Transiteringstrafiken
Sveriges allra största avsteg från neutraliteten påstås med all rätt vara
transiteringstrafiken. Det började på försommaren 1940 med att Tyskarna ville få
frakta soldater och krigsmateriel till och från Norge. Svenska regeringen avböjde och
menade att vi inte kunde hjälpa en övermakt att krossa våran brodermakt Norge. I
svenska regeringen var man dock oense. Norge skulle snart falla i Tysklands händer,
vilket land skulle bli tyskarnas nästa offer? Det blev inte bättre av att Hitler började
skramla med sina vapnen. Göring lär ha varnat den svenska regeringen om
flygattacker mot svenska mål om vi inte gick med på kravet om transitering. Den
åttonde juni fick frågan ett nytt ansikte. Norge hade kapitulerat och vi kunde inte
längre ta hänsyn dem. Tio dagar senare gick vi slutligen med på tyskarnas krav om
transitering. Den dagen den 18 juni 1940 är en tragisk dag i svensk historia. Vi hade
gjorde ett klart avsteg från våran neutralitetslinje. Till och med Per- Albin medger
detta. Han lär i sin dagbok samma dag ha skrivit ”Så bröts vår kära och strikta
neutralitetslinje av insikten om att i det nuvarande läget taga risken av ett krig”. Men
till svenska folket var han inte fullt så uppriktig. Till en början var man i svenska
regeringen tyst om avtalet. Det var inte förrän det ryktades om att tidningen Nordens
Frihet hade fått tag i information angående avtalet som man berättade om det.
Den 5 juni sade Per- Albin i ett tal till svenska folket "Likaledes kommer tillstånd att
lämnas för personer tillhörande den tyska krigsmakten, närmast permitterade
soldater, varvid härför avsedda tåg och vagnar begagnas." Lägg märke till att
Hansson pratar om att man kanske kommer bevilja tillstånd och därför ljuger.
Men det var inte bara folket som inget fick veta. Sveriges Riksdag fick inte höra talas
om avtalet förrän det redan var taget.
De följande tre åren kom 300000 tyska
järnvägsvagnar innehållande hela 2140000
tyska soldater och säkerligen lika många vapen
att passera på de svenska järnvägarna. Men
vad visste svenskarna egentligen till om dessa
mystiska tåg?
De tyska tågen välkomnades med hurrarop i
många svenska städer och många var mycket
positiva till dem.
(Transitering av tyska soldater)
Den 22 juni 1941 attackerade Tyskland Sovjetunionen. Samma morgon möttes
samlingsregeringen av nya tyska krav. Hitler hade bestämt Sveriges roll i operation
Barbarossa och deras krav löd:
Grupptransport av tyska trupper på svenska järnvägar från Norge till Finland.
Genomtransport av material och underhåll till Finland.
Användandet av det svenska telekommunikationsnätet för tyska telekontakter.
Tillstånd för överflygning av svenskt territorium för enstaka flygplan och
tillstånd att landa på svenska flygplatser om nödlandning krävs
Svenska regeringen var beredda att gå med på allt utom en punkt och det var
grupptransporten till Finland. Sverige hade ju för bara något år sedan nekat de
allierade en liknande transitering. Men skulle vi verkligen neka Tyskland? Tänk om
de då skulle attackera Sverige? I Sverige utbröt en kris som kom att kallas
midsommarkrisen. Det rådde skilda meningar om trupptransiteringen men i slutändan
blev det trots allt ett positivt svar till Tyskland. Vi ville ju inte hamna i någon onödig
konflikt menade man.
Det var framför allt utrikesminister Günther som talade för att gå med på Tysklands
nya krav. Hans menade att det skulle vara bisarrt att hamna i krig med Sovjetunionen
mot Tyskland och Finland. Men hur bisarrt vore det inte att vara allierad med
Tyskland som ockuperat våra grannländer Norge och Danmark.
Ett annat absurt faktum när det gäller midsommarkrisen och den demokrati som
rådde i Sverige under krigsåren var när Günther lät ta hjälp utav kungen för
godkänna tyskarnas krav. Som vi vet vid det här laget tyckte Günther att det var
nödvändigt att gå med på tyskarnas krav. På morgonen den 22 juni då tyskarna lagt
fram sina nya krav för Günther gick han direkt till kungen och redogjorde om kraven.
Huruvida det var Günther som övertygade kungen vet jag inte men sant är det att
kungen hade samma åsikter som Günther. Och det är nu som kungen Gustav V gör
något mycket omdiskuterat. Han ställer ett ultimatum på samlingsregeringen och
hotar att abdikera om inte Sverige går med på kraven. Kungens försök att försöka
påverka ett utrikespolitiskt beslut var varken parlamentariskt eller demokratiskt.
Kungens handling sägs vara en betydande faktor till att man gick med på
transiteringen.
Vad många inte vet är att vi också tillät tysk truppförflyttningar i våra farvatten och i
vårt luftrum. När det gällde farvattnen hade tyskarna än en gång speciella krav på
Sverige. Enligt folkrätten skulle endast fick utländska endast söka nödhamn i neutralt
land i 24 timmar sen kunde de neutrala land beslagta båt och internera besättning.
Tyskarna ville dock att alla ryska fartyg som sökte nödhamn skulle överlämnas till
Tyskarna. I det här fallet kompromissade svenska regeringen genom att
utrikesminister Günther utfärdade en bestämmelse om att Sovjetiska fartyg som
sökte nödhamn skulle sänkas undertiden som besättningen skulle interneras.
Men tyskarna fick inte bara använda våra nödhamnar utan de fick även använda
våra inre territorial vatten. Det var egentligen förbjudet för en neutral stat att tillåta det
men det lyckades vi undgå genom att låta de tyska truppfartygen hissa
handelsflagga. Likadant var det om det tyska örlogsfartygen hissade nödflagg.
Maria-Pia Boëthius ritar upp bilden utav det neutrala Sverige sommaren 1941:
”Tysktågen for obehindrat kors och tvärs genom Sverige med sin last av
huvudsakligen permittenter och vapen. Mellan Storlien och Riksgränsen gick
reguljära tyska trupptransporter. Under sjutton dagar forslades tunga tyska trupper
och vapen från Norge till Finland på svenska järnvägar, bevakade av svenska
soldater. Svenska soldater beordrades och lade ut en minspärr till skydd för tyska
fartyg. Tyska trupptransportfartyg gick regelbundet genom de inre svenska
territorialvattnet under handelsflagg, tyska örlogsfartyg passerade som de ville med
falsk nödflagga, med regeringens godkännande. I svenskt luftrum flög tyska och
finska plan som kom från kriget i Sovjet och som svenska soldater förbjudits skjuta
på. Tyska kurirplan vars last var omöjlig att kontrollera tilldelades reguljära router
över Sverige och tyskarna höll sig inte till det överenskomna antalet plan.
Permanenttrafiken var i sig ett avtramp från neutralitetslinjen. Det finns dock
fortfarande många som försvarar den. Eftersom Norge inte längre var en krigzon så
menade man att trafiken inte hade någon betydelse för utgången av kriget. Man
kunde då försvara den med att säga att det var vanlig passagerartrafik och det är ju
inte förbjudet. Men inte kan man väl kalla 2 miljoner tyskar och lika många tyska
vapen vanlig passagerartrafik och inte är det väl särskilt neutralt att låta dem färdas
på svenskt territorium under ett världskrig. Men om permitenttrafiken var ett litet
avtramp så var transiteringen av division Engelbrecht ett betydligt värre
neutralitetsbrott. Att låta en fullt stridsutrustad tysk division gå igenom svenskt
territorium är oförsvarbart. Det var inte bara ett moraliskt oriktigt utan även ett brott
mot neutraliteten och den femte haagkonventionen som i sin andra punkt klart och
tydligt förbjuder transport av trupper och andra försörjningsmedel.
”Art. 2. Belligerents are forbidden to move troops or convoys of either munitions of
war or supplies across the territory of a neutral Power.”
Hur kunde Sverige egentligen gå
med på Tyskarnas krav? Varför
Sverige gick med på tyskarnas
krav är inte svårt att lista ut.
Tyskarna var överallt, vi var helt
omringade utav dem. Alltså vi var
rädslan för deras militärmakt, vi
hade sett hur farliga de var. Det
var nu många svenska politiker
som räknade Tyskland som
Europas nya herrar och då var vi
ju tvungna att ligga bra till hos
dem. Sverige hade två
valmöjligheter. Att gå med på
tyskarnas krav och därför riskera
krig med de allierade eller att
avslå kraven och därför riskera att
gå i krig mot Tyskland.
(Sverige var helt omringat av Tyskland, kartan är lite otidsenlig, den
skildrar läget 1942 men det var inte helt annorlunda hur det såg ut när
Sverige gick med på kraven om transiteringar)
