Cadulus subfusiformis
NE
NA
LC
DD
Blötdjur, Tandsnäckor
NT
VU
EN
CR
RE
Kunskapsbrist (DD)
Klass: Scaphopoda (tandsnäckor), Ordning: Gadilida, Familj: Gadilidae, Släkte: Cadulus, Art: Cadulus
subfusiformis (M. Sars, 1865) Synonymer:
Kännetecken
En liten tandsnäcka, vars spolformade och något böjda skal blir högst 2,6 mm långt. Skalet är matt vitt och lite
halvgenomskinligt. Det har störst diameter på mitten och avsmalnar mot båda öppningarna. Den smalaste
skalöppningen, apikalöppningen, är ungefär cirkelrund och endast aningen mindre än den lite bredare så kallade
oralöppningen, vilken är snett avskuren och därför aningen oval. Artens ovansida (den konkava) är jämnt konkav, i
regel utan någon antydan till konvexitet i mittregionen Ett par andra nordiska arter tillhörande samma släkte, vilka
dock närmast är kända från västra Norge, är C. propinquus och C. jeffreysi. Dessa två arter är också tydligt tjockare
på mitten än C. subfusiformis och har en antydan till konvexitet längs mitten av den annars konkava ovansidan. De
har även tydligt mindre apikal- än oralöppning. C. propinquus, som förekommer nedom ca 180 meter, blir upp till 3
mm bred och är drygt tre gånger så lång som bred. C. jeffreysi förekommer nedom ca 74 meter, blir upp till 3,2 mm
lång och är drygt fyra gånger längre än den är bred.
Utbredning och status
Arten förekommer i Skagerrak och var tidigare mycket allmän i Kosterrännan. Längs Norges kust är den utbredd upp
till västra Finnmark. Den är vidare känd från Färöarna och Shetland och går söderut via Biscaya in i Medelhavet. I
västra Atlanten är arten känd från Davis Strait, så den förekommer sannolikt även vid Island. I svenska vatten var
arten åtminstone under 1960- och 1970-talen mycket allmän, då den kunde erhållas i flera hundra exemplar vid
djupare drag med slädredskap i Kosterområdet. Vid mitten av 1970-talet började fångsterna dock minska kraftigt och
sedan dess är det tveksamt om något enda levande exemplar har påträffats. Det är oklart huruvida artens stora
numerär under 1960- och början av 1970-talen var en tillfällighet, ty i Jägerskölds undersökningar från 1920- och
1930-talen finns inga exemplar alls redovisade. Det finns dock anledning att tro att den sållningsteknik som då
användes var otillräcklig för så små arter, även om något enstaka exemplar borde ha påträffats om arten var vanligt
förekommande. Sars nämner emellertid redan 1878 artens förekomst i den närliggande Oslofjorden, så sannolikt var
den redan tidigt allmän i Kosterområdet. Försvinnandet under 1970-talets andra hälft är således synnerligen
anmärkningsvärt. Även andra snäckor, av vilka somliga var vanliga, tycks ha försvunnit helt från mjukare
djupbottnar i norra Bohuslän. C. subfusiformis förefaller vara helt försvunnen från svenska vatten, men eftersom
undersökningarna av Skagerraks djupare delar är begränsade, finns möjligen små populationer av arten kvar.
Ekologi
Snäckan lever på mjuka bottnar mellan ca 74 och 1200 meters djup. Dess biologi är till stora delar okänd, men på
1990-talet gjordes några observationer av hur gameterna lämnar djuret från material upphämtat i
Trondheimsfjorden. Arten är skildkönad. Såväl spermier som ägg lämnar djuren via den främre mantelöppningen.
Äggen skickas ut individuellt och sitter inte ihop i en sträng. Observatören noterade 1-18 mogna ägg i ovariet hos olika
honor.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Hot
Vad som ligger bakom artens starka tillbakagång - eller möjligen totala försvinnande - i våra hav är obekant. Det
tycks dock hänga samman med någon störning som inte bara slog ut denna art utan nästan ett helt litet ekosystem på
djupare mjukbottnar i norra Bohuslän, d.v.s. på de enda någotsånär djupa marina lokalerna utmed vår kust. Samtidigt
försvann nämligen i djupområdet runt 170 meter ett karaktäristiskt bälte rikt på flera arter av stora foraminiferer
med tillhörande fauna. Foraminiferbältet bestod av många arter, men karaktäriserades främst av några riktigt stora
och typiska arter som t.ex. Rhabdammina discreta, R. inaequalis, enstaka R. abyssorum, Pseudowebbinella goesi,
Crithionina granum samt Saccammina sphaerica. Ingen av dessa arter tycks sedan dess ha återkommit, åtminstone
inte i tidigare numerär. Några arter tycks dock ha klarat sig någotsånär väl i grundare avsnitt (ca 70–90 m) av
Kosterområdets allra nordligaste delar, framförallt i Singlefjorden, men C. subfusiformis tycks ej höra till dessa.
Åtgärder
Då orsaken till artens kraftiga tillbakagång, eller rentav dess försvinnande från svenska vatten är okänd, är det svårt
att föreslå relevanta åtgärder.
Övrigt
Etymologi: Släktnamnet Cadulus härrör från det latinska ordet cadus, som betyder tunna, fat, drittel och är
kombinerat med diminutivsuffixet –ulus; sub-, Lat., ”nedom, nästan”; fusiformis, Lat., ”spolformad”. Synonymer:
Siphonodentalium subfusiformis (M. Sars, 1865), Helonyx subfusiformis var. abyssicola (Monterosato, 1875) samt
Helonyx abyssicola (Monterosato, 1878).
Litteratur
Brattegard, T. & Holthe, T. (eds.) 1997. Distribution of marine benthic macro-organisms in Norway. Research Report
for DN 1997–1. Directorate for Nature Management.
Jägerskiöld, L. A. 1971. A Survey of the Marine Benthonic Macro-Fauna Along the Swedish West Coast 1921–1938.
Acta Reg. Soc. Scient. Litt. Goth. Zoologica 6. Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, Göteborg.
Muus, B. J. 1959. Skallus, søtænder, blæksprutter. Danmarks Fauna Bd. 65.
Poppe, G. & Goto, Y. 1993. European Seashells. Vol II. (Scaphopoda, Bivalvia, Cephalopoda). Verlag Christa Hemmen.
Sars, G. O. 1878. Bidrag til kundskaben om Norges arktiske fauna. I. Mollusca regionis arcticae Norvegiae.
Oversigt over de i Norges arktiske region forekommende bløddyr. Brøgger, Oslo.
Steiner, G. 1993. Spawning behaviour of Pulsellum lofotensis (M. Sars) and Cadulus subfusiformis (M. Sars)
(Scaphopoda, Mollusca). Sarsia 78: 31–33.
Författare
Hans G. Hansson 2004. © ArtDatabanken, SLU 2005.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
