Transiteringstrafiken
Sveriges allra största avsteg från neutraliteten påstås med all rätt vara
transiteringstrafiken. Det började på försommaren 1940 med att Tyskarna ville få
frakta soldater och krigsmateriel till och från Norge. Svenska regeringen avböjde och
menade att vi inte kunde hjälpa en övermakt att krossa våran brodermakt Norge. I
svenska regeringen var man oense. Norge skulle snart falla i Tysklands händer,
vilket land skulle bli tyskarnas nästa offer? Det blev inte bättre av att Hitler började
med skramla med sina vapnen. Göring lär ha varnat den svenska regeringen om
flygattacker mot svenska mål om vi inte gick med på kravet om transitering. Den
åttonde juni fick frågan ett nytt ansikte. Norge hade kapitulerat och vi kunde inte
längre ta hänsyn dem. Tio dagar senare gick vi slutligen med på tyskarnas krav om
transitering. Den dagen den 18 juni 1940 är en tragisk dag i svensk historia. Vi hade
gjorde ett klart avsteg från våran neutralitetslinje. Till och med Per- Albin skriver
medger det. Han lär i sin dagbok samma dag ha skrivit ”Så bröts vår kära och strikta
neutralitetslinje av insikten om att i det nuvarande läget taga risken av ett krig”. Men
till svenska folket var han inte fullt så uppriktig. Till en början var man i svenska
regeringen tyst om avtalet. Det var inte förrän det ryktades om att tidningen Nordens
Frihet hade fått tag i information angående avtalet som man berättade om det. Den 5
juni sade Per- Albin i ett tal till svenska folket "Likaledes kommer tillstånd att lämnas
för personer tillhörande den tyska krigsmakten, närmast permitterade soldater, varvid
härför avsedda tåg och vagnar begagnas." Lägg märke till att Hansson pratar om att
man kanske kommer bevilja tillstånd och därför ljuger.
De följande tre åren kom 300000 tyska järnvägsvagnar innehållande hela 2140000
tyska soldater. Förutom soldater transporterades också vapen, oljeprodukter och
annat krigsmateriel.
Transiteringen var inte bara ett moraliskt oriktigt utan även ett brott mot neutraliteten
och den femte haagkonventionen som i dess andra punkt klart och tydligt förbjuder
transport av trupper och andra försörjningsmedel.
”Art. 2. Belligerents are forbidden to move troops or convoys of either munitions of
war or supplies across the territory of a neutral Power.”
Handel
Sverige förde under åren 1939–1944 en betydelsefull handel med Tyskland. Det allra
viktigaste exportprodukterna var järnmalm och kullager. 40% av Tysklands järnmalm
importerades från Sverige. Ett slut på järnmalmsexporten hade enligt många kritiker
satt stopp för Tysklands expansion men ökat risken för en tysk ockupation av
Sverige. Sverige exporterade 1939 ungefär 9 miljoner ton järnmalm till Tyskland men
de följande krigsåren kom exporten sakta men säkert att minska.
Tyskland använde under krigstiden ungefär 100 miljoner kullager. Dessa kullager var
en mycket viktig del i flygplanstillverkningen. 90% av dessa tillverkades i Tyskland.
Sverige exporterade en ganska stor mängd kullager till Tyskland. Det var inte nog så,
SKF (Svenska Kullager Föreningen ägdes av enskilda banken vilken i sin tur ägdes
av familjen Wallenberg) gav understöd till tillverkningen i Schweinfurt där 60% av
kullagrena tillverkades.
Exporten av kullager och järnmalm förlängde helt klart kriget. Vad hade Tyskland
gjort utan vår järnmalm? När det kommer till kullagerna så skrev SKF på ett avtal
med USA där man lovade att helt stoppa exporten med kullager. SKF bröt löftet
genom att smuggla kullager. Denna exporten gick så långt att amerikanarna hotade
med att bomba SKF:s fabriker i Sverige.
