Allierat gräl gjorde att de missade segern i Norge 1940

Allierat gräl gjorde att de
missade segern i Norge 1940
Av Christer Bergström
O
enighet och gräl mellan den brittiska flottan och armén gjorde att de allierade missade chansen till seger
i Norge 1940. Därigenom förlorade man också möjligheten att få ett snabbt och förhållandevis skonsamt slut på
kriget.
Att tyskarna var beroende av svensk järnmalm för sin krigföring under andra världskriget är välkänt, inte minst i vårt
land. Detta var förstås de allierade väl medvetna om, och redan i november 1939 föreslog Winston Churchill – som då var
brittisk marinminister – en militär operation för att blockera
malmhamnen Narvik.
Men till att börja med var britterna oerhört senfärdiga. När
Frankrikes generalstabschef Maurice Gamelin den 2 april 1940
frågade sin brittiska kollega, baron Ironside, varför ingenting
ännu hade hänt, fick han till svar:
– Hos oss är amiralitetet allenarådande. Där föredrar man
att organisera allting metodiskt.
Faktum är att när den brittiska flygspaningen den 7 april
1940 siktade den tyska invasionsstyrka som var på väg mot
Norge, hade den allierade truppstyrka som skulle landstiga i
Narvik redan gått ombord på sina fartyg i skotska Rosyth. De
allierade hade alltså kunnat befinna sig i Narvik före tyskarna
– vilket utan tvekan skulle ha omöjliggjort en tysk invasion.
Men istället för att genast skeppa över sina trupper, lät flottan
soldaterna kliva av i Rosyth igen – för att istället jaga de tyska
slagskeppen, de som faktiskt var tyskarnas bete för att lura bort
den brittiska flottan från de sårbara trupptransportfartygen!
Men de allierade fick ytterligare ett tillfälle att kamma hem
segern i Norge. Den tyska styrka under general Dietl som gick
i land i Narvik räknade bara 1 500 man och var helt beroende
Den neutrala småstaten Norge kom i kläm mellan stormakternas ambitioner i april och maj 1940, med stor förödelse som följd på
sina håll. Här brinner Skagsund.
1
Den allierade insatsen i Norge kännetecknades
likt Låtsaskriget (The Phoney War) i övrigt och
av motsatta åsikter mellan Storbritannien och
Frankrike om hur insatsen bäst skulle föras. Här två
brittiska Tommies vid ett vägskäl.
av försörjning sjövägen. Den 13 april gick den brittiska flottan till attack och sänkte åtta tyska jagare och samtliga tyska
försörjningsfartyg i Narviks hamn. Samtidigt väntade den allierade invasionsstyrkan – 4 000 man av britternas bästa reguljära trupper, en gardesbrigad och marinsoldater – ombord på
fartyg utanför på order om att gå i land. Ett snabbt och djärvt
brittiskt agerande hade kunnat vända krigslyckan redan där
och då.
Theodor Broch, Narviks dåvarande borgmästare, intygade
efteråt att den brittiska flottans förödande anfall mot hamnen
fick tyskarnas stridsmoral att ”fullständigt kollapsa” i Narvik.
Och inte bara där! I Tyskland fick samma brittiska seger Hitler
att tappa nerverna och genast författa en skrivelse som beordrade Dietl att utrymma Narvik. Det var bara tack vare ordervägran hos en tysk överste – som helt sonika vägrade att skicka
iväg denna order – som Dietls trupper höll sig kvar i Narvik.
Men under de följande veckorna hade chefen för den
tyska krigsmaktens operativa avdelning, Alfred Jodl, fullt sjå
att övertyga en panikslagen Führer om att inte ge upp slaget
om Narvik i förtid. Minsta allierad framstöt skulle utan tvivel
ha fått Hitler att upprepa sin första reträttorder. Om så hade
skett, skulle de allierade i skydd av sin överlägsna flotta ha
kunnat bygga upp en så stark position i Narvik att tyskarna
aldrig skulle ha kunnat återta malmhamnen. Därifrån skulle
de också, om så behövdes, ha kunnat besätta de svenska malmfälten. Med största sannolikhet skulle de ha kunnat strypa hela
den svenska järnmalmexporten till Tyskland.
Men istället för en snabb landstigning som en uppföljning
på flottans framstöt mot Narvik, bröt ett gräl ut mellan armén
och flottan – de två ständigt rivaliserande vapengrenarna. Marinminister Churchill och Lord Cork, som anförde de brittiska
sjöstyrkorna vid Norge, var för en omedelbar landstigning.
Men armégeneralen Pierse J. Mackesy, befälhavaren för Narvikoperationen, satte sig på tvären.
Mackesy hävdade att en sådan landstigning skulle innebära
för höga förluster. När Lord Cork och Churchill då invände att
flottan genom ett överväldigande bombardemang med sina
tunga kanoner kunde få tyskarna att hålla huvudet nere, kontrade Mackesy med att hänvisa till en order från premiärminister Chamberlains krigsdepartement:
– Det strider direkt mot folkrätten att bombardera ett befolkat område.
Det hjälpte inte att flottans företrädare föreslog att man
skulle släppa ner flygblad över Narvik som gav befolkningen
sex timmars varsel så de kunde fly undan. Mackesy sade att
han ville vänta på snösmältningen så att han kunde landstiga
utanför Narvik. Han lät sätta iland sina trupper i Harstad, åtta
mil från Narvik, och satte sig att vänta.
Churchill var rasande.
– En av de bästa brigaderna i armén blir till ingen nytta,
skrev han i ett upprört telegram till general Mackesy.
Inte ens när Churchill och Lord Cork lyckades få igenom
2
sitt krav att Lord Cork skulle få befälet över
Mackesy inträffade någon förändring. Enligt
Churchill fortsatte Mackesy att ”göra alla möjliga invändningar” för att ”hindra varje energisk
aktion”.
– Oföretagsamheten är svår att få bukt med,
beklagade sig Lord Cork inför Churchill
den 21 april.
Först den 28 maj gick de allierade till anfall mot
Narvik. Men då var det för sent. Den 10 maj hade
tyskarna inlett sitt storanfall på västfronten. När
Narvik äntligen intogs den 28 maj, vacklade hela
Frankrike inför det tyska blixtkriget, och beslutet att evakuera den brittiska expeditionskåren
från Dunkerque hade just fattats. I Storbritannien började man frukta en tysk invasion, och
den 7 juni överlämnade den allierade truppstyrkan Narvik åt de tyskar den tidigare så enkelt
hade besegrat.
Samordningen mellan de allierades olika styrkor, till sjöss och till lands, var
inte helt lyckade. Här franska signalister som skulle upprätthålla sambandet
mellan brittiska, franska, polska och främlingslegionärstyrkor i Nordnorge.
Trots att de allierade hade förhållandevis starka styrkor med franskt pansar som denna Char-Léger H-35 Hotchkiss kom aldrig
något avgörande till stånd som tvingade tyskarna till reträtt på fullt allvar. Bristande samband och kännedom om egna styrkors
position och stridskontakt gjorde det svårt att samordna styrkorna till ett avgörande.
3
Den allierade expeditionsstyrkan tvingades lämna Norge
med oförättat ärende. Här allierade soldater ombord på ett
örlogsfartyg med jagaren HMS Fury i bakgrunden. För den
brittiske marinministern Sir Winston Churchill hade det andra
världskriget börjat illavarslande. Mer skulle komma under
sommaren…
Man kan förstås spekulera i om de allierade inte ändå hade
evakuerat Narvik i detta läge, även om de intagit staden i början eller mitten av april 1940. Men i det läget skulle den norska
krigsmakten ha haft tid på sig att organisera ett försvar som i
alla händelser hade gjort det omöjligt för tyskarna att upprepa
sin kuppartade operation av den 9 april. Det mesta tyder på att
Norge i så fall åtminstone skulle ha förblivit fritt. c
4