Utvecklingsekonomi

Utvecklingens ekonomi och
politik
Arne Bigsten
2012
1
1. Introduktion
• Diskuterar utvecklingens ekonomi och politik.
• Beaktar att den sker i en värld där länderna blir
allt mer integrerade och ömsesidigt beroende.
Vad är utveckling?
W=f(y,i,p)
• y – per capita inkomst (eller konsumtion)
• i – ojämlikhet
• p – fattigdom
2
•
•
•
•
Human Development Index
- Inkomst per capita
- Förväntad livslängd
- Läskunnighet
•
•
•
•
Vad är utvecklingsekonomi?
Studerar fattiga länder
Studerar utveckling
Speciella modeller
3
2. Långsiktiga förändringar i
världsekonomin
2.1. Demografisk transition
4
2.2. Ekonomisk tillväxt
5
2.3. Strukturella förändringar
• Minskande andel för jordbrukssektorn
• Konsumtionsmönstren ändrades radikalt
under 1900-talet.
• Arbetstiden halverades i OECD länderna under
1900-talet.
6
2.4. Statens tillväxt
• För hundra år sedan skötte staten frågor som
hade att göra med allokering av resurser till olika
aktiviteter.
• Ägnade sig föga åt makroekonomisk
stabiliseringspolitik eller omfördelningspolitik.
• De offentliga utgifterna i OECD-länderna utgjorde
10-15 % av BNP och gick till en stor del till försvar
och till att betala på statsskulden.
• Nu är staten involverad i ett mycket större
spektrum av aktiviteter.
• De offentliga utgifterna i OECD-länderna är i
allmänhet minst 40 % av BNP - Sverige kring 50 %.
7
2.5 Globalisering
• Ekonomer ser speciellt på hur marknader integreras.
• Internationella relationer som är väsentliga är varuflöden,
migration, kapitalrörelser, direktinvesteringar och
överföring av teknik.
• Två stora perioder av globalisering
• 1870 - 1914
• 1950 - i dag
• Integration av internationella varumarknader
• Minskade transportkostnader och tullar ledde till
priskonvergens mellan många länder.
• Importsubstitutionspolitiken i många u-länder, men
liberalisering från och med 1980.
8
9
• Integration av internationella kapitalmarknader
• Ingen ny företeelse.
• Det ledande kapitalexporterande landet för hundra år
sedan var Storbritannien, som vissa år exporterade
kapital motsvarande 7-8 % av sin BNP.
• Under mellankrigstiden minskade flödena dramatiskt.
• Efter andra världskrigets slut ökade de igen – först
flöden till regeringar för statliga projekt, men
företagens direktinvesteringar blev gradvis de som kom
att dominera.
• Vad som är radikalt annorlunda i dag är att de
finansiella bruttoflödena är mycket större.
• Integreringen av världens finansiella marknader och
olika placerares behov av riskspridning och
riskhantering (och ibland intresse av att spekulera i
10
växelkursförändringar).
• Internationell migration
• Mera restriktioner i dag än för 100 år sedan, även
om det är lättare att resa.
• Kvalificerad arbetskraft har oftast goda
möjligheter att migrera.
• Produktionsprocessens internationalisering
• Uppdelning av produktionsprocessen och
”outsourcing”.
11
2.6. Skillnader mellan världens
regioner i dag
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
2.7. Den globala inkomstfördelningens
förändring
22
2.8. Fattigdomens förändring
23
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
3. Teori för tillväxt och utveckling
3.1. Klassikerna
3.2. Neoklassikernas dominans
3.3. Harrod-Domarmodellen och tesen om
sparandebrist
3.4. Solows neoklassiska tillväxtmodell
3.5. Den nya tillväxtteorin
3.6. Tekniska framsteg
3.7. Balanserad kontra obalanserad tillväxt
3.8. Rostows stadieteori och självbärande tillväxt
3.9. Dualekonomimodellen
3.10. Strukturalister kontra neoklassiker
3.11. Den marxistiska traditionen
3.12. Institutioner och politik
3.13. Avslutning
24
3.1-3.2 Från klassiker till neoklassikerna
• Adam Smith
• David Ricardo
• Karl Marx
• Från 1870 – neoklassisk dominans. Fokus på
allmän jämviktsproblem snarare än tillväxt.
• Joseph Schumpeter ett undantag.
25
3.3. Harrod-Domar modellen
26
3.4. Solows modell
27
28
3.5. Den nya tilläxtteorin
29
3.6. Tekniska framsteg
• Behandlingen av humankapital och tekniska
framsteg som är ny i den endogena tillväxtteorin.
• Humankapital kan ackumuleras genom utbildning
och träning, och när så kan ske blir prediktionen
om konvergens svagare.
• Fattiga länder tenderar att ha högre avkastning på
realkapital på grund av att de har en stor tillgång
på okvalificerad arbetskraft, men samma länder
har en brist på humankapital, och detta sänker
avkastningen på fysiskt kapital.
• Vad nettoeffekten blir är teoretiskt sett oklart.
Detta kan förklara varför vi inte ser konvergens
generellt.
30
• Galor och Weil (2000) hävdar att samband
mellan befolkning och tekniska framsteg i den
malthusianska regimen ökade de tekniska
framstegen tillräckligt för att inducerar
investeringar i mänskligt kapital som i sin tur
accelererade de tekniska framstegen, och
ledde till en demografisk transition och hållbar
tillväxt.
31
• Galor och Mountford (2002) utvecklar en modell med fyra
grundelement.
• För det första utgår man ifrån att det finns den en malthusiansk
process i tidiga utvecklingskeden. När det inte sker några
nämnvärda tekniska framsteg ökar inte per-capita-inkomsterna.
• För det andra antar man att det finns en koppling mellan tekniska
framsteg och investeringar i mänskligt kapital. Tekniska framsteg
ökar avkastningen i industriproduktion och gör denna lönsam.
Denna sektor behöver utbildad arbetskraft, och denna ökade
efterfrågan på utbildad arbetskraft ökar lönsamheten i investeringar
i mänskligt kapital. Hushåll väljer då att i ökande grad satsa på sina
barns utbildning.
• För det tredje leder en höjd utbildningsnivå till snabbare tekniska
framsteg.
• För det fjärde finns det en koppling mellan internationell
specialisering å ena sidan och avkastning på mänskligt kapital,
demografisk transition och komparativa fördelar å den andra.
Genom att ett land specialiserar sig på produktion som använder
utbildad arbetskraft intensivt, ökar avkastningen på denna, vilket
stimulerar ytterligare investeringar i utbildning.
32
• Den malthusianska mekanismen verkar ha fungerat i
Europa under lång tid, och per-capita-inkomsterna
ökade bara med 0,1 procent per år mellan år 1000 och
1820 (Maddison, 1982).
• Mellan 1820 och 1870 växte per-capita-inkomsterna
med 1 procent per år samtidigt som utbildningen
expanderade.
• Den malthusianska kopplingen mellan inkomster och
befolkningstillväxt spelade fortfarande en roll, men de
tekniska framstegen ökade avkastningen på mänskligt
kapital som drev den demografiska transitionen och
skapade hållbar tillväxt.
• Galor och Mountfords modell verkar åtminstone vara
konsistent med detta mönster.
33
3.7 Balanserad kontra obalanserad
tillväxt
• Rosenstein-Rodan (1943) argumenterade i en klassisk artikel
om industrialisering i Östeuropa för en balanserad tillväxt.
• Komplementaritet i efterfrågan och odelbarheter i
produktionen.
• Diversifierat investeringsprogram – utvecklingsplanering –
Big Push.
• Förespråkarna för obalanserad tillväxt (Hirschman, 1958)
menade att den knappa resursen i u-länderna inte var
sparandet utan brist på beslutsfattande. Underlätta detta
genom obalanser som skulle göra det tydligt var lönsamma
investeringar kunde göras.
• Direkt produktiva verksamheter vs. infrastruktur.
• Den strategi som numera förespråkas av Världsbanken
betonar starkt behovet av att skapa en stödjande miljö för
privata investeringar i u-länderna.
34
3.8 Rostows stadieteori och
självbärande tillväxt
• Rostow (1960) menade att man kan särskilja fem stadier i alla
samhällens utveckling.
• 1 Det traditionella samhället, där det finns ett tak för produktionen
och de mesta krafterna måste ägnas åt matproduktionen.
• 2 Förstadiet till genombrottet, börjar teknologin att utvecklas,
marknaderna att expandera, institutioner att byggas upp och nya
företag börjar investera och ta risker.
• 3 Genombrottsstadiet (take-off), där den självbärande tillväxten tar
sin början. Det som karakteriserar detta stadium är att
nettoinvesteringarna ökar snabbt (från under 5 procent till över
10 procent av BNP), att modern teknologi börjar användas i större
omfattning, tillverkningsindustrin blir ledande, företagarklassen
växer och den centrala administrationen blir starkare.
• 4 Vägen till mognad (stadium fyra), där investeringskvoten höjs
ytterligare
• 5 Masskonsumtionssamhället
35
3.9. Dualekonomimodellen
36
3.10. Strukturalister kontra neoklassiker
• Lewis fick många ekonomer, som vi kan kalla strukturalister,
att ta hänsyn till att många u-länder var disintegrerade
ekonomier med stora skillnader mellan olika sektorer vad
gäller produktivitet och funktionssätt. Hänsyn till
marknadsimperfektioner och trögheter.
• Myrdal (1968) argumenterade för en bred, institutionell
ansats, där man explicit tar hänsyn till trögheter och andra
motverkande krafter i hela det sociala systemet.
• Det som främst skiljer neoklassiker från strukturalister är
kanske synen på ekonomins flexibilitet. Strukturalisterna
tenderar att se världen som mer rigid med hinder,
flaskhalsar och trögheter. En del har betraktat utbud och
efterfrågan som oelastiska och därmed ifrågasatt
prissystemets förmåga att åstadkomma
kvantitetsförändringar.
• Strukturalisterna har därför i allmänhet varit mer positiva till
direkta interventioner än neoklassiskt inriktade ekonomer. 37
3.11. Den marxistiska traditionen
• Imperialism - relationen mellan rika och fattiga länder.
• Den första fasen (Marx) såg imperialismen som en i viss mening
progressiv kraft, eftersom den eliminerade förkapitalistiska
strukturer och banade vägen för ett mer utvecklat samhälle.
• I den andra fasen betonades att inneboende motsättningar inom
kapitalismen ledde till kapitalexport från i-länderna och konkurrens
om råvaror i u-länderna. Lenin betonade svårigheter som är
förknippade med en sen industrialisering och menade att utveckling
var möjlig bara när kolonierna brutit banden med moderländerna.
• I den tredje fasen var (Baran, 1957) övergavs tanken på att
kapitalismen skulle kunna vara en progressiv kraft. Baran menade
att även om kolonialismen upphört, så existerar ett mer komplext
postkolonialt beroende, där det utländska kapitalet bromsar och
snedvrider utvecklingen.
• Centrum-periferi. Beroendeskolan.
38
• 3.12 Institutioner och politik
• Ett välkänt resultat i den empiriska tillväxt-litteraturen
säger att det inte finns någon direkt korrelation mellan
ursprunglig nivå på inkomsten per capita och
tillväxttakten.
• När andra relevanta variabler läggs till modellen finns
det dock en konvergenseffekt (villkorlig konvergens).
• På lång sikt bestäms inkomsten per capita av nivån på
fysiskt kapital och humankapital och
produktivitetsnivån.
• Men vad bestämmer nivån på investeringar i fysiskt
kapital och humankapital, och vad bestämmer
produktivitetstillväxten? Dessa frågor har analyserats
av Hall och Jones (1999), som presenterar en mycket
enkel hypotes, nämligen att inkomsten per capita
bestäms indirekt av mängden social infrastruktur.
39
• Med social infrastruktur menar man de institutioner och
den politik som bestämmer kvaliteten på den ekonomiska
miljö inom vilken individer bygger upp humankapital och
företag ackumulerar fysiskt kapital och producerar.
• Miljön bör stödja produktiva aktiviteter och uppmuntra
kapitalbildning, utbildning och införandet av nya och bättre
teknologier. En sådan infrastruktur bör begränsa
extraordinära kostnader (i form av kostnader för
korruption, bristande skydd av äganderätten och andra
uttaxeringar), och se till att priserna blir riktiga, så att
individer kan få huvuddelen av avkastningen på sina
handlingar som privata ekonomiska agenter.
• Social kontroll av extraordinära kostnader, vilken är en viktig
del i den sociala infrastrukturen, har två fördelar:
producenter tillåts ta hand om den fulla ersättningen för sin
produktion, och de behöver inte investera i resurser för att
förhindra extraordinära uttaxeringar. Regeringen bör därför
försöka förhindra privata uttaxeringar och bör undvika att
ta in för mycket pengar själv. Korruption kan ha mycket
negativa effekter på tillväxten.
40
• Halls och Jones analys visar att skillnader i social
infrastruktur förklarar skillnader mellan länder i
produktion per arbetare mycket väl, medan
skillnaderna i fysiskt kapital och utbildning bara
förklarar en liten del.
• Frågan är sedan hur policymiljön skall se ut för att
underlätta ackumulation av produktionsfaktorer och
deras effektiva allokering liksom införandet av
produktivitetsstimulerande teknologier.
• Den ekonomiska politiken bör sträva efter att utveckla
och upprätthålla effektiva marknader och att
upprätthålla makroekonomisk stabilitet och öppenhet.
• Det har dessutom blivit alltmer uppenbart att det
också behövs en miljö med effektiva, stödjande
institutioner som grund för en välfungerande ekonomi.
Sådana institutioner kan minska
transaktionskostnaderna genom att öka tillgången på
information och tjänster för ekonomiska aktörer.
41
• Vad behövs då för att tillväxtstödjande
institutioner skall utvecklas?
• Det är inte tillräckligt att statstjänstemännen har
tillräckliga kunskaper, om de sedan arbetar i
institutioner där verksamheten i realiteten styrs
av externa intressegrupper. En regering som
primärt är intresserad av sin egen överlevnad
kommer inte nödvändigtvis att etablera
institutioner och uppförandekoder som är bra för
tillväxt.
• Med särintressen i centrum kommer det att
uppstå ineffektivitet, som kommer att göra
investerare försiktiga, samtidigt som resurser
slösas på räntesökande aktiviteter (korruption).
42
• 4.1 Olika tillväxtmönster
• Jeffrey Sachs (2000)
• 1. Endogen tillväxt är en process av självgående inkomstökningar som i
första hand drivs av teknologiska innovationer
• 2. Hinna ifatt-tillväxt är en process där länder med en sämre teknologi
och inkomst gradvis sluter inkomstgapet till frontnationerna genom
teknologispridning och kapitalinflöden.
• Kräver utbildning.
• 3. Resursbaserad tillväxt är en process där variationerna i tillväxt beror
på råvarumarknaderna. Hållbarheten hos denna typ av tillväxt beror på
om man lyckas gå vidare och skapa ett system för applicering av mer
avancerad teknik utanför den rena råvaruproduktionen.
• NB: ”naturresursförbannelsen”
• 4. Malthusiansk nedgång är en process av fallande inkomster per capita
som beror på att befolkningsökningen är snabbare än den
produktionsökning som är möjlig med den lokala resursbasen.
• 5. Ekonomisk isolering är här beteckningen på en situation där den låga
tillväxten beror på att ett land är fysiskt isolerat eller att det väljer en
politik av isolering från världsmarknaderna.
• Länderna i hinna ifatt-kategorin torde ha störst möjlighet att dra nytta
av integrationen av världsekonomin och den ökade tillgången till ny
43
teknik.
4.2. Syndrom eller fattigdomsfällor?
• Två olika sätt att se på de faktorer som håller tillbaka
utvecklingen:
• I det ena fallet ser man på svårigheterna som ett antal
mer eller mindre allvarliga restriktioner (syndrom), som
kan angripas med olika typer av åtgärder. Med denna
utgångspunkt ser man utvecklingsprocessen som en
gradvis process (O’Connell, 2004; Easterly, 2009).
• I det andra fallet ser man problemet som att fattiga
länder sitter fast i en utvecklingsfälla, som man bara
kan komma ur genom ett samfällt stort grepp eller en
stor knuff (Sachs m.fl., 2004; UN, 2005).
44
• Det mest ambitiösa försöket att förklara Afrikas dåliga
tillväxt under den senare halvan av 1900-talet har
gjorts av African Economic Research Consortium
(Ndulu m.fl., 2008).
• Projektet försökte identifiera både tillväxtmöjligheter
och tillväxtbegränsningar i afrikanska länder för att
därefter försöka förklara framgångar respektive
misslyckanden.
• Studien karakteriserar först möjligheterna för tillväxt i
två dimensioner. I den första delas länderna upp i tre
geografiska kategorier: kustländer, inlandsländer och
resursrika länder (oberoende av om de ligger vid
kusten eller i inlandet).
• Den andra dimensionen är graden av polarisering i
samhället, från icke-polariserat till moderat polariserat
och mycket polariserat.
45
• Identifierar fyra olika syndrom som begränsar
tillväxten.
• 1 Regleringssyndromet, som innebär alltför omfattande
statliga interventioner i marknaderna.
• 2 Omfördelningssyndromet, som innebär att
effektivitetsminskande omfördelningar till förmån för
speciella intressegrupper, spelar en dominerande roll i
myndigheternas formulering av sin politik.
• 3 Intertemporala syndromet, som innebär att man
omfördelar resurser från framtiden till nutiden via till
exempel plundring av tillgångar eller genom att ha en
ohållbar nivå på offentliga utgifter, som senare måste
följas av starka åtstramningar.
• 4 Statssammanbrotts-syndromet, dvs. inbördeskrig
eller allvarlig politisk instabilitet.
46
• Slutligen finns det några länder som man karakteriserar
som syndromfria. Den empiriska analysen visade att
dessa länder växte med två procentenheter extra tack
vare att man undvek syndromen.
• Tillväxtförutsättningarna i dessa är mycket sämre än för
kustländerna.
• Huvudslutsatsen av AERC-studien är att Afrikas tillväxt
under den studerade perioden misslyckades på grund
av dysfunktionella ekonomisk-politiska konfigurationer
eller syndrom. Afrikas långsamma tillväxt var inte ett
enhetligt fenomen, utan berodde på samverkan mellan
olika faktorer i länder med olika förutsättningar.
47
• En alternativ karakterisering av Afrikas tillväxtproblem
är att beskriva det i termer av fattigdomsfällor.
• Man kan allmänt definiera en fattigdomsfälla som en
situation där låga genomsnittliga inkomster håller
tillbaka total ekonomisk tillväxt för en lång period.
• I sitt arbete för FN:s Millenniumprojekt (UN, 2005)
hävdar Sachs att Afrika sitter fast i en fattigdomsfälla
och att det därför inte räcker med små förändringar.
• Han hävdar att Afrika inte kan bryta sig ur
fattigdomsfällan med mindre än att man sätter in stora
belopp av bistånd i ekonomierna.
• Vad som krävs är enligt Sachs en investeringsstrategi
tillsammans med internationella förändringar i politik.
48
4.3 Produktionsfaktorer och tekniska
framsteg
• Ekonomisk tillväxt har alltid sin grund i tillväxt i
produktionsfaktorer som arbetskraft,
humankapital, fysiskt kapital och naturresurser,
tekniska framsteg och allokering av
produktionsfaktorerna.
• Dessa faktorer påverkas i sin tur av nationella
policyer och institutioner.
• Vad kan vi säga om betydelsen av tillväxtens
grundläggande bestämningsfaktorer,
produktionsfaktorstillväxt och tekniska framsteg?
• Se tabellen i boken.
49
• Eftersom det har varit få fall med långsiktigt
hållbar ekonomisk tillväxt är det svårt att
identifiera vilka faktorer som leder till långsiktigt
hållbar tillväxt (som krävs för att lyfta stora
grupper ur fattigdom).
• Johnson, Ostry och Subramanian (2007) menar
att det är lättare att angripa frågan från motsatt
håll och i stället se på vilka faktorer som leder till
kriser och till att tillväxten stannar av.
• De hävdar att det finns åtminstone tre plausibla
förklaringar, nämligen (1) svaga ekonomiska och
politiska institutioner, (2) högre benägenhet för
konflikter och sociala motsättningar samt (3) dålig
ekonomisk politik.
50
• De gör en måttstocksstudie för att se vilka
förutsättningarna är för tillväxt i Afrika.
• De identifierar en uppsättning faktorer som man har
funnit vara viktiga för tillväxten och försöker sedan
identifiera var trösklarna är där dessa signalerar
potentiella problem för hållbar ekonomisk tillväxt.
• För att konstruera en måttstock ser de på
erfarenheterna från länder som startat med svaga
institutioner och låga inkomstnivåer liksom Afrika, men
som trots detta har lyckats upprätthålla en hög
ekonomisk tillväxt under en lång tidsperiod.
• De finner bara 12 sådana länder i hela världen för
perioden sedan 1945.
• De har alla haft snabb exporttillväxt, i de flesta fall
baserad på tillverkningsindustri, och de har undvikit att
hamna i en situation med övervärderad valuta.
51
• De finner att afrikanska makrobalanser och institutioner
har förbättrats under de senaste decennierna, och att
Afrika vad avser dessa indikatorer på det hela taget inte ser
sämre ut än de gamla succéländerna gjorde i motsvarande
skede av sin utveckling.
• Det finns fortfarande betydande exportkostnader
associerade med regleringar i Afrika: många länder i Afrika
har upplevt eller har i dagsläget övervärderade reala
växelkurser.
• En intressant iakttagelse som de gör är att länder har tagit
sig ur situationer med svaga institutioner via – i nästan alla
fall – export av tillverkade varor (Johnson m.fl., 2007, s. 37).
Hur kan detta förklaras? En möjlighet är att
tillverkningsindustrin hjälper till att skapa en medelklass
som i sin tur kräver goda institutioner. Acemoglu m.fl.
(2005) noterar att interaktion mellan ekonomisk och
politisk makt producerar eller ändrar institutioner. Det är
möjligt att handel ändrar maktbalansen, så att progressiva
grupper får mer inflytande.
52
• Det noteras vidare att ekonomiska och politiska
institutioner förbättrades över tiden i de 12 länder som
hade hållbar tillväxt baserad på tillväxt av
tillverkningsindustrin, medan naturresursbaserad
tillväxt inte verkar ha haft samma positiva effekt på
institutionerna. Man kan därför befara att de senare
årens tillväxtacceleration i Afrika leder till mindre
institutionella förändringar än tillväxten i Asien gjorde.
• Man drar slutsatsen att tillväxt baserad på expansion
av tillverkningsindustrin är särskilt viktig för ett lands
utveckling, särskilt om det tvingar fram förändringar i
institutioner som är viktiga för tillväxten.
53
• Social polarisering och etnisk fragmentering
• Easterly - Levine menar att Afrika karakteriseras av
politisk instabilitet
• - dåliga offentliga tjänster
• - räntesökande ekonomisk politik.
• Varför har Afrika hamnat i detta läge?
• Easterly-Levines hypotes - etnisk fragmentering.
• Kolonialismen skapade stater med stora etniska
skillnader och regimer med begränsad legitimitet.
Detta gör det svårare att bedriva en rationell
ekonomisk politik, eftersom mycket av politiken
handlar om att se till att den egna gruppen eller den
egna koalitionen får en bra utdelning när resurserna
fördelas. Det blir också mycket svårare att komma
överens om en anpassningspolitik om man har
motstridiga intressen att ta hänsyn till.
54
• Easterly och Levine går sedan vidare och ser först bara på
det direkta sambandet mellan tillväxt och den etniska
variabeln. Man finner då att mellan maximalt
fragmenterade och helt homogena länder skiljer
tillväxttakten så mycket som 2,3 procentenheter. När man
sen lägger till policyvariablerna igen så eliminerar man
signifikansen i den etniska variabeln. Detta tyder på att
effekten är i huvudsak indirekt via effekten på val av
politik.
• Stöd för hypotesen att en huvudorsak till dålig utveckling i
Afrika är dålig politik, och att en orsak till dålig politik är de
sociala skiktningar som har sin grund i bland annat
etniskt/språkliga skillnader. Detta är konsistent med en
allmän slutsats i litteraturen att polarisering mellan
intressegrupper leder till räntesökande beteende, vilket
minskar enigheten om vilka offentliga nyttigheter som skall
tillhandahållas och hur. Detta leder i sin till den långsiktiga
tillväxttragedin enligt Easterly och Levine.
55
•
•
•
•
•
•
•
Dåliga geografiska förutsättningar och isolationism
- dålig ekologi
- avståndet till kusten
- lokalisering i tropikerna
- stor andel av naturresurser i exporten
- slutenhet mot omvärlden
Öppenheten minskar risken för återfall i antitillväxtpolitik.
•
•
•
•
Naturresursförbannelsen
Utträngningseffekt.
Holländska sjukan
Politisk förklaring: En stor del av inkomsterna från
naturresursen kommer i form av en resursränta, och denna
brukar tas om hand av staten via någon form av
beskattning. Detta innebär att en stor del av landets
inkomster kommer i en klump, som sedan skall hanteras av
det politiska systemet på bästa sätt. Zambia
56
• Vilken betydelse har institutionella faktorer för
tillväxten?
• Acemoglu, Johnson och Robinson (2000) har försökt
testa detta.
• De definierar goda institutioner som samhälleliga
organisationer som garanterar att en stor del av
samhällets medborgare har effektiva
äganderättigheter. Det innebär att medborgarna har en
säker tillgång till resultatet av sitt arbete och sina
investeringar, och att man har möjlighet att göra
investeringar.
• Om makten är koncentrerad till en liten elit så brukar
inte dessa rättigheter vara säkra. Man behöver vara
säker på att staten inte exproprierar ens tillgångar, att
det politiska systemet är så stabilt att rättigheterna är
långsiktigt garanterade och att det politiska systemet
lägger begränsningar på vad makthavarna kan göra.
• De finner en stark korrelation mellan tillväxt och
57
ekonomisk politik i dag och institutioner tidigare.
• Problemet med denna typ av analyser är att finna en
kausal relation från institutioner till tillväxt. Man kan
nämligen mycket väl tänka sig en motriktad effekt
också. Det är ett mycket stort ekonometriskt problem
att klara ut sambanden här.
• Det djärva försök man gjort i artikeln är att man antar
att typen av institutioner som införts har att göra med
vilken karaktär den europeiska kolonialiseringen tog.
De hävdar att i de länder där förhållandena var tjänliga
för europeisk bosättning satsade kolonisatörerna på att
bygga upp en institutionell miljö med säkra
ägandeförhållanden och lagar som gjorde det tjänligt
att bedriva långsiktiga ekonomiska aktiviteter.
• I de mera ohälsosamma kolonierna valde man i stället
att satsa på ett system för att extrahera resurser, vilket
innebar att man inte byggde upp de institutioner som
58
var behövliga för långsiktig tillväxt.
• Problemet med ansatsen är att man kan
misstänka att de variabler som används för att
förklara varför goda institutioner infördes,
eventuellt skulle kunna ha en effekt på tillväxten i
dag oberoende av institutionseffekten.
• De finner dock att om man kan lita på metoden
så har institutioner en mycket stor betydelse för
tillväxttakten. De finner också att om man tar
hänsyn till effekterna av institutioner i
tillväxtregressionen så har inte Afrika lägre tillväxt
än vad man skulle förvänta sig givet andra
variabler.
59
Riskfull miljö och socialt kapital
• Socialt kapital är en kombination av sociala, legala och
politiska faktorer som skapar förtroende och stabila
relationer mellan medborgarna.
• Detta har traditionellt inte beaktats i ekonomiska
modeller, där existensen av fungerande och stödjande
spelregler har tagits för given.
• Det är dock uppenbart att socialt kapital behövs för att
en ekonomi skall fungera väl.
• Det bidrar via effektivare användning av krediter till att
öka investeringarna och teknikspridning, samtidigt som
det ökar möjligheterna för kollektiva aktioner, till
exempel för lokala skolor eller vägar.
60
Afrikanska regeringar och det civila
samhället
• En stat skall bland annat sätta upp ett system av
incitament och tillhandahålla offentliga tjänster. På
båda dessa områden har afrikanska regeringar lyckats
dåligt.
• Det civila samhället är viktigt för tillväxten. Ett öppet
samhälle gör att breda segment av befolkningen kan
påverka politiken.
• Företagsamma människor kan välja mellan att bli
entreprenörer eller räntesökare, och valet görs utifrån
uppskattningar av kostnader och nyttor av olika val. När
äganderättigheter är svaga tenderar entreprenörerna
att vara osäkra på huruvida de kan behålla resultaten
av sina mödor. Detta ökar sannolikheten att man väljer
att bli räntesökare i stället.
61
• Det är också många i Afrika som har byggd upp sina
rikedomar genom att ha en fot i politiken och en fot i
affärslivet. Genom sina politiska kontakter kan man få
olika former av stöd från den offentliga sektorns politik.
Man kan till exempel ha lättare att få tillgång till
krediter på förmånliga villkor.
• Varför fungerar den offentliga sektorn så dåligt? Till en
del beror det på samma saker som för den privata
sektorn, dvs. en dålig policymiljö och stora
budgetunderskott. Vidare gör avsaknaden av en
effektiv offentlig debatt att eliten inte är känslig för
påtryckningar. Den offentliga sektorn används vidare
ofta för att skapa konstlad sysselsättning, vilket är en
del i det system som garanterar makthavarnas position.
62
4.6. Tillväxt och fattigdom
• En fattigdomsfokuserad utvecklingsstrategi bör
kombinera ekonomisk tillväxt med
fördelningspolitik.
• Hur avvägningen mellan tillväxtstimulerande
respektive fördelningsinriktade åtgärder bör se ut
beror på hur effektivt åtgärderna påverkar de
fattigas inkomster på kort respektive lång sikt.
• Kuznets (1955) – omvända U.
• Sambandet mellan ojämnhet i
inkomstfördelningen och tillväxt – klassisk syn
(sparande) vs. ny syn (politikval, kredittillgång,
konflikter).
63
4.7 Avslutning
• Länderna i våra kategorier malthusiansk nedgång och
ekonomisk isolering befinner sig längst ned på
utvecklingsstegen och har störst problem att klättra uppåt.
• Länder med naturresursbaserad tillväxt har bättre
möjligheter, och Sverige kan sägas ha börjat i denna
kategori.
• Det första steget mot att bli ett utvecklat land är att ta
steget upp i kategorin hinna-i-fatt-tillväxt. För att kunna
komma med i denna kategori måste man ha en kompetens
som gör det möjligt att applicera modern teknik effektivt,
samtidigt som man har fördelen av att ha låga
lönekostnader. Man blir alltså mycket konkurrenskraftig i
detta skede och kan växa snabbt.
• Slutligen kan man sedan nå kategorin endogen tillväxt, där
man själv ligger på den internationella fronten och
genererar egna innovationer.
64
•
•
•
•
5. Institutioner och ekonomisk utveckling
Rodrik (2000) ger följande lista:
Säker äganderätt.
Institutioner som reglerar och kontrollerar hur
marknaderna för varor, tjänster, arbete och
tillgångar fungerar.
• Välfungerande finanspolitiska och
penningpolitiska institutioner, dito regering och
parlament samt en effektiv centralbank.
• Institutioner för någon form av socialförsäkring.
• Institutioner för konflikthantering.
65
5.2 Ekonomiska och politiska
institutioner
• Ett huvudresultat från senare års forskning om
tillväxtens bestämningsfaktorer är att kvaliteten på
institutionerna är av fundamental betydelse.
• Institutionerna bestämmer ett samhälles förmåga att
effektivt implementera nya teknologier och ny
organisatoriska strukturer.
• Två huvuddimensioner i diskussionen har varit dels
säkra äganderättigheter (ekonomiska institutioner),
dels restriktioner på politikerna (politiska institutioner).
• Man kan också beakta betydelsen av institutioner som
tillhandahåller sociala skyddsnät.
66
• Acemoglu och Johnson (2006) menar att
ekonomiska institutioner är välståndets primära
bestämningsfaktor, men vilka typer av
institutioner som existerar beror i hög grad på
fördelningen av politisk makt. Denna i sin tur
beror på de politiska institutionerna inklusive
demokratin.
• Bra ekonomiska institutioner är sådana som ger
incitament till breda folklager. Och sådana
institutioner kan naturligtvis tänkas vara
korrelerade med demokrati, eftersom detta är en
styrelseform som ger inflytande till breda
folklager. Det verkar alltså rimligt att tänka sig att
det finns ett samband mellan demokrati och
välstånd.
67
• Detta innebär dock inte att det är klart att demokrati
leder till välstånd eller vice versa. Man kan tänka sig att
demokratin gör det möjligt att vidmakthålla bra
ekonomiska institutioner som skapar välstånd, men det
kanske är väl så viktigt hur den underliggande politiska
och ekonomiska institutionsstrukturen ser ut.
• Man skulle alternativt kunna hävda att både välstånd
och demokrati bestäms av institutionsstruktur, och att
olika länder kommer in på olika ekonomiska och
politiska utvecklingsbanor beroende på historiska
chocker. Acemoglu, Johnson och Robinson (2001, 2002)
pekar på den europeiska kolonialismen som en sådan
väsentlig faktor, som i många fall gav kolonierna dåliga
institutionella strukturer.
68
• Svårt att avgöra hur det kausala sambandet ser ut
mellan demokrati och per capita inkomster.
• Lindvall och Rothstein (2010) - forskningen inte ger
något stöd för hypotesen att just representativ
demokrati hänger samman med låg korruption.
• Socialt kapital definieras som tillit, normer och nätverk.
Enligt Rothstein (2003) är det social tillit som är
huvudingrediensen i det sociala kapitalet. Hög tillit är
korrelerad med stabil demokrati, låg korruption och
begränsad ekonomisk ojämlikhet. Man kan tänka sig
många situationer där alla skulle tjäna på att
samarbeta. Men om du inte litar på att alla de andra
kommer att samarbeta, till exempel genom att bidra till
en viktig gemensam institution, är det meningslöst för
dig att göra det. Om det inte finns en sådan tillit, är
man fångad i en social fälla. Folk avstår från att
samarbeta, trots att alla skulle tjäna på det.
69
• Det ligger uppenbarligen i medborgarnas intresse att
ha effektiva och icke-korrupta samhällsinstitutioner,
och man skulle kunna tro att det också ligger i
makthavarnas intresse att ha sådana. Men varför
består ändå svaga institutioner i många länder?
• Litteraturen visar att det finns en mycket stark
korrelation mellan dåliga institutioner och låga
inkomster, men "the cross-section associations
between good institutions and development give no
information on what transitional dynamics of
institutions and income are likely or optimal within a
society over time" (Easterly 2009, s. 42).
• Vi vet mycket mindre om hur man skapar
utvecklingsstödjande institutioner än vilka
konsekvenser de har.
70
• För att bekämpa korruption kan biståndsgivare välja att
hålla inne pengar, men detta hot lider av samma
tidsinkonsistensproblem som det relaterat till
strukturanpassningsprogrammen.
• Den alternativa ansatsen är att använda sig av tekniskt
bistånd för att stödja antikorruptionsverksamhet, till
exempel stöd till riksrevisionen och andra institutioner som
kan bekämpa korruption.
• Om incitamenten att prioritera privata intressen över
offentliga är starka, är det svårt att komma in utifrån och
åstadkomma effektiva förändringar (se Pande, 2008, för en
översikt).
• Givarna har försökt bidra till en demokratisering genom
valövervakning med blandade resultat.
• Vidare har man satsat på att stödja det civila samhället,
men även detta är svårt. Det finns ingen klar definition på
vad som är en lämplig grupp, så det civila samhället kan
innehålla gruppering av skiftande karaktär.
71
5.3 Demokrati, samhällsstyrning och
ekonomisk utveckling
• Låt oss se lite närmare på vad vi vet om
sambandet mellan demokrati och ekonomisk
utveckling. Tre aspekter av demokrati:
• 1 den demokratiska valprocessen,
• 2 beslutsprocessen
• 3 implementeringsprocessen.
• Vissa hävdar att det är i första hand den
sistnämnda processen som är viktigast för den
ekonomiska utvecklingen (Rothstein & Teorell,
2008), medan Världsbanken har en bredare
definition på kvalitet i samhällsstyrning som man
vill relatera till utveckling.
72
• Världsbankens beskrivning av samhällsstyrning omfattar
• (1) processen genom vilken medborgarna väljer de
styrande, håller dem ansvariga, övervakar dem och ersätter
dem;
• (2) kapaciteten av de styrande att hantera resurserna
effektivt och formulera, implementera och upprätthålla en
sund ekonomisk politik och goda regleringar; samt
• (3) respekt från de styrande liksom medborgarna för de
institutioner som styr ekonomisk och social interaktion
mellan dem.
• Det sistnämnda beror på tillgången på institutioner av hög
kvalitet, men denna beror i sin tur på beslutsfattarnas
förmåga att skapa institutioner med goda regelverk, att ge
dem resurser så att de kan fungera, och sedan respektera
att de är opartiskt styrda efter regler och normer och inte
av andra intressen.
73
• Man kan fråga sig varför god politik och goda institutioner
inte implementeras, givet att vi numera har en tämligen
god bild av hur en sådan politik och sådana institutioner
bör se ut.
• Huvudorsaker torde vara att beslutsfattarnas egenintressen
sätts före medborgarnas, men även bristande kompetens
spelar roll.
• Det finns en omfattande litteratur både om hur demokrati
påverkar ekonomisk utveckling och vice versa. Ibland har de
två frågornas studerats samtidigt.
• Ett exempel på en sådan studie är Przeworski m.fl. (2000).
De finner att en hög inkomstnivå ökar sannolikheten att en
demokrati överlever, medan den inte påverkar
sannolikheten för att en autokrati gör det.
• De hävdar också att framgång i övergång till demokrati är
en funktion av per-capita-inkomstnivån. Tillväxt är alltså
enligt dessa författare en förutsättning för att man skall
kunna skapa stabila demokratier.
74
• Den centrala frågan här är hur demokrati påverkar den
ekonomiska utvecklingen, men även här är resultaten
av en stor litteratur tämligen motstridiga.
• Barro (1996) finner dock att demokrati påverkar
upprätthållandet av laglydighet, fria marknader, små
offentliga sektorer och hög utbildning, men när man
väl kontrollerat för dessa har demokrati ingen positiv
effekt på tillväxten.
• Persson och Tabellini (2007) använder data om
regimförändringar under perioden 1960–2000 för att
undersöka effekterna av demokrati på ekonomisk
tillväxt. Deras basresultat är att en övergång från
autarki till demokrati ökar tillväxttakten med 1 procent,
medan en förändring i andra riktningen minskar den
med 2 procent. Det är dock bara den sistnämnda
förändringen som är statistiskt signifikant.
75
• Persson & Tabellini (2009) gör de en intressant
empirisk iakttagelse om sambandet mellan demokrati
och inkomstnivå. De visar att mycket olika längd på
perioder av demokrati som ett land upplevt kan
förknippas med hög inkomst i dag, men inga riktigt
fattiga länder har en lång demokratisk erfarenhet. Det
verkar alltså som om en lång demokratisk erfarenhet är
tillräcklig för hög inkomst – men inte nödvändig.
• När det gäller samband mellan politisk regim och
ekonomiska utfall menar Persson och Tabellini (2009)
att man inte enbart bör se på den nuvarande politiska
regimen, utan också beakta förväntningar om dess
stabilitet. De menar vidare att man bör se på hur
demokratiska regimer konsolideras, eftersom länder
bygger upp ett demokratiskt kapital över tiden. Dessa
två faktorer kan tillsammans skapa en positiv
cirkeleffekt mellan demokratisk erfarenhet och
ekonomisk utveckling.
76
• Ett av Persson och Tabellinis huvudresultat är att
demokratiskt kapital minskar risken för att man
lämnar demokratin och ökar sannolikheten att
man lämnar autokrati. Högre demokratisk
stabilitet är bra för tillväxten. Man kan alltså dra
slutsatsen att högre inkomster gör demokratier
mera stabila, att hög sannolikhet för att ett land
lämnar demokratin skadar tillväxten, och att
demokratiskt kapital har positiva tillväxteffekter i
demokratier.
• Det är inte nödvändigtvis sant för alla typer av
länder att demokrati är bra för tillväxt. Collier och
Hoeffler (2005) finner till exempel att demokrati
kan ha klart negativ effekt på tillväxten i
resursrika länder.
77
5.4 Fallet Afrika
• Staten är en fundamental del av det institutionella systemet. Den är
närmast en meta-institution som bestämmer eller påverkar det sätt
på vilket en rad olika institutioner i ekonomin fungerar.
• Afrika har den högsta koncentrationen av alla kontinenter av stater
där statsbildningen var styrd utifrån och där ledarskapet eller eliten
ärvde staten snarare än formade den.
• De nya makthavarna vid självständigheten hade föga makt och
måste förhandla med en mängd olika grupper med olika lojaliteter.
• Den afrikanska staten var inte i första hand ett resultat av ett socialt
kontrakt, ett instrument för kollektiva aktioner eller för reduktion av
transaktionskostnader baserad på gemensamma ideologiska
övertygelser.
• Den sågs därför av många medborgare som en främmande
institution.
• Olika grupper var inte överens om reglerna för det politiska spelet.
• Oppositionen tenderade att koncentrera sig inte på politiken i sig,
utan på själva regeringsmakten.
78
• Bristande legitimitet för staten begränsar de politiska
handlingsmöjligheterna. För att man skall kunna genomföra
utvecklingspolitik krävs det en viss grad av lojalitet från
samhället, och detta fanns inte i Afrika vid
självständigheten.
• Om inte byråkraterna är lojala mot staten, och stora
grupper ute i samhället misstror institutionerna, är det
svårt att genomföra komplicerade ekonomiska och sociala
reformer.
• På grund av detta finner de styrande det ofta enklare att
satsa på ett auktoritärt styre, där man ignorerar
institutionerna och i stället tillåter korruption och etablerar
patron–klient-relationer för att bygga upp tillräckligt stöd
för att kunna behålla makten.
• Man måste, även i ett auktoritärt system, ha visst politiskt
stöd, och det tillräckliga stödet skapar man genom att
bygga allianser genom att ge vissa fördelar till dem man
knyter till sig.
79
• För sin överlevnad behöver ett sådant system ekonomiska
räntor som kan fördelas, till exempel sådana som skapas av
handelsrestriktioner.
• Systemet fokuseras mer på fördelning än långsiktigt
tillväxtinriktad politik.
• I ett system med låg legitimitet är avkastningen av att
fördela räntor högre för de styrande genom att det
konsoliderar deras maktställning.
• De upprätthåller det inhemska stödet genom att kanalisera
offentliga resurser till privata aktörer genom inofficiella
eller officiella kanaler.
• Det underliggande problemet för utvecklingen i Afrika är en
kris i samhällsstyrningen. Afrikanska ledare väljer enligt
detta synsätt inte dålig politik på grund av att man inte vet
vad som är god politik, utan väljer i stället den politik som
är mest förmånlig för dem själva.
• Det är de historiska omständigheterna som bestämmer den
relativa avkastningen på olika strategier.
80
Omfördelningsstaten och konflikter i
Afrika
• Hur skulle man kunna analysera afrikanska regeringars agerande?
• Den klassiska frågan i litteraturen är om staten skall karakteriseras
som medborgarnas representant eller som ett instrument för den
styrande eliten.
• Azam (2001) ser problemet med statsbildning i Afrika som en
transitionsprocess som startar från en situation med etniska
skillnader.
• Han menar att etniskt kapital tillhandahåller mycket av de tjänster
som staten tillhandahåller i den moderna staten i rika länder som
säkerhet, utbildning och beteenderegler. De flesta afrikanska stater
kan ännu inte leverera dessa tjänster på ett tillfredsställande sätt.
• Därför måste de gå igenom en fas med federationer av etniska
grupper som kan tillhandahålla ett tillfredsställande substitut för
etniskt kapital. Det existerade systemet för omfördelning inom och
mellan grupper har en mycket viktig roll genom att skapa
solidaritetskopplingar mellan dem, och ett sammanbrott av detta
system kan leda till politiskt våld eller inbördeskrig.
81
• Staten och de etniska grupperna hänger ihop genom
att de etniska eliterna deltar i staten. Etniska grupper
investerar i sina mest kompetenta medlemmar, så att
dessa kan flytta till städerna för att bli medlemmar av
den urbana eliten. Detta är ett sätt att försäkra sig om
politiskt deltagande för gruppen.
• I de fredliga afrikanska länderna har det utvecklats ett
system för inkludering av de utbildade medlemmarna
av olika etniska grupper i olika institutioner, varigenom
staten köper lojalitet från dessa grupper genom deras
urbana delegater.
• Upprätthållandet av freden är en av huvuduppgifterna
för den afrikanska staten, men detta har ofta
försummats av de etniskt dominerade regeringarna. De
etniska grupperna bildar oftast basen för uppror mot
myndigheterna, eftersom de nära relationerna mellan
medlemmarna minskar fripassagerarproblemet.
82
• I den typiska afrikanska staten består den politiska eliten av
folk från olika etniska grupper, som spelar rollen som
delegater från sin grupp. Dessa delegater är engagerade i
den offentliga sektorn för att få höga löner eller inkomster
som kan utgör grunden för transfereringar tillbaka till
gruppen, men de kan också sammansvärja sig för att
beskatta sina stödtrupper.
• Den afrikanska staten representerar ett sätt att binda
samman olika etniska grupper via koalitioner mellan deras
eliter, och det innehåller därmed två sammankopplade
omfördelningssystem.
• Det första systemet överför resurser inom etniska grupper,
genom att den urbana eliten sänder pengar tillbaks till
landsbygden.
• Det andra systemet omfördelar resurser mellan etniska
grupper, genom eliterna eller via budgeten. När nyttan av
offentliga utgifter sprids vida omkring, kan delegaterna för
de etniska grupperna få nytt stöd från sina uppbackare.
Azam ser alltså den afrikanska staten som en omfördelande
stat.
83
5.5.Avslutning
• Ganska klart vilka institutioner som behövs för att en stat
ska fungera väl.
• Problemet när det gäller institutioner är att de oftast vuxit
fram i en komplicerad social och politisk process, som kan
vara svår att påverka.
• Vissa typer av ekonomisk-politiska reformer är relativt lätta
att genomföra med hjälp av centrala beslut, till exempel att
ändra växelkurser, räntor eller skatter.
• Den typ av institutioner som vi beskrivit ovan ingriper på
många fler plan i samhället och är därmed mer
komplicerade att förändra.
• De institutioner som finns är inget slumpmässigt utfall utan
resultaten av en lång historisk process där olika intressen
vägts av och brutits mot varandra. Det innebär att det är
svårt att genomföra snabba förändringar på detta område,
även om man på intellektuella grunder kan visa att det
84
behövs.
6. Ekonomisk politik för utveckling
• Debatten om tillväxtens förklaringsfaktorer har i
ökande grad kommit att fokuseras på hur de
ekonomiska besluten fattas.
• Lal och Myint (1996) har analyserat sambandet mellan
formen av regering och ekonomiska resultat, och fann
att det inte fanns något klart samband dem emellan.
De fann i stället att det var tillgången, eller bristen på,
naturresurser som var den viktigaste
bestämningsfaktorn för politiken, som i sin tur
påverkade effektiviteten i och volymen av investeringar
och alltså tillväxttakten.
85
6.3 Ekonomisk politik och fattigdom
•
•
•
•
•
•
Tillväxtens sektoriella struktur
Offentliga sektorns roll
Decentralisering
Utbildningspolitik
Ekonomiska reformer för att minska risker
Handelspolitik
86
6.4 Öppenhet och ekonomisk
utveckling
• Korrelation vs. kausalitet
• Interventioner kan vara teoretiskt motiverade:
• 1) Marshallianska och interindustriella
externaliteter;
• 2) räntor på industrinivå (höga priser
internationellt jämfört med de lokala
kostnaderna);
• 3) sektorspecifika koordineringsmisslyckanden;
• 4) informationsspridning (spillovers).
87
• Man kan hålla med Harrison och Rodriguez-Clare
(2010) om att det kan vara rimligt med en ”mjuk”
industripolitik, som syftar till att utveckla en process
där myndigheter, industri och privata organisationer
kan samarbeta för att öka produktiviteten.
• Tanken är att man skall kunna skifta från politik som
snedvrider priser till interventioner som direkt angriper
de koordineringsproblem som håller produktiviteten
nere.
• Man kan till exempel tänka sig att hjälpa ett visst
kluster av företag att öka tillgången till skolad
arbetskraft, stödja introduktionen av ny teknik,
förbättra regelverket och infrastrukturen.
• WTO. Undervärdera valutan?
88
6.5.Afrikas specialiseringsmönster
•
•
•
•
Afrikas komparativa fördelar.
Styra mot tillverkade varor?
Interventioner kan synas rimliga.
Men det finns åtminstone två orosmoln. Det första är
att myndigheterna inte har tillräckligt med information,
och det andra är att även om man hade information så
öppnar en sådan politik för räntesökande och
korruption.
• Försöken med importsubstitutionspolitik misslyckades
kapitalt i Afrika och frågan är om den institutionella
miljön har förbättrats tillräckligt sedan dess för att man
skall kunna bedriva en effektivare politik.
89
• Givet den afrikanska erfarenheten verkar
exportinriktning vara nödvändig.
• Man behöver ett policyramverk som stöder produktion
av tillverkade varor på grund av de externaliteter som
är förknippade med sådan produktion.
• Detta innebär att man måste förbättra de delar av
infrastrukturen som är speciellt viktiga för produktion
av handlade varor, speciellt transportinfrastrukturen.
• Man kan också försöka minska kostnaderna för
insatsvaror och introducera skattelättnader, speciella
krediter, lönesubsidier, investeringssubsidier, och
förbättra funktionen i exportprocesszonerna.
• Om man har en bra samhällsstyrning finns det
utrymme för bra politiska ingrepp.
• Knäckfrågan blir till slut om det afrikanska politiska
systemet är kapabelt att leverera sådana regeringar.
90
6.6. Miljöpolitik och hållbar utveckling
• Klimatpolitiken
• Göra ekonomierna mera motståndskraftiga.
91
7. Biståndets betydelse
• Biståndets mål.
• Sambandet mellan bistånd och ekonomisk utveckling.
• Det står numera tämligen klart att u-ländernas utveckling i första
hand måste bli deras eget verk. De måste själva välja sina
prioriteringar och styra sin utvecklingspolitik.
• De måste också vara medvetna om att i en alltmer integrerad värld
är de negativa konsekvenserna av att föra en dålig ekonomisk politik
mer omedelbara och mera kännbara.
• Möjligheterna att lyfta sig ur fattigdomen är dock samtidigt större.
• Vad i-länderna kan göra för att ytterligare förbättra möjligheterna
för u-länderna att minska fattigdomen är dels att eliminera de
hinder som de själva satt upp för u-ländernas utveckling, till
exempel handelshinder, dels att överföra resurser till u-länderna på
rimliga villkor.
• Hur mycket i-länderna kommer att göra beror ytterst på vad
väljarna vill.
92
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Makroekonomiska aspekter
1. Makroekonomisk stabilitet.
2. Internationell konkurrenskraft
Mikroekonomiska aspekter
3. Fungerande och konkurrensutsatta inhemska
marknader
4. Ett stabilt finansiellt system
Mänskliga resurser och infrastruktur
5. Humankapital
6. En effektiv fysisk infrastruktur.
Självtillit
7. Begränsat biståndsberoende.
8. Hanterbar utlandsskuld.
9. Inhemskt sparande och utländska privata
direktinvesteringar bör vara huvudkällorna för investeringsfinansiering
God samhällsstyrning och politik
10. Välfungerande offentliga institutioner
11. God samhällsstyrning
12. Brett deltagande i samhället
13. Politisk mognad.
93