men det finns något som går
djupare än så. Det handlar om
att hitta sin urbild, sitt sanna
jag. Den enda som vet vem jag
verkligen i botten är, är Gud och
vägen dit kan vara rätt krokig.
Ibland genom djupa raviner.
När min man Kjell dog orkade jag inte tänka abstrakt. Jag
kunde inte tänka på Gud och be
till Honom på länge. Jag tvivlade
så på att han
ville mig väl.
Varför tror du på Gud?
En tid var
Jag är uppvuxen i en kristen
det som om
familj, så jag är född med det.
Gud var död
I tonåren drog min äldste bror
med mig till en frikyrka. Där var för mig och
även en kille som hette Sten med det var faktiskt värre
vill jag minnas…
än att Kjell
Vilken betydelse har din tro i
var död, för
vardagen?
Tron är för mig är inte ett för- då fanns det
inget hopp om en mening med
santhållande, det är en relation.
det hela.
En kärleksrelation till någon
Under den här perioden fick
som jag inte kan se med mina
andra be för mig, själv orkade
fysiska ögon men som jag hela
tiden ser tecknen av. Jag samtalar inte. Sorgen gjorde att jag trodde
jag skulle bli galen. Den tvingade
med honom om allt och efteråt
har jag många gånger fått se hur mig att fokusera på den fysiska
saker och ting har fallit på plats. verkligheten omkring mig. Då
blev det så stort för mig att Gud
Gud kan göra något vettigt av
har blivit människa, något som
allt.
Behöver vi vägledning och var- man kan ta på. Efter den händelsen tror jag att mitt liv djupnade.
för i så fall?
Ibland så upplever jag att tron Men det tog många år.
Vad var det som gjorde att Gud
saluförs som en biljett till ett
blev levande igen för dig igen?
inre liv av glädje och harmoni
Namn: Kristina Kvarneberg
Bor: På Ösö i Grundsund
Ålder: 55
Det bästa jag vet: Barn, barnbarn, fart med bil, kajak eller
motorcykel
Det värsta jag vet: Att slå in
julklappar
Om jag fick en miljon skulle
jag: Lösa lånen och köpa en
Subaru Impreza
När jag började i en samtalsgrupp i kyrkan började det
vända för mig. Även kören
var en bidragande del. Jag tror
visserligen att det går att leva
ensam som kristen men utan gemenskap blir man lätt en andlig
krympling. Man behöver någonstans att få ösa ur sig skiten och
få vara sig själv i all sin svaghet.
Kunde du se en mening med det
som hände?
Jag tror
att vi kristna
är hysteriska
med att vi
måste se en
mening med
allting. Låt
det bara vara
så trasigt, bedrövligt och
meningslöst som det är!
Livet måste levas och älskas
mer än dess mening. Om inte
Gud är större än det meningslösa så är han väl inte Gud?
Har du några tips på var man
kan hämta andlig vägledning?
Två böcker fick mig att hitta
hem i min tro. Det var Prestationslös tro och Befriande nåd
av Sven Reichmann. Annars läser
jag gärna författare som Peter
Halldorf, Henri Nouven, Wilfrid
Stinissen och Gerhard W Hughes.
