Sverige i krig med Nazityskland
som allierad?
Krigsvintern/våren 1940 var detta en uppenbar risk.
Brittiska och franska flottstyrkor planerade att stäva över Nordsjön
för att invadera Norge och Sverige. Vad höll på att hända?
av Johan Lupander
Under andra världskriget befann sig Sverige några
gånger i situationer som både av samtiden och eftervärlden har uppfattats som kritiska. Hit hör händelser
som avtalet om transitering av tyska permittenter på
svensk järnväg sommaren 1940 och transporten av en
tysk infanteridivision från Norge genom Sverige till Fin-
land sommaren 1941. En annan episod där man upplevde att landet stod inför ett akut krigshot var våren
1940, då Tyskland upprepade gånger begärde att få
undsätta sina hårt trängda soldater i Narviksområdet via
svenskt territorium – något som den svenska regeringen
avvisade, med hjärtat i halsgropen. Den för Sverige och
FRANSK-BRITTISKA
EXPEDITIONEN
Uppmarschväg
Järnväg
Narvik
Torneå
Luleå
Uleåborg
tid. Uppgifterna skulle emellertid få stor betydelse för de
brittiska och franska regeringarnas agerande.
Skandinavien troligen mest riskabla perioden har emellertid tenderat att falla bort i debatt och historieskrivning, kanske beroende på att dess mest hotfulla del
blev officiellt känd i Sverige först efter kriget.
Finska vinterkriget och
­»undsättningsexpeditionen«
Järnmalmen som lockade ­stormakterna
Den 30 november 1939 anföll sovjetiska styrkor Finland
på flera fronter, utan någon föregående krigsförklaring.
Världen väntade sig en sovjetisk promenadseger på
några veckor. Förvåningen – och glädjen – var därför
stor på de flesta håll när Röda arméns anfall körde fast
under den första krigsmånaden. Som ett politiskt påtryckningsmedel hade den finska regeringen redan i
krigets början begärt hjälp av västmakterna Storbritannien och Frankrike. Dessa länder började då organisera
en ”undsättningsexpedition” och begärde i januari 1940
av de svenska och norska regeringarna att få transitera
trupp från Narvik genom Sverige till norra Finland. Begäran avvisades omgående av båda regeringarna – för
den svenska var det inte svårt att se att malmfälten vid
en transitering skulle ha utsatts för en helt oacceptabel
risk att besättas. Organiserandet av dessa fransk-brittiska styrkor fortsatte emellertid, och de blev efterhand
allt mer inriktade på att – vid behov – med vapenmakt
besätta norska hamnar och gå vidare in i norra Sverige.
När läget för Finland blev kritiskt under februari månad
upprepades den fransk-brittiska begäran med samma
negativa svar från Sverige som tidigare.
När vinterkriget slutade den 13 mars 1940 försvann
alla förevändningar att vilja hjälpa Finland för Storbritannien och Frankrike. Den brittiska planeringen inriktades
i stället på att avbryta malmleveranserna över Narvik
genom att minera de norska farlederna, eventuellt i
kombination med landsättning av trupp i de norska
västkusthamnarna för att möta en tysk intervention. Att
sedan från Narvik gå vidare in i Sverige och minera
År 1938 exporterade Sverige cirka sex miljoner ton järnmalm till Tyskland, i huvudsak från malmfälten i norra
Lappland. Transporten skedde dels via malmbanan till
Narvik och därifrån med fartyg, dels med tåg till Luleå
och sedan med fartyg. Narviks hamn var öppen för sjöfart året runt, medan isläggning framtvingade en stängning av hamnen i Luleå under normalt perioden november till maj. Respektive hamn svarade, grovt sett, för
ungefär hälften var. Luleå hade dock betydligt större
kapacitet under seglationstiden. Sveriges andra järnmalmsfält av betydelse låg i Bergslagen och producerade högkvalitativ malm som kunde exporteras via
hamnen i Oxelösund, som var öppen under större delen
av året. Bergslagsfälten hade dock inte Lapplandsfältens produktionskapacitet.
Samma år producerade de tyska järnverken cirka
tjugo miljoner ton stål. Den svenska andelen av råvaran
för denna produktion var således cirka trettio procent,
varav hälften hade utskeppats från Narvik. Av den järnmalm som inte kom från Sverige, sjuttio procent, kunde
tyskarna endast täcka femton procent genom inhemsk
malmbrytning. Resterande mängd införskaffades genom annan import, skrotåtervinning och lagerminskningar.
Den brittiska regeringen lät redan i början av kriget
göra en utredning beträffande den svenska malmens
betydelse för den tyska krigsindustrin. Helt felaktigt
hävdade denna att utan svensk järnmalm skulle den
tyska rustningsindustrin få stora svårigheter inom ett års
2
hamnen i Luleå från luften ingick också i planeringen.
Britternas förhoppning var att ha besatt norska hamnar,
malmfälten och Luleå innan isen gick upp i Bottenviken
i maj.
norr skulle ockuperas av fienden och att andra militära
operationer skulle hota reservmöjligheten – export av
Bergslagsmalm – framstod som mycket hotande. Samtidigt kunde man med viss rätt ifrågasätta den svenska
förmågan att i längden själv försvara sina malmfält mot
ett stormaktsangrepp. Det skulle då ha varit naturligt för
tyskarna att med bestämdhet erbjuda sin ”hjälp för att
freda svenskt territorium” – i praktiken för att säkerställa sin egen tillgång på järnmalm.
Var de brittisk-franska planerna realistiska?
En militär styrka med en stormakts resurser och gott om
tid kan rycka fram genom i stort sett vilken terräng som
helst. Förutsättningarna för en brittisk offensiv från Narvik in i Sverige var ovanligt besvärliga. Vid denna tid
utgjordes den enda förbindelsen över riksgränsen av
malmbanan. Järnvägen var emellertid på många platser
byggd på terrasser i bergssluttningen och passerade
genom inte mindre än nitton tunnlar. Det skulle således
ha varit mycket lätt för en försvarare att grundligt förstöra den. När en invasionsstyrka väl nått den svenska
gränsen är det emellertid ytterligare tolv mil väglös myroch skogsmark, snötäckt in i maj månad, innan man når
Kiruna. Det är därför ett rimligt antagande att en brittiskfransk framryckning mot malmfälten även mot begränsat svenskt motstånd skulle ha tagit många månader i
anspråk.
Sveriges potentiella dilemma
En brittisk-fransk framryckning från Narvik över riksgränsen mot malmfälten skulle sannolikt ha mötts med
militära medel. Sverige skulle därmed ha hamnat i krig
med Storbritannien och Frankrike. Så länge vinterkriget
pågick skulle detta ha inneburit ett paradoxalt dilemma:
om Sverige med vapenmakt hindrade brittisk-franska
undsättningsstyrkor att nå Finland för att där kämpa
mot ryssarna skulle man ju ha gått Sovjetunionens ärenden på Finlands bekostnad!
Nyckelfrågan och den stora risken låg emellertid i frågan om ett tyskt ingripande, vilket komplicerade det
svenska dilemmat ytterligare. Tänk om Tyskland erbjöd
hjälp och landsatte trupp som skulle gå norrut och försvara malmfälten?
Frågan för den svenska riksledningen och ytterst för
hela folket skulle då ha varit: kunde man försvara lan-
Ur tysk synvinkel
Vintern 1940 såg Tyskland de svenska järnmalmstillgångarna – malmfälten i norr och Bergslagen – som mer
kritisk än transport över Narvik. Risken att malmfälten i
Franska alpjägare gör sig
redo att gå ombord ett transportfartyg. Målet för expeditionen är norska Narvik, men
hade lika gärna kunnat vara
Finland – och Sverige!
3
dets självständighet med nazitysk hjälp? Eller skulle
man se landet förvandlas till en krigsskådeplats för stormakterna där Sverige fåfängt kämpade mot båda parter?
planer på att gå in i Sverige övergavs. I början av juni
evakuerades, efter knappa två månaders strider, de
sista brittisk-franska styrkorna från Norge. Därmed
rann, lyckligtvis, detta hot mot Sverige ut i sanden i något av en antiklimax.
Sommaren 1940 hade Tyskland fått kontroll över de
fransk-belgiska järnmalmsfälten samtidigt som de
svenska utskeppningsmöjligheterna från Luleå och
Oxelösund byggdes ut. Därmed var tillgången på
svensk järnmalm inte längre samma problem och inte
fullt så viktig för den tyska krigsekonomin. Sverige kunde i vad avser just detta bekymmer andas ut! I efterhand
verkar det nog som om ”transiteringshotet” vintern
1940 var den mest komplicerade och potentiellt farligaste perioden för Sverige under andra världskriget.
Hur gick det?
Den 8 april 1940 genomförde britterna den länge planerade mineringen på norskt vatten, samtidigt som styrkor
fanns beredda att besätta norska kuststäder. Dagen
därpå – den famösa 9 april – landsteg tyskarna, helt
oberoende av mineringsoperationen, på ett antal platser
i Norge. Detta följdes de närmaste veckorna av brittiskfranska landsättningar i mellersta och norra Norge. Den
10 maj inleddes det tyska storanfallet västerut nere på
kontinenten. Från detta datum fokuserades det brittiskfranska intresset helt på vad som hände där och alla
4
