Sammanfattning av Sverige under
det andra världskriget 1939-1945
1939 bildades en samlingsregering (ministrarna kom från nästan alla partier)
under ledning av Per-Albin Hansson (socialdemokrat).
Per-Albin slog tidigt fast att Sverige skulle vara neutralt, det vill säga inte
aktivt militärt stödja någon sida. Men Sverige var illa rustat för krig 1939.
Den första stora utmaningen var Sovjets anfall på Finland. Hur skulle man
göra? Många svenskar såg Finland som ett broderland och ville hjälpa.
Sverige som land hjälpte inte Finland militärt, men många svenskar reste till
Finland som frivilliga (ca 10 000). Men Sverige sade nej till att en allierad
styrka skulle få transporteras via Norrland till Finland.
Den andra stora utmaningen kom när Tyskland anföll och invaderade
Danmark och Norge på våren 1940. Sverige var illa rustat (hade inte
moderna vapen). Efter att Tyskland ockuperat våra grannländer var Sverige
inringat av diktaturerna Sovjet och Tyskland.
Eftergiftspolitiken gentemot Tyskland
I Sverige var man rädda för en tysk invasion fram till 1943/1944. Så hur
långt gick den svenska regeringen för att undvika krig?
Export av järnmalm & kullager
Fram till 1944 exporterade Sverige stora mängder järnmalm och bl a
kullager till Tyskland. Järnmalmen var framför allt viktig för Tyskarna när de
skulle rusta sin armé.
Permittenttrafiken/transiteringstrafiken
Tyska trupper som skulle hem på permission (lediga) från Norge fick åka tåg
genom Sverige (fram till 1943). Sammanlagt färdades ungefär 2,1 miljoner
tyska soldater de här åren på svenska järnvägar.
Midsommarkrisen 1941
I juni 1941 anföll tyskarna Sovjet. Då gick den svenska regeringen med på
att låta en tysk stridsklar division färdas på tåg från Norge till Finland över
Sverige. Den svenske kungen – Gustav V – hotade att abdikera om vi inte
gick med på det kravet, åtminstone antydde Per-Albin att så var fallet.
Moraliska tveksamheter med eftergiftpolitiken
Exporten av järnmalm och kullager var allvarlig eftersom Sverige på
så sätt hjälpte tyskarna att rusta sin armé. I utbyte fick Sverige för
visso kol och kocks (för uppvärmning och elektricitet). Kriget
förlängdes troligen på grund av denna export.
Men vad hade hänt om vi inte sålt järnmalm och kullager? Det är inte
helt otroligt att Tyskland anfallit och ockuperat Sverige, men det hade
åtminstone försvårat för tyskarna att föra krig.
Ett annat moraliskt dilemma som exporten innebar var hur Sverige
fick betalt. Förutom kol och kocks fick vi betalt i guld. Guld som
tyskarna stulit från ockuperade länder och från privatpersoner. Detta
betalde Sverige delvis tillbaka efter kriget.
Att Sverige lät tyska trupper fara på svenska järnvägar – trots att vi
var neutrala – är också problematiskt. I synnerhet som Sverige inte lät
brittiska trupper fara över Sverige 1939 (den svenska regeringen
misstänkte att de brittiska trupperna skulle besätta de svenska
malmfälten i norr).
Den svenska eftergiftspolitiken gentemot Tyskland trappades
successivt (stegvis) ned åren 1943 och 1944. Förmodligen för att man
då visste att Tyskland skulle förlora kriget, samt att den svenska
armén då blivit starkare.
Uppgift: Hur tycker du att Sverige borde ha agerat?
Sverige och förintelsen
När Hitler tog makten påbörjades förföljelserna omedelbart.
Sverige ville inte stöta sig med Tyskland allt för mycket och
tillät inte någon stor judisk invandring till Sverige. Svenskarna
är kluvna – en del är positiva till den tyska raspolitiken men de
flesta är nog skeptiska eller motståndare. En svensk
antisemitisk film ”Pettersson och Bendel” gjorde succé i
Tyskland. Filmen bidrog till pogromer (trakasserier, förföljelser)
mot judar i Tyskland.
I Sverige kände man tidigt till förföljelserna av judar i Tyskland.
Redan 1933 rapporterades det om detta i den svenska
pressen. Men den totala omfattningen stod inte klar förrän efter
kriget.
Den hårda svenska politiken gentemot flyktingar (bla judar)
mjuknar under 1943, då exempelvis danska judar skeppas
över till Sverige (ca 8000).
1944 söker den svenske diplomaten Roul Wallenberg att rädda
judar undan förintelsen i Ungern. Han hjälper till att rädda
många genom att dela ut så kallade skyddspass till judar i
Budapest.
Följande år, 1945, förhandlar Folke Bernadotte med Himmler
om att få föra ut skandinaviska fångar från
koncentrationslägren i Tyskland. Sammanlagt ca 15 000 förs ut
från Tyskland i Bernadottes ”vita bussar”.
Uppgift: Borde Sverige gjort mer? Har Sverige och
svenskarna något moraliskt ansvar för det som skedde?
