Predikan i S:t Hans kyrka Långfredagen den 29 mars 2013
Jesaja 53:1-12 * Först Korinthierbrevet 2:1-10 * Markus 15:21-41
V
arför det finns så mycket lidande – ofta
dessutom meningslöst och orättvist – kan
ingen människa riktigt förstå, säger kristen tro,
som samtidigt fortsätter: efter Långfredagen och
Jesu lidande kan vi ändå veta var Gud finns och vi
kan ana att också lidandet kan ha en mening.
Om de som fanns vid Jesu kors, alltså jungfru
Maria, aposteln S:t Johannes, de två rövarna vid
Jesu sida, ett antal romerska soldater, ett antal av
Jesu ovänner och ett antal nyfikna, om de funderade kring varför detta förfärliga lidande fanns
eller vad det skulle tjäna till, vet vi inte. Att Jesus
inte var den ende dömde på Golgota utan de var
två korsfästa till, säger att helvetet var inte bara
Hans utan var, har varit, är och kommer att vara
också oändligt många andras. Korsfästelse är för
övrigt ett ovanligt smärtsamt sätt att dö på; man
dör inte av smärtan eller blodförlusten av spikarna
utan av utmattning och kvävning, oändligt långsamt. Dessutom är den korsfäste utsatt, naken
och förnedrad. Det är obegripligt grymt, som en av
denna världs många obegripliga grymheter, där
vår tid inte är bättre än andra tider. Varför är världen sådan? Varför finns det så mycket grymhet?
Varför drabbas människor eller länder av splittring
och krig? Varför drabbar oss sjukdomar, olyckor
och sorger, ångest, oro och tårar? Hur har det
kunna bli så här?
Vi begriper det inte. Det tillhör våra livsvillkor
som människor att inte kunna se eller förstå det,
hur mycket vi än vill och längtar efter att veta, se
och förstå.
Men, säger kristen tro, på Långfredagen såg vi
var Gud är. Han håller sig inte undan lidandet.
Tvärtom är Han i lidandet, ända in i den grymmaste smärtan och värsta förnedringen. Han är till
och med i det lidande vi själva är skuld till.
Gud sänder inte olyckor eller sjukdomar; Han
finns i dem. Gud orsakar inga tårar; Han gråter
med den som gråter. Gud skräms inte; Gud är i
rädslan. Han lämnar inte den som ska dö; Han
dör tillsammans med den som dör. Gud tar inte
bort sorg eller annan längtan; Han är i sorgen och
längtan; där är den som längtar och sörjer salig,
säger Han.
Maria och Johannes såg Jesus dö, pinad och
utsatt. De såg med sina kroppsliga ögon, förmodligen utan att förstå, att Gud den dagen tog plats i
allt mänskligt lidande. Det övergår vad förståndet
kan fatta att Gud kan göra så, men, säger kristen
tro; i berättelserna om Jesus på korset ser vi som
en gåtfull spegelbild, att på, ja rentav i Honom, låg
mänsklighetens samlade lidande, också vårt, all
smärta, ångest och gråt genom tiderna.
Vi förstår inte hur det går till. Men vi kan ana
och till och med se att Gud är i lidandet. Han ser
inte på; Han är i det.
Men, kan man undra, vad tjänar det till att Han
är där? Vart leder det? Är det bara en tröst där
och då?
På Långfredagen såg Maria och Johannes inte
mer än lidandet och döden. Vad de tänkte kring
alla löften om Gud och Guds kraft och om Jesus,
vet vi inte. Kanske litade de ändå på dem. Kanske
var det bara tomt i både känslorna och förståndet;
löftena kanske inte ens kom för dem.
Så var det på Långfredagen. Så är det när det
är Långfredag i våra liv. Löftena och de många
goda berättelserna om vad Gud har gjort genom
tiderna finns där – men kanske inte mer.
Vad än Maria och Johannes tänkte och kände,
stod de ändå kvar där vid Jesu kors. Vi ska inte
göra det vackrare än det var; vi ska inte säga att
deras tro var stark och att det därför var lätt för
dem. Vi vet inte vad de tänkte om vad som hände
eller vad som skulle hända. Men de stod där, vid
Jesu kors, det vet vi.
Kristen tro är ingen räddning undan lidanden,
vare sig stora eller små. Men kristen tro kan se
lidandet i ögonen. Vi vet att Gud är där. Och en
kristen kan ibland se att det finns en välsignelse
med det som sker i lidandet och en väg genom
det. Men oberoende av vad vi ser och vad känslorna säger och vad omvärlden tänker, vågar
kristen tro stå kvar vid Jesus, den korsfäste, och
dela Hans liv.
Då händer det att vi kommer närmare Jesus; ja
det är ju begripligt. Den vi delar lidande med
kommer oss nära. Då kan vi se att Jesus är sårmärkt också som uppstånden. I den sårmärkta
uppståndelsekroppen kan vi se att Jesu lidande
inte var utan mening och inte utan hopp. Hans
lidande blev till välsignelse för inte bara Maria och
Johannes utan för var och en som tror, rentav för
hela världen. Jesu kors och Hans grav blev stationer på vägen till himlen. Jesus gick genom lidande och död till liv och härlighet.
Kan kanske också våra lidanden leda till
välsignelse, liv och himmelsk härlighet?
På Påskdagen vet vi mer om den saken.
Lovad vare Jesus Kristus i evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
