Anders Bergenek om ”Kullagertrafiken under 2.a världskriget”.
Kullagerexporten till Tyskland pågick under första delen av andra världskriget. Den nazistiska
regimen, hotade med att helt förstatliga företaget, om inte SKF i Göteborg uppfyllde kravet på
ökade leveranser till Tyskland och att helt sluta med transporter till England.
Sverige lyckades, trotts detta, med ett flertal strapatsrika transporter av kullager till England.
Man använde ombyggda båtar, typ kanonbåtar med skrov av mahogny och som hade ett
deplacement på 95 ton, 3 propellrar och sammanlagt 3000 bhp. Maxfart var 28 knop.
Aktionsradien var 1 200 distansminuter vid 17 knop. Fartygen skulle vara så grundgående,
cirka fem fot, att de kunde flyta över vanliga minfält. Lastkapaciteten beräknades till cirka 45
ton. Bestyckningen var två dubbla 20 mm Oerlikon-automatkanoner, ett par på för- och ett på
akterdäck. Dessutom fanns ett par Vickers 303-kulsprutor på vardera sidan av bryggan, och
slutligen ett batteri om fyrdubbla Vickerskulsprutor monterade på övre däck.
Sverige utökade även Englandsleveranserna med transportplan och jaktplan. Transporterna
skedde helst molniga nätter, ibland upp till 18 turer per dygn, och inte utan förluster.
I september 1943 trädde en överenskommelse mellan Sverige, England och USA i kraft. Denna
War Trade Agreement innebar att exporten av järnmalm och kullager till Tyskland skulle
minskas kraftigt.
Efter föredraget intogs Kamrataftonens sedvanliga förtäringen av ärtor, pannkaka och Punsch.
