”Så kan brottsligheten
minskas i utsatta
områden”
Publicerad 2016-01-21
Problemområden.
Ny analys. Vissa stadsdelar har problem med hög brottslighet
under decennier, trots att befolkningen byts ut genom hög inoch utflyttning. De flesta lämnar området och etablerar sig i
samhället. En kraftig satsning på utbildning och effektivare
polis kan minska brottsligheten, skriver Jerzy Sarnecki,
professor i kriminologi.
De så kallade problemområdena är i dag föremål för omfattande
samhällsdebatt. Vi vet att dessa stadsdelar vanligen karaktäriseras av
fattigdom och en anhopning av sociala problem där brottslighet spelar
en framträdande roll. I debatten benämns dessa områden på många
olika sätt. Här kommer jag att kalla dem för socioekonomiskt svaga
områden (SSO).
På uppdrag av tankesmedjan Fores har jag gjort en kriminologisk
analys av situationen i dessa områden. I denna redogör jag för ett
flertal teorier om samhälleliga mekanismer som orsakar den relativt
höga brottsnivån och diskuterar åtgärder som kan förbättra
situationen. För en utförligare framställning hänvisas till rapporten
”Brottslighet och motåtgärder i socioekonomiskt svaga områden”.
De första större, kända, undersökningarna som visade att
brottsligheten koncentreras till områden som befolkas av fattiga
immigranter genomfördes för knappt 100 år sedan vid Chicago
university. Forskning visade att brottsligheten i staden var
koncentrerad till en övergångszon (zone in transition) där stadens
fattigaste hade sina bostäder. Majoriteten av invånarna tillhörde
etniska minoriteter och/eller var immigranter. Många bodde där
under en övergångsperiod innan de etablerade sig i samhället, fick
arbete och flyttade.
Koncentrationen av brottsligheten till dessa områden handlade inte
bara om antalet brott, utan också om att många av dem som begick
brotten, liksom även de som blev offer för dessa, ofta bodde här. De
som begick brott gjorde emellertid även detta på annat håll, inte minst
i stadens centrum.
Sedan dessa upptäckter har forskarna sökt förklaringar till detta
fenomen. Från början trodde man att orsaken till den höga
brottsligheten kunde sökas i etnisk tillhörighet, eller ras som man
säger i USA. Den sortens förklaringar var vanliga på den tiden. Mot
detta talade emellertid det faktum att den etniska sammansättningen i
dessa områden förändrades medan brottsligheten förblev hög.
Brottsligheten ökade hos de som flyttade in och minskade hos dem
som flyttade ut.
Liksom i de amerikanska studierna från 1920- och 1930-talen är det
också i dagens svenska SSO en ansenlig omsättning av de boende.
Även om det kan ta lång tid för vissa kommer flertalet från dessa
områden till slut att etablera sig i samhället, börja arbeta och få stabila
inkomster och så småningom att flytta ifrån SSO. Om det inte sker i
den första generationen, så kommer det att ske i den andra eller tredje.
Detta innebär att även om vi kan se att det i stor utsträckning är
samma områden som under flera decennier har haft samma typ av
problem, med hög arbetslöshet och brottslighet osv, så handlar det
sällan om samma individer eller samma familjer. De som har lyckats
etablera sig lämnar ofta platsen åt de nyanlända som under en tid tar
över de utflyttade invånarnas problem. De flesta människor som en
gång har flyttat till SSO kommer alltså inte att stanna där för alltid.
Begreppet zone in transition gäller alltså fortfarande.
Bland de teorier som har försökt förklara mekanismerna bakom den
höga brottsligheten i SSO kan här kort nämnas:
Social desorganisation och brist på social kontroll: De traditionella
institutionerna i samhället fungerar inte. Invånarna saknar
anknytning till sociala institutioner, såsom arbete, skola, föreningsliv.
Samtidigt saknas det starka sociala band mellan människor, till
exempel mellan föräldrar och barn, mellan arbetskamrater, grannar
osv.
Frustration över svårigheter att uppnå i samhället etablerade mål: Den
som upplever att konventionella vägar till framgång (genom utbildning
och arbete) är stängda försöker ibland nå framgång genom
okonventionella metoder som till exempel brottslighet. Denne kan
också välja att helt ge upp eller förkasta etablerade mål vilket kan leda
till exempelvis missbruk eller politisk/religiös radikalism.
Antisociala subkulturer: Den ovan nämnda frustrationen samt
exempel från framgångsrika lagöverträdare i det egna området utgör
incitament för att ansluta till gäng med samhällsfientliga attityder.
Kulturkonflikter: Konflikt mellan kulturella normer i ursprungslandet
och det nya landets kultur. Sådana konflikter minskar om
integrationsprocessen fungerar men kan i stället förstärkas och
utvecklas till antisociala subkulturer om integrationen misslyckas.
Inlärning genom relationer till andra: När många människor med
problem samlas på samma ställe, påverkar de varandra till exempel
när det gäller negativa attityder mot samhället och positiva attityder
mot brott.
Stämpling: De negativa förväntningarna på invånarna leder till att de
själva får en kriminell identitet.
Genom de senaste decenniernas forskning har vi erhållit en del
kunskap som kan generera förslag om åtgärder för att minska
brottsligheten i dessa områden.
Jag får här plats med endast en kort sammanfattning av tänkbara
åtgärder:
På lång sikt – öppna möjligheter: I öppna och fria samhällen med olika
befolkningsgrupper som präglas av stora skillnader i socialt kapital i
form av utbildning, språkkunskaper och ekonomiska resurser är
segregation och en uppdelning i socialt starkare och svagare
bostadsområden en ständig utmaning. Men samhället måste se till att
människor stannar i SSO så kort tid som möjligt. Detta kan ske om
möjligheter öppnas till arbete, egen försörjning och bostad.
Det krävs en mycket kraftig satsning på utbildning i dessa områden.
Utöver skolan handlar det även om insatser i förskolan som delvis kan
förebygga framtida svårigheter att tillgodogöra sig utbildning. En
annan typ av åtgärder som givit positiva effekter är stöd till föräldrar
till nyfödda barn, framför allt till mödrar.
På kort sikt – öka kontrollen: Förbättra polisens arbete. Erfarenheter
från Södertälje tycks visa att polisen kan vara framgångsrik i att
bekämpa organiserad brottslighet i problemområden. Det krävs
emellertid tillräckliga resurser, långsiktighet och professionalitet.
Polisnärvaron i dessa områden måste öka (vilket för övrigt sker på
många håll). Många poliser betyder dock inte automatiskt minskad
brottslighet. Framgången beror på hur skicklig polisen är. Jag citerar
ur en rapport av lord Leslie Scarman som på brittiska regeringens
uppdrag utredde kravallerna i stadsdelen Brixton i London 1981.
”Polisen skapar inte social misär, men fantasilöst och oflexibelt
polisarbete kan göra de spänningar som fattigdom föder betydligt
värre. Omvänt, bra polisarbete kan bidra till att minska spänningar
och undvika oordning.”
Polisarbete i SSO innebär att från början göra klart för sig själva och
befolkningen att inriktningen är att bekämpa brottsligheten som i stor
utsträckning drabbar just de boende i området. Detta ska göras i
samarbete och inte i konflikt med de boende. Hög effektivitet och
respektfullt bemötande kan ge polisen den trovärdighet som behövs
för att få invånarna att samarbeta. För detta krävs resurser, god
samhällsvetenskaplig utbildning, och inte minst kunskaper om lokala
förhållanden.
Detta är lätt att formulera på papper men svårt att åstadkomma på
marken. Men absolut nödvändigt!
