FOTON: Jörgen Johansson/Snapshots
UTVECKLING BARN & UNGA FÖRDJUPNING I ETT AV VÅRA UTVECKLINGSPROJEKT
Har den
klassiska
musiken
spelat ut
sin roll?
Hur får vi fler barn till våra kulturskolor och konserthus? Behöver vi använda nya grepp? De här
frågorna dyker upp i Solisten! –
utvecklingsprojektet som handlar
om barn och klassisk musik.
Initiativtagare är Anna-Carin Fogelqvist
som här samarbetar med tre världssolister – Johan Bridger, Karin Dornbusch
och Jakob Koranyi – och musikpsykologen Alf Gabrielsson. Alf har ett gediget
och långvarigt forskningsprojekt bakom
sig, där han har intervjuat tusentals
personer om deras musikupplevelser
och samlat flera hundra färgrika och gripande berättelser i boken Starka musikupplevelser – musik är mer än bara musik.
Nu vill Anna-Carin bygga vidare på studien, men utifrån barnens perspektiv.
Varför klassisk musik?
– Klassisk musik har alltid betytt väldigt
mycket för mig. Redan som liten blev
jag glad och skrattade åt Béla Bartók,
24
fick tröst av Johan Sebastian Bach och
blev så rädd att jag började gråta när
jag fick höra Stravinskys Våroffer. Idag
tappar kulturskolorna elever och publiken på våra konserthus blir allt äldre.
Får vi inte dit yngre generationer, slocknar snart intresset för den klassiska
musiken. Sen kan man förstås ställa sig
frågan varför just klassisk musik och om
den är så viktig egentligen? För mig och
mina barn är den det, men mer generellt
kan jag inte svara på den frågan. Därför
drog jag igång det här projektet. Jag vill
helt enkelt undersöka hur 2 000-talets
barn upplever klassisk musik – genom
att fråga dem själva – och se om man
med hjälp av en föreställning kan väcka
deras intresse för genren, och kanske
rent av lusten att spela ett instrument.
Vad är Solisten?
– Det är en föreställning där en solist
musikaliskt får tolka fyra historier om
starka känslor, baserade på barns egna
berättelser och ord. Ett nytt grepp är
att lyfta in den i regel lite högtidliga
och pompösa kontexten kring klassiska
solister i ett helt vanligt klassrum och
komma riktigt nära eleverna. Manus
och regi står operaregissören Elisabet
Ljungar för. Själv är jag föreställningens sagoberättare och vägleder barnen
genom musiken och lyssnandet. Mot
slutet får alla lägga sig ner på rygg intill instrumentet, blunda och associera
fritt eller bara slappna av till musiken.
Det kan komma fantastiska bilder och
historier efteråt! Ibland berättar de sa-
ker, men de äldre barnen får också svara
på en enkät, och de minsta rita något.
Under en utvecklingsdag med Johan
Bridger i höstas fick vi en massa material i form av enkäter, teckningar och
videoinspelningar. Och mer blir det med
vårens solister. Allt ska vi sedan, med
hjälp av forskaren Alf Gabrielsson, gå
igenom och sammanställa i en bok som
ska vara klar vintern 2014.
Varför känslor och solister?
Jag utgår från min egen upplevelse, för
det var när jag första gången hörde en
blockflöjtist spela som jag själv föll för
den klassiska musiken. Något vackrare
hade jag aldrig hört och jag minns hur
jag bar med mig klangen i flera dagar
efteråt. Den upplevelsen har färgat
hela mitt liv. Jag tror också det är viktigt att kunna prata om känslor och vad
man känner när man lyssnar på musik.
Samtidigt ville jag att barnen skulle få
möta en person som ägnar hela sitt liv
åt musiken och ge dem kvalitativ musik
på hög nivå. Efter höstens turné finns
det redan mycket som tyder på att barnen som lyssnat på föreställningen fått
starka musikupplevelser och då blir jag
alltid glad, för då har jag lyckats på något sätt. Barnen säger att de känner sig
lugna och glada; att de får mer energi.
En kille berättade hur han såg sig själv
springa i slow motion över en stor fotbollsplan, sätta bollen i krysset och till
publikens stora jubel springa tillbaka ut
över planen.
Text: Marika Yamoun
