finns dock exempel då dessa tankar
inte enbart berör brott mot kvinnan. Ett exempel på detta är att man vill ha ökad redovisning av
vilka insatser poliser vidtar för att stoppa brottslighet (Motion 2005/06:Ju274). Syftet är dock, i de
flesta fall, att på ett bättre sätt effektivisera arbetet så att inte brottsoffret kränks ytterligare en gång i
rättsprocessen, eller som motion 381 utrycker det: ”regelverket kring förhör bör ses över med ett
tydligt brottsoffer- och vittnesperspektiv för att underlätta för den som ska höras så att inte
rättegången upplevs som ytterligare ett trauma vid sidan av själva brottet” (Motion 2005/06:Ju 381).
19
20
De kan dock förekomma i samband med andra åtgärder och framhävs tillsammans med dessa som viktiga tilläggsåtgärder.
Precis som flera andra företeelser som till exempel ändringar av lagar.
31
5. Analys
5.1 Inledning
Ovanstående resultat visar hur brottsproblemet framställs på flera olika sätt och hur detta motiverar
åtgärder. Teoriavsnittet i denna uppsats visar att utvecklingen inom kriminalpolitiken bland annat
lett till ökad kriminalisering, fokus på brottsoffret, risktänkande, hårdare straff, vedergällning och
prevention. I denna analys kommer teorin att kopplas till resultatet under rubrikerna: straffet, orsak,
hotbild och offret.
5.2 Straffet
I analysen av motionerna har framkommit att de flesta förespråkar någon form av vad som i teorin
framställs som prevention, men även att flertalet åtgärdsförslag kan kopplas till vedergällningen. En
stor del av åtgärderna ligger på ökat straffande av olika typer. Att detta är så pass vanligt
förekommande som det är i motionerna är dock inte någon överraskning. Teorin har visat att vi gått
mot ett straffande baserat på både avskräckning och vedergällning och en av nackdelarna med att
lägga fokus på offret är just att det inte sällan även leder till ett oproportionerligt straffande (se till
exempel Christie, 1981:81; Tham, 2000:37-38; Garland, 2001:130-131). Att restitutionen, som
endast förespråkas i en motion, inte får speciellt mycket uppmärksamhet är därmed knappast
konstigt.
Lite överraskande är dock att den situationella preventionen inte är tydligare än den är i
motionerna. I den nya kriminalpolitiken finns ett behov att se om sitt eget hus, att vara effektiv, men
även att kunna kontrollera stora delar av befolkningen effektivt och med låga kostnader. Detta,
tillsammans med fokus på rutinaktivitetsteorier, tillfällesstruktur och rationella individer, borde ge
en större andel förslag baserad på situationell prevention.
En motsägelse, eller vad som vid första anblicken kan se ut som en motsägelse, är
uppmärksamheten kring behandling. Då behandlingen kritiserades hårt på 70-talet byttes den mot
andra idéer. Hutchinson (2006:459-460) hävdar att det är ett misstag att tro att behandlingstanken
försvunnit helt från kriminalpolitiken. Istället har den förändrats för att passa in i den nya politiken
och är mer individfokuserad, på så sätt att det är vissa specifika individer som passar in i
behandlingstanken, och inte hela massan. Denna förvandling har skett parallellt med, och även
påverkats av, den övriga kriminalpolitiken och denna nya individualiserade behandlingstanke
vinner enligt Hutchinson (2006:459-460) mer och mer popularitet inom kriminalpolitiken, utan att
den för den sakens skull ger en ny återgång till behandlingstanken.
32
5.3 Orsak
I motionerna finns ingen tydlig orsaksförklaring till brottslighet. I de flesta fall specificeras inte vad
som anses orsaka brottsligheten och i de fall där en orsaksförklaring presenteras finns oftast inte
någon direkt koppling till en specifik typ av åtgärd. I teorin har framkommit att synen på straffandet
och synen på brottslighetens orsaker har förändrats genom tiden och att vi lever i en tid där den
rationella brottslingen dominerar (se till exempel Victor, 1995:5; Lahti, 2000:179-181; Sahlin,
2000:14). Därmed borde även denna syn på brottslingen vara dominant i motionerna, så är dock inte
fallet. De gånger som en orsak nämns ligger en klar majoritet i kategorin social passiv och inte som
teorin föreslår, vid individ aktiv.
Hur ska detta förklaras? En del av förklaringen kan ligga i det Nilsson (2003:112) skriver om
kopplingen mellan offer och gärningsman. Att beskriva gärningsmannen som påverkad av en svart
och problemfylld uppväxt ger möjlighet att framhäva offret som det vanliga, och det som ska
beskyddas. För att offret ska kunna användas som legitimerande av nya åtgärder måste
gärningsmannen framhävas som något utöver det vanliga.
I motionerna beskrivs gärningsmannen vid ett fåtal tillfällen. Vid dessa tillfällen är denne ”ett
hot mot demokratin” (Motion 2005/06:Ju412), ”pervers” (Motion 2005/06:Ju425) och hotfull och
farlig (Motion 2005/06:Ju532). Detta stämmer väl överens med det faktum att gärningsmannen som
hot behövs för att legitimera stärkning av offret i kriminalpolitiken. Dock är omfattningen av denna
beskrivning så liten att det knappast helt och hållet kan förklara fenomenet att orsaken inte är av
intresse i motionerna.
Utifrån detta skulle det kunna tänkas att utgångspunkten att en gärningsman är rationell,
tillfällighetsförbrytare eller individ aktiv, innebär problem. Det är svårt att måla ut en exakt bild av
en brottsling, då synen innebär att vem som helst som mister kontrollen kan begå ett brott. Därmed
ger detta inte den tydliga legitimering som behövs för att genomföra åtgärder så som hårdare straff.
I motionerna skapas det med andra ord en diskrepans mellan orsak och hur åtgärden motiveras och
den åtgärd som föreslås.
Detta kan även vara en utav anledningarna till att det i de flesta fall inte finns någon
orsaksförklaring till brottsligheten, orsak och lösningar matchar inte varandra. Det är svårt att
legitimera hårdare straff då vem som helst kan bli kriminell. Istället ligger mycket utav fokus vid
konsekvensen av brottet. Detta blir extra tydligt i de motioner som talar om en farlig och riskfylld
gärningsman, men inte någonstans beskriver vilket brott denna har begått eller kan tänkas begå.
Som om det fanns ett mantra som säger att brottslighet är farligt och skapas av farliga individer ska
straffas hårt oavsett omständigheter.
33
Men är det verkligen så? För att komma till rätta med detta krävs djupare analys ur andra
vinklar än enbart orsak och straffande.
5.4 Hotbild
Kriminalpolitiska åtgärder legitimeras och försvaras med beskrivningar om gärningsmannen som
hotfull, oförutsägbar och farlig (Flyghed, 2000:17). Eftersom denna framställning är ovanlig i
urvalsmotionerna (se ovan, avsnitt orsak), kan det knappast påstås att det finns något större stöd för
denna framställning i denna analys. Åtminstone om detta som ovan kopplas direkt till
gärningsmannen som individ. Däremot så finns det stöd för att brottsligheten i stort beskrivs som
det farliga hotet. Detta leder rakt in i risken. Som tidigare visats är risken det vanligaste sättet att
framställa behovet av åtgärder på. Vanligtvis är det den alarmerande höga brottsligheten som
genererar olika åtgärder av varierande typer, så som ökad bevakning, tvångsmedel och fler poliser. I
motionerna finns en genomgående kritisk hållning till kriminalpolitiken, lagarna och statens
agerande i förhållande till brottsligheten.
Därmed handlar det inte så mycket om att individ eller medborgare ska se över sina
personliga risker och sitt eget handlande utan snarare om att framförallt staten ska ta sitt ansvar över
människan. Med andra ord är det logiskt att gärningsmannen inte hamnar i fokus, utan att det är
precis som Tham (2000; 2006) skriver, offret som får fokus på sig, inte enbart som individ, utan
även som samhället.
Staten ges ett stort ansvar för den ökade brottsligheten och även ett ansvar att ta tag i
situationen. Den ska generera trygghet åt de laglydiga medborgarna. I motionerna framgår det att
det finns en farlighet i brottsligheten som fenomen, men det farliga i sig är inte den brottsliga
handlingen utan de efterföljande effekterna den får. Effekten, att det skapar ett lidande och en
kränkning, och om inte staten kan, antingen via preventiva metoder såsom avskräckning,
övervakning eller via vedergällning, ge den trygghet eller de rättigheter en medborgare har rätt till
begår staten en felaktig handling. Detta genererar i sin tur ytterligare en kränkning av offret. Staten
blir därigenom en del av hotet och farligheten. Många av lösningarna hamnar därmed inte på en
lösning på brottsligheten utan på ett hanterande av problemet och konsekvensen av det. Ett bra
exempel är de motioner som ger förslag på hur staten ska agera för att brottsoffret inte ska kränkas
en ytterligare gång i rättsprocessen.
En stor del av motionerna tar därigenom upp förslag till åtgärder som inte direkt har med den
brottsliga handlingen att göra utan det handlar om hur offret betraktas och hur offret mår. Detta är
extra tydligt inom de motioner som förespråkar vedergällningen där tyngden på rättfärdigandet
kastar en skugga över gärningsmannen som ska straffas hårt på olika tänkbara sätt. Då även
samhället blir ett offer, blir även gärningsmannen en annan än individen, nämligen staten, och hur
straffas den?
34
Välfärdens kriminalpolitik gick i korthet ut på att staten hade det övergripande ansvaret över
avvikarna och det var statens uppgift att se till att brottsligheten låg på en låg nivå. Brottslingar
kunde botas med behandling, eftersom de ansågs antigen som sjuka eller som offer för sociala
omständigheter (Sahlin, 2000:14; Lahti, 2000:179-181) De tendenser som finns i motionerna idag
skulle kunna ses som en slags återgång till välfärdstänkandet, men en välfärd som endast innefattar
laglydiga medborgare, och inte de som begår brott. De lämnas utanför.
5.5 Offret
Analysresultatet av motionerna är motsägelsefullt på flera olika sätt. För det första finns flera
svårigheter att direkt koppla resultatet till den teori som ställts upp. För det andra att det ena inte
utesluter det andra i motionerna. Flera olika sätt att motivera en åtgärd eller framställa
brottsligheten eller dess problem på mynnar ut i samma åtgärdsförslag.
Dessa motsägelser skulle kunna förklaras med en gemensam nämnare, risken kopplat till
offret. Som ovan nämnts kan en del av förklaringarna ligga på offret generellt, eller samhället och
den laglydiga medborgaren som offer. Men det finns ett annat offer som lyser starkt genom
motionerna, nämligen kvinnan.
Detta förklaras bäst via att koppla till en intressant iakttagelse vad gäller konstruktionen av
brottsoffret i motionerna. I teoriavsnittet beskrivs hur olika offer har olika status (Nilsson,
2003:116-117) och det blir extra tydligt i motionerna. I det flesta fall där offret nämns specifikt i
motionerna innebär detta en kvinna eller ett barn. Det finns inte en enda motion som uteslutande
talar om ett manligt offer. När mannen nämns som offer är det indirekt i form av till exempel offer
för HBT-brott21 eller direkt, i form av gärningsman. Kvinnan nämns dock enbart indirekt som
gärningsman och då i förhållanden där män eller homosexuella kvinnor misshandlas av sin partner
(Motion 2005/06:Ju 378).22 Barn beskrivs däremot oftare än kvinnor som gärningsmän, då i
samband med ungdomsbrottslighet.
Delar av den situationella preventionen kan kopplas till ett kvinnligt offer, då lösningar
riktade mot kvinnor föreslås som till exempel ”garage med särskilda tjejparkeringar” (Motion
2005/06:Ju484). En stor del av motionerna tar dock upp våld och sexualbrott mot kvinnan. Detta
gäller framför allt motionerna vars åtgärdsförslag kan ses som vedergällning, där en klar majoritet
berör detta ämne, men även förslag inom preventionen tar upp detta och då ofta med förslag på
individualpreventiv nivå. I detta kan man säga att det finns, precis som Lander et al. (2003:15)
föreslår, en övertro i motionerna på lagen och straffet som avskräckande, brottsförebyggande och
även som rättfärdigande. Oavsett av vilken anledning ett brott begås, kan det förhindras med någon
HBT är ett samlingsnamn för personer som är homo-, bi- eller transsexuella (För djupare förklaring se till exempel RFSL – Riksförbundet För
Sexuellt Likaberättigande, 2006). Brott som riktas mot dessa personer enbart på grund av deras sexuella läggning, rubriceras som HBT-brott. Offer
för HBT- brott behöver därför inte nödvändigtvis vara en man, men kan vara det. En läsare måste med andra ord använda lite fantasi för att skapa ett
manligt offer, medan kvinnan, och barnen, pekas ut direkt.
21
35
form av hårdare straffande. I denna övertro glöms gärningsmannen, och i vissa fall även brottet,
bort. Detta sätt att se på brottsproblemet skulle, som Tham (2006:150) antyder, kunna vara starkt
förknippat med uppmärksamheten av kvinnans status i samhället och mäns makt över henne, och
det jämnställdhetsfokus som detta genererat i.
Nilsson (2003:117) hävdar att viktimiseringsideologin begränsar och skuldbelägger offret,
men när så mycket fokus i motionerna hamnar på kvinnan som offer skjuts skulden över på någon
annan, nämligen mannen. Med det menas inte mannen som utövar våld mot kvinnan, utan mannen
generellt. Genom att stärka kvinnans status reduceras mannen till en pervers och något kallblodig
varelse som hejar på våldtäkter som om det vore cirkusföreställningar, över Internet utnyttjar dessa
långa smörgåsbord av barn och sedan går hem och misshandlar sin kvinna. Detta gör mannen till
någon som står utanför världen (Nilsson, 2003:112), och kanske är det detta som är anledningen till
varför orsaken till hans beteende inte är värt att nämnas i motionerna. Varför leta efter en orsak till
något som ligger utanför vår räckvidd för påverkan?
Detta är givetvis en nattsvart bild av brottsproblemet och den kriminalpolitik som
ledamöterna vill skapa. Givetvis behöver det inte vara så illa. Resultatet av analysen kan bero på
något helt annat. Det skulle kunna vara så som Noreen (2002) föreslår att en politisk diskurs skapas
på olika nivåer och att diskursen förändras från det att den skapas tills det att den kommer till
uttryck i ett politiskt beslut (2002:10-11). Detta kan tolkas på så sätt att den framställning av
brottsproblemet, som framkommer i motionerna, inte är det färdiga politiska beslutet och därför är
det svår att koppla detta till en teoretisk modell som, till stor del, är baserad på tagna beslut. Dock
innebär inte detta att analysen är felaktig, utan enbart att den visar tendenser på en annan nivå. En
nivå där kriminalpolitiken fokuserar på risk- och offerpolitik.
22
Med andra ord finns det i detta fall ett manligt offer, som indirekt pekas ut, genom kvinnan som slår.
36
6. Avslutande diskussion
6.1 Sammanfattning
I inledningen av denna uppsats ställdes tre frågor gällande motioner: Vilka orsaker anses ligga
bakom det avvikande/brottsliga beteendet och brottsligheten i stort? Vilka typer av åtgärder föreslås
och hur motiveras dessa? Vilka typer av straffande innebär dessa åtgärder? Nedan sammanfattas
kort hur dessa frågor besvarats genom analysen av urvalsmotionerna.
Vad gäller den första frågan har det framkommit att i de få fall där det framhävs någon orsak
till brottsligheten eller det brottsliga beteendet ges det framför allt en social passiv orsaksförklaring.
I de övriga fallen, de som inte kan knytas till någon orsak, lämnas orsaksfrågan obesvarad. Det är
inte heller direkt möjligt att koppla beskrivningar av gärningsmannen till det som i teorin framställs
som legitimering av åtgärder via diffusa hot och farlighet, eftersom sådana beskrivningar i stort
saknas i motionerna. Däremot kan det sägas att det finns en annan tydlig tendens, nämligen att
koppla legitimeringen till offrets lidande eller risk.
Vad gäller den andra frågan visar analysen att de flesta åtgärder är inriktade på allmänt ökat
straffande, hårdare straff och effektivisering av bland annat polisväsendet. Vanligtvis går det ut på
att straffen ska bli längre, fler beteenden ska bestraffas, potentiella brottslingar bevakas hårdare och
lagtexten ska ändras så fler individer kan fällas för ett brott. En del av åtgärderna är även inriktade
på att utvärdera hur lagen och staten hanterar brottsligheten.
Tredje och sista frågan visar att den typ av straffande som oftast förespråkas är någon form av
prevention, men även vedergällningen får stor uppmärksamhet. Det har dock inte funnits några
direkta stöd för restitutionen.
6.2 Reflektion
Jag hade i den inledande fasen av skrivandet av denna C-uppsats en bild framför mig, en bild
hämtad ur den litteratur vi använt oss av under A-, B- och C-kursen i kriminologi. En bild som
bland annat sa: människan är rationell, människan tänker ekonomiskt, politiken är baserad på ett
marknadstänkande. Det var även det jag förväntade mig att till stor del hitta. Men jag förväntade
mig även att finna välgrundade motiveringar skrivna av politiker där någon form av kriminalpolitisk
bakgrund lyser igenom. Jag förväntade mig att hitta motioner i stil med: Eftersom en människa kan
välja mellan att snatta och inte snatta så föreslår jag, eller en människa som växt upp under vissa
socioekonomiska förhållanden, eller en person som diagnostiserats med ADHD löper en större
risk… och så vidare. Eller åtminstone någon form av bakgrund och tanke om vad som kan orsaka
den brottslighet man vill förändra. Kanske kan det inte begäras att en politiker ska göra djupgående
analyser i en motion, men en liten hänvisning till forskning eller nämnande av en djupare idé till
37
varför man anser att något är lämpligt att införa, hade jag faktiskt förväntat mig. Och vad hände
egentligen med den rationella individen som är styrd av pleasure och pain?
I inledningsarbetet av denna uppsats hade jag även en fråga som jag önskade få svar på. En
frågeställning som visade sig vara för komplicerad för att, inom ramen för denna uppsats, svara på.
Frågan löd: Följer idéerna i motionerna den röda tråd som tycks löpa genom västeuropeisk och
angloamerikansk kriminalpolitik, eller finns det andra röster som försöker göra sig hörda? På ytan
kan svaret tyckas enkel. Förlagen består i huvudsak av preventiva åtgärder precis som teorin
föreslår. Risk, offer och vedergällning får även en likvärdig del av uppmärksamheten, medan
gärningsmannen får väldigt liten del av den. Restitutionen förespråkas endast i ett fall. Alltså följs
den röda tråden och det finns inga andra röster som försöker göra sig hörda, eller?
Analysen visar att, går man djupare in i dessa delar och ställer dem mot varandra, blir svaret
inte lika självklart. Offret är en kvinna och mannen är en gärningsman. Att kvinnan inte ses som en
typiskt gärningsman, kanske inte är så konstigt då mannen är överrepresestaterad i brottstatistiken.
Men när upphörde mannen att vara ett möjligt brottsoffer? Och är detta ett exempel på nya röster
som försöker göra sig hörda, och vart leder det? Svaren på dessa frågor är inte lätta att ge, och det
kanske kan tyckas oväsentligt att ställa dem i anslutning till denna uppsats, då analysen är baserad
på en liten begränsad del av kriminalpolitiken. Men då kriminalpolitiska diskursen påverkad från
olika håll och i olika riktningar, kanske det är just i förhållande till motionerna denna fråga ska
ställas. Någonstans måste fröet till förändring börja växa, och varför inte i kriminalpolitiska
motioner?
Slutligen frågar jag mig även, om nu gärningsmannen är bortglömd, vad händer sedan?
Brottsoffret var länge en bortglömd varelse, men har fått sin upprättelse i dagens politik med
hänvisning till lidande och eskalerande brottslighet. Men om nu inte brottsligheten minskar, trots
denna nya hårdhet i brottsoffrets namn, kommer vi då få se en ny trend? En ny Nothing Works, som
tar bort spotlighten från offret och riktar tillbaka den på gärningsmannen, eller kan de båda samsas
på samma arena utan att slåss?
38
7. Referenser
7.1 Litteratur
Abiri, E. (2003). Asylrätten: Ett hot mot rikets säkerhet? I J. Flyghed, M. Hörnqvist (Red.), Laglöst land – Terroristjakt
och rättssäkerhet i Sverige (sid 131-148). Stockholm: Ordfront.
Andersson, R. (2002). Kriminalpolitikens väsen. Stockholm: Kriminologiska Institutionen.
Andersson, R. (2004). Behandlingstankens återkomst - Från psykoanalys till kognitiv beteendeterapi. Nordisk Tidskrift
för Kriminalvidenskab, 91, 384-403.
Bedkober, B., Billante, N. (2004). Crime and Punishment. Policy, 20, 59-64.
Bergström, G., Boréus, K. (2005). Textens mening och makt. Lund: Studentlitteratur.
Brink, I., Halldén, S., Maurin A-S., Persson, J. (2005). Risk och det levande mänskliga. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.
Bruun, K., Christie, N. (1985). Den goda fienden. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Christie, N. (1981). Pinans gränser. Stockholm: Almqvist & Wiksell förlag AB.
Ekbom, T., Engström, G., Göransson, B. (1999) Brott, straff och kriminalvård. Stockholm: Natur och Kultur.
Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Wängnerud, L. (2005). Metodpraktikan – konsten att studera samhälle,
individ och marknad. Stockholm: Norstedts Juridik AB.
Garland, D. (2001). The culture of control. Chicago: The University of Chicago press.
Flyghed, J. (2000). Hur kontrolleras brottsligheten på ett lämpligt sätt? I J. Flyghed (Red.), Brottsbekämpning – mellan
effektivitet och integritet (sid 9-23). Lund: Studentlitteratur.
Henry, S., Milovanovic, D. (1996). Constitutive Criminology – Beyond Postmodernism. London: SAGE Publications
Ltd.
Hutchinson, S. (2006). Countering catastrophic criminology - Reform, punishment and the modern liberal
compromise.Punishment & Society, 8, 443-467.
Hörnqvist, M. (2003). Kriminalpolitikens omvandling till säkerhetspolitik. I J. Flyghed, M. Hörnqvist (Red.), Laglöst
land – Terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige (sid 98-130). Stockholm: Ordfront.
Kelling, G L. (1997). Fixing Broken Windows: restoring order and reducing crime in our communities. New York:
Touchstone.
Lab, S. (2004). Crime prevention – approaches, practices and evaluations. London: LexisNexis.
Lander, I., Petterson, T., Tiby, E. (2003). Presentation av antologin och en feministisk kritik av kriminologin. I I.
Lander, T. Petterson, E. Tiby (Red.), Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet (sid 7-20). Lund: Studentlitteratur.
Lahti, R. (2000). Om den nordiska kriminalpolitikens utveckling. Nordisk Tidskrift för kriminalvetenskap, 87, 177-192.
Lindgren, M. (2004). Brottsoffer i rättsprocessen- om ideala brottsoffer och goda myndigheter. Stockholm: Jure Förlag.
Nationalencyklopedien, (1995) sjuttonde bandet. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker HB
Nilsson, B. (2003). Brottsoffer. Finland: WS Bookwell.
Noreen, E. (red.). (2002). Hot, identitet och historiebruk. Det säkerhetspolitiska språkets utveckling i Baltikum under
1990-talet. Lund: Studentlitteratur.
RFSL – Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande (2006). Besökt 13 Februari 2007 på http://www.rfsl.se/?p=108.
39
Riksdagen.se. (2006a). Besökt 16 mars 2006 på
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3110&titel=&rm=2005%2F06&bet=&doktyp=motion&org=juu&s=
S%C3%B6k..
Riksdagen.se. (2006b). Besökt 16 mars 2006 på http://www.riksdagen.se/templates/R_SubStartPage____6363.aspx..
Riksdagen.se. (2006c). Besökt 16 mars 2006 på http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____3397.aspx.
Riksdagen.se. (2006d). Besökt 16 mars 2006 på http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____3413.aspx.
Sahlin, I. (2000). Brottsprevention, som begrepp och samhällsfenomen. Bjärnum: Arkiv förlag.
Sarnecki, J. (1990) En tämligen pessimistisk betraktelse. i Brottsförebyggande rådet, Nordiska kriminologer om 90talets kriminalpolitik (sid51-65). Stockholm: Sober förlag
Sarnecki, J. (2003). Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.
Sohlberg, P., Sohlberg, B-M. (2002). Kunskapens former –vetenskapsteori och forskningsmetod. Falköping: Liber.
Tamburrini, CM. (1993). Crime and Punishment? Edsbruk: Akademitryck AB.
Tham, H. (1995). Från Behandling till straffvärde: kriminalpolitik i en förändrad välfärdsstat. I D. Victor (Red.),
Varning för straff- om våndan av den nyttiga straffrätten (sid 78-109). Stockholm: Fritzes.
Tham, H. (2000). Brottsoffrets uppkomst och framtid. Stockholm: Kriminologiska Institutionen.
Tham, H. (2006). Brottsoffret, kriminalpolitiken och kriminologin. Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 93, 147159.
Victor, D. (Red.). (1995). Varning för straff- om våndan av den nyttiga straffrätten. Stockholm: Fritzes.
Wennberg, S. (2003). Introduktion till straffrätten. Göteborg: Elanders Novum.
7.2 Motioner
Alla motioner inhämtade 16 mars 2006 på
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3110&titel=&rm=2005%2F06&bet=&doktyp=motion&org=juu&s=
S%C3%B6k
Motion 2005/06:Ju208
Motion 2005/06:Ju216
Motion 2005/06:Ju223
Motion 2005/06:Ju227
Motion 2005/06:Ju232
Motion 2005/06:Ju243
Motion 2005/06:Ju251
Motion 2005/06:Ju258
Motion 2005/06:Ju262
Motion 2005/06:Ju269
Motion 2005/06:Ju274
Motion 2005/06:Ju280
Motion 2005/06:Ju284
Motion 2005/06:Ju289
Motion 2005/06:Ju297
Motion 2005/06:Ju304
Motion 2005/06:Ju307
Motion 2005/06:Ju314
Motion 2005/06:Ju325
Motion 2005/06:Ju330
Motion 2005/06:Ju334
Motion 2005/06:Ju344
Motion 2005/06:Ju351
Motion 2005/06:Ju355
Motion 2005/06:Ju364
Motion 2005/06:Ju369
Motion 2005/06:Ju378
Motion 2005/06:Ju381
Motion 2005/06:Ju384
Motion 2005/06:Ju387
Motion 2005/06:Ju391
Motion 2005/06:Ju394
Motion 2005/06:Ju397
Motion 2005/06:Ju401
Motion 2005/06:Ju409
Motion 2005/06:Ju412
Motion 2005/06:Ju419
Motion 2005/06:Ju422
Motion 2005/06:Ju425
Motion 2005/06:Ju429
Motion 2005/06:Ju435
Motion 2005/06:Ju442
Motion 2005/06:Ju448
Motion 2005/06:Ju453
40
Motion 2005/06:Ju457
Motion 2005/06:Ju467
Motion 2005/06:Ju474
Motion 2005/06:Ju480
Motion 2005/06:Ju484
Motion 2005/06:Ju487
Motion 2005/06:Ju490
Motion 2005/06:Ju493
Motion 2005/06:Ju497
Motion 2005/06:Ju504
Motion 2005/06:Ju510
Motion 2005/06:Ju517
Motion 2005/06:Ju520
Motion 2005/06:Ju526
Motion 2005/06:Ju532
Motion 2005/06:Ju537
Motion 2005/06:Ju541
Motion 2005/06:Ju546
Motion 2005/06:Ju552
Motion 2005/06:Ju557
Motion 2005/06:Ju563
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Svenska

105 Cards Anton Piter

organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Create flashcards